Blogginlägg

LIVEALBUM #5: Joe Cocker

JOE COCKER: Mad dogs and Englishmen (A&M, 1970)

DEN SHEFFIELD-FÖDDE SÅNGAREN JOE COCKER fick en rasande imponerande start på sin karriär hösten 1968, med en Beatles-cover, men det var ingen artistdebut. Han hade börjat sin karriär, visserligen på en anspråkslös nivå, långt tidigare men genombrottet kom ändå plötsligt och överraskande. När den drygt årsgamla Beatles-låten ”With a little help from my friends”, i en mycket spektakulär Denny Cordell-produktion, på bara en månad rusade upp till förstaplatsen i England var ingen riktigt beredd på fortsättningen.
   Det kommande albumet, delvis redan inspelat, fick samma titel som hitlåten men dröjde till maj 1969 och det fanns egentligen ingen naturlig singeluppföljare som kunde utnyttja de plötsliga framgångarna. Bästa spåret var Cockers fantastiska tolkning av Dave Masons ”Feeling alright” men den var redan släppt som singel med Traffic men floppade. Ett par personliga Dylan-covers, med sin Ray Charles- och Janis Joplin-influerade röst som största tillgång, föll också på mållinjen och Cockers förväntade lansering kom tillfälligt av sig. Men under 1969 skulle allt vända och med en målmedveten produktivitet skulle Joe Cocker snart ta hela världen med storm.
   Producenten Denny Cordell jobbade, vid sidan av sina oräkneliga produktioner för The Move, Procol Harum och Georgie Fame, hårt med promotion av Joe Cocker och lyckades få med honom på Woodstock-festivalen i augusti 1969. Våren 1969 turnerade Joe i USA med sitt engelska kompband The Grease Band och fick då sitt genombrott som liveartist hos den amerikanska publiken.
   Under USA-sejouren kom Cocker i kontakt med Delaney & Bonnie-gänget där Leon Russell spelade piano och arrangerade låtmaterialet. De fann varandra och ungefär samtidigt blev Russell kompanjon med Cordell och grundade skivbolaget Shelter. Både Russell, som nu hade lämnat Delaney & Bonnie, och Cordell producerade Cockers andra album, ”Joe Cocker!”, vars inspelningar gjordes på amerikansk mark direkt efter Woodstock-äventyret. Och det hårda turnerandet i USA fortsatte sedan hela hösten 1969. Bandet, förutom Joe och pianisten Chris Stainton, brände ut sig fullständigt och hoppade av den planerade turnén våren 1970.
   Då fick Leon Russell den strålande(?) idén att plocka ihop ett kompband av mastodontstorlek, tre trummisar, två keyboards, blås och stor kör, och kallade turnésällskapet Mad Dogs and Englishmen efter en Noël Coward-sång. Stainton fanns alltid vid Cockers sida men i övrigt var det ett amerikanskt gäng som gav sig ut på en intensivt sprakande turné med premiär i Detroit 20 mars 1970. Fram till 17 maj i Sam Bernadino pågick den krävande turnén och resulterade i både en livedubbelskiva och en film.
   Stora delar av det magnifika kompbandet hade Russell hämtat från sina Delaney & Bonnie-kontakter, de snart legendariska blåsarna Bobby Keys och Jim Price, kompsektionen Jim Keltner/Carl Radle och körsångerskan Rita Coolidge. Men givetvis förstärkta med namn som Jim Horn, saxofon, Jim Gordon, trummor, Russells kompis Don Preston på gitarr, tre killar på slagverk och ytterligare åtta körsångare.
   Förutom Leon Russells ”Give peace chance” (inte Lennon-låten) och ”Delta lady”, som Cocker gav ut på singel redan hösten 1969, var det uteslutande covers i livematerialet men framfört med sådan gränslös stuns och energi, på ett nästan gospelinfluerat sätt, att alla låtar fick nytt originellt liv. Speciellt Box Tops gamla hit ”The letter” och den då nästan 20 år gamla ”Cry me a river” som fick singelpotential.
   Märkligt nog fick inte genombrottshitlåten ”With a little help from my friends” plats på skivan och inte heller ytterligare ett par Beatles-låtar, ”Something” och ”Let it be”, som fanns med i repertoaren under turnén. Men ”She came in through the bathroom window” (felaktig titel på skivetiketten, se nedan) framförs på ett fenomenalt sätt.
   Konsertmaterialet på ”Mad Dogs and Englishmen” är på inget sätt tekniskt perfekt. Cockers röst är nästan massakrerad av misshandel men energin i arrangemangen ger föreställningen liv och dokumentär livekänsla. Och mellan låtarna pratar Cocker mirakulöst med ren och tydlig stämma...
   En parentes i sammanhanget är att hösten 1964 gav Joe Cocker ut sin första singel i eget namn och precis som i fallet med ”With a little help from my friends” var det en Beatles-låt, ”I'll cry instead, men den gången väldigt respektfullt och opersonligt inspelad.


SIDE ONE

1. "Introduction" 0:45
2. "Honky Tonk Women" (Mick Jagger/Keith Richard) 3:35
3. "Introduction" 0:18
4. "Sticks and Stones" (Titus Turner) 2:30
5. "Cry Me a River" (Arthur Hamilton) 3:50
6. "Bird on the Wire" (Leonard Cohen) 6:15

SIDE TWO

7. "Feelin' Alright" (Dave Mason) 5:30
8. "Superstar" (Leon Russell/Bonnie Bramlett) 4:55
9. "Introduction" 0:15
10. "Let's Go Get Stoned" (Valerie Simpson/Nickolas Ashford/Josephine Armstead 7:15

SIDE ONE

11. "Blue Medley": a. "I'll Drown in My Own Tears" (Henry Glover) b. "When Something Is Wrong with My Baby" (Isaac Hayes/David Porter) c. "I've Been Loving You Too Long" (Otis Redding/Jerry Butler) 12:47
12. "Introduction" 0:20
13. "Girl from the North Country" (Bob Dylan) 2:30
14. "Give Peace a Chance" (Leon Russell/Bonnie Bramlett) 4:20

SIDE TWO

15. "Introduction" (Conversation) 0:40
16. "She Came Thru the Bathroom Window" (John Lennon/Paul McCartney) 2:50
17. "Space Captain" (Matthew Moore) 4:55
18. "The Letter" (Wayne Carson Thompson) 4:20
19. "Delta Lady" (Leon Russell) 5:35

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.