Blogginlägg från 2021-03-16

Kjell Anderssons skivor (6)

VI NÄRMAR OSS SLUTET PÅ GENOMGÅNGEN av några Kjell Andersson-relaterade skivor. Idag blir det en hänsynslös och brutal mix av körmusik, amerikansk singer/songwriter-pop och vild rhythm & blues.



AD LIBITUM (Parlophone/EMI, 1986)
Plagiatör: Kjell Andersson

Kjell och EMI gav också ut körmusik med Linköpingskören Ad Libitum. Och jag lyssnade och recenserade för innehållet är genomgående Beatles-musik arrangerad för kör och orkester med flera sjungande artister: Basse Wickman, Lill Lindfors, Eva Dahlgren, Anne-Lie Rydé och Jerry Williams. Omslaget är en helt egen historia. Kjell Andersson, som här kallar sig ”plagiatör”, har kopierat Beatles vita album in i minsta detalj med både exakt typografi, design och till och med artistnamnet i relief på framsidan av konvolutet.
   Kjell och EMI had egentligen begravt Parlophone-etiketten 1983 men den dök ändå upp sporadiskt åren efter.
   Min recension i Nerikes Allehanda 20 maj 1986: ”Att förvandla Beatles-låtar till körmusik låter som ett hopplöst projekt men Ad Libitums album ger faktiskt nya och oanade dimensioner till gamla klassiker även för en inbiten Beatles-fantast.”
   Dagens omdöme: Ren körmusik kan bli lite enahanda och monoton men artister som Basse Wickman (”All you need is love”) och Anne-Lie Rydé/Eva Dahlgren (”The long and winding road”) gör versionerna ändå lite intressanta.
   Skivan finns inte på Spotify.


ERIC ANDERSEN: Tight in the night (EMI, 1984)
Producerad av Eric Andersen
Design: Unni Askeland och Kjell Andersson

Amerikanen Eric Andersen tillhör legendarerna som i 60-talets inledning skrev amerikansk musikhistoria tillsammans med namn som Phil Ochs, Joan Baez och Bob Dylan i Greenwich Village i New York. Han hade sedan 80-talets början bott i Norge, gift med konstnärinnan Unni Askeland, när han fick kontakter i Sverige och gav ut det här albumet som till hälften är inspelat i Kanada/Sverige.
   Min recension i Nerikes Allehanda 10 april 1984: "Det svenska kompet vinner på fantasifullt samarbete med Rickfors, Wickman och Dahlgren i kören. Andersen är en underskattad låtskrivare som poppat upp sig avsevärt."
   Dagens omdöme: Välspelat och genomarbetat men lite väl mycket konventionell pop med ett och annat reggaestänk i arrangemangen. Raj Montana-folk i kompet på de svenska inspelningarna ger kvalité men saknar avgörande personlighet i både material och produktion.
   Skivan finns inte på Spotify.

ROST: Rost (Parlophone/EMI, 1982)
Producerad av Lasse Finberg & Rost
Design Kjell Andersson

Den svenska trion Rost, med huvudsakligen covers på sin repertoar, var ett utpräglat liveband som 1981 höll på att bli Ulf Lundells nya kompband men gick in i EMI-studion för att spela in ett eget album med producenten Lasse Finberg, rutinerad gitarrist med erfarenhet från Basse Wickman, Madhouse och Mikael Rickfors.
   Min recension i Nerikes Allehanda 1 februari 1983: ”Rost har gjort ett mer än lovligt försök att pressa ner sin rockbaserade musik på vinyl. På bara tre man lyckas de skapa väldigt ljudtäta arrangemang av rent internationell snits.”
   Dagens omdöme: Innanför ett av Kjell Anderssons vackraste skivomslag, fotografiet kolorerat av Donna Cronin, döljer sig en imponerande mix av rhythm & blues, garagerock, Stones-rock, och soul med båda fötterna i 50- och 60-talet. Flera klasser bättre live än på skiva och Rost hamnade i samma fälla som Mosquitos gjorde några år senare, båda banden hade gitarristen Janne Oldaeus som medlem.
   Bland de övervägande coverlåtarna finns det några originallåtar som Rost-basisten Matts Alsberg har skrivit med bravur, bland annat utmärkta ”Goodbye clowns & Yockomo” där inte bara låttiteln påminner om Dr Feelgood.

/ Håkan

Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...

Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...

Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...

Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...

Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...

Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...

Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...

Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.