Blogginlägg från november, 2020

LIVEALBUM #24: The Inmates

Postad: 2020-11-23 07:57
Kategori: Bästa livealbum

THE INMATES: The Inmates meet the Beatles (Mute Sonet France/Virgin, 1987)

DET ÄR KANSKE ALLDELES FÖR FÖRUTSÄGBART att jämföra Inmates med Dr Feelgood och då på alla punkter tycka mer om det senare betydligt allmänt mer välbekanta bandet. Men i min värld på min lista över Bästa Livealbum är det faktiskt Inmates som överträffar Feelgood (som jag skrev om på Håkans Pop för en månad sedan). Jag menar alltså att Inmates liveskiva med Beatles-covers är bättre, mer spännande och mer intressant än Feelgoods bästa livealbum ”As it happens”.
   Däremot vill jag, på allmän begäran, inte påstå att Inmates jämförelsevis var ett totalt bättre liveband i verkligheten. Och jag kan, för att understryka min tes, med eftertryck berätta att jag fick flera chanser att uppleva och jämföra banden live under 80- och 90-talet.
   Låt vara att båda banden avsöndrade en härlig massa svett och energi på sina konserter men tidsmässigt var ju Inmates huvudsakligen ett 80-talsfenomen medan Feelgoods starka 70-tal, med gitarristerna Wilko Johnson och Gypie Mayo, knappast går att musikaliskt överträffa i historieböckerna. Men det finns givetvis många paralleller mellan banden som är svårförklarligt identiska.
   Som när jag såg Inmates live i Örebro 1988, på uppföljningsturnén till Beatles-coveralbumet, och det faktiskt var Gypie Mayo(!) som (tillfälligt?) ersatte Inmates ordinarie gitarrist Peter Gunn. Eller att båda banden under många år delade skivproducent i Vic Maile, det kanske bästa namnet när det gäller engelsk rhythm & blues-rock. Och det komplicerade faktumet att Johnny Guitar, en senare Feelgoods-gitarrist, gav ut ett album 1985 tillsammans med Inmates-sångaren Bill Hurley, ”Double agent”.
   Det band som 20 juni 1987 spelade in och gav ut ”...meet the Beatles” var till hundra procent identiskt med det band som gick in i studion 1979 och spelade in debutalbumet ”First offence”. Men däremellan, tidsperioden 1982 till 1985, var det en viss turbulens i Inmates. Efter ett djupt nervöst sammanbrott lämnade Bill Hurley bandet och ersattes under de åren av Barrie Masters, sångaren i Eddie & the Hot Rods.
   Nervöst sammanbrott må ha varit den utlösande faktorn till Hurleys splittring med Inmates men efter ett tag blev han faktiskt mer produktiv än någonsin tidigare. Hoppade in i pubrockbandet Juice On The Loose, bildade The Blueberries (med folk från Wings, Count Bishops och Feelgood och gästade hos JB's Allstars där han träffade Drew Barfield och bildade det kortvariga kultstämplade bandet Big Heat. Samtidigt startade Hurley blues/rock'n'roll-coverbandet The Enforcers och gav ut det ovannämnda albumet "Double agent" innan han hittade tillbaka till Inmates.
   Inmates möte med Beatles-låtar anser sansade bedömare vara bandets stora genombrott. Det var faktiskt en tjeck, låtskrivaren, producenten och managern Jiří Smetana, som var initiativtagare till Inmates spelning i Paris. Han kände ägaren till rockklubben La Villette som engagerade bandet för en konsert och utan Inmates vetskap planerades livesändning på Radio France. Den franska tidningen Libération, som också fanns bland arrangörerna, var intresserad av att göra konserten till en 20-årshyllning av Beatles ikoniska album ”Sgt Pepper” och ville uttryckligen ha ett band som lät som tidiga Beatles eller Rolling Stones. Inmates var perfekt i den rollen.
   Inför en publik på 6000 på en rockklubb i Paris förorter spelade rutinerade producenten Vic Maile in konserten. Resultatet, som sedan mixades i Mailes hemmastudio Jackson Studios i Rickmansworth England, blev över förväntan och gavs ut på skiva samma höst. Men inte i England! Först 2002 släpptes den officiellt i Inmates hemland i en återutgiven, nymixad och utökad version på cd. Men i min serie Bästa Livealbum är det alltid albumoriginalet som analyseras och i det här fallet ”slipper jag” bedöma låtar som ”Get back”, ”Hey Jude” och några konventionella Inmates-låtar.
   Förutom ett alldeles lysande framförande, där Hurley & Co prickat helt rätt i sin ambition att låta som tidiga Beatles, hade kvällen en fin men också spännande setlist. Några inte så vanliga ”Sgt Pepper”-covers, titellåten, ”Birthday” och ”Back in the USSR”, och flera i sammanhanget mycket överraskande låtar som ”Little child” och ”I'll get you”. Allt framfört med härlig energi och storslagen känsla där Hurleys soulstänkta rockröst leder ett tajt band till många höjdpunkter.

FACE A

1. Little Child
(John Lennon-Paul McCartney)    3:00
2. I'll get you (John Lennon-Paul McCartney)    2:55
3. She's A Woman (John Lennon-Paul McCartney)    3:25
4. You Can't Do That (John Lennon-Paul McCartney)    2:55
5. Day Tripper (John Lennon-Paul McCartney)    3:00

FACE B

1. Back In The USSR
(John Lennon-Paul McCartney)    2:47
2. We Can Work It Out (John Lennon-Paul McCartney)    2:38
3. I Wanna Be Your Man (John Lennon-Paul McCartney)    2:16
4. Sgt. Pepper's-Lonely Hearts Club Band (John Lennon-Paul McCartney)    1:48
5. Birthday (John Lennon-Paul McCartney)    2:25
6. I Saw Her Standing There (John Lennon-Paul McCartney)    3:04

/ Håkan

Krönika: Maj 1996

Postad: 2020-11-20 07:52
Kategori: Krönikor

Jag skrev ibland långa ordrika krönikor som den här. Nerikes Allehanda trycktes i broadsheet, stort format, och spalten som skulle fyllas till vänster på nöjessidan var lång. Den här fredagen ville jag berätta att även framgångsrika artister haft uppenbara nedgångar eller svackor i sina karriärer.
   Det finns just nu en podd på Spotify som heter Hundåren, Motgångspodden, där Tomas Andersson Wij söker upp artister som obegränsat får berätta om mindre frampångsrika sekvenser i sina karriärer. Jag har lyssnat på två väldigt intressanta avsnitt, med Per Gessle och Peter LeMarc, som av en händelse råkar sammanfalla med den här krönikan som jag skrev för drygt 24(!) år sedan.


Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Magasinet 15/5 1996.
 
LITEN BLIR STOR – STÖRRE ÄN MAN TROR

FRAMGÅNGAR HAR SIN BEGRÄNSADE TID. Dessvärre också ett liv i skuggan, långt bortom efterfrågan och stora strålkastare, en ofrånkomlig tillvaro för artister.
   Till och från äNdras efterfrågan, namnet kan hamna i glömska lika snabbt som genombrottet kom (”stjärna över en natt”).
   Peter Gessle och Peter LeMarc, två svenska gigantiska namn för tillfället, har känt på de olika förutsättningarna.
   I rockbranschen finns det ofta bara en tur-och-returbiljett. Sällan uppstår nya chanser, en ny karriär när den gamla tagit slut.
   Få artister har en så brokig karriär i form av en berg-o-dalbana som Per Gessle. Han må vara rik som ett troll i detta nu men har haft motgångar, mindre glamorösa sekvenser i sitt annars så succéfylla liv.
   Efter Gyllene Tiders sammanbrott 1984 var vi många, inklusive Per själv, som trodde att hans artistliv hade nått en vändpunkt. Från firad tonårshjälte till en tämligen misslyckad solokarriär hade han seriösa funderingar på ett liv bakom som skivbolagsdirektör eller låtskrivare.
   Jag träffade Per flera gånger under mitten av 80-talet. Mycket tillgänglig, ofta på besök i Örebro, berättade han att han föredrog det anonyma arbetet bakom.
   Vid premiären för Gyllenes turné 1984 klagade Per på att de andra ville turnera, inte han.
   När Pers andra soloalbum ”Scener” kom ut hösten 1985 satt han på den här tidningen och tyckte att det var skönt att vara sina egen ambassadör, som han ordagrant uttryckte det.
   Han hatade Gyllenes engelska album ”Heartland café” och lovade att det skulle dröja innan han tänkte skriva låtar på ett främmande språk.
   Mindre än ett år senare senare föddes Roxette av en ren tillfällighet. Och Gessle kom att påbörja en ny, ännu mer framgångsrik karriär. I blickpunkten som sångare, på engelska...
   Sedan har han fått användning för sina ambitioner i förlagsbranschen. Hans Jimmy Fun-bolag är ett av de hetaste namnen bland förlagen just nu.
   Skivbolaget Jimmy Fun hade en kort livslängd. Gav 1988 ut en singel, med soloartisten Ofwerman (mera känd som Staffan Öfwerman).
   Vändpunkten för Gessle kom 1986. Samma år upplevde Peter LeMarc sin karriärs mest olyckliga tid. Skivan med bandet Trust, ”Marmor”, var ett platt försök till tuff, hårdare rock.
   MNW-debuten blev ingen succé. Ingen låt finns med på den just nu aktuella samlingen ”LeMarcologi” fast den enligt titeln omfattar låtar från 1986.
   21 mars 1986 skulle han uppträda på Rockmagasinet i Örebro. Ingen kom.
   Inställd konsert och jag mötte då en nedstämd LeMarc som skyllde på än det ena (”vädret”) än det andra (”schlagerfestival på tv”) utom på sitt eget misslyckande att så långt göra tillräckligt attraktiv musik.
   Även LeMarc fick revansch. ”Håll om mej” blev en hit 1987 och vägen uppåt har varit spikrak sedan dess. Från tvivlande B-artist till ett liv som ekonomiskt oberoende. Inte bara genom ett framgångsrikt jobb som artist utan också som efterfrågad låtskrivare till artister som Sven-Ingvars, Viktoria Tolstoy och Lisa Nilsson.
   LeMarc har under senare år tjänat så bra att han, vad jag erfar, i dagarna tackat nej till ett fett anbud till gage.
   Kravet var tre konserter på tre festivaler (inklusive Slottsfestivalen i Örebro) på tre dagar i sommar. Det ovannämnda budet, ett sexsiffrigt belopp, kunde inte få LeMarc att avbryta sin planerade sommarledighet.
   Han har givetvis sin fulla rätt att välja jobb. Men hans motivering till sitt nej är dock sensationell.
   - Jag har ingen lust, var LeMarcs svar till förstummadee festivalarrangörer.
   Apropå ingenting annat:
   Är det någon som idag minns Babylon Zoo?

/ Håkan

Blues Quality, bluespionjärer i Sverige (2)

Postad: 2020-11-19 10:27
Kategori: Diskografier

Den här artikeln, som handlar om Örebrobandet Blues Qualitys historia och diskografi, publicerades ursprungligen i mars 2020 på Håkans Pop. Efter kontakter (se fotnot nedan) med en av bandets basister, Henry Larsson, har jag justerat detaljer i historien och väljer nu att återpublicera den uppdaterade artikeln.

   


BLUES QUALITY hösten 1968: Från vänster: Pär David Johnson, bas, Mats Strömberg, orgel/piano/trumpet, Bosse Skoglund, trummor, Lasse Wellander, gitarr, och Peps, sång/munspel/gitarr.

PÅ HÅKANS POP HITTAR DU, BLAND MYCKET annat, de musikaliska historierna och biografierna. Där jag mer eller mindre detaljerat, med eller utan diskografi, skildrar artisters och gruppers karriärer. Ibland strikt kronologiskt men ibland, i dagens ämne, uppdelade i olika kapitel i en helt annan tidsföljd. Idag ska jag återberätta Örebrogruppen BLUES QUALITYS historia från mitten av 60-talet till 1970. För drygt tio år sedan skrev jag gruppen Natures hela historia på 70-talet, en musikalisk period som hade sina djupa rötter i – just det – Blues Quality.
   Som gruppnamn uppstod Blues Quality tidigt 1967 men var egentligen en naturlig fortsättning på gruppen T.S. People. Ett namn som många ville förklara som förkortning av Tommy Svensson People men Tommy hävdade i många år att T.S. kunde lika gärna stå för Tommy & Sjunne (Ferger), de två drivande medlemmarna i gruppen som då (1966) hade flera år bakom sig i olika Örebrogrupper.
   Gitarristen Tommy Svensson började spela 1962, först i The Robots och sedan i The Hi-Canes och fortsatte 1963 i gitarrbandet The Cyclones. Redan som 13-åring(!) blev trummisen Sjunne Ferger ”ungdomsidol” i The Alligators, en grupp som existerade fram till 1965 när Tommy och Sjunne bestämde sig för att bilda ett band tillsammans. Övriga medlemmar blev Mats Strömberg, orgel, och Torbjörn ”Tobbe” Andersson, bas.
   T.S. Peoples första engagemang var att åka på folkparksturné som kompband till Emile Ford. Sedan fortsatte bandet på egen hand och hade inledningsvis Tommy som sångare innan Per-Åke Måssebäck hösten 1966 gjorde entré vid sångmikrofonen.
   Bandet fick flera tillfällen att visa upp sig som förband på utländska gästbesök i Örebro. Bland annat Kinks i september 1966, Troggs i november 1966, Downliners Sect i januari 1967 och på den stora skandalomsusade Rolling Stones-konserten i Ishallen (kvällskonserten) på Annandag Påsk (27 mars) 1967.
   Från november eller december 1966 fick bandet en ny basist i Henry ”Henna” Larsson. Och från januari hette bandet Blues Quality men i annonsen (se vänster) för Rolling Stones-konserten i mars var bandnamnet fortfarande T.S. People.
   Sjunne var tidigt ute och förutsåg det sena 60-talets stora revival för blues. Repertoaren var nästan uteslutande engelska bluescovers och bandet ställde upp i 1967 års upplaga av Sveriges Radios Popbandstävling, som sändes i radioprogrammet Opopoppa från Skansen. Blues Quality gick till final 22 augusti och hamnade på en hedrande tredjeplats efter bandet Lucas (med Janne Lucas Persson) från Göteborg och Plupps(!) från Luleå.


Från vänster: Sjunne Ferger, trummor, Henry "Henna" Larsson, bas, Per-Åke Måssebäck, sång, Mats Strömberg, orgel/trumpet, och Tommy Svensson, gitarr.

   Redan innan finalen i Popbandstävlingen i augusti 1967 spelade Blues Quality in första singeln.

1967
BLUES QUALITY
Rock me
(B.B. King-Joe Josea)
Gamblers blues (B.B. King/Johnny Pate)
(Swe-Disc SWES 1199)

”Rock me” hette i original ”Rock me baby” på en singel med B.B. King 1964 men hade sitt ursprung långt tidigare i en låt som hette ”Roll me mamma” med bluespianisten Curtis Jones 1939. ”Gamblers blues” är också B.B. King-relaterad, från albumet ”Blues is king” (1967).

Henry Larsson lämnade Blues Quality i september 1967 och ersattes då av Peter Forsberg som några år tidigare varit gitarrist i The Cyclones tillsammans med bland annat Tommy Svensson. Forsberg spelade med Blues Quality året ut och ersattes då av Pär David Johnson.
   I oktober 1967 agerade Blues Quality förband till John Mayall's Bluesbreakers, upplagan med Mick Taylor på gitarr. Det var i Blues Quality Tommy Svenssons blev känd som en formidabel gitarrist och steg till himmelska höjder och blev en inspirationskälla för Örebros alla gitarrister. Ett rykte som, tack vare Blues Quality-spelningarna med Mayall och senare Fleetwood Mac (i maj 1968), även nådde England.
   Måssebäck lämnade Blues Quality våren 1968 och gick till sjöss och ersattes vid mikrofonen av norrmannen Björn Johansen, som också spelade saxofon. Nu var det dags att släppa bandets andra singel.

1968
BLUES QUALITY
O pretty woman
(A C Williams)
Stormy Monday (T-Bone Walker)
(Swe-Disc SWES 1199)

”O pretty woman” är inte alls identisk med Roy Orbisons berömda singel från 1964 utan härstammar från en Albert King-singel med titeln ”Oh, pretty woman” (1966). ”Stormy Monday” dök första gången upp på en T-Bone Walker-singel 1947 med den fullständiga låttiteln "Call It Stormy Monday (But Tuesday Is Just As Bad)".

1968 var bluesvågen definitivt här och Blues Quality blev det naturliga namnet på scen när blues- och rockklubben Power House invigdes i juni. Den alltmer ökade fokuseringen på blues i bandets repertoar fick sångaren Johansen, som var mer intresserad av jazz, att framåt sommaren lämna gruppen som ännu en gång stod utan sångare.
   Sjunne fick Skånes bluesprofil Peps Persson, från Tjörnarp, att flytta till Örebro och bli ny sångare i Blues Quality. Peps, eller Per-Åke Persson, hade inlett sin karriär i bluesbandet Downbeat Crowd som hade väckt uppmärksamhet som liveband och gav Peps skivkontrakt 1966 och han kunde under namnet Linkin' Louisiana Peps ge ut två singlar, ”I got my mojo working” (1966) och ”Jailer bring me water” (1967), och ett album, ”Blues connection” (1968).
   Blues Quality hade framåt hösten 1968 en ny rutinerad sångare men Tommy Svensson var på väg att lämna gruppen och ersättas av Lasse Wellander från Nora där han (som basist!) hade spelat i gruppen Relaction. Under en tid spelade både Svensson och Wellander i bandet och Pär David Johnson ersattes då och då av Hans Odelholm, pappa till den numera riksbekante basisten Jerker Odelholm. Bland annat på American Folk Blues Festival '68 i Göteborg i oktober. Samma höst utökades bandet med altsaxofonisten Magnus Tingberg.


Blues Quality på Rigoletto i Jönköping. Peps till vänster, saxofonisten Magnus Tingberg i mitten och till höger gitarristen Lasse Wellander som vid tillfället spelade bas. Kalufsen vi ser strax ovanför congas-trummorna tillhör (enligt Lasse) Sjunne Ferger.

Svensson lämnade slutligen Blues Quality och Sjunne, bandets andre ursprungsmedlem, var som 17-åring redan på väg in i nästa musikaliska fas i sin karriär, jazzmusiken. Tillsammans med organisten Lars Jansson bildade han duon Takt & Ton. Sjunne ersattes av Bosse Skoglund, rutinerad trummis från Stockholm, som hade en bakgrund i jazzmusiken där han under 60-talet hade spelat med bland annat Lars Gullin, Don Cherry, Lasse Färnlöf och Bernt Rosengren.
   Nu (mitten av 1969) var Blues Quality med Peps i spetsen moget att spela in sitt första album.

1969
LINKIN' LOUISIANA PEPS & BLUES QUALITY
Sweet Mary Jane

Producent: Gunnar Bergström
(Sonet SLP-2501)

Sweet Mary Jane (Per Åke Persson)
Copenhagen blues (Per Åke Persson)
You're so fine (Little Walter Jacobs)
Somebody (Per-Åke Persson)
I once was a gambler (Lightnin' Hopkins)
Sail off to another shore (Per-Åke Persson)
Sad night is fallin' (Per Åke Persson)

Första albumet med Peps och Blues Quality innehåller fem Peps-original och två covers. ”You're so fine” är i original en Little Walter and his Jukes-singel från 1953 och ”Once was a gambler” fanns på albumet ”Lightnin' Sam Hopkins” (1962).

Under de här åren turnerade Peps & Blues Quality flitigt och byggde upp ett gediget rykte som ett professionellt och skickligt liveband. En planerad Englandsturné tidigt 1970 blev rumphuggen två gånger om. Först blev inte Bosse Skoglund insläppt och sedan gick turnébilen sönder vilket gjorde att den tänkta treveckorsturnén resulterade i blott två separata spelningar.
   På albumet ”Kaliyuga Express” (1970), med den Chicago-baserade gitarristen och sångaren Mike Castle, medverkar Blues Quality på två låtar, ”Stockholm blues” och ”Eagle rise”, och Peps spelar munspel på ytterligare tre, ”2:19 blues”, ”Rocks and gravel” och ”Sweet home Chicago”.
   Våren 1970 lämnade Peps Blues Quality av hälsoskäl och gruppen sökte ersättare i Kisa Magnusson och Susie Heine men splittrades. Efter sommaren samma år återuppstod bandet som kvartett, Nature, utan Strömberg och Tingberg men med Mats Ronander på sång och munspel. Men det är som sagt en nästan helt annan historia.


BLUES QUALITY 1969: Från vänster: Magnus Tingberg, Bosse Skoglund,
Pär David Johnson, Peps, Lasse Wellander och Mats Strömberg.



FOTNOT: Blues Quality-artikeln ovan publicerades i april 2020 som av naturliga skäl intresserade Henry Larsson, under ett år basist i bandet. Henry mejlade mig och berättade sina minnen och anekdoter från tiden med bandet. Det fick mig att ändra några tidsangivelser i ovannämnda text men jag vill också vidarebeordra övriga detaljer som Henry delade med sig av i flera mejl:

Kul med dina skriverier, speciellt från ”forntiden”! Jag heter Henry Larsson, och spelade bas under ett knappt år med dom fantastiska unga musikerna i Blues Quality. Jag började med dom hösten 1966, och vad jag minns hette vi Bluesquality redan då. Jag slutade efter finalen av popbandstävlingen på Skansen, och koncentrerade mig på mina studier i Örebro istället.
   Jag har kvar inspelningar från den tiden! Den relativt korta perioden var mycket betydelsefull för mig, och ledde mig vidare till ljudteknikerjobb vid SR i Stockholm. Flyttade hem till Gotland 1973 och fortsatte inom SR som cheftekniker/musiktekniker/producent, och har varit fritidsmusiker under de flesta åren fram till nu.


Och efter några motfrågor från mig skrev han:

Tack för ditt svar, och ditt intresse! Jag fick gräva i mina gömmor för att kolla när jag började i Blues Quality. Hittade pärmar med deklarationer och kvitton faktiskt, men inte något datum när jag började. Kan ha varit november eller december 1966. Garanterat from 1 januari 1967 i alla fall, eftersom den första spelningen var 3/1 enligt en lista, som jag gissar var skriven av Sjunnes mamma Åse Norlin (”pop-Åse”) som ställde upp till 100% för Sjunne.
   Jag har kvitto på den Fender Jazzbas jag köpte då, och kvitto på min Hammond jag sålde till Mats. Jag minns tyvärr inte Troggs o Downliners Sect-spelningarna, men naturligtvis Stones! Dom spelade bara ett par låtar, sedan stormade publiken scenen och snodde minst en av våra mikrofoner, för Stones lånade delvis vår utrustning!
   Jag var i alla fall med i Blues Quality från 1/1 - 15/9 1967 (sista spelningen för mig enligt Åses lista) och vi hade det namnet då! Om det står TS People i någon annons 1967 gissar jag att det helt enkelt blivit fel... Singeln spelade vi in före Sveriges Radio-finalen. För övrigt ett hastverk, ”Rock me” lät betydligt bättre i finalen! 
   En liten detalj där: I finalen spelade vi ”Rock me” och ”Call it stormy Monday”. Vår version var egentligen 5.10 lång, så vi fick skala ner den till 3.10. Ett litet minne därifrån: Juryn satt i en husvagn utanför Galejan. När de hade bestämt sig och kom ut därifrån fick jag ögonkontakt med Kjell Öhman. Han sa ingenting, men skakade lite på huvudet. Han höll nog på oss...
   Jag hade funderingar på att ta kontakt med bandet för några år sedan men blev bestört över att Sjunne inte fanns längre, och att även Tommy nyligen dött. Så det blev inget. Jag kontaktade inte Per-Åke eller Mats då. Dom kommer kanske inte ihåg mig...


Efter ytterligare några veckor, i mitten på november 2020, återkom Henry med fler intressanta detaljer i Blues Qualitys historia som fick mig att uppdatera den ursprungliga artikeln. Henry skrev:

Per-Åke Måssebäck började i TS People hösten 1966. Henry Larsson började i slutet av 1966, och vi var igång med det nya namnet Blues Quality i januari 1967. Vi spelade som förband vid kvällskonserten 27 mars 1967 med Rolling Stones. Konserten avbröts efter Stones spelat ett par låtar när publiken stormade scenen. Per-Åkes sångmikrofon försvann i vimlet, eftersom Stones lånade vår sånganläggning! (En äventyrlig dag för oss, eftersom vi tidigare hade spelat på Kumla-anstalten, men där inför en mycket bra publik!)
   En liten detalj: Singeln med ”Rock me” och ”Gamblers Blues” spelades in i augusti 1967 innan finalen på SR:s popbandstävling.
   Henry Larsson slutade i september 1967 för att plugga, och ersattes av Peter Forsberg, som spelade där året ut. Pär-David Johnson blev senare nästa basist i bandet.


/ Håkan

Covers: Bob Seger

Postad: 2020-11-18 07:57
Kategori: Cover-skivor

BOB SEGER: Smokin' O.P.'s (Palladium, 1972)

I MIN JAKT PÅ BOB SEGERS RÖTTER i samband med research till min analys av hans liveskiva ”Live bullet” (1976) för några månader sedan hittade jag lite överraskande hans coverskiva från tidigt i karriären. När liveskivan gavs ut var jag inte riktigt medveten om Segers styrka och hans karriär under tidigt 70-tal var än mer höljt i dunkel. 1972 var han långtifrån färdigutvecklad som artist och musikerna som några år senare skulle bli Segers fasta kompband, Silver Bullet Band, var ännu så länge osynliga.
   Bob Seger fick förlita sig på mindre kända studionamn, några anonyma Motown-musiker och medlemmar i duon Teegarden & Van Winkle. Musikerna saknade rejäl dignitet för att tillverka något stort och oförglömligt. Men ryggraden i Segers karriär, managern och producenten Punch Andrews, fanns sedan 60-talet fortfarande vid hans sida och skulle följa honom minst ett decennium till. Det garanterade en godkänd men inte så personlig produktion på ”Smokin' O.P.'s” som för övrigt betyder "smoking other people's songs" och inget annat.
   Innehållet spretar kanske lite väl mycket för att uppfattas som homogent. Det pendlar mellan då ganska aktuellt covermaterial, singer/songwriter-låtar och gamla kända rockklassiker.
   På flera låtar pågår det försök att göra Bob Seger till en Joe Cocker-kopia eller ren och skär gospelsångare i Otis Reddings anda. Med körsångerskorna Pam Todd och Crystal Jenkins i studion får Bob konkurrens vid mikrofonen, speciellt på en gospelkryddad version av ”Love the one you're with”.
   På Bo Diddley/Chuck Berry-låtarna låter Bob som en konventionell men medelmåttig rock'n'roll-sångare med hes och ansträngd stämma. Den över sex minuter långa ”Bo Diddley” inkluderar både långa gitarr- och orgelsolon och mot slutet går låten över i en annan klassisk Diddley-låt, ”Who do you love?” utan att det har angivits på skivan.
   Orgel/trummor duon Teegarden & Van Winkle har onekligen påverkat arrangemangen. Skip ”Van Winkle” Knapes orgel tar ut svängarna rejält på flera låtar och på exempelvis ”Jesse James” jammas det friskt mellan musikerna.
   På både ”If I were a carpenter” och ”Hummin' bird” finns det uppenbara ambitioner att låta som Joe Cockers cover på ”With a little help from my friends”.
   Det är inte så konstigt att Segers egen ”Someday”, till eget pianokomp, inte fick något nytt förtroende i hans senare skivproduktion för det är en ganska färglös låt. Inte heller den nästan funkiga ”Heavy music”, fem år gammal Seger-låt som har dammats av här, lyckas höja albumets kvalitetsnivå.


Side One
1. "Bo Diddley" (Ellas McDaniel) 6:17
1955. Hitsingel med Bo Diddley (Ellas McDaniel).
2. "Love the One You're With" (Stephen Stills) 4:17
1970. Singel med låtskrivaren.
3. "If I Were a Carpenter" (Tim Hardin) 3:47
1966. Singel med Bobby Darin.
4. "Hummin' Bird" (Leon Russell) 3:46
1970. Från albumet "Leon Russell" ("Hummingbird") med låtskrivaren.

Side Two
1. "Let It Rock" (Edward Anderson) 3:25
1960. Singel med Chuck Berry som skrivit låten och då kallat sig för mellannamnen Edward Anderson.
2. "Turn on Your Love Light" (Joseph Wade Scott/Deadric Malone) 4:44
1961. Singel med Bobby Bland.
3. "Jesse James" (Traditional) 3:26
1920. Singel-b-sida ("The dying cowboy") med Bentley Ball.
4. "Someday" (Bob Seger) 2:31
Original.
5. "Heavy Music" (Bob Seger) 2:28
1967. Singel med Bob Seger and the Last Heard.

/ Håkan

LIVEALBUM #25: Bob Dylan

Postad: 2020-11-16 07:51
Kategori: Bästa livealbum

BOB DYLAN: Hard rain (Columbia, 1976)

BLAND BOB DYLANS ALLA LIVESKIVOR är kanske inte ”Hard rain” den mest uppenbara i Nobelpristagarens diskografi. ”Before the flood” (1974) var Dylans första liveskiva, med The Band som komp, och anses av experterna/fansen vara ett strå vassare än praktverket ”At Budokan” (1979), fylld av så kallade greatest hits. Men jag är väldigt övertygad om att ”Hard rain”- albumet har kommit i kläm mellan de skivorna. Både sound- och låtmässigt är ”Hard rain” en mer intressant och spännande liveskiva.
   För att fortsätta på live-Dylan-spåret har vi några 80-tals-utgivningar, den hyfsade ”Real live” (1984) med bland annat Mick Taylor i bandet och det katastrofala Grateful Dead-samarbetet på ”Dylan & The Dead” (1989), som inte riktigt står distansen ut. ”Live 1966”, med de legendariska Royal Albert Hall-inspelningarna, må vara mytomspunnen och klassisk men gavs ut många år efter inspelning och är därmed diskvalificerad för min Bästa Livealbum-lista.
   Jag fick ett rejält nyintresse för ”Hard rain” förra året när jag upplevde den Martin Scorsese-regisserade filmen ”Rolling Thunder Revue”, den spektakulära inte helt dokumentära historien om Bob Dylans turné 1975. I både bild och ljud kunde jag konstatera hur magisk Dylans framträdande var när han uppträdde så fokuserad med stor attack i sången.
   Filmen dokumenterar hösten 1975-delen av ”Rolling Thunder Revue”-turnén medan ”Hard rain”-inspelningarna är hämtad från två konserter i maj 1976, på sluttampen av turnén. Men här finns det nog med musikaliska bevis för att turnégänget efter närmare 50 konserter inte hade tappat varken energi eller inspiration.
   ”Hard rain” är huvudsakligen, fem låtar av nio, inspelad på Hughes Stadium, Fort Collins i Colorado på turnéns näst sista spelning, 23 maj 1976, medan övriga låtar spelades in en vecka tidigare i Fort Worth, Texas. Turnén är ju känd som en spektakulär happening med många tillfälliga gäster och spontana inhopp. På ”Hard rain” är det ändå ett förhållandevis koncentrerat gäng musiker och sångare som lyckas hålla livekänslan på en hög rockig nivå. Det här är verkligen Bob Dylan som rocksångare med elgitarr i händerna framför ett otroligt levande och inspirerat band.
   Innan första delen på ”Rolling Thunder Revue”-turnén gick Dylan in i studion och spelade in albumet ”Desire”, en i mina öron lätt blek uppföljare till ”Blood on the tracks”, och musiker från den inspelningen bildade sedan en central del av det stora kompbandet som följde med på turné. Basisten Rob Stoner, som egentligen var medlem i bluegrassgruppen Greenbriar Boys, blev kapellmästare på turnén och tre musiker, T Bone Burnett, Steven Soles och David Mansfield som tillsammans kom att bilda bandet Alpha Band, blev som gitarrister kärnan i turnébandet.
   Scarlet Rivera blev något av stjärna i bandet med sin fiol och fick spela en nyckelroll tillsammans med två trummisar, Howard Wyeth och Gary Burke, plus ”kändisarna” Mick Ronson, gitarr, och Joan Baez, gitarr och sång. Men Ronson spelar bara på en låt här, ”Maggie's farm”, och Burnett och Wyeth spelar även piano på skivan. Ronson gör en mäktig insats och är stundtals fullständigt vild i ”Maggie's farm” och hela bandet är spontant och ingen verkar riktigt veta hur låten ska ta slut.
   På skivan ryms bara en bråkdel av hela konserten, på 24 låtar, och jag är glad och imponerad att i de flesta fall, ”Maggie's farm” och ”Lay lady lay” är undantag, är de mest uppenbara låtarna bortstädade till förmån för lite mer aktuellt material. Kanske hade ”A hard rain's a-gonna fall”, som nästan titellåt, kunnat fått plats också. De tre låtarna från ”Blood on the tracks” är exempelvis alldeles lysande här. Visserligen gillar jag skarpt det huvudsakligen akustiska soundet på det studioalbumet men nu älskar jag också att bli totalt överkörd av elektrisk energi.
   Versionerna av de tre låtarna råkar dessutom vara extra förlängda här, ganska naturligt i livevärlden, och allt känns väldigt naturligt och enbart spännande. ”Shelter from the storm” har en galopperande gitarrsekvens som krydda och den över tio minuter långa avslutningslåten ”Idiot wind” är så mäktigt imponerande att jag aldrig har hört Bob Dylan bättre som riktig rocksångare. Samtidigt som bandet ger sig hän i varje takt. Kort sagt magi.
   De långt ifrån sönderspelade låtarna, balladen ”Oh sister”, den i original nästan anonyma ”You're a big girl now” och en ganska omarrangerad ”I threw it all away”, får här chansen att visa upp sig i en elektrisk otyglad skrud som jag tror att jag aldrig tidigare har hört komma från Mr Dylan. Och på de låtarna spelar Scarlet Riveras fiol en stor roll och det gav sådan stor uppmärksamhet att hon av bara farten fick ett eget skivkontrakt efter turnén.


SIDE 1

1. "Maggie's Farm" (Bob Dylan) 5:31
2. "One Too Many Mornings" (Bob Dylan) 3:51
3. "Stuck Inside of Mobile with the Memphis Blues Again" (Bob Dylan) 6:06
4. "Oh, Sister" (Bob Dylan/Jacques Levy) 5:02
5. "Lay, Lady, Lay" (Bob Dylan) 4:59

SIDE 2

6. "Shelter from the Storm" (Bob Dylan) 5:24
7. "You're a Big Girl Now" (Bob Dylan) 7:00
8. "I Threw It All Away" (Bob Dylan) 3:22
9. "Idiot Wind" (Bob Dylan) 10:11

/ Håkan

Krönika: Maj 1988

Postad: 2020-11-13 07:58
Kategori: Krönikor

I maj 1988 retade jag upp mig på alla pinsamt undermåliga coverversioner på musikhistoriens mest kända och legendariska låtar. En ny yngre generation musiklyssnare svalde allt med hull och hår och brydde sig inte om de nya versionerna var helt omgjorda eller karbonkopior av originalarrangemangen. Live fungerade det men på skiva blev det ofta olyssningsbart. Det fick mig, inte helt överraskande, att bestämt hävda att det var bättre förr på originalens tid.
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/5 1988.

DET VAR BÄTTRE FÖRR

JAG HAR SOM BEKANT OFTA FRAMHÅLLIT coverlåtars självklara plats i dagens rockmusik. Inspirerad av åtskilliga svenska band som rest runt med repertoaren fylld med covers. Ty live är dessa låtar en tillgång men på skiva är covers inte alltid en styrka. Under de senaste veckorna har jag hört miserabla versioner av i original underbara låtar. Det VAR bättre förr.
   Strömpis söndagskvällar, under rubriken Söndagsbörsen, med spännande, kända gästartister är härliga liveupplevelser med uteslutande covers på repertoaren. Stockholm All Stars, Varmare Än Körv och Nilsson Pickett's, typiska coverband, har också visat upp samma kärlek till gamla rocklåtar.
   Även hos nyligen besökande utländska artister som Ronnie Wood och engelska Inmates var covers en betydande del av repertoaren. Till mycket nöje och glädje för både publik och artist.
   Medaljens baksida är dock mycket nära. Lyssna på när Judas Priest gör ”Johnny B Goode”, Tone Norum sjunger ”Somebody to love” och Michael Bolton angriper fridlysta ”Dock of the bay” och ni förstår vad jag menar.
   Bland låttitlar som ”Heavy metal”, ”Hard as iron” och ”Monsters of rock” finns på albumet ”Ram it down” (CBS) med Judas Priest en av den genuina rockmusikens största klassiker, Chuck Berrys ”Johnny B Goode”.
   Hundratals band har genom åren kört låten live och jag har säkert hört ett par dussin själv. Underbara showstoppers eller hyfsade extralåtar.
   Jag har däremot aldrig hört något värre än Judas Priests så kallade version. En överstyrd, två ton tung sologitarr följs av vrål och skrik. Avskyvärt och ett hån mot rockmusiken.
   Tone Norum har, med en producents hjälp, tack och lov inte lyckats förstöra Jefferson Airplanes 21 år gamla ”Somebody to love”. De har istället ton för ton försökt kopiera originalet men ändå misslyckats.
   Även här är det hårdrocksprägel på arrangemanget men unga Tone har svårt att trumfa Grace Slicks personliga röstresurser på originalet.
   Änkan efter Otis Redding har visst sagt sig vara nöjd med Michael Boltons version av ”(Sitting on the) Dock of the bay” men för mig luktar det spekulation lång väg. Känslan blåser bort lika fort som dollarsedlarna flyger in.
   Andra aktuella covers som befinner sig på gränsen till smaklös spekulation eller åtminstone onödig upprepning är ”Only one woman” med Alien, ”When a man loves a woman” med Art Garfunkel, ”Money” med Harald och ”Don't be cruel” med Cheap Trick.
   Samtliga inspelningar är några exempel på mycket bra låtar som folk känner igen och blir därmed gratisbiljett till nya framgångar för artisterna. Det är inte tal om artistisk originalitet eller personlig utveckling.
   Det VAR faktiskt bättre förr.

/ Håkan

Covers: Rumer

Postad: 2020-11-11 07:52
Kategori: Cover-skivor

RUMER: This Girl's in Love: A Bacharach and David Songbook (East West, 2016)

SOM JAG LOVADE I VÅRAS, NÄR JAG SKREV om Rumers coverplatta från 2012, ”Boys don't cry”, hade jag en plan att snart skriva om hennes nästa album med enbart covers. Som ni ser redan i titeln har Rumer den här gången ägnat hela skivan åt ett och samma låtskrivarpar, Burt Bacharach/Hal David. Sound- och låtmässigt rör sig den brittiska sångerskan i ungefär samma område på sina båda coverskivor där pop och schlager möts i den melodiska heliga gatukorsningen.
   Det legendariska låtskrivarteamet stod bakom en mängd hits på 60-talet. Låtar som till slut blev så sönderspelade att de närmast får beskrivas som parodier på schlager men Rumer överraskar lite genom att inte bara välja de mest uppenbara hitsen och istället gräva lite djupare i låtskatten.
   OK, några kända evergreens och klockrena hitlåtar kopieras här, exempelvis titellåten (stor hit med Herb Alpert 1968), ”(They long to be) Close to you” (stor hit med Carpenters 1970), ”Walk on by” (stor hit med Dionne Warwick 1964) och ”What the world needs now is love” (hit med Jackie DeShannon 1965).
   Som ni ser och jämför med låtlistan här nere är det inte alltid originalversionerna som blivit hits. Men det kanske mest intressanta med Rumers coveralbum är låtarna som är mindre kända och i en del fall helt okända för mig faktiskt. Jag trodde jag hade koll på samtliga Bacharach-låtar genom tiderna men här dyker det upp några för mig helt obekanta låttitlar vilket gör att jag inte kan jämföra Rumers versioner med något annat. Det gör coverskivan mer spännande än vanligt.
   Ganska förklarligt har ”Are You There (With Another Girl)” och ”The Last One To Be Loved” hamnat i skuggan på Bacharachs historiska låtskatt. Har ganska typiska kännetecken men är tämligen mediokra men i ”Balance of nature”, från 70-talet, har jag hittat en ny favorit.
   ”A house is not a home”, den avskalade ”(They long to be) Close to you” och det maffiga blåsarrangemanget på ”What the world needs now is love” är annars mina favoritögonblick på skivan.
   Skivan är märkvärdigt välproducerad och professionellt arrangerad av Rumers make Rob Shirakbari (som har jobbat med både Dionne Warwick och Burt Bacharach), inspelad i sju olika studior i USA och London, med studiomusiker som kanske inte är mest kända för att sätta personliga avtryck i musiken. Men det är ett elegant sound som de har lyckats åstadkomma. Och när ikonen själv, Burt Bacharach, gör en liten entré på både sång och piano i introt på titellåten blir det givetvis mer klassiskt än på övriga skivan.
   Men den Pakistanfödda sångerskan Rumer håller med sin röst en hög kvalitativ nivå långt över den konventionella coversångerskans. Hennes röst är inte lika sockersöt som Karen Carpenters men saknar Dionne Warwicks temperament.


The Look Of Love 4:18
1967. Från soundtrackalbumet ”Casino Royale” med Dusty Springfield.
Balance Of Nature 4:06
1972. Från albumet ”Dionne” med Dionne Warwicke.
One Less Bell To Answer 3:20
1967. Singel med Keely Smith.
Are You There (With Another Girl) 3:15
1965. Singel med Dionne Warwick.
(They Long To Be) Close To You 4:05
1963. Singel ”They long to be close to you”) med Richard Chamberlain.
You'll Never Get To Heaven (If You Break My Heart) 4:05
1964. Singel med Dionne Warwick.
Land Of Make Believe 3:29
1964. Singel-b-sida (”Vaya Con Dios”) med The Drifters.
A House Is Not A Home 3:47
1964. Singel-b-sida (”You'll Never Get To Heaven (If You Break My Heart)”) med Dionne Warwick.
Walk On By 3:16
1964. Singel med Dionne Warwick.
The Last One To Be Loved 3:41
1964. Från albumet ”Make way for Dionne Warwick” med Dionne Warwick.
This Girl's In Love With You 4:54
1968. Från albumet ”Danny Williams” (”That guy's in love”) med Danny Williams.
What The World Needs Now Is Love 3:50
1965. Singel med Jackie DeShannon.

/ Håkan

LIVEALBUM #26: Ulf Lundell

Postad: 2020-11-09 07:50
Kategori: Bästa livealbum

ULF LUNDELL: ”Maria kom tillbaka” Live (EMI/Rockhead, 1993)

EFTER NÄSTAN TVÅ DECENNIER SOM turnerande artist lyckades Ulf Lundell 1993 genomföra en sommarturné utan skandaler, utan inställda konserter och utan negativa rubriker. Det var musikalisk och personlig succé från början till slut. Den succén resulterade i ett magnifikt live-trippel-album som utan att skämmas har fått plats på min Bästa Live-album-lista.
   De tre live-skivorna innehåller detaljer som jag egentligen lovade mig själv skulle diskvalificera skivan från min lista. Som exempelvis den inledande studioinspelade låten ”Östra Svealand”, en visserligen alldeles gudomligt vacker klassisk sång med kraftfullt stråkarrangemang och mezzosopranen Barbro Nettin som underbart intro, som är så långt från liveatmosfär som det går att komma. Ytterligare två låtar är inspelade utanför konsertscenen, på Grand Hotell i Lund. Som traditionell liveskiva haltar den här maffiga samlingen något.
   Ändå är ”Maria kom tillbaka” en underbar återupplevelse av en av Lundells bästa turnéer, hans stora comeback i allra bästa form, på ett mastodontverk (tre cd = 3 tim 20 min!) som bekräftar storheten hos både artist och ett otroligt starkt kompband. Med en speltid som även får den längsta Lundell-konserten att blekna i jämförelse.
   Sommaren 1993 var det två år sedan som Ulf Lundell hade turnerat på konventionellt sätt och bandet bakom var nu till stora delar nytt. ”Gamlingarna” Magnus Tengby, gitarr, och Hasse Engström, keyboards, var rutinerade i sammanhanget medan den spännande Lolita Pop-gitarristen Sten Booberg var en ny energisk färgklick. Där fanns också en stabil trygg kompsektion, Thomas Hultcrantz, bas, och Björn Gideonsson, trummor, som hade gemensam bakgrund i Mosquitos. Till den traditionellt rockiga sättningen tillkom de rutineradse körtjejerna Ebba Forsberg och Maria Blom, på instrument som dragspel och gitarr, som gav det musikaliska soundet en positiv touch i stort.
   Jag såg med egna ögon och hörde med egna öron tre konserter på den här oöverträffade Lundell-turnén och det har naturligtvis påverkat mina känslor och åsikter om skivan. På en turné där konserterna spelades in på tio olika platser, från småställen som Östervåla och Tidaholm till stora städer som Malmö och Göteborg, och 34 låtar har sorterats ut och ska enligt marknadsföringen fungera som ett gig fast lite fylligare och kraftigt förlängt.

JAG HAR BARA ETT LITET KLAGOMÅL när det gäller låtordning och den önskade gigkänslan. På de tre konserter jag såg, i Karlstad, Stockholm och Örebro, och andra setlists som jag har läst inleddes konserterna sommaren 1993 alltid med den alldeles naturliga öppningslåten ”Ute på vägen igen” men här dyker den upp först som nummer 27! Jag kan inte riktigt finna motivationen till det.
   Jag, om någon, ska inte klaga på de icke liveinspelade låtarna i sammanhanget ty överraskningar och exklusiva nyheter kryddar repertoaren här i den rekordlånga menyn av låtar. Redan nämnda ”Östra Svealand” är en skön pärla, elpianobaserade ”En kvinna som hon” är bättre än sin kamouflerade plats bland gamla klassiker och den avslutande titellåten med tramporgel är en vacker sång. Men ingen av de tre låtarna har sedan 1993 fått förnyat förtroende i Lundells allt mastigare liverepertoar. Jag misstänker också starkt att första delen av ”Skyll på stjärnorna”, även där är tramporgeln framträdande, är inspelad på hotellrummet i Lund.
   I övrigt är det idel bekanta låtar på ”Maria kom tillbaka” men ändå inte utan överraskningar och nya arrangemang som på flera håll överträffar studiooriginalen. Exemnpelvis den magiska sekunden när ”Hon gör mej galen” går över från folkpoprock till tung vrålande rock. Eller Sten Boobergs andlösa gitarrsolo i ”Skyll på stjärnorna” och hela det stegrande tempot i det triumfartade nyarrangemanget av ”Öppna landskap”.
   Sedan går det inte att låta bli att imponeras av den energiska pondus som genomsyrar versionerna i återvändande låtar som ”Vid din grind igen”, ”Tre bröder”, ”Herrarna” och ”Bente”. Alla dekorerade med nya fräscha arrangemang. Och lite kul är det att två aktuella singel-b-sidor, ”Stort steg” och ”Lång väg hem”, har fått liveutrymme.
   För att inte förvandlas till en stendöd artist utan några ambitioner är det friskt mod av Lundell att döpa om och förenkla några gamla låttitlar. ”(Oh la la) Jag vill ha dej” har blivit ”Oh la la” och ”Sextisju, sextisju” har blivit ”67”. På en skiva med få låtar kortare än fem minuter och flera låtar är sju minuter eller längre.


CD1

1. "Östra Svealand" (Ulf Lundell)
2. "Rött" (Ulf Lundell)
3. "Jag gav bort allt" (Ulf Lundell)
4. "Tre bröder" (Ulf Lundell)
5. "Herrarna" (Ulf Lundell)
6. "Bente" (Ulf Lundell)
7. "Danielas hus" (Ulf Lundell)
8. "Hon gör mej galen" (Ulf Lundell)
9. "Älskad och sedd" (Ulf Lundell)
10. "Hjärtat mitt" (Heart of mine) (Bob Dylan/Ulf Lundell)
11. "Gränsen" (Ulf Lundell)
12. "Nytt liv" (Ulf Lundell)

CD2

1. "Kitsch" (Ulf Lundell)
2. "En kvinna som hon" (Ulf Lundell)
3. "Skyll på stjärnorna" (Ulf Lundell)
4. "Den vassa eggen" (Ulf Lundell)
5. "Chans" (Ulf Lundell)
6. "Stort steg" (Ulf Lundell)
7. "Lycklig, lycklig" (Ulf Lundell)
8. "När jag kysser havet" (Ulf Lundell)
9. "Kär och galen" (Ulf Lundell)
10. "Vid din grind igen" (Ulf Lundell)
11. "Öppna landskap" (Ulf Lundell)

CD3

1. "Laglös" (Ulf Lundell/Lasse Lindbom/Janne Bark))
2. "Evangeline" (Ulf Lundell)
3. "Rom i regnet" (Ulf Lundell)
4. "Ute på vägen igen" (Ulf Lundell)
5. "Dansa nu" (Ulf Lundell)
6. "Oh la la" (Ulf Lundell)
7. "67" (Ulf Lundell)
8. "Min vandrande vän" (Cinnamon girl) (Neil Young/Ulf Lundell)
9. "Isabella" (Ulf Lundell)
10. "Lång väg hem" (Ulf Lundell)
11. "Maria kom tillbaka" (Ulf Lundell)

/ Håkan

Krönika: Juni 1996

Postad: 2020-11-06 07:53
Kategori: Krönikor

En liten sann historia om när jag spontant träffade Glen Matlock, Sex Pistols-profilen, 1983. Tidsperspektivet svindlar. När jag sprang på Matlock var det exakt sex år sedan han hade lämnat Pistols, otroligt länge sedan. När jag skrev krönikan, juni 1996, hade det gått ytterligare 13 år och jag uppfattade då händelsen som ren nostalgi. Nu, november 2020, förvandlas ju de första sex åren till blott ett ögonblick, 13 år till bara ett drygt decennium och tiden sedan jag skrev den här krönikan, 24½ år, är ju i sammanhanget en hel generation. Så påstår några att tiden inte går fort...

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Magasinet 5/6 1996.

MÖTET MED MATLOCK MITT I MELLANKARRIÄREN

JAG INTE PÅSTÅ ATT JAG HAR TRÄFFAT MÅNGA prominenta personer inom pop- och rockbranschen. Sedan jag gjorde min första professionella intervju 1974 är det med historiskt perspektiv egentligen väldigt få.
   1974 var det en artist som just då toppade USA-listan. Så egentligen har jag därefter bara träffat, intervjuat och samtalat med artister eller grupper av mindre intresse...
   Ett spontant möte skedde i London en januaridag 1983 med en artist som i dagarna solodebuterar, 19 år efter sin skivdebut.
   Vi var några stycken som på kvällskvisten denna ”speciella” torsdagskväll tog Bakerloo-linjen nordväst. Som leder till Wembley Park men vi gick av redan i West Hampstead strax efter lyxförorterna St John's Wood och Swiss Cottage.
   I Hampstead, där jag varken förr eller senare satt min fot, var det ingen lyx. Råkallt och så där otäckt mörkt som det bara kan vara i London utanför citykärnan.
   För ett ögonblick var vi osäkra på var vi var, varför vi åkt till denna håla där den ödesmättade tystnaden var det enda som talade.
   Vi letade dock snabbt upp den lilla klubben Moonlight, som onekligen var en parentes som konsertlokal i London.
   Målet för vår lilla kvällsutflykt var en konsert med gruppen London Cowboys men den största anledningen var gruppens nye basist, Glen Matlock.
   Matlock var Sex Pistols-medlemmen som fick sparken för att han gillade Beatles. Då, 1983, var han mitt inne i en lång mellankarriär som först i år, 1996, tagit honom tillbaka till de stora strålkastarna. Genom Pistols uppmärksammade återförening.
   När vi väl lokaliserat klubben siktade vi in oss på puben vägg-i-vägg. Välbesatt som alla engelska pubar vid 7-8-tiden på kvällen.
   Och plötsligt stod han där, okänd för den stora massan, framför en exalterad popskribent från Örebro. Ytterst anspråkslös och sympatisk förklarade han att han sedan fem veckor tillbaka spelade i London Cowboys.
   Han ansåg själv att han än så länge spelade en mindre roll i bandet men ändå börjat bidra med låtar till scenrepertoaren.
   På den efterföljande konserten uppträdde Glen i kråsskjorta och svart kavaj, spelade koncentrerad bas och tog steget fram till sångmikrofonen bara en gång.
   För de lokala punkarna på Moonlight var Sex Pistols nostalgi och Glen Matlock en historisk föredetting. Ty publikresponsen var ljum men musikaliskt var det den London-veckans klart mest minnesvärda upplevelse.
   Förbandet för kvällen hette Legendary Luton Kippers och entrébiljetten kostade blott ett pund...
   Som Pistols-medlem i 18 månader stod Matlock nästan för allt som gruppen hade att ge musikaliskt. Utan att överdriva var han den musikalska hjärnan i gruppen. Skrev ”Anarchy in the UK” nästan helt ensam. Han lämnade gruppen i februari 1977 och första albumet kom ut i oktober samma år. Ändå är nio av skivans tolv låtar från hans penna.
   Matlocks karriär mellan de båda Sex Pistols-äventyren tillhör rockvärldens mest lågprofilerade. Han ville bli uppskattad för sina musikaliska förtjänster, inget annat.
   Därför bildade han direkt efter Pistols ett naturligt normalt popband, Rich Kids, med Midge Ure och Steve New.
   New finns för övrigt med på Matlocks helt aktuella solodebut, ”Who's he think he is when he's at home”. Be mig inte förklara titeln men skivan har riktig rockprägel, hetsiga gitarrattacker, utgiven på det välrenommerade skivbolaget Creation.
   Efter Rich Kids fortsatte Matlock göra skivor med små grupper i mindre sammanhang. Skivorna med Spectres, Hot Club, nämnda Cowboys och Gene October gör inga anspråk på mästerverksstämpeln men avslöjar ändå en harmonisk Matlock nöjd med livet i skuggan.
   1990 var han inblandad i ett nytt projekt, Rhode-Twinn, iscensatt av förre Clash-managern Bernard Rhodes. Men det blev inget mer än singeln ”Bike boy”.
   Däremellan hade han också ett band med förre Doll By Doll-ledaren Jackie Leven under det spektakulära namnet Concrete Bulletproof Invisible som ibland förkortades CBI.
   Och nu väntar den upphaussade Pistols-återföreningen som tenderar att göra Glen Matlock mer känd än hans egen solokarriär.

/ Håkan

Tributes: Rolling Stones

Postad: 2020-11-04 07:58
Kategori: Tribute-skivor

"Paint it black: An alt country tribute to the Rolling Stones" (Reimagine, 2011)

DET ÄR EN SPÄNNANDE OCH TILL VISS DEL för mig okänd skara artister som här på väldigt olika sätt tolkar Rolling Stones-låtar ur ett alt-country-perspektiv som titeln säger. Som vi redan vet är alt-country-genren ett vidsträckt begrepp på ungefär samma sätt som den närbesläktade genren americana. Men tänker man på country ihop med namnet Rolling Stones uppstår ganska fina känslor. Och det är ingen överraskning när det dyker upp ganska självklara covers på Stones-låtar som ”Sweet Virginia”, ”Far away eyes”, ”You got the silver” och ”Wild horses” på ett Rolling Stones-hyllande album. Spontant är det väl bara ”Dead flowers” jag saknar.
   Artistskaran pendlar mellan bekanta namn och helt okända artister, med tyngdpunkt på det senare, och sedan några däremellan som jag kände till men hade dålig koll på. Det tar ungefär lika lång tid, en dryg timme, att analysera innehållet på skivan som att sedan spela sig igenom albumet. Att alltså identifiera artisterna/grupperna och granska låtarnas ursprung. Och då kommer jag till insikt att det är låtar från mästerverket ”Exile on Main St” som är i majoritet på skivan men här finns både åldre och betydligt nyare låtmaterial som tolkas på en rad olika sätt, ibland väldigt förutsägbart och ibland överraskande personligt och nästan våghalsigt.
   Några av de redan mer bekanta grupperna, Great Lake Swimmers och Cowboy Junkies, gör tämligen bekanta men också stabilt personliga versioner av sina tolkningar av ”Before they make me run” respektive ”Moonlight mile”. Utan att överträffa Keith Richards original av den första låten men en ljuvligt lågmäld ton lyfter den andra låten till nya höjder.
   Även Blue Mountains ”Torn and frayed” och Everests ”Sweet Virginia” tillhör skivans toppar fast versionerna inte skiljer sig så mycket från ”Exile on Main St”-originalen.
   Här finns också artister och grupper som vill sätta personliga avtryck med sina Stones-covers. Som Matthew Ryans suggestivt laddade ”Streets of love”, albumets färskaste låt från ”A bigger bang”, duetten mellan Tom Wilson (Lee Harvey Osmond) och Mary Gauthier får den ganska okända låten ”Dear doctor” (från ”Beggars banquet”) att stå ut och att en tjej som Barbara Kessler får ”You got the silver”, med en fin slide i arrangemanget, att få nytt liv är uppfriskande. Och Anders Parker lyckas göra den i original rätt anonyma ”Goat's head soup”-låten ”Coming down again” både personligt och imponerande.
   Men det är tolkningarna av ”Jumpin' Jack Flash”, ”Far away eyes” och titellåten ”Paint it black” som tar ut svängarna allra mest på albumet. Den ibland tålamodskrävande sångaren Howe Gelb i Giant Sand har gjort en pratigare och långsammare pianoversion av Stones-klassikern. Brett Sparks i The Handsome Family berättar talande en helt ny berättelse mellan refrängerna på ”Far away eyes”. Och Brian Ritcheys ”Paint it black” liknar ingenting vi har hört tidigare av den låten: Efter den långsamma piano- och fiol-inledningen följer en närmast punkig, skramlig, stökig och respektlös fortsättning för att sedan avslutas ensam vid barpianot.
   Kanske hade jag väntat mig genomgående alt-country-kryddade versioner av Stones-låtarna men fick en mängd spretiga tolkningar. Som dock hade många underhållande och smått intressanta detaljer.


01. Great Lake Swimmers – Before They Make Me Run
02. Matthew Ryan – Streets Of Love
03. Cowboy Junkies – Moonlight Mile
04. Hem – You Can’t Always Get What You Want
05. Everest – Sweet Virginia
06. The Bittersweets – Loving Cup
07. Giant Sand – Jumping Jack Flash
08. Lee Harvey Osmond & Mary Gauthier – Dear Doctor
09. Over The Rhine – Waiting On A Friend
10. The Handsome Family – Faraway Eyes
11. Blue Mountain – Torn And Frayed
12. Brian Ritchey – Paint It Black
13. Neal McCarthy & Ivo Matos – Wild Horses
14. Barbara Kessler – You Got The Silver
15. Anders Parker – Coming Down Again

/ Håkan

Oktober 2020 på Håkans Pop

Postad: 2020-11-03 07:56
Kategori: Blogg

Foto: Carina ÖsterlingOktober månads unika konsert med Olle Unenge och hans två kompanjoner, Janne Hedström och Oskar Hansson.

TIDEN GÅR, SOM SAGTS MÅNGA GÅNGER, fortare och fortare och dett är ännu en gång dags att sammanfatta en månad på Håkans Pop. Till viss del en normal förväntad månad men till andra delar en månad med helt unika händelser. Spontant känns det som att jag under oktober lyssnade på fler nyutgivna skivor än tidigare i år. Har ingen som helst statistik på det men känslan är så. Den här texten avslutas med lite synpunkter på skivorna jag lyssnat på senaste månaden men först en tillbakablick på Håkans Pops innehåll under oktober 2020.
   Månadens fasta punkter på Håkans Pop inleddes med följetongen ”Gamla krönikor” där jag varje vecka tittar tillbaka på en krönika, publicerad i Nerikes Allehanda, från 80- och 90-talet. I månadens backspegel fanns krönikor från januari 1988, januari 1997, februari 1988, september 1996 och april 1988.
   På livealbum-listan, där jag rangordnar mina 38 bästa livefavoriter på skiva, skrev jag om Richard Lindgren, Dr Feelgood, Lou Reed och Kursaal Flyers. Fantastiskt fina liveskivor, alla fyra, som hamnade på platserna 28-31.
   Bland tribute- och coverskivorna uppmärksammade jag album med Temptations, k. d. lang, Laleh och en svensk skiva där grupper och artister göra sina egna versioner av Tages gamla låtar, ”Fuzzy patterns”.
   Av månadens mindre väntade episoder uppmärksammade jag naturligtvis avskedet av min mamma Ingrid som i all dyster verklighet även hade små positiva glimtar. Dottern Emily med pojkvännen Stephen kom tillfälligt hem till begravningsceremonin från London. Under några dagar pratades många minnen och många gamla fotografier passerade revy. När svärsonen fällde den fina kommentaren att min pappa (död sedan 1999) på bild liknar David Byrne (Talking Heads).
   På lite större distans tog jag under oktober också adjö av 60-talsprofilen Spencer Davis.
   Under månaden hade jag dessutom nöjet att besöka en konstutställning i Hallsberg med poprofilen Love Antells verk.
   Jag fick också uppleva en konsert, som i dagens läge får beskrivas som ganska unikt, med Olle Unenge och hans nya tajta band på två skickliga musiker.

DÅ VÄNDER VI BLICKARNA OCH ÖRONEN mot oktober månads nyutgivna skivor. Redan på första dagen, 1 oktober, skrev jag en längre recension på ett svenskt album, Eric Palmqwists ”Hej då”, och för en dryg vecka sedan blev jag ”nödd och tvungen” att formulera mina åsikter om Bruce Springsteens nya album ”Letter to you”.
   Jag har som sagt lyssnat på många nya skivor under månaden och några hade karaktären att inte riktigt hamna i min absoluta favoritposition. Men albumen med Matt Berninger (The National-sångaren ), I'm Kingfisher (minns en liveupplevelse med den svenske artisten), Jeff Tweedy, Eels, Travis och Hurula var bra men stundtals lite för stillsamma för att på allvar fastna i mitt minne.
   Jonas Game, bandprojektet som förre Bad Cash Quartet-trummisen Jonas Lundqvist startade, hade sina ljusa musikaliska stunder i slutet på 00-talet men sedan 2012 har Jonas givit ut skivor under sitt eget namn. Lovande men låtmässigt inte helt homogena skivor. Men nu, på albumet ”Dubbla fantasier”, har det märkbart lossnat. Det positiva resultatet är nog till stora delar medproducenten Jocke Åhlunds förtjänst. Han har lyckats fånga starka detaljer i Jonas låtar som sedan resulterat i pop på både både ett personligt och kommersiellt sätt.
   Viktor Olsson tillhör också den svenska personliga popbranschen. Jag minns att han gjorde ett fräscht intryck på en Anna Ternheim-konsert 2016 och nu ger han ut sitt tredje album, ”Allt jag ville säga”, som imponerar så smått i den lite lättsammare popgenren. Låtar som ”Du/jag”, ”Evergreen” och titellåten har defintivt fatstnat i min hjärna.
   Apropå låtar som har fastnat i min hjärna finns det en mängd på Helen Sjöholms nya album ”En ny tid”. Fantastisk produktion av Andreas Dahlbäck men där låtinnehållet verkligen lockar till upprepade lyssningar. Här finns några stillsamma och vemodigt vackra Andreas Mattsson-ballader, Annika Norlin och Anna Ternheim har också hjälpt till med låtskrivandet men framförallt är det två för mig nya obekanta namn som har skrivit flera av skivans oförglömliga låtar, exempelvis ”Jag är elden” och ”Som en krona”. Jonatan Järpehag och Paulina Palmgren måste vara namn för framtiden i svensk musikbransch!
   Jämtländskan Ellen Sundberg har alltid varit intressant som sångerska och låtskrivare. Till och med hennes svenska album häromåret med enbart Kjell Höglund-låtar träffade rätt. På egen hand skriver hon alltid på engelska och på nya albumet ”Levi's blue eyes” låter det bekant och personligt. Men kanske också lite för bekant för att samtidigt låta spännande och överraskande. Jag har just nu svårt att hitta de där rejäla höjdpunkterna.
   Jag såg Gustaf & Viktor Norén (ex-Mando Diao/ex-Sugarplum Fairy) på nätet göra ett akustiskt liveframträdande från inspelningsstudion och det lät väldigt bra, låtmässigt starkt med en underbar personlig klang i allt. En vän varnade mig för nya albumet ”Hymns to the rising sun” som inte alls lät lika naturligt och akustiskt så det var med oroliga förväntningar jag började lyssna. Men jag blev glatt överraskad och mycket tillfredsställd. Låtarna höll, deras samspel i rösterna var ju perfekt och som helhet var det inte lika elektroniskt som jag hade fått varning om.
   Namnet Elvis Costello drar ju alltid till sig uppmärksamhet för ögon och öron. Men varje ny skiva är alltid en prövning och långtifrån succé i mina öron. Han tenderar att med ålderns rätt, fyllde nyligen 66(!), ta sig friheten att musikaliskt experimentera och ständigt söka nya obevandrade musikaliska vägar. På nya ”Hey clockface” slår han nästan knut på sig själv i ambitionen att överraska.
   Där finns både de jazziga influenserna, de starkt experimentella ljudexplosionerna och de ödmjuka balladerna med hans darrande personliga röst. Resultatet blir givetvis inget homogent eller ett album där man kan rekommendera hela albumet rakt av. Nej, i mycket små doser kan jag njuta av någon låt men jag har svårt att hitta tiden som är värd att återigen lyssna på ”Hey clockface” från början till slut i sin helhet.

/ Håkan

LIVEALBUM #27: U2

Postad: 2020-11-02 07:58
Kategori: Bästa livealbum

U2: ”Under a blood red sky” (Island, 1983)

20 AUGUSTI 1983. DET ÄR DATUMET NÄR U2 kom in i mitt liv på allvar. Jag hade visserligen, unikt och exklusivt kan tyckas, sett U2 på lilla trånga och enormt mysiga Marquee på Wardour Street i London redan i november 1980 men den konserten var mer ett resultat av ren tillfällighet som jag var helt oförberedd på. Och den irländska rockgruppen var då ny och orutinerad och hade precis tagit sina första små steg på en karriär som decennier framöver bara skulle växa och växa.
   Det stora mäktiga steget mot gruppens kultstatus och enorma popularitet tycker jag inleddes just den här ovannämnda lördagen i augusti 1983. Och då var det med tv:ns hjälp, direktsändningen av Rockpalast från utomhuskonserten vid Lorelei, den 132 meter höga klippan på floden Rhens högra strand vid Sankt Goarshausen, där det förutom U2 bjöds på ett antal kända grupper på konsert.
   Rockpalast var ett tyskt populärt liveprogram med rockmusik som jag under främst 70-talet minns för de långa nattliga direktsändningarna, över stora delar av Europa, med tre-fyra grupper som körde rejält långa konserter inför tusentals människor i publiken.
   Efter många år i inomhuslokaler började Rockpalast 1981 att sändas från utomhusscenen i Lorelei och 20 augusti 1983 var det alltså dags för en lång oförglömlig sändning, från dagsljus till sen kvällstid i mörker. Dagen inleddes med Dave Edmunds med band, inklusive Billy Bremner, och en 17 låtar lång konsert som efter en paus fortsatte med U2 som fick 13 låtar på sig att åstadkomma ett oförglömligt ögonblick framför tv:n. Bilder på en livlig och stundtals våghalsig Bono som klättrade ut i publiken sitter fastetsade på näthinnan än idag. Fem av bandets låtar från just den konserten återfinns på liveskivan ”Under a blood red sky”.
   Skivan beskrivs som mini-LP och har en lite kortare speltid, drygt 34 minuter, än konventionella album. Men det är åtta låtar (tre är inspelade i USA i maj och juni samma år) av väldigt hög kvalité, både musikaliskt och tekniskt med rutinerade Jimmy Iovine som producent.
   U2 var i augusti 1983 än så länge ett tämligen orutinerat band men hade ändå tre album bakom sig när de steg upp på scenen i Tyskland (se hela konserten nedan). Låtarna på ”Under a blood red sky” är huvudsakligen hämtade från gruppens tre första album, ”Boy” (1980), ”October” (1981) och ”War” (1983), plus deras allra första singel "11 O'Clock Tick Tock".
   Det här var som sagt tidigt i U2-karriären med en ganska begränsad repertoar att välja ur men energin och självförtroendet var det inget fel på. Gitarristen The Edge, utan varken mössa eller hatt, spelade samma musikaliska huvudroll som han har gjort i alla tider. På ”New year's day” spelar han verkligen piano och gitarr samtidigt. Men kompsektionen, trummisen Larry Mullen Jr och basisten Adam Clayton, är minst lika viktig för gruppens personliga och unika sound. Kanske än mer tydligt på en liveinspelning.
   Med fem singellåtar på skivan får man väl analysera urvalet av låtar som det bästa och mest kända med gruppen vid den här tidpunkten. Gruppens då kanske mest kända låt, ”Sunday bloody Sunday”, gavs dock aldrig ut på singel i England men framstår här som skivans färgstarkaste ögonblick. Men jag har drabbats av tvivel kring uppgiften, på skivomslaget, att låtens inspelning här är hämtad från Rockpalast-sändningen. Här presenterar Bono låten på engelska (”this is not a rebel song, this is 'Sunday bloody Sunday') medan han på den autentiska tv-sändningen stakar sig fram på tyska i en lång monolog innan låten inleds...
   Just här, hösten 1983 (skivan släpptes i november), skulle det dröja ett år innan U2 skulle nå den riktigt höga musikaliskt personliga nivån på skiva, med ”The Unforgettable fire” som första mästerverk, men just det här liveögonblicket var och är oförglömligt.

SIDE 1

1. "Gloria" (U2) 4:32
2. "11 O'Clock Tick Tock" (U2) 4:34
3. "I Will Follow" (U2) 3:36
4. "Party Girl" (U2) 2:52

SIDE 2

1. "Sunday Bloody Sunday" (U2) 4:55
2. "The Electric Co." (U2) 5:18
3. "New Year's Day" (U2) 4:29
4. "40" (U2) 3:36



/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (444)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (70)
Konserter (233)
Krönikor (150)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (133)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2020 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Per Ullén 21/11: Jag tycker att det tråkigt att efter att du har haft en väldigt intressant blo...

Jan Arne Martin Lennell 21/11: Tack för tips om podden. Babylon Zoo? Absolut. Har albumet med hiten (?) Spacem...

Per Rosén 19/11: Hej! Nyfiken på var du hört att första spelningen på turnén var i Stockhol...

Björn Stein 14/11: Lyssnartips, lyssna på Fred Eaglesmiths syn på ämnet tribute band på skivan ...

Björn Stein 13/11: Killen i mittten bekräftar nog din teori, gött solo. en pärla till poplåt! R...

Jan Arne Martin Lennell 31/10: Daniel Romano hade jag aldrig hört talas om förrän jag nyligen fick tips av g...

Håkan Gustavsson 30/10: Rolig återblick! Vissa saker behöver mer än 10 år för att man ska se klart...

Mats Karlsson 26/10: Detta är också ett av mina favorit-live-album. Visst var det märkligt att man...

Mats 26/10: Hej Håkan, Tack för att du skriver om Kursaal Flyers. Håller med om att de...

Fredrik Plumppu 24/10: Väldigt kul att få läsa denna recension, igen! 1983 hade jag nyligen upptäc...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.