Blogginlägg

Exklusivt! Nya Wreckless Eric & Amy Rigby-skivan recenseras

WRECKLESS ERIC & AMY RIGBY: Wreckless Eric & Amy Rigby (Stiff)
Den här skivan släpps i England på måndag (och i Sverige först 6 oktober). Jag har kanske lite vanvördigt kallat det här albumet för en Wreckless Eric-skiva men vi ska inte glömma bort Amy Rigby. Hon tar med sig många positiva saker in i det här samarbetet. Jag vet inte mer om Amy än att hon är amerikanska och en gång i tiden var gift med Will Rigby i popgruppen dB’s. Och nu bor paret i Frankrike.
   Det återförenade samarbetet mellan Eric och Stiff trodde jag i min enfald skulle resultera i en skiva med lite större resurser än han har haft under de senaste tjugo åren. Men skivan är inspelad hemma hos Eric och Amy i Frankrike, i Southern Domestic Facility som det snyggt heter, och DIY-känslan hänger tungt över det mesta här. Dessvärre även på omslaget där jag även saknar texterna i tryck. Men det finns några melodiska höjdpunkter inte minst tack vare Amy. Eric är ”bara” sig själv som vanligt. En genomgång av skivans elva spår:
   Here comes my ship (Wreckless Eric & Amy Rigby)
   Introt är en deadringer för inledningen på “Semaphore signals”. En typisk Eric-låt där Amy pratar och nästan rappar bakom. Trots DIY-konceptet sparas det inte på ingredienser: Körer, en vass orgel och distad gitarr ger en suggestiv känsla.
   Astrovan (Amy Rigby)
   En provokativ dansbandsorgel går som en röd tråd genom låten liksom den elektroniska trum/taktmaskinen. En enkel men effektiv poprefräng med Beach Boys-influerad kör.
   Another drive-in Saturday (Wreckless Eric)
   “I remember when I was young”, sjunger Eric och hänvisar till 1972 och det later uppenbart David Bowie och Ziggy Stardust om låten. Och titeln syftar uppenbart på en Bowie-låt från 1973. Här finns arrangemangsmässiga toppar där en T Rex-gitarr och ett Stones-intro (”Let’s spend the night together”) placerar handlingen långt bak i pophistorien.
   First mate Rigby (Amy Rigby)
   Ett otäckt dist/rundgångsintro där rösterna inte heller är rena. Rytmen är tung, trummorna markerade och jag tänker på Raveonettes där pop och skrammel är ingredienser. Jag tänker också på Erics 80-talsband Len Bright Combo.
   Men in sandals (Amy Rigby)
   Plötsligt mycket vackert. En akustisk form av New York-rock a la 70-talet med Amy i huvudrollen. Tillsammans med akustisk gitarr och orgel. En anspråkslös poppärla där slutsatsen är ”there’s really no excuses for it”.
   The downside of being a fuck-up (Wreckless Eric)
   En typisk Eric-låt men den är också väldigt bra - efter den inledande rundgången. Och Amys rejält distade gitarriff blir nästan vackert. Handlar onekligen om att Eric aldrig vill anpassa sig.
   A taste of the keys (Amy Rigby)
   En fantastisk låt som, i typisk Eric-anda, störs av en radioröst som bland annat presenterar vädret… Jimmy Buffett fladdrar förbi i texten och melodin, rösten (Amy) och den akustiska gitarren är mycket vackra. Skivans andra hitlåt.
   ”Trotters” (Wreckless Eric & Amy Rigby)
Jinglebells, svepande syntar och Beach Boys-kör. Och låten har klara ”God only knows”-tendenser. Men den vackra melodin avbryts av film(?)repliker i ett ljudkollage och är slut innan någon ens junger. En parentes av märkliga ljud.
   Please be nice to her (Amy Rigby)
   Amys nästa höjdpunkt. Vacker pop, körsång, akustisk gitarr och underbar refräng. Det skeva melodica-solot bryter av snyggt. Skivans höjdpunkt.
   Round (Wreckless Eric & Amy Rigby)
   Trygg, positiv och optimistisk låt från Eric för en gångs skull. Erics bästa stund på den här skivan. Ännu en gång imponerar körerna på skivan.
   I still miss someone (John R Cash-R Cash Jr)
   En regelrätt cover och duett utan några konstigheter. Matchar inte Linda Ronstadts version av samma låt från 1971 men visst doftar det stundtals lite Emmylou Harris/Gram Parsons om Eric/Amy. Gram spelade in den här låten redan 1968, på albumet ”Safe at home”, med sitt International Submarine Band och Emmylou gjorde det först 1989 på sin ”Songbird. Tydligen vet varken Eric, Amy eller Stiff vem som döljer sig bakom "R Cash Jr" som låtskrivare. Det är Johnny Cashs bror Roy.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.