Blogginlägg

Krönika: Januari 1997

Jag hade 1997 tankarna på att det traditionella albumformatet höll på att tyna bort. Det här var långt innan Spotify kom och förändrade lyssnandet på musik. Tekniken då var att bränna favoritlåtarna på sin cd-skiva och därför skapa egna samlingar. Enskilda låtar gick före album och jag såg en framtid där albumformatet var helt utraderat. Riktigt så illa har det inte gått men visst sitter folk, inte jag, och gör egna spellistor på Spotify. Och ”Absolute”-samlingarna är för länge sedan ett dött fenomen.
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Magasinet 17/1 1997.

ALBUMFORMATET ÄR ETT MINNE BLOTT

DET ÄR SYND OM MÄNNISKORNA. Konstaterade redan Strindberg på sin tid. Det är också synd om det skivkonsumerande folket som med en allt tunnare plånbok försöker hitta guldkornen i skivutgivningen.
   Tiden krymper, inte minst fritiden, men skivutgivningen ökar och försäljningen minskar. Speltiden på en en normal cd förlängs men kvalitén ökar inte med kvantiteten.
   Just nu aktiveras våra hjärnor med ”chockartade” rapporter om att samlingsskivorna säljer mest i det här landet.
   Så naturligt, är den jordnära kommentaren.
   Så mördande trist, skriker den musikintresserade hjärnhalvan.
   Det blir bara värre, tror förnuftet som med ena ögat spejar in i framtidens teknologi.
   När tiden inte räcker till och pengarna prioriteras på annat sätt är det en lätt genväg att rycka en ”Absolute”-skiva och få hitsen uppradade till en sammantaget billig peng.
   Albumartisterna förlorar, det genuina musikintreesset utarmas och spänningen, som pendlar på ett nyinspelat cd-album, rinner helt ut i sanden.
   Musik har blivit en handelsvara som vilken livsmedelsprodukt som helst. Två liter mjölk, en limpa och några hekto lätt förströelse. Främst som bakgrundsljud vid andra aktiviteter.
   Exempelvis som en skvalande radio. Snart har skivbranschen också förlorat sina ”Absolute”-kunder till det stora mediabruset av radio, tv och datorer.
   Och då är vi nära framtidens vision. Jag säger inte att det blir så här men om några år kanske albumformatet är dött och begravet.
   När Internet finns i var mans, och givetvis kvinnas, hem kan du på sekunden beställa precis den musik du för stunden inte klarar dig utan.
   Du ansluter cd-brännaren, tankar över de låtar som är aktuella och får till slut ihop en respektabel samling artister och melodier som kommer att skapa din egen ”Absolute”-samling.
   Ingen ska inbilla mig att de typiska albumartisterna vinner på den utvecklingen.
   Ännu snabbare hits, ännu fler dagsländor och ännu mer konsumtion. Mycket bekvämlighet och bara en promille genuint musikintresse.
   Den ursprungliga ambitionen var att i denna krönika tipsa om de grymt ojämna skivorna som trots ädla höjdpunkter försvann i massorna av förra årets enorma skivflod.
   En skiva som jag rent spontant återvände till under alla helger var Sparklehorses cd med en titel som är omöjlig att stava till och lika svår att uttala, ”Vivadixiesumbmarinetransmissionplot”.
   Skivan har en charmig demokaraktär och är ojämn som få men med ett fantastiskt urval och bland många spår (16) är det lätt att plocka ur fem utsökta russin ur kakan som Mark Linkous, han ÄR Sparklehorse, gjort med gränslöst många ingredienser. Se nedan.
   Babybird och Lemonheads är två andra artister som blandade geniala pärlor med skräp på sina skivor från förra året.
   Sedan slås jag av uppmärksamheten som Tom Pettys senaste skiva fick på flera årsbästalistor. ”She's the one” är ju ett praktexempel på ett ryckigt, ojämnt och tidvis förbryllande svagt album. Några sedvanliga Petty-godsaker till trots.

Sparklehorse-godbitar
”Homesoming queen”. Vacker som en mix av Beatles och Lou Reeds ”Berlin”.
”Rainmaker”. Rå, schizofren och avskalad magi på gränsen mellan pop och rock.
”Saturday”. Jordnära, vacker och alldeles för kort (2;24) ballad.
”Heart of darkness”. Mellotron möter steelguitar och skapar en ny dimension.
”Someday I will treat you good”. Tveklös hit. Hysterisk powerpop. Stökigt, slamrigt, melodiskt och bäst.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.