Blogginlägg

Ted Gärdestad

En förkortad version av den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/9 2008.

Kärleken till TED GÄRDESTADS sång och musik började tidigt. Men jag tror att den största anledningen till att jag kom att häftigt gilla hans musik och hans brors texter låg i det faktum att det var Björn Ulvaeus och Benny Andersson som producerade hans skivor. Soundet och arrangemangen var inledningsvis minst lika viktiga som själva framförandet.
   Jag hade följt Björn och Bennys utveckling från Hootenanny Singers respektive Hep Stars noggrant fast det ofta handlade mer om Svensktoppen än modern popmusik. ”Det kan ingen doktor hjälpa” och ”Tänk om jorden vore ung”, två B&B-singlar, och hela albumet ”Lycka” låg mig nära hjärtat 1971.
   Det gick på den tiden att kombinera det hårda intresset på Paul McCartneys ”Ram”, Stones ”Sticky fingers”, ”Stairway to heaven”, Crosby, Stills, Nash & Young, ”Hon kom över mon” och Colosseum med snäll kommersiell popmusik. Där namnen Björn & Benny betydde både kvalité och personlighet.
   När jag första gången hörde Ted Gärdestad på radion, singeln ”Hela världen runt”, på hösten 1971 så var det både en härlig pianokryddad popgospel och en titt in i framtiden på en kommande ABBA-succé.
   På Teds första album, som kom tidigt 1972, höll förväntningarna på pop-Sveriges nye låtskrivare och popidol utan bäst före datum. Skivan visade sig ha förvånansvärt tidlösa låtar där rena hits som ”Helena” och ”Jag vill ha en egen måne” blandades med typiskt singer/songwriter-material och lite rockigare låtar.
   Den succén (100 000 ex sålda) inspirerade givetvis bröderna Gärdestad att skriva ännu bättre låtar till andra skivan ”Ted” (1972) som innehåller låtar av genomgående mycket hög kvalité. En skiva som snurrade lika mycket på fester, främst ”Jag ska fånga en ängel”, ”Gitarren och jag” och ”Come give me love”, som på lugna vardagskvällar.
   Vid den här tiden började Ted turnera med Nature och Lasse Wellander har berättat för mig hur bandets rockrötter påverkade de snälla poplåtarna åt det lite ruffigare hållet. Han har också berättat hur de var tvungna att klä sig i glittriga scenkläder och platådojor och att tjejerna i publiken var hysteriska.

Själv såg jag Ted & Nature i augusti 1974 på Prisma i Örebro (numera Klaras) och med ytterligare en skiva i ryggen, ”Upptåg”, var det en stark repertoar, tajt spel och svettig klubbmusik av hög klass. Som fick mig att i denna tidning tipsa om att en Ted-skiva med Nature-komp säkert skulle kunna bli en sensation. På scen var det långt från skivornas lite eleganta sound. Där materialet stundtals hade fått en beräknad hitmässig touch à la ”Eiffeltornet”.
   Jag såg samma konstellation två år senare då Teds fjärde album ”Franska kort” var aktuell. Skivan var snällare, vänligare och lite mer vuxet mainstream med låtar som titellåten, ”Chapeau-Claque” och dragspelsinfluerade ”Klöversnoa”. Men på scen var det fortfarande tajt och rockigt medan Ted bytte mellan dragspel och vänsterhänt gitarr.
   Sedan tappade jag, i likhet med Janne Schaffer och Björn & Benny, musikalisk kontakt med Ted och schlagerframgångarna 1979 och 1980 rörde mig inte i ryggen. Utan att gå in närmare på några religiösa funderingar så var det svårt att följa Ted i fotspåren under 80-talet. Och de där sporadiska comebackerna i början på 90-talet var små notiser i marginalen.
   Tills han gjorde stor comeback 1994, åtminstone musikaliskt, med ”Äntligen på väg”. En skiva som är lika djupt engagerande i dag som då. Jag kommer ihåg att de yngre nöjeskritikerna på Nerikes Allehanda inte förstod någonting när jag tyckte att Teds platta var den veckans viktigaste.
   En skiva som jag ständigt återkommer till. Inte minst tack vare Kenneth Gärdestads ibland brutalt vemodiga textrader men också med hjälp av Teds personligt osäkra ballader och mollkryddade melodier. Som så passande blev en slutpunkt på Ted Gärdestads bräckliga liv.
   Vars låtar däremot har ständigt liv i både hans egna originalversioner och andra artisters tolkningar. Just nu längtar jag efter duetten Freddie Wadling/Helene Sjöholm som spelat in en nästan otäckt vacker och effektiv version av ”I den stora sorgens famn” som väntas på skiva inom kort.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.