Blogginlägg från maj, 2021

”Fatal mistakes”

DEL AMITRI
Fatal mistakes
(Cooking Vinyl)

BRA SKIVOR, RIKTIGT BRA SKIVOR, SKA INTE behöva passera obemärkt på Håkans Pop fast sidans officiella säsong är över och vi befinner oss i motsvarigheten till silly season. Nej, Del Amitris grymt efterlängtade nya album, som fått den väldigt missvisande titeln ”Fatal mistakes” (måste väl vara skotsk ironi?), bör uppmärksammas stort och rättvist när kvalitén håller sig på den här exklusiva nivån.
   Att bandets nya album är efterlängtat är ett understatement av ofantlig storlek. Det blir lätt så när ett band inte har släppt något studioalbum på 19 år(!). Det känns nästan overkligt att denna långa paus till slut, efter några återföreningsturnéer och till och med ett oväntat lysande livedubbelalbum, resulterar i en fantastiskt välgjord och närapå femstjärnig skiva. Förväntningar har under alla overksamma år funnits men jag har inte vågat ha alltför stora förhoppningar men ”Fatal mistakes” är till stor del en grandios comeback.
   När allt kommer omkring och jag i min iver försöker sammanfatta åren efter bandets absoluta höjdpunkt ”Change everything” (1992) kan jag inte annat än konstatera att ”Fatal mistakes” är så bra att den i mina öron är det bästa som Del Amitri har producerat på skiva sedan just 1992. Jag har väl haft ett gott öga (och öra) till Justin Currie & Co även senare men jag tycker nya skivan i sin helhet överträffar alla tre album som kom innan bandet tog paus 2002.
   Jag misstänker idag att helt hyfsade album som ”Twisted” (1995) och ”Some other sucker's parade” (1997) nog förstärkte sina aktier efter en fantastisk konsert med bandet i september 1997 och att på gamla meriter tvingade jag nog in ”Can you do me good?” på årsbästalistan 2002.
   Del Amitri har ju aldrig riktigt försvunnit från fokus under alla ”de tysta åren”. Sångaren, låtskrivaren och bandets medelpunkt Justin Currie har ju regelbundet, om än glest mellan albumen, producerat soloskivor som av naturliga skäl, röst och låtskrivande, lämnat starka ekon av Del Amitris sound. Men det är ju nu när Currie återförenas med sin bästa kollega, gitarristen Iain Harvie, som samarbetet känns helt igen.
   Och tillsammans med resten av samma band, Kris Dollimore, gitarr, Ashley Soan, trummor, och Andy Alston, keyboards, som gjorde 2014-turnén till en succé som sedan resulterade i den utsökta livedubbeln ”Into the mirror” (2015), blir Del Amitri en fulländat fungerande enhet även på en studioskiva.
   Men det räcker naturligtvis inte att bara återförenas, det krävs både produktivitet och kreativitet i kanske ännu större doser för att kunna återvända med respekt. På den punkten motsvarar ”Fatal mistakes” allt man egentligen kan kräva av ett band som inte har producerat ett helt studioalbum på 19 år.
   Förhandssingeln ”Close your eyes and think of England”, för några månader sedan, visade vägen. Från det där starkt ”Ringo Starr”-influerade trumintrot via den fantastiskt genuina melodin till en ytterst markerad refräng förstod vi att Del Amitris comeback var på allvar. Jag vet inte vad som räknas som hits idag, 500 miljoner streamings kanske, men i den gamla skolan är ”Close your eyes and think of England” en solklar hit i mina öron.
   Den spektakulära låten står dock inte ensam i fokus på ”Fatal mistakes”. Blandningen på albumet är närmast en perfekt mix som pendlar mellan de lite mer elektriska låtarna, där bandets energi lyser, och de ljuvligt lite långsammare melodiösa höjdpunkterna där man uppenbart måste dra paralleller med Justin Curries solorepertoar.
   Till den första kategorin hör öppningslåten ”You can't go back”, den av feta gitarriff drivande ”Musicians and beer”, den taktfasta ”Losing the will to die” och den orgelkryddade ”Missing person”. Melodiös poprock av bästa sort som ändå inte riktigt vågar sträcka ut sig i sin helhet utan fastnar runt treminutersstrecket.
   Inte heller i de ståtliga balladerna ”Otherwise”, ”Second staircase” och ”Lonely” vill Currie och bandet förstärka känslorna i full längd. När låtarna i flera fall abrupt och snopet avslutas innan 3:00 känns det som slöseri med talang och kreativitet, den oöverträffat vackra ”Mockingbird, copy me now”, med svaga stänk av folkmusik, blir blott en parentes till låt på 2:23.
   Jag ska inte klaga, jag ska inte gnälla för jag är ingen vän av långa album och när ”Fatal mistakes” går i mål efter fantastiskt underhållande 45:52 är jag mer nöjd och tillfredsställd än jag egentligen är värd.

/ Håkan

Örebro: Drottninggatan 42

CLUB 700/CONVENTUM CLUB 700



Conventum Club 700 idag.

Foto: Örebro StadsarkivClub 700 på 70-talet.


CLUB 700 ÄR INTE ÖREBROS MYSIGASTE konsertlokal, med en enorm tegelvägg som största men ljudmässigt mest tveksamma kännetecken, men stor nog för att rymma drygt 1000 personer vid konserttillfällen. Lokalen är en del av Medborgarhuset där det finns plats för ytterligare två konsertlokaler, Hjalmar Bergmanteatern och Teaterkaféet med annan adress (Olof Palmes Torg 3), som jag får anledning att återvända till senare i min artikelserie.
   Byggnaden uppfördes 1957–65 och invigdes i samband med 700-årsjubileet av Örebros grundande 1965. Ungdomshallen (kallad ”Club 700”) invigdes den 31 december 1964. Medborgarhuset ritades av bröderna Erik och Tore Ahlsén.
   Club 700 var på 60-talet hemvist för konserter med kända engelska band som The Kinks, Fleetwood Mac och Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tich, se detaljer här. Men det var innan jag satte min fot i lokalen på 70-talet.
   Från mitten av 00-talet införlivades Club 700 i Conventum-familjen och lokalen fick då namnet Conventum Club 700. Ett 20-tal konserter har jag upplevt i lokalen.

Foto: Anders Erkman1987 var Roxette en redan etablerad duo men Marie Fredriksson fortsatte parallellt sin solokarriär på svenska, här på Club 700.


IMPERIALS/SAMUELSONS 7/1 1974 Club 700
NEON ROSE/PUSS & KRAM 17/11 1974 Club 700
LIFE LINE 4/10 1985 Club 700
MARIE FREDRIKSSON 13/11 1987 Club 700
BIG DEAL 24/2 1988 Club 700
TOMMY NILSSON 8/10 1988 Club 700
MIKAEL RICKFORS 14/12 1988 Club 700
EVA DAHLGREN 26/10 1991 Club 700
LOLITA POP/EKHOLMS IMPERIUM/SIX FEET 15/5 1999 Club 700
MIKAEL WIEHE 30/11 2001 Club 700
THOMAS DILEVA 15/3 2002 Club 700
WILMER X 29/3 2005 Conventum Club 700
NATIONALTEATERN 11/11 2005 Coventum Club 700
LISA MISKOVSKY 19/10 2006 Conventum Club 700
NATIONALTEATERNS ROCKORKESTER/DAG VAG 27/10 2006 Conventum Club 700
MONEYBROTHER/DICK TIGER 14/12 2006 Conventum Club 700
MONEYBROTHER/FLORENCE VALENTIN 15/11 2007 Conventum Club 700
CHRISTIAN KJELLVANDER/KRISTOFER ÅSTRÖM 2/2 2008 Club 700
ELDKVARN 28/3 2009 Conventum Club 700
THE HIVES/THE FUME 2/2 2013 Conventum Club 700

/ Håkan

Örebro: Fabriksgatan 2

KONSERTHUSET


Konserthuset idag (januari 2021).


Konserthuset 80-tal.

Foto: Gunlög Enhörning/Örebro stadsarkiv Konserthuset 70-tal.


KONSERTHUSET I ÖREBRO HAR GENOM ÅREN varit en aktiv konsertscen som under decennier genomgått flera ombyggnadsperioder. Den ursprungliga byggnaden, som invigdes 2 april 1932 av prins Eugen ritades av den dåvarande stadsarkitekten Georg Arn, innehöll utöver en konsertsal också stadens bibliotek. 1981 flyttade stadsbiblioteket till större lokaler och Konserthuset renoverades. Den stora konsertsalen rymmer idag 723 personer, ursprungligen 808.
   1971 steg jag in första gången i den bedårande konsertlokalen och har sedan dess upplevt ett 80-tal olika konserter där. 2015, efter den senaste ombyggnationen, skrev jag en samlande artikel om min konsertupplevelser i Konserthuset Jag konstruerade till och med en Topp 10-lista med bästa konserter (finns under länken ”Konserthuset” till höger), men det går även att finna mina gamla recensioner under länkarna nedan.
   Under senare år har det även arrangerats konserter i Konserthusets foajé där en restaurang (Umami) har funnits sedan några år tillbaka. Och utanför Konserthuset hade Live at Heart under några år en scen utomhus på eftermiddagarna.
   Hösten 2021 tog Kulturbistron över restaurangen i Konserthusets foajé och scenen fick då det officiella namnet Foajén.

Foto: Håkans EkebackeSteve Gibbons konsert i Konserthuset 1979 tillhör höjdpunkterna i den lokalen.

NATURE/FLÄSKET BRINNER/GUDIBRALLAN/TAKT & TON 19/6 1971 Konserthuset
COLOSSEUM 30/9 1971 Konserthuset
CONTACT/MARSFOLKET 11/11 1971 Konserthuset
SONNY TERRY & BROWNIE McGHEE 23/11 1971 Konserthuset
DAVE GREENSLADE & NATURE 13/2 1972 Konserthuset
EKSEPTION 24/2 1972 Konserthuset
HEADS, HANDS & FEET 25/9 1972 Konserthuset
STEFAN GROSSMAN 5/10 1972 Konserthuset
LOS CALCHAKIS 9/11 1972 Konserthuset
TEMPEST 18/1 1973 Konserthuset
EKSEPTION 25/1 1973 Konserthuset
AMAZING BLONDEL/SKÄGGMANSLAGET 8/3 1973 Konserthuset
STEFAN GROSSMAN 27/9 1973 Konserthuset
COUNTRY GAZETTE/COUNTRY ROAD/NEW STRANGERS 20/10 1973 Konserthuset
HÖRSELMAT 18/11 1973 Konserthuset
HOOLA BANDOOLA BAND/ROBERT KARL OSKAR BROBERG 28/4 1974 Konserthuset
BUDGIE 12/9 1974 Konserthuset
PUGH & RAINROCK/JANNE LUCAS PERSSON/OLA MAGNELL 17/11 1974 Konserthuset
COUNTRY GAZETTE/COUNTRY ROAD 1/2 1975 Konserthuset
BJÖRN SKIFS & BLÅBLUS/LALLA HANSSON 25/2 1975 Konserthuset
BARRY McGUIRE/JAMIE OWENS 28/2 1975 Konserthuset
HÖRSELMAT/SHAWN PHILLIPS 15/3 1975 Konserthuset
BJÖRN SKIFS 1/4 1976 Konserthuset
AC/DC 16/9 1977 Konserthuset
JANNE SCHAFFER 21/10 1977 Konserthuset
MAGNUS UGGLA 13/11 1977 Konserthuset
PUGH & RAINROCK/PATHFINDER 8/12 1977 Konserthuset
BLOOD SWEAT & TEARS 13/1 1978 Konserthuset
STRANGLERS 7/5 1978 Konserthuset
ALBION BAND 11/10 1978 Konserthuset
CITY BOY 19/1 1979 Konserthuset
STEVE GIBBONS BAND 4/4 1979 Konserthuset
CITY BOY 8/9 1979 Konserthuset
ULF LUNDELL 18/10 1979 Konserthuset
MIKAEL RICKFORS 26/1 1980 Konserthuset
ROCKPILE 21/2 1980 Konserthuset
STRIX Q/HORIZONT 28/2 1980 Konserthuset
TOTTE WALLIN 25/9 1980 Konserthuset
ULF LUNDELL 13/10 1980 Konserthuset
ULF LUNDELL 14/10 1980 Konserthuset
ELVIS COSTELLO & THE ATTRACTIONS 16/11 1980 Konserthuset
THE SELECTER 2/12 1980 Konserthuset
MIKAEL RICKFORS 5/4 1981 Konserthuset
MATS RONANDER 19/2 1982 Konserthuset
MIKAEL WIEHE & CO/JANE DOE 21/3 1984 Konserthuset
"Frontline Rock": BACHISE/DAN HYLANDER/MIKAEL WIEHE/HENRIK STRUBE/KARIN WISTRAND 24/10 1986 Konserthuset
PY BÄCKMAN 31/10 1986 Konserthuset
STOCKHOLM ALL STARS 24/3 1987 Konserthuset
MATS RONANDER 10/4 1987 Konserthuset
MAGNUS UGGLA 17/3 1997 Konserthuset
PUGH ROGEFELDT/OLA SAHLÉN 1/4 2000 Konserthuset
SVEN-INGVARS 16/4 2000 Konserthuset
CAJSA STINA ÅKERSTRÖM 28/10 2002 Konserthuset
THE SPOTNICKS/JOHNNY & THE HURRICANES/THE VIOLENTS 13/3 2003 Konserthuset
LISA MISKOVSKY 18/4 2004 Konserthuset/Klubb Söndag
THE REFRESHMENTS 13/11 2004 Konserthuset
PERCY SLEDGE/MIKAEL RICKFORS/LA GAYLA FRAZIER 6/5 2005 Konserthuset
THE REFRESHMENTS/EVA EASTWOOD & THE MAJOR KEYS/GERAINT WATKINS 27/11 2005 Konserthuset
MIKAEL WIEHE 6/2 2006 Konserthuset
LOUISE HOFFSTEN 18/2 2006 Konserthuset
ANNA TERNHEIM/TOMAS ANDERSSON WIJ 10/11 2006 Konserthuset
TIMO RÄISÄNEN 17/11 2006 Konserthuset/Kulturnatten
THE REFRESHMENTS/MATS RONANDER/NISSE HELLBERG/
JOHN LINDBERG ROCK-A-BILLY TRIO 17/12 2006 Konserthuset
"SÅNGER FÖR DECEMBER” UNO SVENNINGSSON/IRMA SCHULTZ KELLER/
WILLE CRAFOORD/KRISTOFFER JONZON 22/12 2006 Konserthuset
JILL JOHNSON 9/3 2007 Konserthuset
THE REFRESHMENTS/EVA EASTWOOD & THE MAJOR KEYS 15/3 2007 Konserthuset
TOMAS ANDERSSON WIJ/TOBIAS FRÖBERG 26/9 2007 Konserthuset
PETER JÖBACK 12/10 2007 Konserthuset
SHIRLEY CLAMP 4/11 2007 Konserthuset
RIKARD WOLFF 11/11 2007 Konserthuset
LIVERPOOL/THE REPEATLES/CLABBE 16/12 2007 Konserthuset
"ROCK'N'ROLL X-MAS" THE REFRESHMENTS/ALBERT LEE/LINDA GAIL LEWIS 21/12 2007 Konserthuset
JILL JOHNSON 10/2 2008 Konserthuset
TOMAS ANDERSSON WIJ/JENNIE ABRAHAMSON 11/4 2008 Konserthuset
THE REFRESHMENTS/SVEN ZETTERBERG/LOUISE HOFFSTEN 21/12 2008 Konserthuset
THE REFRESHMENTS/EVA EASTWOOD/GIL EDWARDS 20/12 2009 Konserthuset
NIKOLA SARCEVIC 16/4 2010 Konserthuset
ELDKVARN 18/11 2011 Konserthuset
ELDKVARN 7/11 2012 Konserthuset
THE REFRESHMENTS/NISSE HELLBERG/LINDA GAIL LEWIS/SVEN ZETTERBERG 1/12 2012 Konserthuset
GUNNAR DANIELSSON 12/4 2016 Umami/Live at Heart, Konserthuset
CARY HUDSON/CRIS DERKSEN/DIMPKER BROTHERS/GÖRAN SAMUELSSON/THE JOHNNY McCUAIG BAND/STURLE DAGSLAND 31/8 2016 Live at Heart/Konserthuset
THE WINCHESTER WIDOWMAKER 1/9 2016 Konserthuset/Live at Heart
THE BLAND 2/9 2016 Konserthuset/Live at Heart
DSH5 3/9 2016 Konserthuset/Live at Heart
ELLEN SUNDBERG/THE BLOAKES/GOOD HARVEST/THE BLAND/THE VANJAS 31/1 Equal at Heart/Konserthusets foajé
AHI 30/8 2017 Konserthuset/Live at Heart
CALVIN ARSENIA 31/8 2017 Konserthuset/Live at Heart
"Musik för alla hjärtan" AMANDA GINSBURG/MEADOWS/MARTIN HÅKAN/DSH5/KARIN WISTRAND 14/2 2018 Konserthusets foajé
THEODORE 5/9 2018 Konserthuset/Live at Heart
HELLO OCEAN 7/9 2018 Konserthuset/Live at Heart
THE MOMMYHEADS 8/9 2018 Konserthuset/Live at Heart
MEADOWS/ANNA FOGEL 26/11 Foajén/Konserthuset

/ Håkan

Örebro: Brunnsparken 1

VAR TREDJE DAG I SOMMAR KOMMER JAG kronologiskt redovisa spelställen i Örebro där jag genom åren upplevt en eller flera konserter.

Glad Sommar!
/Håkan Pettersson


BRUNNSPARKEN


Brunnsparkens stora scen idag 2021.


Regnbågen i Brunnsparken 2021.


Parkteatern i Brunnsparken heter idag 2021 "Nya Parkteatern".


Lilla Globen idag 2021.

Foto: Hans Andersson/Örebro StadsarkivBrunnsparken på 70-talet.


Regnbågen.


Globen.


En flygbild över Brunnsparken-området.

JAG INLEDER MIN SERIE OM KONSERTPLATSER i Örebro med den största scenen, Brunnsparken, som under 70- och 80-talet var den mest naturliga samlingspunkten när det arrangerades stora publikdragande konserter.
   Historien om Folkets Park i Örebro inleddes 1902 fast på en helt annan plats än Brunnsparken, i Rynningeberg på norr i staden. Och parken kallades också Rynningeparken.
   1934 flyttades Folkets Park till Adolfsberg och den plats där det på 1600-talet inrättades en kurverksamhet kring en hälsobrunn, vilket ett värdshus från 1802 fortfarande vittnar om.
   Föreningen Folkets Park drev parken från 1941 fram till mitten av 1990-talet då parken såldes till Örebro Kommun. Folkets Park fick namnet Brunnsparken först 1962.
   I Brunnsparken finns fyra olika scener. Dels den stora huvudscenen utomhus och på baksidan en teaterscen som fram till 1983 också var utomhus med tak. 1983 byggdes scenen in med väggar och tak och fick namnet Parkteatern.
   På Brunnsparkens område finns ytterligare två inomhusscener. Regnbågen med sitt 660 kvadratmeter stora dansgolv med stående konsertpublik och den lilla scenen Globen som absolut inte ska förväxlas med Globen i Stockholm.
   Brunnsparken var genom åren värd för många festivaler som genomfördes på parkens område, Örebro Rockfestival, Kalas, Brunnsfesten och Sommar Deluxe.
   2017 meddelade Örebro kommun att Brunnsparken skulle bli "stadsdelspark, en öppen park för många olika syften". Vid mitt senaste besök i parken, en söndag i april 2021, upptäcker jag inga nyheter i den tämligen sovande miljön med undantag för att den stora skylten "BRUNNSPARKEN" ovanför entrén är borta...

Foto: Anders ErkmanUlf Lundells turnépremiär i Brunnsparken 1982 tillhör de största musikaliska minnena från det stället.

   Jag har noterat att jag har upplevt ett 80-tal konserter på de olika scenerna i Brunnsparken:

BJÖRN AGNETHA BENNY 8/5 1971 Brunnsparken
HÖRSELMAT 2/9 1974 Brunnsparken
BJÖRN SKIFS & BLÅBLUS 2/8 1975 Brunnsparken
HÖRSELMAT 6/9 1975 Brunnsparken
TED GÄRDESTAD & NATURE 4/9 1976 Brunnsparken
IAN HUNTER & OVERNIGHT ANGELS/JOHN CALE BAND 18/6 1977 Brunnsparken
WEATHER REPORT 28/8 1977 Brunnsparken
IGGY POP with Sonic's Rendezvous Band/KAL P DAL 27/5 1978 Brunnsparken
MAGNUS UGGLA & STADIUM DOGS/STADIUM DOGS 27/9 1978 Brunnsparken
JOHN MILES 18/6 1979 Brunnsparken
NOICE 20/8 1980 Brunnsparken/Regnbågen
NATIONALTEATERNS ROCKORKESTER 27/8 1980 Brunnsparken/Regnbågen
MIKAEL RICKFORS 29/5 1980 Brunnsparken/Regnbågen
DAVE & THE MISTAKES/HANSA BAND 12/6 1980 Brunnsparken/Regnbågen
TOMAS LEDIN 31/7 1981 Brunnsparken
KIM LARSEN 7/8 1981 Brunnsparken/Regnbågen
GYLLENE TIDER 16/8 1981 Brunnsparken
JERRY WILLIAMS & ROADWORK 21/8 1981 Brunnsparken
STEVE GIBBONS BAND 8/11 1981 Brunnsparken/Regnbågen
NICK LOWE & HIS NOISE TO GO 27/5 1982 Brunnsparken/Regnbågen
EVA DAHLGREN & WAJS GAJS 2/6 1982 Brunnsparken/Regnbågen
KIM LARSEN & JUNGLE DREAMS 10/6 1982 Brunnsparken/Regnbågen
SNOWSTORM 17/6 1982 Brunnsparken/Regnbågen
ULF LUNDELL 30/6 1982 Brunnsparken
GYLLENE TIDER 28/7 1982 Brunnsparken
DAG VAG 6/8 1982 Brunnsparken/Regnbågen
TOMAS LEDIN 13/8 1982 Brunnsparken
X-MODELS/THE ALICE 20/8 1982 Brunnsparken/Regnbågen
DAN HYLANDER, PY BÄCKMAN & RAJ MONTANA BAND/LIX 4/2 1983 Brunnsparken/Regnbågen
TOMAS LEDIN 29/6 1983 Brunnsparken
MATS RONANDER 27/4 1984 Brunnsparken/Regnbågen
ELECTRIC BANANA BAND 5/6 1984 Brunnsparken/Parkteatern
TOMAS LEDIN 8/8 1984 Brunnsparken/Parkteatern
DAN HYLANDER, PY BÄCKMAN & RAJ MONTANA BAND 29/8 1984 Brunnsparken/Parkteatern
DAN HYLANDER, PY BÄCKMAN & RAJ MONTANA BAND 12/12 1984 Brunnsparken/Parkteatern
JOHN HIATT 17/3 1985 Brunnsparken/Parkteatern
ANNE-LIE RYDÉ 27/7 1985 Brunnsparken/Parkteatern
ULF LUNDELL 2/8 1985 Brunnsparken
EVA DAHLGREN 14/8 1985 Brunnsparken/Parkteatern
ANNE-LIE RYDÉ 4/12 1985 Brunnsparken/Parkteatern
HANSSON DE WOLFE UNITED 28/3 1986 Brunnsparken/Parkteatern
NILS LOFGREN 1/8 1986 Brunnsparken
MAGNUS UGGLA 13/8 1986 Brunnsparken
LIFE LINE 14/9 1986 Brunnsparken/Parkteatern
"Örebro Rockfestival": ELDKVARN/LIFELINE/BIG DEAL/JUST FOR FUN/RIO/MADRIGAL/WHY NOT/STALLION/TAGETES/7:E KAVALLERIET 30/5 1987 Brunnsparken/Parkteatern
IGGY POP/LOLITA POP 30/6 1987 Brunnsparken/Parkteatern
“ROCK RUNT RIKET“ EVA DAHLGREN/RATATA/ROXETTE/ORUP 31/7 1987 Brunnsparken
RON WOOD & TOTTA'S BLUESBAND 3/5 1988 Brunnsparken/Parkteatern
DI LEVA 28/4 1989 Brunnsparken/Parkteatern
EVA DAHLGREN 26/5 1989 Brunnsparken/Parkteatern
ROXETTE/THE CREEPS 5/8 1989 Brunnsparken
ULF LUNDELL 20/7 1991 Brunnsparken
MARIE FREDRIKSSON 3/12 1992 Brunnsparken
CREEDENCE CLEARWATER REVISITED/STAFFAN ERNESTAM 11/6 1996 Brunnsparken
THE PIGGIES "The Beatles Revolution" 14/5 1999 Brunnsparken/Parkteatern
THÅSTRÖM/JAKOB HELLMAN/WEEPING WILLOWS/VOICE OF A GENERATION/THE PEEPSHOWS 24/7 1999 Brunnsparken/Kalas
WILMER X/ERIC GADD 27/7 2000 Brunnsparken/Brunnsfesten
STAFFAN HELLSTRAND/MAGNUS SJÖGREN 28/7 2000 Brunnsparken/Brunnsfesten
ROBYN/ANTIQUE 29/7 2000 Brunnsparken/Brunnsfesten
bob hund/SOUNDTRACK OF OUR LIVES/LARS WINNERBÄCK/THE HATS with ROBERT JELINEK 26/7 2001 Brunnsparken/Kalas
ULF LUNDELL 4/8 2001 Brunnsparken
TOTTA NÄSLUND 24/10 2001 Brunnsparken/Parkteatern
DA BUZZ 6/6 2002 Brunnsparken/Regnbågen
KENT/HELLACOPTERS/MANDO DIAO 26/7 2002 Brunnsparken/Kalas
STORA SCHLAGERFESTEN 11/8 2002 Brunnsparken
TOTTA 2/11 2002 Brunnsparken/Parkteatern
HER MAJESTY/MAGNUS CARLSON/MARIT BERGMAN/LARS WINNERBÄCK & HOVET 17/7 2003 Brunnsparken/Kalas
CHRISTIAN KJELLVANDER/NICOLAI DUNGER 16/10 2003 Brunnsparken/Parkteatern
MIKAEL WIEHE 1/3 2004 Brunnsparken
DI LEVA/BACKYARD BABIES/INFINITE MASS/MELODY CLUB/MARIT BERGMAN/THE GMEYNER/THE 21ST CENTURY NOISE 10/7 2004 Brunnsparken/Kalas
ELECTRIC BANANA BAND 28/8 2005 Brunnsparken
LARS WINNERBÄCK & HOVET/CHRISTIAN KJELLVANDER 11/8 2006 Brunnsparken
STATUS QUO/CHUCK BERRY/NISSE HELLBERG 18/7 2007 Brunnsparken
PER GESSLE 11/8 2007 Brunnsparken
THE REFRESHMENTS/MARIE LINDBERG/NANNE GRÖNVALL/MARTIN STENMARCK/MARKUS FAGERVALL 12/8 2007 Brunnsparken/Parkteatern
LARS WINNERBÄCK/MISS LI/MARKUS KRUNEGÅRD/EMIL JENSEN 8/8 2008 Brunnsparken
JEREMIAS SESSION BAND 26/4 2009 Nya Parkteatern/Brunnsparken
GYLLENE TIDER/LINNEA HENRIKSSON 21/7 2013 Brunnsparken
"SOMMAR DELUXE" OLLE LJUNGSTRÖM/AMANDA JENSSEN/MONEYBROTHER 2/8 2013 Brunnsparken

/ Håkan

Här vilar rötterna till Örebros musikhistoria

Rudbecksgatan 27.


Manillagatan 3.


Nygatan 31-33.


HÅKANS POP GOES LOCAL UNDER SOMMAREN 2021. Det finns många sätt att tackla det pågående traumat att inte kunna gå på konsert. Jag väljer att dra igång ett litet projekt som kommer växa till en hel sommarsäsong och kommer förmodligen att sträcka sig långt fram i höst. Jag har med utgångspunkt på alla konsertställen i stan under våren grävt ned mig i Örebros rockhistoria. Från nu på måndag, 24 maj, börjar jag redovisa min forskning och sedan var tredje dag presentera en ny Örebro-adress där jag har upplevt en eller flera konserter.
   Redan för flera år sedan fick jag en idé att sammanställa en lista på alla konsertlokaler jag under 50 år har besökt i Örebro och det blev många, väldigt många. Jag har upplevt konserter i ett 70-80-tal olika lokaler och utomhusplatser. Vill man räkna ännu mer noggrant och notera restauranger som bytt namn ett antal gånger blir den totala summan runt 125 olika konsertställen.
   Exakta adresser i Örebro kommer att vara rubriken på min genomgång och min dokumentation och kommer också att innehålla en hel del historiska fakta. Och i vissa fall, exempelvis Stortorget, Nikolaikyrkan, Slottet och Stadsparken, finns det en lång historia att redovisa.
   Jag kommer lite kortfattat att redovisa den faktiska historien med årtal och eventuella förändringar kring många restauranger och offentliga platser. Men jag kommer också, och det har varit huvudsyftet med hela projektet, att noggrant (så noggrant det nu kommer att bli med ett alltmer sargat minne i bakhuvudet...) redovisa alla konserter när jag har varit på plats. Och i förekommande fall länka till alla eventuella recensioner som är kopplat till varje specifik plats, gräsyta, sporthall, folkpark, torg, stadspark, mässlokal, pub, teater, hotell, saluhall, konserthus, universitet, ishall, skola, diskotek, före detta biograf, hotell, varuhus, skivaffär, järnvägsstation och alla olika restauranger.
   Ja, ni förstår säkert. Det blir en hisnande lång lista på ställen där jag har upplevt konserter under 50 års tid. Jag har lyckats dokumentera adresserna med aktuella fotografier men också, i de fall det har fungerat, letat upp historiska bilder hur det en gång såg ut.
   Det har under vår och försommar varit en otroligt intressant resa som har tagit mig tillbaka till både sommar, höst, vinter och vår och till framförallt otroliga minnen av konserter. Och sedan till mer eller mindre slitna minnesbilder av lokaler, som ibland inte finns kvar idag, och har sedan kunnat återuppliva gamla upplevelser ännu en gång.
   Hoppas ni hänger med på resan, med början på måndag, och kommentera gärna med egna upplevelser och minnen kring både konserter och lokaler. I en tid med en skriande brist på konsertarrangemang får man titta bakåt för att överhuvudtaget kunna skönja en möjlig framtid...
   I min forskning och dokumentering av gamla spelställen har jag naturligtvis i min jakt på intressanta fakta och dokumentation bokstavligen sprungit in i väggen vid ett flertal tillfällen när gamla hus har rivits, entréer murats igen och konsertställen har ersatts av parkeringsplatser.
   Som när jag exempelvis i min förtvivlade jakt på Örebros musikhistoria i flera fall mötts av en anonym tegelvägg, en helt opersonlig infart mellan några hus och en ödslig bilparkering. Ni ser exempel av det högst upp i artikeln, bilder som visar en stad i förändring och en restaurangtradition i ständig utveckling när det hela tiden byggs och rivs.

FOTNOT: Bakom ovan illustrerade bilder på numera anonyma platser döljer sig i nämnd ordning några konsertställen som jag under åren har besökt: Fake (1994), Rockmagasinet (1980) och Rockmagasinet (1983-1989).

/ Håkan

Intensivt ”sommarlov” väntar på Håkans Pop

Nu går solen upp för ett intensivt "sommarlov" på Håkans Pop.

I MÅNDAGS GICK DEN OFFICIELLA HÅKANS POP-säsongen 2020/21 i mål med avslöjandet av nummer ett på min favoritlista över Bästa Livealbum, Jackson Brownes ”Running on empty”. Men det blir varken tyst eller tomt på sidan framöver.
   Redan på måndag inleder jag en ny följetong där jag ska gå i ”fotspåren” efter alla mina kända konsertbesök i Örebro sedan 1971. Det blir åtskilliga ställen att berätta historien om, cirka 70-80 olika konsertplatser har jag lite slarvigt räknat till, och redovisa ett stort antal konsertupplevelser. Nu på fredag introducerar jag mer detaljerad information i ämnet på denna plats.

SOMMARMÅNADERNA FRAMÖVER KOMMER jag, på ett lite avslappnat sätt, ägna åt läsning, lyssning och lättja i en svårslagen kombination. Jag har under de senaste månaderna samlat på mig ett antal böcker, en majoritet har musikalisk koppling, som kräver koncentration och uppmärksamhet. Intressanta musikpoddar, exempelvis Poddkarusellen, Hundåren, Pop-poden Örebro och säkert flera till, ska jag också försöka lyssna ifatt under sommaren.
   Dessutom har jag lovat mig själv ett litet projekt att på Svt Play/Öppet Arkiv under några regniga dagar kolla igenom gamla svenska tv-program fyllda med musik: Bagen, Bälinge Byfest, Gig och kanske också lite modernare tv-historia i Studio Pop. Förvisso nostalgi men ändå musik-tv-historia för minnet.
   Allt kommer säkert resultera i skriverier på Håkans Pop om jag känner mig själv rätt och önskemålet om sommarens ren och skär lättja kanske flyger sin kos...      

SOM VANLIGT SÅ HÄR ÅRS HAR JAG även planer inför hösten på Håkans Pop och det kommer jag också ”leka med” under sommaren. Projektet bör sorteras in under avdelningen Mission Impossible men jag ska försöka rangordna den populära musikhistorien från 60-talet till det nyligen avslutade 2010-talet.
   Jag ska sammanställa en 150 album lång rangordnad lista på mina absoluta favoritskivor från ovannämnda decennier. Den tålamodskrävande listan börjar publiceras 16 augusti och den kommer helt och hållet ta Håkans Pop-sidan i anspråk tre dagar i veckan.
   En minst sagt inspirerande höst 2021 och vår 2022 väntar men först lite ”sommarlov”.

/ Håkan

LIVEALBUM #1: Jackson Browne

JACKSON BROWNE: Running on empty (Asylum, 1977)

EFTER EN 38 VECKOR LÅNG RESA BLAND LIVEALBUM är det upp till bevis för den i mina öron allra bästa liveskivan som har givits ut. ”Running on empty” är inget konventionellt livealbum men inte desto mindre är den både innehållsmässigt och musikaliskt en av de bästa skivor som jag äger oavsett kategori. Dessutom är Jackson Brownes fantastiska album en av vinylsamlingens mest spelade skivor, från sent 1977 till idag. Jag har alltid haft svårt att kategorisera ”Running on empty”, framförallt i förhållandet till andra skivor. Den är egentligen ojämförbar med alla andra album jag äger eller som överhuvudtaget har givits ut.
   Den befinner sig i en helt egen kategori och när jag nu, drygt 43 år efter release, samsats med min egen övertygelse är ”Running on empty” med stor marginal min största livealbumfavorit.
   Oavsett kategori tillhör Jackson Brownes ”Running on empty” alltså mina största favoriter på skiva men jag ”ratade” den när jag här på Håkans Pop för exakt tio år sedan samlade mina favoritskivor från 70-talet på en rangordnad lista, från #1 till #70. Jag valde bort liveskivor, där det ofta förekommer redan känt material, som i första hand ska understryka artistens hits och är därmed svåra att jämföra med nyinspelade studioskivor som till större del innehåller unikt originalmaterial.
   "Running on empty" är långtifrån någon konventionell liveskiva med upprepat material. Inspelningarna från traditionella konserter är i minoritet och albumet innehåller många fler nyskrivna originallåtar än liveskivor brukar göra. Dessutom är bara hälften av albumets tio låtar inspelade på konsert inför publik. Resten är inspelade i turnébussen, backstage eller i hotellrum. Genomgående ett innehållsmässigt mycket intressant urval som dessutom till hundra procent håller utsökt kvalité och är ett på alla sätt musikaliskt lysande album.
   I slutet av februari 1977 inledde Jackson en turné för första gången i Australien och Japan. Från kompbandet då var det bara den Jackson Browne-trogne musikern David Lindley, på pedal steel och fiol, som fanns med när turnén startade framåt sensommaren samma år. Det fantastiska kompet hjälpte till att göra "Running on empty" till en musikalisk höjdpunkt.
   På vårturnén var repertoaren uteslutande hämtat från Brownes tidigare studioskivor men när den fem veckor långa sommar/höst-turnén i USA startade 11 augusti 1977 skulle nyskrivet låtmaterial vara en stor del av repertoaren. Nästan konstant spelades turnén in och det skulle resultera i "Running on empty"-albumet i december 1977. Förbandet på turnén hette The Section av den enkla orsaken att det bandets fyra medlemmar, Russ Kunkel (trummor), Leland Sklar (bas), Craig Doerge (keyboards) och Danny Kortchmar (gitarrer), tillsammans med Lindley också var ryggrad i Brownes band.
   I kören återfanns Doug Haywood och Rosemary Butler. Haywood var även han en Jackson Browne-relaterad musiker, som basist på flera album och även turné. Butler hade rockbakgrund på 60-talet, i tjejgruppen Birtha, blev under 70-talet ofta anlitad som körsångerska, bland annat bakom Bonnie Raitt.

SEX LÅTAR AV TIO PÅ "RUNNING ON EMPTY" är originalmaterial där Jackson Browne skrivit fyra tillsammans med andra. Mycket sällsynt när det gäller Browne som under nästan hela karriären nästn alltid skriver och har skrivit sina låtar på helt egen hand. Här har han samarbetat med närstående personer och/eller artistkollegor vilket kanske visar att låtarna på den här skivan även har skrivits på turné.
   Bland låtskrivarnamnen finns både turnémanagern Howard Burke ("Nothing but time") och produktionsmanagern Donald "Buddha" Miller ("Rosie"). Och en låt, den vackra "Love needs a heart", skrev han tillsammans med Little Feat-gitarristen och nära vännen Lowell George och sångerskan Valerie Carter. Den mäktiga finallåten "The load-out" skrevs tillsammans med basisten i vårens kompband, Bryan Garofalo, och spelades in första gången låten framfördes live 27 augusti 1977.
   Bland låtarna som Jackson ensam har skrivit märks inte minst titellåten, den typiska turnélåten om det tröttsamma och tomma livet i en turnébuss, och "You love the thunder".
   Jackson Browne, den typiske singer/songwritern som till hundra procent skriver sitt eget låtmaterial, överraskade på ”Running on empty”-turnén när han valde att framföra ett antal covers.
   Förutom slutklämmen på den fantastiska "The load-out", 60-talsdängan "Stay" (mest känd med Hollies) där Lindley gör sitt första framträdande som sångare, är de så kallade coverlåtarna på "Running on empty" av udda och exklusiv art. Jacksons tolkning av Danny O'Keefes "The road", från 1972, är en innerlig hotellrumstolkning jämförd med originalets lite mer forcerade sång. Temat och texten smälter så naturligt in i omgivningen på denna turnéskiva.
   Bandgitarristen Danny Kortchmars "Shaky town", ännu en text med turnétema, är uppenbart specialskriven för denna turné och låtskrivaren har inte återanvänt låten förrän på senare. Här inspelad i ett hotellrum i Edwardsville, Illinois där sångstämmorna, med både Jackson och Danny, spelades in i duschen(!).
   På "Cocaine" (inte J J Cale-låten som Eric Clapton gjorde känd) nämns upphovsrättsåret som 1968 men har djupare rötter än så och är nog från början en traditionell sång. Den blinde folkbluesartisten Reverend Gary Davis, står som låtskrivare här, uppges ha upptäckt låten 1905 som nioåring(!). Jag uppfattar delar av texten här som absurd humor men så har Jackson och Eagles-medlemmen Glenn Frey skrivit till några textrader.
   Men låten som definitivt lyfter "Running on empty" till höjderna är ovan nämnda "The load-out", den nyskrivna turnélåten vars text utspelar sig efter konserten och Jackson sitter vid pianot och sjunger "Now the seats are all empty/Let he roadies take the stage" och arrangemanget byggs sedan upp med musikerna och det jublas när David Lindley kommer in med sin svindlande ljuvliga slidegitarr. Ett underbart slut på ett underbart album.


SIDE ONE

1. "Running on Empty" (Jackson Browne) – 5:20
2. "The Road" (Danny O'Keefe) – 4:50
3. "Rosie" (Jackson Browne/Donald Miller) – 3:37
4. "You Love the Thunder" (Jackson Browne) – 3:52
5. "Cocaine" (Reverend Gary Davis, with additional lyrics by Jackson Browne/Glenn Frey) – 4:55

SIDE TWO

6. "Shaky Town" (Danny Kortchmar) – 3:36
7. "Love Needs a Heart" (Lowell George/Valerie Carter/Jackson Browne) – 3:28
8. "Nothing but Time" (Jackson Browne/Howard Burke) – 3:05
9. "The Load-Out" (Jackson Browne/Bryan Garofalo) – 5:38
10. "Stay" (Maurice Williams) – 3:28

/ Håkan

Krönika: Oktober 1993

Jag var väl inne på singelproblemet i en krönika 1990 när jag började sakna rejäla singel-b-sidor. Här, några år senare, har jag helt tröttnat på cd-singelformatet och vill begrava hela konceptet. I någon mån lyckades jag förutse utvecklingen. Ändå kunde jag plocka ihop en lista på bästa singlar just då.
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/10 1993.
 
DAGS ATT BEGRAVA CD-SINGELN

NU ÄR DET DAGS ATT BEGRAVA CD-SINGELN. Det var inte länge sedan vi förde den klassiska vinylsingeln till den sista vilan. 45-varvaren och 7-tummaren hade gjort sitt efter trettio år som trendskapare och ledande opinionsbildare på världens alla hitlistor och diskotek.
   Cd-singeln kom därefter och har efter bara några år existens jobbat sig ned till samma begravningsförberedande tillstånd. Introduktionen var blygsam och följdes av än mer tveksamma drag.
   3-tums-cd:n var en felsatsning och det vingliga och spinkiga plastomslaget till cd-singlarna var ett fiasko som nu, tack och lov, är i minoritet bland nya singlar.
   Ännu värre är den ogenerösa och snåla prägeln som varje singelutsläpp har i dessa tider.
   I min alldeles egna och högst ovetenskapliga undersökning bland årets singlar har cd:n i sju fall av tio ingen ytterligare låt på skivan. Men däremot flera olika och i vanliga öron meningslösa mixningar av samma låt.
   Då har min undersökning bara omfattat konventionella pop- och rockartister och inte hiphop, dansmusik, techno eller rap där jag inbillar mig att mixningshysterin och låtfixeringen är ännu tydligare.
   Jag har länge hävdat tesen att nya singlar till helt överväldigande del är utgivna som marknadsföring inför det viktiga albumet. Alltså i första hand inte utgivna för att säljas utan för att spelas på ett i dessa dagar utökat antal radiostationer, på diskon och i tv.
   Utvecklingen utarmar givetvis singelkulturen och ger en tår i ögat på en entusiast som undertecknad. Som minns 60-talets klassiska singelutgivningar som var minst lika viktig händelse som ett album.
   Märk väl att Beatles samtliga 22 singlar var 12 icke-album-låtar. Det gav singlarna en egen status som idag helt har suddats ut.
   Den traditionella singeln var också en av de viktiga beståndsdelarna i hela punkrörelsen med skivbolag som Stiff och Chiswick. Vars hela verksamhet hade singlarna som hörnstenar.
   I takt med att vi gått in i cd-samhället har singeln förlorat magi. Oavsett formatet (cd eller vinyl) har singeln tappat sitt attraktionsvärde och därmed rasat i försäljningssiffror.
   Förra året såldes 2,7 miljoner singlar i Sverige jämfört med 3,8 milj året före. En minskning med nästan 30%!
   Och den negativa trenden håller i sig. Inte minst ”tack vare” skivbolagens och artisternas ointresse av cd-singelformatet.

TILL NÅGOT ROLIGARE. FYNDIGA LÅTTITLAR som ”She won't get under me till I get over you” och ”I'm just an old chunk of coal (but I'm gonna be a diamond someday)”
   Förstnämnda låten återfinns på amerikansks gruppen Best Kissers In The Worlds första album ”Been there” och den andra är inte oväntat en countrylåt med John Anderson från albumet ”Solid gold”.

ÅRETS BÄSTA SINGLAR (hittills!)
1. Cross my fingers JOHN HIATT
2. When I speak your name BEAGLE
3. When your were young DEL AMITRI
4. Rubberband girl KATE BUSH
5. Måne över Haväng ULF LUNDELL
(Samtliga med bonuslåtar)

/ Håkan

Tributes: Elliott Smith

"Say yes! A tribute to Elliott Smith" (American Laundromat, 2016)

PÅ HÅKANS POP-SÄSONGENS SISTA HYLLNINGSSKIVA står den geniale och begåvade amerikanske låtskrivaren Elliott Smith i fokus. Det är få artister som är mer värda en hyllning än Elliott. Han hade en låtskatt, dock inte enormt omfattande, som är värd all uppmärksamhet och vars kvalitéer bara kan bli ännu tydligare i munnen på andra artister.
   Den här skivan är inget högbudgetprojekt utan är resultatet av stort intresse hos en rad artister, en mindre känd producent (Joseph H Spadaro) på ett skivbolag (som också har givit ut hyllningsskivor till The Pixies, Neil Young och The Cure) i marginalen.
   "Say yes! A tribute to Elliott Smith" är inte något påkostat och flashigt album men låtarna finns där, versionerna är i en majoritet av fallen inte så omvälvande och den där gränslösa experimentlustan är närvarande på enbart några få låtar.
   När jag idag lyssnar på den fem år gamla skivan är underhållningsvärdet på topp och intresset för artisten och låtskrivarena, som snart har varit död i 20 år, kan inte vara större just nu. Och vid upprepade tillfällen på skivan kommer jag på mig själv att jag dramatiskt saknar nya skivor med Elliott Smith.
   Elliott Smith var fram till sin död en komplex person som i sin musikalitet pendlade från vild hård rockmusik via popmästerverk till ren och skär magi som singer/songwriter. Givetvis är det inte många som kan förstärka den genuina bilden men på skivan finns det både okända och mer kända artister som gör sitt bästa för att ge Elliott Smiths låtar full rättvisa. I första hand är tolkningarna inte så kreativt omgjorda men hyllningsplattan förmedlar tveklöst stunder av ynnest.
   Skivan har främst anammat den mjuka sidan av Elliotts musik med både viskande skönhet (Tanya Donelly), vacker låt (Adam Franklin), atmosfärisk luftig pop (Escondido), rytmisk vacker pop (Lou Barlow) och en absolut imponerande slutlåt (med okända Wild Sun).
   Det finns också exempel på tuffare tongångar och aldrig blir kontrasten mellan grungeinspirerad rock och viskande lågmäld sång så uppenbar som på de båda låtarna ”Bled white” och ”Say yes” bredvid varandra. Det engelska gitarrindierockbandet Yuck öser på med all elektrisk energi medan Illinois-sångaren William Fitzsimmons hyllar Elliott på det mest nedtonade sättet.
   Även Dinosaur Jr-sångaren/gitarristen J Mascis bjuder också på ett underbart fint gitarrskrammel på ”Waltz #2” men det kanske inte är så överraskande. Då förvånar Sebadoh-frontmannen Lou Barlow och Swervedriver-sångaren Adam Franklin, med rötter i den hårda rockmusiken, mer när de framför sina bidrag. ”Division day”, ursprungligen en singel med Elliott 2000, är kanske skivans bästa bidrag.
   Ingen av de mindre rutinerade artisterna gör bort sig på skivan. Både Memphis-sångerskan Julien Baker, med sin lågmälda elgitarr, okände Tomo Nakayama, med spröd nästan kvinnlig sång på skivans mest kända låt (”Miss Misery”), och ovan nämnde Wild Sun fyller sin plats på den underhållande skivan som egentligen bara innehåller ett enda magplask.
   Det finns naturligtvis många sätt att tolka Elliott Smiths låtar men jag kan inte påstå att kombinationen av Jesu (Justin Broadricks experimenterande projekt) och Sun Kil Moon (Mark Kozeleks altindierockförsök) fanns i min fantasi. På skivans äldsta låt ”Condor Ave”, från Roman Candle” 1994, blir det malplacerad syntrock så långt från Elliott Smiths ljuvliga minne det går att komma.


Tanya Donelly: Between The Bars
Julien Baker: Ballad Of Big Nothing
Amanda Palmer: Pictures Of Me
J Mascis: Waltz #2
Juliana Hatfield: Needle In The Hay
Yuck: Bled White
William Fitzsimmons: Say Yes
Tomo Nakayama: Miss Misery
Escondido: Waltz #1
Adam Franklin: Oh Well, Okay
Jesu, Sun Kil Moon: Condor Ave
Waxahatchee: Angeles
Lou Barlow: Division Day
Caroline Says: No Name #3
Wild Sun: Easy Way Out

/ Håkan

LIVEALBUM #2: Warren Zevon

WARREN ZEVON: Stand in the fire (Asylum, 1980)

UNDER DEN SENARE DELEN AV 70-TALET hade jag Warren Zevon som en stor personlig favorit. Efter de två alldeles lysande studioinspelade albumen ”Warren Zevon” (1976) och ”Excitable boy” (1978) men för all del också ”Bad luck streak in dancing school” (1980), som alla innehåller en diger samling välskrivna låtar, kom liveskivan ”Stand in the fire” och gav mig kännedom om Zevon som en imponerande rockig scenartist.
   Warren Zevon, som lämnade oss 2003, var ju en dubbelnatur som låtskrivare och artist. Han kunde skriva de rockigaste låtarna med de våldsammaste texterna men han var också en mästare på att förmedla kärlekstexter som aldrig kändes varken sentimentala eller soldränkt smetiga.
   På studioskivorna var han genomgående omgiven av Kaliforniens skickligaste musiker under ledning av Jackson Browne som ofta agerade den producent som stakade ut den musikaliska linjen. På turnéerna kunde naturligtvis varken Browne eller de hårt anlitade studiomusikerna följa med så Zevons komp på scen hade nästan alltid mindre dignitet men var absolut inte sämre för det.
   Jag fick nöjet att uppleva Zevon live en gång, i Stockholm en februarikväll 1988, och blev naturligtvis överväldigad och berörd av både huvudpersonen och de tämligen obekanta musikerna. Då hade Zevon precis påbörjat den andra delen av sin karriär och motsvarade otroliga förväntningar efter sitt fantastiska comebackalbum ”Sentimental hygiene”. En konsert som innehöll både rockiga och mjuka sekvenser på samma höga kvalitetsnivå.
   Jämförd med studioalbumen uppfattade jag, drygt sju år tidigare, ”Stand in the fire” som en genomgående rockigare, vildare och stundtals explosivare skiva fast den på ett snyggt musikaliskt sätt pendlade mellan ballader och tempolåtar. Men det påtagliga liveljudet, den ljuvligt levande atmosfären och den kompromisslösa attacken i arrangemang och band ger hela skivan ett snart sagt ouppnåeligt sound. I varje låt, varje minut och i varje riff understryks Warren Zevons genialt personliga framtoning.
   Jag blev påmind om just liveskivans fantastiska uppenbarelse för sådär 15 år sedan när Warren Zevons tidiga album, 1976-1982, släpptes på cd och då framtonade just livesoundet som ett bättre och mer tidlöst exempel på Warren Zevons låtskatt än de gamla studioskivorna. Intryck som står sig än idag. Naturligtvis får storslagna arrangemang, alla eleganta instrumentsekvenser och finurligt utstuderade körer, som gav Zevons personliga texter en större betydelse på studioskivorna, stryka på foten något. Men på ”Stand in the fire” kompenserar det levande och mer hänsynslösa uttrycket allt.
   Genom alla år jag har lyssnat och hela tiden imponerats av ”Stand in the fire” och samtidigt fascinerats och förbryllats av de för mig till 4/5-delar helt obekanta musikernamnen. En ny forskning i ämnet förklarar det helt naturligt tajta soundet som bandet skapar.
   Gitarristen David Landau var för mig det enda bekanta namnet i Zevons liveband. Inte bara för att han råkar var bror med Bruce Springsteens manager Jon Landau utan för hans sporadiska insatser på andra betydelsefulla skivor. Inte minst på New York-tjejen Carolyne Mas smått fantastiska debutalbum ”Carolyne Mas” (1979) och 1980 var han rutinerad och hade redan turnerat med både Zevon och Jackson Browne.

DET FINNS EN MYCKET NATURLIG FÖRKLARING till det oerhört vältajmade och ruskigt effektiva soundet på ”Stand in the fire”. Det är nämligen så att tre killar av Zevons explosiva komp, Zeke Zirngiebel, gitarr, Marty Stinger, trummis, och Bob Harris, keyboards, är hämtade från ett och samma band, Boulder. Det Colorado-baserade bandet fick en Zevon-koppling redan 1979 när de spelade in hans låt ”Join me in L.A.” som gavs ut på både singel och album men helt utan kommersiell uppmärksamhet.
   Och här rockar Boulder-grabbarna, plus basisten Roberto Piñón, på med livet som insats med Landau vid det musikaliska rodret och Warren Zevon allra längst fram som den rock'n'roll-entertainer han ibland kunde bli på scen. Det berättas anekdoter om Zevon hur han på scen så fullständigt och fysiskt levererade på konsert att roadies till slut fick bära honom av scenen. På liveskivan låter det stundtals som fullt kaos på scen under ”I'll sleep when I'm dead”.
   ”Stand in the fire” blir till viss del en rock'n'roll-show som sound- och actionmässigt befinner sig långt från Zevons ibland vemodigt pianoklinkande värld i sånger som exempelvis den alldeles underbara ”Desperados under the eaves” eller ”Hasten down the wind”. Och det hänryckta soundet får ju sin visuella hyllning i fotografiet som pryder skivomslagets framsida. Det darrande livefotografiet doftar verkligen scenutstålning och fysisk attack.
   På turnéavslutningen under de fem kvällarna i augusti 1980 på Los Angeles legendariska The Roxy Theatre, där inspelningarna till liveskivan gjordes, var det onekligen en 150-procentig närvarokänsla i luften med många improviserade och spontana infall. Långt från originaltexterna droppade Zevon plötsligt namn som ”James Taylor”, ”Jackson Browne” och ”Jimmy Carter” i sina texter. I vapenbeskrivningen på ”I'll sleep when I'm dead” hade han ”bytt upp sig” från en .38 Special, på studioskivan, till en .44 Magnum på liveframträdandet. Samtidigt ändrade Warren den hårdare textraden "...gonna shoot myself" till den snällare "...don't intend to use it on myself".
   ”Stand in the fire” har som sagt en darrande närvarokänsla som sällan förekommer på konventionella liveskivor. Och livemässigt är det inte mycket som slår versionerna av ”Excitable boy”, ”Lawyers, guns and money”, ”Poor poor pitiful me” och ”I'll sleep when I'm dead”, Warren Zevons kanske mest kända låtar. Där catchy refränger, oerhörd energi och pumpande arrangemang här gör Warren Zevon till en outstanding entertainer.
   Till liverepertoarens bekanta hörnstenar kan vi också lägga till några nyskrivna och vid inspelningstillfället ännu inte inspelade Warren Zevon-låtar som arrangemangsmässigt så naturligt smälter in i den vilda rockmusiken med sin tuffa gitarriff. Öppningen med titellåten är ju nästan en kommersiell attack och ”The sin” är läcker med popgitarren bakom det tuggande rocksoundet.
   Efter en så pass rock'n'roll-osande repertoar är det ganska naturligt att avsluta konserten med några covers och i det här fallet bjuder Zevon och bandet på ett medley med Bo Diddleys mest kända låtar och hans ännu mer kända rytmer.


SIDE ONE

1. "Stand in the Fire" (Warren Zevon) 3:26
2. "Jeannie Needs a Shooter" (Warren Zevon/Bruce Springsteen) 4:00
3. "Excitable Boy" (LeRoy P Marinell/Warren Zevon) 3:52
4. "Mohammed's Radio" (Warren Zevon) 4:45
5. "Werewolves of London" (LeRoy P Marinell/Waddy Wachtel/Warren Zevon) 4:48

SIDE TWO

1. "Lawyers, Guns and Money" (Warren Zevon) 3:49
2. "The Sin" (Warren Zevon) 3:06
3. "Poor Poor Pitiful Me" (Warren Zevon) 4:08
4. "I'll Sleep When I'm Dead" (Warren Zevon) 4:28
5. "Bo Diddley's a Gunslinger"/"Bo Diddley" (Ellas McDaniel) 4:15

/ Håkan

Krönika: Maj 1993

Många svenska skivor med adress skivbolaget Start Klart hade en komisk stämpel som jag började jämföra med traditionell buskis. Under våren 1993 började det dyka upp åtskilliga i den, enligt mig, lite tveksamma genren.
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/5 1993.
 
REN BUSKIS ELLER JORDNÄRA ROCK?

I SVENNE RUBINS KÖLVATTEN OCH SOM EN FÖLJD av deras exempellösa framgångar har det dykt upp en mängd band i samma vardagliga, jordnära och komiska genre. Rock eller buskis?
   Bara under våren har det kommit många skivor med band som riktar sig mer till den kortsiktiga humorn än till ett analyserande i favoritfåtöljen. Kort sagt betyder texten mer än sound och musik tillsammans.
   Stilbildarna Svenne Rubins, om man nu kan titulera buskiskomik så pretentiöst, har i väntan på nya albumet i höst släppt en singel, ”En gammal Amazon” (Start Klart).
   Producenten Tony Thorén borgar för ett gott sound när Rubinerna fortsätter att framgångsrikt blanda traditionell rock, humor och en stor dos nostalgi.
   Hudiksvallsbandet Sigge Hills Orkester och historien om dom har måhända komiska inslag men är musikaliskt mer seriösa än så på albumet ”Vänner & grannar” (Start Klart).
   Det visar inte bara låtskrivarhjälp från Per Persson, Niklas Frisk och Traste Lindén vars basist Ulf Stureson producerat anrättningen.
   Hills Orkester står ovanför buskisgenren. Är snarare det naturliga countryalternativet till Packet och Kvintetten.
   Uppsala-trion Kusinerna Från Landets album ”Påpp på svängska” (Soundfront/Amigo) skvallrar om buskis, komik och lättfotad poesi.
   Texterna bakom titlar som ”Släng dej i väggen”, ”Ur spår” och ”LG” är också mycket skrattframkallande. Med små resurser har de dock lyckats få till ett godkänt sound som i sina bästa stunder är fullt jämförbart med Lasse Tennander.
   Euskefeurat har en seriös plats i svensk folkmusik. Med stand up-stjärnan Ronny Eriksson i en ledande roll har man rätt att vänta sig komiska ordvändningar.
   ”Hipp happ” (Meukskrede) har några fyndiga texter men musiken doftar alltför mycket 70-talsprogg och framförs som om Pogues aldrig existerat.

/ Håkan

April 2021 på Håkans Pop

Månadens tre bästa album med (från vänster) Tenenage Fanclub, Frankfurt och The Coral.

ÅRETS UPPLAGA AV APRIL BLEV EN ganska normalt händelsefattig månad på Håkans Pop med ett innehåll som i stort sett bara var förplanerade texter. Förutom ett tråkigt dödsfall i den svenska musikhistorien var april fritt från stora nyheter och jag kunde ägna mig åt slutspurten på min lista på tidernas bästa livealbumfavoriter, uppmärksamma några cover- och hyllningsskivor plus återblickar till mina gamla krönikor.
   Bästa Livealbum-listan klättrat stadigt allt närmare toppen och under april avslöjades placeringarna 4-7 på den 38 album långa listan. Och då fick jag möjlighet att gräva djupare i starka liveskivor med The Who, Joe Cocker, David Johansen och Graham Parker.
   Två album med artister som hyllade Tom Waits och Mose Allison fick jag också möjlighet att skriva om. Och två coveralbum där Juliana Hatfield sjöng enbart Police-låtar och den svenska sångerskan Maritza Horn siktade in sig på Van Morrison-låtar på originalspråket.
   Mitt urval av gamla krönikor som jag en gång i tiden skrev i Nerikes Allehanda var under april hämtade från 90-talet, från januari 1991, april 1992, april 1994 och september 1994.
   Månadens tråkigaste nyhet var 85-årige Bosse Skoglunds frånfälle. Legendarisk jazz- och rocktrummis med en lång rad oförglömliga insatser inom svensk musikhistoria bakom sig. Absolut värd en minnesartikel.

DEL AMITRIS PLANERADE NYA ALBUMRELEASE ”Fatal mistakes”, release 30 april, var under månaden mitt totala fokus innan nyheten kom att skivan flyttats fram till maj. Lite snabbt fick jag lyssna ifatt på några andra releaser som i de flesta fall också släpptes 30 april.
   Lycklightvis hittade jag ganska snabbt många guldkorn på Teenage Fanclubs ”Endless arcade” och var fast redan på öppningsspåret ”Home”, sju minuter lång av vilka de avslutande fyra minuterna var ett långt, elegant och mycket effektivt gitarrsolo.
   Jo, jag har under årens lopp flera gånger fastnat för bandets album och nya skivan är inget undantag från den positiva trenden. Bandet mixar Byrds-stämmorna och Beatles-doftande melodier med helt modern brittisk poprock av genomgående hög klass. Just nu känns albumet som en klar utmanare för den i framtiden planerade årsbästalistan.
   Duon Matt Sweeney och Bonnie 'Prince' Billy känns för mig som en ny konstellation. ”Superwolves” är genuin singer/songwriter-musik men utan riktig melodisk styrka. Lite för mollstänkta arrangemang för min smak.
   Stefan Sundström har på ”Östan västan om stress och press” (tillfälligt?) lämnat den lite lugnare visbaserade musiken och öppningen ”Å Karin” och flera andra låtar har en vild och rockig framtoning. Men där finns också visballader och folkmusik. Skivan är uppenbart inspelad live i studion och det finns en stark och spontan känsla i både låtar och arrangemang, och ibland hör jag mindre överraskande Stones-inspiration även i de lugnare och mer avskalade låtarna. Och texterna doftar svenskt 70-talsprogg och starka undertoner av protest mer än en gång.
   Frankfurt är det svenska bandet som leds av Petter Winnberg, som producent har han påverkat soundet för bland annat Eva Dahlgren och Markus Krunegård, och på albumet ”Frankfurt” finns det många spännande arrangemang. Ofta är det instrumentalt tunga melodier som målar upp bilder som i en film, ibland spetsas arrangemangen av gästsångare som Esther och Krunegård men är allra bäst när Winnberg själv sjunger i den himmelskt vackra ”Archibald”. Ett bra men lite ojämnt album med oerhörda toppar.
   Tillsammans med Bad Seeds-medlemmen Warren Ellis har Marianne Faithfull gjort ett mycket emotionellt album, ”She walks in beauty”. Hon reciterar personligt, men knappast klockrent, texter av exempelvis Lord Byron, Keats, Shelley och Tennyson till Ellis symfoniska melodier. Ibland vackert, ibland monotont händelsefattigt men alltid poetiskt charmigt.
   Jag har sett att The Corals dubbelalbum ”Coral island” har jämförts med både Beatles ”White album” och Small Faces ”Ogden's nut gone flake” och det kan naturligtvis ingen nyproducerad skiva överleva. 2021 är inte 1968, det är inte bara jag som är 53 år äldre, så jag har svårt att rättvist ta till mig ett så omfattande album för lyssning.
   24 spår (vissa reciterade av en äldre man, Small Faces-kopplingen) på ett dubbelalbum, visserligen bara drygt 54 minuter lång, är i en hast lite svårsmält i sin helhet. Men när jag lyssnar upptäcker jag en mängd ambitiöst tillverkade poplåtar som har den där variationen att både underhålla, engagera och hela tiden hålla spänningen vid liv. Helt klart charmigt.
   Ska man jämföra The Coral-albumet med någonting blir det för min del Per Gessles alter ego-skiva ”Son of a plumber” (2005).

/ Håkan

Covers: Gillian Welch & David Rawlings

GILLIAN WELCH & DAVID RAWLINGS: All The Good Times Are Past & Gone (Acony, 2020)

JAG AVSLUTAR SÄSONGEN MED COVERALBUM MED det äkta paret Welch & Rawlings första skiva som officiell duo men de har samarbetat flitigt sedan början på 90-talet på scen och i stort sett på alla skivor som givits ut i deras egna namn. Främst har man hört deras samarbete på Gillian Welchs alltmer uppmärksammade soloskivor sedan 1996 men också på Rawlings skivor med sitt band The David Rawlings Machine (där Welch är medlem och bidrar med låtar). Ofta har skivorna musikaliskt stått med båda benen i amerikansk traditionell musik och coveralbumet ”All The Good Times Are Past & Gone” rimmar synnerligen naturligt med de influenserna.
   Rawlings har ju först och främst gjort sig känd som ypperlig gitarrist, mest på Welchs skivor men också bakom Steve Earle, Ryan Adams och Alison Krauss och som producent åt Robyn Hitchcock och Old Crow Medicine Show. Hans skivor med egna bandet har jag ingen koll på men här får vi åtskilliga prov på hans insatser vid mikrofonen och både röst och erfarenhet imponerar på flera låtar. Rawlings har en något Bob Dylan-inspirerad sångstil som ger låtmaterialet en mogen karaktär.
   Men givetvis är det hans gitarrspel, på det akustiska instrumentet, som ger hela skivan den där soundmässigt varma känslan utan att han på något sätt vill bevisa sina omtalade referener som virtuos på sitt instrument. Här är det lågmält, vackert och oerhört fint spelat.
   Welch spelar också gitarr på skivan, som inte innehåller några andra musiker eller instrument, men har av förklarliga skäl en tillbakalutad roll som gitarrist. Det är hennes röst, som vi känner igen från åtskilliga soloskivor, som med sin lite allvarliga ton bär många låtar på sina axlar.
   Det är de traditionellt förankrade låtarna, 80-85 år gamla och ibland låter det som att Rawlings spelar på lika åldriga gitarrer, som ger hela skivan en tidlös och seriös prägel. Som gör att jag lyssnar med stort intresse men det rena underhållningsvärdet är begränsat. Och när jag försöker leta jämförelser i sound och framförande i musikhistorien blir det inte mer moderna förebilder än Carter Family och The Stanley Brothers jag hittar.
   För mig personligen blir det aldrig mer intressant på albumet än på de två Bob Dylan-låtarna, ”Señor” och den hyfsat unika ”Abandoned Love”, som Rawlings av inte speciellt överraskande orsaker (se ovan) sjunger mycket engagerat. Däremot överraskar det plötsliga slutet på den senare låten som helt enkelt, snopet och omotiverat klipps av utan förklaring.
   Annars är det den mer än söndertjatade ”Jackson” (med Johnny Cash/June Carter och Nancy Sinatra/Lee Hazlewood) som är skivans mest kända låt som givetvis framförs som en duett med Welch och Rawlings men utan att tolka låten på något speciellt spännande sätt.


A1. Oh Babe It Ain't No Lie (Elizabeth Cotten) 4:25
1958. Singel med låtskrivaren.
A2. Señor (Bob Dylan) 5:27
1978. Från albumet "Street-legal" med låtskrivaren.
A3. Fly Around My Pretty Little Miss (Traditional. Arranged by David
Rawlings/Gillian Welch) 2:37
1924. Singel med Samantha Bumgarner.
A4. Hello In There (John Prine) 5:46
1971. Från albumet "John Prine" med låtskrivaren.
A5. Poor Ellen Smith (Traditional. Arranged by David Rawlings/Gillian Welch) 3:30
1924. Singel med Henry Whitter.
B1. All The Good Times Are Past And Gone (Traditional. Arranged by David Rawlings/Gillian Welch) 3:54
1930. Singel med Fred & Gertrude Gossett.
B2. Ginseng Sullivan (Norman Blake) 3:43
1972. Från albumet "Home in Sulphur Springs" med låtskrivaren.
B3. Abandoned Love (Bob Dylan) 3:45
1985. Från boxen "Biograph" med låtskrivaren.
B4. Jackson (Billy Edd Wheeler/Jerry Leiber) 3:32
1963. Från albumet "Sunny side!" med The Kingston Trio. (På originalet fick Leibers fru Gaby Rodgers låtskrivarcredit)
B5. Y'All Come (Arlie Duff) 2:26
1953. Singel ("You all come") med låtskrivaren.

/ Håkan

LIVEALBUM #3: Bruce Springsteen

BRUCE SPRINGSTEEN & THE E STREET BAND: Live in New York City (Columbia, 2001)

FÖR NÄSTAN EXAKT FYRA ÅR SEDAN UTSÅG JAG Bruce Springsteens legendariska konsert på Madison Square Garden 2000 till bästa dvd på Håkans Pop. Varför den nu några år senare inte riktigt håller samma överlägsna kvalité som liveskiva finns det förvisso några orsaker till. Framförallt för att jag efter moget övervägande och idogt lyssnande av liveskivor har kommit fram till att det finns två andra exklusiva och helt igenom lysande liveinspelningar som jag just i denna stund rangordnar högre.
   Dessutom kan jag just nu inte förtränga känslan av att Springsteens återförening med E Street Band var en så mycket mer levande upplevelse på det då nylanserade dvd-formatet jämfört med bara ljudet i öronen. Underbara filmbilder och knivskarpa närbilder förstärkte både musik, sång och det unika samarbetet på scen och gav mig faktiskt känslan att vara på plats i konsertlokalen.
   Som om inte den känslan är viktig nog så är ju skivformatet, vinylens sex sidor, något begränsat jämfört med en i speltid nästan gränslös dvd som presenterade 25 låtar. Av de sex saknade låtarna på trippel-vinyl-albumets 19 låtar är det nog mest smärtsamt att missa ”Born to run”, ”Darkness on the edge of town” och ”Thunder road”.
   Blott ljudupplagan av ”Live in New York City” är naturligtvis inte något menlöst substitut och ska givetvis bedömas efter förutsättningar. Och på det området är trippeln smockfull med historiska höjdpunkter och musikaliska milstolpar.
   Konserten/skivan startar i 180 med "My love will not let you down" och tempot på de första fyra låtarna är högt och någon andhämtning blir det inte förrän på ”Mansion on the hill” med Nils Lofgren på steelguitar och Danny Federici på dragspel.
   En osedvanligt sensuell saxofon (Clarence Clemons) förvandlar det tre minuter långa introt till "The river" till en svåridentifierad sekvens. Den till slut elva minuter långa låten har inga spektakulära partier och ett nästan sammetsmjukt E Street Band håller masken. Det är egentligen bara Bruces munspelssolo som är kvar från originallåten.
   I den upparrangerade sololåten "Youngstown" ökar intensiteten igen med ett häftigt gitarrsolo från Lofgren som bara är en förvarning om vad som komma skall. Direkt utan paus följer nu nämligen den kanske rockigaste, stökigaste och mest högljudda låten i hela Bruce/E Street Bands låtkatalog, "Murder incorporated", som kulminerar när det spelas våldsamt på elgitarrerna.
   Efter den volymstarka urladdningen låter "Badlands" och "Out in the street" som blott en vindpust. Den alldeles fantastiska raden av oändligt starka låtar avlöser varandra i ett framträdande som genomgående bara växer.
   En 16 minuter lång "Tenth Avenue freeze-out" innehåller allt från verbala utbrott, en hetsig presentation av bandet och stor underhållning. En nästan 10 minuter lång "Land of hope and dreams" och "American skin (41 shots)" representerar det monumentalt melodiska respektive det starkt engagerade i Springsteens repertoar.
   På resten av vinylskivorna får vi två låtar som hänger ihop från samma konsert, "Lost in the flood" (första gången på en Bruce-konsert sedan 1978!) och ett akustiskt soloframträdande av "Born in the USA". Plus "Don't look back" (som Bruce först gav bort till The Knack) som en rejäl energikick.
   Så kommer det långa mästerverket "Jungleland" och sopar rent bland alla favoriter. Både melodiskt storslagen och känslomässigt rockig och majestätisk med Clarence Clemons nästan tre minuter långa saxofonsolo, rockhistoriens mest legendariska, som den stora pricken över i.
   Rock'n'roll rules och en partyshowstopper som "Ramrod" följer innan skivan avslutas lugnt och stilla men ganska känslosamt med "If I should fall behind".


Side 1

1. "My Love Will Not Let You Down" (Bruce Springsteen) 5:38
2. "Prove It All Night" (Bruce Springsteen) 6:16
3. "Two Hearts" (Bruce Springsteen) 4:29
4. "Atlantic City" (Bruce Springsteen) 6:36

Side 2

5. "Mansion on the Hill" (Bruce Springsteen) 4:19
6. "The River" (Bruce Springsteen) 11:16
7. "Youngstown" (Bruce Springsteen) 6:16

Side 3

8. "Murder Incorporated" (Bruce Springsteen) 6:07
9. "Badlands" (Bruce Springsteen) 5:43
10. "Out in the Street" (Bruce Springsteen) 6:39

Side 4

11. "Tenth Avenue Freeze-Out" (Bruce Springsteen) 16:09
12. "Land of Hope and Dreams" (Bruce Springsteen) 9:46

Side 5

13. "American Skin (41 Shots)" (Bruce Springsteen) 7:45
14. "Lost in the flood" (Bruce Springsteen) 7:24
15. Born in the U.S.A." (Bruce Springsteen) 5:46
16. "Don't look back" (Bruce Springsteen) 3:19

Side 6

17. ”Jungleland” (Bruce Springsteen) 10:54
18. ”Ramrod” (Bruce Springsteen) 6:28
19. ”If I should fall behind” (Bruce Springsteen) 6:09

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.