Blogginlägg från 2008-09-18

En lika fin upplevelse som originalskivan

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14 september 2008

BERLIN
Roxy
Regi: Julian Schnabel
I rollerna: Lou Reed med band, Emmanuelle Seigner, Antony Hegarty
m fl

Som rutinerad rockkonsertrecensent kände jag mig ovanligt hemma på biografen i fredagskväll. Den filmade konserten med Lou Reed och band på St Anne’s Warehouse i Brooklyn, New York, är verkligen i första hand en musikalisk upplevelse.
   De kortfattade, suddiga och dimmiga filmbilderna, som ömsom fladdrar förbi mitt under låtarna eller projiceras på ridån bakom musikerna, är sannerligen försumbara och symboliserar handlingen i Lou Reeds koncept högst bristfälligt.
   ”Berlin” var en textmässigt svart och dyster, men musikaliskt vemodigt vacker, skiva som Lou Reed gav ut 1973. Som uppföljare till den kommersiellt framgångsrika ”Transformer” sågades den allmänt då men tiden har förändrat synen på detta lilla mästerverk, faktiskt min egen favorit av alla Lou Reed-skivor. Vilket givetvis förstärker intrycken av konsertfilmen.
   Reed tog upp det här missförstådda konceptet under 2006 och gav den en ny, nu hyllad, chans. Där känslan ibland blir lite rockopera när de olika sekvenserna i musiktemperamentet avlöser varandra. Reed, som bara spelade akustisk gitarr på originalet, spelar här huvudsakligen elektrisk gitarr.
   Men bandet, som är en paradoxal blandning av gammalt (Steve Hunter, originalgitarristen) och nytt (nuvarande kompet) förstärkt med både blås, stråkar och kör, är effektivt och slipat. Där originalproducenten Bob Ezrin står framför trummisen med ryggen mot publiken och dirigerar nästan komiskt kraftfullt.
   I övrigt är det inte så händelserikt på scenen, de få kamerorna är däremot riktigt närgångna och letar sig ibland in bland stenansiktet Lou Reeds ansiktsrynkor. Ett ansikte som sällan visar några känslor men efter Antonys framträdande i den äldre låten ”Candy says” kan han ändå inte låta bli att dra på munnen.
   Den känslan vidarebefordrades även till er recensent som tyckte att filmen/konserten var en minst lika fin upplevelse som en gång originalskivan. Och lägger man sedan till de avslutande extralåtarna med ovannämnda ”Candy says”, klassikern ”Sweet Jane” och den något färskare ”Rock minuet” blev det en helhetsmässigt stark repertoar.

/ Håkan

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.