Blogginlägg

Krönika: Juni 1996

En liten sann historia om när jag spontant träffade Glen Matlock, Sex Pistols-profilen, 1983. Tidsperspektivet svindlar. När jag sprang på Matlock var det exakt sex år sedan han hade lämnat Pistols, otroligt länge sedan. När jag skrev krönikan, juni 1996, hade det gått ytterligare 13 år och jag uppfattade då händelsen som ren nostalgi. Nu, november 2020, förvandlas ju de första sex åren till blott ett ögonblick, 13 år till bara ett drygt decennium och tiden sedan jag skrev den här krönikan, 24½ år, är ju i sammanhanget en hel generation. Så påstår några att tiden inte går fort...

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Magasinet 5/6 1996.

MÖTET MED MATLOCK MITT I MELLANKARRIÄREN

JAG INTE PÅSTÅ ATT JAG HAR TRÄFFAT MÅNGA prominenta personer inom pop- och rockbranschen. Sedan jag gjorde min första professionella intervju 1974 är det med historiskt perspektiv egentligen väldigt få.
   1974 var det en artist som just då toppade USA-listan. Så egentligen har jag därefter bara träffat, intervjuat och samtalat med artister eller grupper av mindre intresse...
   Ett spontant möte skedde i London en januaridag 1983 med en artist som i dagarna solodebuterar, 19 år efter sin skivdebut.
   Vi var några stycken som på kvällskvisten denna ”speciella” torsdagskväll tog Bakerloo-linjen nordväst. Som leder till Wembley Park men vi gick av redan i West Hampstead strax efter lyxförorterna St John's Wood och Swiss Cottage.
   I Hampstead, där jag varken förr eller senare satt min fot, var det ingen lyx. Råkallt och så där otäckt mörkt som det bara kan vara i London utanför citykärnan.
   För ett ögonblick var vi osäkra på var vi var, varför vi åkt till denna håla där den ödesmättade tystnaden var det enda som talade.
   Vi letade dock snabbt upp den lilla klubben Moonlight, som onekligen var en parentes som konsertlokal i London.
   Målet för vår lilla kvällsutflykt var en konsert med gruppen London Cowboys men den största anledningen var gruppens nye basist, Glen Matlock.
   Matlock var Sex Pistols-medlemmen som fick sparken för att han gillade Beatles. Då, 1983, var han mitt inne i en lång mellankarriär som först i år, 1996, tagit honom tillbaka till de stora strålkastarna. Genom Pistols uppmärksammade återförening.
   När vi väl lokaliserat klubben siktade vi in oss på puben vägg-i-vägg. Välbesatt som alla engelska pubar vid 7-8-tiden på kvällen.
   Och plötsligt stod han där, okänd för den stora massan, framför en exalterad popskribent från Örebro. Ytterst anspråkslös och sympatisk förklarade han att han sedan fem veckor tillbaka spelade i London Cowboys.
   Han ansåg själv att han än så länge spelade en mindre roll i bandet men ändå börjat bidra med låtar till scenrepertoaren.
   På den efterföljande konserten uppträdde Glen i kråsskjorta och svart kavaj, spelade koncentrerad bas och tog steget fram till sångmikrofonen bara en gång.
   För de lokala punkarna på Moonlight var Sex Pistols nostalgi och Glen Matlock en historisk föredetting. Ty publikresponsen var ljum men musikaliskt var det den London-veckans klart mest minnesvärda upplevelse.
   Förbandet för kvällen hette Legendary Luton Kippers och entrébiljetten kostade blott ett pund...
   Som Pistols-medlem i 18 månader stod Matlock nästan för allt som gruppen hade att ge musikaliskt. Utan att överdriva var han den musikalska hjärnan i gruppen. Skrev ”Anarchy in the UK” nästan helt ensam. Han lämnade gruppen i februari 1977 och första albumet kom ut i oktober samma år. Ändå är nio av skivans tolv låtar från hans penna.
   Matlocks karriär mellan de båda Sex Pistols-äventyren tillhör rockvärldens mest lågprofilerade. Han ville bli uppskattad för sina musikaliska förtjänster, inget annat.
   Därför bildade han direkt efter Pistols ett naturligt normalt popband, Rich Kids, med Midge Ure och Steve New.
   New finns för övrigt med på Matlocks helt aktuella solodebut, ”Who's he think he is when he's at home”. Be mig inte förklara titeln men skivan har riktig rockprägel, hetsiga gitarrattacker, utgiven på det välrenommerade skivbolaget Creation.
   Efter Rich Kids fortsatte Matlock göra skivor med små grupper i mindre sammanhang. Skivorna med Spectres, Hot Club, nämnda Cowboys och Gene October gör inga anspråk på mästerverksstämpeln men avslöjar ändå en harmonisk Matlock nöjd med livet i skuggan.
   1990 var han inblandad i ett nytt projekt, Rhode-Twinn, iscensatt av förre Clash-managern Bernard Rhodes. Men det blev inget mer än singeln ”Bike boy”.
   Däremellan hade han också ett band med förre Doll By Doll-ledaren Jackie Leven under det spektakulära namnet Concrete Bulletproof Invisible som ibland förkortades CBI.
   Och nu väntar den upphaussade Pistols-återföreningen som tenderar att göra Glen Matlock mer känd än hans egen solokarriär.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.