Blogginlägg

Ännu en exklusiv Stiff-recension!

HENRY PRIESTMAN: The chronicles of modern life (Stiff)
Det råder intensiva tider av nya Stiff-releaser. För en vecka sedan recenserade jag Wreckless Eric & Amy Rigby och nu är det dags för ännu en comebackande Stiff-artist. Henry Priestman har också gamla Stiff-meriter från 1977, då som medlem och låtskrivare i Yachts. Nu är han aktuell (release på måndag) med sin första soloskiva efter över 30 år i olika band.
   Efter Yachts blev det först It’s Immaterial och sedan mycket framgångsrika The Christians med bröderna Christian i huvudrollen längst fram. Henry har för övrigt Christian som mellannamn…
   Efter ett professionellt liv som främst låtskrivare och en bakgrundsroll i band står denne 53-åring plötsligt längst fram. Som sångare med soloskiva i eget namn.
   Henry är inte den frontperson som jag tycker han borde vara och kanske har han inte alls den ambitionen heller. Hans röst är inte begränsad men lite mediokert allmängiltig. Musikaliskt rör han sig bland folkpoppiga arrangemang där rösten inte är det viktigaste.
   Hans sånger har däremot ett klassiskt skimmer över sig med riktigt starka och reflekterande texter. Ofta med ett sympatiskt tillbakablickande. Som i ”Old” med den fantastiska textraden ”I’m the same age that my father was when I first thought he was old”. Eller bara den underbara titeln till “Grey’s the new blonde”.
   Även “Did I fight in the punk wars for this?” (Henry var med i ett band som spelade förband till Sex Pistols) och de vemodigt färgade kärlekslåtarna ”Don’t you love me no more?”och ”He ain’t good enough for you” tillhör skivans mer reflekterande material.
   På en vecka har Stiff släppt två skivor och båda tillhör de begränsat arrangerade och producerade. På Wreckless Eric och Amy Rigbys skiva finns utöver Eric och Amy inga andra musiker. Och Henry Priestman spelar också de allra flesta instrument själv. Det är inte så att det är knapphändigt eller bristfälligt men ändå lite begränsat när rösten inte heller tillför så mycket.
   Min vän Tobbe har gjort ett fantastiskt snyggt omslag och etiketten på cd:n har en av de klassiska Stiff-logotyperna, den gråa. En etikettdesign som faktiskt, och det är ju mycket träffande, introducerades första gången på just Yachts första och enda Stiff-singel, ”Suffice to say”, 23 september 1977.
   Vilket helt naturligt för mig tillbaka till Priestmans solodebut som efter den sista korta ordlösa ”Goodbye Mr Lee (…and thanks)” tar en tyst minut innan en oannonserad låt 13 startar. En nyinspelad version av just ”Suffice to say”. En underbar låt som faktiskt får många av de nyskrivna låtarna att blekna melodiöst och det var kanske inte alls tanken.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.