Blogginlägg från mars, 2021

LIVEALBUM #11: Imperiet

Postad: 2021-03-08 07:53
Kategori: Bästa livealbum

IMPERIET: 2:a Augusti 1985 (Mistlur, 1985)

AV MÅNGA OLIKA ORSAKER KAN MAN PÅSTÅ att 1985 var rockgruppen Imperiets viktigaste årtal i sin fem år långa 80-talshistoria. Det var då (mars) kvartetten gav ut sitt kanske bästa och mest professionellt inspelade album, ”Blå himlen blues”, med internationellt ryktbare Jeff Eyrich (Plimsouls, T Bone Burnett, The Gun Club) som producent. Det var då (oktober) som Imperiet tog steget från något mer än att bara vara det där enkla fullständigt framrusande rockbandet. Och det var just 1985 som Imperiet utökade med den skicklige trummisen Fred Asp från Reeperbahn och bandet fick det året en mer seriös framtoning när samarbetet med Fläskkvartetten utvecklades.
   Några år tidigare, medan Ebba Grön firade sina största framgångar, hade Rymdimperiet uppstått som ett sidoprojekt på skiva utan turnéambitioner. Det var 3/4-delar av Ebba, med den sent tillkomne medlemmen Stry Terrarie i en central roll, som hade startat ett spännande experiment som fick oväntad uppmärksamhet på sin tid. Men det var ingenting mot nyheten och bomben som briserade i februari 1983 när medlemmarna i Ebba Grön meddelade att gruppen lägger av.
   Ganska naturligt och utan uppehåll kunde medlemmarna i Rymdimperiet axla Ebbas fallna mantel och valde då att koncentrera gruppnamnet till Imperiet. En grupp som efter en del medlemsförändringar under vägen 1985 bli en stabil enhet med gränslösa framgångar som Sveriges ledande rockgrupp. Bredvid Thåström, Christian Falk, bas, och Asp fanns saxofonisten Per Hägglund vars huvudinstrument nu var keyboards.
   Gruppen stod nu, sommaren 1985, på sin hittils högsta punkt. Då kom det ganska spontana beslutet att spela in ett livealbum i Västerås Folkets Park. Döpt till ”2:a augusti 1985” för att det var just den fredagskvällen som Imperiet spelade in sin konsert. Det tog bara en månad innan albumet fanns ut i skivaffärerna, effektivt jobbat.
   Livealbumet är ett livligt bevis på att gruppens energi, repertoar och sound hade exklusiva och oförglömliga kvalitéer. Av naturliga och aktuella skäl spelade det senast utgivna albumet ”Blå himlen blues” en mindre huvudroll i setlistan som även plockade upp några enskilda låtar från tidigare skivor.
   I Rymdimperiet var det Stry Terraries låtar som spelade en dominerande roll på singlar och maxisingel men Thåströms enda bidrag på de skivorna, ”Vad tror du hon vill ha”, fick leva vidare i Imperiets liverepertoar och finns naturligtvis med på livealbumet. Som givetvis också dokumenterar konsertens avslutning, i sjoket av extralåtar, med genomgående covers på programmet.
   Här gör Thåström (som på skivomslaget stavas Tåström) & Co allt i sin makt för att överträffa John Lennon och Doors i låtarna ”Cold turkey” (Plastic Ono Band-singel från 1969) respektive ”Roadhouse blues” (från ”Morrison hotel”-albumet 1970). I sina kvalificerade försök att ge låtarna full rättvis behandling förstärktes Imperiet under de låtarna med gitarristen Micke Hagström.
   Även Imperiets version av Pugh Rogefeldts svenska variant på ”Surabaya Johnny” (som gruppen envist alltid stavade på annat sätt...) tillhörde också extralåtarna men byter utan anledning plats med ”Blå himlen blues” på skivan. Och ytterligare en cover bland extralåtarna från den verkliga konserten i Västerås, Stones ”Let it bleed”-låt ”Live with me”, är helt skippad på skivan.
   Imperiets liveskiva visar också att gruppens politiska medvetenhet hade växt med åren. Inneromslaget på skivan ägnas helt åt ANC, den sydafrikanska politiska organisationen, som just 1985 kom i ropet speciellt bland svenska artister. Organisationens nordiska representant Lindiwe Mabuza berättar hela historien om ANC. 10 kronor från försäljningen av ”2:a Augusti 1985” gick oavkortat till ANC. Mot slutet av 1985 arrangerades den stort uppmärksammade ANC-galan som samlade en stor mängd etablerade artister och genomfördes i november 1985.
   Kanske var det Imperiets inspelning av Mikael Wiehes låt ”Fred” 1984 som väckte det definitiva engagemanget? Släpptes först som singel med Imperiet, blev sedan i en nyinspelning del av ”Blå himlen blues”-albumet och var naturligtvis en av höjdpunkterna på Imperiets konserter under 1985.


A-SIDAN

1. "Du ska va president"
(Imperiet) (4:17)
2. "C.C. Cowboys" (Imperiet) (3:13)
3. "Guld och döda skogar" (Imperiet) (3:21)
4. "Vad tror du hon vill ha" (Thåström) (3:25)
5. "Fred" (Mikael Wiehe) (6:45)

B-SIDAN

6. "Kickar"
(Imperiet) (3:40)
7. "Blå himlen blues" (Imperiet) (6:45)
8. "Sura-Baya Johny" (Pugh Rogefeldt/Anders Alenby) (3:55)
9. "Cold Turkey" (John Lennon/Paul McCartney) (3:56)
10. "Roadhouse Blues" (Jim Morrison) (3:45)

/ Håkan

Bok: ”Ingen går hel ur det här”

Postad: 2021-03-06 17:43
Kategori: Bok-recensioner



KJELL ANDERSSON
Ingen går hel ur det här
(Bonniers)

 
JAG HAR PÅ AVSTÅND FÖLJT KJELL ANDERSSONS långa ”karriär” i den svenska musikbranschen från dag ett i mitten på 70-talet. Först för hans stilistiskt perfekta skivomslag som han formgav med finkänslig skicklighet, den lilla textraden ”Design: Kjell Andersson” fascinerade mig genom hela 80-talet. Sedan dök hans namn upp bland medproducenterna på skivor med Magnus Lindberg och Ulf Lundell. Och långt senare blev jag medveten om hans samlande roll som A&R till ett antal artister på det stora skivbolaget.
   På sin ålders höst som pensionerad har han valt att berätta om sitt liv i en biografi av tegelstensformat. Boken är inte alltid kronologisk, kapitel följer inte en konsekvent löpande historia, men den tar oss med på en spännande resa i musikens tjänst bakom kulisserna. Kjell var inte musiker och skapade inte musik men han hade hela tiden en passionerad åsikt om det han hörde. Synpunkter som han sedan med näbbar och klor försökte försvara i sina nära personliga kontakter med artisterna. Han fick några vänner på vägen men enligt honom fick han desto fler fiender.
   ”Ingen går hel ur det här” är som helhet en lång framgångssaga, där kärleken till musiken spelar en huvudroll. I en veckas tid har jag hängivet läst boken sida för sida med oerhört intresse och tuggat i mig varje nördig detalj med stor aptit. Boken är ingen allmängiltig berättelse om ett nortmalt musikintresse som blev ett kall utan här beskriver Kjell sitt liv och sitt arbete som en kamp på just liv och död.
   Efter 571 underhållande och engagerande sidor har jag den genomgående känslan att Kjell, trots alla oräkneliga framgångar, har valt att ge tyngd åt historien kring livets bittra stunder, sina tillkortakommanden, djupa konflikter, kraschade relationer och ögonblick där han mot sin vilja har fått vika sig och tvingats acceptera andra lösningar på problemet.
   I boken beskriver han sitt liv som en berg-o-dalbana med många bekanta toppar men också, mindre bekanta, felbeslut och missade chanser och konflikthärdar. Han gick fort från att vara ett anspråkslöst smakråd till att bli en ganska envis och påstridig producent. Han hade stora öron som tänkte musikaliskt och inte kommersiellt. Något som med tiden blev en nagel i ögat på nya yngre ekonomiskt pressade chefer som Kjell vid något tillfälle kallar ”mediekåta halvfigurer”. Hans gammalmodiga syn på skivbolag blev med tiden alltmer omodern och obekväm.
   Det är väl i det sammanhanget som Kjells växande bitterhet får rejält fotfäste i hans liv. Den är visserligen inte närvarande hela tiden i boken men går ofta hand i hand med de senaste decenniernas nedmontering av den svenska skivbranschen i allmänhet och försäljningen av Kjells älskade EMI till värsta konkurrenten Warner i synnerhet.
   Det blir stundtals en svart redogörelse där han rejält nedslagen med smärtsamma känslor tvingas skriva under avtalet till sitt avgångsvederlag. Sedan har han alla anledningar i världen att dissa sina chefer, förakta skivbranschens fallande utveckling och ta sig själv på så mycket allvar att han i sin omgivning i bara ser fiender, även gamla arbetskamrater. Det mörksvarta dominerar berättelsen där det hela tiden finns en underliggande känsla att ”det var bättre förr” som kan bli lite påfrestande och destruktiv i all sin välskrivna form.

KJELL HAR VARIT KEDJELÄNKEN MELLAN artister eller grupper och skivbolaget. Han berättar många insidehistorier, intressanta upplevelser som radas upp enormt effektivt, avslöjar ett antal interna strider och ger sig på många gamla samarbetspartners, med eller utan bittra undertoner, men intresset hos mig som läsare falnar aldrig. Har man följt Kjell Andersson i (skiv)spåren under alla decennier blir läsandet en lång aha-upplevelse plus massor med tillbakablickar som fyller i minnesluckor och tvingar mig vid upprepade tillfällen till skivhyllorna för att få uppgifterna i boken vidimerade.
   Vid sidan av sitt arbete som exklusivt smakråd har Kjell under många år designat ett stort antal huvudsakligen snygga skivomslag och jag trodde i min enfald att han var pedant och hundraprocentigt noggrann i allt han gjorde. På en punkt är den här boken en stor motsats: bilderna. De slarvas bort nästan katastrofalt, svarvita och frimärksstora av tidningsklippskvalité och inte sällan suddiga och otydliga.
   På det området hade jag väntat mig en beundransvärt fint illustrerad bok. Bildmässigt trodde jag inte på en ren bilderbok, det är kanske ett helt annat projekt där Kjell berättar historien bakom alla sina skivomslag, men visst hade några snygga skivkonvolut lättat upp när berättandet blir alltför mörkt.
   Kronologin i boken är också delvis ett problem. Han har uppenbart skrivit boken under en lång sporadisk tid. På sidan 255 är det november 2013 för att sidan efteråt vara 2020 och ytterligare några sidor senare är det hösten 2015. Det stör berättandet som blir en stundtals ryckig upplevelse. Kjell väljer att beskriva sina upplevelser oberoende av varandra och berättelsen hoppar i tid fram och tillbaka. Separationen med sambon Bodil Malmsten följs av åtskilliga kapitel där hon fortfarande figurerar vid tidigare tillfällen.
   I samband med sina återberättade minnen kring olika skivinspelningar ger Kjell chansen att i efterhand recensera skivorna på sitt eget sätt där han också får möjlighet att ändra åsikt från det ursprungliga. Det ger färg åt historien när det kommer direkt från ”hästens mun”.
   En bok med bara lyckade framgångsrika projekt på rad hade givetvis varit en alltför mjäkig historia. Därför är det i konflikterna den här boken lever och blir levande. Kjell Anderssons konflikter med både chefer och artister växer parallellt med tiden som skivbranschen blev en allt osäkrare miljö.
   Läser man registret i slutet av boken noga är det namnet Ulf Lundell som dyker upp allra oftast. Det helt perfekta och intensiva samarbetet som via Kjells heta temperament och kontrollbehov för en artist på ett extremt pendlande humör växer till ett sårat förhållande som inte går att rädda. Inte ens efter åtskilliga återföreningar. Det ger en besk eftersmak på ett historiskt framgångsrikt samarbete.
   Då har Kjell Andersson en mer positiv syn på några av sina andra artister genom åren. Magnus Lindberg, Basse Wickman och i någon mån Magnus Johansson har han bara goda vitsord om. Lindbergs fantastiska sista skiva ”Magnus Lindbergs skörd” var resultatet av en fantastisk samling sånger producerad och organiserad av Kjell Andersson flera år efter pension. Det finns hopp om att han kan sprida sin unika och säregna egenskap som musikintresserad många år framöver.

FOTNOT: Kjell Andersson personifierade mitt 80-tal i svensk musik när han via de eleganta skivomslagen skapade helhetskänsla och överraskande ofta en genomgående äkthet i sina produktioner.
   Under läsning av boken identifierade jag mig själv i Kjell vid många tillfällen och det finns orsak till det. Vi är lika gamla (han är född sex dagar innan mig), vi har samma djupa och seriösa intresse för musik och vi fick båda åka limousin när vi fyllde jämna år.

/ Håkan

Krönika: Juni 1995

Postad: 2021-03-05 07:53
Kategori: Krönikor

Reggaemusik har väl aldrig varit min rätta kopp té men visst har Marley, Nash och några till fått min tillfälliga uppmärksamhet genom åren. Definitivt ett sommarfenomen som går hem när värmen och solen tränger sig på och vi musikälskare plötsligt gillar de loja basdominerade rytmerna. Jag avslutar krönikan med ett stickspår med ”stulna” låttitlar.
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/6 1995.
 
REGGAE SVÅRSTAVAT SOMMARFENOMEN

JAG ÄR INGEN EXPERT OCH INGEN FANATIKER. En kulen höstmåndag skulle jag säkert rycka likgiltigt på axlarna åt reggaemusikens betydelse.
   Men när sommaren infinner sig, åtminstone i almanackan, hör den lugnt svängiga musiken hemma i ljudbilden runt omkring oss alla.
   Från sina rötter i Etiopien via Jamaicas solbadande klimat är det givetvis naturligt att förknippa musikformen med sommar och värme.
   Så har också reggaehitsen poppat upp regelbundet varje sommar sedan vi lärde oss stava till Robert Marley.
   Närmare bestämt inträffade det i maj 1972 när Johnny Nash fick en hit med Marley-skrivna ”Stir it up”.
   Men ordet reggae är det däremot många som misslyckats att stava till. E och a kan hamna på de mest suspekta ställen.
   Det framgångsrika skivbolaget som lanserade ”Absolute”-samlingarna har sedan några år tillbaka också givit ut en reggae-variant som pricksäkert kommer varannan sommar.
   I år är det ”Absolute reggae 2”.
   Reggaehits med tyngspunkten på hits för soundet är pop, rytmen lättreggae och låtarna nästan övervägande covers från pophistorien. Sällan eller aldrig med någon reggaeanknytning.
   Med artister som, har jag en tydlig känsla av, lika väl kan sjunga dansant pop och techno som reggae.
   I år krockade utgivningen dessutom med Bob Marley-samlingen ”Natural mystic” som innehåller andra klassens hits och inte riktigt når upp till volym ett ”The legend”.
   Ändå distanserar Marley ”Absolute reggae” med hästlängder. Ty jag föredrar oförbehållsamt mindre kända låtar med Marley framför dessa smetiga popreggaecovers.
   För vad har de nya reggaeartisterna att tillföra gamla pophits som ”In the summertime”, ”Baby come back”, ”First cut is the deepest”, ”Baby I love your way”, ”Sugar, sugar”, ”Games people play” och ”You're no good”.
   Inte mycket! Får mig för stunden att direkt hata covers.

OVANNÄMNDA REGGAE-SAMLING DOMINERAS av covers men innehåller också låttitlar lånade från pophistorien. Nya låtar med gamla erkända titlar som ”Yummy, yummy”, ”Stardust” och ”Chiquitita. Som inte har något släktskap med 1910 Fruigum Co, Hoagy Carmichael och ABBA.
   Mästare i den speciella genren, att ge kända namn till nyskrivna låtar, bör nog svenska This Perfect Day utses till.
   Gruppen, vars debut lånade sin titel från ett Beatles-album (”Rubber soul”) har på sin senaste skiva, ”Don't smile”, gjort titelstölder till en sport.
   TPD:s skiva ser ut att innehålla covers av bland andra Bruce Springsteen, Robert Palmer och Tomas Ledin. Men egentligen är det tio originallåtar med inte fullt så originella låttitlar.
   Namnet på titellåten har jag inte funnit någon annanstans men ”Blinded by the light”, ”Simply irresistable” och ”Never again” är allmänt kända med de ovannämnda artisterna.
   Men även ”It's a shame” (soulhit med Spinners 1970), Nothing lasts” (albumlåt med Matthew Sweet, ”Time after time” (klassiker med Cyndi Lauper) och ”Daydream” (1966-hit med Lovin Spoonful)) leder tankar och associationer åt helt annat håll än Norrland och TPD.
   Låttitlar kommer alltid igen, ingen kan äga en titel, men det är sällan det utnyttjas så övertydligt som i TPD:s fall.

JA, FEM TUPPAR TILL NEIL YOUNGS ”Mirror ball”. Det nästan ouppnnåeliga betyget har jag bara givit två nyproducerade skivor tidigare, båda kom 1989: ”Peace and love” med Pogues och ”Love poison” med Lolita Pop.
   Allehandas hårdrockexpert Dennis Karlsson anser för övrigt att ”Mirror ball” är för skramlig för hans öron...

/ Håkan

Covers: Chrissie Hynde

Postad: 2021-03-03 07:52
Kategori: Cover-skivor

CHRISSIE HYNDE with the VALVE BONE WOE ENSEMBLE: Valve Bone Woe (BMG, 2019)

NAMNET CHRISSIE HYNDE ANDAS SÅ MYCKET ROCKMUSIK som det går att tänka sig. Speciellt efter förra årets Pretenders-album som helt kompromisslöst och musikaliskt slog undan fötterna på nästan alla andra skivor det året. ”Hate for sale” var ju till både form och innehåll ett underbart album med röjig rock och starka popmelodier. Men man är inte född om man inte kan överleva även negativa överraskningar ty ett år innan gav Chrissie ut ett svårt jazzinfluerat soloalbum fylld med covers.
   ”Valve Bone Woe” är inte ett dugg spontan, inte det minsta rockig och är djupt rotad i både traditionell och till och med instrumental jazz. Ja, det är knappast något för oss som förälskat oss i Chrissies rockmusik i drygt 40 år.
   Chrissie har visserligen haft sin gitarrist och Pretenders-kollega James Walbourne med sig in i det här projektet men hans närvaro har musikaliskt inte påverkat varken sound eller arrangemang i denna jazzdränkta produktion.
   Övriga namn i det närmaste kompbandet är för mig obekanta men är hämtade från Tel Aviv eller London, en israelisk producent och någon som tidigare ha jobbat med Sting. Det gör mig knappast överdrivet nyfiken men fakta är fakta. I övriga kompet är det The Valve Bone Woe Orchestra, en tillfälligt samlad skara vad jag förstår, med 44(!) olika namn på musiker som spelar huvudroll på en majoritet av låtarna på albumet.
   Chrissies första soloskiva, debuten ”Stockholm”, var ju en modern poprockskiva som musikaliskt ändå bottnade i den poprockiga essensen av populärmusik. Men istället för att utveckla den sidan av sin personlighet tog hon sin coola framtoning två steg åt sidan och fastnade i jazzmusikens alla konservativa stickspår. Jag förstår och accepterar hennes tvära u-sväng och får programförklaringen i ord på en sida i cd-häftet. Några meningar i texten, ”...jag beklagar förfallet med melodier i populärmusiken” och ”...jazzmusik bekräftar rockmusikens död och är den mest kreativa och innovativa musikformen på 2000-talet”, rimmar illa med förra årets inspirerade rockplatta med Pretenders.
   Jag kan väl öppet erkänna att melankolisk jazz och mogen bossa nova aldrig har varit min kopp te och det påverkar naturligtvis min genomgående åsikt om albumet. När Chrissie sedan låter de jazzbelevade musikerna ta över helt i de instrumentala John Coltrane- och Charlie Mingus-låtarna tycker jag nog att hon har tappat riktning i sin tillfälliga solokarriär.
   Medvetet eller omedvetet, rättvist eller orättvist så lyssnar jag på den här skivan och placerar den i ett musikaliskt förhållande till många fantastiska Pretenders-skivor under decennier tillbaka. Och då upplever ”Valve Bone Woe” som en parentes i en i övrigt ganska fantastisk karriär för Chrissie Hynde.
   Bland mängden av gamla jazzcovers finns det trots allt några små glädjeämnen där ursprunget i låtarna hämtats från den mindre profilerade populärmusiken, de tre låtarna som Brian Wilson, Nick Drake och Ray Davies har skrivit. Davies gamla okända Kinks-låt, ”No return”, framförs här på ett smått magiskt sätt.
   Sedan kan jag stå ut med att höra Chrissie Hynde sjunga på franska, "Que reste-t-il de nos amours?", för att hennes bakgrund till låten är intressant. Hon spelade nämligen in en engelsk version av låten 1999 på soundtracket till filmen ”Eye of the beholder”.


1. "How Glad I Am" (Jimmy Williams/Larry Harrison) 4:38
1964. Singel ("(You don't know) How glad I am") med Nancy Wilson.
2. "Caroline, No" (Brian Wilson/Tony Asher) 4:53
1966. Singel med Brian Wilson.
3. "I'm a Fool to Want You" (Frank Sinatra/Jack Wolf/Joel Herron) 5:57
1951. Singel med Frank Sinatra.
4. "I Get Along Without You Very Well (Except Sometimes)" (Hoagy Carmichael) 2:59
1939. Singel med Larry Clinton and His Orchestra.
5. "Meditation on a Pair of Wire Cutters" (Charles Mingus) 3:20
1966. På albumet "Right now: Live at the jazz workshop" med låtskrivaren.
6. "Once I Loved" (Antônio Carlos Jobim/Vinícius de Moraes/Norman Gimbel) 4:18
1961. Från albumet "João Gilberto" med João Gilberto.
7. "Wild Is the Wind" (Ned Washington/Dimitri Tiomkin) 5:46
1957. Singel med Johnny Mathis.
8. "You Don't Know What Love Is" (Don Raye/Gene de Paul) 4:49
1941. Från filmen "Keep 'em flying" med sång av Carol Bruce.
9. "River Man" (Nick Drake) 4:37
1969. Från albumet "Five leaves left" med låtskrivaren.
10. "Absent Minded Me" (Bob Merrill/Jule Styne) 5:51
1962. Från ep:n "Sophistic lady" med Julie London.
11. "Naima" (John Coltrane) 5:20
1959. Från albumet "Giant steps" med låtskrivaren.
12. "Hello, Young Lovers" (Oscar Hammerstein II/Richard Rodgers) 4:29
1951. Från musikalen "The king and I" sjungen av Gertrude Lawrence.
13. "No Return" (Ray Davies) 4:17
1967. Från albumet "Something else" med The Kinks.
14. "Que reste-t-il de nos amours?" (Charles Trenet) 4:40
1942. Singel med Lucienne Boyer.

/ Håkan

LIVEALBUM #12: Neil Young

Postad: 2021-03-01 07:52
Kategori: Bästa livealbum

NEIL YOUNG: Time fades away (Reprise, 1973)

FÖRUTOM ATT LYSSNA PÅ DE MER ELLER MINDRE gamla skivorna är det här livealbum-projektet också ett stort nöje att återvända till gamla tider och placera inspelningarna vid en viss tidpunkt och sedan berätta historien runt om och vad som ledde fram till inspelning och turné.
   Under första halvan av 70-talet hade Neil Young två karriärer att tänka på. Som soloartist pendlade han mellan positionen som kommersiellt framgångsrik (”Harvest” är väl det bästa exemplet) och mindre udda experimentella stickspår (dit ”Time fades away” nog får räknas). Under samma tid existerade ett on/off-samarbete med David Crosby, Stephen Stills och Graham Nash som kan beskrivas som en enda pågående konflikt som flammade upp och slätades ut alldeles för många gånger för att kunna analyseras.
   Den motsträvige Neil Young var väl inte den som var minst ansvarig för den turbulensen. Även solomässigt gick han till verket på ett kortsiktigt och inte alltid genomtänkt sätt. Vilket fick honom att som uppföljare till sin största hit, ”Harvest”, inte turnera alls under 1972 och när han till slut, januari 1973, gav sig ut på turné blev det en konsert där en majoritet av låtarna var helt nya och obekanta för publiken. Ett kommersiellt självmord naturligtvis men höstens repetitioner inför turnén hade inte börjat så bra.
   Danny Whitten, Neils drogberoende Crazy Horse-kollega, kom till repetitionerna i dålig form. Blev hemskickad och tog en överdos som tog död på mannen som hade skrivit den oförglömliga ”I don't want to talk about it”.
   En svårt ångestfylld Neil Young fortsatte repetitionerna men fick en helt annan idé om vad stora delar av den kommande repertoaren skulle innehålla, nyskrivet och okänt. När turnén startade, 5 januari 1973, var han själv inte i bästa form och ”Time fades away”, det levande musikaliska beviset, har i alla år fått en skiftande bedömning. Men jag tycker skivan perfekt återspeglar känslorna just då som trots en del musikaliska skavanker, och Neil sjunger stundtals skrikigt och platt, är ett tidsdokument som inte går att lyfta bort från rockhistorien.
   Albumet innehåller ju dessutom en mängd olika Neil Young-stilar. Från den spontant lättjoggande titellåten via några låtar med de patenterade rytmerna till de lugna pianolåtarna där Neil för övrigt sjunger klockrent vackert. Och så den lika patenterade tyngre gitarrmarinerade och oändliga (8:47) slutlåten ”Last dance”. Många vill diskvalificera den här Neil Young-skivan men jag älskar varje sekund och anser det vara hans kanske allra bästa liveskiva och då finns det några konkurrenter, som musikaliskt låter bättre, i hans långa karriär.

KOMPBANDET HAR INTE FÅTT NÅGON KOLLEKTIV credit men fick det officiella namnet The Stray Gators redan på ”Harvest”. En samling både rutinerade och nya namn, som fungerade så bra tillsammans att turnésamarbetet blev helt naturligt. Pianisten, arrangören och den gamle Phil Spector-medarbetaren Jack Nitzsche, som en gång producerade Neils första soloskiva, var ryggraden. Ben Keith, på steel och slide, blev sedan en långvarig kollega till Neil, och Nashville-basisten Tim Drummond blev också kvar i Youngs närhet till och från år framöver.
   Trummisen på ”Harvest”, Nashville-musikern Kenny Buttrey, krävde mer betalt och avbröt turnén innan inspelningarna till ”Time fades away” gjordes. Han ersattes av den gamle Turtles-trummisen Johnny Barbata med erfarenhet från Crosby, Stills, Nash & Young-turnéer. Det var bandet som efter bästa förmåga försökte följa med i Neil Youngs spontana idéer. Samtliga musiker förutom Barbata lever inte idag.
   Den intensiva turnén inleddes 5 januari 1973. På tre månader spelade de i 65 städer i stora hallar där mellan 15 000 och 20 000 fick plats. På skivan låter det inte alls, varken publikmässigt eller musikaliskt, som arenarock utan som något mycket mer anspråkslöst och nästan som repetitioner som skänker den där uppenbart spontana livekänslan. Långt från det exakta och effektiva spelandet på exempelvis ”Live rust”-skivan.
   Turnén var kontroversiell, Neil fick kritik för sina korta konserter (75 minuter) och att den till stor del nya låtrepertoaren blev lite för krävande för den breda publiken. Trots kort konsert fanns låtar som ”Cinnamon girl”, ”Everybody knows this i nowhere” och ”Southern man” ändå med, låtar som recensenten Jon Landau oreserverat hyllade (”Young hit his peak with the most familiar songs”) i sin Rolling Stone-recension 1 mars 1973.
   7/8-delar av låtarna på ”Time fades away” är helt nya. Sololåten ”Love in mind” är lite märkligt hämtad från en två år gammal konsert. ”Journey through the past”, även den framförd solo, skulle kunna ha varit titellåt på det aktuella soundtracket med samma namn, Neil Youngs dokumentära film som han vid tillfället letade distributör till.


SIDE I

1. "Time Fades Away" (Neil Young) 5:36
2. "Journey Through the Past" (Neil Young) 3:19
3. "Yonder Stands the Sinner" (Neil Young) 3:17
4. "L.A." (Neil Young) 3:11
5. "Love in Mind" (Neil Young) 2:02

SIDE II

1. "Don't Be Denied" (Neil Young) 5:16
2. "The Bridge" (Neil Young) 3:05
3. "Last Dance" (Neil Young) 8:47

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (449)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Grupper (16)
Jul (76)
Konserter (233)
Krönikor (162)
Larm (20)
Listor (50)
Maxi12" (35)
Minns (140)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2021 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Håkan Gustavsson 8/03: Hej! Tack för recensionen! Jag har också läst boken och håller med dig i d...

Håkan Gustavsson 22/02: Hej! När kommer recensionen på Kjell Anderssons bok?...

Jan Arne Martin Lennell 20/02: Tack för tips...igen! Fantastiskt album! Finns den på CD?...

Björn Stein 8/02: Sorgligt, tack Håkan för att du har koll på det som sker. Blir att gräva i v...

Johan S 5/02: Härlig läsning! Känner igen mig i den där passionen. Hur magiskt det kände...

Fredrik Henriksson 21/01: Hej! Elton John var i Stockholm 1970. Min farmor hämtade honom på Arlanda...

Per-Ove 18/01: Någon som vet vilka år under 80-talet som Elton John Spelade i Stockholm/issta...

Mats Jarl 13/01: Nej, Clapton spelade bara med Bluesbreakers i England. John Mayall's första tur...

Björn Stein 12/01: Bente från 3 september 1975. Skär genom märg och ben 45 år senare...vilken v...

Jan Arne Martin Lennell 6/01: Ha, ha! Skrev nyss en kommentar på detta inlägg bl a om att albumet ej gick at...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.