Blogginlägg från 2021-03-09

Februari 2021 på Håkans Pop

Neil Young live 1978 med ”Cortez the killer”.

SAMMANFATTNINGEN AV FEBRUARI MÅNADS innehåll på Håkans Pop blev lite försenad, en bok av Kjell Andersson kom emellan, men nu är det dags att titta tillbaka en dryg månad. Utan några större överraskningar kunde jag fortsätta mina ”utgrävningar” bland gamla liveskivor, cover- och tributeskivor och tillbakablickar på gamla krönikor.
   Ibland drabbas Håkans Pop också av sorg när någon artist av särskild stor betydelse avlider. Några dagar in i februari kom det ganska chockartade beskedet att sångaren och gitarristen Stefan Cush i The Men They Couldn't Hang avlidit i en hjärtattack.
   Annars inleddes månaden med Neil Young med en 16:e-plats på livealbumlistan. En lista som under februari fortsatte med placeringarna 15 (Dan Hylander), 14 (Del Amitri) och 13 (Ulf Lundell).
   I coverkategorin skrev jag om Ann Wilson och Kimberley Rew och bland intressanta tributeskivor riktade jag strålkastarna på två album med Jeff Lynne- och Judy Collins-låtar. Och gamla krönikor hittade jag från november 1995, juli 1989, augusti 1995 och oktober 1989.
   Sedan fick jag chansen att skriva en konventionell skivrecension av Stiko Per Larssons nya album ”Fri fågel”.

JAG MÅSTE VÄL FÅ ERKÄNNA ATT NYFIKENHETEN på ny och för mig obekant musik har mattats av med åren – liksom minnet. Det är ingen perfekt kombination när jag lyssnar på musik med artister för första gången. Men det gör ändå att jag en gång i månaden, runt månadsskiftet, försöker uppdatera mig om nyheter via nya skivsläpp. Ofta blir det en blandning av för mig kända namn och några nya.
   Under februari 2021 trodde jag på en ketchupeffekt av nya skivor efter en mer än lugn januari men varken kvalité eller kvantitet gjorde senaste månaden särskilt händelserik.
   Jag har förmodligen missförstått Nick Caves påstådda genialitet men har svårt för hans mer än suggestiva framtoning och ”Carnage” väcker mig inte. Engelska Tindersticks delar i någon mån Caves långsamma musikform men Stuart Staples släpiga röst gör mig bara rastlös när jag lyssnar på nya skivan ”Distractions”.
   Svenska duon Smith & Tells musik är verkligen motsatsen till suggestiv. På ”Pixie's parasol” är den poppig och effektiv men till slut lite opersonlig med sina kommersiella klanger. På låten ”Hotel walls” höjer sig kvalitén något, mest med tanke på att Jocke Berg har varit med och skrivit låten.
   Aaron Lee Tasjans namn ligger sött nedbäddad i mitt minne efter en konsert i Örebro 2017. Utan att jag direkt minns hur det lät, här går det att läsa mina synpunkter då, så var det en positiv upplevelse och den känslan lever vidare på nya albumet ”Tasjan! Tasjan! Tasjan!”. Inleds med några powerpopexplosioner som får mig att tro på underverk. Riktigt så genomgående stark är inte skivan, några konventionella låtar tar ned albumet på en mänsklig nivå, men är ändå ett ljus i mörkret.
   Apropå nya namn så har jag haft turen att upptäcka en ny spännnade grupp med det minst sagt ovanliga namnet Son Of The Velvet Rat. Helt förutsättningslöst utan att ha någon information om gruppen, som visar sig vara en duo, blir jag överkörd, däckad, imponerad och väldigt överraskad av albumet ”Solitary company”. Det visar sig nämligen till min stora förvåning att låtskrivaren och sångaren Georg Altziebler och organisten Heike Binder har österrikiskt påbrå. Men nu bor de i Joshua Tree i USA och framför låtar som varken sång- eller soundmässigt är ett dugg kommersiella men ändå ljuvligt personliga.
   Jag vill ju gärna jämföra musiken med några andra artister för att i text kunna beskriva hur duon låter och hittar efter långt letande i mitt medvetande två skånska personliga artister, de mycket personliga låtskrivarna Richard Lindgren och Thisell. Fast sångaren Altziebler tar musik, text och sång ett steg längre bort från den konventionella musikbranschen.
   ”Solitary company” är en ovanligt spännande men också härligt spretig resa i bristfälligt sound och distad sång men oerhört vackra arrangemang där skönhet och personlighet möts i sjunde himlen. Vemodigt i ett ofta långsamt berättande med genomarbetade arrangemang, där fiol, dragspel och exempelvis munspel väver helt oemotståndliga melodiska mästerverk, som gör att ljudbilden skaver kraftigt när det blir både kärvt och skevt. Oförglömligt.

/ Håkan

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Johan S 3/08: Håller med, tack för tipset Håkan!...

Silja 31/07: Var finns scenen sonheter Innergården?...

Olle Unenge 31/07: ”Men jag var mycket äldre då. Jag är yngre än då nu.”...

Ralph Svalander 7/07: Så kul att läsa detta. Jag var där. Har funderat på när det var. Trodde 71...

Silja 2/07: Ingen The Weight utan mitt önskemål!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.