Blogginlägg
En lika fin upplevelse som originalskivan
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14 september 2008
FILM
Berlin
Roxy
Regi: Julian Schnabel
I rollerna: Lou Reed med band, Emmanuelle Seigner, Antony Hegarty
m fl
Som rutinerad rockkonsertrecensent kände jag mig ovanligt hemma på biografen i fredagskväll. Den filmade konserten med Lou Reed och band på St Anne’s Warehouse i Brooklyn, New York, är verkligen i första hand en musikalisk upplevelse.
De kortfattade, suddiga och dimmiga filmbilderna, som ömsom fladdrar förbi mitt under låtarna eller projiceras på ridån bakom musikerna, är sannerligen försumbara och symboliserar handlingen i Lou Reeds koncept högst bristfälligt.
”Berlin” var en textmässigt svart och dyster, men musikaliskt vemodigt vacker, skiva som Lou Reed gav ut 1973. Som uppföljare till den kommersiellt framgångsrika ”Transformer” sågades den allmänt då men tiden har förändrat synen på detta lilla mästerverk, faktiskt min egen favorit av alla Lou Reed-skivor. Vilket givetvis förstärker intrycken av konsertfilmen.
Reed tog upp det här missförstådda konceptet under 2006 och gav den en ny, nu hyllad, chans. Där känslan ibland blir lite rockopera när de olika sekvenserna i musiktemperamentet avlöser varandra. Reed, som bara spelade akustisk gitarr på originalet, spelar här huvudsakligen elektrisk gitarr.
Men bandet, som är en paradoxal blandning av gammalt (Steve Hunter, originalgitarristen) och nytt (nuvarande kompet) förstärkt med både blås, stråkar och kör, är effektivt och slipat. Där originalproducenten Bob Ezrin står framför trummisen med ryggen mot publiken och dirigerar nästan komiskt kraftfullt.
I övrigt är det inte så händelserikt på scenen, de få kamerorna är däremot riktigt närgångna och letar sig ibland in bland stenansiktet Lou Reeds ansiktsrynkor. Ett ansikte som sällan visar några känslor men efter Antonys framträdande i den äldre låten ”Candy says” kan han ändå inte låta bli att dra på munnen.
Den känslan vidarebefordrades även till er recensent som tyckte att filmen/konserten var en minst lika fin upplevelse som en gång originalskivan. Och lägger man sedan till de avslutande extralåtarna med ovannämnda ”Candy says”, klassikern ”Sweet Jane” och den något färskare ”Rock minuet” blev det en helhetsmässigt stark repertoar.
/ Håkan
Tributes: Johnny Cash
Ted Gärdestad
<< | September 2008 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |
8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 |
15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 |
22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 |
29 | 30 |
Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...
Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...
Silja 13/02: Kul!...
Silja 10/02: Det var värst! Imponerande berättelse om all musik som du har fått uppleva i ...
Johan S 9/02: Det var inte illa! Ett helt liv i musikens tjänst! Bra jobbat Håkan!...
Christer 8/02: En sån där konsert som jag ångrar att jag inte gick in på, speciellt efter j...
Rikard Bengtsson 22/01: Dubbelgura-bilden är ju från Domino 1978. Den sista bilden på Lowe kan vara f...
Björn 24/12: Små marginaler, men den här är i topp år 2000 med The United States Air Forc...
Björn 23/12: Merry Jul o Gott Nytt År, tack för ännu ett år med ypperlig journalistik och...
Claus Stenhøj 24/10: "Bucket T" endast i Sverige? Se her: https://www.discogs.com/release/3904137-Th...


Kommentarer till blogginlägget: