Blogginlägg från 2020-11-16

LIVEALBUM #25: Bob Dylan

Postad: 2020-11-16 07:51
Kategori: Bästa livealbum

BOB DYLAN: Hard rain (Columbia, 1976)

BLAND BOB DYLANS ALLA LIVESKIVOR är kanske inte ”Hard rain” den mest uppenbara i Nobelpristagarens diskografi. ”Before the flood” (1974) var Dylans första liveskiva, med The Band som komp, och anses av experterna/fansen vara ett strå vassare än praktverket ”At Budokan” (1979), fylld av så kallade greatest hits. Men jag är väldigt övertygad om att ”Hard rain”- albumet har kommit i kläm mellan de skivorna. Både sound- och låtmässigt är ”Hard rain” en mer intressant och spännande liveskiva.
   För att fortsätta på live-Dylan-spåret har vi några 80-tals-utgivningar, den hyfsade ”Real live” (1984) med bland annat Mick Taylor i bandet och det katastrofala Grateful Dead-samarbetet på ”Dylan & The Dead” (1989), som inte riktigt står distansen ut. ”Live 1966”, med de legendariska Royal Albert Hall-inspelningarna, må vara mytomspunnen och klassisk men gavs ut många år efter inspelning och är därmed diskvalificerad för min Bästa Livealbum-lista.
   Jag fick ett rejält nyintresse för ”Hard rain” förra året när jag upplevde den Martin Scorsese-regisserade filmen ”Rolling Thunder Revue”, den spektakulära inte helt dokumentära historien om Bob Dylans turné 1975. I både bild och ljud kunde jag konstatera hur magisk Dylans framträdande var när han uppträdde så fokuserad med stor attack i sången.
   Filmen dokumenterar hösten 1975-delen av ”Rolling Thunder Revue”-turnén medan ”Hard rain”-inspelningarna är hämtad från två konserter i maj 1976, på sluttampen av turnén. Men här finns det nog med musikaliska bevis för att turnégänget efter närmare 50 konserter inte hade tappat varken energi eller inspiration.
   ”Hard rain” är huvudsakligen, fem låtar av nio, inspelad på Hughes Stadium, Fort Collins i Colorado på turnéns näst sista spelning, 23 maj 1976, medan övriga låtar spelades in en vecka tidigare i Fort Worth, Texas. Turnén är ju känd som en spektakulär happening med många tillfälliga gäster och spontana inhopp. På ”Hard rain” är det ändå ett förhållandevis koncentrerat gäng musiker och sångare som lyckas hålla livekänslan på en hög rockig nivå. Det här är verkligen Bob Dylan som rocksångare med elgitarr i händerna framför ett otroligt levande och inspirerat band.
   Innan första delen på ”Rolling Thunder Revue”-turnén gick Dylan in i studion och spelade in albumet ”Desire”, en i mina öron lätt blek uppföljare till ”Blood on the tracks”, och musiker från den inspelningen bildade sedan en central del av det stora kompbandet som följde med på turné. Basisten Rob Stoner, som egentligen var medlem i bluegrassgruppen Greenbriar Boys, blev kapellmästare på turnén och tre musiker, T Bone Burnett, Steven Soles och David Mansfield som tillsammans kom att bilda bandet Alpha Band, blev som gitarrister kärnan i turnébandet.
   Scarlet Rivera blev något av stjärna i bandet med sin fiol och fick spela en nyckelroll tillsammans med två trummisar, Howard Wyeth och Gary Burke, plus ”kändisarna” Mick Ronson, gitarr, och Joan Baez, gitarr och sång. Men Ronson spelar bara på en låt här, ”Maggie's farm”, och Burnett och Wyeth spelar även piano på skivan. Ronson gör en mäktig insats och är stundtals fullständigt vild i ”Maggie's farm” och hela bandet är spontant och ingen verkar riktigt veta hur låten ska ta slut.
   På skivan ryms bara en bråkdel av hela konserten, på 24 låtar, och jag är glad och imponerad att i de flesta fall, ”Maggie's farm” och ”Lay lady lay” är undantag, är de mest uppenbara låtarna bortstädade till förmån för lite mer aktuellt material. Kanske hade ”A hard rain's a-gonna fall”, som nästan titellåt, kunnat fått plats också. De tre låtarna från ”Blood on the tracks” är exempelvis alldeles lysande här. Visserligen gillar jag skarpt det huvudsakligen akustiska soundet på det studioalbumet men nu älskar jag också att bli totalt överkörd av elektrisk energi.
   Versionerna av de tre låtarna råkar dessutom vara extra förlängda här, ganska naturligt i livevärlden, och allt känns väldigt naturligt och enbart spännande. ”Shelter from the storm” har en galopperande gitarrsekvens som krydda och den över tio minuter långa avslutningslåten ”Idiot wind” är så mäktigt imponerande att jag aldrig har hört Bob Dylan bättre som riktig rocksångare. Samtidigt som bandet ger sig hän i varje takt. Kort sagt magi.
   De långt ifrån sönderspelade låtarna, balladen ”Oh sister”, den i original nästan anonyma ”You're a big girl now” och en ganska omarrangerad ”I threw it all away”, får här chansen att visa upp sig i en elektrisk otyglad skrud som jag tror att jag aldrig tidigare har hört komma från Mr Dylan. Och på de låtarna spelar Scarlet Riveras fiol en stor roll och det gav sådan stor uppmärksamhet att hon av bara farten fick ett eget skivkontrakt efter turnén.


SIDE 1

1. "Maggie's Farm" (Bob Dylan) 5:31
2. "One Too Many Mornings" (Bob Dylan) 3:51
3. "Stuck Inside of Mobile with the Memphis Blues Again" (Bob Dylan) 6:06
4. "Oh, Sister" (Bob Dylan/Jacques Levy) 5:02
5. "Lay, Lady, Lay" (Bob Dylan) 4:59

SIDE 2

6. "Shelter from the Storm" (Bob Dylan) 5:24
7. "You're a Big Girl Now" (Bob Dylan) 7:00
8. "I Threw It All Away" (Bob Dylan) 3:22
9. "Idiot Wind" (Bob Dylan) 10:11

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (444)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (70)
Konserter (233)
Krönikor (150)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (133)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2020 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Per Ullén 21/11: Jag tycker att det tråkigt att efter att du har haft en väldigt intressant blo...

Jan Arne Martin Lennell 21/11: Tack för tips om podden. Babylon Zoo? Absolut. Har albumet med hiten (?) Spacem...

Per Rosén 19/11: Hej! Nyfiken på var du hört att första spelningen på turnén var i Stockhol...

Björn Stein 14/11: Lyssnartips, lyssna på Fred Eaglesmiths syn på ämnet tribute band på skivan ...

Björn Stein 13/11: Killen i mittten bekräftar nog din teori, gött solo. en pärla till poplåt! R...

Jan Arne Martin Lennell 31/10: Daniel Romano hade jag aldrig hört talas om förrän jag nyligen fick tips av g...

Håkan Gustavsson 30/10: Rolig återblick! Vissa saker behöver mer än 10 år för att man ska se klart...

Mats Karlsson 26/10: Detta är också ett av mina favorit-live-album. Visst var det märkligt att man...

Mats 26/10: Hej Håkan, Tack för att du skriver om Kursaal Flyers. Håller med om att de...

Fredrik Plumppu 24/10: Väldigt kul att få läsa denna recension, igen! 1983 hade jag nyligen upptäc...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.