Blogginlägg från april, 2011

Soundtracks: "My name is Earl"

Postad: 2011-04-29 07:57
Kategori: Soundtracks

MY NAME IS EARL (Shout! Factory, 2006)

För det första är det här inget film-soundtrack och för det andra så innehåller skivan alldeles för många redan utgivna låtar för att sammantaget vara ett intressant och exklusivt soundtrack. Ändå har jag sedan jag startade den här kategorin och serien letat efter just de där udda, extraordinärt exklusiva och nästan bortglömda spåren med intressanta artister och hittar några stycken även här.
   Jag är nog en av jordens sämsta tv-tittare så jag har inget som helt förhållande till tv-serien ”My name is Earl” men kan ändå känna en viss sympati för serien när jag läser låtlistan och dess mix av gamla klassiker, nyinspelade covers och ännu äldre .klassiker med Jerry Reed och Sammy Davis Jr.
   Men det är naturligtvis de där specialinspelade bidragen som intresserar mest fast det uteslutande handlar om covers.
   John Hiatt och John Lennons ”Instant karma” låter ju på pappret som en alldeles underbar kombination och infriar förväntningar mer än väl. Mer Hiatt än Lennon om man säger så. Hiatt sjunger fantastiskt, soundet och arrangemanget är så fint anpassat Hiatt med det där avslappnat koncentrerade stilen.
   Matthew Sweet och ELO är också en naturlig kombination. Sweet gör ”Livin’ thing” till sin egen hitlåt utan att förändra så mycket. Har tagit bort stråkarna och ersatt dom med sitargitarrer, exemplariska körer och underbar sång.
   Uncle Kracker gör en mycket godkänd version av The Bands ”The weight”. Matthew Schafer, som ÄR Uncle Kracker, är en ung rappare som blev countryartist och här gör ett säkert och bra framträdande.
   Poprockgruppen Van Nuys gör en akustisk snäll version av Nenas ”99 red baloons”. I alla fall i 49 sekunder innan gitarrerna kulsprutespelar och massakrerar hela låten.


Innehåll:
1. I'm The Bandit- (T.V. dialogue)   
2. East Bound And Down - Jerry Reed (From "Stole Beer From A Golfer" Episode)
3. The Weight - Uncle Kracker (Original Version By The Band Is In "Monkeys In Space" Episode)
4. One Time One Night - Los Lobos (From "Didn't Pay Taxes" Episode)
5. Bust A Move - Young M.C. (From "Ruined Joy's Wedding" Episode)
6. Livin' Thing - Matthew Sweet (Original Version By ELO Is In "Quit Smoking" Episode)   
7. It Takes Two - Rob Base & D.J. E-Z Rock (From the series' Pilot and "Bounty Hunter" Episodes)   
8. Smoke! Smoke! Smoke! (That Cigarette)- Sammy Davis, Jr.(From "Quit Smoking" Episode)   
9. Gimme Three Steps - Lynyrd Skynyrd (From "Ruined Joy's Wedding" Episode)   
10. Joy - Harry Nilsson (From "Something To Live For" Episode)
11. Amos Moses - Jerry Reed (From "Teacher Earl" Episode)
12. Instant Karma - John Hiatt
13. What Goes Around Comes Around" (My Name Is Earl theme song - vocal version)
14. 99 Red Balloons" - Van Nuys (Original Version By Nena Is In The Pilot Episode)

/ Håkan

Janne Schaffers kväll

Postad: 2011-04-27 07:50
Kategori: 70-talskonserter

Min livs andra Hörselmat-konsert och jag envisas i nedanstående recension att kalla gruppen för en popgrupp. En grupp som den här gången hade utökats med en intressant musiker på diverse slaginstrument.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/9 1974.

HÖRSELMAT
Brunnsparken, Örebro 31 augusti 1974


Nämner man folkparker och artister som brukar uppträda på dessa scener tänker man väl närmast på lättare underhållning av typ Svensktoppen. Därför är det lite avvikande från det vanliga mönstret när en popgrupp av det avancerade slaget som Hörselmat faktiskt reser ute i parkerna. Men det är roligt att parkgubbarna vill satsa på svenska popartister när det verkar så gott som uteslutet med utländska popbesök.
   Hörselmat var det alltså som stod för underhållningen i parken på lördagskvällen. En grupp vars medlemmar alla tillhör popeliten och det har aldrig tidigare funnits en svensk popgrupp av Hörselmats rang. Det är unikt att ledarna, som själva inte vill kalla sig för ledare, Janne Schaffer och Björn J:son Lindh lyckats få loss tre av av Sveriges mest anlitade studiomusiker.
   Gruppen gjorde redan förra hösten sin debutturné och besökte då också Örebro och vad jag minns av det besöket var bland annat Janne Forssells humoristiska inlägg mellan låtarna. Han spelade även diverse rytminstrument och på det området var han mer sparsam med inlägg. På folkparksturnén i år finns inte Forssell med utan gruppen har lyckats få med den skicklige congas-spelaren Malando Gassama som vet hur man på bästa sätt utnyttjar de olika slaginstrumenten.
   Den stora huvudrollen spelade naturligtvis Janne Schaffer och jag riktigt hörde ett sus gå genom publiken när han stämde upp. Hans roll i Hörselmat har utvidgats sedan förra gången jag såg gruppen. Men han lät för den skull inte de övriga musikerna agera anonyma kompmusiker. Den rutinerade rytmsektionen med Ola Brunkert och Stefan Brolund är musiker som verkligen kan backa upp Schaffers attackerande gitarr som denna kväll fick stora utrymmen att glänsa.
   Av den närmare en timme långa konserten minns jag ”Games people play” bäst som med sin välkända inledning nästan fick den stora publiken att tappa andan. När sedan Janne Schaffer utvecklat låten på sitt karaktäristiska sätt med långa intensiva soloinslag var det en minst sagt entusiastisk publik som hyllade Schaffer och övriga i Hörselmat. Och mitt intryck från i höstas kvarstår: Sverige skall vara glada åt Hörselmat.

/ Håkan

#2/70: "Sordin"

Postad: 2011-04-25 07:51
Kategori: 70-talets bästa

JOHN HOLM: Sordin (Metronome, 1972)

I detta gränslösa utbud av alldeles fantastiska skivor från 70-talet väljer jag alltså en svensk skiva som nummer två på min lista med det decenniets bästa skivor. Jag förstår att det är överraskande men John Holms debut från 1972 var helt fantastisk då, är helt fantastisk nu och har ständigt varit en inspiration under alla dessa år som har passerat sedan dess. Tidlös är ett ord som jag sällan använder men ”Sordin” är just tidlös. Fungerar lika bra idag som den där tisdagen i december 1972 när jag recenserade skivan i Nerikes Allehanda. Återkommer till recensionen lite senare.
   Sedan debuten med ”Sordin” har John Holm varit ett eftertraktat byte och i högsta grad en sporadisk och nästan skygg artist. Den hemlighetsfulla profilen har genom åren dragit uppmärksamhet till sig. På samma sätt som Jakob Hellman och hans enda album ”…och stora havet” (1990), som 2003 i Nöjesguiden röstades fram som bästa svenska album genom tiderna, har John Holms ”Sordin” ständigt fått ny aktualitet. Främst tack vare Holms extremt frånvarande karriär, han har ytterst sällan turnerat, och skivor har han producerat mycket oregelbundet. Ändå har hans namn, hans låtar och hans säregna sångstil fått förnyat intresse genom åren.
   1972, 1974 och 1976 gjorde John Holm sina första skivor för att sedan tystna som artist och helt försvinna från strålkastarljuset fram till 1988 när comebackskivan ”Verklighetens afton” släpptes. Under de där hopplöst tysta åren växte otroligt nog hans hjältegloria, intresset ökade, nyfikenheten visste inga gränser och spänningen kring namnet John Holm bara steg. Och artist på artist avslöjade sina influenser av just John Holm. Per Gessle spelade in ”Den öde stranden” på sin solodebut 1983 och en av dåtidens största svenska rockgrupper Commando M Pigg gjorde samma låt 1985 men ändrade titeln till ”Sommaren dör”. Originalet till låten finns på ”Sordin” och ingen har överträffat John Holm.
   1986 tolkade Abcess Exil Holms ”Ett fönsterbord mot parken” och Ulf Lundell gjorde ”Maria, många mil och år från här” till en b-sida 1987 och magin kring namnet John Holm blev bara större – utan att han gjorde en enda skiva i eget namn.
   Naturligtvis har ”Sordin” växt i styrka och dignitet tack vare att Holms egen karriär som artist varit så oregelbunden och ojämn. Hade Holms karriär som skivartist och scenartist fortsatt efter 1972 efter ungefär samma mall som Ulf Lundell hade ”Sordin” säkert inte uppfattats av mig på samma sätt idag. Men jag kan med alla fingrar på bibeln erkänna att skivan är ett av mina käraste musikminnen från 70-talet. Så hade jag också chansen att vara med och upptäcka denna nya debutartist i slutet av 1972. Och skriva en recension (Nerikes Allehanda, 5 december 1972) som inte var odelat positiv, snarare lite osäker men ändå uppenbart optimistisk:

”Producenten Anders Burman har upptäckt ännu ett nytt stjärnskott, John Holm, 24-årig Stockholmskille som spelat gitarr i sex år och skrivit låtar i två år.
    John Holm är aktuell med sitt första album, ”Sordin” (Metronome). Det är en märklig skiva från början till slut. Definitivt ingen skiva att läsa läxorna till. Man måste verkligen ta sig tid att lyssna på den för att kunna fälla ett avgörande.
   Första kontakten med John Holms hesa, skrovliga och lite omusikaliska röst kan få mig på dåligt humör men faktum är att ju mer jag lyssnar så förstår jag att Anders Burman gärna ville knyta kontakt med den här killen.
   John Holm skriver nästan all sin musik och sina texter på Sabbatsbergs sjukhus, där han har vakat sedan han gick ut skolan för fyra år sedan. Den miljön återspeglas därför mycket i hans texter och en av hans allra första kompositioner heter ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” och finns med på skivan.
   En låt som när jag hörde den första gången lämnade ett stort frågetecken efter sig. Nu med texten i handen förstår jag vilken enorm inspirationskälla det måste ha varit att jobba som vakare på ett sjukhus.
   Även John Holms övriga låtar innehåller mycket värme och kärlek och handlar om hur han upplever sin tillvaro. Han vill gärna undvika stämpeln ”ungdomsprotest” utan kallar sina alster hellre för musiksatta dikter.”

   Jag var onekligen fascinerad av John Holm, hans låtar och den musikaliska omgivningen på skivan. Som dels var akustiskt finformulerad och dels elektriskt rockigt med en röst som knappast var kraftfull men med texter som väckte sympati. Där fanns vänstervågens starkt politiska hållning (”Det pågår kamp om folkmajoriteten/och talas ord som ingen kan förstå/man söker lösningar åt meningheten/där menighetens tankar inte nå”) men där fanns också en mycket stark musikaliskt fullbordad idé. Där de akustiska gitarrerna, John och hans kompis Gunnar ”Gurkan” Lundestam, glittrade så fint i samklang med de elektriska gitarristerna Kenny Håkansson och Rolf Wikström.
   Kenny var till vardags medlem i Kebnekaise som hade en skiva bakom sig (”Resa mot okänt mål”) men hade också spelat på skivor med Bernt Staf, Bo Hansson och Pugh Rogefeldt (”Hollywood”). Wikström var vid den här tiden mindre etablerad. Han var tidigare medlem i samma band som John Holm, The Underground Failure, och kom in i det här projektet på naturlig väg. Wikström skulle 1975 inleda sin framgångsrika solokarriär med skivan ”Sjung svenska folk”.
   Dubbelgitarristerna gav delvis sound åt de rockigare spåren på ”Sordin”. Med dagens perspektiv kanske det låter lite daterat men elgitarrerna ger låtar som ”Den öde stranden”, ”Om den blå himlen” och ”Svarte kungen” (handlar om Jimi Hendrix) en helt personlig profil.
   Men allra mest är det nog de mer akustiska låtarna som tillhör det tidlösa materialet. Som överlevt decennierna därefter allra bäst. Den läckra ”Sommaräng”, altcountrylåten ”Långt bort härifrån” och ”Är det så det ska va” heter mina personliga favoriter som symboliserar ”Sordin” allra tydligast. I de två sistnämnda låtarna sjunger Marie Bergman den framhävda kvinnliga andrastämman och det ger soundet en ypperlig balans. Marie hade precis lämnat Family Four, med två Melodifestivalvinnare 1971 och 1972 bakom sig, och skulle snart solodebutera med ”Mitt ansikte” producerad av just Anders Burman.
   John Holms uppföljare till ”Sordin” blev inte alls några favoriter i mitt hem. Förutom några få undantag, ”Maria, många mil och år från här” och ”Din bäste vän”, var den musikaliska omgivningen alldeles för spretig och äventyrlig och det rockiga studiosoundet passande inte John Holms sköra röst. I övrigt kan ni läsa mer om mitt förhållande till John Holms hela karriär här.

/ Håkan

Tributes: Pete Seeger

Postad: 2011-04-22 07:40
Kategori: Tribute-skivor


"Where have all the flowers gone" (Appleseed, 1998)
Pete Seeger, "folkmusikens fader" som nyligen fyllde 90 år, var inte ens 80 år när den här hyllningen gavs ut. En skiva med undertiteln "The songs of Pete Seeger". Pete var en pionjär inom folkmusiken och många har ´genom åren sjungit hans sånger. Här presenteras ytterligare 38 versioner plus Petes egen nyskrivna sång "And I Am Still Searching".

Alla har kanske inte ett minne av Pete Seeger men alla har definitivt ett minne av Pete Seegers många låtar. Själv introducerades jag in i Seegers värld genom låten ”Where have all the flowers gone”. Först var det Kingston Trio tidigt 60-tal och sedan hade Johnny Rivers några år senare en stor Tio i Topp-hit med samma låt.
   Låten har också blivit titellåt på den här enormt maffiga samlingen av låtar med både kända och okända artister och flera unika framträdanden. På 39 låtar pendlar givetvis både kvalitén och intresset bland både låtar och artister. En underbar blandning av musikstilar, från folkmusik och reggae via politiska sånger och akustisk rock till både accapellasång, country, 30-talsjazz , sopransång och The Man Himself: Pete Seeger. Onekligen en fantastiskt varierad underhållning på hög nivå.
   Här finns det artister som jag garanterat aldrig har hört talas om innan, exempelvis den irländske sångaren Tommy Sands, bluegrassbandet Tony Trischka Band, Cornelia’s Dad och Casey Neill, som förmodligen förekommer här för att de på ett eller annat sätt är knutna till skivbolaget Appleseed som ger ut den här skivan.
   Som motvikt till den okända arsenalen finns det tunga artistnamn som Jackson Browne, Bonnie Raitt, Judy Collins och Donovan. Och naturligtvis Bruce Springsteen vars bidrag här, ”We shall overcome” inspelad 1997, kom att leda till ett helt nytt album nio år senare med hans tillfälliga kompband Seeger Session Band. Samma inspelning blev alltså titellåt på Springsteens album 2006 och en av topplåtarna på turnén som drog över världen 2006.
   Jackson Brownes duett med Bonnie Raitt, ”Kisses sweeter than wine”, har blivit en lättreggaelåt där kombinationen av deras röster fulländar hela arrangemanget.
   Tish Hinojosa glänser också i sin snabba akustiska rockversion av ”Festival of flowers” där hennes ljusa fina röst tangerar Emmylou Harris. Svängigt och anspråkslöst där en fiol spelar musikalisk huvudroll.
   Den instrumentala ”Goofing off suite” med Tony Trischka Band är skivans mest överraskande låt. Härlig blandning av instrument, bland annat klarinett och banjo, och en udda fullträff.
   Men allra bäst och skivans klart lysande höjdpunkt är Billy Braggs samarbete med Eliza Carthy. Fiolen, som enda instrument, möter Braggs passionerade folkmusikinfluerade röst.
   Det mest imponerande och känslomässigt starkaste ögonblicket på skivan är när den amerikanske författaren, historikern och skådespelaren Studs Terkel tar till orda och reciterar några av Seeger-texter. Som när den då 86-årige Studs avslutar skivan med att läsa den 23 sekunder långa ”Oh sacred world” som naturligt leder in i den då 79-årige Pete Seegers egna framförande av ”And I am still searching”. Det har talats så mycket om hans bräckliga röst men jag tycker han sjunger fantastiskt bra här.

Skiva 1:
1. Where Have All The Flowers Gone Tommy Sands 6:24
2. Kisses Sweeter Than Wine Jackson Browne & Bonnie Raitt 4:44   
3. The Water Is Wide John Gorka 4:29
4. Of Time And Rivers Flowing Richie Havens 2:30   
5. My Name Is Lisa Kalvelage Ani Difranco 4:53
6. Turn, Turn, Turn Bruce Cockburn 4:44
7. Festival Of Flowers Tish Hinojosa 4:13   
8. Step By Step Sweet Honey In The Rock 1:54
9. Blessed Be The Nation Studs Terkel 1:32
10. My Father’s Mansions Billy Bragg & Eliza Carthy 2:57
11. Sailing Down My Golden River Greg Brown 3:52
12. Goofing Off Suite Tony Trischka Band 6:29   
13. These Three Are On My Mind Kim And Reggie Harris & Magpie 3:29
14. How Can I Keep From Singing? Cordelia’s Dad 3:31
15. All Mixed Up Peter, Paul & Mary 3:57
16. Empty Pocket Blues Ronnie Gilbert With Robin Flower & Libby Mclaren 2:41
17. Get Up And Go Tom Paxton 3:16   
18. Old Riley John Stewart 3:30
19. If I Had A Hammer Nanci Griffith & Friends 2:49
20. Wimoweh The Weavers 1:55

Skiva 2:
1. We Shall Overcome Bruce Springsteen 4:51
2. Bells Of Rhymney Roger McGuinn 3:53
3. Oh Had I A Golden Thread Judy Collins 5:03
4. False From True Guy Davis 5:24   
5. Letter To Eve Indigo Girls 6:35
6. Waist Deep In The Big Muddy Dick Gaughan 4:53
7. All My Children Of The Sun Tim Robbins 3:57
8. Living In The Country Martin Simpson 3:24
9. One Grain Of Sand Odetta 3:11
10. Old Father Hudson-sailing Down Dirty Stream Casey Neill 5:04
11. The Torn Flag John Trudell 3:36
12. Doublin’ Si Kahn With The Freighthoppers 3:19
13. To Everyone In The World Cathy Fink & Marcy Marxer 2:32
14. Over The Hills Tommy Makem 2:36
15. I Come And Stand At Every Door Anne Hills 2:59
16. My Rainbow Race Donovan 3:13
17. Quite Early Morning Holly Near 4:51
18. Oh, Sacred World Studs Terkel 0:23   
19. And I Am Still Searching Pete Seeger 3:14

/ Håkan

Covers: Bryan Ferry

Postad: 2011-04-20 07:55
Kategori: Cover-skivor

BRYAN FERRY: As time goes by (Island, 1999)

Förutom åtskilliga Bob Dylan-låtar har Bryan Ferrys mest kända covers varit traditionella gamla evergreens. Då han med stor dignitet och personlighet har skakat liv i låtar som ”These foolish things” och ”Smoke gets in your eyes”. På den här skivan, med enbart gamla evergreens, koncentrerar han sig uteslutande på kända låtar ur jazzgenren. Upphetsande är inte ordet.
   Det blir liksom för dammigt, för gammalmodigt (urvalet av låtar har sitt ursprung från 1928 till 1945) och för lite nya idéer. Ferry försöker i vanlig ordning vara utstuderat cool men missar målet på de flesta låtarna där han omger sig med uppenbart jazzorienterade musiker och stråkarrangemang på snart sagt varje låt. Resultatet blir cocktailmusik utan större spänning.
   Piano-, klarinett- och trombonsolon avlöser varandra på de låtar som är storbandsarrangerade. Den annars så elegante Ferry har här en bräcklig, nästan hes röst på flera låtar och den där coola känslan uppstår endast på en minoritet av låtar. Ofta när arrangemangen är avskalade som på Cole Portersz ”Miss Otis regrets” där endast piano och cello förekommer tillsammans med det uråldriga elektroniska instrumentet ondes martenat som ger soundet en spännande orientalisk touch.
   ”I’m in the mood for love” tillhör också topparna med sitt fina fiolsolo medan Alice Retif läser ett franskt poem. ”Where or when” är en utsliten låt men Ferry lyckas mot alla odds ge den nytt liv och avslutande ”September song” har några fina dramatiska stänk som förhöjer lyssnandet.
   Gamle Procol Harum-gitarristen Robin Trower har hjälpt till med producerandet på två låtar men det blir inte rockigare för det ty ”As time goes by”-skivan saknar helt elgitarrer eller tunga trummor.




Låtarna:
1."As Time Goes By" (Herman Hupfeld) – 2:35
1931. Skriven för Broadway-musikalen "Everybody's welcome".
2."The Way You Look Tonight" (Jerome Kern/Dorothy Fields)– 3:33
1936. Fred Astaire. Skriven för filmen "Swing time".
3."Easy Living" (Ralph Rainger/Leo Robin)– 2:14
1937.- Skriven för filmen med samma namn.
4."I'm in the Mood for Love" (Jimmy McHugh/Dorothy Fields) – 4:20
1935. Frances Langford i filmen "Every night at eight".
5."Where or When" (Richard Rodgers/Lorenz Hart) – 3:20
1937. Ray Heatherton och Mitzi Green i musikalen "Babes in arms".
6."When Somebody Thinks You're Wonderful" (Harry Woods) – 3:00
1935. Fats Waller som enligt uppgift också skrivit texten utan credit här.
7."Sweet and Lovely" (Charles Daniels/Gus Arnheim/Harry Tobias) – 3:10
1945. Från musikalen med samma namn.
8."Miss Otis Regrets" (Cole Porter) – 2:44
1934. Skriven för Ada "Bricktop" Smith men först framförd av Douglas Byng på scen i "Hi Diddle Diddle".
9."Time on My Hands" (Vincent Youmans/Harold Adamson/Mack Gordon) – 3:01
1930. Från musikalen "Smiles".
10."Lover, Come Back to Me" (Sigmund Romberg/Oscar Hammerstein) – 2:51
1928. Evelyn Herbert och Robert Halliday i Broadway-showen "The new moon".
11."Falling in Love Again" (Friedrich Hollander/Sammy Lerner) – 2:27
1930. Original på tyska, "Ich bin von Kopf bis Fuß auf Liebe eingestellt", i filmen "Der blaue Engel" med Marlene Dietrich som också sjöng den på engelska.
12."Love Me or Leave Me" (Walter Donaldson/Gus Kahn) – 2:42
1928. Från "Broadway"-showen "Whoopee!".
13."You Do Something to Me" (Cole Porter) – 2:46
1929. Genevieve Tobin och William Gaxton musikalen "Fifty Million Frenchmen".
14."Just One of Those Things" (Cole Porter) – 2:44
1935. Från musikalen "Jubilee".
15."September Song" (Kurt Weill/Maxwell Anderson)– 3:00
1938. Walter Huston i Broadway-musikalen "Knickerbocker Holiday".

/ Håkan

#3/70: "Warren Zevon"

Postad: 2011-04-18 07:58
Kategori: 70-talets bästa

WARREN ZEVON: Warren Zevon (Asylum, 1976)

Troligen är och var Warren Zevon min allra största hjälte. ”Warren Zevon”-skivan betraktas av nästan alla som en debutskiva och första gången jag hörde skivan hösten 1976 var det en enormt stor positiv överraskning att en artist som jag aldrig hade hört talas om tidigare kunde göra ett så fantastiskt helgjutet album. En skiva som både var underhållande och fylld till bredden av massor med udda detaljer och extremt personliga kännetecken.
   Att jag överhuvudtaget kom i kontakt med skivan var det vanliga tillvägagångssättet: Stod i skivaffären, troligen på LP-skivan på Nygatan i Örebro, och bläddrade bland skivorna i nyhetslådan. Synade omslagen noggrant, läste innehållsförteckningen med musiker, producent och låtskrivare och vid den här tidpunkten, mitten på 70-talet, var det amerikanska skivbolaget Asylum en stor och trovärdig kvalitetsstämpel. Men den helt avgörande informationen, som gjorde att jag köpte skivan, var givetvis att producenten hette Jackson Browne.
   I maj 1976, när Zevons skiva släpptes, hade Browne gjort tre utsökta skivor av vilka två mycket rättvist har figurerat på min 70-talslista, ”Late for the sky” och ”For everyman”. Han fanns alltså med på min favoritlista.
   Det kunde ha gått till så som jag beskrev ovan när jag upptäckte Zevons pärla till skiva men det mest troliga är att jag redan när jag gick in i skivaffären var på jakt efter nämnda album. Genom att regelbundet läsa 14-dagarstidningen Rolling Stone hade jag givetvis sugit åt mig nyheten att Browne hade upptäckt en ny artist, placerat honom på samma skivbolag som han själv och sedan hade ambitionen att lansera Warren Zevon stort.
   Den lovande låtskrivaren och sångaren Jackson Browne hade träffat Warren Zevon redan 1969. Förmodligen ett oförglömligt möte för Browne för det skulle ta många år innan deras vägar skulle korsas igen.
   Samma år gjorde Warren Zevon sin riktiga skivdebut med albumet ”Wanted dead or alive” som ibland (på exempelvis återutgivningen av ”Warren Zevon”) påstås vara producerat av den amerikanske låtskrivaren och producenten Kim Fowley men Zevon producerade den faktiskt själv.
   Skivan floppade rejält men hans namn som låtskrivare levde kvar hos många, bland annat Browne. Snart fick Zevon jobb som pianist och bandledare hos Everly Brothers, han medverkar bland annat på ”Stories we could tell” (1972), innan bröderna Don och Phil splittrades 1973. I det bandet träffade Warren sin kommande gitarrist Waddy Wachtel och kom att gifta sig med Wachtels före detta flickvän Crystal Brelsford.
   Tillsammans med Crystal, som han nu var gift med, reste Warren tidigt 1975 till Spanien för att livnära sig som trubadur och sångare på barer. De fastnade på en irländsk bar, The Dubliner, i staden Sitges strax söder om Barcelona. En bar som råkade ägas av en före detta amerikansk legosoldat, David Lindell, som Warren senare kom att skriva låten ”Roland the headless Thompson gunner” tillsammans med.

Under tiden försökte Jackson Browne sprida Zevons låtar i skivbranschen. Han ville få Eagles att spela in Zevon-låtar till ”Desperado”-albumet och uppmanade sedan det återförenade Byrds att göra detsamma till sin 1973-skiva. Browne såg potential i Zevons material och skickade sommaren 1975 ett vykort till Zevon i Spanien: ”Warren, Too soon to give up. Come home. I’ll get you a recording contract”. Undertecknat ”Love, Jackson”.
   På vägen hem till Los Angeles stannade Warren i London för att arrangera ett album med Phil Everly, ”Mystic line”, innan han sedan landade på den amerikanska västkusten och hösten 1975 gick in i studion för att spela in demo på låtarna som planerades till det kommande albumet ”Warren Zevon”.
   Skivan är naturligtvis fantastisk, från första spåret ”Frank and Jesse James” till det sista ”Desperados under the eaves”. Jon Landau, rockjournalisten och senare Bruce Springsteen-manager, figurerar överraskande med sitt namn på skivomslaget efter titeln ”Shadowboxing”. Landau hade då sin koppling till Jackson Browne och skulle hösten 1976 faktiskt producera Brownes fjärde album ”The pretender”.
   ”Warren Zevon” var en stark låtsamling och när jag skrev min historia om Warren Zevon var min slutsats klar att det var hans bästa skiva. Linda Ronstadt kom att spela in fyra låtar från det här albumet och det känns nästan orättvist att nämna någon låt före den andra. Historien om den inledande ”Frank and Jesse James” är intressant. Handlar egentligen inte om de båda outlaw-bröderna utan om Don och Phil Everly och Phil medverkar faktiskt i kören på inspelningen av låten.
   Det förekommer för övrigt många kända namn i kören på många låtar, Bonnie Raitt, de då aktuella nya Fleetwood Mac-sångarna Lindsey Buckingham och Stevie Nicks och flera Eagles-folk. Och så den fantastiska avslutningen på sista låten ”Desperados under the eaves” där först kören med Carl Wilson, Billy Hinsche, Jai Winding, Jackson Browne och Warren Zevon förhöjer hela låten för att sedan i den sista delen förstärkas med The Gentlemen Boys som är Browne, Jorge Calderón, Kenny Edwards, John David Souther och Waddy Wachtel.
   Bland alla stora Warren Zevon-klassiker på skivan, ”Hasten down the wind”, ”Poor poor pitiful me”, ”Mohammed’s radio”, ”I’ll sleep when I’m dead” och ”Carmelita”, är det ändå just ”Desperados…” som är min definitiva favorit på skivan. Såväl melodi, text, arrangemang och framförande. Kanske är jag fånge i alla myter kring Warren, han levde ett hårt liv med sin alkoholism vid tillfället, och romantiserar gärna textraderna som inleder låten:

I was sitting in the Hollywood Hawaiian hotel
I was staring in my empty coffee cup
I was thinking that the gypsy wasn't lyin'
All the salty Margaritas in Los Angeles
I'm gonna drink 'em up

And if California slides into the ocean
Like the mystics and statistics say it will
I predict this motel will be standing until I pay my bill


Men naturligtvis har det här livet en baksida och Warren avslutar med:
Still waking up in the mornings with shaking hands
And I'm trying to find a girl who understands me
But except in dreams you're never really free

Don't the sun look angry at me
I was sitting in the Hollywood Hawaiian hotel
I was listening to the air conditioner hum
It went mmm, mmm, mmm


Sedan avslutas låten på det allra ljuvligaste sätt när kören fyller i luftkonditioneringens hummande ljud och växer till en fantastisk final tillsammans med Sid Sharp Strings. En helt outstanding final på en alldeles bedövande bra skiva.
   I samband med en årssammanfattning tog jag ut årets bästa skivor, där ”Warren Zevon” var ett givet val, och skrev i Nerikes Allehanda 16 december 1976 följande enkla rader:
   ”Årets nykomling! Ett överraskande bra debutalbum av Warren Zevon. Han är främst låtskrivare men är som sångare och musiker även där unik med sina både romantiska och parodiska livsskildringar.”

YouTube:
"Poor poor pitiful me"




"Frank and Jesse James" i privatstudio 1977.


"Mohammed’s radio" med Jackson Browne.


"Carmelita" 1977.


/ Håkan

"En kvinna under påverkan"

Postad: 2011-04-17 10:44
Kategori: Skiv-recensioner

KAJSA GRYTT
En kvinna under påverkan
(Playground)


När jag träffade Kajsa vid en konsert i Örebro januari i år berättade hon att hon hade en popplatta på gång och att producenten/gitarristen Jari Haapalainen suttit i tio dagar efter inspelningarna och lagt på ytterligare gitarrstämmor. När jag lyssnar på skivan förstår jag precis vad hon menade men jag tycker nog majoriteten av materialet bör sorteras in i rockfacket ty här finns full intensitet i gitarrerna, rockmusiken brinner i varje takt och Kajsa sjunger som hon en gång gjorde i Tant Strul. Det kan knappast vara vackrare.
   Öppningen är ren och skär traditionell punk och jag tycker det ekar Ebba Gröns första album om den temposnabba och volymstarka starten på ”Jag klarar mig ändå”. Kajsa sjunger för sitt liv låter det som och nu förstår jag också varför hon betonade Haapalainens förtjänst så mycket.
   Kanske är det just så som albumtiteln ska tolkas, inte bara ett lån från John Cassavetes film: Kajsa under påverkan av en mycket självständig och extremt duktig konstnär som Jari. Och samarbetet har resulterat i en mycket fin platta, en av årets bästa.
   Jari lyfter fram melodier och känslor med hjälp av åtskilliga fantastiska gitarrkonstverk. Efter den inledande låten kommer skivans höjdpunkt, dock i stor konkurrens med flera andra låtar, ”Allt faller” där Jaris skrammel i lager av spretiga gitarrer, som lever sitt eget liv, är årets ljuvligaste stund på skiva. En fantastisk låt, ett omtumlande framförande och ett himmelskt gitarrsound som jag aldrig glömmer när jag hörde den första gången. Den upplevelsen sitter hårt präntat i mitt minne.
   Naturligtvis kan inte en skiva befinna sig på den unikt höga nivån rakt igenom så visst finns det låtar som är mer normalt Grytt-material, ”Du ska ramla och trilla” (som paradoxalt nog är singeln), ”Femton” och ”Färgexplosion”, som bleknar lite i jämförelse med det övriga extraordinära materialet.
   Det är hård intensitet som färgat större delen av skivan men det finns även några nedtonade pärlor, exempelvis ”Den finländska dimman”, ”Somom” (stavat just då) och det avslutande majestätiska mästerverket ”Därför”. Jari får gitarren att låta som både en grekisk bouzouki ochNeil Young.
   Duetten med Henrik ”Kisa” Nilsson, som spelat bas med Moneybrother och sjunger i Peggy Lejonhjärta, ska vi absolut inte glömma heller, ”Men ge upp!”. Ett intensivt möte mellan två röster.

Fotnot: Det var förra fredagen strax efter nio på förmiddagen när jag hörde ”Allt faller” första gången. Jag befann mig på en buss på väg från Loka Brunn till Örebro och någonstans efter Karlskoga dök låten, arrangemanget och den taggiga gitarren upp som en uppenbarelse.

/ Håkan

Otis Gibbs sprudlade av självförtroende

Postad: 2011-04-16 09:52
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/4 2011.

KONSERT
Otis Gibbs
Ivy Bar & Grill, Örebro 13 april 2011
Konsertlängd: 20:35-21:56 (81 minuter)
Min plats: Ca 15 meter från scenen.


Den amerikanske sångaren Otis Gibbs som kommer från the middle of nowhere, närmare bestämt Wanamaker i det djupaste Indiana, genomför just nu en intensiv turné i Sverige med spelningar varje kväll i över två veckor. Och han har precis gjort ett intensivt Örebrobesök med två konserter på två kvällar på det lilla intima stället Ivy. En liten krog som brukar profilera sig som ett amerikanskt alternativ och det passade ovanligt bra i onsdagskväll när Gibbs tog scenen i besittning, drog åt sig all uppmärksamhet från de 60 personerna i publiken och levererade på klassiskt manér ett one man-uppträdande där inget saknades.
   Gibbs brukar beskrivas som en mix av Woody Guthrie och Billy Bragg, en musikalisk blandning som också brukar jämföras med Steve Earle. Med tanke på det yviga skägget, det något vildvuxna håret och de tämligen politiska sångerna var Earle-parallellerna tydligast under den nästan en och en halv timme långa konserten. Men rent känslomässigt och historiskt betydelsefullt vill jag nog jämställa Gibbs onsdagskonsert med den där legendariska lördagskvällen i december 1984 när Billy Bragg tog Rockmagasinet i Örebro med storm.
   Men Gibbs var bokstavligen inte lika elektrisk och inte lika traditionellt rockig då tempot i många sånger var lägre och mer visbaserat utan att falla för trubadurmönstret. De långa berättande och stundtals humoristiska mellansnacken hade ambitionen att vara lika underhållande och engagerande som hans musikaliska framförande.
   Trots hela sju album bakom sig är Gibbs ännu så länge en relativt okänd artist, sångare och låtskrivare så det var med öppna ögon och otrolig förväntan jag mötte hans uppträdande. Ryktet om den politiske amerikanen i fackföreningskeps tycker jag var överdrivet. Visst hade han sanningar att säga men det var rösten, gitarrspelet och låtarna som gjorde kvällen.
   Otis sprudlade av självförtroende, han inledde med att presentera sig själv från scenen, de skrovliga röstresurserna bar verkligen fram låtarna och budskapet, han litade fullständigt på sig själv och sitt gitarrspel och allt var så övertygande som jag sällan upplever från en scen idag. Otis ägde förresten inte bara scenen, han ägde hela lokalen. Från inledande ”Smalltown Saturday night” via några allsånger och den countryfierade ”Thinkin’ bout Jolene” till avslutningslåten "Karlov Most" när han lämnade scenen och gick runt bland publiken, sjöng och spelade vacker gitarr. 18 låtar av osedvanligt hög och jämn kvalité.

/ Håkan

Den duktige Grossman

Postad: 2011-04-15 07:52
Kategori: 70-talskonserter



Ett välkommet återbesök, han var i Örebro i oktober 1972, av den amerikanske sångaren, gitarristen och berättaren Stefan Grossman. Den här gången var han aktuell på skiva med "Stefan Grossman live" inspelad i bland annat Stockholm året innan.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/10 1973.

STEFAN GROSSMAN
Konserthuset, Örebro 27 september 1973


Nu har Stefan Grossman var i stan igen! Han var här för nästan ett år sedan och stod på torsdagskvällen åter i strålkastarljuset i Örebro Konserthus.
   Det var återigen en humoristisk Stefan Grossman som bjöd på en glad och uppsluppen show inför ett långtifrån utsålt Konserthus.
   Runt om i världen finns det många sångare med gitarr. Stefan Grossman tillhör onekligen det översta skiktet. Han skiljer sig också märkbart från de övriga. Han är främst gitarrist och framförde sina nummer helt akustiskt, vilket avviker från det mesta i denna så elektrifierade tid.
   Stefans repertoar var hämtad från vitt skilda håll. Det mesta byggde på ragtime som han på ett stämningsfullt sätt fångade med sin 12-strängade bottleneck-gitarr. Han var också en mästare på att få sin gitarr att låta som andra instrument.
   Hans 12-strängade piano var unik, Louis Armstrong-kornetten likaså och det vilt svängande dixielandblåset. Allt utför på en gitarr.
   Den kanske största behållningen fick jag annars av de enormt skojiga förklaringarna han gav mellan låtarna. Han drev med det mesta och de flesta, bland annat Spiro Agnew och Olof Palme. Han försökte också få publiken att dansa charleston och sjunga i stämmor vilket misslyckades helt. Ett misslyckande som jag tycker publiken helt fick stå för.
   Det var alltså en minst sagt mångsysslande människa, Stefan Grossman, som med sitt briljanta gitarrspel säkert fick många att bli gröna av avund.
   Om publiken var fåtalig så var entusiasterna desto fler i Konserthuset och extranumret var därför helt oundvikligt.

/ Håkan

Otis Gibbs upprepade succén

Postad: 2011-04-14 23:14
Kategori: Konserter

KONSERT
Otis Gibbs
Ivy Bar & Grill, Örebro 14 april 2011
Konsertlängd: 20:44-22:05 (81 minuter)
Min plats: Ca 13 meter från scenen
Drack: 3 små Newcastle Brown


Det är sällan jag ser samma artist två dagar i rad. Det är ännu mer sällan som möjligheten finns. Efter onsdagskvällens mer eller mindre omtumlande upplevelse, som jag för övrigt recenserade åt tidningen (kommer i papperstidningen fredag och publiceras här på lördag), fick jag chansen att åter se och höra denne anmärkningsvärt personlige amerikanare.
   Det var återigen fullsatt på Ivy, 60 personer (varav bara fem hade sett Otis på onsdagskvällen enligt en handuppräckning) och jag kände en mer avslappnad känsla i luften. Det var inte bara jag som anlitade baren den här kvällen.
   Men Otis var lika fokuserad, lika underhållande och minst lika imponerande i sin roll som artist i centrum. Där några mellansnack upprepades från kvällen innan men ändå kändes Otis spontan i båda snack och repertoar. Han har ju sju skivor bakom sig så han har verkligen material att välja från. Och när jag frågade honom innan om det kommer att bli en annorlunda föreställning jämfört med onsdagskvällen så hade han seriöst inte en aning. Vi får se, var hans coola kommentar.
   Men konserten visade sig vara till hälften nya låtar men slutade otroligt nog på exakt samma konsertlängd som dagen innan. De mest bejublade mellansnacken upprepade han och avslutningslåten "Karlov Most", när han gick ut i publiken utan PA och mikrofon, var identisk med föregående konsert.
   Ändå kändes ingenting upprepande eller som en trött repris av gårdagens konsert. Snarare tvärtom, intrycken blev bara starkare och känslan bara djupare så här på andra dagen.

/ Håkan

Soundtracks: "Local hero"

Postad: 2011-04-13 07:56
Kategori: Soundtracks

MARK KNOPFLER: Music from LOCAL HERO (Vertigo, 1983)

Sedan hösten 2009 har jag skrivit om soundtracks här på sidan men har på något konstigt sätt lyckats undvika Mark Knopflers namn vilket nästan är, givetvis slumpmässigt, en bragd med tanke på hur många filmer Dire Straits-stjärnan har skrivit musik till genom åren. Den charmiga och komiska skotska filmen ”Local hero” blev Knopflers debut i den branschen. En mycket framgångsrik, uppmärksammad och succéartad början på en delvis ny karriär.
   Skotten och regissören Bill Forsyth blev något av min filmhjälte under 80-talet. Hans humor, hans skotska ursprung och realismen i hans filmer passade mig perfekt. ”Gregory’s girl”, ”Local hero” och ”Comfort and joy” bland annat. Att sedan Knopfler kom att skriva filmmusik till flera Forsyth-filmer gjorde mig än mer intresserad.
   Redan 1983 hade Dire Straits egentligen nått så långt det gick som turnerande rockgrupp. Fyra framgångsrika album och publiken var större än någonsin. Då ville Knopfler pröva på något nytt och filmmusik låg nära till hands.
   ”Local hero”-skivan är nästan uteslutande instrumental och soundet påminner inte överraskande om ett instrumentalt Dire Straits då både Alan Clark, keyboards, John Illsley, bas, Hal Lindes, gitarr, och den kommande medlemmen Terry Williams, trummor, från gruppen medverkar. Men där förekommer också några amerikanska studioproffs, Mike Brecker, saxofon, Neil Jason, bas, och Mike Mainieri, vibrafon, som stundtals påverkatr soundet åt det jazziga hållet.
   Temat från den här filmen, ”Going home”, har blivit en stor hit genom åren. Och inkorporerades även i Dire Straits scenrepertoar under de här åren. Blev finallåt på gruppens konserter och är sista låt på ”Alchemy”, gruppens liveskiva från 1984. Det är en både atmosfärisk och catchy hitlåt på samma gång. Där gitarrerna stegras och hela melodin bryter ut i ett triumferande saxsolo med tunga trummor. Det musikaliska temat återkommer i olika skepnader på flera låtar på skivan under titlar som ”The ceilidh and the northern lights”, ”Whistle theme” och ”The rocks and the thunder”.
   Trots att skivan nästan genomgående är instrumental är den varierad och omväxlande i stil. Bluegrass, folkmusik och några jazziga avbrott avlöser den typiska Knopfler-gitarren som givetvis spelar huvudrollen på många låtar.
   Men allra mest står naturligtvis skivans enda låt med sång ut, ”The way it always starts”, där den nyligen avlidne Gerry Rafferty sjunger så typiskt mjukt och vackert till den fina melodin som är kryddad med lite texmex.
   Det lokala folkmusikbandet The Acetones som förekommer i filmen får också medverka på skivan i några traditionellt influerade låtar. I det bandet spelar Knopflers manager Ed Bicknell trummor för övrigt.

Innehåll:
1. The rocks and the water
2. Wild theme
3. Freeway flyer
4. Boomtown (variation louis favourite)
5. The way it always starts
6. The rocks and the thunder
7. The ceilidh and the nothern lights
8. The mist coverd mountains
9. The celidh: Louis Favourite/Billy's Tune
10. Whistle theme
11. Smooching
12. Stargazer
13. The rocks and the thunder
14. Going home: theme of the Local Hero

/ Håkan

Topp 3?

Postad: 2011-04-12 09:45
Kategori: 70-talets bästa

Vilka skivor saknar ni? Klicka på kategorin "70-talets bästa" till höger på sidan och ni ser en lång lista med mina 67 favoritplattor från nämnda decennium. De tre topplaceringarna ska avslöjas under tre veckor framåt och nu är det fritt fram att gissa, tycka och kräva. Svara med att kommentera artikeln.

/ Håkan

Mars bästa

Postad: 2011-04-12 07:55
Kategori: Blogg

Trummaskinerna hindrade THE STROKES nya återföreningsskiva ”Angles” från att hamna bland månadens bästa skivor men det fanns andra toppar under mars:.

LYKKE LIS nya album ”Wounded birds” inleds på ett väldigt fascinerande sätt. ”Youth knows no pain” låter som den perfekta mixen av 60-talspop och 2000-talets tjejrock. Skivan fortsätter i ungefär samma stil. Modern och traditionell i samma andetag. Arrangemangen är omsvärmade av slagverk där säkert minst hälften är elektroniska eller maskinella men det låter ändå uråldrigt. Producenten Björn Yttling har skapat ett spännande sound som inte låter konstgjort och det beror givetvis på att låtarna är så melodiskt starka, den amerikanska proffslåtskrivaren Rick Nowels har varit med och skrivit flera låtar, och allra tydligast är det på ”Sadness is a blessing” där det är omöjligt att inte tänka på Phil Spector.

Genom tiderna har det gjorts alldeles för många mediokra återföreningar i popbranschen för att vi ska behöva bry oss. Den svenska institutionen DOCENTERNA gör skivor extremt oregelbundet och sporadiskt men återkommer alltid med mycket intressanta skivor. Så var det 2002 när ”Sverige i tiden” överraskade och så är det även med nya ”Medan vi spelar pop” som är närmast sensationell i både innehåll och utförande. Samarbetet mellan Joppe Pihlgren och Idde Schultz vid mikrofonen gör gruppen unik men låtarna är också både personliga och starka.

BUDDY MILLER är gitarrist och sjunger väldigt sällan. Därför blir en soloskiva med honom en artistmässigt splittrad historia med diverse gästsångare. Dessutom innehåller hans nya skiva ”The majestic silver strings” huvudsakligen åldriga covers som inte borde ha något med modern musik att göra. Ändå kan jag inte motstå musik, röster och sånger på skivan. Ett så välljudande sound och så många fina gitarrer gjorde att jag föll för hela skivan.

/ Håkan

#4/70: "For everyman"

Postad: 2011-04-11 07:56
Kategori: 70-talets bästa

JACKSON BROWNE: For everyman (Asylum, 1973)

Jackson Brownes musik har funnits i mitt hjärta sedan 1973. ”For everyman”-albumet var för övrigt skivan som introducerade mig för Brownes namn och musik. Debutskivan, som kom året före, gick mig faktiskt spårlöst förbi och anledningen att jag tveklöst köpte Brownes andra album var nog helt enkelt Eagles och ”Take it easy”. Eagles hade nämligen debuterat 1972, innan Browne gjort någon skiva i eget namn, med ett album som inleddes med just ”Take it easy” som Browne hade skrivit tillsammans med Eagles-medlemmen Glenn Frey. En minst sagt imponerande öppningslåt som gjorde mig Eagles-fantast i många år men också effektivt fick in mig på skivbolaget Asylums alla intressanta artister i allmänhet och sidospåret Jackson Browne i synnerhet.
   Vid den här tidpunkten var Jackson Brownes aktiviteter på 60-talet och runt 1970 fullständigt obekanta. Att han skrivit låtar som många artister spelat in, att han medverkat på många skivor och att han i musikbranschen hade stor respekt för sitt kunnande var okänt för mig då. Det är uppgifter och fakta som jag intresserat läste mig till under de närmaste åren efter ”For everyman”.
   Som så många andra ungdomar under 60-talet påverkades Jackson Browne av folkmusikvågen av artister som kom fram och då speciellt Bob Dylan. Redan runt 1965 som 16-åring skrev han sin första låt, ”These days”. En låt som sedan spelades in av en mängd olika artister, först gjorde Nico den 1967, innan han själv vågade sig på låten just på det här ”For everyman”-albumet.
   Han var sedan för en kort tid medlem i Nitty Gritty Dirt Band, i det mindre kända bandet Gentle Soul innan han skrev kontrakt som låtskrivare och hade då inte ens fyllt 18 år. Kontakterna i branschen utvidgades, han blev kompis med Glenn Frey, John David Souther och Stephen Stills och 1969 delade han scen med Linda Ronstadt och hennes band Stone Poneys.
   Hans låtar spelades in av Bonnie Raitt, The Byrds, Linda och Eagles och ett eget skivkontrakt var inte långt borta när hans vän och manager David Geffen startade skivbolaget Asylum. Det sägs till och med att Geffen startade skivbolaget med tanke på Jackson Browne.
   Att jag ägnar så mycket text åt historien och bakgrunden till Jackson Brownes andra album beror på att innehållet till stora delar har sina rötter i just Jackson Brownes begynnande karriär som låtskrivare. Det är inte bara det här albumets ”Take it easy” (som inleder skivan precis som på Eagles-skivan…) och ”These days” som har gjorts av flera andra artister på tidigare skivor. Gregg Allman spelade in låten ungefär samtidigt som Jackson i en version som han var grymt imponerad av. Därav tillägget ”Arrangement inspired by Gregg Allman” på skivomslaget.
   ”Colors of the sun” fanns med på Tom Rushs album ”Tom Rush” från 1970 där Rush även gör sin version av ”These days”. Och rutinerade artisten Johnny Rivers gjorde ”Our lady of the well” på albumet “Home grown” 1971.
   Men allt det där var historia som för mig var okänd när jag hösten 1973 med stora förhoppningar öppnade det snygga skivkonvolutet med det perforerade ytteromslaget, som med åren blivit tilltufsat i skivhyllan, och med spänd förväntan la den svarta vinylplattan med den himmelsblåa Asylum-etiketten på grammofonen.

Jag kan inte direkt komma ihåg min första reaktion men jag minns intrycket av hela skivan, från omslagets visuella skönhet som jag redan då uppfattade som klassiskt via den detaljerat typografiska innehållsförteckningen (men jag saknade låttexter) till det homogena och extremt personliga soundet i Jackson Brownes röst och låtar.
   Redan kända ”Take it easy” inleder alltså och arrangemanget påminner om Eagles ”original” men Sneaky Petes steelguitar och David Lindleys elgitarr, speciellt på slutet av låten, sätter sin prägel och hög nivå på hela skivan. Doug Haywoods sång strax under Jacksons stämma är också ett typiskt kännetecken på många låtar från skivan. Ibland är det Haywood men det kan också vara Bonnie Raitt, David Crosby, Don Henley och Glenn Frey (båda från Eagles) som förstärker sången.
   Gitarristen David Lindley gör här sin debut i Jackson Browne-sammanhang, på Browne-debuten spelade Albert Lee och Jesse Ed Davis gitarr, och det var inledningen på ett samarbete som skulle bli både långvarigt och framgångsrikt. Lindleys slide, steelguitar eller fiol kom att dekorera många Jackson Browne-låtar, både live och på skiva, fram till 1980.
   Soundet på ”For everyman” är genomgående lågmält och ofta vemodigt. Det akustiska partiet på ”Our lady of the well” är underbart och den långsamma känslan på ”Colors of the sun” och ”I thought I was a child” (som Bonnie Raitt gjorde på skiva samtidigt som Jackson) är så personligt.
   Detsamma gäller för majoriteten av låtarna på andrasidan. Den nakna och starka ”The times you’ve come” och de tre avslutande låtarna som jag gärna vill betrakta som ett medley. Den avskalat vackra ”Ready or not” där bara Jacksons piano och Lindleys fiol gör melodin så fin. ”Sing my songs to me”, som härstammar från en demo från 1967, flyter så effektivt över i den långa titellåten.
   Soundet på ”For everyman” är som sagt homogent och lågmält och det är egentligen bara en låt på skivan som märkbart skiljer sig från det övriga materialet, ”Red neck friend”. En rak snabb rocklåt med Lindley-slide och rock’n’roll-piano av Elton John (under pseudonymen Rockaday Johnnie för att han saknade amerikanskt arbetstillstånd) var knappast representativ för hela albumet men blev ändå förstasingel från skivan.
   2003 utsåg tidningen Rolling Stone tidernas bästa album och ”For everyman” kom på en grymt missvisande 457:e-plats. Jag vet själv att konsekvens inte alltid blir rätt i mina egna minnen och skriverier. När jag här samlade alla mina intryck av Jackson Browne påstod jag nämligen att ”Late for the sky” var bättre än ”For everyman”. Men idag tycker jag att den senare skivan är Jackson Brownes bästa stund på skiva, oavsett kategori eller decennium.

/ Håkan

Mickey Jupps andra demofavoriter

Postad: 2011-04-10 12:18
Kategori: Blogg


                                                                            Foto: Lasse Kärrbäck
Ett gäng nya (och några gamla) demolåtar av hög Mickey Jupp-klass.

Mickey Jupp igen. Det är svårt att lämna den omskakande upplevelsen i Southend för knappt en månad sedan bakom sig. Det har dessutom kommit fram att även den legendariske Stiff- och Radar-chefen och Nick Lowe- och Elvis Costello-managern Jake Riviera fanns där i trängseln vid konserten på Club Riga i Southend-On-Sea. Det är stort för oss gamla Stiff-fanatiker.
   Men idag ska det handla om ännu en rykande het Mickey Jupp-demo, ”Favourites Too”. Uppföljaren till hans förra demo från 2008 som för en månad sedan fick en officiell release tack vare Lasse Kärrbäcks fina hjälp. Den cd:n, ”Favourites”, går att beställa här. Där kan du även lyssna på Jupps nya demolåtar
   Mickey presenterar ”Favourites Too” med följande vackra och personliga ord:
   “As you will, be aware (if you already have a copy of' FAVOURITES'), I have written somewhere in the region of 370 songs, of which about 130 have been released under my own name on various CD's and LPs. That leaves a lot of material that has never been used.
   I made my last (proper) record in 1994, but old habits die hard and I still like to write the odd ditty now and again - and some of them are odd!
   This CD - like 'FAVOURITES' - contains a selection of some of those songs which never made it onto any of my records but which I still enjoy listening to. Most of the songs on this CD are relatively recent compared to the previous album. As they have all been recorded at home (on what are becoming antique machines), the sound quality is not as I would have liked but I hope you find the songs themselves as enjoyable as I do.
   I originally put 'FAVOURITES' together because I was fed up with having to search through 20-odd years of cassettes etc. just to hear the songs that I really enjoy listening to.
   Now, there are some newer songs - some of which are FAVOURITES TOO'.


Här följer en låt-för-låt-genomgång av den nya Mickey Jupp-demon. Som vanligt hämtade från många olika tidsepoker, 1997-2010. Några låtar har jag redan recenserat men i sin helhet innehåller ”Favourites Too” följande låtar:

1. The Same Thing Happen – 2009 – 2:11
2. My Dream Lady – 2008 – 2:08
3. My One And Only Someone Else’s Girl – 2008 – 2:22

Nya demon inleds med tre låtar som jag redan har recenserat här.
4. Living On My Own Too Long – 2009 – 2:38
Mixen av enkelhet, vemod och den trygga takten är förvisso en parentes till låt men den skvallrar om att Jupp mår bra. Där inget överarbetas och det enkla blir det geniala. Och ännu en gång sjunger han fantastiskt bra fast allt är så anspråkslöst.
5. Stephanee – 1997 – 2:19
Jupp har aldrig tidigare avslöjat sin egen version av den här låten som Refreshments gjorde på skiva redan 1999 på “Are you ready”-albumet. Här hör vi att det svenska bandet så gott som kopierade Jupps demoarrangemang fast han gör låten helt på egen hand. Men det svänger lika grymt ändå.
6. Stuck Behind A Maserati – 2009 – 2:38
Ytterligare en låt frå demon jag recenserade i maj förra året.
7. I Like My Little World – 2010 – 2:42
Pianorock a la klassisk Jupp. Rullande pianorytmer och ännu en klockren refräng. Och en fin text om hur han trivs så bra i sin egen lilla värld där ingen kan komma in.
8. I Very Very Know – 2009 – 2:28
En låt i halvtempo, trygg och säker med ännu en självrannsakande refräng: “Don’t tell me I’m very very stupid because I very, very know”.
9. Some Roads – 2010 – 2:05
Under den fullständiga titeln ”Some roads are rocky” fanns den med på den här demon.
10. A Rush Of Blood – 2006 – 1:47
Långsam, lätt jazzig och melodiöst lite medioker.
11. Love You For A Living – 1997 – 2:40
Ännu en låt i halvempo. Inledningen “I’ll never be a cowboy, I can’t stand the rain” är naturligtvis klockren. Sedan fortsätter Mickey sina funderingar om att han inte kan bli rymdmänniska för han gillar inte att åka hemifrån och han kan inte helle vara doktor för han kan inte hantera smärta. Mickeys textidéer är både udda och geniala och refrängen är sedvanligt vemodig och stark.
12. Too Much News – 2007 – 2:05
Pianorock’n’roll som skulle kunna passa Johan Blohm/Refreshments perfekt. Trött på det enorma nyhetsflödet tycker Mickey att det är alldeles för lite rhythm & blues i världen.
13. Wherever You Are – 2006 – 3:02
Efter det slöa elpianointrot kommer en hängiven kärleksförklaring till en kvinna med namnet Golly Gee och arrangemanget toppas sedan med ett riktigt pianosolo.
14. I’d Love To Boogie – 2009 – 2:13
Ännu en rejäl rocklåt. I den häftiga refrängen berättar Mickey att han älskar att dansa men kan inte hitta sina fötter. ”Some people can’t dance” del 2?
15. Every Second Second – 1997 – 2:45
Avslutningen på demon går i rockmusikens tecken. Ännu en låt i häftig rocktakt och ytterligare en underbar och effektiv Mickey Jupp-refräng.

/ Håkan

“Memento 1994-2010”

Postad: 2011-04-10 09:04
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 8/4 2011.

Richard Lindgren
Memento 1994-2010
(Rootsy)


Om det finns någon som helst rättvisa i musikbranschen, vilket sällan visar sig dessvärre, borde skåningen med det svenskamerikanskt klingande namnet Richard Lindgren vara en hyfsat respekterad låtskrivare och artist i det stora landet i väst. Med sanningen stickande i ögonen, samtidigt som jag lyssnar till några oerhört genuina sånger på amerikansk accent, kan jag däremot bittert konstatera att han är så gott som okänd i sitt hemland. Men det hindrar honom inte från att regelbundet skriva nya låtar och producera nya skivor av mycket personlig och god kvalité.
   Produktiv, ja. När Richard senast var i Örebro, som uppvärmare på amerikanskan Mary Gauthiers konsert, skrev han en låt som är sex verser lång och har fått titeln ”I came, I went but I don’t know where I’m going now” som han har utlovat till nästa skiva.
   Efter att ha höjt Lindgrens båda senaste studioskivor, “Salvation hardcore” (2006) och “A man you can hate” (2008), till skyarna (båda skivorna hamnade högt upp på respektive års bästalistor) trodde jag nog i min enfald att jag hade hört det mesta och det bästa i musikalisk väg med honom. Men så var det naturligtvis inte. Det visar sig nu på den nya trippel-cd-boxen, som både är en samlingsskiva med låtar från utgivna album, nya versioner av gamla låtar och överblivna spår som aldrig har sett offentlighetens ljus tidigare.
   Att 2011 ge ut en box med 46 låtar på tre cd kan tyda på både galenskap och distanslös hållning men är i det här fallet ett osedvanligt logiskt och bra motiverat påhitt. Ty Richard är en av Sveriges duktigaste singer-songwriters och har en på dessa breddgrader personlig stil i både texter, musik och arrangemang. Vars influenser till stora delar är hämtade från USA och deras uppsjö av artister i samma kategori i allmänhet och några klassiska namn som Hank Williams, Townes Van Zandt, Tom Waits och givetvis Bob Dylan i synnerhet.
   Den här boxen är på många sätt perfekt. Snyggt dokumenterad med Richards egna beskrivningar av varje låt och en informativ kronologisk genomgång av hans skivor, inspelningar och gamla demo. ”Memento” fulländar bilden av en genomgående kreativ artist, en synnerligen produktiv låtskrivare och en mycket sympatisk person.
   Richard gillar att referera till musikhistoriens tragiska livsöden och han älskar att i sina sånger framställa sig själv som en förlorare och en simpel mänsklig varelse på ständigt vemodig jakt efter kärlek, bekräftelse och sympati.
   Richards extraordinära produktivitet är numera välkänd och när han här avslöjar låtar som inte fått plats på tidigare projekt är det låtar med samma skärpa, samma unika bildspråk och samma ödmjuka men finurliga arrangemang som läckert pendlar mellan country, jazz, lite rock och trubadursånger, genrer som numera populärt brukar samlas under etiketten americana.
   Gamla låtar blandas med nya och redan kända låtar blandas med okända och allt känns ändå väldigt homogent och extremt jämnstarkt. Mary Gauthier har skrivit en hyllande text om Richard i cd-häftet och är bland annat mycket imponerad av de engelska texterna. Hon menar att det är en bragd när en svensktalande artist kan skriva så ärliga texter på ett främmande språk. Så sant, Mary.

/ Håkan

Tributes: June Carter Cash

Postad: 2011-04-08 10:21
Kategori: Tribute-skivor



"Anchored in love" (Dualtone, 2007)
June Carter Cash dog i maj 2003, mindre än fem månader innan hennes man Johnny Cash gick bort. Fyra år senare tog sonen John Carter Cash initiativet till den här samlingen som han också producerade. Samtidigt som skivan släpptes kom Carter Cashs biografi, med samma namn, om sin mor .

Har aldrig tänkt på det så mycket, ty June Carter är ju ett stort och viktigt namn i countryhistorien, men hon hade ju en nästan obefintlig solokarriär som artist. Genom sitt senare liv stöttade hon sin man Johnny Cash och de gjorde flera duetter tillsammans plus att hon 1963 skrev en av Johnnys mest kända låtar, ”Ring of fire”, som här görs i en dallrande magisk version av Elvis Costello. Han sjunger kanske bättre än någonsin på den här låten till ett lågmält akustiskt arrangemang.
   Annars är det just duetterna som gör skivan så underhållande och stundtals blixtrande bra. Det udda paret Willie Nelson/Sheryl Crow gör en Cash/Carter och lyckas väldigt bra fast ”If I were carpenter” har blivit svårt söndersjungen genom åren. Men här får Tim Hardins klassiker en delvis ny frasering framför det personliga och lätt lågmälda kompet.
   Junes dotter Carlene Carter förekommer också i en duett fast partnern Ronnie Dunn låter opersonlig och allmängiltig i det genuina Carter/Cash-minnet ”Jackson”.
   Då passar Kris Kristoffersons bräckliga stämma mycket bättre i kombination med Patty Loveless ljuvliga stämma i ”Far side banks of Jordan” Samma fina mix blir det mellan Billy Bob Thorntons grova talande stämma till de ljusa rösterna från systrarna Peasall i ”Road to Kaintuck”.
   Resten av skivan är soloartister. Johnny Cashs dotter Rosanne gör en alldeles förtjusande akustisk version av ”Wings of angels” där hon sjunger så andlöst känsligt. Men allra bäst på skivan är Loretta Lynns ”Wildwood flower” som med sin lätt tilltufsade stämma till de fina akustiska gitarrerna gör låten full rättvisa.
   För inte så länge sedan skrev jag om en Carter Family-tribute med många gamla klassiker och den stilen går igen på några låtar här också med några i sammanhanget unga sångare, Brad Paisley och Grey DeLisle. Även gamlingarna Billy Joe Shaver och Ralph Stanley tolkar arvet efter Carter-familjen.
   Skivan avslutas lika imponerande som den inleds med gnistrande akustiska gitarrer och Emmylou Harris sedvanligt väna stämma i en fin version av ”Song to John”, en låt som June skrev till sin man 1975.

Innehåll:
1."If I Were a Carpenter" - Sheryl Crow & Willie Nelson – 3:09
2."Jackson" - Carlene Carter & Ronnie Dunn – 3:25
3."Wildwood Flower" - Loretta Lynn – 4:40
4."Far Side Banks of Jordan" - Patty Loveless & Kris Kristofferson – 2:51
5."Keep on the Sunny Side" - Brad Paisley – 4:04
6."Wings of Angels" - Rosanne Cash – 3:20
7."Ring of Fire" - Elvis Costello – 3:34
8."Road to Kaintuck" - Billy Thornton & The Peasall Sisters – 2:44
9."Big Yellow Peaches" - Grey DeLisle – 2:48
10."Kneeling Drunkard's Plea" - Billy Joe Shaver – 3:14
11."Will the Circle Be Unbroken" - Ralph Stanley – 4:31
12."Song to John" - Emmylou Harris – 4:00

/ Håkan

Mars bästa

Postad: 2011-04-07 07:50
Kategori: Blogg

Trummaskinerna hindrade THE STROKES nya återföreningsskiva ”Angles” från att hamna bland månadens bästa skivor men det fanns andra toppar under mars:.

LYKKE LIS nya album ”Wounded birds” inleds på ett väldigt fascinerande sätt. ”Youth knows no pain” låter som den perfekta mixen av 60-talspop och 2000-talets tjejrock. Skivan fortsätter i ungefär samma stil. Modern och traditionell i samma andetag. Arrangemangen är omsvärmade av slagverk där säkert minst hälften är elektroniska eller maskinella men det låter ändå uråldrigt. Producenten Björn Yttling har skapat ett spännande sound som inte låter konstgjort och det beror givetvis på att låtarna är så melodiskt starka, den amerikanska proffslåtskrivaren Rick Nowels har varit med och skrivit flera låtar, och allra tydligast är det på ”Sadness is a blessing” där det är omöjligt att inte tänka på Phil Spector.

Genom tiderna har det gjorts alldeles för många mediokra återföreningar i popbranschen för att vi ska behöva bry oss. Den svenska institutionen DOCENTERNA gör skivor extremt oregelbundet och sporadiskt men återkommer alltid med mycket intressanta skivor. Så var det 2002 när ”Sverige i tiden” överraskade och så är det även med nya ”Medan vi spelar pop” som är närmast sensationell i både innehåll och utförande. Samarbetet mellan Joppe Pihlgren och Idde Schultz vid mikrofonen gör gruppen unik men låtarna är också både personliga och starka.

BUDDY MILLER är gitarrist och sjunger väldigt sällan. Därför blir en soloskiva med honom en artistmässigt splittrad historia med diverse gästsångare. Dessutom innehåller hans nya skiva ”The majestic silver strings” huvudsakligen åldriga covers som inte borde ha något med modern musik att göra. Ändå kan jag inte motstå musik, röster och sånger på skivan. Ett så välljudande sound och så många fina gitarrer gjorde att jag föll för hela skivan.

/ Håkan

Skifs & Blåblus – en musikmaskin

Postad: 2011-04-06 07:58
Kategori: 70-talskonserter

Nästan ett år efter Björn Skifs USA-genombrott fortsatte han turnera i Sverige med sitt eget kompband. Och tio dagar efter Melodifestivalen, där Björn sjöng "Michelangelo" (som hamnade på en blygsam 5:e-plats), kom han till Örebro med Lalla Hansson som uppvärmare. Lallas senaste skiva kom 1973, "Tur och retur".

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/2 1975.

BJÖRN SKIFS & BLÅBLUS
LALLA HANSSON
Konserthuset, Örebro 25 februari 1975


Björn Skifs & Blåblus är populära i Sverige. Ironiskt nog mest kanske tack vare sina enorma framgångar i USA under det senaste året. Som rört upp våra patriotiska känslor inombords. Som jänkarna tycker. Så tycker vi, tycks många mena och godtar bandet som ett originellt satsande popgäng. Men Skifs och Blåsblu är ett gäng som bjuder på rak enkel men rejäl musik med få nymodigheter. Tillspetsat skulle man kunna säga att USA-succén nästan hel bygger på bristen av originalitet. Rätt låtar vid rätt tidpunkt är troligen den främsta anledningen till framgången.
   Nu har gruppen givit sig ut på en svensk konsertturné och de lyckades på tisdagskvällen fylla Örebro konserthus till bristningsgränsen. En entusiastisk publik som säkert ville se Skifs och grabbarna i ytterligare en timme utöver den dryga timmen som showen tog.
De hann med mycket i showen eftersom det med några få undantag rörde sig om låtar kring 3-4 minuter. Låtar som tillsammans med ett slipat scenframträdande verkligen etsade sig fast i minnet på mig. Det var oftast enkla låtarsom framfördes i ett högt tempo med instrumental genomarbetade arrangemang.
   Jag efterlyste dock det spontana. Björn Skifs och Blåblus var nu ett maskinellt drivet showbussinessbolag där robotarna bakom instrumenten blev helt dränkta i skenet av de stora strålkastarna som kastades hit och dit över scenen.
   Det var dock väldigt duktiga på att plocka fram ett par år gamla amerikanska låtar och stuva om dessa lite. Det var alldeles tydligt att gruppen på det här sättet att göra gamla låtar har ett utmärkt utgångsläge med varje ny skiva i USA där gamla låtar i nya tappningar är intressanta. Senast i raden var det ”Hush” och ”I’m alive” som i gruppens version blivit en låt och som nu klättrar på de amerikanska listorna. Det var också den som fick bli den enda extralåten på konserten fast publiken lyckades klappa in gruppen för ytterligare en avtackning.
   Lalla Hansson inledde konserten tillsammans med en basist och gitarrist. De fick publiken, om inte i gungning så i alla fall, i en behaglig rofylldhet.
   Lalla hade också en fin förmåga att ta fram de rätta låtarna och presentera dessa i instrumentalt sparsamma förpackningar. Ta exempelvis ”Anna och mej” som i denna scenversion gav betydligt mer än den utslätade skivutgåvan. Det gällde även materialet i övrigt med akustiskt klingande gitarrer framför en pumpande elbas. Musikformen som Lalla Hansson står för är också ett utmärkt alternativ mot den hårdpop som varje dag når oss.

/ Håkan

#5/70: "Squeezing out sparks"

Postad: 2011-04-04 07:51
Kategori: 70-talets bästa

GRAHAM PARKER & THE RUMOUR: Squeezing out sparks (Vertigo, 1979)

Vi har nu kommit fram till Graham Parkers i mitt tycke allra bästa skiva. Vi har nämligen nått så långt på 70-talslistan att jag redan nu kan avslöja att någon mer Parker-skiva inte figurerar på de högsta placeringarna. I den hårda konkurrensen hamnade hans båda första skivor, ”Howlin’ wind” och ”Heat treatment”, alltså strax utanför listan medan ”Stick to me” fick en blygsam placering. 1979 stod Graham Parker och hans oslagbara kompband på sina karriärers högsta punkt. Ändå var det absolut ingen självklarhet att inspelningarna till ”Squeezing out sparks” skulle bli så lyckosamma och resultera i ett sådant fantastiskt album.
   Inspelningarna till ”Stick to me” var omvittnat struliga hösten 1977, turnéerna var oregelbundet intensiva, liveskivan ”The parkerilla” (med delvis över ett år gamla inspelningar) var inget mästerverk och motsvarade inte Parkers och bandets livestyrka och bandets manager Dave Robinson hade tröttnat på det amerikanska skivbolaget Mercury som Parker i sammanhanget skrev en hatlåt till, ”Mercury poisoning”.
   ”Squeezing out sparks” blev alltså nystarten på nytt skivbolag i USA, Arista, och det var den amerikanske skivproducenten Jack Nitzsche som skulle styra Parker till en helt ny nivå både musikaliskt och kommersiellt. Med Nitzsches långa historia bakom sig låter valet både egendomligt och konstigt.
   Nitzsche började en gång som arrangör åt Phil Spector och det kanske var pophistoriens svettigaste jobb med tanke på den mannens produktioner med massor av musiker i studion. Han skrev sedan ”Needles and pins” till Jackie DeShannon, spelade piano på flera Rolling Stones-skivor, arrangerade Walker Brothers, producerade några spår på ”Buffalo Springfield again” och blev vän med Neil Young livet ut (Nitzsche dog 2000), producerade sedan skivor med Crazy Horse, Jackie DeShannon, Randy Newman och sin blivande fru Buffy Sainte-Marie innan filmmusiken blev hans stora intresse.
   ”One flew over the cuckoo’s nest” (Gökboet) blev hans debutfilm och av en märklig tillfällighet delar Jack Nicholson och Nitzsche exakt samma födelsedag, 22 april 1937. I samband med den uppmärksamheten blev han återigen aktuell som skivproducent. Han producerade Mink DeVilles båda skivor ”Cabretta” och ”Return to magenta” och det var förmodligen soundet på de skivorna som gav honom jobbet med Parker som har berättat så här om inspelningarna:
   ”Enter Jack Nitzsche, nome-like under a hooded sweat shirt, disgruntled at being torn away from an interesting tryst in Los Angeles and utterly mystified as to who I was, what we were, why he was here in miserable London to produce us, and what was this ‘punk’ thing anyway? The man who played tambourine on ‘Satisfaction’ and had worked with Phil Spector arranging many masterpieces of pop, sat at the control board in Lansdowne Studios (a dark basement in Bayswater) and grimaced under his hood as the Rumour butchered their way through my songs whick by now everyone – myself included – were convinced were giant pieces of utter crap”.
   Inledningen på relationen Parker/Rumour/Nitzsche var alltså allt annan än bra. Under tre dagar hände ingenting i studion men plötsligt satt låten ”Discovering Japan” helt oväntat perfekt. I cd-häftet till återutgivningen av ”Squeezing out sparks” skriver Parker:
   ”’Discovering Japan’ suddenly clicked and burst through the monitors like a vibrant, exotic animal, scintillating in it’s utter beauty. I swear our jaws dropped, and we stared at the speakers, astounded, wondering where the hell this monster had come from a week of rehearsals and three days of studio time in which not one speck of magic had occurred.”
   Sedan flöt inspelningarna på snabbt och effektivt. Elva dagar senare hade de spelat in ytterligare nio låtar till ”Squeezing out sparks” som tog sin titel efter en textrad i ”You can’t be too strong”, den mäktiga balladen som först var skriven som en countrylåt i halvtempo men på Nitzsches förslag förvandlades till en känslig ballad och en av de klassiska låtarna på skivan.
   Men på albumet är det nästan bara Parker-klassiker. Först den adrenalinstinna inledningen på tre snabba låtar, ”Discovering Japan”, ”Local girls” och ”Nobody hurts you”, innan den ovannämnda balladen dyker upp som sedan följs av en av Parkers mest kända låtar, ”Passion is no ordinary word”, innan det är dags att vända på skivan.
   På öppningslåten på sidan två, ”Saturday nite is dead”, är tempot återigen högt innan min absoluta älsklingslåt på skivan kommer, ”Love gets you twisted”. Nitzsche har lite överraskande producerat den här skivan med absolut minsta möjliga hjälpmedel. Inget blås, bara många gitarrer, keyboards, bas och trummor och ett tajt ös som tillsammans gör skivan så bra att den än idag, nästan exakt 32 år senare, är en ren ynnest att lyssna på.
   Omslaget till ”Squeezing out sparks” avslöjar inte några detaljer om Nitzsches arrangemang på skivan men jag tycker mig höra stråkar mycket läckert placerade på just ”Love gets you twisted” strax innan Martin Belmonts elgitarr får tiden att stå still i några sekunder, ett elektrifierat ögonblick av absolut magi.
   Avslutningen på skivan med ”Protection”, ”Waiting for the UFOS” och ”Don’t get excited” gör inte skivan sämre direkt.

/ Håkan

"Monacoville"

Postad: 2011-04-03 09:53
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/4 2011.

The Happy Hippo Family
Monacoville
(Jacqueline)


The Happy Hippo Family från Örebro är ett gruppnamn man inte glömmer i första taget. Deras musik har också en tendens att stanna kvar i minnet men däremot kommer jag inte ihåg att de på demostadiet, där jag uppskattade gruppens finurliga popmusik, var så här charmiga, genuint hitmässiga och kommersiellt melodistarka som de nu är på sitt första album.
   Med både energi, extremt catchy refränger, snillrika och händelserika arrangemang har gruppens musik rötter både i klassisk popmusik och svängig ska där det inlånade blåset sätter rejäl färg på några låtar.
   I ett försök att beskriva gruppens musik skulle jag vilja jämföra med kända namn ur pophistorien och jag kommer då fram till den märkliga mixen av engelska The Motors, svenska Freestyle och den typiska engelska klangen från exempelvis Pet Shop Boys. Den här ypperliga produktionen, med sin ofta vackra och effektiva ljudbild, andas fantastisk pop kryddad med lite glada skarytmer a la Madness.
   Happy Hippo Family gör verkligen slagkraftiga melodier som borde vara konkurrenskraftiga i Melodifestivalen om den tävlingen någon gång skulle komma på tanken att släppa fram personliga förmågor med talang för både starka melodier och annorlunda framförande. På debutalbumet finns det ett halvdussin låtar av extraordinära kvalitéer som rätt dag skulle kunna få Christer Björkman & Co på fall.
   ”Monacoville” väcker upp en lyssnarglädje som det var länge sedan jag upplevde. Från låtskrivandet till den intressanta produktionen är Happy Hippo Familys debutalbum en genuint välgjord skiva.
   Jag har förstått att några medlemmar i den här gruppen härstammar från det mer än talangfulla demobandet This Morning Orchestra som hade en innerlig och lågmäld framtoning. Happy Hippo Family är något annat men det goda hantverket och förmågan att skapa starka melodier är gemensamt och det gör lyssnandet till ett genomgående lustfyllt äventyr.

/ Håkan

Covers: Lasse Lindbom Band

Postad: 2011-04-01 07:57
Kategori: Cover-skivor

LASSE LINDBOM BAND: Nineteen & the sixties (Parlophone, 1979)

Den svenska popgruppen Landslaget splittrades 1978 och dess ledare Lasse Lindbom inledde omgående en solokarriär med albumet ”Laglös” (1979) som första skiva i eget namn. Men bara några månader senare gjorde han tillsammans med sitt band sin första skiva som Lasse Lindbom Band fast egentligen ville han kalla bandet Nineteen & the Sixties på den här skivan, med tanke på det 60-talsinfluerade urvalet av låtar. Det blev istället den naturliga titeln på skivan istället.
   Jag läser pressreleasen om skivans förutsättningar: ”Att hämta mer parten av låtarna ur Sparetime Occupations repertoar. Det var Lasses eget 60-talsband som spelade på Stockholms ungdomsgårdar under åren 1965-68”.
   Bandet som vid den här tidpunkten förutom Lindbom innehöll Ingemar ”Sture” Dunker, trummor, ”Nane” Kvillsäter, gitarr, och ”Bille” Billner, gitarr, som det bokstavligen stod på skivomslaget. Det här bandet skulle snart förändras och utökas med Niklas Strömstedt och så småningom utvecklas till en institution i svenskt popliv. Inte som ett utpräglat coverband utan med huvudsakligen originalmaterial. På album som ”Tärningen är kastad” och ”Romantisk blackout” samtidigt som de turnerade flitigt.
Senare på 80-talet tog Lindbom upp den röda tråden med coverlåtar men kallade bandet då för The Husbands.
   Mest känt blev Lasse Lindbom Band när de på hösten 1979 dök upp på Ulf Lundells nya skiva ”Ripp rapp” och sedan till viss del blev hans kompband på den höstens turné. Vad som fick Lundell att välja Lindbom och det här bandet var faktiskt soundet i allmänhet på den här coverskivan från maj 1979 och i synnerhet just på Dylan-låten ”Like a rolling stone”.
   Det är ingen märkvärdig samling coverlåtar på den här skivan. En lättsam och snäll blandning av pop-, soul- och lite r&b-låtar. Lasse, som genomgående sjunger, har ingen typisk blues- eller soulröst och är betydligt bättre i de poppigare låtarna. Men soundet på skivan är, som Lundell mycket riktigt uppfattade det, hantverksmässigt perfekt och bandet spetsas med både gitarristen Janne Andersson och gitarristen/munspelaren Mats Ronander på några spår. Som ökar på energin högst märkbart.
   Mediokra Chuck Berry- och Buddy Holly-covers blandas med små popmästerverk som ”When you walk in the room”, ”Anytime at all” och ”Hang on Sloopy”. Men bandet lyckas också överraskande bra med sin version av The Whos rockiga “The kids are alright”. Och skivans enda originallåt, ”You were laughing too”, är också en perfekt poplåt med små dansanta inslag.

Låtarna:
Sid 1
1. Doo wah diddy diddy (Jeff Barry/Ellie Greenwich)
1963. The Exciters. Hit: Manfred Mann (1964). Låttiteln är felstavad här, rätt ska vara "Do wah diddy diddy".
2. Too many fish in the sea (Eddie Holland/Norman Whitfield)
1964. Hit singel med The Marvelettes.
3. When you walk in the room (Jackie DeShannon)
1963. Singel med låtskrivaren. Hit: The Searchers (1964).
4. Too much monkey business (Chuck Berry)
1956. Chuck Berry-singel.
5. Anytime at all (John Lennon/Paul McCartney)
1964. Från Beatles album "A hard day's night".
6. Not fade away (Norman Petty/Charles Hardin)
1957. Singel med The Crickets. Sångare var Buddy Holly (vars första- och mellannamn var Charles Hardin).
7. Like a rolling stone (Bob Dylan)
1965. Singel med låtskrivaren.

Sid 2
1. Roadrunner (Ellas McDaniel)
1960. Singel med Bo Diddley (Ellas McDaniel).
2. Will you still love me tomorrow (Gerry Goffin/Carole King)
1960. Singel ("Will you love me tomorrow") med The Shirelles.
3. The kids are alright (Pete Townsend)
1965. The Who på albumet "My generation". Pete Townshend är felstavad på etiketten.
4. Hang on Sloopy (Bert Russell/Wes Farrell)
1964. Original: The Vibrations. Hit: The McCoys (1965).
5. You didn't have to be so nice (John Sebastian/Steve Boone)
1965. Singel med The Lovin' Spoonful.
6. When I come home (Steve Winwood/Jackie Edwards)
1966. Singel med The Spencer Davis Group och på albumet "Autumn '66".
7. You were laughing too (Lasse Lindbom/Rävlund/Lasse Lindbom)
1979. Originallåt.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2011 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30  

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.