Blogginlägg

LIVEALBUM #4: The Who

THE WHO: Live at Leeds (Track/Polydor, 1970)

DEN ENGELSKA KVARTETTEN THE WHO var en produktiv och framgångsrik hitmaskin på 60-talet men mot slutet av decenniet fick bandet tillfälligt en ny musikalisk inriktning. Plötsligt fick Pete Townshend, bandets högljudde gitarrist, en ingivelse att skriva låtar med större penslar och ett yvigare språk. Resultatet blev ett ambitiöst koncept med en sammanhängande historia om en pojke som var både döv, stum och blind. Det presenterades som världshistoriens första rockopera och fick namnet ”Tommy” på ett dubbelalbum som var något helt annat än de perfekta 3-4-minuterslåtarna som under många år hade gjort The Who till just en unik hitmaskin.
   Pretentiöst eller bara ett annat sätt att vara provokativ? Hursomhelst kom det att påverka bandets liverepertoar år framöver. Hitsingeln ”Pinball wizard” blev entrébiljetten till ”Tommy” som släpptes våren 1969. Från maj 1969 införlivades stora delar av innehållet på skivan helt naturligt i liverepertoaren medan konsertlokalerna växte i storlek på de långa turnéerna som inkluderade flera resor till USA.
   I flera år var det på tal att spela in en liveskiva med The Who och när Pete Townshend och de andra äntligen hade bestämt sig gick de, i sann provokativ anda, mot den kommersiella strömmen. Som en kontrast till den smått pretentiösa framtoningen i ”Tommy” ville de göra en back to basics-inspelning som skulle ta bandet tillbaka till den elektriska och energiska positionen som ett av världens största rockliveband.
   Resultatet blev en överväldigande liveskiva, ”Live at Leeds”, som än idag anses vara ett av världens bästa livealbum och har därför en given plats högt upp på min rangordnade livealbumlista. ”Live at Leeds” är kompromisslös in i minsta detalj, försöker inte utnyttja någon slug marknadsföringsplan, saknar uppenbara aktuella hits och coverlåtarnas antal är nästan i majoritet. Men musikaliskt och med ett ljudmässigt elektrifierat sound och sedvanlig överdådig energi har skivan fångat livebandet The Who i ett nötskal.
   Strax innan spelningen i Leeds (i universitetets matsal!) 14 februari 1970 gjorde The Who några spelningar i Europa, bland annat Paris, Hamburg och Köpenhamn, och ”Tommy”-låtarna stod fortfarande i centrum på konserterna. På den drygt två timmar långa Leeds-konserten fick publiken hela ”Tommy”-skivan framförd, från ”Overture” till ”We're not gonna take it”, under en timme men det lämnades nästan helt utanfär liveskivan.
   Som ett gränslöst framgångsrikt band under 60-talet, från 1965 till 1968, med ett stort antal singelhits är det bara ”My generation”, i en helt legendariskt lång version, och ”Substitute”, som tillhör den kategorin. Båda är hämtade från den framgångsrika perioden 1965/66. ”Magic bus” är en mindre uppmärksammad singellåt från 1968 men härstammar från samma tidsperiod då den ursprungligen skrevs.
   Det är lätt att imponeras av den över 14 minuter långa versionen av ”My generation”. Den innehåller både spontana och improviserade sekvenser, ett par korta smakprov från ”Tommy” (”See me, feel me” och instrumentala ”Sparks”) och den lilla aptitretaren ”Naked eye” som inte fick officiell release förrän 1974.

MEN JAG TYCKER FAKTISKT ATT coverlåtarna symboliserar den kraftfulla levande bilden av The Who allra bäst på ”Live at Leeds”. Här lyckas de faktiskt överskugga originalartisterna Mose Allison (”Young blues”), Eddie Cochran (”Summertime blues”) och Johnny Kidd (”Shakin' all over”) med stor marginal. I musikalisk och sångmässig tyngd tangerar The Who faktiskt dåtidens Led Zeppelin. ”Summertime blues” hade faktiskt funnits i bandets livereprtoar sedan The Detours-tiden.
   Ingen officiell producent får sitt namn på ”Live at Leeds” men Kit Lambert, managern, och Jon Astley, teknikern, har senare tillskrivits den rollen. Men lyssna på ”Live at Leeds” och vi förstår att här har ingen utomstående bestämt hur The Who ska låta. Allt har kommit naturligt från bandet själva på scen när de hänsynslöst och utan baktankar handlöst slänger sig ut i låtarna.
   ”Live at Leeds” är en stor hyllning till den uppriktiga rockmusiken. På gränsen mellan hård rock och hårdrock ger The Who det aktuella rockopera-stuket ett konsekvent långfinger i luften.
   Albumet är så enkelt men kraftfullt och oförställt inspelat att det kan jämföras med en simpel bootlegskiva som gjorde att omslaget ”designades” som en ickeofficiell skiva. En idé som många artister i historien har anammat. Av vilka flera, exempelvis Graham Parker och Nils Lofgren, faktiskt återfinns lite längre ned på min favoritlivealbumlista. För att övertyga alla lyssnare om att det här var en inspelning gjord i lönndom och utgiven illegalt är det skrivet ”Crackling noises o.k. Do not correct!” på etiketten som inte är märkt med A eller B.


1. "Young Man" (Mose Allison) 4:45
2. "Substitute" (Pete Townshend) 2:50
3. "Summertime Blues" (Eddie Cochran/Jerry Capehart) 3:22
4. "Shakin' All Over" (Frederic Heath) 4:15

1. "My Generation" (Pete Townshend) 14:27
2. "Magic Bus" (Pete Townshend) 7:30

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.