Blogginlägg

Blues Quality, bluespionjärer i Sverige (2)

Postad: 2020-11-19 10:27
Kategori: Diskografier

Den här artikeln, som handlar om Örebrobandet Blues Qualitys historia och diskografi, publicerades ursprungligen i mars 2020 på Håkans Pop. Efter kontakter (se fotnot nedan) med en av bandets basister, Henry Larsson, har jag justerat detaljer i historien och väljer nu att återpublicera den uppdaterade artikeln.

   


BLUES QUALITY hösten 1968: Från vänster: Pär David Johnson, bas, Mats Strömberg, orgel/piano/trumpet, Bosse Skoglund, trummor, Lasse Wellander, gitarr, och Peps, sång/munspel/gitarr.

PÅ HÅKANS POP HITTAR DU, BLAND MYCKET annat, de musikaliska historierna och biografierna. Där jag mer eller mindre detaljerat, med eller utan diskografi, skildrar artisters och gruppers karriärer. Ibland strikt kronologiskt men ibland, i dagens ämne, uppdelade i olika kapitel i en helt annan tidsföljd. Idag ska jag återberätta Örebrogruppen BLUES QUALITYS historia från mitten av 60-talet till 1970. För drygt tio år sedan skrev jag gruppen Natures hela historia på 70-talet, en musikalisk period som hade sina djupa rötter i – just det – Blues Quality.
   Som gruppnamn uppstod Blues Quality tidigt 1967 men var egentligen en naturlig fortsättning på gruppen T.S. People. Ett namn som många ville förklara som förkortning av Tommy Svensson People men Tommy hävdade i många år att T.S. kunde lika gärna stå för Tommy & Sjunne (Ferger), de två drivande medlemmarna i gruppen som då (1966) hade flera år bakom sig i olika Örebrogrupper.
   Gitarristen Tommy Svensson började spela 1962, först i The Robots och sedan i The Hi-Canes och fortsatte 1963 i gitarrbandet The Cyclones. Redan som 13-åring(!) blev trummisen Sjunne Ferger ”ungdomsidol” i The Alligators, en grupp som existerade fram till 1965 när Tommy och Sjunne bestämde sig för att bilda ett band tillsammans. Övriga medlemmar blev Mats Strömberg, orgel, och Torbjörn ”Tobbe” Andersson, bas.
   T.S. Peoples första engagemang var att åka på folkparksturné som kompband till Emile Ford. Sedan fortsatte bandet på egen hand och hade inledningsvis Tommy som sångare innan Per-Åke Måssebäck hösten 1966 gjorde entré vid sångmikrofonen.
   Bandet fick flera tillfällen att visa upp sig som förband på utländska gästbesök i Örebro. Bland annat Kinks i september 1966, Troggs i november 1966, Downliners Sect i januari 1967 och på den stora skandalomsusade Rolling Stones-konserten i Ishallen (kvällskonserten) på Annandag Påsk (27 mars) 1967.
   Från november eller december 1966 fick bandet en ny basist i Henry ”Henna” Larsson. Och från januari hette bandet Blues Quality men i annonsen (se vänster) för Rolling Stones-konserten i mars var bandnamnet fortfarande T.S. People.
   Sjunne var tidigt ute och förutsåg det sena 60-talets stora revival för blues. Repertoaren var nästan uteslutande engelska bluescovers och bandet ställde upp i 1967 års upplaga av Sveriges Radios Popbandstävling, som sändes i radioprogrammet Opopoppa från Skansen. Blues Quality gick till final 22 augusti och hamnade på en hedrande tredjeplats efter bandet Lucas (med Janne Lucas Persson) från Göteborg och Plupps(!) från Luleå.


Från vänster: Sjunne Ferger, trummor, Henry "Henna" Larsson, bas, Per-Åke Måssebäck, sång, Mats Strömberg, orgel/trumpet, och Tommy Svensson, gitarr.

   Redan innan finalen i Popbandstävlingen i augusti 1967 spelade Blues Quality in första singeln.

1967
BLUES QUALITY
Rock me
(B.B. King-Joe Josea)
Gamblers blues (B.B. King/Johnny Pate)
(Swe-Disc SWES 1199)

”Rock me” hette i original ”Rock me baby” på en singel med B.B. King 1964 men hade sitt ursprung långt tidigare i en låt som hette ”Roll me mamma” med bluespianisten Curtis Jones 1939. ”Gamblers blues” är också B.B. King-relaterad, från albumet ”Blues is king” (1967).

Henry Larsson lämnade Blues Quality i september 1967 och ersattes då av Peter Forsberg som några år tidigare varit gitarrist i The Cyclones tillsammans med bland annat Tommy Svensson. Forsberg spelade med Blues Quality året ut och ersattes då av Pär David Johnson.
   I oktober 1967 agerade Blues Quality förband till John Mayall's Bluesbreakers, upplagan med Mick Taylor på gitarr. Det var i Blues Quality Tommy Svenssons blev känd som en formidabel gitarrist och steg till himmelska höjder och blev en inspirationskälla för Örebros alla gitarrister. Ett rykte som, tack vare Blues Quality-spelningarna med Mayall och senare Fleetwood Mac (i maj 1968), även nådde England.
   Måssebäck lämnade Blues Quality våren 1968 och gick till sjöss och ersattes vid mikrofonen av norrmannen Björn Johansen, som också spelade saxofon. Nu var det dags att släppa bandets andra singel.

1968
BLUES QUALITY
O pretty woman
(A C Williams)
Stormy Monday (T-Bone Walker)
(Swe-Disc SWES 1199)

”O pretty woman” är inte alls identisk med Roy Orbisons berömda singel från 1964 utan härstammar från en Albert King-singel med titeln ”Oh, pretty woman” (1966). ”Stormy Monday” dök första gången upp på en T-Bone Walker-singel 1947 med den fullständiga låttiteln "Call It Stormy Monday (But Tuesday Is Just As Bad)".

1968 var bluesvågen definitivt här och Blues Quality blev det naturliga namnet på scen när blues- och rockklubben Power House invigdes i juni. Den alltmer ökade fokuseringen på blues i bandets repertoar fick sångaren Johansen, som var mer intresserad av jazz, att framåt sommaren lämna gruppen som ännu en gång stod utan sångare.
   Sjunne fick Skånes bluesprofil Peps Persson, från Tjörnarp, att flytta till Örebro och bli ny sångare i Blues Quality. Peps, eller Per-Åke Persson, hade inlett sin karriär i bluesbandet Downbeat Crowd som hade väckt uppmärksamhet som liveband och gav Peps skivkontrakt 1966 och han kunde under namnet Linkin' Louisiana Peps ge ut två singlar, ”I got my mojo working” (1966) och ”Jailer bring me water” (1967), och ett album, ”Blues connection” (1968).
   Blues Quality hade framåt hösten 1968 en ny rutinerad sångare men Tommy Svensson var på väg att lämna gruppen och ersättas av Lasse Wellander från Nora där han (som basist!) hade spelat i gruppen Relaction. Under en tid spelade både Svensson och Wellander i bandet och Pär David Johnson ersattes då och då av Hans Odelholm, pappa till den numera riksbekante basisten Jerker Odelholm. Bland annat på American Folk Blues Festival '68 i Göteborg i oktober. Samma höst utökades bandet med altsaxofonisten Magnus Tingberg.


Blues Quality på Rigoletto i Jönköping. Peps till vänster, saxofonisten Magnus Tingberg i mitten och till höger gitarristen Lasse Wellander som vid tillfället spelade bas. Kalufsen vi ser strax ovanför congas-trummorna tillhör (enligt Lasse) Sjunne Ferger.

Svensson lämnade slutligen Blues Quality och Sjunne, bandets andre ursprungsmedlem, var som 17-åring redan på väg in i nästa musikaliska fas i sin karriär, jazzmusiken. Tillsammans med organisten Lars Jansson bildade han duon Takt & Ton. Sjunne ersattes av Bosse Skoglund, rutinerad trummis från Stockholm, som hade en bakgrund i jazzmusiken där han under 60-talet hade spelat med bland annat Lars Gullin, Don Cherry, Lasse Färnlöf och Bernt Rosengren.
   Nu (mitten av 1969) var Blues Quality med Peps i spetsen moget att spela in sitt första album.

1969
LINKIN' LOUISIANA PEPS & BLUES QUALITY
Sweet Mary Jane

Producent: Gunnar Bergström
(Sonet SLP-2501)

Sweet Mary Jane (Per Åke Persson)
Copenhagen blues (Per Åke Persson)
You're so fine (Little Walter Jacobs)
Somebody (Per-Åke Persson)
I once was a gambler (Lightnin' Hopkins)
Sail off to another shore (Per-Åke Persson)
Sad night is fallin' (Per Åke Persson)

Första albumet med Peps och Blues Quality innehåller fem Peps-original och två covers. ”You're so fine” är i original en Little Walter and his Jukes-singel från 1953 och ”Once was a gambler” fanns på albumet ”Lightnin' Sam Hopkins” (1962).

Under de här åren turnerade Peps & Blues Quality flitigt och byggde upp ett gediget rykte som ett professionellt och skickligt liveband. En planerad Englandsturné tidigt 1970 blev rumphuggen två gånger om. Först blev inte Bosse Skoglund insläppt och sedan gick turnébilen sönder vilket gjorde att den tänkta treveckorsturnén resulterade i blott två separata spelningar.
   På albumet ”Kaliyuga Express” (1970), med den Chicago-baserade gitarristen och sångaren Mike Castle, medverkar Blues Quality på två låtar, ”Stockholm blues” och ”Eagle rise”, och Peps spelar munspel på ytterligare tre, ”2:19 blues”, ”Rocks and gravel” och ”Sweet home Chicago”.
   Våren 1970 lämnade Peps Blues Quality av hälsoskäl och gruppen sökte ersättare i Kisa Magnusson och Susie Heine men splittrades. Efter sommaren samma år återuppstod bandet som kvartett, Nature, utan Strömberg och Tingberg men med Mats Ronander på sång och munspel. Men det är som sagt en nästan helt annan historia.


BLUES QUALITY 1969: Från vänster: Magnus Tingberg, Bosse Skoglund,
Pär David Johnson, Peps, Lasse Wellander och Mats Strömberg.



FOTNOT: Blues Quality-artikeln ovan publicerades i april 2020 som av naturliga skäl intresserade Henry Larsson, under ett år basist i bandet. Henry mejlade mig och berättade sina minnen och anekdoter från tiden med bandet. Det fick mig att ändra några tidsangivelser i ovannämnda text men jag vill också vidarebeordra övriga detaljer som Henry delade med sig av i flera mejl:

Kul med dina skriverier, speciellt från ”forntiden”! Jag heter Henry Larsson, och spelade bas under ett knappt år med dom fantastiska unga musikerna i Blues Quality. Jag började med dom hösten 1966, och vad jag minns hette vi Bluesquality redan då. Jag slutade efter finalen av popbandstävlingen på Skansen, och koncentrerade mig på mina studier i Örebro istället.
   Jag har kvar inspelningar från den tiden! Den relativt korta perioden var mycket betydelsefull för mig, och ledde mig vidare till ljudteknikerjobb vid SR i Stockholm. Flyttade hem till Gotland 1973 och fortsatte inom SR som cheftekniker/musiktekniker/producent, och har varit fritidsmusiker under de flesta åren fram till nu.


Och efter några motfrågor från mig skrev han:

Tack för ditt svar, och ditt intresse! Jag fick gräva i mina gömmor för att kolla när jag började i Blues Quality. Hittade pärmar med deklarationer och kvitton faktiskt, men inte något datum när jag började. Kan ha varit november eller december 1966. Garanterat from 1 januari 1967 i alla fall, eftersom den första spelningen var 3/1 enligt en lista, som jag gissar var skriven av Sjunnes mamma Åse Norlin (”pop-Åse”) som ställde upp till 100% för Sjunne.
   Jag har kvitto på den Fender Jazzbas jag köpte då, och kvitto på min Hammond jag sålde till Mats. Jag minns tyvärr inte Troggs o Downliners Sect-spelningarna, men naturligtvis Stones! Dom spelade bara ett par låtar, sedan stormade publiken scenen och snodde minst en av våra mikrofoner, för Stones lånade delvis vår utrustning!
   Jag var i alla fall med i Blues Quality från 1/1 - 15/9 1967 (sista spelningen för mig enligt Åses lista) och vi hade det namnet då! Om det står TS People i någon annons 1967 gissar jag att det helt enkelt blivit fel... Singeln spelade vi in före Sveriges Radio-finalen. För övrigt ett hastverk, ”Rock me” lät betydligt bättre i finalen! 
   En liten detalj där: I finalen spelade vi ”Rock me” och ”Call it stormy Monday”. Vår version var egentligen 5.10 lång, så vi fick skala ner den till 3.10. Ett litet minne därifrån: Juryn satt i en husvagn utanför Galejan. När de hade bestämt sig och kom ut därifrån fick jag ögonkontakt med Kjell Öhman. Han sa ingenting, men skakade lite på huvudet. Han höll nog på oss...
   Jag hade funderingar på att ta kontakt med bandet för några år sedan men blev bestört över att Sjunne inte fanns längre, och att även Tommy nyligen dött. Så det blev inget. Jag kontaktade inte Per-Åke eller Mats då. Dom kommer kanske inte ihåg mig...


Efter ytterligare några veckor, i mitten på november 2020, återkom Henry med fler intressanta detaljer i Blues Qualitys historia som fick mig att uppdatera den ursprungliga artikeln. Henry skrev:

Per-Åke Måssebäck började i TS People hösten 1966. Henry Larsson började i slutet av 1966, och vi var igång med det nya namnet Blues Quality i januari 1967. Vi spelade som förband vid kvällskonserten 27 mars 1967 med Rolling Stones. Konserten avbröts efter Stones spelat ett par låtar när publiken stormade scenen. Per-Åkes sångmikrofon försvann i vimlet, eftersom Stones lånade vår sånganläggning! (En äventyrlig dag för oss, eftersom vi tidigare hade spelat på Kumla-anstalten, men där inför en mycket bra publik!)
   En liten detalj: Singeln med ”Rock me” och ”Gamblers Blues” spelades in i augusti 1967 innan finalen på SR:s popbandstävling.
   Henry Larsson slutade i september 1967 för att plugga, och ersattes av Peter Forsberg, som spelade där året ut. Pär-David Johnson blev senare nästa basist i bandet.


/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (444)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (70)
Konserter (233)
Krönikor (150)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (133)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2020 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Per Ullén 21/11: Jag tycker att det tråkigt att efter att du har haft en väldigt intressant blo...

Jan Arne Martin Lennell 21/11: Tack för tips om podden. Babylon Zoo? Absolut. Har albumet med hiten (?) Spacem...

Per Rosén 19/11: Hej! Nyfiken på var du hört att första spelningen på turnén var i Stockhol...

Björn Stein 14/11: Lyssnartips, lyssna på Fred Eaglesmiths syn på ämnet tribute band på skivan ...

Björn Stein 13/11: Killen i mittten bekräftar nog din teori, gött solo. en pärla till poplåt! R...

Jan Arne Martin Lennell 31/10: Daniel Romano hade jag aldrig hört talas om förrän jag nyligen fick tips av g...

Håkan Gustavsson 30/10: Rolig återblick! Vissa saker behöver mer än 10 år för att man ska se klart...

Mats Karlsson 26/10: Detta är också ett av mina favorit-live-album. Visst var det märkligt att man...

Mats 26/10: Hej Håkan, Tack för att du skriver om Kursaal Flyers. Håller med om att de...

Fredrik Plumppu 24/10: Väldigt kul att få läsa denna recension, igen! 1983 hade jag nyligen upptäc...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.