Blogginlägg från november, 2020

LIVEALBUM #23: Stephen Stills

STEPHEN STILLS: Stephen Stills live (Atlantic, 1975)

JAG VAR STOR STEPHEN STILLS-FAN UNDER FÖRSTA delen av 70-talet. Det hade i och för sig börjat redan på 60-talet. Hans ”For what it's worth”, som han skrev, blev Buffalo Springfields mest kända och mest kommersiellt framgångsrika låt. Precis när det bandet sprack i maj 1968 tackade Stills nej till erbjudandet att ersätta Al Kooper i Blood, Sweat & Tears men han blev en av två gitarrister, Mike Bloomfield var den andra, som spelade in ”Super session” (1968) med Kooper i centrum. Stills spelade på skivor med Judy Collins, Tim Leary och Joni Mitchell innan supergruppen Crosby, Stills & Nash bildades och en redan flitigt fylld agenda blev ännu intensivare för Stills.
   Först all koncentration på CSN som på turnén 1969/70 hade utökats med Neil Young, Stills gamla kollega från Buffalo Springfield. En turné resulterade i dubbellivealbumet ”4 way street” (som jag kan avslöja finns med högre upp på min favoritlista på livealbum...) och samtidigt spelade Stills in sitt första soloalbum, ”Stephen Stills”, i London. CSNY-turnén var turbulent och alla medlemmar gick sina egna vägar direkt efter turnéfinalen i juli 1970.
   Då kunde Stills satsa på sin solokarriär fullt ut och ”Stephen Stills 2” gavs ut framåt sommaren 1971. Bara några månader senare startade den rastlöse Stills nästa stora projekt, gruppen Manassas, som resulterade i både ett fantastiskt dubbelalbum, ”Stephen Stills Manassas”, och en turné runt världen som jag hade nöjet att uppleva på Kungliga Tennishallen i Stockholm 1972. Manassas-samarbetet resulterade i ännu ett album, ”Down the road” (1973) men gruppen sprack och Stills skulle i fortsättningen satsa på soloskivor och egna kompband på turnéer. Och då har vi nått tidpunkten när dagens aktuella ”Stephen Stills live” spelades in.
   När liveskivanspelades in, 8 och 9 mars 1974 i Auditorium Theatre, ursprungligen ett operahus byggt 1889 med plats för 4300 åskådare, i Chicago, var Stills Atlantic-artist. Men innan albumet gavs ut, 21 månader(!) senare, hade han lämnat det skivbolaget, skrivit på för Columbia och gav ut studioalbumet ”Stills” (1975). En mischmasch-skiva med inspelningar gjorda under fyra år - men skivomslaget är läckert.
   ”Stephen Stills live” är inspelad på de två sista konserterna på turnén februari-mars 1974. Skivan har som vanligt två sidor men är strikt uppdelad på en elektrisk och en akustisk sida och visar upp Stephen Stills begåvade sidor på båda. Konserterna på den här turnén var nämligen uppdelade på en inledande elektrisk del, ett akustiskt mittenparti (med Stills solo på scen) och en avslutande elektrisk final. Och skivomslaget är smart designat så att man ser frontbilden både som blåtonat elektrisk eller en avslappnat sittande Stills med glasögon och 12-strängad gitarr.
   Bandet hade Stills delvis hämtat från Manassas, Kenny Passarelli, bas, och Joe Lala, percussion, och studiomusikerna Jerry Aiello, keyboards, och rutinerade Russ Kunkel, trummor. Men den viktigaste nykomlingen i kompbandet är gitarristen Donnie Dacus som här inleder sin karriär som ska ta honom till Chicago, bandet alltså, några år senare. Blott 22-årige Dacus får många chanser att visa upp sitt kunnande både som instrumentalist och sångare.
   Skivan, med sina nio låtar inklusive två medleys, ger kanske en knapphändig bild av konserten som ibland kunde innehålla uppåt 20 låtar, inklusive Beatles-covern ”Blackbird”, men ger ändå en lysande mix av Stills karriär. Från Buffalo Springfield (”Special care” och ”Four days gone” via CSN (”Wooden ships”, fast den första gången spelades in av Jefferson Airplane, och ”4 + 20”) och Manassas (”Jet set”) till några låtar från soloskivorna.
   Sedan överraskar repertoaren med två oväntade covers, Fred Neils ”Everybody's talkin' at me” och den ett år gamla Joe Walsh-låten ”Rocky mountain high”. Den sistnämnda är väl Kenny Passarellis bidrag, han spelade på originalet och var med och skrev låten.
   Stephen Stills föddes och inledde sin karriär som Steve Stills men på tredje Buffalo Springfield-albumet ”Last time around” dyker plötsligt varianten ”Stephen Stills” upp som låtskrivare. Från Crosby, Stills & Nash och framåt till idag är han känd under det namnet.


ELECTRIC SIDE

1. "Wooden Ships" (David Crosby/Stephen Stills) 6:28
2. "Four Days Gone" (Stephen Stills) 3:50
3. a. "Jet Set (Sigh)" (Stephen Stills)
b. "Rocky Mountain Way" (Rocke Grace/Joe Vitale/Kenny Passarelli/Joe Walsh)
c. "Jet Set (Sigh)" (Stephen Stills) 5:26
4. "Special Care" (Stephen Stills) 3:27

ACOUSTIC SIDE

1. "Change Partners" (Stephen Stills) 2:50
2. a, "Crossroads" (Trad arr by Stephen Stills)
b. "You Can't Catch Me" (Chuck Berry) 4:41
3. "Everybody's Talkin' at Me" (Fred Neil) 2:15
4. "4 + 20" (Stephen Stills) 2:11
5. "Word Game" (Stephen Stills) 3:58

/ Håkan

”Telegram”

ULF LUNDELL
Telegram
(Rockhead/Warner)

ÅTERANVÄNDNING HAR KÄNNETECKNAT Ulf Lundells skivproduktion under senare år. Och jag som trodde att arbetsnarkomanen Lundell ville skapa, skapa, skapa nytt hela tiden. Att han nu på några skivor tillbaka har återvänt till gammalt material tycker jag rent spontant tar bort lite av upphetsningens nyfikenhet. Men å andra tar han ny kontakt med material som inte är söndertjatat eller ens konventionellt utgivet, några låtar fanns med på bonusskivan i boken ”En Öppen Vinter”.
   Jag misstänker men är ganska övertygad om att ”Telegram”, som släpps idag, är en skiva där man upptäcker nya spännande detaljer varje gång du lyssnar. Du kan kalla sound, arrangemang och produktion för tålamodskrävande men händelsefattigt är det inte.
   Under de fyra första låtarna är jag också övertygad om att Lundell, och producenten Andreas Dahlbäck, ville göra en skiva som inte en millimeter eller sekund skulle uppfattas som kommersiell men ändå extremt genomarbetad och oerhört snyggt producerad. Med undantag för den avslutande pärlan ”Solen och vinden” är det här ingenting jag spelar för min fru som ackompanjemang till kaffet.
   Inför lyssningen släppte jag viljan eller ambitionen att jämföra låtarna på albumet med de gamla versionerna som ibland hade andra titlar och nu presenteras i en helt annan och genomgående underbar form. Bland annat gör gitarristen Pelle Ossler entré och har påverkat soundet i flera låtar och ger de sedvanligt ordrika poetiskt laddade texterna ett värdefullt djup.
   Istället för att göra en svepande helhetsrecension har jag, för en gångs skull, valt att beskriva, analysera och bedöma varje låt på albumet:

Fram mellan stenarna (6:40)
Är det ljudet av vinden över Österlen som inleder albumet? Med ett oerhört industriellt spännande ljud sparkar skivan igång och genast ger Pelle Osslers gitarr karaktär på soundet. Till mystiska och suggestiva rytmer viskar Ulf med sin patenterat hesa röst och är på gränsen att recitera texten. Någon har jämfört soundet med Tom Waits och det kan stämma men Ulf sjunger klart mycket bättre och Dahlbäcks produktion är oändligt mycket mer intressant. Jag hör ingen direkt tydlig melodi men Ulf lyckas ändå vissla den på slutet.

Lovisastorm (4:51)
Här är Lundell på Thåströms musikaliska territorium och det är kanske meningen när han har engagerat Ossler på gitarr. Dahlbäck har lekt och experimenterat och har upprenbart fått fria tyglar och visar att spännande ljud också kan vara nyskapande. Ulf läser texten ganska monotont och melodin är underordnad alla ljud som är baserade på Dahlbäcks mängder av slagverk. Melodin framträder mot slutet medan arrangemanget växer.

Hög blå himmel (4:04)
Akustiskt vibrerande gitarr och fiol (Karin Hellqvist). Och låten är ännu ett bevis för att Ulf sjunger bättre och bättre. En rätt typisk och storslagen Lundell-låt och det alldeles häpnadsväckande ljudet på skivan imponerar! Dahlbäck har trollat fram melodin i arrangemanget och med sina instrument.

Imma på spegeln (4:06)
Drivet i trummorna är lika intensivt som laidback. Så här långt försöker inte Lundell skapa några nya folkhemsfavoriter utan går sin egen väg där text och poesi är så mycket viktigare än en klatschig allsångsrefräng. Fiol och twang-gitarr dekorerar arrangemanget.

Hela dagen lång (5:33)
De första fyra låtarna har i stort sett saknat refränger och hittendenser men här, en av mina favoriter på ”Skisser”, finns den där underhållande lättsjungna tonen. Mer twang-gitarr och en smäktande fiol är vackra, oerhört slagkraftiga och uttrycksfulla och orgeln gör låten till ett fullt arrangerat mästerverk. I en mindre intensiv sekvens läser Ulf texten innan den storstilade avslutningen. Dahlbäck har här trots allt lekt med tanken att tillverka en hit.

Varmt land (5:32)
Ett suggestivt ljud med piano. Dahlbäck eller någon annan har inte varit rädd för missljud bland alla skön detaljer där fiolen (igen!), tassande trummor och banjo dekorerar snyggt. Ett typiskt skevt Lundell-munspel kryddar mot slutet.

Ingen hör det (6:07)
Tillbaka till det förvrängda och skruvade gitarrsoundet (Ossler?) i en låt på halvfart. Till och med fiolen gnäller och gnisslar på gränsen till det tålamodskrävande. Men Ulfs trygga stämma håller låt, melodi och arrangemang på rätt köl under de dryga sex minuterna. Skramligt och ljuvligt på samma gång. Kan vara min stora favorit på albumet.

Vandrar för ingenting (5:56)
En rätt anonym melodi som kräver arrangemang och tillbehör för att dra åt sig min uppmärksamhet. Twang-gitarr och livliga men ändå lågmälda percussion-baserade rytmer i bakgrunden formar arrangemanget. Textraden ”Dom drack sitt piss i öknen” befimnner sig i centrum för ett ögonblick innat ett gnisslande på gränsen till skrikigt munspel tar över huvudrollen på absolut lägsta ton.

Kallt té halv tio (6:05)
Nu har Dahlbäck tittat in i maskinparken. En inledande trummaskin och en svalt ahahah-ande flickröst spelar stor roll i låten som tack vare arrangemang börjar växa redan efter en minut. Stråkar (syntar?) som inte slätar ut något utan förstärker arrangemanget jämsides den fina gitarren. En ny favorit. Kanske den största! Med en akustisk gitarr i centrum blandas teknik och akustik på ett alldeles överväldigande fint sätt.

Djup svart sjö (4:26)
Låter som den soundmässigt känns tagen direkt från ”Skisser” med Ulfs egen akustiska gitarr i fokus. Ett välkommet sparsmakat arrangemang. En snirkligt spelad fiol kommer in efter drygt två minuter och hela låten utvecklas kring bara de två instrumenten.

Tomt rum (4:10)
I original hette låten ”En öppen vinter”. I ny version det första jag hörde som försmak till det här albumet och var inte alls någon favorit – då. De tydliga Tom Waits-referenserna avskräckte mig. Nu, i det här sammanhanget på albumet, känns den mer naturlig i sitt händelserika percussion-arrangemang och brist på uppenbar melodi.

Solen och vinden (5:13)
För mig en anonym låt på ”Skisser” men den blommar här upp till en storslagen vacker låt. Bärs fram av den extremt vackra fiolen och Karin Hellqvists insats på albumet når här sin kulmen. Och arrangemanget växer för varje gång jag hör det. Ulfs lilla vink till ”Öppna landskap” i texten är väl ganska oskyldig men känns ändå lite övertydlig.

/ Håkan

Krönika: Augusti 1988

Ibland lärde jag mig enormt mycket av att lyssna på rockmusik. I det här fallet, en konsert i London sommaren 1988, fick jag upp mina ögon för de svarta noshörningarnas svåra situation i världen. I den så kallade musikkrönikan förmedlade jag detaljerad information om den svarta noshörningens desperata kamp för överlevnad.
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/8 1988.

LÄRORIK ROCKMUSIK

ROCKMUSIK HANDLAR INTE BARA OM påhittade och konstruerade trender. När du tittar på fenomenal rockmusik och nästa gång lyssnar noggrannare kan det bli en entrébiljett till fördjupad vetenskap och intressanta kunskaper. Rockmusik är ibland en lärorik bransch.
   Jag har bara i år lärt mig massor genom att lyssna och titta på och läsa om rockmusik.
   I fantasin har jag gjort en omsorgsfull resa på Irland genom att följa Pogues texter på senaste albumet ”If I should fall from grace with God”. Bara i låten ”Medley” besöker man både Dublin, Cork pch Galway och mindre platser som Limerick, Nenagh och Connemara.
   Jag har också lärt mig att det finns både irländska (Uillean) och engelska (Northumbrian) säckpipor. Fråga mig däremot inte om skillnaden men båda sorterna förekommer på de senaste skivorna med Gerry Rafferty och The Men They Couldn't Hang.
   Genom att vara intresserad av The Men They Couldn't Hang har jag också fått lära mig det mesta, för att inte säga allt, om sällsynta svarta noshörningar som är nära sin utrotning.
   Det var nu senast i London när gruppen gjorde sin spelning på Mean Fiddler. En konsert som genomfördes till förmån för de utrotningshotade djuren där behållningen gick till ”Save the rhino”-insamlingen.
   Ännu ett praktexempel på att med rockmusikens hjälp samla in pengar till behövande. I det här speciella fallet till att rädda den svarta noshörningens hela existens.
   Noshörningen dödas av tjuvskyttar över hela Afrika. Antalet har sedan 1962 minskat från 100 000 till idag endast 4 000. I Kenya lever idag bara knappt fem hundra. Hälften av världens alla svarta noshörningar lever idag i Zimbabwe. De dödas i storleksordningen en per dag.
   De har levt på denna jord i sextio miljoner år. Om ingenting händer kommer stammen av svarta noshörningar att helt dö ut under nästa årtionde.
   Noshörningen dödas för sina enorma horn som sedan säljs till Fjärran Östern där de helt vilseledande anses ha medicinsk verkan. Ett enda horn kan i nedmald form vara värt upp till drygt halvmiljonen.
   Insamlingen går till största delen till att rädda noshörningen undan de penninggalna tjuvskyttarna. De flyttas från de farliga områdena runt Zambesi Valley till säkra områden där jägarna inte når dem.
   Det kostar ungefär 11 000 svenska kronor att rädda en svart noshörning.

/ Håkan

Covers: Ane Brun

ANE BRUN: Leave me breathless (Balloon Ranger Recordings, 2017)

NORSKAN ANE BRUN, SOM JAG SÅG LIVE REDAN 2004 och 2005, har en högst personlig stämma som jag ibland vill jämföra med den amerikanska sångerskan Melanie som en gång i tiden låg på hitlistorna. Lika starkt personlig som bräckligt känslig sjunger Ane så det går rysningar genom kroppen och får öronen att tacksamt glädjas. På den här coverskivan, med skimrande versioner av allmänt kända hitlåtar och mindre bekanta melodier, uppträder hon i absolut rätt miljö där hennes röst får sällskap av få instrument och lågmälda arrangemang.
   Det är keyboards/synth/stråkar-baserade arrangemang som ofta trollbinder mig som lyssnare. Ibland är det någon cello, piano, akustisk gitarr eller pedal steel som dekorerar de genomgående långsamma arrangemangen. Här är trummor och bas helt uteslutna men det blir inte för ett ögonblick tråkigt eller händelsefattigt. I det helt vackra flödet av musik och en tilldragande röst blir det så personligt och annorlunda att även redan utslitna låtar som ”I want to know what love is”, ”Always on my mind” och ”Show me heaven” (där albumtiteln förekommer) blir som nya konstverk.
   Av naturliga skäl, när jag alltid letar spännande och överraskande ögonblick, lyser det här albumet allra mest på de för mig mindre bekanta låtarna som kommer från artister som Nick Cave, Radiohead och Shakespears Sisters när jag kan lyssna utan jämförelser med något annat.
   Men naturligtvis är det svårt att inte imponeras av Anes mycket starka versioner av albumets båda Bob Dylan-låtar, ”Girl from the north country”, där en elgitarr (Johan Lindström) oväntat gör entré, och ”Make you feel my love”, där akustisk gitarr, pedal steel och en framträdande cello och inte piano är ledinstrument. En Dylan-låt som aldrig har varit vackrare. Versionen av Joni Mitchells ”Big yellow taxi”, helt accapella, lämnar också långa minnen efter sig. Ane sjunger och körar helt själv.
   Det är, som ni kanske förstår, en alldeles blixtrande fin produktion som har gjort Ane Bruns album så förtjusande vacker och extremt underhållande. Jag är glad att jag strax innan jag lyssnade hade köpt nya hörlurar till min mobil, här framträder knivskarpa detaljer som jag inte har hört tidigare. Och jag känner mig en aning lokalpatriotisk när jag konstaterar att Ane Bruns medproducent Anton Sundell är en före detta örebroare. Den ypperlige musikern och producenten Johan Lindström hjälper också till på några spår.


1. I Want To Know What Love Is (Mick Jones)
1984. Singel med Foreigner.
2. Always On My Mind (Mark James/Wayne Thompson/Johnny Christopher)
1972. "You were always on my mind", singel med Gwen McCrae.
3. Unchained Melody (Alex North/Hy Zaret)
1955. Från filmen "Unchained" med Todd Duncan.
4. Hero (Water Afanasieff/Mariah Carey)
1993. Från albumet "Music box" med Mariah Carey.
5. Show Me Heaven (Alan Rackin/Jay Rifkin/Maria McKee)
1990. Singel med Maria McKee.
6. Into My Arms (Nick Cave)
1997. Singel med Nick Cave & the Bad Seeds.
7. Stay (Marcella Levy/Jean Guiot/Siobhan Fahey)
1992. Singel med Shakespears Sister.
8. How To Disappear Completely (Colin and Jonathan Greenwood/Edward O'Brien/Philip Selway/Thomas Yorke)
2000. Från albumet "Kid A" med Radiohead.
9. By Your Side (Paul Denman//Stuart Matthewman/Sade Adu/Andrew Hale)
2000. Singel med Sade.
10. Girl From The North Country (Bob Dylan)
1963. Från albumet "!The freewheelin' Bob Dylan" med låtskrivaren.
11. No Reason To Cry (Tom Petty)
2010. Från albumet "Mojo" med Tom Petty and the Heartbreakers.
12. Right In Time (Lucinda Williams)
1998. Från albumet "Car wheels on a gravel road" med låtskrivaren.
13. Make You Feel My Love (Bob Dylan)
1997. Från albumet "Time out of mind" med låtskrivaren.
14. Big Yellow Taxi (Joni Mitchell)
1970. Från albumet "Ladies of the canyon" med låtskrivaren.

/ Håkan

LIVEALBUM #24: The Inmates

THE INMATES: The Inmates meet the Beatles (Mute Sonet France/Virgin, 1987)

DET ÄR KANSKE ALLDELES FÖR FÖRUTSÄGBART att jämföra Inmates med Dr Feelgood och då på alla punkter tycka mer om det senare betydligt allmänt mer välbekanta bandet. Men i min värld på min lista över Bästa Livealbum är det faktiskt Inmates som överträffar Feelgood (som jag skrev om på Håkans Pop för en månad sedan). Jag menar alltså att Inmates liveskiva med Beatles-covers är bättre, mer spännande och mer intressant än Feelgoods bästa livealbum ”As it happens”.
   Däremot vill jag, på allmän begäran, inte påstå att Inmates jämförelsevis var ett totalt bättre liveband i verkligheten. Och jag kan, för att understryka min tes, med eftertryck berätta att jag fick flera chanser att uppleva och jämföra banden live under 80- och 90-talet.
   Låt vara att båda banden avsöndrade en härlig massa svett och energi på sina konserter men tidsmässigt var ju Inmates huvudsakligen ett 80-talsfenomen medan Feelgoods starka 70-tal, med gitarristerna Wilko Johnson och Gypie Mayo, knappast går att musikaliskt överträffa i historieböckerna. Men det finns givetvis många paralleller mellan banden som är svårförklarligt identiska.
   Som när jag såg Inmates live i Örebro 1988, på uppföljningsturnén till Beatles-coveralbumet, och det faktiskt var Gypie Mayo(!) som (tillfälligt?) ersatte Inmates ordinarie gitarrist Peter Gunn. Eller att båda banden under många år delade skivproducent i Vic Maile, det kanske bästa namnet när det gäller engelsk rhythm & blues-rock. Och det komplicerade faktumet att Johnny Guitar, en senare Feelgoods-gitarrist, gav ut ett album 1985 tillsammans med Inmates-sångaren Bill Hurley, ”Double agent”.
   Det band som 20 juni 1987 spelade in och gav ut ”...meet the Beatles” var till hundra procent identiskt med det band som gick in i studion 1979 och spelade in debutalbumet ”First offence”. Men däremellan, tidsperioden 1982 till 1985, var det en viss turbulens i Inmates. Efter ett djupt nervöst sammanbrott lämnade Bill Hurley bandet och ersattes under de åren av Barrie Masters, sångaren i Eddie & the Hot Rods.
   Nervöst sammanbrott må ha varit den utlösande faktorn till Hurleys splittring med Inmates men efter ett tag blev han faktiskt mer produktiv än någonsin tidigare. Hoppade in i pubrockbandet Juice On The Loose, bildade The Blueberries (med folk från Wings, Count Bishops och Feelgood och gästade hos JB's Allstars där han träffade Drew Barfield och bildade det kortvariga kultstämplade bandet Big Heat. Samtidigt startade Hurley blues/rock'n'roll-coverbandet The Enforcers och gav ut det ovannämnda albumet "Double agent" innan han hittade tillbaka till Inmates.
   Inmates möte med Beatles-låtar anser sansade bedömare vara bandets stora genombrott. Det var faktiskt en tjeck, låtskrivaren, producenten och managern Jiří Smetana, som var initiativtagare till Inmates spelning i Paris. Han kände ägaren till rockklubben La Villette som engagerade bandet för en konsert och utan Inmates vetskap planerades livesändning på Radio France. Den franska tidningen Libération, som också fanns bland arrangörerna, var intresserad av att göra konserten till en 20-årshyllning av Beatles ikoniska album ”Sgt Pepper” och ville uttryckligen ha ett band som lät som tidiga Beatles eller Rolling Stones. Inmates var perfekt i den rollen.
   Inför en publik på 6000 på en rockklubb i Paris förorter spelade rutinerade producenten Vic Maile in konserten. Resultatet, som sedan mixades i Mailes hemmastudio Jackson Studios i Rickmansworth England, blev över förväntan och gavs ut på skiva samma höst. Men inte i England! Först 2002 släpptes den officiellt i Inmates hemland i en återutgiven, nymixad och utökad version på cd. Men i min serie Bästa Livealbum är det alltid albumoriginalet som analyseras och i det här fallet ”slipper jag” bedöma låtar som ”Get back”, ”Hey Jude” och några konventionella Inmates-låtar.
   Förutom ett alldeles lysande framförande, där Hurley & Co prickat helt rätt i sin ambition att låta som tidiga Beatles, hade kvällen en fin men också spännande setlist. Några inte så vanliga ”Sgt Pepper”-covers, titellåten, ”Birthday” och ”Back in the USSR”, och flera i sammanhanget mycket överraskande låtar som ”Little child” och ”I'll get you”. Allt framfört med härlig energi och storslagen känsla där Hurleys soulstänkta rockröst leder ett tajt band till många höjdpunkter.

FACE A

1. Little Child (John Lennon-Paul McCartney)    3:00
2. I'll get you (John Lennon-Paul McCartney)    2:55
3. She's A Woman (John Lennon-Paul McCartney)    3:25
4. You Can't Do That (John Lennon-Paul McCartney)    2:55
5. Day Tripper (John Lennon-Paul McCartney)    3:00

FACE B

1. Back In The USSR (John Lennon-Paul McCartney)    2:47
2. We Can Work It Out (John Lennon-Paul McCartney)    2:38
3. I Wanna Be Your Man (John Lennon-Paul McCartney)    2:16
4. Sgt. Pepper's-Lonely Hearts Club Band (John Lennon-Paul McCartney)    1:48
5. Birthday (John Lennon-Paul McCartney)    2:25
6. I Saw Her Standing There (John Lennon-Paul McCartney)    3:04

/ Håkan

Krönika: Maj 1996

Jag skrev ibland långa ordrika krönikor som den här. Nerikes Allehanda trycktes i broadsheet, stort format, och spalten som skulle fyllas till vänster på nöjessidan var lång. Den här fredagen ville jag berätta att även framgångsrika artister haft uppenbara nedgångar eller svackor i sina karriärer.
   Det finns just nu en podd på Spotify som heter Hundåren, Motgångspodden, där Tomas Andersson Wij söker upp artister som obegränsat får berätta om mindre framgångsrika sekvenser i sina karriärer. Jag har lyssnat på två väldigt intressanta avsnitt, med Per Gessle och Peter LeMarc, som av en händelse råkar sammanfalla med den här krönikan som jag skrev för drygt 24(!) år sedan.

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Magasinet 15/5 1996.
 
LITEN BLIR STOR – STÖRRE ÄN MAN TROR

FRAMGÅNGAR HAR SIN BEGRÄNSADE TID. Dessvärre också ett liv i skuggan, långt bortom efterfrågan och stora strålkastare, en ofrånkomlig tillvaro för artister.
   Till och från ändras efterfrågan, namnet kan hamna i glömska lika snabbt som genombrottet kom (”stjärna över en natt”).
   Peter Gessle och Peter LeMarc, två svenska gigantiska namn för tillfället, har känt på de olika förutsättningarna.
   I rockbranschen finns det ofta bara en tur-och-returbiljett. Sällan uppstår nya chanser, en ny karriär när den gamla tagit slut.
   Få artister har en så brokig karriär i form av en berg-o-dalbana som Per Gessle. Han må vara rik som ett troll i detta nu men har haft motgångar, mindre glamorösa sekvenser i sitt annars så succéfylla liv.
   Efter Gyllene Tiders sammanbrott 1984 var vi många, inklusive Per själv, som trodde att hans artistliv hade nått en vändpunkt. Från firad tonårshjälte till en tämligen misslyckad solokarriär hade han seriösa funderingar på ett liv bakom som skivbolagsdirektör eller låtskrivare.
   Jag träffade Per flera gånger under mitten av 80-talet. Mycket tillgänglig, ofta på besök i Örebro, berättade han att han föredrog det anonyma arbetet bakom.
   Vid premiären för Gyllenes turné 1984 klagade Per på att de andra ville turnera, inte han.
   När Pers andra soloalbum ”Scener” kom ut hösten 1985 satt han på den här tidningen och tyckte att det var skönt att vara sina egen ambassadör, som han ordagrant uttryckte det.
   Han hatade Gyllenes engelska album ”Heartland café” och lovade att det skulle dröja innan han tänkte skriva låtar på ett främmande språk.
   Mindre än ett år senare senare föddes Roxette av en ren tillfällighet. Och Gessle kom att påbörja en ny, ännu mer framgångsrik karriär. I blickpunkten som sångare, på engelska...
   Sedan har han fått användning för sina ambitioner i förlagsbranschen. Hans Jimmy Fun-bolag är ett av de hetaste namnen bland förlagen just nu.
   Skivbolaget Jimmy Fun hade en kort livslängd. Gav 1988 ut en singel, med soloartisten Ofwerman (mera känd som Staffan Öfwerman).
   Vändpunkten för Gessle kom 1986. Samma år upplevde Peter LeMarc sin karriärs mest olyckliga tid. Skivan med bandet Trust, ”Marmor”, var ett platt försök till tuff, hårdare rock.
   MNW-debuten blev ingen succé. Ingen låt finns med på den just nu aktuella samlingen ”LeMarcologi” fast den enligt titeln omfattar låtar från 1986.
   21 mars 1986 skulle han uppträda på Rockmagasinet i Örebro. Ingen kom.
   Inställd konsert och jag mötte då en nedstämd LeMarc som skyllde på än det ena (”vädret”) än det andra (”schlagerfestival på tv”) utom på sitt eget misslyckande att så långt göra tillräckligt attraktiv musik.
   Även LeMarc fick revansch. ”Håll om mej” blev en hit 1987 och vägen uppåt har varit spikrak sedan dess. Från tvivlande B-artist till ett liv som ekonomiskt oberoende. Inte bara genom ett framgångsrikt jobb som artist utan också som efterfrågad låtskrivare till artister som Sven-Ingvars, Viktoria Tolstoy och Lisa Nilsson.
   LeMarc har under senare år tjänat så bra att han, vad jag erfar, i dagarna tackat nej till ett fett anbud till gage.
   Kravet var tre konserter på tre festivaler (inklusive Slottsfestivalen i Örebro) på tre dagar i sommar. Det ovannämnda budet, ett sexsiffrigt belopp, kunde inte få LeMarc att avbryta sin planerade sommarledighet.
   Han har givetvis sin fulla rätt att välja jobb. Men hans motivering till sitt nej är dock sensationell.
   - Jag har ingen lust, var LeMarcs svar till förstummadee festivalarrangörer.
   Apropå ingenting annat:
   Är det någon som idag minns Babylon Zoo?

/ Håkan

Blues Quality, bluespionjärer i Sverige (2)

Den här artikeln, som handlar om Örebrobandet Blues Qualitys historia och diskografi, publicerades ursprungligen i mars 2020 på Håkans Pop. Efter kontakter (se fotnot nedan) med en av bandets basister, Henry Larsson, har jag justerat detaljer i historien och väljer nu att återpublicera den uppdaterade artikeln.

   


BLUES QUALITY hösten 1968: Från vänster: Pär David Johnson, bas, Mats Strömberg, orgel/piano/trumpet, Bosse Skoglund, trummor, Lasse Wellander, gitarr, och Peps, sång/munspel/gitarr.

PÅ HÅKANS POP HITTAR DU, BLAND MYCKET annat, de musikaliska historierna och biografierna. Där jag mer eller mindre detaljerat, med eller utan diskografi, skildrar artisters och gruppers karriärer. Ibland strikt kronologiskt men ibland, i dagens ämne, uppdelade i olika kapitel i en helt annan tidsföljd. Idag ska jag återberätta Örebrogruppen BLUES QUALITYS historia från mitten av 60-talet till 1970. För drygt tio år sedan skrev jag gruppen Natures hela historia på 70-talet, en musikalisk period som hade sina djupa rötter i – just det – Blues Quality.
   Som gruppnamn uppstod Blues Quality tidigt 1967 men var egentligen en naturlig fortsättning på gruppen T.S. People. Ett namn som många ville förklara som förkortning av Tommy Svensson People men Tommy hävdade i många år att T.S. kunde lika gärna stå för Tommy & Sjunne (Ferger), de två drivande medlemmarna i gruppen som då (1966) hade flera år bakom sig i olika Örebrogrupper.
   Gitarristen Tommy Svensson började spela 1962, först i The Robots och sedan i The Hi-Canes och fortsatte 1963 i gitarrbandet The Cyclones. Redan som 13-åring(!) blev trummisen Sjunne Ferger ”ungdomsidol” i The Alligators, en grupp som existerade fram till 1965 när Tommy och Sjunne bestämde sig för att bilda ett band tillsammans. Övriga medlemmar blev Mats Strömberg, orgel, och Torbjörn ”Tobbe” Andersson, bas.
   T.S. Peoples första engagemang var att åka på folkparksturné som kompband till Emile Ford. Sedan fortsatte bandet på egen hand och hade inledningsvis Tommy som sångare innan Per-Åke Måssebäck hösten 1966 gjorde entré vid sångmikrofonen.
   Bandet fick flera tillfällen att visa upp sig som förband på utländska gästbesök i Örebro. Bland annat Kinks i september 1966, Troggs i november 1966, Downliners Sect i januari 1967 och på den stora skandalomsusade Rolling Stones-konserten i Ishallen (kvällskonserten) på Annandag Påsk (27 mars) 1967.
   Från november eller december 1966 fick bandet en ny basist i Henry ”Henna” Larsson. Och från januari hette bandet Blues Quality men i annonsen (se vänster) för Rolling Stones-konserten i mars var bandnamnet fortfarande T.S. People.
   Sjunne var tidigt ute och förutsåg det sena 60-talets stora revival för blues. Repertoaren var nästan uteslutande engelska bluescovers och bandet ställde upp i 1967 års upplaga av Sveriges Radios Popbandstävling, som sändes i radioprogrammet Opopoppa från Skansen. Blues Quality gick till final 22 augusti och hamnade på en hedrande tredjeplats efter bandet Lucas (med Janne Lucas Persson) från Göteborg och Plupps(!) från Luleå.


Från vänster: Sjunne Ferger, trummor, Henry "Henna" Larsson, bas, Per-Åke Måssebäck, sång, Mats Strömberg, orgel/trumpet, och Tommy Svensson, gitarr.

   Redan innan finalen i Popbandstävlingen i augusti 1967 spelade Blues Quality in första singeln.

1967
BLUES QUALITY
Rock me (B.B. King-Joe Josea)
Gamblers blues (B.B. King/Johnny Pate)
(Swe-Disc SWES 1199)

”Rock me” hette i original ”Rock me baby” på en singel med B.B. King 1964 men hade sitt ursprung långt tidigare i en låt som hette ”Roll me mamma” med bluespianisten Curtis Jones 1939. ”Gamblers blues” är också B.B. King-relaterad, från albumet ”Blues is king” (1967).

Henry Larsson lämnade Blues Quality i september 1967 och ersattes då av Peter Forsberg som några år tidigare varit gitarrist i The Cyclones tillsammans med bland annat Tommy Svensson. Forsberg spelade med Blues Quality året ut och ersattes då av Pär David Johnson.
   I oktober 1967 agerade Blues Quality förband till John Mayall's Bluesbreakers, upplagan med Mick Taylor på gitarr. Det var i Blues Quality Tommy Svenssons blev känd som en formidabel gitarrist och steg till himmelska höjder och blev en inspirationskälla för Örebros alla gitarrister. Ett rykte som, tack vare Blues Quality-spelningarna med Mayall och senare Fleetwood Mac (i maj 1968), även nådde England.
   Måssebäck lämnade Blues Quality våren 1968 och gick till sjöss och ersattes vid mikrofonen av norrmannen Björn Johansen, som också spelade saxofon. Nu var det dags att släppa bandets andra singel.

1968
BLUES QUALITY
O pretty woman (A C Williams)
Stormy Monday (T-Bone Walker)
(Swe-Disc SWES 1199)

”O pretty woman” är inte alls identisk med Roy Orbisons berömda singel från 1964 utan härstammar från en Albert King-singel med titeln ”Oh, pretty woman” (1966). ”Stormy Monday” dök första gången upp på en T-Bone Walker-singel 1947 med den fullständiga låttiteln "Call It Stormy Monday (But Tuesday Is Just As Bad)".

1968 var bluesvågen definitivt här och Blues Quality blev det naturliga namnet på scen när blues- och rockklubben Power House invigdes i juni. Den alltmer ökade fokuseringen på blues i bandets repertoar fick sångaren Johansen, som var mer intresserad av jazz, att framåt sommaren lämna gruppen som ännu en gång stod utan sångare.
   Sjunne fick Skånes bluesprofil Peps Persson, från Tjörnarp, att flytta till Örebro och bli ny sångare i Blues Quality. Peps, eller Per-Åke Persson, hade inlett sin karriär i bluesbandet Downbeat Crowd som hade väckt uppmärksamhet som liveband och gav Peps skivkontrakt 1966 och han kunde under namnet Linkin' Louisiana Peps ge ut två singlar, ”I got my mojo working” (1966) och ”Jailer bring me water” (1967), och ett album, ”Blues connection” (1968).
   Blues Quality hade framåt hösten 1968 en ny rutinerad sångare men Tommy Svensson var på väg att lämna gruppen och ersättas av Lasse Wellander från Nora där han (som basist!) hade spelat i gruppen Relaction. Under en tid spelade både Svensson och Wellander i bandet och Pär David Johnson ersattes då och då av Hans Odelholm, pappa till den numera riksbekante basisten Jerker Odelholm. Bland annat på American Folk Blues Festival '68 i Göteborg i oktober. Samma höst utökades bandet med altsaxofonisten Magnus Tingberg.


Blues Quality på Rigoletto i Jönköping. Peps till vänster, saxofonisten Magnus Tingberg i mitten och till höger gitarristen Lasse Wellander som vid tillfället spelade bas. Kalufsen vi ser strax ovanför congas-trummorna tillhör (enligt Lasse) Sjunne Ferger.

Svensson lämnade slutligen Blues Quality och Sjunne, bandets andre ursprungsmedlem, var som 17-åring redan på väg in i nästa musikaliska fas i sin karriär, jazzmusiken. Tillsammans med organisten Lars Jansson bildade han duon Takt & Ton. Sjunne ersattes av Bosse Skoglund, rutinerad trummis från Stockholm, som hade en bakgrund i jazzmusiken där han under 60-talet hade spelat med bland annat Lars Gullin, Don Cherry, Lasse Färnlöf och Bernt Rosengren.
   Nu (mitten av 1969) var Blues Quality med Peps i spetsen moget att spela in sitt första album.

1969
LINKIN' LOUISIANA PEPS & BLUES QUALITY
Sweet Mary Jane
Producent: Gunnar Bergström
(Sonet SLP-2501)

Sweet Mary Jane (Per Åke Persson)
Copenhagen blues (Per Åke Persson)
You're so fine (Little Walter Jacobs)
Somebody (Per-Åke Persson)
I once was a gambler (Lightnin' Hopkins)
Sail off to another shore (Per-Åke Persson)
Sad night is fallin' (Per Åke Persson)

Första albumet med Peps och Blues Quality innehåller fem Peps-original och två covers. ”You're so fine” är i original en Little Walter and his Jukes-singel från 1953 och ”Once was a gambler” fanns på albumet ”Lightnin' Sam Hopkins” (1962).

Under de här åren turnerade Peps & Blues Quality flitigt och byggde upp ett gediget rykte som ett professionellt och skickligt liveband. En planerad Englandsturné tidigt 1970 blev rumphuggen två gånger om. Först blev inte Bosse Skoglund insläppt och sedan gick turnébilen sönder vilket gjorde att den tänkta treveckorsturnén resulterade i blott två separata spelningar.
   På albumet ”Kaliyuga Express” (1970), med den Chicago-baserade gitarristen och sångaren Mike Castle, medverkar Blues Quality på två låtar, ”Stockholm blues” och ”Eagle rise”, och Peps spelar munspel på ytterligare tre, ”2:19 blues”, ”Rocks and gravel” och ”Sweet home Chicago”.
   Våren 1970 lämnade Peps Blues Quality av hälsoskäl och gruppen sökte ersättare i Kisa Magnusson och Susie Heine men splittrades. Efter sommaren samma år återuppstod bandet som kvartett, Nature, utan Strömberg och Tingberg men med Mats Ronander på sång och munspel. Men det är som sagt en nästan helt annan historia.


BLUES QUALITY 1969: Från vänster: Magnus Tingberg, Bosse Skoglund,
Pär David Johnson, Peps, Lasse Wellander och Mats Strömberg.


FOTNOT: Blues Quality-artikeln ovan publicerades i april 2020 som av naturliga skäl intresserade Henry Larsson, under ett år basist i bandet. Henry mejlade mig och berättade sina minnen och anekdoter från tiden med bandet. Det fick mig att ändra några tidsangivelser i ovannämnda text men jag vill också vidarebeordra övriga detaljer som Henry delade med sig av i flera mejl:

Kul med dina skriverier, speciellt från ”forntiden”! Jag heter Henry Larsson, och spelade bas under ett knappt år med dom fantastiska unga musikerna i Blues Quality. Jag började med dom hösten 1966, och vad jag minns hette vi Bluesquality redan då. Jag slutade efter finalen av popbandstävlingen på Skansen, och koncentrerade mig på mina studier i Örebro istället.
   Jag har kvar inspelningar från den tiden! Den relativt korta perioden var mycket betydelsefull för mig, och ledde mig vidare till ljudteknikerjobb vid SR i Stockholm. Flyttade hem till Gotland 1973 och fortsatte inom SR som cheftekniker/musiktekniker/producent, och har varit fritidsmusiker under de flesta åren fram till nu.

Och efter några motfrågor från mig skrev han:

Tack för ditt svar, och ditt intresse! Jag fick gräva i mina gömmor för att kolla när jag började i Blues Quality. Hittade pärmar med deklarationer och kvitton faktiskt, men inte något datum när jag började. Kan ha varit november eller december 1966. Garanterat from 1 januari 1967 i alla fall, eftersom den första spelningen var 3/1 enligt en lista, som jag gissar var skriven av Sjunnes mamma Åse Norlin (”pop-Åse”) som ställde upp till 100% för Sjunne.
   Jag har kvitto på den Fender Jazzbas jag köpte då, och kvitto på min Hammond jag sålde till Mats. Jag minns tyvärr inte Troggs o Downliners Sect-spelningarna, men naturligtvis Stones! Dom spelade bara ett par låtar, sedan stormade publiken scenen och snodde minst en av våra mikrofoner, för Stones lånade delvis vår utrustning!
   Jag var i alla fall med i Blues Quality från 1/1 - 15/9 1967 (sista spelningen för mig enligt Åses lista) och vi hade det namnet då! Om det står TS People i någon annons 1967 gissar jag att det helt enkelt blivit fel... Singeln spelade vi in före Sveriges Radio-finalen. För övrigt ett hastverk, ”Rock me” lät betydligt bättre i finalen! 
   En liten detalj där: I finalen spelade vi ”Rock me” och ”Call it stormy Monday”. Vår version var egentligen 5.10 lång, så vi fick skala ner den till 3.10. Ett litet minne därifrån: Juryn satt i en husvagn utanför Galejan. När de hade bestämt sig och kom ut därifrån fick jag ögonkontakt med Kjell Öhman. Han sa ingenting, men skakade lite på huvudet. Han höll nog på oss...
   Jag hade funderingar på att ta kontakt med bandet för några år sedan men blev bestört över att Sjunne inte fanns längre, och att även Tommy nyligen dött. Så det blev inget. Jag kontaktade inte Per-Åke eller Mats då. Dom kommer kanske inte ihåg mig...

Efter ytterligare några veckor, i mitten på november 2020, återkom Henry med fler intressanta detaljer i Blues Qualitys historia som fick mig att uppdatera den ursprungliga artikeln. Henry skrev:

Per-Åke Måssebäck började i TS People hösten 1966. Henry Larsson började i slutet av 1966, och vi var igång med det nya namnet Blues Quality i januari 1967. Vi spelade som förband vid kvällskonserten 27 mars 1967 med Rolling Stones. Konserten avbröts efter Stones spelat ett par låtar när publiken stormade scenen. Per-Åkes sångmikrofon försvann i vimlet, eftersom Stones lånade vår sånganläggning! (En äventyrlig dag för oss, eftersom vi tidigare hade spelat på Kumla-anstalten, men där inför en mycket bra publik!)
   En liten detalj: Singeln med ”Rock me” och ”Gamblers Blues” spelades in i augusti 1967 innan finalen på SR:s popbandstävling.
   Henry Larsson slutade i september 1967 för att plugga, och ersattes av Peter Forsberg, som spelade där året ut. Pär-David Johnson blev senare nästa basist i bandet.

/ Håkan

Covers: Bob Seger

BOB SEGER: Smokin' O.P.'s (Palladium, 1972)

I MIN JAKT PÅ BOB SEGERS RÖTTER i samband med research till min analys av hans liveskiva ”Live bullet” (1976) för några månader sedan hittade jag lite överraskande hans coverskiva från tidigt i karriären. När liveskivan gavs ut var jag inte riktigt medveten om Segers styrka och hans karriär under tidigt 70-tal var än mer höljt i dunkel. 1972 var han långtifrån färdigutvecklad som artist och musikerna som några år senare skulle bli Segers fasta kompband, Silver Bullet Band, var ännu så länge osynliga.
   Bob Seger fick förlita sig på mindre kända studionamn, några anonyma Motown-musiker och medlemmar i duon Teegarden & Van Winkle. Musikerna saknade rejäl dignitet för att tillverka något stort och oförglömligt. Men ryggraden i Segers karriär, managern och producenten Punch Andrews, fanns sedan 60-talet fortfarande vid hans sida och skulle följa honom minst ett decennium till. Det garanterade en godkänd men inte så personlig produktion på ”Smokin' O.P.'s” som för övrigt betyder "smoking other people's songs" och inget annat.
   Innehållet spretar kanske lite väl mycket för att uppfattas som homogent. Det pendlar mellan då ganska aktuellt covermaterial, singer/songwriter-låtar och gamla kända rockklassiker.
   På flera låtar pågår det försök att göra Bob Seger till en Joe Cocker-kopia eller ren och skär gospelsångare i Otis Reddings anda. Med körsångerskorna Pam Todd och Crystal Jenkins i studion får Bob konkurrens vid mikrofonen, speciellt på en gospelkryddad version av ”Love the one you're with”.
   På Bo Diddley/Chuck Berry-låtarna låter Bob som en konventionell men medelmåttig rock'n'roll-sångare med hes och ansträngd stämma. Den över sex minuter långa ”Bo Diddley” inkluderar både långa gitarr- och orgelsolon och mot slutet går låten över i en annan klassisk Diddley-låt, ”Who do you love?” utan att det har angivits på skivan.
   Orgel/trummor duon Teegarden & Van Winkle har onekligen påverkat arrangemangen. Skip ”Van Winkle” Knapes orgel tar ut svängarna rejält på flera låtar och på exempelvis ”Jesse James” jammas det friskt mellan musikerna.
   På både ”If I were a carpenter” och ”Hummin' bird” finns det uppenbara ambitioner att låta som Joe Cockers cover på ”With a little help from my friends”.
   Det är inte så konstigt att Segers egen ”Someday”, till eget pianokomp, inte fick något nytt förtroende i hans senare skivproduktion för det är en ganska färglös låt. Inte heller den nästan funkiga ”Heavy music”, fem år gammal Seger-låt som har dammats av här, lyckas höja albumets kvalitetsnivå.


Side One
1. "Bo Diddley" (Ellas McDaniel) 6:17
1955. Hitsingel med Bo Diddley (Ellas McDaniel).
2. "Love the One You're With" (Stephen Stills) 4:17
1970. Singel med låtskrivaren.
3. "If I Were a Carpenter" (Tim Hardin) 3:47
1966. Singel med Bobby Darin.
4. "Hummin' Bird" (Leon Russell) 3:46
1970. Från albumet "Leon Russell" ("Hummingbird") med låtskrivaren.

Side Two
1. "Let It Rock" (Edward Anderson) 3:25
1960. Singel med Chuck Berry som skrivit låten och då kallat sig för mellannamnen Edward Anderson.
2. "Turn on Your Love Light" (Joseph Wade Scott/Deadric Malone) 4:44
1961. Singel med Bobby Bland.
3. "Jesse James" (Traditional) 3:26
1920. Singel-b-sida ("The dying cowboy") med Bentley Ball.
4. "Someday" (Bob Seger) 2:31
Original.
5. "Heavy Music" (Bob Seger) 2:28
1967. Singel med Bob Seger and the Last Heard.

/ Håkan

LIVEALBUM #25: Bob Dylan

BOB DYLAN: Hard rain (Columbia, 1976)

BLAND BOB DYLANS ALLA LIVESKIVOR är kanske inte ”Hard rain” den mest uppenbara i Nobelpristagarens diskografi. ”Before the flood” (1974) var Dylans första liveskiva, med The Band som komp, och anses av experterna/fansen vara ett strå vassare än praktverket ”At Budokan” (1979), fylld av så kallade greatest hits. Men jag är väldigt övertygad om att ”Hard rain”- albumet har kommit i kläm mellan de skivorna. Både sound- och låtmässigt är ”Hard rain” en mer intressant och spännande liveskiva.
   För att fortsätta på live-Dylan-spåret har vi några 80-tals-utgivningar, den hyfsade ”Real live” (1984) med bland annat Mick Taylor i bandet och det katastrofala Grateful Dead-samarbetet på ”Dylan & The Dead” (1989), som inte riktigt står distansen ut. ”Live 1966”, med de legendariska Royal Albert Hall-inspelningarna, må vara mytomspunnen och klassisk men gavs ut många år efter inspelning och är därmed diskvalificerad för min Bästa Livealbum-lista.
   Jag fick ett rejält nyintresse för ”Hard rain” förra året när jag upplevde den Martin Scorsese-regisserade filmen ”Rolling Thunder Revue”, den spektakulära inte helt dokumentära historien om Bob Dylans turné 1975. I både bild och ljud kunde jag konstatera hur magisk Dylans framträdande var när han uppträdde så fokuserad med stor attack i sången.
   Filmen dokumenterar hösten 1975-delen av ”Rolling Thunder Revue”-turnén medan ”Hard rain”-inspelningarna är hämtad från två konserter i maj 1976, på sluttampen av turnén. Men här finns det nog med musikaliska bevis för att turnégänget efter närmare 50 konserter inte hade tappat varken energi eller inspiration.
   ”Hard rain” är huvudsakligen, fem låtar av nio, inspelad på Hughes Stadium, Fort Collins i Colorado på turnéns näst sista spelning, 23 maj 1976, medan övriga låtar spelades in en vecka tidigare i Fort Worth, Texas. Turnén är ju känd som en spektakulär happening med många tillfälliga gäster och spontana inhopp. På ”Hard rain” är det ändå ett förhållandevis koncentrerat gäng musiker och sångare som lyckas hålla livekänslan på en hög rockig nivå. Det här är verkligen Bob Dylan som rocksångare med elgitarr i händerna framför ett otroligt levande och inspirerat band.
   Innan första delen på ”Rolling Thunder Revue”-turnén gick Dylan in i studion och spelade in albumet ”Desire”, en i mina öron lätt blek uppföljare till ”Blood on the tracks”, och musiker från den inspelningen bildade sedan en central del av det stora kompbandet som följde med på turné. Basisten Rob Stoner, som egentligen var medlem i bluegrassgruppen Greenbriar Boys, blev kapellmästare på turnén och tre musiker, T Bone Burnett, Steven Soles och David Mansfield som tillsammans kom att bilda bandet Alpha Band, blev som gitarrister kärnan i turnébandet.
   Scarlet Rivera blev något av stjärna i bandet med sin fiol och fick spela en nyckelroll tillsammans med två trummisar, Howard Wyeth och Gary Burke, plus ”kändisarna” Mick Ronson, gitarr, och Joan Baez, gitarr och sång. Men Ronson spelar bara på en låt här, ”Maggie's farm”, och Burnett och Wyeth spelar även piano på skivan. Ronson gör en mäktig insats och är stundtals fullständigt vild i ”Maggie's farm” och hela bandet är spontant och ingen verkar riktigt veta hur låten ska ta slut.
   På skivan ryms bara en bråkdel av hela konserten, på 24 låtar, och jag är glad och imponerad att i de flesta fall, ”Maggie's farm” och ”Lay lady lay” är undantag, är de mest uppenbara låtarna bortstädade till förmån för lite mer aktuellt material. Kanske hade ”A hard rain's a-gonna fall”, som nästan titellåt, kunnat fått plats också. De tre låtarna från ”Blood on the tracks” är exempelvis alldeles lysande här. Visserligen gillar jag skarpt det huvudsakligen akustiska soundet på det studioalbumet men nu älskar jag också att bli totalt överkörd av elektrisk energi.
   Versionerna av de tre låtarna råkar dessutom vara extra förlängda här, ganska naturligt i livevärlden, och allt känns väldigt naturligt och enbart spännande. ”Shelter from the storm” har en galopperande gitarrsekvens som krydda och den över tio minuter långa avslutningslåten ”Idiot wind” är så mäktigt imponerande att jag aldrig har hört Bob Dylan bättre som riktig rocksångare. Samtidigt som bandet ger sig hän i varje takt. Kort sagt magi.
   De långt ifrån sönderspelade låtarna, balladen ”Oh sister”, den i original nästan anonyma ”You're a big girl now” och en ganska omarrangerad ”I threw it all away”, får här chansen att visa upp sig i en elektrisk otyglad skrud som jag tror att jag aldrig tidigare har hört komma från Mr Dylan. Och på de låtarna spelar Scarlet Riveras fiol en stor roll och det gav sådan stor uppmärksamhet att hon av bara farten fick ett eget skivkontrakt efter turnén.


SIDE 1

1. "Maggie's Farm" (Bob Dylan) 5:31
2. "One Too Many Mornings" (Bob Dylan) 3:51
3. "Stuck Inside of Mobile with the Memphis Blues Again" (Bob Dylan) 6:06
4. "Oh, Sister" (Bob Dylan/Jacques Levy) 5:02
5. "Lay, Lady, Lay" (Bob Dylan) 4:59

SIDE 2

6. "Shelter from the Storm" (Bob Dylan) 5:24
7. "You're a Big Girl Now" (Bob Dylan) 7:00
8. "I Threw It All Away" (Bob Dylan) 3:22
9. "Idiot Wind" (Bob Dylan) 10:11

/ Håkan

Krönika: Maj 1988

I maj 1988 retade jag upp mig på alla pinsamt undermåliga coverversioner på musikhistoriens mest kända och legendariska låtar. En ny yngre generation musiklyssnare svalde allt med hull och hår och brydde sig inte om de nya versionerna var helt omgjorda eller karbonkopior av originalarrangemangen. Live fungerade det men på skiva blev det ofta olyssningsbart. Det fick mig, inte helt överraskande, att bestämt hävda att det var bättre förr på originalens tid.
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/5 1988.

DET VAR BÄTTRE FÖRR

JAG HAR SOM BEKANT OFTA FRAMHÅLLIT coverlåtars självklara plats i dagens rockmusik. Inspirerad av åtskilliga svenska band som rest runt med repertoaren fylld med covers. Ty live är dessa låtar en tillgång men på skiva är covers inte alltid en styrka. Under de senaste veckorna har jag hört miserabla versioner av i original underbara låtar. Det VAR bättre förr.
   Strömpis söndagskvällar, under rubriken Söndagsbörsen, med spännande, kända gästartister är härliga liveupplevelser med uteslutande covers på repertoaren. Stockholm All Stars, Varmare Än Körv och Nilsson Pickett's, typiska coverband, har också visat upp samma kärlek till gamla rocklåtar.
   Även hos nyligen besökande utländska artister som Ronnie Wood och engelska Inmates var covers en betydande del av repertoaren. Till mycket nöje och glädje för både publik och artist.
   Medaljens baksida är dock mycket nära. Lyssna på när Judas Priest gör ”Johnny B Goode”, Tone Norum sjunger ”Somebody to love” och Michael Bolton angriper fridlysta ”Dock of the bay” och ni förstår vad jag menar.
   Bland låttitlar som ”Heavy metal”, ”Hard as iron” och ”Monsters of rock” finns på albumet ”Ram it down” (CBS) med Judas Priest en av den genuina rockmusikens största klassiker, Chuck Berrys ”Johnny B Goode”.
   Hundratals band har genom åren kört låten live och jag har säkert hört ett par dussin själv. Underbara showstoppers eller hyfsade extralåtar.
   Jag har däremot aldrig hört något värre än Judas Priests så kallade version. En överstyrd, två ton tung sologitarr följs av vrål och skrik. Avskyvärt och ett hån mot rockmusiken.
   Tone Norum har, med en producents hjälp, tack och lov inte lyckats förstöra Jefferson Airplanes 21 år gamla ”Somebody to love”. De har istället ton för ton försökt kopiera originalet men ändå misslyckats.
   Även här är det hårdrocksprägel på arrangemanget men unga Tone har svårt att trumfa Grace Slicks personliga röstresurser på originalet.
   Änkan efter Otis Redding har visst sagt sig vara nöjd med Michael Boltons version av ”(Sitting on the) Dock of the bay” men för mig luktar det spekulation lång väg. Känslan blåser bort lika fort som dollarsedlarna flyger in.
   Andra aktuella covers som befinner sig på gränsen till smaklös spekulation eller åtminstone onödig upprepning är ”Only one woman” med Alien, ”When a man loves a woman” med Art Garfunkel, ”Money” med Harald och ”Don't be cruel” med Cheap Trick.
   Samtliga inspelningar är några exempel på mycket bra låtar som folk känner igen och blir därmed gratisbiljett till nya framgångar för artisterna. Det är inte tal om artistisk originalitet eller personlig utveckling.
   Det VAR faktiskt bättre förr.

/ Håkan

Covers: Rumer

RUMER: This Girl's in Love: A Bacharach and David Songbook (East West, 2016)

SOM JAG LOVADE I VÅRAS, NÄR JAG SKREV om Rumers coverplatta från 2012, ”Boys don't cry”, hade jag en plan att snart skriva om hennes nästa album med enbart covers. Som ni ser redan i titeln har Rumer den här gången ägnat hela skivan åt ett och samma låtskrivarpar, Burt Bacharach/Hal David. Sound- och låtmässigt rör sig den brittiska sångerskan i ungefär samma område på sina båda coverskivor där pop och schlager möts i den melodiska heliga gatukorsningen.
   Det legendariska låtskrivarteamet stod bakom en mängd hits på 60-talet. Låtar som till slut blev så sönderspelade att de närmast får beskrivas som parodier på schlager men Rumer överraskar lite genom att inte bara välja de mest uppenbara hitsen och istället gräva lite djupare i låtskatten.
   OK, några kända evergreens och klockrena hitlåtar kopieras här, exempelvis titellåten (stor hit med Herb Alpert 1968), ”(They long to be) Close to you” (stor hit med Carpenters 1970), ”Walk on by” (stor hit med Dionne Warwick 1964) och ”What the world needs now is love” (hit med Jackie DeShannon 1965).
   Som ni ser och jämför med låtlistan här nere är det inte alltid originalversionerna som blivit hits. Men det kanske mest intressanta med Rumers coveralbum är låtarna som är mindre kända och i en del fall helt okända för mig faktiskt. Jag trodde jag hade koll på samtliga Bacharach-låtar genom tiderna men här dyker det upp några för mig helt obekanta låttitlar vilket gör att jag inte kan jämföra Rumers versioner med något annat. Det gör coverskivan mer spännande än vanligt.
   Ganska förklarligt har ”Are You There (With Another Girl)” och ”The Last One To Be Loved” hamnat i skuggan på Bacharachs historiska låtskatt. Har ganska typiska kännetecken men är tämligen mediokra men i ”Balance of nature”, från 70-talet, har jag hittat en ny favorit.
   ”A house is not a home”, den avskalade ”(They long to be) Close to you” och det maffiga blåsarrangemanget på ”What the world needs now is love” är annars mina favoritögonblick på skivan.
   Skivan är märkvärdigt välproducerad och professionellt arrangerad av Rumers make Rob Shirakbari (som har jobbat med både Dionne Warwick och Burt Bacharach), inspelad i sju olika studior i USA och London, med studiomusiker som kanske inte är mest kända för att sätta personliga avtryck i musiken. Men det är ett elegant sound som de har lyckats åstadkomma. Och när ikonen själv, Burt Bacharach, gör en liten entré på både sång och piano i introt på titellåten blir det givetvis mer klassiskt än på övriga skivan.
   Men den Pakistanfödda sångerskan Rumer håller med sin röst en hög kvalitativ nivå långt över den konventionella coversångerskans. Hennes röst är inte lika sockersöt som Karen Carpenters men saknar Dionne Warwicks temperament.


The Look Of Love 4:18
1967. Från soundtrackalbumet ”Casino Royale” med Dusty Springfield.
Balance Of Nature 4:06
1972. Från albumet ”Dionne” med Dionne Warwicke.
One Less Bell To Answer 3:20
1967. Singel med Keely Smith.
Are You There (With Another Girl) 3:15
1965. Singel med Dionne Warwick.
(They Long To Be) Close To You 4:05
1963. Singel ”They long to be close to you”) med Richard Chamberlain.
You'll Never Get To Heaven (If You Break My Heart) 4:05
1964. Singel med Dionne Warwick.
Land Of Make Believe 3:29
1964. Singel-b-sida (”Vaya Con Dios”) med The Drifters.
A House Is Not A Home 3:47
1964. Singel-b-sida (”You'll Never Get To Heaven (If You Break My Heart)”) med Dionne Warwick.
Walk On By 3:16
1964. Singel med Dionne Warwick.
The Last One To Be Loved 3:41
1964. Från albumet ”Make way for Dionne Warwick” med Dionne Warwick.
This Girl's In Love With You 4:54
1968. Från albumet ”Danny Williams” (”That guy's in love”) med Danny Williams.
What The World Needs Now Is Love 3:50
1965. Singel med Jackie DeShannon.

/ Håkan

LIVEALBUM #26: Ulf Lundell

ULF LUNDELL: ”Maria kom tillbaka” Live (EMI/Rockhead, 1993)

EFTER NÄSTAN TVÅ DECENNIER SOM turnerande artist lyckades Ulf Lundell 1993 genomföra en sommarturné utan skandaler, utan inställda konserter och utan negativa rubriker. Det var musikalisk och personlig succé från början till slut. Den succén resulterade i ett magnifikt live-trippel-album som utan att skämmas har fått plats på min Bästa Live-album-lista.
   De tre live-skivorna innehåller detaljer som jag egentligen lovade mig själv skulle diskvalificera skivan från min lista. Som exempelvis den inledande studioinspelade låten ”Östra Svealand”, en visserligen alldeles gudomligt vacker klassisk sång med kraftfullt stråkarrangemang och mezzosopranen Barbro Nettin som underbart intro, som är så långt från liveatmosfär som det går att komma. Ytterligare två låtar är inspelade utanför konsertscenen, på Grand Hotell i Lund. Som traditionell liveskiva haltar den här maffiga samlingen något.
   Ändå är ”Maria kom tillbaka” en underbar återupplevelse av en av Lundells bästa turnéer, hans stora comeback i allra bästa form, på ett mastodontverk (tre cd = 3 tim 20 min!) som bekräftar storheten hos både artist och ett otroligt starkt kompband. Med en speltid som även får den längsta Lundell-konserten att blekna i jämförelse.
   Sommaren 1993 var det två år sedan som Ulf Lundell hade turnerat på konventionellt sätt och bandet bakom var nu till stora delar nytt. ”Gamlingarna” Magnus Tengby, gitarr, och Hasse Engström, keyboards, var rutinerade i sammanhanget medan den spännande Lolita Pop-gitarristen Sten Booberg var en ny energisk färgklick. Där fanns också en stabil trygg kompsektion, Thomas Hultcrantz, bas, och Björn Gideonsson, trummor, som hade gemensam bakgrund i Mosquitos. Till den traditionellt rockiga sättningen tillkom de rutineradse körtjejerna Ebba Forsberg och Maria Blom, på instrument som dragspel och gitarr, som gav det musikaliska soundet en positiv touch i stort.
   Jag såg med egna ögon och hörde med egna öron tre konserter på den här oöverträffade Lundell-turnén och det har naturligtvis påverkat mina känslor och åsikter om skivan. På en turné där konserterna spelades in på tio olika platser, från småställen som Östervåla och Tidaholm till stora städer som Malmö och Göteborg, och 34 låtar har sorterats ut och ska enligt marknadsföringen fungera som ett gig fast lite fylligare och kraftigt förlängt.

JAG HAR BARA ETT LITET KLAGOMÅL när det gäller låtordning och den önskade gigkänslan. På de tre konserter jag såg, i Karlstad, Stockholm och Örebro, och andra setlists som jag har läst inleddes konserterna sommaren 1993 alltid med den alldeles naturliga öppningslåten ”Ute på vägen igen” men här dyker den upp först som nummer 27! Jag kan inte riktigt finna motivationen till det.
   Jag, om någon, ska inte klaga på de icke liveinspelade låtarna i sammanhanget ty överraskningar och exklusiva nyheter kryddar repertoaren här i den rekordlånga menyn av låtar. Redan nämnda ”Östra Svealand” är en skön pärla, elpianobaserade ”En kvinna som hon” är bättre än sin kamouflerade plats bland gamla klassiker och den avslutande titellåten med tramporgel är en vacker sång. Men ingen av de tre låtarna har sedan 1993 fått förnyat förtroende i Lundells allt mastigare liverepertoar. Jag misstänker också starkt att första delen av ”Skyll på stjärnorna”, även där är tramporgeln framträdande, är inspelad på hotellrummet i Lund.
   I övrigt är det idel bekanta låtar på ”Maria kom tillbaka” men ändå inte utan överraskningar och nya arrangemang som på flera håll överträffar studiooriginalen. Exemnpelvis den magiska sekunden när ”Hon gör mej galen” går över från folkpoprock till tung vrålande rock. Eller Sten Boobergs andlösa gitarrsolo i ”Skyll på stjärnorna” och hela det stegrande tempot i det triumfartade nyarrangemanget av ”Öppna landskap”.
   Sedan går det inte att låta bli att imponeras av den energiska pondus som genomsyrar versionerna i återvändande låtar som ”Vid din grind igen”, ”Tre bröder”, ”Herrarna” och ”Bente”. Alla dekorerade med nya fräscha arrangemang. Och lite kul är det att två aktuella singel-b-sidor, ”Stort steg” och ”Lång väg hem”, har fått liveutrymme.
   För att inte förvandlas till en stendöd artist utan några ambitioner är det friskt mod av Lundell att döpa om och förenkla några gamla låttitlar. ”(Oh la la) Jag vill ha dej” har blivit ”Oh la la” och ”Sextisju, sextisju” har blivit ”67”. På en skiva med få låtar kortare än fem minuter och flera låtar är sju minuter eller längre.


CD1

1. "Östra Svealand" (Ulf Lundell)
2. "Rött" (Ulf Lundell)
3. "Jag gav bort allt" (Ulf Lundell)
4. "Tre bröder" (Ulf Lundell)
5. "Herrarna" (Ulf Lundell)
6. "Bente" (Ulf Lundell)
7. "Danielas hus" (Ulf Lundell)
8. "Hon gör mej galen" (Ulf Lundell)
9. "Älskad och sedd" (Ulf Lundell)
10. "Hjärtat mitt" (Heart of mine) (Bob Dylan/Ulf Lundell)
11. "Gränsen" (Ulf Lundell)
12. "Nytt liv" (Ulf Lundell)

CD2

1. "Kitsch" (Ulf Lundell)
2. "En kvinna som hon" (Ulf Lundell)
3. "Skyll på stjärnorna" (Ulf Lundell)
4. "Den vassa eggen" (Ulf Lundell)
5. "Chans" (Ulf Lundell)
6. "Stort steg" (Ulf Lundell)
7. "Lycklig, lycklig" (Ulf Lundell)
8. "När jag kysser havet" (Ulf Lundell)
9. "Kär och galen" (Ulf Lundell)
10. "Vid din grind igen" (Ulf Lundell)
11. "Öppna landskap" (Ulf Lundell)

CD3

1. "Laglös" (Ulf Lundell/Lasse Lindbom/Janne Bark))
2. "Evangeline" (Ulf Lundell)
3. "Rom i regnet" (Ulf Lundell)
4. "Ute på vägen igen" (Ulf Lundell)
5. "Dansa nu" (Ulf Lundell)
6. "Oh la la" (Ulf Lundell)
7. "67" (Ulf Lundell)
8. "Min vandrande vän" (Cinnamon girl) (Neil Young/Ulf Lundell)
9. "Isabella" (Ulf Lundell)
10. "Lång väg hem" (Ulf Lundell)
11. "Maria kom tillbaka" (Ulf Lundell)

/ Håkan

Krönika: Juni 1996

En liten sann historia om när jag spontant träffade Glen Matlock, Sex Pistols-profilen, 1983. Tidsperspektivet svindlar. När jag sprang på Matlock var det exakt sex år sedan han hade lämnat Pistols, otroligt länge sedan. När jag skrev krönikan, juni 1996, hade det gått ytterligare 13 år och jag uppfattade då händelsen som ren nostalgi. Nu, november 2020, förvandlas ju de första sex åren till blott ett ögonblick, 13 år till bara ett drygt decennium och tiden sedan jag skrev den här krönikan, 24½ år, är ju i sammanhanget en hel generation. Så påstår några att tiden inte går fort...

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Magasinet 5/6 1996.

MÖTET MED MATLOCK MITT I MELLANKARRIÄREN

JAG INTE PÅSTÅ ATT JAG HAR TRÄFFAT MÅNGA prominenta personer inom pop- och rockbranschen. Sedan jag gjorde min första professionella intervju 1974 är det med historiskt perspektiv egentligen väldigt få.
   1974 var det en artist som just då toppade USA-listan. Så egentligen har jag därefter bara träffat, intervjuat och samtalat med artister eller grupper av mindre intresse...
   Ett spontant möte skedde i London en januaridag 1983 med en artist som i dagarna solodebuterar, 19 år efter sin skivdebut.
   Vi var några stycken som på kvällskvisten denna ”speciella” torsdagskväll tog Bakerloo-linjen nordväst. Som leder till Wembley Park men vi gick av redan i West Hampstead strax efter lyxförorterna St John's Wood och Swiss Cottage.
   I Hampstead, där jag varken förr eller senare satt min fot, var det ingen lyx. Råkallt och så där otäckt mörkt som det bara kan vara i London utanför citykärnan.
   För ett ögonblick var vi osäkra på var vi var, varför vi åkt till denna håla där den ödesmättade tystnaden var det enda som talade.
   Vi letade dock snabbt upp den lilla klubben Moonlight, som onekligen var en parentes som konsertlokal i London.
   Målet för vår lilla kvällsutflykt var en konsert med gruppen London Cowboys men den största anledningen var gruppens nye basist, Glen Matlock.
   Matlock var Sex Pistols-medlemmen som fick sparken för att han gillade Beatles. Då, 1983, var han mitt inne i en lång mellankarriär som först i år, 1996, tagit honom tillbaka till de stora strålkastarna. Genom Pistols uppmärksammade återförening.
   När vi väl lokaliserat klubben siktade vi in oss på puben vägg-i-vägg. Välbesatt som alla engelska pubar vid 7-8-tiden på kvällen.
   Och plötsligt stod han där, okänd för den stora massan, framför en exalterad popskribent från Örebro. Ytterst anspråkslös och sympatisk förklarade han att han sedan fem veckor tillbaka spelade i London Cowboys.
   Han ansåg själv att han än så länge spelade en mindre roll i bandet men ändå börjat bidra med låtar till scenrepertoaren.
   På den efterföljande konserten uppträdde Glen i kråsskjorta och svart kavaj, spelade koncentrerad bas och tog steget fram till sångmikrofonen bara en gång.
   För de lokala punkarna på Moonlight var Sex Pistols nostalgi och Glen Matlock en historisk föredetting. Ty publikresponsen var ljum men musikaliskt var det den London-veckans klart mest minnesvärda upplevelse.
   Förbandet för kvällen hette Legendary Luton Kippers och entrébiljetten kostade blott ett pund...
   Som Pistols-medlem i 18 månader stod Matlock nästan för allt som gruppen hade att ge musikaliskt. Utan att överdriva var han den musikalska hjärnan i gruppen. Skrev ”Anarchy in the UK” nästan helt ensam. Han lämnade gruppen i februari 1977 och första albumet kom ut i oktober samma år. Ändå är nio av skivans tolv låtar från hans penna.
   Matlocks karriär mellan de båda Sex Pistols-äventyren tillhör rockvärldens mest lågprofilerade. Han ville bli uppskattad för sina musikaliska förtjänster, inget annat.
   Därför bildade han direkt efter Pistols ett naturligt normalt popband, Rich Kids, med Midge Ure och Steve New.
   New finns för övrigt med på Matlocks helt aktuella solodebut, ”Who's he think he is when he's at home”. Be mig inte förklara titeln men skivan har riktig rockprägel, hetsiga gitarrattacker, utgiven på det välrenommerade skivbolaget Creation.
   Efter Rich Kids fortsatte Matlock göra skivor med små grupper i mindre sammanhang. Skivorna med Spectres, Hot Club, nämnda Cowboys och Gene October gör inga anspråk på mästerverksstämpeln men avslöjar ändå en harmonisk Matlock nöjd med livet i skuggan.
   1990 var han inblandad i ett nytt projekt, Rhode-Twinn, iscensatt av förre Clash-managern Bernard Rhodes. Men det blev inget mer än singeln ”Bike boy”.
   Däremellan hade han också ett band med förre Doll By Doll-ledaren Jackie Leven under det spektakulära namnet Concrete Bulletproof Invisible som ibland förkortades CBI.
   Och nu väntar den upphaussade Pistols-återföreningen som tenderar att göra Glen Matlock mer känd än hans egen solokarriär.

/ Håkan

Tributes: Rolling Stones

"Paint it black: An alt country tribute to the Rolling Stones" (Reimagine, 2011)

DET ÄR EN SPÄNNANDE OCH TILL VISS DEL för mig okänd skara artister som här på väldigt olika sätt tolkar Rolling Stones-låtar ur ett alt-country-perspektiv som titeln säger. Som vi redan vet är alt-country-genren ett vidsträckt begrepp på ungefär samma sätt som den närbesläktade genren americana. Men tänker man på country ihop med namnet Rolling Stones uppstår ganska fina känslor. Och det är ingen överraskning när det dyker upp ganska självklara covers på Stones-låtar som ”Sweet Virginia”, ”Far away eyes”, ”You got the silver” och ”Wild horses” på ett Rolling Stones-hyllande album. Spontant är det väl bara ”Dead flowers” jag saknar.
   Artistskaran pendlar mellan bekanta namn och helt okända artister, med tyngdpunkt på det senare, och sedan några däremellan som jag kände till men hade dålig koll på. Det tar ungefär lika lång tid, en dryg timme, att analysera innehållet på skivan som att sedan spela sig igenom albumet. Att alltså identifiera artisterna/grupperna och granska låtarnas ursprung. Och då kommer jag till insikt att det är låtar från mästerverket ”Exile on Main St” som är i majoritet på skivan men här finns både åldre och betydligt nyare låtmaterial som tolkas på en rad olika sätt, ibland väldigt förutsägbart och ibland överraskande personligt och nästan våghalsigt.
   Några av de redan mer bekanta grupperna, Great Lake Swimmers och Cowboy Junkies, gör tämligen bekanta men också stabilt personliga versioner av sina tolkningar av ”Before they make me run” respektive ”Moonlight mile”. Utan att överträffa Keith Richards original av den första låten men en ljuvligt lågmäld ton lyfter den andra låten till nya höjder.
   Även Blue Mountains ”Torn and frayed” och Everests ”Sweet Virginia” tillhör skivans toppar fast versionerna inte skiljer sig så mycket från ”Exile on Main St”-originalen.
   Här finns också artister och grupper som vill sätta personliga avtryck med sina Stones-covers. Som Matthew Ryans suggestivt laddade ”Streets of love”, albumets färskaste låt från ”A bigger bang”, duetten mellan Tom Wilson (Lee Harvey Osmond) och Mary Gauthier får den ganska okända låten ”Dear doctor” (från ”Beggars banquet”) att stå ut och att en tjej som Barbara Kessler får ”You got the silver”, med en fin slide i arrangemanget, att få nytt liv är uppfriskande. Och Anders Parker lyckas göra den i original rätt anonyma ”Goat's head soup”-låten ”Coming down again” både personligt och imponerande.
   Men det är tolkningarna av ”Jumpin' Jack Flash”, ”Far away eyes” och titellåten ”Paint it black” som tar ut svängarna allra mest på albumet. Den ibland tålamodskrävande sångaren Howe Gelb i Giant Sand har gjort en pratigare och långsammare pianoversion av Stones-klassikern. Brett Sparks i The Handsome Family berättar talande en helt ny berättelse mellan refrängerna på ”Far away eyes”. Och Brian Ritcheys ”Paint it black” liknar ingenting vi har hört tidigare av den låten: Efter den långsamma piano- och fiol-inledningen följer en närmast punkig, skramlig, stökig och respektlös fortsättning för att sedan avslutas ensam vid barpianot.
   Kanske hade jag väntat mig genomgående alt-country-kryddade versioner av Stones-låtarna men fick en mängd spretiga tolkningar. Som dock hade många underhållande och smått intressanta detaljer.


01. Great Lake Swimmers – Before They Make Me Run
02. Matthew Ryan – Streets Of Love
03. Cowboy Junkies – Moonlight Mile
04. Hem – You Can’t Always Get What You Want
05. Everest – Sweet Virginia
06. The Bittersweets – Loving Cup
07. Giant Sand – Jumping Jack Flash
08. Lee Harvey Osmond & Mary Gauthier – Dear Doctor
09. Over The Rhine – Waiting On A Friend
10. The Handsome Family – Faraway Eyes
11. Blue Mountain – Torn And Frayed
12. Brian Ritchey – Paint It Black
13. Neal McCarthy & Ivo Matos – Wild Horses
14. Barbara Kessler – You Got The Silver
15. Anders Parker – Coming Down Again

/ Håkan

Oktober 2020 på Håkans Pop

Foto: Carina ÖsterlingOktober månads unika konsert med Olle Unenge och hans två kompanjoner, Janne Hedström och Oskar Hansson.

TIDEN GÅR, SOM SAGTS MÅNGA GÅNGER, fortare och fortare och dett är ännu en gång dags att sammanfatta en månad på Håkans Pop. Till viss del en normal förväntad månad men till andra delar en månad med helt unika händelser. Spontant känns det som att jag under oktober lyssnade på fler nyutgivna skivor än tidigare i år. Har ingen som helst statistik på det men känslan är så. Den här texten avslutas med lite synpunkter på skivorna jag lyssnat på senaste månaden men först en tillbakablick på Håkans Pops innehåll under oktober 2020.
   Månadens fasta punkter på Håkans Pop inleddes med följetongen ”Gamla krönikor” där jag varje vecka tittar tillbaka på en krönika, publicerad i Nerikes Allehanda, från 80- och 90-talet. I månadens backspegel fanns krönikor från januari 1988, januari 1997, februari 1988, september 1996 och april 1988.
   På livealbum-listan, där jag rangordnar mina 38 bästa livefavoriter på skiva, skrev jag om Richard Lindgren, Dr Feelgood, Lou Reed och Kursaal Flyers. Fantastiskt fina liveskivor, alla fyra, som hamnade på platserna 28-31.
   Bland tribute- och coverskivorna uppmärksammade jag album med Temptations, k. d. lang, Laleh och en svensk skiva där grupper och artister göra sina egna versioner av Tages gamla låtar, ”Fuzzy patterns”.
   Av månadens mindre väntade episoder uppmärksammade jag naturligtvis avskedet av min mamma Ingrid som i all dyster verklighet även hade små positiva glimtar. Dottern Emily med pojkvännen Stephen kom tillfälligt hem till begravningsceremonin från London. Under några dagar pratades många minnen och många gamla fotografier passerade revy. När svärsonen fällde den fina kommentaren att min pappa (död sedan 1999) på bild liknar David Byrne (Talking Heads).
   På lite större distans tog jag under oktober också adjö av 60-talsprofilen Spencer Davis.
   Under månaden hade jag dessutom nöjet att besöka en konstutställning i Hallsberg med poprofilen Love Antells verk.
   Jag fick också uppleva en konsert, som i dagens läge får beskrivas som ganska unikt, med Olle Unenge och hans nya tajta band på två skickliga musiker.

DÅ VÄNDER VI BLICKARNA OCH ÖRONEN mot oktober månads nyutgivna skivor. Redan på första dagen, 1 oktober, skrev jag en längre recension på ett svenskt album, Eric Palmqwists ”Hej då”, och för en dryg vecka sedan blev jag ”nödd och tvungen” att formulera mina åsikter om Bruce Springsteens nya album ”Letter to you”.
   Jag har som sagt lyssnat på många nya skivor under månaden och några hade karaktären att inte riktigt hamna i min absoluta favoritposition. Men albumen med Matt Berninger (The National-sångaren ), I'm Kingfisher (minns en liveupplevelse med den svenske artisten), Jeff Tweedy, Eels, Travis och Hurula var bra men stundtals lite för stillsamma för att på allvar fastna i mitt minne.
   Jonas Game, bandprojektet som förre Bad Cash Quartet-trummisen Jonas Lundqvist startade, hade sina ljusa musikaliska stunder i slutet på 00-talet men sedan 2012 har Jonas givit ut skivor under sitt eget namn. Lovande men låtmässigt inte helt homogena skivor. Men nu, på albumet ”Dubbla fantasier”, har det märkbart lossnat. Det positiva resultatet är nog till stora delar medproducenten Jocke Åhlunds förtjänst. Han har lyckats fånga starka detaljer i Jonas låtar som sedan resulterat i pop på både både ett personligt och kommersiellt sätt.
   Viktor Olsson tillhör också den svenska personliga popbranschen. Jag minns att han gjorde ett fräscht intryck på en Anna Ternheim-konsert 2016 och nu ger han ut sitt tredje album, ”Allt jag ville säga”, som imponerar så smått i den lite lättsammare popgenren. Låtar som ”Du/jag”, ”Evergreen” och titellåten har defintivt fatstnat i min hjärna.
   Apropå låtar som har fastnat i min hjärna finns det en mängd på Helen Sjöholms nya album ”En ny tid”. Fantastisk produktion av Andreas Dahlbäck men där låtinnehållet verkligen lockar till upprepade lyssningar. Här finns några stillsamma och vemodigt vackra Andreas Mattsson-ballader, Annika Norlin och Anna Ternheim har också hjälpt till med låtskrivandet men framförallt är det två för mig nya obekanta namn som har skrivit flera av skivans oförglömliga låtar, exempelvis ”Jag är elden” och ”Som en krona”. Jonatan Järpehag och Paulina Palmgren måste vara namn för framtiden i svensk musikbransch!
   Jämtländskan Ellen Sundberg har alltid varit intressant som sångerska och låtskrivare. Till och med hennes svenska album häromåret med enbart Kjell Höglund-låtar träffade rätt. På egen hand skriver hon alltid på engelska och på nya albumet ”Levi's blue eyes” låter det bekant och personligt. Men kanske också lite för bekant för att samtidigt låta spännande och överraskande. Jag har just nu svårt att hitta de där rejäla höjdpunkterna.
   Jag såg Gustaf & Viktor Norén (ex-Mando Diao/ex-Sugarplum Fairy) på nätet göra ett akustiskt liveframträdande från inspelningsstudion och det lät väldigt bra, låtmässigt starkt med en underbar personlig klang i allt. En vän varnade mig för nya albumet ”Hymns to the rising sun” som inte alls lät lika naturligt och akustiskt så det var med oroliga förväntningar jag började lyssna. Men jag blev glatt överraskad och mycket tillfredsställd. Låtarna höll, deras samspel i rösterna var ju perfekt och som helhet var det inte lika elektroniskt som jag hade fått varning om.
   Namnet Elvis Costello drar ju alltid till sig uppmärksamhet för ögon och öron. Men varje ny skiva är alltid en prövning och långtifrån succé i mina öron. Han tenderar att med ålderns rätt, fyllde nyligen 66(!), ta sig friheten att musikaliskt experimentera och ständigt söka nya obevandrade musikaliska vägar. På nya ”Hey clockface” slår han nästan knut på sig själv i ambitionen att överraska.
   Där finns både de jazziga influenserna, de starkt experimentella ljudexplosionerna och de ödmjuka balladerna med hans darrande personliga röst. Resultatet blir givetvis inget homogent eller ett album där man kan rekommendera hela albumet rakt av. Nej, i mycket små doser kan jag njuta av någon låt men jag har svårt att hitta tiden som är värd att återigen lyssna på ”Hey clockface” från början till slut i sin helhet.

/ Håkan

LIVEALBUM #27: U2

U2: ”Under a blood red sky” (Island, 1983)

20 AUGUSTI 1983. DET ÄR DATUMET NÄR U2 kom in i mitt liv på allvar. Jag hade visserligen, unikt och exklusivt kan tyckas, sett U2 på lilla trånga och enormt mysiga Marquee på Wardour Street i London redan i november 1980 men den konserten var mer ett resultat av ren tillfällighet som jag var helt oförberedd på. Och den irländska rockgruppen var då ny och orutinerad och hade precis tagit sina första små steg på en karriär som decennier framöver bara skulle växa och växa.
   Det stora mäktiga steget mot gruppens kultstatus och enorma popularitet tycker jag inleddes just den här ovannämnda lördagen i augusti 1983. Och då var det med tv:ns hjälp, direktsändningen av Rockpalast från utomhuskonserten vid Lorelei, den 132 meter höga klippan på floden Rhens högra strand vid Sankt Goarshausen, där det förutom U2 bjöds på ett antal kända grupper på konsert.
   Rockpalast var ett tyskt populärt liveprogram med rockmusik som jag under främst 70-talet minns för de långa nattliga direktsändningarna, över stora delar av Europa, med tre-fyra grupper som körde rejält långa konserter inför tusentals människor i publiken.
   Efter många år i inomhuslokaler började Rockpalast 1981 att sändas från utomhusscenen i Lorelei och 20 augusti 1983 var det alltså dags för en lång oförglömlig sändning, från dagsljus till sen kvällstid i mörker. Dagen inleddes med Dave Edmunds med band, inklusive Billy Bremner, och en 17 låtar lång konsert som efter en paus fortsatte med U2 som fick 13 låtar på sig att åstadkomma ett oförglömligt ögonblick framför tv:n. Bilder på en livlig och stundtals våghalsig Bono som klättrade ut i publiken sitter fastetsade på näthinnan än idag. Fem av bandets låtar från just den konserten återfinns på liveskivan ”Under a blood red sky”.
   Skivan beskrivs som mini-LP och har en lite kortare speltid, drygt 34 minuter, än konventionella album. Men det är åtta låtar (tre är inspelade i USA i maj och juni samma år) av väldigt hög kvalité, både musikaliskt och tekniskt med rutinerade Jimmy Iovine som producent.
   U2 var i augusti 1983 än så länge ett tämligen orutinerat band men hade ändå tre album bakom sig när de steg upp på scenen i Tyskland (se hela konserten nedan). Låtarna på ”Under a blood red sky” är huvudsakligen hämtade från gruppens tre första album, ”Boy” (1980), ”October” (1981) och ”War” (1983), plus deras allra första singel "11 O'Clock Tick Tock".
   Det här var som sagt tidigt i U2-karriären med en ganska begränsad repertoar att välja ur men energin och självförtroendet var det inget fel på. Gitarristen The Edge, utan varken mössa eller hatt, spelade samma musikaliska huvudroll som han har gjort i alla tider. På ”New year's day” spelar han verkligen piano och gitarr samtidigt. Men kompsektionen, trummisen Larry Mullen Jr och basisten Adam Clayton, är minst lika viktig för gruppens personliga och unika sound. Kanske än mer tydligt på en liveinspelning.
   Med fem singellåtar på skivan får man väl analysera urvalet av låtar som det bästa och mest kända med gruppen vid den här tidpunkten. Gruppens då kanske mest kända låt, ”Sunday bloody Sunday”, gavs dock aldrig ut på singel i England men framstår här som skivans färgstarkaste ögonblick. Men jag har drabbats av tvivel kring uppgiften, på skivomslaget, att låtens inspelning här är hämtad från Rockpalast-sändningen. Här presenterar Bono låten på engelska (”this is not a rebel song, this is 'Sunday bloody Sunday') medan han på den autentiska tv-sändningen stakar sig fram på tyska i en lång monolog innan låten inleds...
   Just här, hösten 1983 (skivan släpptes i november), skulle det dröja ett år innan U2 skulle nå den riktigt höga musikaliskt personliga nivån på skiva, med ”The Unforgettable fire” som första mästerverk, men just det här liveögonblicket var och är oförglömligt.

SIDE 1

1. "Gloria" (U2) 4:32
2. "11 O'Clock Tick Tock" (U2) 4:34
3. "I Will Follow" (U2) 3:36
4. "Party Girl" (U2) 2:52

SIDE 2

1. "Sunday Bloody Sunday" (U2) 4:55
2. "The Electric Co." (U2) 5:18
3. "New Year's Day" (U2) 4:29
4. "40" (U2) 3:36



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.