Blogginlägg

Oktober 2020 på Håkans Pop

Postad: 2020-11-03 07:56
Kategori: Blogg

Foto: Carina ÖsterlingOktober månads unika konsert med Olle Unenge och hans två kompanjoner, Janne Hedström och Oskar Hansson.

TIDEN GÅR, SOM SAGTS MÅNGA GÅNGER, fortare och fortare och dett är ännu en gång dags att sammanfatta en månad på Håkans Pop. Till viss del en normal förväntad månad men till andra delar en månad med helt unika händelser. Spontant känns det som att jag under oktober lyssnade på fler nyutgivna skivor än tidigare i år. Har ingen som helst statistik på det men känslan är så. Den här texten avslutas med lite synpunkter på skivorna jag lyssnat på senaste månaden men först en tillbakablick på Håkans Pops innehåll under oktober 2020.
   Månadens fasta punkter på Håkans Pop inleddes med följetongen ”Gamla krönikor” där jag varje vecka tittar tillbaka på en krönika, publicerad i Nerikes Allehanda, från 80- och 90-talet. I månadens backspegel fanns krönikor från januari 1988, januari 1997, februari 1988, september 1996 och april 1988.
   På livealbum-listan, där jag rangordnar mina 38 bästa livefavoriter på skiva, skrev jag om Richard Lindgren, Dr Feelgood, Lou Reed och Kursaal Flyers. Fantastiskt fina liveskivor, alla fyra, som hamnade på platserna 28-31.
   Bland tribute- och coverskivorna uppmärksammade jag album med Temptations, k. d. lang, Laleh och en svensk skiva där grupper och artister göra sina egna versioner av Tages gamla låtar, ”Fuzzy patterns”.
   Av månadens mindre väntade episoder uppmärksammade jag naturligtvis avskedet av min mamma Ingrid som i all dyster verklighet även hade små positiva glimtar. Dottern Emily med pojkvännen Stephen kom tillfälligt hem till begravningsceremonin från London. Under några dagar pratades många minnen och många gamla fotografier passerade revy. När svärsonen fällde den fina kommentaren att min pappa (död sedan 1999) på bild liknar David Byrne (Talking Heads).
   På lite större distans tog jag under oktober också adjö av 60-talsprofilen Spencer Davis.
   Under månaden hade jag dessutom nöjet att besöka en konstutställning i Hallsberg med poprofilen Love Antells verk.
   Jag fick också uppleva en konsert, som i dagens läge får beskrivas som ganska unikt, med Olle Unenge och hans nya tajta band på två skickliga musiker.

DÅ VÄNDER VI BLICKARNA OCH ÖRONEN mot oktober månads nyutgivna skivor. Redan på första dagen, 1 oktober, skrev jag en längre recension på ett svenskt album, Eric Palmqwists ”Hej då”, och för en dryg vecka sedan blev jag ”nödd och tvungen” att formulera mina åsikter om Bruce Springsteens nya album ”Letter to you”.
   Jag har som sagt lyssnat på många nya skivor under månaden och några hade karaktären att inte riktigt hamna i min absoluta favoritposition. Men albumen med Matt Berninger (The National-sångaren ), I'm Kingfisher (minns en liveupplevelse med den svenske artisten), Jeff Tweedy, Eels, Travis och Hurula var bra men stundtals lite för stillsamma för att på allvar fastna i mitt minne.
   Jonas Game, bandprojektet som förre Bad Cash Quartet-trummisen Jonas Lundqvist startade, hade sina ljusa musikaliska stunder i slutet på 00-talet men sedan 2012 har Jonas givit ut skivor under sitt eget namn. Lovande men låtmässigt inte helt homogena skivor. Men nu, på albumet ”Dubbla fantasier”, har det märkbart lossnat. Det positiva resultatet är nog till stora delar medproducenten Jocke Åhlunds förtjänst. Han har lyckats fånga starka detaljer i Jonas låtar som sedan resulterat i pop på både både ett personligt och kommersiellt sätt.
   Viktor Olsson tillhör också den svenska personliga popbranschen. Jag minns att han gjorde ett fräscht intryck på en Anna Ternheim-konsert 2016 och nu ger han ut sitt tredje album, ”Allt jag ville säga”, som imponerar så smått i den lite lättsammare popgenren. Låtar som ”Du/jag”, ”Evergreen” och titellåten har defintivt fatstnat i min hjärna.
   Apropå låtar som har fastnat i min hjärna finns det en mängd på Helen Sjöholms nya album ”En ny tid”. Fantastisk produktion av Andreas Dahlbäck men där låtinnehållet verkligen lockar till upprepade lyssningar. Här finns några stillsamma och vemodigt vackra Andreas Mattsson-ballader, Annika Norlin och Anna Ternheim har också hjälpt till med låtskrivandet men framförallt är det två för mig nya obekanta namn som har skrivit flera av skivans oförglömliga låtar, exempelvis ”Jag är elden” och ”Som en krona”. Jonatan Järpehag och Paulina Palmgren måste vara namn för framtiden i svensk musikbransch!
   Jämtländskan Ellen Sundberg har alltid varit intressant som sångerska och låtskrivare. Till och med hennes svenska album häromåret med enbart Kjell Höglund-låtar träffade rätt. På egen hand skriver hon alltid på engelska och på nya albumet ”Levi's blue eyes” låter det bekant och personligt. Men kanske också lite för bekant för att samtidigt låta spännande och överraskande. Jag har just nu svårt att hitta de där rejäla höjdpunkterna.
   Jag såg Gustaf & Viktor Norén (ex-Mando Diao/ex-Sugarplum Fairy) på nätet göra ett akustiskt liveframträdande från inspelningsstudion och det lät väldigt bra, låtmässigt starkt med en underbar personlig klang i allt. En vän varnade mig för nya albumet ”Hymns to the rising sun” som inte alls lät lika naturligt och akustiskt så det var med oroliga förväntningar jag började lyssna. Men jag blev glatt överraskad och mycket tillfredsställd. Låtarna höll, deras samspel i rösterna var ju perfekt och som helhet var det inte lika elektroniskt som jag hade fått varning om.
   Namnet Elvis Costello drar ju alltid till sig uppmärksamhet för ögon och öron. Men varje ny skiva är alltid en prövning och långtifrån succé i mina öron. Han tenderar att med ålderns rätt, fyllde nyligen 66(!), ta sig friheten att musikaliskt experimentera och ständigt söka nya obevandrade musikaliska vägar. På nya ”Hey clockface” slår han nästan knut på sig själv i ambitionen att överraska.
   Där finns både de jazziga influenserna, de starkt experimentella ljudexplosionerna och de ödmjuka balladerna med hans darrande personliga röst. Resultatet blir givetvis inget homogent eller ett album där man kan rekommendera hela albumet rakt av. Nej, i mycket små doser kan jag njuta av någon låt men jag har svårt att hitta tiden som är värd att återigen lyssna på ”Hey clockface” från början till slut i sin helhet.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (449)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Grupper (16)
Jul (76)
Konserter (233)
Krönikor (160)
Larm (20)
Listor (50)
Maxi12" (35)
Minns (140)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2020 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Håkan Gustavsson 22/02: Hej! När kommer recensionen på Kjell Anderssons bok?...

Jan Arne Martin Lennell 20/02: Tack för tips...igen! Fantastiskt album! Finns den på CD?...

Björn Stein 8/02: Sorgligt, tack Håkan för att du har koll på det som sker. Blir att gräva i v...

Johan S 5/02: Härlig läsning! Känner igen mig i den där passionen. Hur magiskt det kände...

Fredrik Henriksson 21/01: Hej! Elton John var i Stockholm 1970. Min farmor hämtade honom på Arlanda...

Per-Ove 18/01: Någon som vet vilka år under 80-talet som Elton John Spelade i Stockholm/issta...

Mats Jarl 13/01: Nej, Clapton spelade bara med Bluesbreakers i England. John Mayall's första tur...

Björn Stein 12/01: Bente från 3 september 1975. Skär genom märg och ben 45 år senare...vilken v...

Jan Arne Martin Lennell 6/01: Ha, ha! Skrev nyss en kommentar på detta inlägg bl a om att albumet ej gick at...

Jan Arne Martin Lennell 6/01: Sitter och surfar på din sida. Denna har jag helt missat. Måste tyvärr erkän...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.