Blogginlägg från 2008-02-05
Rätt artist på fel ställe
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/2 2008.
KONSERT
Christian Kjellvander
Millencolin Music Prize, Club 700, Örebro 2/2 2008
Konsertlängd: 21.52-22.45 (53 minuter)
Recensentens plats: Stående mitt i lokalen
Det var nästan festivalkänsla i Club 700 igår kväll. Kanske inte så mycket på publikplats men på scen avlöste artisterna och banden varandra i en rasande fart och konserterna var korta och komprimerade som just festivalspelningar brukar vara.
Christian Kjellvander, det mest amerikanska jag tror vi har i det här landet, efterträdde Kristofer Åström på scen. En van inarbetad procedur ty de har turnerat tillsammans hela hösten. Artistnamn som på pappret och i genre befinner sig i gränslandet till varandra men igår på scen kunde jag inom en timme konstatera hur olika personligheter de egentligen är.
När Kjellvander smög in på scenen till orgeltonerna i ”Big black sky” gick konsertkvällen över från det moloket dystra till det monotont magiska. Om jag nu ska hårddra eller motvilligt göra en jämförelse mellan två olika artister.
I Kjellvanders musik möts det svenska vemodet ute på de ödsliga amerikanska vidderna. Ofta i sällskap med många hypnotiska och äventyrligt oprofilerade låtar. Som dock med ett annat ord kan sammanfattas under rubriken magi, en känsla som kröp under huden allt som oftast under hans korta konsert.
För ett ögonblick uppfattade jag Christian Kjellvander som helt rätt artist på helt fel ställe. Det oavbrutna pladdret från baren påverkade inte föreställningen men låg där som ett lätt störande inslag.
Då hjälpte det att koncentrera sig på konserten och Kjellvanders ofta omväxlande låtar som ibland påminner mycket om varandra men också har en djupt personlig ton som inte går att förväxla med någon annan.
I tid fick han minimalt utrymme att ta ut svängarna så de dryga 50 minuterna innehöll av naturliga skäl inga mellansnack men ändå blev det en alldeles för kortfattad dos, nio låtar, för att konsertens helhet skulle nå de där riktigt magiska höjderna.
Ändå gjorde han och hans band, där gitarristen Tias Karlsson gjorde en fin insats, det yttersta för att bjuda på en lagom blandning av gamla och nya låtar. Där jag tycker att ”Poppies and peonis” och ”Two souls” redan är nog så kvalitativa utmanare till äldre publikfavoriter som ”Paige” och ”Portugal”. Vi fick just förmånen att göra den jämförelsen under gårdagskvällens konsert.
Precis som på de riktiga festivalspelningar så fanns det heller inte utrymme för några extralåtar fast banjon stod där och väntade på att utnyttjas.
/ Håkan
<< | Februari 2008 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | ||||
4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 |
11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 |
18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 |
25 | 26 | 27 | 28 | 29 |
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g...
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...
Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...
Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...
Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget: