Blogginlägg från 2008-09-27
Ännu en exklusiv Stiff-recension!
HENRY PRIESTMAN: The chronicles of modern life (Stiff)
Det råder intensiva tider av nya Stiff-releaser. För en vecka sedan recenserade jag Wreckless Eric & Amy Rigby och nu är det dags för ännu en comebackande Stiff-artist. Henry Priestman har också gamla Stiff-meriter från 1977, då som medlem och låtskrivare i Yachts. Nu är han aktuell (release på måndag) med sin första soloskiva efter över 30 år i olika band.
Efter Yachts blev det först It’s Immaterial och sedan mycket framgångsrika The Christians med bröderna Christian i huvudrollen längst fram. Henry har för övrigt Christian som mellannamn…
Efter ett professionellt liv som främst låtskrivare och en bakgrundsroll i band står denne 53-åring plötsligt längst fram. Som sångare med soloskiva i eget namn.
Henry är inte den frontperson som jag tycker han borde vara och kanske har han inte alls den ambitionen heller. Hans röst är inte begränsad men lite mediokert allmängiltig. Musikaliskt rör han sig bland folkpoppiga arrangemang där rösten inte är det viktigaste.
Hans sånger har däremot ett klassiskt skimmer över sig med riktigt starka och reflekterande texter. Ofta med ett sympatiskt tillbakablickande. Som i ”Old” med den fantastiska textraden ”I’m the same age that my father was when I first thought he was old”. Eller bara den underbara titeln till “Grey’s the new blonde”.
Även “Did I fight in the punk wars for this?” (Henry var med i ett band som spelade förband till Sex Pistols) och de vemodigt färgade kärlekslåtarna ”Don’t you love me no more?”och ”He ain’t good enough for you” tillhör skivans mer reflekterande material.
På en vecka har Stiff släppt två skivor och båda tillhör de begränsat arrangerade och producerade. På Wreckless Eric och Amy Rigbys skiva finns utöver Eric och Amy inga andra musiker. Och Henry Priestman spelar också de allra flesta instrument själv. Det är inte så att det är knapphändigt eller bristfälligt men ändå lite begränsat när rösten inte heller tillför så mycket.
Min vän Tobbe har gjort ett fantastiskt snyggt omslag och etiketten på cd:n har en av de klassiska Stiff-logotyperna, den gråa. En etikettdesign som faktiskt, och det är ju mycket träffande, introducerades första gången på just Yachts första och enda Stiff-singel, ”Suffice to say”, 23 september 1977.
Vilket helt naturligt för mig tillbaka till Priestmans solodebut som efter den sista korta ordlösa ”Goodbye Mr Lee (…and thanks)” tar en tyst minut innan en oannonserad låt 13 startar. En nyinspelad version av just ”Suffice to say”. En underbar låt som faktiskt får många av de nyskrivna låtarna att blekna melodiöst och det var kanske inte alls tanken.
/ Håkan
<< | September 2008 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |
8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 |
15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 |
22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 |
29 | 30 |
Janne Lennell 3/06: Avundsjuk på att du har Kjells album...vill ha :)..men grattis till dig!...
Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...
Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...
Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...
Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...
Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...
Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...
Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...
Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...
Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...


Kommentarer till blogginlägget: