Blogginlägg

Tributes: Elliott Smith

"Say yes! A tribute to Elliott Smith" (American Laundromat, 2016)

PÅ HÅKANS POP-SÄSONGENS SISTA HYLLNINGSSKIVA står den geniale och begåvade amerikanske låtskrivaren Elliott Smith i fokus. Det är få artister som är mer värda en hyllning än Elliott. Han hade en låtskatt, dock inte enormt omfattande, som är värd all uppmärksamhet och vars kvalitéer bara kan bli ännu tydligare i munnen på andra artister.
   Den här skivan är inget högbudgetprojekt utan är resultatet av stort intresse hos en rad artister, en mindre känd producent (Joseph H Spadaro) på ett skivbolag (som också har givit ut hyllningsskivor till The Pixies, Neil Young och The Cure) i marginalen.
   "Say yes! A tribute to Elliott Smith" är inte något påkostat och flashigt album men låtarna finns där, versionerna är i en majoritet av fallen inte så omvälvande och den där gränslösa experimentlustan är närvarande på enbart några få låtar.
   När jag idag lyssnar på den fem år gamla skivan är underhållningsvärdet på topp och intresset för artisten och låtskrivarena, som snart har varit död i 20 år, kan inte vara större just nu. Och vid upprepade tillfällen på skivan kommer jag på mig själv att jag dramatiskt saknar nya skivor med Elliott Smith.
   Elliott Smith var fram till sin död en komplex person som i sin musikalitet pendlade från vild hård rockmusik via popmästerverk till ren och skär magi som singer/songwriter. Givetvis är det inte många som kan förstärka den genuina bilden men på skivan finns det både okända och mer kända artister som gör sitt bästa för att ge Elliott Smiths låtar full rättvisa. I första hand är tolkningarna inte så kreativt omgjorda men hyllningsplattan förmedlar tveklöst stunder av ynnest.
   Skivan har främst anammat den mjuka sidan av Elliotts musik med både viskande skönhet (Tanya Donelly), vacker låt (Adam Franklin), atmosfärisk luftig pop (Escondido), rytmisk vacker pop (Lou Barlow) och en absolut imponerande slutlåt (med okända Wild Sun).
   Det finns också exempel på tuffare tongångar och aldrig blir kontrasten mellan grungeinspirerad rock och viskande lågmäld sång så uppenbar som på de båda låtarna ”Bled white” och ”Say yes” bredvid varandra. Det engelska gitarrindierockbandet Yuck öser på med all elektrisk energi medan Illinois-sångaren William Fitzsimmons hyllar Elliott på det mest nedtonade sättet.
   Även Dinosaur Jr-sångaren/gitarristen J Mascis bjuder också på ett underbart fint gitarrskrammel på ”Waltz #2” men det kanske inte är så överraskande. Då förvånar Sebadoh-frontmannen Lou Barlow och Swervedriver-sångaren Adam Franklin, med rötter i den hårda rockmusiken, mer när de framför sina bidrag. ”Division day”, ursprungligen en singel med Elliott 2000, är kanske skivans bästa bidrag.
   Ingen av de mindre rutinerade artisterna gör bort sig på skivan. Både Memphis-sångerskan Julien Baker, med sin lågmälda elgitarr, okände Tomo Nakayama, med spröd nästan kvinnlig sång på skivans mest kända låt (”Miss Misery”), och ovan nämnde Wild Sun fyller sin plats på den underhållande skivan som egentligen bara innehåller ett enda magplask.
   Det finns naturligtvis många sätt att tolka Elliott Smiths låtar men jag kan inte påstå att kombinationen av Jesu (Justin Broadricks experimenterande projekt) och Sun Kil Moon (Mark Kozeleks altindierockförsök) fanns i min fantasi. På skivans äldsta låt ”Condor Ave”, från Roman Candle” 1994, blir det malplacerad syntrock så långt från Elliott Smiths ljuvliga minne det går att komma.


Tanya Donelly: Between The Bars
Julien Baker: Ballad Of Big Nothing
Amanda Palmer: Pictures Of Me
J Mascis: Waltz #2
Juliana Hatfield: Needle In The Hay
Yuck: Bled White
William Fitzsimmons: Say Yes
Tomo Nakayama: Miss Misery
Escondido: Waltz #1
Adam Franklin: Oh Well, Okay
Jesu, Sun Kil Moon: Condor Ave
Waxahatchee: Angeles
Lou Barlow: Division Day
Caroline Says: No Name #3
Wild Sun: Easy Way Out

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.