Blogginlägg

Kjell Anderssons skivor (bonus)

JAG HAR SEDAN EN DRYG VECKA TILLBAKA uppmärksammat många mer eller mindre utmärkta skivor som Kjell Andersson har varit delaktig i. Jag har haft ambitionen i mitt tillbakablickande att undvika de mest uppenbara/framgångsrika projekten, med artister som Ulf Lundell, Roxette, Marie Fredriksson, Wilmer X och Eldkvarn, och därmed återupptäckt åtskilliga guldkorn (med Björn Holm, Basse Wickman, Anne-Lie Rydé, ”Cirkus Broadway” och Ola Magnell) som är väl värda ny uppmärksamhet.
   Jag har uteslutande ägnat min upptäcktsfärd åt 80-talsskivor och därmed vinylepokens produktion som inte minst visuellt, Kjell Anderssons alla lyckade skivomslag, hade ett högt värde för ögat. När cd:n fick sitt genombrott, i skiftet mellan 80- och 90-tal, tappade design sin avsevärda betydelse och kreativt storslagna idéer i förpackningen av skivor förminskades till nästan frimärksliknande lösningar.
   I den förändringens tid blev det möjligen ännu viktigare att producera musik som stod musikaliskt stark på egna ben. Och det har jag haft förmånen att uppfatta på många Kjell Andersson-relaterade skivor efter 1990. Som exempelvis på album med Wilmer X, Magnus Lindberg, Kajsa Grytt, Carla Jonsson, Totta, Freddie Wadling, Wilmer X (igen!), och Rebecka Törnqvist.
   Under 90- och 00-talets decennier återvände jag gång på gång till tre cd-skivor med ett av landets mest legendariska band, Sven-Ingvars. På ”Lika ung som då” (1996), ”Nio liv” (1998) och ”Retro aktiv” (2000), samtliga är fullständigt översållade med specialskrivna nya låtar, där Kjell Andersson inte bara hade designat omslagen utan hade också förärats den eleganta titeln Exekutiv Producent. Han var alltså mannen som framgångsrikt hade engagerat Sveriges bästa låtskrivare att leverera exklusivt låtmaterial som skulle framföras med Sven-Erik Magnussons värmländskt klingande tungomål.
   Det som 1994 inleddes med en specialskriven Niklas Strömstedt-låt, ”Byns enda blondin”, fick några år senare sin naturliga men också mer seriösa fortsättning på tre helgjutna album. Med låtar som lika gärna ville påminna om bandets rock'n'roll-rötter som de klassiska Svenstoppslåtarna på 60-talet.
   Det fyra år långa Sven-Ingvars-projektet får en ganska underordnad roll i Kjell Anderssons memoarbok ”Ingen går hel ur det här”, storleksmässigt som en simpel bisats faktiskt, men är mer värd än så. Därför har jag som bonusmaterial till mitt Kjell Andersson-tema återvänt till de genomgående utsökta Sven-Ingvars-skivorna och ännu en gång imponerats av låtar, melodier, texter, arrangemang, produktion och framförande.



SVEN-INGVARS: Lika ung dom då (NMG/EMI, 1996)
Producerad av Lasse Lindbom
Omslag: Kjell Andersson

Efter ”Byns enda blondin”-framgångarna fick Niklas Strömstedt förtroendet att skriva den precis lika välanpassade titellåten på det här albumet som ännu en gång specialkonstruerats för ett odödligt band som just då firade 40-årsjubileum. Lasse Lindboms produktion hade förmågan att blanda den giftiga ingrediensen nostalgi med absolut aktuell nutidskänsla och den musikaliska succén var självklar.
   1996 var kvintetten livs levande och spelade genomgående på alla låtar men där några exklusiva gästmusiker, som Mats Ronander, munspel, Jesper Lindberg, steelguitar, och Bernt Andersson, dragspel, gör tillfälliga inhopp. Liksom låtskrivarna Niklas Strömstedt och Nisse Hellberg på vox-orgel respektive slidegitarr på sina egna låtar.
   Redan vid det här första försöket är Sven-Ingvars-albumet en blomstrande bukett låtar somn blir autentisk pop när låtskrivarna i egen hög person hjälper till vid sångmikrofonen. Både Staffan Hellstrand, Per Gessle och Peter LeMarc höjer kvalitén med sin närvaro men det är Pluras ”Månskensnatt i Åmotfors” och LeMarcs ”Hus till salu” som tillsammans med titellåten är skivans höjdpunkter bland Bo Diddley-rytmer och texmexsväng.


SVEN-INGVARS: Nio liv (NMG/EMI, 1998)
Producerad av Lasse Lindbom
Omslag: Kjell Andersson

Innanför det lite modernare och mindre representativa skivomslaget döljer sig ungefär samma blandning av låtskrivarproffs, flest bidrag från Peter LeMarc, Plura, Nisse Hellberg och Per Gessle, som kombinerar härlig pop och vardagligt snillrika texter med melodiska ekon av "La Bamba", Bo Diddley och Neil Sedaka.
   Det är en fröjd att njuta av dessa låtskrivare i andra, mindre prestigefyllda, sammanhang än vi är vana vid. Som när LeMarc vågar skriva med en komisk touch, när Gessle gör simpelt geniala popschlagerlåtar och när Strömstedt slipper vara så förtvivlat känslomässig.
   Och Hellberg lyckas verkligen förena alla de där förutsättningarna till något riktigt stort i "Min vän Johanna", "Därför viskar jag ditt namn" och Chuck Berry-schablonen "Hoppa in i min bil".


SVEN-INGVARS: Retro aktiv (NMG/EMI, 2000)
Producerad och arrangerad av Mikael 'Nord' Andersson
Omslag: Kjell Andersson & Pär Wickholm

Här exploderar kvalitén igen. Ny producent och ett delvis nytt men ändå lättidentifierat sound har resulterat i ett album som i sin helhet håller från Per Gessles inledningslåt, hitpoplåten ”Upp i det blå”, till Dan Hylanders finallåt ”Så många mil, så många år...” som på mer än ett sätt påminner om gamla tider när bandet sjöng Fröding-texter.
   Peter LeMarc, som för övrigt är den låtskrivare som skänkt flest låtar (9) till de här tre Sven-Ingvars-albumen, imponerar ännu en gång med sina fyra bidrag som har en imponerande musikalisk bredd. Från rock'n'roll enligt skolboken (”På toppen igen”) till den känsliga texmexballaden ”Sofia i spegeln”.
   Även Nisse Hellberg når här sin formtopp av de sju låtar han har skrivit till Sven-Ingvars, ”Nånting stor hos mej”. Och Uno Svenningsson gör fin debut i sammanhanget med ”Kyssarna” där han också figurerar i kören. Några låtar har ett tyngre sound än på tidigare skivor, som exempelvis den slidegitarrkryddade ”En mogen mans blues” och Pluras låt ”Blåa ögon” är oväntat rockig och fulländar den perfekta musikaliska bredden på skivan.
   Enligt hela Sven-Ingvars-konceptet ekar några låtar dessutom bekant från musikhistorien. ”Saker jag borde gjort” påminner starkt om Claes-Göran Hederström 1968 och ”Här nere på jorden” har uppenbara likheter med ”Snabbköpskassörskan” men det är lätt att förtränga.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.