Blogginlägg

Krönika: Januari 1988

Älsklingsprojektet att skriva en krönika om Beatles eller någon koppling dit fick sitt utbrott i den här krönikan. Lite missnöjd med Paul McCartneys skivor under 80-talet upptäckte jag låtar och inspelningar, i skymundan på ett soundtrack och baksidan på två maxisinglar, som var perfekta och anspråkslösa i sin enkla form. Att blanda in Magnus Lindberg och Freda i sammanhanget kan jag idag inte riktigt förklara.
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/1 1988.

PAUL PÅ RÄTT VÄG

PAUL McCARTNEY, INTE OBEKANT FÖRE DETTA-Beatles-medlem, har som soloartist fört en tämligen anonym tillvaro under nästan hela 80-talet. Albumet ”Tug of war” från 1982 är ett undantag men annars har hans skivor präglats av överproduktion och alltför stora resurser. Låtmässigt har det funnits åtskilliga stunder av hög klass men tungt lastade arrangemang förstör ofta geniala grundidéer. Jag tänker på det när jag lyssnar tillbaka på några av McCartneys 80-talsskivor. Veckorna efter julhelgen och årsskiftet får man tid att gå tillbaka och lyssna på lite äldre skivor. Andra gamla skivor som hamnat på grammofontallriken är ”I en hand” med Magnus Lindberg och ”Välkommen hem” med Freda.
   Båda artisterna stod för förra årets mest framträdande julrocklåtar och saknaden (Lindberg) och förhoppningen (Freda) är ungefär lika stor kring båda.
   På filmskivan ”Give my regards to Broad Street” (1984), som mest innehåller ”nya” versioner av gamla Beatles-klassiker som känns oerhört onödiga, finns två låtar inspelade live i studion som tillhör det bästa Paul McCartney någonsin producerat.
   ”Not such a bad boy” och ”No values” är precis så spontana och levande inspelningar och det jag saknar på hans andra skivor. Här står en förödande skickligt men naturligt rockband, med bland annat Chris Spedding, Dave Edmunds och Ringo Starr, och drar sällsynt effektiva rocklåtar så huden knottrar sig.
   Det är mitt i den nostalgitrippen som Paul McCartney maxiversioner av senaste singeln ”Once upon a long ago” ramlar ned från himlen och min bön blir i någon mån tillfredsställd. På baksidan av de båda singlarna återfinns resultatet av två intensiva inspelningsdagar i juli förra året.
   20 och 21 juli gick McCartney in i studion med två helt olika gäng av sagolik blandning. Till exempel har han mixat gamlingen Mick Green, gitarristen från Pirates, med Chris Whitten, trumslagare i Julian Copes band.
   Andra musiker som också förekom var Mickey Gallagher (från Blockheads) på keyboards, Nick Garvey (från Motors) på bas och Henry Spinetti på trummor.
   På två dagar spelade de in 36 låtar, samtliga covers (utom Beatles gamla ”I saw her standing there”) som sattes på högst två tagningar.Allt för att behålla den spontana och orepeterade atmosfären.
   De spelade bland annat in Eddie Cochrans ”20 flight rock”, låtar av Fats Domino och Sam Cooke och gjorde även ett försök med Elvis Presleys ”It's now or never”.
   Nu kommer inte mycket av det här att ges ut på skiva. Fyra låtar återfinns på de båda maxisinglarna, ”Lawdy miss Clawdy” och ”Kansas City” respektive ”Midnight special” och Duke Ellingtons 40-talsklassiker ”Don't get around much anymore”.
   Här finns både missade trumbreaks och ostämda gitarrer men också något som är mycket viktigare: Ett naturligt sväng med samma simpla genialitet som fanns på Beatles tidiga skivor.
   Andra spännande och lovande grepp som McCartney lovar för framtiden är låtskrivarsamarbeten med Elvis Costello och Johnny Marr från just avsomnade Smiths.
   McCartney berättar i en NME-intervju hur han uppfattar Costello som samma perfekta partner som en gång John Lennon var.
   - Elvis är en bra kritiker, han dämpar inte kraven och säger rakt på sak vad han tycker. Han måste vara influerad av John Lennon.
   Stora ord men inte gripna ur tomma luften.
   McCartney berättar också om hur flera låtar de skrivit tillsammans som de också spelat in demoversioner av där deras röster visar sig passa perfekt tillsammans.
   Samarbetet började med ”Back on my feet”, b-sidan på senaste singeln. McCartney gick inte riktigt i land med texten så Costello kom in i projektet och slutförde arbetet.
   Sedan har de hjälpt varandra varandra med ett par låtar var som förmodligen kommer på var och ens skiva under 1988 men ingen vet idag om samarbetet kommer att fortsätta eller ej.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.