Blogginlägg från oktober, 2020

Krönika: April 1988

Postad: 2020-10-30 07:50
Kategori: Krönikor

Minns inte direkt varför det just i april 1988 pågick diskussioner om 70-talet. Gick det kanske någon dokumentär tv-serie om decenniet? Hursomhelst tog jag chansen att berätta om det som musikaliskt var bäst på 70-talet. Gjorde dessutom en lista på mina tio största favoritlåtar från 70-talet.
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/4 1988.

MITT BÄSTA 70-TAL

NU ÄR DET ÅTER STORM I ANKDAMMEN SVERIGE. Storm i ett vattenglas? Nostalgin slår till snabbare och snabbare och nu gäller det för eller emot 70-talet. Som om allting som hände musikaliskt mellan 1970 och 1979 var svart eller vitt. Visst hade decenniet sina pinsamma stunder men det bästa på 70-talet var tillräckligt bra för att minnas med respekt.
   Det var då Paul McCartney uppträdde i Örebro (1972). Ulf Lundell inledde sin storartade karriär (1975). Nils Lofgren besökte Sverige för första gången (1976). Elvis Costello gjorde sin första skiva (1977) och Yes genomförde en fängslande konsert i Göteborg (1977). Det minns jag klart, tydligt och positivt plus en massa andra sagolika händelser.
   Nedanstående lista på mina 70-talsfavoriter är varken vetenskapligt grundad eller pedagogiskt utvald. Utan mer en ögonblicksbild av de bästa låtarna låtarna jag minns just nu och här.
   Den starkt negativa bilden av 70-talet byggs på alla de osannolikt framgångsrika artisterna med lika osannolika hitlåtar som slår till snabbt men lika fort glöms.
   70-talets representanter i den tveksamma skaran var namn som Middle Of The Road, Osmonds, David Cassidy, Chicory Tip, Mud, Boney M, Baccara, Smokie med flera. Bara namnen klingar falskt än idag.
   Apropå topplistor så fanns det trots allt artister som var både framgångsrika och respekterade. Alla hits som exempelvis Sweet, Slade och T Rex radade upp på den första halvan av 70-talet är referenser än idag hos både nutida artister och vanliga lyssnare. Och ABBA.
   Redan innan ABBA van Eurovisionschlagern 1974 visste vi i Sverige att Björn Ulvaeus och Benny Andersson var låtskrivare av världsrang. Under den senaste delen av 70-talet var det ABBA-singlar som dominerade försäljningslistorna i hela världen. Deras oändliga och obrutna rad av nummer ett-singlar i England är anmärkningsvärd.
   Under andra halvan av 70-talet kom singelskivan tillbaka främst via punkens offensiv. Oberoende skivbolag med Stiff i spetsen gav ut många intressanta singlar men under de här åren, mellan 1976 och 1979, kom också många underbara album.
   Album med en förödande helhet där man inte kan byta ut enstaka låtar till granskning. Som exempelvis Nils Lofgrens ”Cry tough”, Mickey Jupps ”Juppanese”, Graham Parkers ”Squeezing out sparks”, Neil Youngs ”Zuma”, Tyla Gangs ”Yachtless”, Moon Martins ”Shots from a cold nightmare” eller Elvis Costellos ”This years model”.
   Redan några år innan punkrevolutionen fick den englska pubrocken sitt utbrott med band som Kursaal Flyers, Brinsley Schwarz, Ace, Ducks Deluxe och Kilburn & the High Roads. Deras rockiga poptradition fick sin fortsättning mot slutet av 70-talet i grupper som Motors, Records, Rumour och Tyla Gang.
   Den nu aktuelle Nick Lowe började i Brinskley Schwarz innan han blev den första Stiff-artisten och numera är en etablerad soloartist. Så ännu långt in i och mot slutet av 80-talet har vi naturliga rötter i 70-talet.

70-talets bästa låtar

1. NEIL YOUNG
: Powderfinger
2. DIRE STRAITS: Sultans of swing
3. WRECKLESS ERIC: Whole wide world
4. JACKSON BROWNE: The load-out
5. NILS LOFGREN: I came to dance
6. LED ZEPPELIN: Stairway to heaven
7. ELVIS COSTELLO: Watching the detectives
8. DUCKS DELUXE: Love's melody
9. BRUCE SPRINGSTEEN: Candy's room
10. DAVE EDMUNDS: Girls talk

/ Håkan

Covers: Laleh

Postad: 2020-10-28 07:58
Kategori: Cover-skivor

LALEH: Postcards (Lost Army/Warner, 2019)

DET FINNS ARTISTER OCH GRUPPER som under olika omständigheter producerar coverskivor med sitt eget material. Både Elvis Costello (”All this useless beauty”, 1996) och Eldkvarn/Plura (”Brott lönar sig alltid”, 2002) har givit ut album med sina egna låtar som de först hade skänkt bort till andra artister. Ett litet exklusivt sidospår bland coverskivorna som jag för övrigt har missat i min kategori ”Coverskivor” men kommer råda bot på i framtiden. Och jag börjar med Lalehs ”Postcards” som innehåller precis det jag just har berättat: Laleh-låtar som andra artister först spelade in och gav ut innan Laleh själv nu gör sina egna versioner av det materialet.
   ”Postcards” är en musikaliskt udda fågel på Håkans Pop där jag till stor del skriver om rockmusik, pop och traditionell och historiskt förankrad musik. Laleh är ju en svensk artist inom modern pop som tillhör den nya svenska popvågen som internationellt får så mycket uppmärksamhet som låtskrivare och producent främst i USA.
   Det ska inledningsvis sägas att det här är inte min musikaliska kopp te varje dag men jag tycker, som den väldigt musikkonsumerande människa jag är, ändå att det är intressant att uppmärksamma fenomenet och söka rötterna till originalen även i den moderna popgenren. Dessutom har jag länge gillat Lalehs personliga stil som är både tålamodskrävande och melodiskt perfekt. Och på ”Postcards” hamnar hon ofta lite irriterande mittemellan.
   Jag har av naturliga skäl noll koll på de så kallade originalversionerna av låtarna som Laleh nu har gjort på sitt eget sätt och säkert förvandlat till mindre hitinriktat material. Det är med stor ambition välgjort och genomarbetat, långtifrån demokvalité, fast jag saknar de riktigt catchy ögonblicken. Men jag upptäcker rätt snart att Laleh har haft andra mål med den här skivan. Det går att nästan i varje låt höra filmmusik, se bilder där musiken ackompanjerar på ett väldigt snyggt sätt, där stråkar ibland lägger känslomässiga slöjor över det hårt nischade popmaterialet med arrangemang som i hippa kretsar kallas halvakustiska.


Winner (Laleh Pourkarim/Ellie Goulding)
2015. Från albumet ”Delirium” med Ellie Goulding.
Be Good To Me (Laleh Pourkarim/Jacob Banks/Jonathan Percy Stalker Saxe/Pierre-Luc Rioux/Yonatan ”xSDTRK” Ayal)
2018. Från albumet ”Village” med Jacob Banks.
City Dove (Laleh/Tori Kelly/Ilya Salmanzadeh)
2015. Från albumet ”Unbreakable smile” med Tori Kelly.
Coffee feat. Jacob Banks (Laleh Pourkarim/Jacob Banks)
Original.
Stone Cold (Laleh Pourkarim/Demi Lovato/Gustaf Thörn)
2015. Från albumet ”Confident” med Demi Lovato.
Like This (Laleh Pourkarim/Shawn Mendes/Gustaf Thörn)
2016. Från albumet ”Illuminate” med Shawn Mendes.
Run For The Mountain (Laleh Pourkarim/Jacob Banks)
Original.
Lost And Found (Laleh Pourkarim/Max Martin/Joakim Berg/Ellie Goulding/Carl Falk)
2015. Från albumet ”Delirium” med Ellie Goulding,
Safe (Laleh Pourkarim/Joel Little/Grace "Daya" Tandon)
2018. Från albumet ”Safe” med Daya.
Yes (Laleh Pourkarim/Demi Lovato)
2015. Från albumet ”Confident” med Demi Lovato.

/ Håkan

LIVEALBUM #28: Kursaal Flyers

Postad: 2020-10-26 07:57
Kategori: Bästa livealbum

KURSAAL FLYERS: Five live Kursaals (CBS, 1977)

JAG KAN I VISSA GYNNSAMMA OCH HOPPLÖST OPTIMISTISKA stunder påstå att Southend-kvintetten Kursaal Flyers var det mest ultimata pubrockbandet på 70-talet. Kronologiskt var bandet ett litet steg efter Ducks Deluxe, Brinsley Schwarz och Dr Feelgood. Musikaliskt och arrangemangsmässigt motsvarade Kursaals alla högt ställda förväntningar på ett band som kunde förena country, pop, rock'n'roll och fysisk rockmusik på sitt allra bästa och mest personliga sätt. I just det senare fallet fick de fram sin lysande energi och de rockiga kryddorna på livealbumet ”Five live Kursaals”.
   På sätt och viss tillhör ”Five live Kursaals” gruppens största ögonblick på skiva men trots alla superlativer om Kursaals liveegenskaper är skivan egendomligt bortglömd av det faktum att det är bandets sista albumutgivning. 1977, när Kursaals spelade in den här skivan två kvällar i maj på Marquee, var det tider av turbulens i bandet som innan året var slut splittrades, bara två månader efter utgivningen av den här liveskivan.
   Vintern innan hade gitarristen och låtskrivaren Graeme Douglas lämnat Kursaals, i protest mot att popproducenten Mike Batt engagerats som gruppens producent. I juli 1977, bara några månader efter den här inspelningen, lämnade dessutom pedalsteel-gitarristen Vic Collins gruppen. Kursaals var uppenbart ett band i upplösning och i november 1977 sprack bandet helt. Men Will Birch och nyanlände Johnny Wicks, Collins ersättare, fick ju en naturlig fortsättning i The Records. dock en klen tröst för alla trogna Kursaal Flyers-fans.
   Efter det hitinriktade popsoundet på det Mike Batt-producerade ”Golden mile”-albumet (1976) blev ”Five live Kursaals” soundmässigt ett steg tillbaka till den renläriga rockmusiken. Ny producent blev Vic Maile (Dr Feelgood, Pirates och Tom Robinson Band) och det garanterade naturligtvis livligare arrangemang och ett mer kompromisslöst sväng i musiken. Nye gitarristen Barry Martin, Douglas ersättare, tar ut svängarna rejält med både melodiska och grymt attackerande insatser.
   Av skivans tretton låtar var sju vid inspelningstillfället utgivna med Kursaals från gruppens tre studioalbum. Av de tre tidigare okända låtarna var "Original model" och "TV dinners" helt nya och ”Revolver” en outtake från ”Golden mile” men tidigare outgiven. I Lennart Perssons sju sidor långa, informativa och oändligt intressanta artikel om Will Birchs karriär i Larm #9, november 1978, vill Lennart placera ”Original model” musikaliskt i Dr Feelgood-facket och visst ekar det bekant i både låt och det arrangemang. Men Will var ju vid den här tidpunkten oerhört pricksäker när han skrev låtar åt andra artister, som ”Pin a medal on Mary” till Rachel Sweet, ”A.1. On the jukebox” åt Dave Edmunds och ”Hearts in her eyes” åt The Searchers.
   På ”Five live Kursaals” låter inte Kursaal Flyers musikaliskt som ett band som snart ska splittras. Istället var det en oerhört tajt och inspirerad grupp som ställde sig på Marquee-scenen. Det är med stor tacksamhet vi nu kan njuta av inspelningarna som ett helt album och inte någon ynklig ep som det ursprungligen var planerat.
   Ett album där det även fanns plats för några sedvanliga covers som ger den autentiska prägeln av en konsert med Kursaal Flyers 1977. De tre coverlåtarna, Arthur Alexanders "Anna (go to him)", Easybeats hitlåt "Friday on my mind" från 1966 och Mike Berrys mindre kända men perfekt anpassade "On my mind", sitter mer eller mindre ihop som ett medley och avslutar albumet som ett stort utropstecken.


1

1. Original Model
(Will Birch)
2. Yellow Sox (Will Birch/Graeme Douglas)
3. Pocket Money (Will Birch/Graeme Douglas)
4. Cruisin' for Love (Will Birch/Graeme Douglas)
5. The Sky Is Falling in Our Love (Will Birch/Richie Bull)
6. Little Does She Know (Will Birch/Graeme Douglas/Paul Shuttleworth)

2

1. Street of the Music
(Vic Collins/Paul Shuttleworth)
2. TV Dinners (Will Birch/Richie Bull)
3. Speedway (Will Birch/Dave Murdock)
4. Revolver (Vic Collins/Paul Shuttleworth)
5. On My Mind (Mike Berry)
6. Anna (Go To Him) (Arthur Alexander)
7. Friday on My Mind (Harry Vanda/George Young)

/ Håkan

”Letter to you”

Postad: 2020-10-23 14:01
Kategori: Skiv-recensioner



BRUCE SPRINGSTEEN
Letter to you
(Columbia)


ÄNNU ETT BRUCE SPRINGSTEEN-ALBUM, det 20:e har någon räknat ut, och ännu ett studiosamarbete med sitt E Street Band utan att bandet ännu en gång har fått någon strikt credit som artister. ”Letter to you”, som släpps idag, är resultatet av snabba spontana ryck in i studion men inspelningarna gjordes under fyra dagar för snart ett år sedan, november 2019. Och är sedvanligt ett album med både överraskningar och konventionell rock.
   Jag får känslan att jag genom åren har blivit mindre och mindre upphetsad av ett nytt Springsteen-album men riktigt så är det ju inte. Det är det allt skralare minnet som spelar små spratt i min hjärna. När jag tittar tillbaka, typ 13 år, har E Street Band-skivorna varit av bra kvalité utan att framkalla de där riktigt magiska känslorna som förr i tiden. Men kanske beror det kanske på att jag (och Bruce) har blivit äldre och numera uppfattar/producerar musiken med mer reserverade öron.
   ”Letter to you” är en rejäl dos (58:17) med nyskriven och i många delar överraskande energisk rockmusik men också lugnare mer reflekterande moment som gör albumet till en rikt varierad upplevelse. Men trots det snabba uttryckssättet med många nyskrivna alster har Bruce uppenbart blickat tillbaka på sin tidiga karriär. Han har nämligen plockat upp tidiga demolåtar, som han då inte spelade in på konventionellt sätt, och nu framför dem på ett förmodligen helt uppgraderat sätt. Och de smälter in naturligt i den övriga mer aktuella repertoaren och har faktiskt blivit albumets tre längsta låtar runt sex och sju minuter långa där dessutom munspelet är mycket framträdande.
   ”Janey needs a shooter” dök första gången upp på ett textblad 1974. En titel som senare fascinerade Warren Zevon att skriva en egen text i verserna och använda sig av Bruces refräng på sitt album ”Bad luck streak in dancing school” (1980). En tung malande rocklåt i halvtempo idag.
   ”If I was the priest” härstammar från en demo 1973 som Allan Clarke, förre Hollies-sångaren, spelade in 1975 som ”If I were the priest”.
   ”Song fo orphans” har ett mer hemlighetsfullt ursprung men har här blivit en uppenbart Bob Dylan-inspirerad lång sång.
   Starten på nya albumet är en lugn dämpad ”Nebraska”-liknande låt med akustisk gitarr, piano och stråkar som komp men snart, i titellåten, exploderar skivan i det där typiska E Street Band-soundet. Inte så unikt, inte så överraskande men ändå fräscht och levande.
   Efter 50 år och 20 album är det naturligtvis svårt att hitta nya exklusiva vinklingar till låt, sound och produktion och jag hör givetvis upprepade ekon från förr både här och där men jag tycker mig i flera låtar också höra mer energi ett rakt på-tänkande än jag har hört på länge. Gitarrsolot i ””Burning' train” är lysande och både vackert och effektivt och dobron glittrar fint i den ”The rising”-ekande låten ”Rainmaker”.
   E Street Band-skivorna från de senaste 13 åren, ”Magic”, ”Working on a dream”, ”Wrecking ball” och ”High hopes”, som jag syftade på i recensionens inledning är som sagt klart bra album men jag lyssnar sällan på dem idag. ”Letter to you” uppfattar jag just nu, efter några timmar i mitt huvud, som kanske den bästa albumet i den samlingen.
   Men kommer den också hamna i skuggan liksom de andra? Nja, men jag är just nu, när den fina slutlåten ”I'll see you in my dreams” tonar ut, övertygad om att jag om några år hellre lyssnar på ”Letter to you” än ”Born in the USA” i alla fall.

/ Håkan

Krönika: September 1996

Postad: 2020-10-23 07:55
Kategori: Krönikor

1996 befann vi oss mitt i utgivningen av Beatles ”Anthology”-samlingar. Som genuin Beatles-fantast siktar jag in mig i den här krönikan på en av historiens mest obskyra låtar i ämnet, ”What's the new Mary Jane”. Tredje delen av ”Anthology”-serien var på väg att släppas och mitt intresse för låten, en månad innan release, var stort.
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Magasinet 4/9 1996.

PÅ GRÄNSEN MELLAN OKÄNT OCH OBSKYRT

DET FINNS BEATLES-LÅTAR OCH DET finns Beatles-låtar. Det finns kända Beatles-låtar, ”Yesterday” är väl ett hyfsat bra exempel, och det finns mindre kända Beatles-åtar, ”You know my name (look up the number)” heter en i den exklusiva, starkt begränsade skaran.
   Sedan finns det rariteter, obskyra låtar, inspelningar som aldrig givits ut officiellt. Som stått och samlat damm i skivbolagens garderober.
   Det är just den senare kategorin som varit med och byggt upp den maffiga trilogin ”Anthology” som om mindre än en månad avslutas med del 3.
   Fast i sanningens namn har de riktigt exklusivza, för den breda publiken okända låtarna varit i klar minoritet på de här volymerna.
   Det har mest handlat om livelåtar, av hemskt skiftande kvalité och otaliga alternativmixningar av redan känt material.
   Till nöje för de flesta Beatles-fantaster men riktigt intressant endast för en skara inbitna fanatiker. Till vilka inte ens jag räknar mig fast jag regelbundet slukar alla nyheter i ämnet.
   På de redan utgivna volymerna i Beatles-antologin finns det några få pärlor i gränslandet mellan okänt och obskyrt. Som aldrig tidigare givits ut officiellt men givetvis funnits tillgängliga på otaliga bootlegskivor.
   Outgivet originalskrivet material har varit mer undantag än regel på de här återutgivningarna.
   På nya kommande volymen i ”Anthology”-serien kommer dock en mycket omskriven, omtalad och allmänt välkänd raritet, ”What's the new Mary Jane”. En låt som Beatles gjorde många försök att spela in, mixa om och ge ut under åren 1968 och 1969. Men förblev outgiven.
   14 augusti 1968 gick John Lennon och George Harrison, som enda nävarande beatlar på inspelningen, in i studion. Yoko Ono och managern Mal Evans medverkar också på ett hörn. På slagverk och xylofon.
   I sista stund ströks låten från Beatles vita dubbelalbum. Ansågs för bisarr när John sjöng med amerikansk accent i en text som aldrig ordagrant nämner titeln.
   Kritiken riktade också in sig på drogreferenserna. Mary Jane skulle vara slang för marijuana. En kritik som också drabbade Örebrobandet Blues Quality som 1969 gav ut albumet ”Sweet Mary Jane” med ett omslag som då drogs in, ändrades och gavs ut på nytt.
   Hösten 1969 fick ”What's the new Mary Jane” förnyad aktualitet, nu som planerad singel med Plastic Ono Band. Den hade begåvats med skivnummer (APPLES 1002) och releasedag men förblev obskyr och officiellt outgiven med Beatles.
   ”Anthology 3”, som alltså kommer i oktober, innehåller även i övrigt en del outgivet material från Beatles sista år.
   Av vilka flera låtar också är första smakproven från de olika solokarriärerna som höll på att planeras vid den här tidpunkten.
   ”Child of nature” (som senare blev ”Jealous guy”), ”Junk”, ”Teddy boy”, ”All things must pass”, ”Come and get it”, ”Circles” och ”Not guilty” är mer eller mindre sololåtar.
   Sistnämnda låten spelades in och mixades i över hundra (100!) tagningar utan att få plats på någon officiell Beatles-utgåva.
   Benämningen obskyr raritet, ett älsklingsuttryck både i skivsamlarkretsar och nu också i den här krönikan, omfattar också en av coverlåtarna på nya ”Anthology”. Det är Buddy Hollys ”Mailman, bring me no moree blues”, en bortglömd b-sida från 1961.
   Innehållet på nya samlingen är i dagsläget inte riktigt spikat men mina kommentarer grundar sig på en förmodad låtordning som publicerats på sina håll.

/ Håkan

Spencer Davis (1939-2020)

Postad: 2020-10-21 18:10
Kategori: Minns

NÄR JAG IGÅR LÄSTE OM SPENCER DAVIS dödsfall kände jag inte så mycket, fick spontant inget nostalgiskt känslosvall eller någon exklusiv bild av honom som person eller artist. Han var ju ett känt namn men ändå ingen frontperson med oförglömliga kreativa rötter. Precis som i grupper som J Geils Band, Manfred Mann och Dr Hook fanns det en annan person som var den viktiga profilen utåt i bandet.
   I Spencer Davis Group var det naturligtvis den unge Stevie Winwood och det var när jag idag läste hans minnesord, om hur viktig walesaren och den bluesinspirerade gitarristen Spencer hade varit som gruppledare och person när han tog hand om den då blott 15-årige Stevie. Dave Masons minnesord ökade på respekten för Spencer.
   Spencer Davis blev ansiktet utåt när Spencer Davis Group bildades i augusti 1963 men han stod musikaliskt i skuggan av den nio år yngre och mycket talangfulle Stevie. Bandet var ju huvudsakligen ett coverband första åren men jag ser nu, först nu, att Spencer skrev låtar tidigt i gruppens karriär. B-sidan på första singeln, ”Sittin' and thinkin'”, kom från hans penna/gitarr och Spencer sjöng för övrigt den låten.
   Men det var de fantastiska singlarna ”Gimme some loving” och ”I'm a man” som gav Spencer Davis Group en exklusiv plats musikhistorien.
   Tillsammans med de övriga medlemmarna i bandet skrev Spencer flera singel-b-sidor, ”This hammer”, ”Stevie's blues” och ”High time baby”, under åren 1965-1967 innan Stevie våren 1967 lämnade gruppen och gjorde Spencer Davis Group till en helt annan grupp. De lämnade r&b-genren för mer tidstrogen popmusik. Spencer figurerade fortfarande på ett hörn bland låtskrivarna men resultaten väckte begränsad kommersiell uppmärksamhet.
   Efter Stevie Winwood blev profilerna mindre i bandet med namn som Phil Sawyer, gitarr, Eddie Hardin, keyboards, Ray Fenwick, gitarr, och Elton Johns senare kompsektion Nigel Olsson, trummor, och Dee Murray, bas. Innan bandet splittrades 1969 när Spencer flyttade till USA men kom tillbaka till England 1973 för att återförena bandet i ett år.
   Spencer Davis solokarriär sedan dess har varit under min radar men det värmer att läsa Steve Winwoods minnesord om sin gamle ”arbetsgivare”:
   Spencer was an early pioneer of the British folk scene, which, in his case embraced folk blues, and eventually what was then called “Rhythm and Blues”. He influenced my tastes in music, he owned the first 12-string guitar I ever saw, and he was taken with the music of Huddie “Lead belly” Ledbetter, and Big Bill Broonzy. I’d already got a big brother who influenced me greatly, and Spencer became like a big brother to me at the time.
   He was definitely a man with a vision, and one of the pioneers of the British invasion of America in the sixties. I never went to the U.S. with Spencer, but he later embraced America, and America embraced him.
   I feel that he was influential in setting me on the road to becoming a professional musician, and I thank him for that.

   Spencer Davis avled av lunginflammation 19 oktober 2020.

/ Håkan

Love Antell visar upp sina konstverk

Postad: 2020-10-21 10:21
Kategori: Blogg




TILLSAMMANS MED MINA SAMTALSKAMRATER Olle och Janne åkte jag igår till Hallsberg och Bergööska för att se utställningen ”Drömmer robotar om elektriska får?” där poppprofilen Love Antell visar upp sina konstnärliga sidor.
   Till för några veckor sedan var jag helt ovetande om att Love Antell, vid sidan av sitt popliv, också var illustratör och konstnär. Men först en liten resumé om mina Love Antell-relaterade minnen:
   Nästan första gången jag läste Love Antells namn var 2006 när han skrivit en svensk text på Moneybrothers coveralbum ”Pengabrorsan”.
   Första gången jag såg Love live, 2007, var hans band Florence Valentin förband till Moneybrother. ”Med energi, catchy rockpop och hitlåten ”Pokerkväll i Vårby Gård” i bagaget blev bandet en perfekt språngbräda till Moneybrothers framträdande”.
   Senare samma år såg jag Love med bara en effektiv trummis till hjälp, under bandnamnet Florence Valentin, göra ett svängigt uppträdande på ett litet evenemang i Örebro. Ett exklusivt unplugged-framträdande som avslutades med covers på både Perssons Pack och Jokkmokks-Jokke(!).
   Florence Valentin-bandets album ”Spring Ricco” tog jag emot med öppna armar 2009 fast jag i stora drag jämförde skivan med Håkan Hellström.
   2012 kom Love Antells första album i eget namn, ”Gatorna tillhör oss”, med på min årsbästalista över bästa album. Hamnade på en hedrande andraplats endast slagen av First Aid Kits ”The lion's roar”.
   2016 var Love en i gänget på Göran Samuelssons Packmopedsturné där han kom som en frisk ungdomlig fläkt med sina hits "Pokerkväll i Vårby Gård","Barn av Amerika" och även Florence Valentins gamla "Upp på sociala, ner på systemet".
   2009 var Love Antell tillfällig medlem i Perssons Pack, som jag dock aldrig fick uppleva live men han finns med på albumet ”Öster om Heden”, som också hamnade på det årets årsbästalista (tillsammans med ”Spring Ricco”...). För några år sedan medverkade Love i den populära tv-serien Så Mycket Bättre som jag av olika skäl ytterst sällan brukar titta på.

MEN NU ÄR LOVE ANTELL ALLTSÅ AKTUELL med en utsällning på Bergööska i Hallsberg. Konstverk på väggen, böcker han har illustrerat omslagen till på borden och andra exempel på hans konstnärliga sida finns i uställningslokalen. Jag är ingen van bedömare av konst men med vännen Olles hjälp som ciceron fick jag en viss inblick i skapandet och kunde jag kunde med egna ögon uppfatta att Love har en helt egen stil när han har målat sina tavlor. Tuschteckningar som visade både politik och samtidskonst där jag kunde urskilja bilder på både George Floyd, Greta Thunberg och Arnold Schwarzenegger bland tavlorna.
   - Jag har jobbat med tuschlavering. Man jobbar från ljust till mörkt och börjar med mycket tunna lager färg. Det är en balansakt att inte ta för mycket tusch och behålla det vita i pappret, berättade Love Antell nyligen i Nerikes Allehanda.
   Omslagen till böcker av bland annat John Ajvide Lindqvist, Lena Andersson, Göran Greider och Andres Lokko visade också upp en tydlig personlig ådra hos Love. Det var en mycket fin och tydlig utställning som pågår till 4 november på Bergööska i Hallsberg.

/ Håkan

Covers: k. d. lang

Postad: 2020-10-21 07:59
Kategori: Cover-skivor

k.d. lang: Shadowland (Sire, 1988)

REDAN TIDIGT I VÅRAS SKREV JAG OM en coverskiva med Kathryn Dawn (som är k.d:s officiella förnamn) från 1997, ”Drag”. Nu har jag ickekronologiskt vandrat några år tillbaka i tiden och landat i k.d. langs första album som ren soloartist. Hon hade ju då givit ut två album tillsammans med sitt kompband The Reclines. De här båda coverskivorna påminner innehållsmässigt om varandra där majoriteten av låtarna är hämtade från 40- och 50-talet men däremot skiljer sig skivorna åt soundmässigt. ”Drag” hade mer traditionella arrangemang, det jag ibland brukar kalla ”gammalmodigt”, medan ”Shadowland” står med några fötter i countryinspirerad mylla.
   Med Nashville-legendaren Owen Bradley som producent är det nog tämligen förutsägbart att ”Shadowland” låter som den gör och mina öron accepterar mixen av fiol, steel guitar, fiol och k.d.:s gudomliga röst fullt ut.
   Ok, jag tycker fortfarande att k.d. grävt lite för djupt i de antika musikrötterna men slutresultatet är ändå helt klart njutbart i flertalet låtar. På den av naturliga skäl Chris Isaak-ekande ”Western stars”, Roger Millers ”Lock, stock and teardrops” och den dramatiska balladen ”Tears don't care who cries them”, med The Jordanaires i kören, fortsätter k.d. sin lyckade solokarriär som hon hade inlett året innan som duettsångerska till Roy Orbison.
   Under de här åren var k.d. lang onekligen fixerad av rökning. Redan 1987 sjöng hon ”Three cigarettes in an ashtray”, här gör hon ”I'm down to my last cigarette” och vad temat på ovannämnda albumet ”Drag” är kan man lätt lista ut.
   Albumet avslutas med ett bluesinspirerat medley där k.d. har bjudit in tre legendariska sångerskor, Brenda Lee, Kitty Wells och Loretta Lynn, som blir en fin final på ett övervägande underhållande album.


Side one

"Western Stars" (Chris Isaak) – 3:12
1985. Från albumet ”Silvertone” med låtskrivaren.
"Lock, Stock and Teardrops" (Roger Miller) – 3:28
1963. Singel med låtskrivaren.
"Sugar Moon" (Cindy Walker/Bob Wills) – 2:26
1947. Singel med Bob Wills and His Texas Playboys.
"I Wish I Didn't Love You So" (Frank Loesser) – 3:07
1947. Singel med Betty Hutton with Joe Lilley and His Orchestra.
"(Waltz Me) Once Again Around the Dance Floor" (Don Goodman/Sara Johns/Jack Rowland) – 2:35
Original.
"Black Coffee" (Sonny Burke/Paul Francis Webster) – 3:17
1949. Singel med Sarah Vaughan.

Side two

"Shadowland" (Dick Hyman/Charles Tobias) – 2:28
1963. Från albumet ”Electrodynamics” med Dick Hyman and his Orchestra.
"Don't Let the Stars Get in Your Eyes" (Slim Willet) – 2:20
1952. Singel med Slim Willet with the Brush Cutters.
"Tears Don't Care Who Cries Them" (Fred Tobias/Charles Tobias) – 3:03
1956. Singel-b-sida (”Woman ages quicker than a man”) med Roberta Sherwood.
"I'm Down to My Last Cigarette" (Harlan Howard/Billy Walker) – 2:46
1964. Singel-b-sida (”Cross The Brazos At Waco”) med Billy Walker.
"Busy Being Blue" (Stewart MacDougall) – 3:40
1984. Från albumet ”A truly western experience” med k d lang & the Reclines.
"Honky Tonk Angels' Medley" – 2:55:
"In the Evening (When the Sun Goes Down)"
(Leroy Carr/Don Raye)
1945. Singel-b-sida (”My little baby”) med Pvt. Cecil Gant.
"You Nearly Lose Your Mind" (Ernest Tubb)
1942. Singel med låtskrivaren.
"Blues Stay Away from Me" (Alton Delmore/Rabon Delmore/Wayne Raney/Henry Glover)
1949. Singel med Delmore Brothers.

/ Håkan

LIVEALBUM #29: Lou Reed

Postad: 2020-10-19 07:56
Kategori: Bästa livealbum

LOU REED: Rock n roll animal (RCA Victor, 1974)

SOM AV EN REN TILLFÄLLIGHET RÅKAR JAG även denna vecka, precis som förra, stå i valet och kvalet av två livealbum med samma artist. Förra veckan handlade det om Dr Feelgood och den här veckan är det Lou Reed. Men den här gången är det än mer annorlunda när jag ska jämföra Reeds båda liveskivor ”Rock n roll animal” och ”Lou Reed live” ty de är inspelade på en och samma konsert men utgivna med 13 månaders mellanrum. Osannolikt udda och svårförklarligt.
   Ännu en gång har jag lyssnat parallellt på två liveskivor och gjort det mest självklara valet. Det är främst mina öron som har bestämt att ”Rock n roll animal” är bäst. Sedan har ju den skivan ett överlägset snyggare och färgstarkare omslag som plussar på mina superlativer om skivan.
   När det begav sig tyckte faktiskt den amerikanska rocktidningen Rolling Stone som jag och menade att ”Lou Reed live” låtmässigt var en svagare skiva. Men på just den punkten håller jag inte riktigt med. ”Rock n roll animal” var ju till 4/5-delar baserad på gammalt Velvet Underground-repertoar medan ”Lou Reed live” huvudsakligen innehöll mer aktuellt material från ”Transformer” (1972) och min absoluta Lou Reed-favorit ”Berlin” (1973). En strikt jämförelse mellan de båda liveskivorna borde i tio fall av tio resultera till det senare albumets fördel. Men jag tycker ändå att det soundmässigt och inspirerat låter så mycket bättre på ”Rock n roll animal”.
   ”Rock n roll animal” speglar ju dessutom den autentiska konserten på Howard Stein's Academy of Music i New York 21 december 1973 så mycket bättre. Från konsertens långa öppningslåt, där gitarristen Steve Hunters intro leder fram till Lou Reeds hörbara entré och en ypperlig version av ”Sweet Jane”, till konsertkvällens (enda) extralåt som naturlig final även på skivan.
   Efter Lou Reeds drygt fyra år långa Velvet Underground-period, som avslutades i augusti 1970, inledde han en ganska spretig och till viss del överraskande solokarriär. Den genuine New York-artisten for till England för att spela in sina tre första soloalbum där han i huvudsakligen London kompades av en majoritet engelska musiker. Vilket gjorde att när han började turnera som soloartist, efter ”Lou Reed”- och ”Transformer”-albumen, kompades av ett mediokert och anonymt New York-band, The Tots, och imponerade inte alls enligt ögonvittnen.
   Det skulle förändras helt när han hösten 1973, efter ”Berlin”-albumet, i september (premiär i Stockholm) började turnera med ett helt nytt band på en helt annan sensationellt kvalitativ nivå. Turnén hade fått namnet ”The Rock and Roll Animal Tour” ett halvår innan skivan släpptes och sista spelningen i New York i december spelades in och resulterade alltså i två(!) liveskivor.
   De två amerikanska gitarristerna som gästade på ”Berlin”-inspelningen, Steve Hunter och Dick Wagner, fanns med som ryggrad i det nya turnébandet tillsammans med Prakash John, bas, Pentti Glan, trummor, och Ray Colcord, keyboards. Bandet, med gitarristerna i spetsen, gör sitt yttersta när de kombinerar elegant skicklighet med rå, rockig energi. De får stort utrymme i tidstroget långa versioner när de uppdaterar de ursprungligen ganska stökiga Velvet Underground-låtarna till historiska nivåer.
   Och ett visst beröm måste även gå till producenten Steve Katz som lyckades få fram det underbart sköna liveljudet utan att skruva volymknapparna i botten. Faktum är att ljudet på den här skivan imponerade så stort på Richard Lloyd att han engagerade Katz till sin liveinspelning på CBGB's 1987 som sedan blev liveskivan ”Real cool time” som jag skrev om för nästan två månader sedan här på Håkans Pop.
   Det är väl också Katz förtjänst att det än idag går att njuta av det fina samspelet mellan Dick Wagner i den högra kanalen och Steve Hunter i den vänstra om sladdarna sitter rätt.


Side A

1. "Intro" (Steve Hunter);
Sweet Jane" (Lou Reed) 7:55
2. "Heroin" (Lou Reed) 13:55

Side B

1. "White Light/White Heat" (Lou Reed) 5:15
2. "Lady Day" (Lou Reed) 4:00
3. "Rock 'n' Roll" (Lou Reed) 10:17

/ Håkan

Krönika: Februari 1988

Postad: 2020-10-16 07:56
Kategori: Krönikor

Sedan mitten på 70-talet var Warren Zevon en av mina största favoriter inom musik och i februari 1988 fanns det all aktuell anledning att påminna om hans historia. Dels hade han året före gjort en fantastiskt bra skiva och skulle dessutom uppträda i Sverige och Stockholm. Min recension av den konserten, med rubriken ”Den zuveräne Zevon”, publicerades precis under min krönika på den broadsheet-stora tidningssidan.

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/2 1988.

WARREN ZEVONS SKÖNA COMEBACK

VEM ÄR EGENTLIGEN DINA EGNA FAVORITER? Den frågan får jag ofta och brukar svara med att räkna upp de fem-sex, amerikanska och engelska artister, som jag tycker befinner sig närmast mitt hjärta och har så gjort i närmare tio år. Artisterna är inga världskändisar och de flesta saknar skivkontrakt så svaret som jag i min tur får är konstigt ansiktsuttryck och en frågande axelryckning.
   Men från förra året har en av ”mina utvalda” artister plötsligt fått ett erkännande i många kretsar. Warren Zevons comebackalbum ”Sentimental hygiene” fanns med på flera årsbästalistor 1987 och till exempel Karin Wistrand tyckte skivan med en av hennes skivbolagskollegor i USA var förra årets allra bästa album.
   Som följd av den otroliga uppmärksamheten och stora populariteten gjorde Warren Zevon med band fyra konserter i Sverige under lika många dagar i slutet på förra veckan. Jag såg i torsdags Stockholms-konserten på Melody och det var en fröjd att uppelva en av sina största favoriter live på en rockscen.
   Det är tolv år sedan jag jag först stavade till hans annorlunda namn. 1976 kom hans första namnlösa album på skivbolaget Asylum. Jackson Browne producerade skivan skivan och jag noterade således albumet i mitt minne omedelbart utan att veta närmare om dess innehåll.
   Med skivan i hand någon gång på hösten samma år blev jag oerhört positivt imponerad. Här fanns texter jag aldrig tidigare upplevt en amerikan skriva.
   Med titlar som ”Hasten down the wind”, ”Poor poor mitiful me”, ”Mohammed's radio” (samtliga även inspelade av Linda Ronstadt), ”Frank and Jesse James” och ”Desperados under the eaves” lyckades Zevon skapa outplånliga spår i mitt minne.
   Jag började söka hans ursporung och fann att han på 60-talet främst livnärde sig som låtskrivare. Bland annat skrev han två singelbaksidor till den framgångsrika hitgruppen Turtles.
   Jag lyckades också spåra upp en cutout-version av hans allra första soloalbum som hette ”Wanted dead or alive” och kom ut 1971. Ingen märkvärdig skiva men låten ”A bullet for Ramona” var inte bara en ovanligt bra titel.
   Under det tidiga 70-talet turnerade han bland annat med Everly Brothers innan han 1974 med sin dåvarande hustru flyttade till Europa och Spanien.
   Warren Zevon har under hela sin karriär visat sig vara en okonventionell amerikansk rockartist från USA:s västkust. Hans texter har ofta varit absurda historier, ofta berättelser med krigsmiljö, och han själv deklarerade under några år öppet sin kärlek till både alkohol och skjutvapen.
   En något udda och överdrivet tillspetsad kombination som inte är det mest gynnsamma utgångsläge för ren rockstjärna. Efter fem Asylum-album drog han sig därför tillbaka 1982.
   Hans togs in på sjukhus för att bli av med sitt alkoholberoende. En låt från hans senaste album, ”Detox mansion”, handlar just om den processen.
   Han bytte också miljö, flyttade till Philadelphia, började lyssna på klassisk musik men återupptog också livespelandet. Nu tillsammans med gruppen R.E.M.
   Många covers förekom, bland annat ”Vigilante man”, ”Mannish boy”, ”Mother-in-law” och ”Raspberry beret”, men också de första versionerna på låtarna som senare kom att ingå på hans comebackalbum ”Sentimental hygiene” som till mångas glädje kom ut i somras.
   Året inna hade en av hans äldre låtar, ”Wrewolves of London”, fått en plötslig renässans genom filmen ”The color of money” där hans låt och inspelning illustrerar en scen där Tom Cruise gör en kung fu-dans i en biljardhall.
   R.E.M. finns också med på Zevons album men det är överhuvudtaget ett stjärnspäckat gäng som backar upp honom på hans comebackskiva. Bland de största legenderna märks Neil Young och Bob Dylan som spelar sologitarr respektive munspel på var sin låt. Där figurerar också musiker som Brian Setzer och David Lindley och sångare som Don Henley och Jennifer Warnes.
   Och hans låtskrivarkompetens har inte förlorat i styrka på dessa inaktiva år. Det gör Warren Zevon till en stor succé både på skiva och scen.

/ Håkan

Covers: The Temptations

Postad: 2020-10-14 07:58
Kategori: Cover-skivor

THE TEMPTATIONS: Back to front (New Door, 2007)

DET KÄNNS LITE KONSTIGT ATT INKLUDERA Motown-bandet The Temptations bland coverskivornas artister ty den sjungande kvintetten från Detroit har ju aldrig framfört eget originalmaterial på sina skivor. Men när Temptations var ett av Motowns hetaste namn var de ju i händerna på skivbolagets fast anställda låtskrivare som hela tiden presenterade originalmaterial för bandets unika röstresurser.
   Och nu, några år efter det senaste Motownsamarbetet, gör de plötsligt en rad konventionella covers på ett album som vilken coverartist som helst. Kvar från det klassiska originalbandet är bara en enda person, tenor/baritonstämman Otis Williams, som under storhetsåren på 60-talet stod i skuggan av färgstarka frontpersoner som Eddie Kendricks, David Ruffin och Dennis Edwards. Därför är det inte så överraskande att det låter konventionellt och opersonligt. Långtifrån jämförbart med bandets 60-tal.
   ”Back to front” är en parentes i musikhistorien och en stor icke-händelse i Temptations makalösa karriär som mellan 1964 och 1972 skapade hit på hit men framförallt presenterade personliga och helt oförglömliga ögonblick på sina singlar. Tänk bara på ”My girl” (1964), ”I wish it would rain” (1968), ”Cloud nine” (1968), ”I can't get next to you” (1969), ”Ball of confusion” (1970) och ”Papa was a rollin' stone” (1972) och alla förstår att det inte går att upprepa den personligheten, unika originaliteten med låtstark leverans.
   ”Back to front” är både till innehåll och soundmässigt en högst försumbar skiva som enbart lever på sitt artistnamn men musikaliskt håller en näst intill anonym klass.


"Never, Never Gonna Give You Up" (Barry White)
1973. Singel med låtskrivaren.
"Hold On, I'm Comin'' (Isaac Hayes/David Porter)
1966. Singel med Sam & Dave.
"Wake Up Everybody" (John Whitehead/Gene McFadden/Victor Carstarphen)
1975. Singel med Harold Melvin & the Blue Notes.
"Minute by Minute" (Michael McDonald/Lester Abrams)
1978. Från albumet ”Minute by minute” med The Doobie Brothers.
"I'm In Love" (Bobby Womack)
1967. Singel-b-sida (”Stag-o-lee”) med Wilson Pickett.
"Don't Ask My Neighbors" (Skip Scarborough)
1977. Från albumet ”Rejoice” med The Emotions.
"Love Ballad" (Skip Scarborough)
1976. Från albumet ”Love to the world” med L.T.D.
"Let It Be Me" (Gilbert Bécaud/Manny Curtis/Pierre Delanoë)
1955/1960. Singel ("Je t'appartiens") med Gilbert Bécaud/Singel med Jill Corey with Jimmy Carroll.
"How Deep Is Your Love" (Barry Gibb/Robin Gibb/Maurice Gibb)
1977. Singel med Bee Gees.
"(Every Time I Turn Around) Back in Love Again" (Leon Ron Hanks/Zane Grey)
1977. Från albumet ”Something to love” med L.T.D.
"Respect Yourself" (Mack Rice/Luther Ingram)
1971. Singel med The Staple Singers.
"If You Love Somebody Set Them Free" (Sting)
1985. Från albumet ”The dream of the blue turtles” med låtskrivaren.

/ Håkan

Akustisk musikalisk helafton

Postad: 2020-10-12 10:07
Kategori: Live-recensioner

Foto: Carina Österling

OLLE UNENGE
Stadsträdgården, Örebro 11 oktober 2020
Konsertlängd: 19:00-19:50 och 20:09-20:52 (50+43=93 min)
Min plats: Längst fram till vänster, ca 4 meter från scenen.


INTE ÖVERRASKANDE VAR DET EN REN YNNEST att ännu en gång få gå på konsert, numera en högst sporadisk händelse. Förra gången jag var på en regelrätt konsert med levande publik och levande musik inträffade faktiskt på samma ställe som i söndagskväll, Staffan Hellstrand på Stadsträdgården. Nu var det Olle Unenge som med sin lilla trio bjöd på en underhållande akustisk afton på ett fullpackat växthus med ett fång nya låtar i bagaget.
   Två akustiska gitarrer och en bas kan mycket väl räcka till för att skapa en musikalisk helafton. I sällskap med Olle Unenges sånger, både nya och nyarrangerade gamla, och två killar (basisten Janne Hedström och gitarristen Oskar Hansson) blev det pånyttfödd energi i arrangemangen med många delikata detaljer som gav Olles repertoar ännu en ny dimension.
   Hälften på allvar och hälften på skoj brukar jag inför en konsert nästan alltid kräva en omänsklig mängd nya låtar från artisten för att bli nöjd och tillfredsställd. Söndagskvällens konsert uppfyllde mina ”krav” på två sätt. Dels fick jag uppleva mer än en handfull nya låtar, jag räknade faktiskt till nio av 15, och i övrigt bjöd Olle tillsammans med sina kamrater på en mängd uppgraderade variationer på det äldre materialet som helhetsmässigt knöt ihop säcken på ett charmant sätt.
   Olle Unenge är en artist som vägrar stagnera eller upprepa sig. Han söker ständigt nya musikaliska vägar att utveckla sitt låtskrivande och framförande. Sina två tidigare album, ”Det kunde förvisso vara värre...” (2014) och ”Pensionerade hippies & tatuerade sexpack” (2018), arbetades fram på två helt olika sätt och i detta nu är han på väg att skapa ännu ett nytt spännande kapitel i sin långa historia. På bara tre musiker har arrangemangen blivit avskalade och renodlade men ändå inte tappat varken energiskt driv eller viktig variationsrikedom. Därtill bidrar medmusikerna till uppenbara nivåhöjningar i det gamla materialet och hittills okända grepp i de nya arrangemangen.
   Den klassiskt skolade gitarristen Oskar Hansson måste vara en dröm att ha i sitt band. Till synes helt avslappnad, med ena benet över det andra, gav han teknisk skicklighet ett ansikte gång på gång under konserten. Bara introt till ”Bach i regnet” var värt en egen applåd och även i övrigt dekorerade han snart sagt alla konsertens låtar med ett läckert gitarrspel.
   Janne Hedström var mer koncentrerad och sammanbiten i sin spelstil men där, hos basisten som spelade sitt instrument med ackuratess och inte bara kompade, fanns ryggraden och det genomtänkta drivet i alla arrangemangen. Janne har verkligen varit delaktig i det kreativa arbetet att ge de gamla låtarna en ny musikalisk skrud.
   Och högst ansvarig för de förvånansvärt intressanta nyversionerna av det gamla materialet och givetvis de helt nya låtarna var Olle som med sina kluriga funderingar till mellansnack band ihop konserten på sitt sedvanligt välkomnande sätt.
   I sin beskrivning av de nya låtarna sa Olle inledningsvis att de nu hade fått vingar. Låtar som definitivt lockade till upprepade lyssningar och kanske är de beredda att flyga och kanske har vi de nya låtarna på skiva inom en inte för avlägsen framtid.
   Olle följde sin setlista (se höger) ganska väl, tog visserligen paus en låt för tidigt och kapade några på slutet. Men det börjar bli svårt för honom att välja låtar ur en alltmer imponerande låtskatt som snart är tre album lång. Inte minst med tanke på att det nya låtmaterialet är så positivt starkt.

Det regnar på Mallorca
Hyllning till den stora damens lilla café
Bach i regnet
Mellan näktergalar
3-stjärnig Metaxa
I en trivsam liten bar
Längs minnenas boulevard
Vykort från Stockholm

Paus

Åter i Marais
Öhr, Småland (Till Ola)
I dårarnas gränd i Florens
Vid denna blåa dörr
Fest i byn
Långsamt väder

Extralåt
Vykort från den ödsliga heden

FOTNOT: Jag blev lite tagen på sängen av Olle som efter ”I en trivsam liten bar” slängde ur sig kommentaren ”utländsk låt skriven av Hoyt, vet du vem det är Håkan?” i ansiktet på mig. Namnet Hoyt lät för en sekund så ovanligt konstigt i mina öron att jag bara skakade på huvudet. Minnet kom dock tillbaka efter ett tag och hjärnan vaknade till när sanningen gick upp för mig: ”Lightning bar blues”, vars svenska variant Olle för övrigt har framfört sedan 2012(!), är ju skriven av Hoyt Axton som själv spelade in den 1971.



/ Håkan

LIVEALBUM #30: Dr Feelgood

Postad: 2020-10-12 07:54
Kategori: Bästa livealbum

DR. FEELGOOD: As it happens (United Artists, 1979)

NÄR DET HANDLAR OM LIVEKONSERTER har väl Dr. Feelgood i allmänhet och sångaren Lee Brilleaux i synnerhet ett speciellt förhållande till just den konstformen. På 70-talet gav det extremt produktiva engelska pubrockbandet ut åtta album mellan 1975 och 1979 varav två var liveinspelade. Jag tror, utan att vara riktigt övertygad, att ”Stupidity” allmänt anses något bättre och finare, som dessutom toppade listorna, än ”As it happens”. Kanske är det profilen Wilko Johnsons närvaro som rankar den skivan högre. Efter att ha lyssnat intensivt parallellt åtskilliga gånger har jag ändå fastnat för den senare skivan där Wilkos ersättare Gypie Mayo spelar gitarr.
   Det exceptionella livebandet, som turnerade nästan oavbrutet, fick ju främst på 70-talet ut all sin energi i sin musik och då framförallt på konsertscenen. Därför var det kanske inte så överraskande att bandet, med Lee Brilleaux som färgstark frontfigur i spetsen, släppte en liveskiva både 1976 och 1979 med helt olika låtar.
   Fastän liveskivorna innehöll många covers så var Dr Feelgoods studioskivor fram till 1979 fyllda med originallåtar. Först var det Wilko som huvudsakligen skrev låtarna men när han lämnade bandet i april 1977 kom John Gypie Mayo och axlade hans mantel som gitarrist men också som låtskrivare. Han är delaktig i samtliga fem originallåtar på ”As it happens”-albumet, bland annat bandets största singelhit ”Milk and alcohol” som han skrev tillsammans med Nick Lowe. En uppenbar publikfavorit på Crocs i Raleigh 28 februari 1978 där inspelningarna till ”As it happens” delvis är hämtade från. Den ökända klubben hade två krokodiler som husdjur...
   Mitt avgörande val av liveskiva med Dr Feelgood beror inte så mycket på vem som spelar gitarr utan jag tycker soundet och ljudet gör ”As it happens” till ett tekniskt bättre album. Wilko med sin galet stirrande blick och personliga spelstil var säkert en större visuell upplevelse men Gypie fyllde upp hans ”kostym” mycket bra med både energi och musikalitet.
   Förutom den oerhörda attacken i livearrangemangen på ”As it happens” är det ett nöje att söka rötterna i bandets influenser. Av naturliga skäl är de hämtade från blues (”The blues had a baby and they named it rock 'n' roll”), r&b (”My Buddy Buddy Friends”) och rock'n'roll (”Matchbox” och ”Great balls of fire”) men också till stora delar från soulmusik (”Things get better” och ”Ninety-Nine And A Half (Won't Do)”).
   Från Muddy Waters, Otis Clay och Charlie Musselwhite via Jerry Byrne och Carl Perkins till Eddie Floyd och Wilson Pickett. Och Strangeloves nästan poppiga låt ”Night time” smälter in perfekt i den här fysiska livemenyn. Hela tiden ger Feelgoods ett personligt uttryck i arrangemangen och Lee Brilleaux är en fantastisk sångare som också spelar munspel med stor iver.
   Men det är naturligtvis de mer nutidskonstruerade låtarna på ”As it happens” som drar till sig mitt riktigt stora intresse. Med redan nämnda Nick Lowe-pärlan ”Milk and alcohol” som absolut höjdpunkt. Men även ”As long as the price is right” och ”Down at the doctors” (där de lyckas stava Mickey Jupps förnamn fel för andra gången...) tillhör topparna. Alla tre låtarna släpptes som a-sidor på Dr Feelgood-singlar under 1978 och 1979.
   I en begränsad upplaga släpptes ep:n ”Dr Feelgood Encore E.P.” tillsammans med albumet (se innehållet nedan).

HEMEL HEMPSTEAD SIDE

1. Take A Tip (Lee Brilleaux/John Mayo) 2:50
2. Every Kind Of Vice (Lee Brilleaux/John Mayo) 3:20
3. Down At The Doctors (Micky Jupp) 2:53
4. Baby Jane (Lee Simmons/Bernard Reed/John Bishop/Jerry Wilson/Harold ”Hal” Nesbitt) 2:50
5. Sugar Shaker (Lee Brilleaux/John B Sparks/John Mayo) 3:69
6. Things Get Better (Eddie Floyd/Steve Cropper) 2:10
7. She's A Windup (Lee Brilleaux/John Mayo/John B Sparks/Big Figure) 2:01

CROCS SIDE

1. Ninety-Nine And A Half (Won't Do) (Steve Cropper/Wilson Pickett/Eddie Floyd) 3:06
2. My Buddy Buddy Friends (Aaron Corthon) 3:16
3. Milk And Alcohol (Nick Lowe/John Mayo) 2:53
4. Matchbox (Trad arr Dr Feelgood) 2:51
5. As Long As The Price Is Right (Larry Wallis) 3:56
6. Night Time (Richard Gottehrer/Bob Feldham/Jerry Goldstein) 4:20

Encore E.P.

CROCS SIDE

1. Riot in cell block no 9 (Jerry Leiber/Mike Stoller)
2. The blues had a baby and they named it rock 'n' roll (McKinley Morganfield/Brownie McGhee)

HEMEL HEMPSTEAD SIDE
1. Lights out (Seth David/Mac Rebennack)
2. Great balls of fire (Jack Hammer/Otis Blackwell)

/ Håkan

Mamma Ingrid (1933-2020)

Postad: 2020-10-09 16:33
Kategori: Minns


26 januari 2018, en lycklig stund med mamma.

NÄR SKRATTET TYSTNAT, NÄR REUMATISMEN har släppt sina krampaktigt hårda nypor om alla leder och ben, när den elaka smärtan domnat in, när kroppen tackade nej till fortsatt medverkan och när hjärtat till slut inte orkade slå längre möts jag av ren och skär tomhet och ett djupt vemod som dyker upp i minnet av mamma.
   När jag ska försöka sammanfatta alla år jag känt henne, det är ju ändå den person som jag fick lära känna längst av alla i närmare 68 år, blir det först bara spridda fragment av ett långt liv. Född i Skedevi i de allra nordligaste delarna av Östergötland som på 30- och 40-talet följdes av barndom och ungdomsår fyllda av en tämligen torftig och begränsad tillvaro. Men också stor och varm syskonkärlek och djup familjetrivsel på ständigt nya bostadsadresser (Vingåker, Degerfors, Hallstahammar...) medan pappa Alvar letade skomakarjobb i hela Mellansverige. Och mamma Helga gav familjen trygghet efter konstens alla regler.
   Efter en minst sagt kringflackande skoltid, med ständigt nya klasskamrater, tog sig mamma, i själen glad, positiv och optimistisk, vid unga år ut i världen (till Örebro). Med arbete på skofabrik fick hon både utbildning och inkomst där hon dessutom mötte sin kärlek, min pappa Ingemar.
   I en förhållandevis glad och händelserik 50-talsmiljö, fortfarande med ansträngd ekonomi, bildades familj där mamma fick den hemvävda ”titeln” hemmafru med arbetande make som ensam familjeförsörjare. Efter närmare tio år återvände mamma till arbetslivet och skofabriken. Många år som deltidsarbetande med alla vardagliga rutiner slet på kroppen som började säga ifrån och förtidspension var enda alternativet.
   I mitten på 80-talet inträffade det första allvarliga sjukdomsfallet: Hjärtinfarkt som slutade lyckligt och efter den första dramatiska tiden utvecklades allt till något att naturligt leva med. Men det kom givetvis att begränsa den personliga friheten. Och mamma gjorde det med en positiv och optimistisk livssyn utan klagomål innan nästa hårda smäll kom när pappa Ingemar blev sjuk och avled 1999.
   Det är lätt att i minnet av mamma koncentrera sig på alla sjukdomsproblem under livets sista decennier. Men då är det viktigt att komma ihåg hur mamma under 70- och 80-talet tillsammans med pappa åkte på otaliga bussresor ut i Europa, träffade många nya vänner och gjorde upprepade charterresor till Kanarieöarna och Medelhavet med Rhodos som absolut favorit. Efter infarkten blev det flitigt med resor för mamma och pappa på färjor till Finland. Och efter pappas död följde mamma med på min familjs resor till både Mallorca och London.
   Det är då minnet av dagsutflykter i Mallorcas bergiga natur eller taxifärder i Londons grandiosa gatusystem framträder som ljusa positiva höjdpunkter. Hur det satte guldkant på tillvaron och gjorde livet värt att leva för mamma med sina tveklöst nyfikna ögon och öron. Innan både ögon, öron och kropp sargades av all sjukdom.
   Ett förhållandevis glatt och händelserikt liv blev mot slutet ett stilla liv med hemhjälp, en lång kamp mot otaliga krämpor med ständiga sjukhusbesök följt av flera korttidsboenden och på slutet ett permanent äldreboende.
   Mamma var naturligtvis intresserad av musik. Kanske inte så gränslöst som hennes son (det vill säga jag, undertecknad) men hon lyssnade med glädje på all sorts musik. Med kanske min hjälp fick mamma nya favoriter som exempelvis örebroaren Olle Unenge och skåningen Richard Lindgren. Artister som hon fick uppleva live vid några tillfällen.
   En kort anekdot från en av mammas musikupplevelser:
   Efter en intim konsert i Örebro med Richard Lindgren släppte hon den legendariska kommentaren att ”nu kan Körberg slänga sig i väggen”. Vilket fick en tacksam Richard att signera sin skiva (se bild höger) med just det citatet. I sin krafts dagar var mamma som sagt både spontan och spirituell med djupa känslor för det som hon uppfattade som god och bra musik.
   Musik (se nedan) som sedan gjorde begravningsceremonin till en mycket vacker och positiv upplevelse och ännu ett oförglömligt minne av mamma.
   Tillsammans med pappa vilar mamma nu i Minneslunden och kan där tänka tillbaka på alla ljusa och trevliga minnen från Grekland, Österrike, Mallorca och Kanarieöarna.
   Mamma Ingrid Pettersson avled 18 september 2020 efter lång tids sjukdom.

TACK MAMMA, min goda vän sedan september 1952, och jag, Carina, Emily och Stephen, önskar dig all fridfull vila.


Anna Ternheim: Tribute to Linn

Göran Samuelsson: Vildros

Olle Unenge: Långsamt väder

Stefan Nilsson: Arons dröm

Richard Lindgren: Driftwood


/ Håkan

Krönika: Januari 1997

Postad: 2020-10-09 07:55
Kategori: Krönikor

Jag hade 1997 tankarna på att det traditionella albumformatet höll på att tyna bort. Det här var långt innan Spotify kom och förändrade lyssnandet på musik. Tekniken då var att bränna favoritlåtarna på sin cd-skiva och därför skapa egna samlingar. Enskilda låtar gick före album och jag såg en framtid där albumformatet var helt utraderat. Riktigt så illa har det inte gått men visst sitter folk, inte jag, och gör egna spellistor på Spotify. Och ”Absolute”-samlingarna är för länge sedan ett dött fenomen.
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Magasinet 17/1 1997.

ALBUMFORMATET ÄR ETT MINNE BLOTT

DET ÄR SYND OM MÄNNISKORNA. Konstaterade redan Strindberg på sin tid. Det är också synd om det skivkonsumerande folket som med en allt tunnare plånbok försöker hitta guldkornen i skivutgivningen.
   Tiden krymper, inte minst fritiden, men skivutgivningen ökar och försäljningen minskar. Speltiden på en en normal cd förlängs men kvalitén ökar inte med kvantiteten.
   Just nu aktiveras våra hjärnor med ”chockartade” rapporter om att samlingsskivorna säljer mest i det här landet.
   Så naturligt, är den jordnära kommentaren.
   Så mördande trist, skriker den musikintresserade hjärnhalvan.
   Det blir bara värre, tror förnuftet som med ena ögat spejar in i framtidens teknologi.
   När tiden inte räcker till och pengarna prioriteras på annat sätt är det en lätt genväg att rycka en ”Absolute”-skiva och få hitsen uppradade till en sammantaget billig peng.
   Albumartisterna förlorar, det genuina musikintreesset utarmas och spänningen, som pendlar på ett nyinspelat cd-album, rinner helt ut i sanden.
   Musik har blivit en handelsvara som vilken livsmedelsprodukt som helst. Två liter mjölk, en limpa och några hekto lätt förströelse. Främst som bakgrundsljud vid andra aktiviteter.
   Exempelvis som en skvalande radio. Snart har skivbranschen också förlorat sina ”Absolute”-kunder till det stora mediabruset av radio, tv och datorer.
   Och då är vi nära framtidens vision. Jag säger inte att det blir så här men om några år kanske albumformatet är dött och begravet.
   När Internet finns i var mans, och givetvis kvinnas, hem kan du på sekunden beställa precis den musik du för stunden inte klarar dig utan.
   Du ansluter cd-brännaren, tankar över de låtar som är aktuella och får till slut ihop en respektabel samling artister och melodier som kommer att skapa din egen ”Absolute”-samling.
   Ingen ska inbilla mig att de typiska albumartisterna vinner på den utvecklingen.
   Ännu snabbare hits, ännu fler dagsländor och ännu mer konsumtion. Mycket bekvämlighet och bara en promille genuint musikintresse.
   Den ursprungliga ambitionen var att i denna krönika tipsa om de grymt ojämna skivorna som trots ädla höjdpunkter försvann i massorna av förra årets enorma skivflod.
   En skiva som jag rent spontant återvände till under alla helger var Sparklehorses cd med en titel som är omöjlig att stava till och lika svår att uttala, ”Vivadixiesumbmarinetransmissionplot”.
   Skivan har en charmig demokaraktär och är ojämn som få men med ett fantastiskt urval och bland många spår (16) är det lätt att plocka ur fem utsökta russin ur kakan som Mark Linkous, han ÄR Sparklehorse, gjort med gränslöst många ingredienser. Se nedan.
   Babybird och Lemonheads är två andra artister som blandade geniala pärlor med skräp på sina skivor från förra året.
   Sedan slås jag av uppmärksamheten som Tom Pettys senaste skiva fick på flera årsbästalistor. ”She's the one” är ju ett praktexempel på ett ryckigt, ojämnt och tidvis förbryllande svagt album. Några sedvanliga Petty-godsaker till trots.

Sparklehorse-godbitar
”Homesoming queen”.
Vacker som en mix av Beatles och Lou Reeds ”Berlin”.
”Rainmaker”. Rå, schizofren och avskalad magi på gränsen mellan pop och rock.
”Saturday”. Jordnära, vacker och alldeles för kort (2;24) ballad.
”Heart of darkness”. Mellotron möter steelguitar och skapar en ny dimension.
”Someday I will treat you good”. Tveklös hit. Hysterisk powerpop. Stökigt, slamrigt, melodiskt och bäst.

/ Håkan

Tributes: Tages

Postad: 2020-10-07 07:52
Kategori: Tribute-skivor

"Fuzzy Patterns - A tribute to Tages" (Segat, 2020)

HÄRMED GÖR MIN SERIE MED TRIBUTE-SKIVOR, album där olika artister hyllar andra artister eller låtskrivare, efter drygt två års uppehåll comeback på Håkans Pop. Från hösten 2008 har jag skrivit om exakt hundra album i den kategorin. Först regelbundet varje vecka, 2008/2009, och sedan under åren sporadiskt men ändå ofta för att nu under den här säsongen dela utrymme med coverskivorna på Håkans Pop på onsdagar.
   Först ut i kategorin denna höst är en osedvanligt aktuell skiva från i våras när den svenska samlingen med hyllningen av Tages (”Västkustens Beatles”) släpptes. Det fanns förvisso starka konkurrenter, Hep Stars, Ola & Janglers, Mascots och framförallt Shanes och några till, men i mitt musikaliska huvud var det Tages som var det absolut bästa och ledande namnet bland svenska grupper på 60-talet.
   Därför hade jag ganska högst ställda förhoppningar innan jag började lyssna på den här samlingen med svenska grupper som tolkar Tages gamla låtar. En skiva som delvis fick mig överraskad, inte bara positivt, men också lite besviken när det gäller urvalet av låtar.
   Ok, det kanske är fel sammanhang att förvänta sig en greatest hits-samling av Tages-låtar men jag tycker mig sakna några intressanta tolkningar av singelhits/originallåtar som ”I should be glad”, ”So many girls”, ”Miss McBaren” (min näst största Tages-favorit) och ”There's a blind man playing fiddle in the street”. Bortprioriterade av mindre framträdande material som ”People without faces”, ”It's my life”, ”My home town” och faktiskt titellåten/singel-b-sidan (fast The Most gör en helt godkänd version). Även den gamla Tages-singel-b-sidan/coverlåten ”Wanting” är i sammanhanget ett frågetecken.
   Om det är kända popprofiler som döljer sig bakom småkomiska och ibland Beatles-influerade gruppnamn som Strawberry Feels, Two Of Us, Carl Eivar Sect och The Mad Men Band (med en tjej som sångerska...) vet jag inte men igenkänningsfaktorn bland banden, som har en tålamodskrävande bredd (från Rockfolket till The Soundtrack Of Our Lives), är inte så hög. Men David Myhr (en gång sångare i The Merrymakers) och Peter Morén (Peter, Bjorn & John) tillhör väl kanske också den exklusiva skaran.
   Skivan inleds snyggt och läckert med introlåten ”Homage to Tages & Henkan”, skriven av Christer Palmqvist, som alltså är en hyllning av bandet och deras producent Anders Henkan Henriksson. I låten vävs en rad Tages-låtar ihop till en smakfull mix och en helt ny poplåt.
   En lockande, lovande och respektfull start på en tribute-skiva som dock pendlar mellan utsökta versioner och några ganska utslätade tolkningar. Det senare inträffar redan på skivans andra spår där David Myhr har gjort en snäll easy listening-variant, med överdrivet eleganta stråkar, svajgitarr och kör, på Tages kanske tuffaste och bästa låt, ”Every raindrop means a lot”.
   En tributeskiva ska väl inte hålla sig strikt efter originalet men här blev det lite för smeksamt och färglöst men det blir ganska snart bättre. Peter Morén gör en energisk och galopperande ”Don't turn your back” där rock'n'roll-gitarren tar ut svängarna och The Mop Tops grymt svängiga tangerar faktiskt Tages original och uppdaterad till 2020 med ett brinnande munspel.
   Rutinerade Max Lorentz gör en i sammanhanget ganska udda, österländskt inspirerad och helt omgjord version av ”People without faces”. Som endast går att förstå om man vet att Max är en stor David Bowie-fantast.
   Sedan pendlar det musikaliskt som sagt med bland annat en ukulele-arrangerad ”She's having a baby now” och ett modernt elektroniskt experiment till version av ”The one for you”. Och avslutningsvis en stor mäktig final med The Soundtrack Of Our Lives, inspelad live”, med ”In my dreams” där Tages stora frontfigur, sångaren Tommy Blom (avled 2014), gör en av sina sistaa framträdanden.


Two Of Us: Homage to Tages & Henkan
David Myhr: Every Raindrop Means A Lot
Peter Morén: Don't Turn Your Back
The Mop Tops: The Man You'll Be Looking For
Max Lorentz: People Without Faces
Strawberry Feels: It's My Life
The Anderson Council: I Read You Like An Open Book
Michael Börstell: My Home Town
The Tremblin' Train: Wanting
The Most: Fuzzy Patterns
The Rumms: Fantasy Island
Trellebelle Ukulele Orchestra: She's Having A Baby Now
One 2 Testing: The One For You
The Mad Men Band: I'm Going Out
Carl-Eiwar Sect: Why Do You Hide It
Rockfolket: Sleep Little Girl
The Soundtrack of Our Lives with Tommy Blom and Göteborgs Symfoniker: In My Dreams

/ Håkan

LIVEALBUM #31: Richard Lindgren

Postad: 2020-10-05 07:53
Kategori: Bästa livealbum

RICHARD LINDGREN: Poets drown in lakes – a live recording (Rootsy, 2009)

DEN HÄR ELVA ÅR GAMLA LIVESKIVAN KOM SENT in i mitt medvetande. Faktiskt så sent som förra sommaren när Richard Lindgren tillsammans med Olle Unenge gjorde en trädgårdsspelning på öster i Örebro. Vid ett tillfälle lyckades jag gissa rätt på en låt och fick välja fritt bland Richards skivor som låg på ett bord till försäljning och då la jag alltså beslag på albumet. Jag har naturligtvis känt till skivan men inte varit så nyfiken eller på något sätt extra lockad av innehållet. Sex av nio låtar tillhör ”hitmaterialet” i herr Lindgrens repertoar och har med åren blivit en ganska sönderspelad repertoar på de otaliga konserter jag har upplevt med Richard.
   Men här framförs alla låtar i dämpade, småskaliga och personliga versioner och blir därför så mycket mer intressanta vilket har resulterat i en alldeles lysande liten pärla till liveskiva i det anspråkslösa albumformatet. Livemässigt har Richard under alla år pendlat mellan olika kompband och solokonserter. På det här albumet pendlar han mellan rena solonummer, på akustisk gitarr eller piano, och låtar med bara tre musiker på akustiska instrument bakom sig, Svante Sjöblom, dobro och banjo, Micke Nilsson, ståbas och sång, och den till för några år sedan ständige partnern Janne Adolfsson, mandolin. Sjöblom hade faktiskt skivdebuterat i eget namn 2008 men har sedan dess hållit en låg profil. Men är överraskande nog denna månad aktuell med ett nytt album tillsammans med den danska trion Twang.
   Jag har på distans diskuterat med Richard om ”Poet drown in lakes” och han har berättat att meningen med liveskivan var att publiken skulle förköpa albumet för 200 kronor, få gå på konserten och sedan få hemskickat en platta på just den konserten två veckor senare.
   - Vi lyckades leverera på tolv dagar, minns Richard stolt och glad idag.
   På konserten/skivan blir varje ögonblick utsökt personligt, det blir så ödmjukt och suveränt avskalat och det framkallar en återkommande känsla att du som lyssnare befinner dig i samma rum (Gertrudhallen i Malmö) där konserten spelades in 15 april 2009.
   Bland de sex låtar på skivan som för alltid är intimt kopplade till Richard Lindgren som liveartist finns fem låtar från tre studioalbum han 2003, 2006 och 2008 hade släppt innan den här konserten. Sjätte låten är en cover på Woody Guthries ”Deportees” som han då inte hade släppt på skiva men som snart skulle bli obligatorisk i Richards liverepertoar.
   Av övriga låtar på skivan/konserten är det ytterligare en cover, Tom Waits ”On the nickel” från hans album ”Heartattack and vine” (1980), plus två egna Richard Lindgren-låtar som tämligen anonymt har försvunnit i hans produktiva flod av låtar sedan dess, titellåten och ”At my weakest”.
   Titeln till ”Poets drown in lakes” är hämtat från ett citat av Bob Dylan som alltid var hans svar när han ständigt fick frågan om han var poet. Han syftade då på att den olycklige engelske poeten Shelley drunknade, strax före sin 30-årsdag, i en plötslig storm i italienska La Spezia Bay 1822. Ett ämne som Richard för övrigt har skrivit ännu en låt om (”Sundown on a lemon tree”) senare i karriären.
   - Jag läste nånstans där Dylan orerar om vad det innebär att vara poet, typ ”poeter går inte på föräldramöten, poeter dammsuger inte, poeter pratar inte, de lyssnar, och drunknar slutligen i sjöar”, förklarar Richard idag.
   Även ”At my weakest” var en för mig okänd Richard Lindgren-låt som han effektivt har förträngt under senare år. En lågmäld långsam låt utan uppenbar melodi men med full poetisk kraft i textraderna. Det blir riktigt intressant när han sjunger om den amerikanska artisten Mary Gauthier som han först ett drygt år efter den här konserten skulle turnera tillsammans med i Sverige. Så intressant att jag bad Richard berätta lite om låtens historia, innehåll och kanske någon anekdot.
   - ”At my weakest” minns jag var nyskriven men jag blev av med texten under konserten och fick hitta på nya rader under tiden jag sjöng. Låten lever dock vidare i ”Song for Claudia” som är närbesläktad för att inte säga en identisk tvilling förutom texten. Jag hade lyssnat på Mary Gauthier kvällen jag skrev texten men det här var innan jag hade personlig kontakt med henne, berättar Richard nu.
   Richards livealbum avslutas med den finaste version som jag hittills har hört av albumets äldsta låt, ”Grand Hotel”, från ”Postcard from elsewhere” (2003). Ett underbart spelat piano (Richard) kryddar storslaget låtens arrangemang.


1. From Camden Town To Bleecker Street (Richard Lindgren)
2. Deportees (Woody Guthrie/Martin Hoffman)
3. Poets Drown In Lakes (Richard Lindgren)
4. Five Pints And A Wink From Gwendolyn (Richard Lindgren)
5. Take Tomorrow (Richard Lindgren)
6. On The Nickel (Tom Waits)
7. At My Weakest (Richard Lindgren)
8. Song Of Calamity (Richard Lindgren)
9. Grand Hotel (Richard Lindgren)

/ Håkan

Krönika: Januari 1988

Postad: 2020-10-02 07:52
Kategori: Krönikor

Älsklingsprojektet att skriva en krönika om Beatles eller någon koppling dit fick sitt utbrott i den här krönikan. Lite missnöjd med Paul McCartneys skivor under 80-talet upptäckte jag låtar och inspelningar, i skymundan på ett soundtrack och baksidan på två maxisinglar, som var perfekta och anspråkslösa i sin enkla form. Att blanda in Magnus Lindberg och Freda i sammanhanget kan jag idag inte riktigt förklara.
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/1 1988.

PAUL PÅ RÄTT VÄG

PAUL McCARTNEY, INTE OBEKANT FÖRE DETTA-Beatles-medlem, har som soloartist fört en tämligen anonym tillvaro under nästan hela 80-talet. Albumet ”Tug of war” från 1982 är ett undantag men annars har hans skivor präglats av överproduktion och alltför stora resurser. Låtmässigt har det funnits åtskilliga stunder av hög klass men tungt lastade arrangemang förstör ofta geniala grundidéer. Jag tänker på det när jag lyssnar tillbaka på några av McCartneys 80-talsskivor. Veckorna efter julhelgen och årsskiftet får man tid att gå tillbaka och lyssna på lite äldre skivor. Andra gamla skivor som hamnat på grammofontallriken är ”I en hand” med Magnus Lindberg och ”Välkommen hem” med Freda.
   Båda artisterna stod för förra årets mest framträdande julrocklåtar och saknaden (Lindberg) och förhoppningen (Freda) är ungefär lika stor kring båda.
   På filmskivan ”Give my regards to Broad Street” (1984), som mest innehåller ”nya” versioner av gamla Beatles-klassiker som känns oerhört onödiga, finns två låtar inspelade live i studion som tillhör det bästa Paul McCartney någonsin producerat.
   ”Not such a bad boy” och ”No values” är precis så spontana och levande inspelningar och det jag saknar på hans andra skivor. Här står en förödande skickligt men naturligt rockband, med bland annat Chris Spedding, Dave Edmunds och Ringo Starr, och drar sällsynt effektiva rocklåtar så huden knottrar sig.
   Det är mitt i den nostalgitrippen som Paul McCartney maxiversioner av senaste singeln ”Once upon a long ago” ramlar ned från himlen och min bön blir i någon mån tillfredsställd. På baksidan av de båda singlarna återfinns resultatet av två intensiva inspelningsdagar i juli förra året.
   20 och 21 juli gick McCartney in i studion med två helt olika gäng av sagolik blandning. Till exempel har han mixat gamlingen Mick Green, gitarristen från Pirates, med Chris Whitten, trumslagare i Julian Copes band.
   Andra musiker som också förekom var Mickey Gallagher (från Blockheads) på keyboards, Nick Garvey (från Motors) på bas och Henry Spinetti på trummor.
   På två dagar spelade de in 36 låtar, samtliga covers (utom Beatles gamla ”I saw her standing there”) som sattes på högst två tagningar.Allt för att behålla den spontana och orepeterade atmosfären.
   De spelade bland annat in Eddie Cochrans ”20 flight rock”, låtar av Fats Domino och Sam Cooke och gjorde även ett försök med Elvis Presleys ”It's now or never”.
   Nu kommer inte mycket av det här att ges ut på skiva. Fyra låtar återfinns på de båda maxisinglarna, ”Lawdy miss Clawdy” och ”Kansas City” respektive ”Midnight special” och Duke Ellingtons 40-talsklassiker ”Don't get around much anymore”.
   Här finns både missade trumbreaks och ostämda gitarrer men också något som är mycket viktigare: Ett naturligt sväng med samma simpla genialitet som fanns på Beatles tidiga skivor.
   Andra spännande och lovande grepp som McCartney lovar för framtiden är låtskrivarsamarbeten med Elvis Costello och Johnny Marr från just avsomnade Smiths.
   McCartney berättar i en NME-intervju hur han uppfattar Costello som samma perfekta partner som en gång John Lennon var.
   - Elvis är en bra kritiker, han dämpar inte kraven och säger rakt på sak vad han tycker. Han måste vara influerad av John Lennon.
   Stora ord men inte gripna ur tomma luften.
   McCartney berättar också om hur flera låtar de skrivit tillsammans som de också spelat in demoversioner av där deras röster visar sig passa perfekt tillsammans.
   Samarbetet började med ”Back on my feet”, b-sidan på senaste singeln. McCartney gick inte riktigt i land med texten så Costello kom in i projektet och slutförde arbetet.
   Sedan har de hjälpt varandra varandra med ett par låtar var som förmodligen kommer på var och ens skiva under 1988 men ingen vet idag om samarbetet kommer att fortsätta eller ej.

/ Håkan

”Hej då”

Postad: 2020-10-01 09:37
Kategori: Skiv-recensioner



ERIC PALMQWIST
Hej då
(Ella Ruth Institutet)


DET SNURRAR EN ROSASKIMRANDE VINYL på grammofonen. Jag drabbas nästan av en glamrock-känsla när jag ser det. Ändå är Eric Palmqwist en jordnära popartist som inte behöver någon som helst draghjälp från visuella hjälpmedel. Han är en sångare och låtskrivare med båda fötterna på jorden som lever i en vanlig värld som en vanlig människa med vanliga problem. Och det är också texttemat på Erics nya album som släpps precis idag.
   Jag har följt gotlänningen Eric på skiva sedan slutet på 90-talet och han har sedan några år flyttat sig från det engelska lite allmängiltiga språket till det mer personliga med udda betraktelser på svenska. Det kanske inte är så märkbart på nya skivan som på den förra, ”En halv gris kan inte gå”, där inte bara titellåten gjorde uppmärksamhet i den poppiga ankdammen Sverige.
   Efter den första koncentrerade lyssningen på Erics nya skiva uppfattade jag innehållet som en upprepning och att önskemålet på variation och nya fräcka grepp inte blev riktigt tillfredsställt. Innan jag upptäcker att det faktiskt är tre låtar på nya albumet som redan är utgivna på singlar som jag har hört.
   Det är naturligtvis spännande och intressant att höra små smakprov i förväg innan albumet släpps men det tar delvis bort lite energi och stör helhetskänslan när hela skivan till slut anländer och aptiten är på topp. Man blir liksom lite lurad på konfekten. Sedan hör det till saken att just de tre låtarna än så länge, även efter många fler lyssningar, tillhör skivans höjdpunkter men som givetvis kan ändra sig med tiden. Det finns onekligen utmanare bland skivans övriga sju spår.
   Eric har haft sitt fasta kompband Nervsystemet med i studion men jag tycker inte jag hör det där individuellt personliga soundet som kompet så effektivt kunde leverera förra året när jag såg och hörde Eric och bandet live i Örebro. Men det fanns ytterligare musiker i studion när skivan spelades in live på en vecka, ”kändisar” som Peter Morén och Andreas Mattsson, och det har kanske påverkat slutresultatet. Utan att jag får känslan av att skivan är varken överproducerad eller nedtyngd av alltför genomarbetade arrangemang. Producenten Daniel Bengtsson har dessutom bidragit med ett flertal instrument.
   Nej, jag upplever nog soundet på ”Hej då” som ett ganska konventionellt poprockkomp och det blir till slut Eric Palmqwists låtskrivande som får avgöra min åsikt om hela albumet. Förutom de redan nämnda topparna ”Du och jag mot döden”, ”Rävarnas hav” och ”Man behöver inte va död för att va blå” finns det trots allt låtar som är bättre och personligare än det strikta standarformat jag först hörde.
   Den lite soulinspirerade ”Änglar”, där Eric tillochmed sjunger i falsett, är inte riktigt min kopp te men den i sammanhanget rätt vilda ”Himlen faller ner”, popklangen och drivet i ”Faller” och avslutningslåten ”Håller fast vid en dröm” är svårt att värja sig emot.
   Den sistnämnda låten håller redan på att bli min största favorit på skivan. En låt i halvballadfart där Eric har hittat den innerliga tonen i både text, melodi och arrangemang.
   ”Hej då” är alltså en okej platta men jag misstänker att det inte är en plats i skivhyllan (mellan Robert Palmer och gruppen Paris), som Eric Palmqvist i första hand eftersträvar just nu. Det är på scen i mötet med publik hans musik blir en optimal upplevelse. På skivan tackar han dessutom sin publik med orden ”Utan er är det ingen idé”. Jag är övertygad om att ytterligare låtar på det här albumet kommer att växa när Eric, precis som alla andra artister, får chansen att uppträda under normala förhållanden.

/ Håkan

September 2020 på Håkans Pop

Postad: 2020-10-01 07:54
Kategori: Blogg


Daniel Romanos ”Joys too often hollow” är månadens, kanske årets poplåt. Möjligen lite anspråkslös i formen men en oerhört välskriven låt och snyggt framförd.


SEPTEMBER 2020 KANSKE INTE GICK TILL HISTORIEN som världens roligaste månad när den passerade min verklighet som både musikaliskt sedvanligt händelserik på Håkans Pop och vemodigt sorglig på det privata planet. Här rullade det på som vanligt med fasta avdelningar som Bästa Live-album (måndagar), Coverskivor (onsdagar) och återpublicerade Gamla Krönikor (fredagar). Och utan något traditionellt Live at Heart med levande musik blev september ännu en månad utan fysiska livespelningar för min del.
   Även på Håkans Pop börjar veckorna med måndagar och på den dagen har jag under den senaste månaden rangordnat fyra album, på platserna #32 till #35, på min Bästa Livealbum-lista. Skivor med väsenskild musikalisk prägel med Tom Petty, Humble Pie, Johnny Cash och Bob Seger.
   Skivorna med enbart covers som jag uppmärksammade under månaden var både aktuella från i år (Carla Olson och James Taylor) och utgivna 1991 (The Commitments), 1981 (Gyllene Tider) och 1970 (Spooky Tooth).
   Och de gamla krönikorna var hämtade från april 1987, september 1987, mars 1997 och april 1997.
   Jag fick också anledning att skriva en artikel om ett felaktigt releasedatum på det 40-årsjubilerande Ulf Lundell-albumet ”Längre inåt landet”. Det allmänt spridda datumet 12 september 1980 var i verkligheten en vecka senare, 19 september.
   Jag hann också med att under senaste månaden recensera ett nyutgivet album som var i linje med en av Håkans Pops aktuella kategorier, en liveskiva med Mikael Ramel (”Rambalaja”) inspelad 1999 på Radio Örebro.

OCH DET FÅR MIG ATT NATURLIGT VÄNDA blickarna och öronen åt månadens nya skivor som jag lyssnat på och var av skiftande kvalité. Från Sufjan Stevens mycket avancerade och galet tålamodskrävande ”The Ascension” via delvis poppiga men ojämna The Flaming Lips-albumet ”American head” och Ed Harcourts överraskande instrumentala ”Monochrome to colour” till det ganska mjukt vackra Fleet Foxes-albumet ”Shore” utan att jag hittade några riktigt stora guldkorn.
   Nej, månadens allra bästa album, som kan få plats på en kommande årsbästalista, gjordes av Daniel Romano och Grant-Lee Phillips.
   Förre Grant Lee Buffalo-ledaren Grant-Lee Phillips har sedan 2000 producerat egna soloskivor utan att jag har haft någon koll. När jag lyssnar på hans nya fina ”Lightning, show us your stuff” misstänker jag att jag har missat något. Med sin viskande nästan Tom Waits-liknande röst håller Grant-Lee en lågmäld profil till begränsade arrangemang, bas, trummor, någon steelguitar och lite blås, som ger ett homogent personligt intryck. Och med låtar som jag gärna jämför med The Band som bäst kan albumet mycket väl hamna på min årsbästalista 2020.
   Kanadensaren Daniel Romano är en gammal favorit som producerar skivor med en väldig fart. När jag hade lyssnat på hans alldeles nyutgivna ”How Ill Thy World Is Ordered” upptäcker jag snopet att jag har missat ett stort antal av hans skivor sedan min senaste favorit ”Modern pressure” (2017), som jag placerade på det årets årsbästalista. Romano gav nämligen ut tre(!) soloalbum 2018 och tre(!) i år. Dessutom fyra(!) album under namnet Daniel Romano's Outfit i år inklusive min nya ovannämnda favorit. En onekligen produktiv artist på gränsen till en kommersiell mardröm.
   Förutom den omöjliga titeln ”How Ill Thy World Is Ordered” är Romanos senaste album fylld med många härliga powerpoplåtar och lika många härliga refränger. Små halvpsykedeliska inslag men också några alldeles vansinniga överstyrda gitarrsolon som skrapar sönder den annars så perfekta ljudbilden. Bland många höjdpunkter till låtar är jag fullständigt kär i den alldeles perfekta och snygga poplåten ”Joys too often hollow” (lyssna ovan) där han inte flyger iväg i några konstiga sekvenser.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (444)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (70)
Konserter (233)
Krönikor (150)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (133)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2020 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31  

Per Ullén 21/11: Jag tycker att det tråkigt att efter att du har haft en väldigt intressant blo...

Jan Arne Martin Lennell 21/11: Tack för tips om podden. Babylon Zoo? Absolut. Har albumet med hiten (?) Spacem...

Per Rosén 19/11: Hej! Nyfiken på var du hört att första spelningen på turnén var i Stockhol...

Björn Stein 14/11: Lyssnartips, lyssna på Fred Eaglesmiths syn på ämnet tribute band på skivan ...

Björn Stein 13/11: Killen i mittten bekräftar nog din teori, gött solo. en pärla till poplåt! R...

Jan Arne Martin Lennell 31/10: Daniel Romano hade jag aldrig hört talas om förrän jag nyligen fick tips av g...

Håkan Gustavsson 30/10: Rolig återblick! Vissa saker behöver mer än 10 år för att man ska se klart...

Mats Karlsson 26/10: Detta är också ett av mina favorit-live-album. Visst var det märkligt att man...

Mats 26/10: Hej Håkan, Tack för att du skriver om Kursaal Flyers. Håller med om att de...

Fredrik Plumppu 24/10: Väldigt kul att få läsa denna recension, igen! 1983 hade jag nyligen upptäc...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.