Blogginlägg från april, 2021

LIVEALBUM #6: David Johansen

Postad: 2021-04-12 07:51
Kategori: Bästa livealbum

DAVID JOHANSEN: Live it up (Blue Sky, 1982)

EXPLOSIVT! DEN HÄR LIVESKIVAN DÄCKAR MIG fullständigt varje gång jag lyssnar på den. Repertoarmässigt innehåller den kanske inte det hetaste låtmaterialet men ljudet, soundet och den kompromisslöst tajta liverockmusiken som förre New York Dolls-sångaren Johansen framkallar med sitt nya band är fantastiskt. Kombinationen av klockrena covers, egna originallåtar och ett par New York Dolls-relaterade låtar är oslagbar och David Johansen sjunger på toppen av sin förmåga. Hans stora käft, som här utklassar både Mick Jagger, Steven Tyler och Peter Wolf, gör varje låt till ett slutgiltigt magnifikt utropstecken.
   Jag var aldrig någon vän av New York Dolls stökiga rockmusik eller provokativa framtoning men jag måste så här i efterhand erkänna att sångaren Johansen var ett unikum och duon Johnny Thunders och Sylvain Sylvain gjorde på sologitarr respektive kompgitarr historiska avtryck i bandets rockmusik. Men med hjälp av droger och sin egen myt gick bandet under och det bästa som överlevde den perioden var David Johansen vars solokarriär, där Sylvain hade en liten biroll, innehåller åtskilliga höjdpunkter.
   Johansen inledde sin solokarriär med ett eget kompband, The Staten Island Boys, vars fyra medlemmar härstammade från just Staten Island söder om Manhattan. Bandet utökade med Sylvain och blev med tre gitarrister i frontlinjen en omtalad liveattraktion på de amerikanska scenerna under 70-talets senare hälft men av kontraktsskäl försenades skivkarriären.
   Men från 1978 (”David Johansen”) via 1979 (fantastiska ”In style”) och 1981 (”Here comes the night”) var Johansen 1982 redo att ge ut sitt första livealbum. Men resan dit hade krävt sina offer med spridda avhopp från kompbandet men också en återförening med New York Dolls sista trummis, Tony Machine.
   I övrigt var bandet en ny konstellation med två gitarrister, David Nelson och Huw Gower, en basist, Brett Cartwright, och klaviaturkillen Charlie Giordano (som numera är fast E Street Band-medlem). Ett intressant band där Giordano närmast kom från Carolyn Mas kompband, Nelson spelade en gång i New Riders Of The Purple Sage, och Gower var det mest sensationella namnet eftersom han var engelsman och senast hade varit medlem i det tämligen snälla poprockbandet The Records.
   Fem killar bakom Johansen som spelar just så explosivt och en raffinerad liverock som gör ”Live it up” till ett så livs levande livealbum. Som har fångat energin, lyckats behålla konsertatmosfären och förmedlar livekänslan ut i fingerspetsarna från de två konsertkvällarna i Paradise Theater i Boston 4 och 5 februari 1982.
   Producenten Ron Nevison bör också få credit för det överväldigande sound som gör ”Live it up” till en stor attraktion. Amerikanen var redan då rutinerad producent men var mest känd från tämliga tråkiga skivor med Heart, The Babys, Eddie Money, Jefferson Starship och liknande namn men här har han lyckats fullt ut.
   Det är som sagt blandningen av låtar som gör ”Live it up” till en så otroligt underhållande enhet. Med en ryggrad låtar från Johansens soloskivor. Även coverlåtarna, från ett inledande magnifikt medley med Animals-hits via en Motown-klassiker, en Phil Spector-låt till de avslutande New York Dolls-låtarna, blir höjdpunkter på skivan. Dock med en viss reservation för den lättviktiga 60-talspophitlåten ”Build me up buttercup”.
   Repertoaren på skivan känns så naturlig och följsam med Dolls-låtarna som extralåtar på slutet men jag har läst autentiska setlistor från den här tiden. Låtordningen har visat sig varit helt annorlunda med Dolls-låtarna i mitten och Animals-låtarna som konsertfinal. Nåja, det kan ändå inte påverka mina synpunkter på en av rockhistoriens starkaste liveskivor.


SIDE 1

1. a. "We Gotta Get Out of This Place
(Barry Mann/Cynthia Weil)
b. Don't Bring Me Down (Gerry Goffin/Carole King)
c. It's My Life" (Roger Atkins/Carl D'Errico) (4:26)
2. "Frenchette" (David Johansen/Sylvain Sylvain) (4:52)
3. "Reach Out (I'll Be There)" (Eddie Holland/Lamont Dozier/Brian Holland) (3:17)
4. "Is This What I Get for Loving You" (Phil Spector/Carole King/Gerry Goffin) (3:13)
5. "Donna" (David Johansen) (4:14)

SIDE 2

6. "Build Me Up Buttercup"
(Tony Macaulay/Mike d'Abo) (2:43)
7. "Melody" (David Johansen/Ronnie Guy) (3:02)
8. "Funky But Chic" (David Johansen/Sylvain Sylvain) (3:43)
9. "Bohemian Love Pad" (David Johansen/Sylvain Sylvain) (2:48)
10. "Stranded in the Jungle" (Ernestine Smith/James Johnson) (3:39)
11. "Personality Crisis" (David Johansen/Johnny Thunders) (4:51)

/ Håkan

Bosse Skoglund (1936-2021)

Postad: 2021-04-11 10:11
Kategori: Minns

EN AV LANDETS ABSOLUT MEST LEGENDARISKA trummisar har gått ur tiden och hyllningarna av Bosse Skoglund på sociala medier vet inga gränser. Jag kände aldrig Bosse men som god vän med Mats Ronander och Lasse Wellander förstår jag den stora saknaden efter en stor musikerkollega.
   För mig blev Bosse en stark profil i rockgruppen Nature som bildades när Peps Persson lämnade Blues Quality 1970. Bosse hade hösten 1968 ersatt Blues Quality-ledaren och trummisen Sjunne Ferger och Bosse blev sedan den trygga ryggraden i Blues Qualitys bluesmarinerade rockmusik och sedan i Natures rockiga sound.
   Jag förstod det aldrig då men Bosse hade en enorm erfarenhet och rutin i jazzmusiken där han under 60-talet hade spelat med bland andra Lars Gullin, Don Cherry, Lasse Färnlöf och Bernt Rosengren. Och inte helt överraskande lämnade han Nature efter bandets första album ”Nature” (1972) och den unika Pugh & Nature-singeln ”En gång tog jag tåget bort” med Pugh Rogefeldts musik till Ulf Lundells text.
   Nästa anhalt för Bosse, som ständigt sökte nya musikaliska vägar, blev proggbandet Arbete & Fritid utan att mitt intresse följde i dess spår. 1975 återförenades Bosse med Peps Persson i bandet Peps Blodband som kombinerade blues med reggae och det resulterade i numera klassiska album som ”Hög standard” (1975) och ”Droppen urholkar stenen” (1976) där Bosse inte bara spelade trummor utan även tenorsaxofon.
   Bosse spelade med Peps långt in på 80-talet men var också under andra halvan av 70-talet medlem i Fläsket Brinner och spelade också på Mikael Ramels skivor.
   Bosse var alltid lite äldre än musikerna han omgav sig med och på första Nature-skivan blir det väldigt påtagligt när Mats Ronander och Lasse Wellander i en lång dialog på äkta närkingska som inledning till en svängig version av ”Rock around the clock”, på munspel och dragspel, gör sig lustiga över trummisen Skoglunds ålder. ”Han Ronanders grabb är väl bara 13 och Skoglund är väl uppåt 50”. Bosse Skoglund var vid tillfället 36 år…
   - Ja, han var ju i våra ögon asgammal. Det var nog lite för mycket rödvin i studion som jag minns det, har Ronander förklarat för mig långt senare.
   1987 blev Bosse Skoglund medlem i den löst fungerande gruppen Varmare Än Körv och jag minns hur Bosse (med egen hejaklack i publiken) spelade trummor med en enorm pondus i det stora bandet på Contan på våren 1987.
   Redan 2008 berättade Mats Ronander för mig att Bosse hade fått problem med hjärtat och inte längre turnerade. Ändå fortsatte han jobba med musik och gjorde som producent en enorm insats på den unga svenska begåvade sångerskan/gitarristen Shoutin' Reds skivdebut ”Introducing: Shoutin' Red” (2015) där han hade lyckats fånga både det naket anspråkslösa och det hjärtskärande personliga genom att enkelt spela in Felicia Nielsens sånger.
   Bosse Skoglund somnade in igår lördag 10 april 2021.

/ Håkan

Krönika: Januari 1991

Postad: 2021-04-09 07:59
Kategori: Krönikor

Första krönikan för året (1991) krävde en liten bakåtblick där jag förfasades över sampling och hur artister ”stjäl” från varandra. Jag tyckte allt kändes magstarkt och beskrev sampling som rena gangstermetoder. Det blev dock en kortvarig 90-talstrend och det jag då såg som en otäck utveckling försvann tack och lov så småningom.
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/1 1991.
 
EN FADD SMAK I MUNNEN

PÅ DET PERSONLIGA PLANET VAR 1990 ett positivt och händelserikt år. Ändå sitter jag med en fadd smak i munnen när jag tänker på företeelsen ”sampling” som under fjolåret fick ett otäckt stort uppsving. Att stjäla från andra har inte bara blivit legitimt, det har också blivit en trend. Usch!
   Vart är världen på väg? Det frågar vi oss ständigt. Inte minst inom pop- och rockbranschen. Rockgenerationen blir allt äldre, tidsperspektivet krymper och trenderna avlöser varandra i en svindlande takt.
   Trend är något som ligger i tiden. Utan rötter i det förgångna är en trend blott ingenting att ens andas om. Att helt eller delvis stjäla från andra artisters låtar, sampling på innespråk, är den dummaste och mest meningslösa trend som jag någonsin upplevt.
   Den allt ökande skaran av artister och producenter med sådan träskallementalitet saknar både stolthet och ryggrad. Att skapa något eget borde vara det finaste en artist kan åstadkomma. Att stjäla är både kriminellt och ett underkännande av sin egen förmåga.
   Exemplen på dessa gangstermetoder var många under förra året och svensken Martin Rössel, som jag tidigare betraktat som närmast ett popgeni, var en av dessa fega artister som högg benen av sitt eget skapande.
   Det hände på hans senaste album ”Resan” där han i låten ”Heroes” samplat från både John Lennons ”God” och David Bowies ”Fascination”.
   Det är varken pinsamt, rätt attityd (som tidningen Nöjesguiden hade mage att kalla det) eller dålig stil. Det är tragiskt och en hjälplöst destruktiv våg i den hippa värld där teknokrater styr och pengars makt blir allt större.
   Men grammofonbranschen är tyst som en mus i detta fall. Samma bransch som bara för några år sedan skrek upphetsat om stöld och upphovsrätt när vi var några stycken som spelade in skivor av varandra.
   Nu går artister, producenter och skivbolag i ett ledband för att förgöra sina kollegor. Ett inbördeskrig utan vinnare. Bara förlorare.

/ Håkan

Tributes: Tom Waits

Postad: 2021-04-07 07:58
Kategori: Tribute-skivor

"Come on up to the house - Women sing Waits” (Dualtone, 2019)

SOM JAG HAR KONSTATERAT TIDIGARE brukar Tom Waits-covers fungera allra bäst i munnen på kvinnor. Möjligen med undantag av Richard Lindgren (som gärna lägger in ”Tom Traubert's blues” mot slutet av sina konserter) och Moneybrother (gjorde en svensk version av ”Downtown train”) är det tjejernas insatser som för mig, som har ett litet ojämnt förhållande med Tom Waits, har lyft hans låtar till en absolut godkänd och ibland stark nivå.
   På en tidigare Tom Waits-tribute, ”Step right up”, saknade jag tjejerna helt medan Scarlett Johansson och Ebba Forsberg har gjort lysande tolkningar på hela album av den mannens låtar. Och nu kom den här uteslutande kvinnotolkande hyllningsskivan och underströk mina tidigare slutsatser. En blandning amerikanska tjejer, från olika musikaliska utgångspunkter, som tolkar Tom Waits med sina framträdande röster, ibland viskande och ibland kraftfulla, där innerligheten hela tiden finns närvarande. Som även framkallar starka känslor som jag aldrig har upptäckt på Tom Waits egna skivor.
   Den här hyllingsskivan inleds och avslutas med två kvinnliga grupper, Joseph är överraskande en indiefolktrio från Portland och The Wild Reeds är ett folkrockband från Los Angeles, men i övrigt är det kvinnliga soloartister inom en rad olika musikaliska genrer. Men det är alltid välsjungande framträdanden och ibland övervägande lågmälda arrangemang som framhäver de innerliga rösterna som på det viset befinner sig ganska långt från originalen.
   Många artister på skivan är nya namn för mig och även låtarna är till stor del obekanta för mig. I många fall hämtade från Tom Waits senare och i mina öron mer ojämna album, exempelvis fem låtar (bland annat titellåten) från ”Mule variations” (1999). Men här finns också låtar från Tom Waits riktigt tidiga karriär på 70-talet innan han blev ”allmän egendom”. Och de riktigt kända Tom Waits-låtarna är få och allmänt kända ”Jersey girl”, ”Hold on” och ”Downtown train” är inga typiska representanter på skivan.
   Den sammanhållande producenten Warren Zanes har haft huvudansvaret på skivan men det är de olika producenterna, bland annat John Leventhal, Brad Jones, Tony Berg och Mitchell Froom, som har gjort att det genomgående soundet är avskalat och lågmält på en gemensam hög kvalitetsnivå.
   Det nya stjärnskottet Phoebe Bridgers gör ett bra intryck här, när hon ömsint viskar fram ”Georgia Lee”, och jag börjar på allvar förstå hennes popularitet. Patty Griffins fantastiskt fina röst till piano och stråkar gör den drygt sex minuter långa ”Ruby's arms” till en favorit här. Och Iris DeMents udda röst som nästan spricker i Mitchell Frooms produktion, med en ljuvligt smekande steelguitar som en röd tråd, är också en av höjdpunkterna.
   I övrigt innehåller skivan både folkrock (australiska Angie McMahon), soul (Corinne Bailey Rae), traditionell jazz (Kat Edmonson) och country (Iris DeMent).


1. JOSEPH "Come On Up to the House" 4:00
2. AIMEE MANN "Hold On" 5:23
3. PHOEBE BRIDGERS "Georgia Lee" 4:18
4. SHELBY LYNNE & ALLISON MOORER "Ol' 55" 5;29
5. ANGIE McMAHON "Take It With Me" 4:06
6. CORINNE BAILEY RAE "Jersey Girl" 2:34
7. PATTY GRIFFIN "Ruby's Arms" 6:06
8. ROSANNE CASH "Time" 4:37
9. KAT EDMONSON "You Can Never Hold Back Spring" 2:22
10. IRIS DeMENT "House Where Nobody Lives" 4:22
11. COURTNEY MARIE ANDREWS "Downtown Train" 4:14
12. THE WILD REEDS "Tom Traubert's Blues" 4:45

/ Håkan

Mars 2021 på Håkans Pop

Postad: 2021-04-06 07:55
Kategori: Blogg


Några historiska Kjell Andersson-skivor att återvända till.

PÅ HÅKANS POP INLEDDE JAG MARS med att läsa Kjell Anderssons bok ”Ingen går hel ur det här” och det resulterade i en ”Kjell Andersson”-kategori. Sedan började jag lyssna på många gamla, mindre kända och ibland bortglömda skivor där Kjell på ett eller annat sätt var involverad i. I mina vinylhyllor hittade jag utmärkta exempel på Kjell Anderssons värdefulla kunskaper i ämnet svensk pop och rock. Som exempelvis Mosquitos, Basse Wickman, Anne-Lie Rydé, Ola Magnell, ”Cirkus Broadway”, Rost och inte minst Sven-Ingvars. Plus en genomgång av albumet ”Ingen går hel ur det här” som ackompanjerade Kjells bok och låg på Spotify i fyra dagar innan den drogs in av rättighetsskäl.
   17 mars blev minnet av min fotograferande vän Anders Erkman väldigt påtagligt, ett år efter hans död fick jag anledning att återvända till en av våra gemensamma upplevelser.
   Min favoritlista på uppskattade liveskivor klättrar allt närmare nummer ett och under mars kunde jag avslöja placeringarna #8-12 med artisterna/grupperna Crosby, Stills, Nash & Young, Nils Lofgren, Rolling Stones, Imperiet och Neil Young.
   I min mindre rangordnade serie med coverskivor skrev jag under mars om Chrissie Hynde, The Maharajas och Eldkvarn. Plus tributskivan "Keith Whitley: A Tribute Album" till minnet av just Keith Whitley.
   Och återblickarna bland mina gamla krönikor tog oss i mars 2021 tillbaka till januari 1990, juni 1990, mars 1995 och juni 1995.

BLAND MÅNADENS NYA SKIVOR ”SPRANG” jag på en riktig mina i form av Glasvegas katastrofala album ”Godspeed” som var provokativt stökigt och allt annat än lyckad. I övrigt var mars månad fylld med en massa hyfsade men ofta inte direkt utsökta album men till slut kom en lysande skiva med Frida Hyvönen.
   Daniel Lanois är ett intressant namn som den här gången, på albumet ”Heavy sun”, låter svart, soulig och gospelinriktad. En tung hammondorgel, körer, lite reggae och många spännande ljud men inte så tydliga melodier.
   Soundet på Israel Nashs ”Topaz” påminner om hans senare produktion med ekande gitarrer från öknen, soulkörer, blås och både akustiska gitarrer och munspel. Suggestivt i halvt långsamma låtar som böljar fram och ekar stundtals Neil Young i den ljusa rösten.
   Hanna Enlöfs ”BareBones”, Good Harvest-medlem på egen hand, lever inte upp till sin titel utan är mer varierad än jag trodde. Ödmjuk sång, singer/songwriter-musik, stundtals poppigt till piano och akustisk gitarr och ofta lågmält.
   På Kings of Leon ”When you see yourself” är det arenarock som lugnat ned sig och inte har så bråttom att fånga lyssnaren. Det är ofta långt till refrängen men ”Echoing” är rock som rusar fram härligt.
   Love On Drugs ”meLODies” är ganska konventionell rock som är lite ojämn med en nervös ambition att bjuda på så mycket som möjligt. Några starka låtar, ”Standing on the doorstep”, ”Faking it all”, ”There goes my heart” och ”All those years” räddar skivan från anonymitet.
   Jag har uppenbart ett kort minne i min hjärna som har svårt att få Frida Hyvönens namn att fastna på lång sikt. Hennes skivor har funnits med på tre av mina årsbästalistor, 2005, 2012 och 2016, men ändå kände jag mig oförberedd inför nya albumet ”Dream of independence” som landar mycket positivt i mitt hjärta.
   Först söker jag jämförelser för att placera Fridas album musikaliskt. Och helt naturligt letar jag bland samtida svenska sångerskor och låtskrivare innan jag får den starka känslan att hon har samma klassiska framtoning som exempelvis Carole King. Lyssna på titellåten, lyssna på ”14 at 41” och lyssna på ”Sex” (med det vackra visslandet som läcker detalj) och jag är övertygad om att det Frida har skrivit och framför har rena evergreen-kvalitéer.
   Nu ska jag lägga Frida Hyvönens namn på minnet på allvar och inte minst ge ”Dream of independence” en framskjuten placering på nästa årsbästalista!

/ Håkan

LIVEALBUM #7: Graham Parker

Postad: 2021-04-05 07:59
Kategori: Bästa livealbum

GRAHAM PARKER & THE RUMOUR: Live at Marble Arch (Phonogram, 1976)

DET ÄR INTE ALLTID DE PÅKOSTADE, SKINANDE vackra liveskivorna som drar åt sig min uppmärksamhet när jag ska prioritera på min livealbum-lista. Det blev ganska uppenbart för några veckor sedan när jag föredrog Nils Lofgrens ”Back it up”-skiva före de uppenbart mer proffsiga inspelningarna på ”Night after night” (1977) och ”Code of the road” (1986). Idag ska jag utan tveksamhet göra samma sak igen men med engelsmannen Graham Parker i fokus. Men i Parkers fall finns det inte något proffsigt livealbum att negligera i val av skiva.
   Visserligen har Parker under årens lopp producerat ett antal liveskivor men där har det mest handlat om radio-, tv-inspelningar eller på senare år rena solouppträdanden. När det 1978 skulle lanseras en liveskiva med skivbolagets pr-apparat i ryggen blev det ett fiasko som måste betraktas som Parkers första, sista och enda magnifika magplask på 70-talet. Dubbelalbumet ”The Parkerilla” var kanske en bra ursprunglig idé, inspelad under ”Stick to me”-turnén, men slutresultatet var en katastrof. Från det svartvita skivomslaget (där Parker på fotografiet föreställer en gorilla) till den fysiska utgåvan där tre vinylsidor var liveinspelning och den fjärde var, helt oförklarligt, en alternativ studiomix av låten ”Don't ask me questions”.
   I den djungel av otaliga liveskivor med Parker har jag grävt fram en mycket tidig liveinspelad skiva som i inspelningar har uppenbara likheter med ovannämnda Nils Lofgren-skiva. ”Live at Marble Arch” är nämligen liveinspelad i en inspelningsstudio och gavs ursprungligen ut som en promotionskiva men släpptes långt senare som en officiell release.
   1976 blev startskottet på Graham Parkers professionella karriär. Men det var året innan, 1975, som allt tog fart. Från sitt tidigare liv som James Taylor-kopia började Graham skriva egna låtar som tidigt 1975 demoinspelades helt solo hos Dave Robinson, kommande Stiff-chef, som hade en liten studio ovanpå Hope & Anchor-puben i Londons Islington där han jobbade.
   Robinson blev så imponerad att han utsåg sig själv till manager och hittade i sin vänkrets, banden Ducks Deluxe, Brinsley Schwarz och Bontemps Roulez som alla just hade splittrats, musikerna som var skräddarsydda för Graham och kompbandet fick namnet The Rumour. Innan sommaren 1975 var det engelska skivkontraktet i hamn, i oktober 1975 stod Parker och bandet på scen första gången och det följdes av debutalbuminspelning med Nick Lowe som producent.
   Från mars 1976, innan första skivan gavs ut, började Parker och bandet turnera intensivt runt England nästan varje kväll, ibland som förband till Thin Lizzy. På en sällsynt ledig eftermiddag spelade bandet inför en specialinbjuden publik i skivbolaget Phonograms inspelningsstudio vid Marble Arch i centrala London. Det var kostymmänniskor från skivbolagets amerikanska avdelning som på en dryg halvtimme skulle övertygas om Parker & Rumours förträfflighet. Samtidigt gjordes liveinspelningen som senare samma sommar skulle distribueras i tusen ex, först som enbart promotion, under titeln ”Live at Marble Arch”.
   ”Silly thing” från det kommande debutalbumet släpptes som singel strax efter den konserten och en vecka senare släpptes överraskande ytterligare en officiell singel med två låtar från ovannämnda konsert. Allt som lockbete inför debutalbumet ”Howlin' wind” i april 1976 som skulle ta den engelska delen av världen med storm.
   Efter den plötsliga uppmärksamheten blev det alltså dags att öka intresset hos massmedia och inflytelserika musikmänniskor som fick albumet ”Live at Marble Arch” i brevlådan, en skiva som presenterar ett jordnära tajt liveband utan större gester men med otrolig energi. Ett synnerligen lyckat möte mellan rutinerade musiker och en imponerande debutant vid mikrofonen.
   Konserten spelades alltså in innan debutalbumet släpptes vars låtar här dominerar liverepertoaren. Men redan här visste Parker att en positiv framtid låg öppen och presenterade även ett par nya låtar från nästa album, ”Heat treatment”, som skulle släppas innan 1976 var slut. På det starkt begränsade utrymmet fanns det även plats för några covers. Inte alls överraskande hämtade från de amerikanska svarta artisterna Aretha Franklin (som gjorde "Chain of fools" först av alla), Supremes och Little Richard.


Side 1

1. White Honey (Graham Parker)
2. That's What They All Say (Graham Parker)
3. Back Door Love (Graham Parker)
4. Back To School Days (Graham Parker)
5. Silly Thing (Graham Parker)

Side 2

1. Chain Of Fools (Don Covay)
2. Don't Ask Me Questions (Graham Parker)
3. You Can't Hurry Love (Eddie Holland/Lamont Dozier/Brian Holland)
4. Soul Shoes (Graham Parker)
5. Kansas City (Jerry Leiber/Mike Stoller)

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (451)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Grupper (16)
Jul (76)
Konserter (234)
Krönikor (166)
Larm (20)
Listor (50)
Maxi12" (35)
Minns (141)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2021 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Mårten 12/04: Gröna Lund 29 april -65 Furuviksparken 30 april -65 Liseberg 2-3 maj -65 ...

Johan S 29/03: Säkert också en mina mest spelade, fantastisk!...

Leif Gäverth 26/03: Hej Jag har läst att Animals besökte Sverige redan 1966, men har inte kunnat ...

Kjell J 12/03: Jag läste denna krönika, och blev inspirerad därav mitt tidigare inlägg, htt...

Kjell J 11/03: "Definitivt ett sommarfenomen som går hem när värmen och solen tränger sig p...

Håkan Gustavsson 8/03: Hej! Tack för recensionen! Jag har också läst boken och håller med dig i d...

Håkan Gustavsson 22/02: Hej! När kommer recensionen på Kjell Anderssons bok?...

Jan Arne Martin Lennell 20/02: Tack för tips...igen! Fantastiskt album! Finns den på CD?...

Björn Stein 8/02: Sorgligt, tack Håkan för att du har koll på det som sker. Blir att gräva i v...

Johan S 5/02: Härlig läsning! Känner igen mig i den där passionen. Hur magiskt det kände...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.