Blogginlägg

I min skivhylla: Buffalo Springfield

Postad: 2018-08-24 07:52
Kategori: I min skivhylla

BUFFALO SPRINGFIELD: Buffalo Springfield (Atco SD 33-200)
Release:
5 december 1966/6 mars 1967
BUFFALO SPRINGFIELD: Buffalo Springfield again (Atco SD 33-226)
Release:
30 oktober 1967
BUFFALO SPRINGFIELD: Last time around (Atco SD 33-256)
Release:
30 juli 1968

Placeringar i skivhyllan: Hylla 2. Mellan Buckwheat Zydecos "Where there's smoke there's fire" (1990) och Eric Burdons "I used to be an animal" (1988).

BUFFALO SPRINGFIELD, BARA GRUPPNAMNET är ren poesi, var före sin tid med medlemmar som lite längre fram skulle lämna stora avtryck i rockhistorien. Gruppen var nästan en supergrupp på 60-talet innan ordet ens var uppfunnet.
   Gruppens tre album tillhör faktiskt min skivsamlings äldsta. Förutom samtliga Beatles-skivor är det få album tidigare än 1966 som står i mina skivhyllor. Men jag kan inte skryta med att Buffalo Springfield-albumen inköptes när de släpptes. Nej, det var först efter Neil Youngs och Crosby, Stills & Nashs första skivor drabbat mig som det blev aktuellt att införskaffa skivor med gruppen där Young och Stephen Stills gjorde sina första berömda steg i musikhistorien.
   Idag gör jag ett litet avsteg från rutinerna att uppmärksamma ett album i skivhyllorna och väljer då tre skivor med en grupp som bara existerade mellan mars 1966 till maj 1968. På de här blott två visserligen turbulenta åren utvecklades gruppmedlemmarna stort och det är nästan omöjligt att nämna en av gruppens skivor utan att kommentera de övriga två.
   Blev just medveten om att Buffalo Springfield hade hämtat sitt gruppnamn från namnskylten på en ångvält(!). Den ursprungliga kvintetten var en sammansättning från många olika håll, både geografiska och musikaliska. Kanadensarna Neil Young och basisten Bruce Palmer hade spelat rock i Winnipeg-gruppen The Mynah Birds där en ung Rick James var sångare. Trummisen Dewey Martin var också född i Canada. De amerikanska gitarristerna Stephen Stills, Texas, och Richie Furay, Ohio, hade huvudsakligen folkmusikbakgrund, i bland annat tio man starka The Au Go Go Singers (östkustens svar på New Christy Minstrels). Stills hade även sökt jobbet som låtskrivare åt The Monkees...
   Innan Beatles invaderade USA 1964 och 1965 med en mängd brittiska pop- och rockgrupper i sitt släptåg var det främst folkmusikgrupper på den amerikanska musikscenen. Det var alltså med influenser och inspiration från Beatles som gjorde att medlemmarna i Buffalo Springfield strålade samman och hade en musikalisk vision.

I MARS 1966 VAR GRUPPEN EN SAMLAD men, skulle det visa sig, inte så stabil enhet. Men inspelningarna till gruppens första album, "Buffalo Springfield", mellan juli och september 1966 genomfördes under väldigt koncentrerade förhållanden.
   Det råder förbryllande omständigheter när det gäller releasedatumet för "Buffalo Springfield". Den släpptes ursprungligen i december 1966, exakt releasedatum ovan, men singeln "For what it's worth (stop hey what's that sound!)", som släpptes dagen före julafton, skulle ändra på förutsättningarna. Stephen Stills låt, som tillhörde den då populära kategorin protestlåtar, började i januari klättra på amerikanska Hot 100 som gjorde att albumet släpptes igen i mars där den låten ersatte "Baby don't scold me".
   "For what it's worth" var en spontant skriven och snabbt inspelad låt som kommenterade protestdemonstrationen i Hollywood som urartade 12 november 1966. Som singel blev den gruppens stora och enda hit (7:a i USA), en så kallad one-hit-wonder, och fick hjälpa till att sälja debutalbumet vars upplaga jag äger.
   Under hela gruppens existens skrev medlemmarna låtar på eget håll och aldrig tillsammans. Debuten innehåller uteslutande Stills- och Young-låtar, sju respektive fem men det är faktiskt Furay som sjunger förstastämman på en majoritet av låtarna. Likt just då aktuella The Byrds förekommer det här ofta karaktäristisk stämsång på samtliga låtar. En ingrediens som skulle bli världsledande några år senare.
   Förutom den uppmärksammade singelhitlåten är det två Neil Young-låtar som här gör störst intryck på mig, "Nowadays Clancy can't even sing" och "Flying on the ground is wrong", som båda sjungs av Furay. Övriga Young-låtar är ganska snälla och konventionella poplåtar men i "Out of my mind" kan man skönja ett litet frö till hans personlighet i framtiden.

UTVECKLINGEN I GRUPPEN FRÅN FÖRSTA albumet till det andra "Buffalo Springfield again" är märkbar överlag och kanske mest hos Neil Young. Hans "Mr Soul", som inleder albumet, är ju en låt som följt honom genom hela solokarriären i hans liverepertoar. Och "Broken arrow" är ju en titel som också har förekommit i många olika Neil Young-sammanhang. Först som namnet på hans sångförlag, sedan blev det namnet på hans hem och studio och så sent som 1996 gav han ett album den titeln - dock utan att låten finns med... Den osedvanligt långa låten (6;13) är uppdelad i flera olika sekvenser uppenbart influerad av Beatles då aktuella "A day in the life" och avslutas med ett hjärta som slår.
   När "Buffalo Springfield again" släpptes i oktober 1967 var det även denna gång en Stephen Stills-låt som drog åt sig största uppmärksamheten, "Rock & roll woman", bandets näst största singelhit. Enligt albumkonvolutet är låten inspirerad av David Crosby, en kommande kollega, och fanns sedan en månad tillbaka utgiven som singel. Crosby skulle för övrigt samma månad få sparken från Byrds och drygt ett år senare var trion Crosby, Stills & Nash ett faktum.
   Vid sidan av Stills fyra låtar och Youngs tre har också Furay börjat bidra med låtmaterial, Hans tre låtar har en liten dragning åt countryrock och man kan väl redan här ana hur hans musikaliska intresse drog åt countryrockhållet. I augusti 1968 tog Furay med sig Jim Messina, senaste bastillskottet i Springfield, och bildade Poco. Dock är hans övriga två bidrag, balladen "Sad memory" och souliga "Good time boy" med blås, utflykter i helt annan musik.
   Buffalo Springfield var som sagt en ganska instabil grupp. Under 1967 var det fyra musiker som avlöste varandra som basist i gruppen och Messina blev den femte. Och Neil Young försvann och kom tillbaka flera gånger. Och på gruppens andra album presenterar han min största favorit på albumet, den udda och annorlunda "Expecting to fly". Arrangemang och produktion, ett samarbete mellan den mytomspunne Jack Nitzsche och Neil, är märkbart påverkade av sin tid i sin lättpsykedeliska form. Nitzsche/Young var ett team som skulle återförenas flera gånger under Youngs tidiga solokarriär. Nitzsche producerade delar av Youngs solodebut 1969 och hade stor del i "Harvest" både som Stray Gators-medlem och mustig stråkarrangör på två låtar.

EFTER ETT TURBULENT ÅR MED MÅNGA medlemsförändringar som slutade med att gruppen gav upp och splittrades i maj 1968 innan bandets tredje och sista album gavs ut. Bandets finalskiva fick den naturliga titeln "Last time around" och innehållet skrapades ihop från många olika inspelningstillfällen med åtskilliga gästmusiker, bland annat trummisen Buddy Miles. Splittrad skiva, javisst, men det finns några toppar.
   På omslaget ser man Neil Young titta åt ett annat håll medan de övriga fyra i gruppen, nu med Jim Messina som basist och även producent, ser homogent överens ut. Möjligen har Neil en solokarriär i sikte och har kanske sparat sina bästa låtar till solodebuten som började spelas in i augusti 1968.
   Neil bidrar bara med två egna låtar, material som dock har följt med i hans senare karriärer. , "On the way home" återfinns på Crosby, Stills, Nash & Youngs liveskiva "4 way street" och "I am a child" hörde jag live 1996. Däremot var hans låtskrivarsamarbete med Richie Furay, "It's so hard to wait", lika anonym då som nu.
   På Buffalo Springfields sista album är det nog Stephen Stills låtar som gör störst intryck. Med singellåtar som "Uno mundo" ("One world" på engelska, han har alltid inspirerats av det spanska språket) och "Special care" och "Four days gone" som följde med till Stills solorepertoar live, liksom "Special care". Båda finns på liveskivan "Stephen Stills live" (1975). Hans "Questions" håller faktiskt samma kvalitéer som på hans kommande första soloskivor.
   Märklig detalj i Buffalo Springfields diskografi: På singlarna uppträdde gruppen alltid som The Buffalo Springfield.
   Richie Furays "The hour of not quite rain" är ungefär lika flummig som en David Crosby-låt medan hans avslutningslåt "Kind woman" ganska tydligt visar den musikaliska inriktningen mot det som skulle bli Poco ett halvår efter den här inspelningen. Kommande kollegan Rusty Young medverkar dessutom på läcker steelguitar.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (398)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 2018 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.