Blogginlägg från maj, 2011

Övriga 70-talet, del 4

RICHARD LLOYD: Alchemy (Elektra, 1979)
Älskade Televisions ”Adventure” men jag var en slow starter med Richard Lloyds solokarriär. Och upptäckte en fantastisk skiva med ett sensationellt popsound, ytterst välskrivna låtar och en produktion som koncentrerade sig mer på starka melodier än långa låtar med långa gitarrsolon.






ROXY MUSIC: Country life (Island, 1974)
Hade med två Roxy-skivor på min 70-lista men i rättvisans namn borde jag även haft med ”Stranded” och ”Country life”. Sanningen är ju att Roxys samtliga 70-talsalbum har exklusiva kvalitéer och varje skiva har sina höjdpunkter. Kanske min blygsamhet (omslaget!) höll tillbaka ”Country life” från listan men låtar som ”The thrill of it all”, ”All I want is you” och ”Bitter-sweet” tillhör alla 70-talets allra bästa.



DR FEELGOOD: Private practice (United Artists, 1978)
70-talet var givetvis Feelgoods bästa decennium. Jag vaknade sent, tyckte "Down by the jetty" och "Malpractice" var lite för r&b-aktiga, och började 1977-78 att gilla det häftigt poppiga i gruppens sound. Nick Lowe-producerade "Be seeing you" var min första favorit men den här skivan, året efter, är ännu bättre. En skiva som inleds med Mickey Jupps "Down at the doctors", några låtar senare "Milk and alcohol" och sedan några vassa covers är givetvis en väldigt bra skiva.

/ Håkan

“Sahara Hotnights”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/5 2011.

SAHARA HOTNIGHTS
Sahara Hotnights
(Universal)

När ett band har kreativa problem brukar det ta tid mellan skivorna. Det är fyra år sedan Sahara Hotnights presenterade en skiva med nyskrivet material och en blandning av desperation och nyfikenhet tog bandet till en ny producent, den mer än spännande Jari Haapalainen som skakat liv i insomnade eller blaserade artister förr. Fråga Eldkvarn, Concretes eller nu senast Kajsa Grytt.
   Med Haapalainens namn på skivomslaget växte mina förhoppningar, hans senaste insatser på Kajsa Grytts skiva är ju rent av fantastiska, men även om de fyra tjejerna i Sahara Hotnights uppdaterat sitt sound är förändringarna ändå marginella. Och fortfarande har den huvudsakliga låtskrivaren Maria Andersson så förtvivlat svårt att presentera ett genomgående starkt låtmaterial.
   ”Sahara Hotnights”, kreativiteten räckte inte till att ge bandets sjätte album en anständig titel, pendlar mellan smarta och träffsäkra popriff och opersonligt låtmaterial. Ibland blir den tålamodskrävande ojämnheten uppenbar i en och samma låt.
   ”Lookalike” inleds som en ödmjuk, fin och naken pianoballad som fångat samma ljuvliga atmosfär som funnits på skivor med Anna Ternheim och Lisa Miskowsky. Men i refrängen exploderar det efter powerballadmodellen 1A och låten förvandlas till en fläskig Roxette-låt.
   Ibland möter hårdrock Suzi Quatro (”Oh’s”), elgitarrerna ekar ”My Sharona” (”781”) eller så resulterar allt i något händelsefattigt (”Distant and dreamy”).
   Naturligtvis finns det höjdpunkter också. Hittendenserna på inledande ”Let you down” är läckert 60-talsinspirerade, även ”Vulture feet” har smittande klanger och en fin refräng och Haapalainens sätt att spela in gitarrerna har påverkat ”Your anyone” positivt.

/ Håkan

Grattis Lasse Kärrbäck, 66!

Idag ber jag ännu en gång att få hylla min gode vän, projektledare och den store Mickey Jupp-fantasten Lars Kärrbäck. Han fyller 66 år idag, en helt ofattbar ålder på en man med den energin, intresset och nyfikenheten.
   Lasse driver hemsidan om Mickey Jupp, en sida som Jupp själv högaktar för att han där kan läsa sin egen historia som han till vissa delar har glömt eller förträngt. Och i mars tog Lasse mig och några utvalda kamrater med till Southend för att närvara på en mycket sällsynt attraktion: En Mickey Jupp-konsert i sin forna hemstad. Resultatet var en unik konsert, ett oförglömligt minne och en alldeles förbaskat trevlig samvaro.
   Strax innan Southend-besöket gav Lasse i samarbete med artisten själv ut en cd, ”Favourites”, med 16 Jupp-demolåtar från 1989 till 2007.
   Lasse och jag har under de senare åren blivit mycket goda vänner och han har bidragit med både gränslös inspiration och värdefull information till den här sidan. Bland annat på de diskografier som vi tillsammans har knåpat ihop som jag sedan har publicerat.
   Det började med ett förhållandevis litet projekt, Brinsley Schwarz , som utvecklades till en bra mycket mer omfattande historia än vi från början tänkt oss. Men det stora samarbetet inträffade när vi under hela senaste hösten researchade, skrev rent, grävde djupare, hittade okända guldkorn, letade mer information och till slut la ut diskografin om och med Billy Bremners samlade verk strax innan jul förra året. Ett projekt som till och med Billy Bremner blev imponerad av. Så imponerad att han erbjöd Lasse att göra en hemsida åt honom.
   Just nu jobbar vi med en Nick Lowe-diskografi som kanske inte har samma spänning med okända upptäckter men som ändå i sin helhet kommer att bli en maffig historiebeskrivning baserad på Nicks diskografi. I höst någon gång…

/ Håkan

Nördinformation

Det händer (alldeles för ofta, enligt min fru) att jag går in i skivrummet, bläddrar bland vinylskivorna och totalt drunknar i någon oväsentlig detalj i pop- och rockhistorien. Det blir som besatthet – fast sjukare. Och när jag kommer ut ur den sjukdomsdiagnosen är jag alldeles upprymd av nya spännande fakta, stora avslöjanden men också med åtskilliga fler frågetecken i bagaget. Det är så information fungerar. Du finner svar men upptäcker nya frågetecken.
   Jag kan kalla det för ”viktig nördinformation” men min vän Lasse Kärrbäck kallar det för ”värdelöst vetande”. Men vi pratar om samma sak och vi är lika angelägna att hitta svar på våra frågor. Jag ställer ofta frågorna och Kärrbäck, som har hela jorden som kontaktnät, tar reda på tillfredsställande svar. Jag jobbar på mitt jobb om dagarna och Kärrbäck sitter hemma och researchar, mejlar runt och söker kontakt med nyckelpersoner. Sedan lägger jag ut allt på den här sidan och det ser ut som det är jag som har tagit reda på allt…
   Nu senast för några veckor sedan ramlade jag på en lustig och intresseväckande låtskrivardetalj på gamla Nick Lowe-skivor. Han har enligt etiketterna skrivit låtar med folk som har namn som (eller kallar sig för) Ceiling och Profile. Det blir ju extra lustigt när namnen står direkt efter Lowe på etiketten, ”lågt i tak” eller ”låg profil”.
   Första tanken är att det är någon lustig ordkombination som den alltid vitsige Nick Lowe bara har hittat på men när infon från Kärrbäck ramlar in i min mejlkorg så framstår det tämligen snart att det är riktiga personer bakom dessa pseudonymer.
   Att det är Jake Riviera, den (ö)kände managern och skivbolagsmannen (Stiff, Radar och F-Beat), som står bakom namnet Profile är helt klart. Det skrev jag nämligen redan i den här artikeln.
   Ceiling är ett mer svårförklarat efternamn/pseudonym/alter ego. Jag hittade någonstans initialen J E framför och då kom förslaget eller uppgiften om att det var James Eller, basisten i Nick Lowes 80-talsband His Noise To Go, som personifierade Ceiling. Men det finns däremot en uppgift som motsäger det. På Paul Carracks för övrigt alldeles underbara album ”Suburban voodoo” finns det låtskrivarkombinationer där både Eller och Ceiling finns med, exempelvis ”What a way to go” (Paul Carrack/Nick Lowe/Martin Belmont/James Eller/J.E. Ceiling).
   "Du finner svar men upptäcker nya frågetecken", som jag skrev för inte alltför länge sedan.

Tillsammans med den outtröttlige Lasse Kärrbäck håller jag på och jobbar med en komplett Nick Lowe-diskografi. Den kan komma att publiceras efter sommaren eller senare i höst. En diskografi med alla hans skivor i eget namn och tillsammans med Rockpile och Little Village. Men också en diskografi med alla hans produktioner (med specialgranskning av Elvis Costello-samarbetet) plus den långa listan med låtar som Nick Lowe har skrivit till andra artister och aldrig har spelat in själv. En minst sagt intressant samling låttitlar.
   Välkommen till en spännande höst på "Håkans Pop".

/ Håkan

Staffan Hellstrand bjöd på en generös repertoar

Bilder: Anders Erkman
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/5 2011.

KONSERT
Staffan Hellstrand
Stadsträdgården, Örebro 20/5 2011
Konsertlängd: 19.28-20.05 och 20.35-21.15 (77 min)
Min plats: På en stol vid ett långbord ca 5 meter från scenen,

En bra sång måste vara fundamentet till all showbusiness. Och Staffan Hellstrand behärskar konsten och är den där mycket genuine låtskrivaren som i både text och melodi kan fånga alla med sina sånger. Oavsett arrangemang eller spektakulärt sound. På ett välfyllt växthus på Stadsträdgården, med onekligen övervägande fans i publiken, hade Staffan bara en akustisk gitarr och ett piano som musikalisk hjälp. En bejublad kväll och en stor, stor succé.
   Även i det avskalade och begränsade formatet framstod låtarna som helt naturliga i sammanhanget. Ingen, absolut ingen, saknade exempelvis Fredrik Blanks distade gitarr i ”Kromad, svart”, den framträdande orgeln i ”Bilder av dig”, stråkarna i ”Fanfar” eller dragspelet i ”Romeo i Stocksund”. Och publikens taktfasta handklapp och högljudda allsång i den avslutande ”Lilla fågel blå” gjorde att vi aldrig funderade på blåsarrangemanget som finns på skiva.
   Låtmässigt var det en generös repertoar, med både kända och mindre låtar, Staffan bjöd på i det lilla formatet. Och starka låtar kräver ingen större spektakulär inramning för att gripa tag i lyssnaren. Han satte sig vid pianot vid bara två tillfällen och kanske hade konserten mått bra av en större variation. Han är ingen stor pianist tekniskt sätt men ändå genuint musikalisk för att gå i land med sina instrumentala färdigheter.
   Det gällde även konsertens tre nyskrivna låtar, ”Ensamma tillsammans, ”Hungrig väg” och ”Min pappa” som jag tror att de heter, som inte satte några oerhörda avtryck i minnet men som ändå var typiska alster ur den tidlösa Hellstrand-traditionen. Ibland suggestiva, ibland självbiografiska men alltid med en touch av stor personlighet.
   Det var ingen kväll för scenshow men den sträva lite skeva tonen i mellansnacket gick hem hos fanatikerna. Och musikaliskt var det en oantastlig afton. Den varma, fina och fylliga akustiska tonen i gitarren, som Staffan vid upprepade tillfällen stämde med exakthet, spelade kvällens musikaliska huvudroll och han försökte ibland, efter bästa förmåga, ta ut svängarna och nästan leverera gitarrsolon i några låtar.
   Som i avslutningen på populära ”Precis som du” då ÖSK-tränaren Sixten Boström av en händelse råkade passera utanför växthuset bakom ryggen på fotbollsentusiasten Staffan Hellstrand som en gång i tiden spelade i IFK Nyköping.

Låtarna:
Ensamma tillsammans
Hela vägen hem
Klockan slår sju i Sofia
Marlene
Hungrig väg
Liten pojk som alltid kraschar
Jag i underlandet
Fel sida av vägen
Fanfar
Den första snön
Kromad, svart
Min pappa
Ingen ska få andas
Precis som du
Mehkong whiskey
Bilder av dig
Romeo i Stocksund

Extralåtar:
Spelmannen
Lilla fågel blå

/ Håkan

Övriga 70-talet, del 3

LEGEND: Legend (Vertigo, 1970)
Många trodde nog att mitt genuina Mickey Jupp-intresse skulle placera en Legend-skiva på 70-listan. Men dels tycker jag deras absolut bästa skiva släpptes redan 1969 i form av debutalbumet som också hette ”Legend”. Och dels har jag inte riktigt förstått den totala storheten och de absoluta hyllningarna av den här skivan som populärt kallas ”Red boot” efter det ”stinkande” skivomslaget. Skivan är dock fylld av många klassiska spår som avslöjar Mickey Jupps kvalitéer som låtskrivare.

CRAZY HORSE: At crooked lake (Epic, 1972)
Bandet Crazy Horse hade tidigt en speciell position i mitt liv. Främst som kompband till Neil Young men framförallt också på egen hand med egna skivor. Olika uppsättningar av bandet inför varje skiva gjorde kanske karriären lite ojämn och splittrad men klassikern ”Crazy Horse”, ”Loose” och den här är stora favoriter. Här är det bröderna Rick och Mike Curtis som tagit över sång och låtskrivande och en stor countryrockskiva är resultatet. Och det perforerade skivomslaget glömmer jag aldrig.

ULF LUNDELL: Törst (Harvest, 1976)
Debuten ”Vargmåne” (1975) hade naturligtvis en viss charm och innehöll framtida liveklassiker som ”Sextisju, sextisju”, ”Jag går på promenaden” och ”Stockholm city”. Men det var på uppföljaren ”Törst” soundet, produktionen, arrangemangen (återigen av Finn Sjöberg) och låtarna hade växt till sig i samma takt som Lundell nu kunde kalla sig liveartist, författare, poet och rocksångare. ”Våren närmar sig city”, ”Och går en stund på jorden” och den underbara ”Mitt i nattens djungel ställd” var fram dit oöverträffade Lundell-låtar.

/ Håkan

Två nya lokala rockabillyskivor

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/5 2011.

Midnight Teds
Tonight we gonna raise the flag
(Playwood)

The Jetaways
Let’s get juiced
(Tail Records)

Den gamla hederliga musikformen rockabilly lever fortfarande ett aktivt liv, inte minst här i Närke. Här är två lokala representanter för den svängiga och medryckande rock’n’roll-musiken.
   Midnight Teds, från Hallsberg/Kumla, har ett ungt, lite modernt förhållande till de traditionella rötterna. Skivans enda coverlåt, ”Killer diller”, har sitt ursprung i 50-talet men sångaren Martin Brisholms sex originallåtar har ett modernare stuk.
   Elvis Presley-ekot, spejsigt gitarrsound blandas med ploppande bas och tvättbräda (!) i arrangemangen och Brisholms röst vill tänja på traditionerna och gränsar ibland till det teatrala. På sitt första minialbum försöker Midnight Teds ta rockabillymusiken in i framtiden. De spektakulära frisyrerna är redan där.
   The Jetaways är ett energiskt och traditionellt rockabillyband med både rutin och ung entusiasm. Sångaren Jan Östlund spelade länge bas i sin fru Eva Eastwoods band men står här vid sångmikrofonen och levererar en generös repertoar covers av det mindre kända slaget.
   Bandet, som också innehåller några ungdomar, visar upp en anmärkningsvärd bred repertoar i rockabillygenren. Från ganska vilda skrikigt distade låtar till små poppiga mästerverk. Från obskyra 50-talscovers till mindre kända låtar av Carl Perkins, Brenda Lee och Cliff Richard.
   Just blandningen här gör rockabillyetiketten så varierad och omväxlande. Skivans 15 låtar känns på inget sätt upprepande eller monotona och gör hela skivan till en mycket trevlig lyssning.
   Ett lagom smutsigt och autentiskt sound, inspelat i den legendariska Jönköping-studion (där Eastwood gjorde sina första skivor), gör Jetaways skiva så nära en levande upplevelse det går att få.

/ Håkan

En dansant upplevelse

Den här recensionen publicerades i en kortare variant ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/5 2011.

KONSERT
Stone River Boys
Bistro Bellman, Lindesberg 13 maj 2011
Konsertlängd: 22:12-23:05 och 23:40-00.45 (118 minuter)
Min plats: Skiftande höger och vänster, 5 till 8 meter från scenen.

På bara några få dagar har länet fått besök av två band från Austin i Texas. Musiker med samma ursprung och rötter och samma brinnande passion för musiken. Musikaliskt finns det ett naturligt släktskap mellan Band Of Heathens och Stone River Boys men på scen blev det helt olika upplevelser.
   Under två veckor har Stone River Boys turnerat i Sverige, med små avstickare till Holland, Norge och Danmark, och avslutade trippen med att besöka länet i helgen. Först ut var ett unikt besök på Bistro Bellman i Lindesberg där bandet med sångaren Mike Barfield och gitarristen Dave Gonzalez i spetsen bjöd på en lössläppt men ojämn konsert i fredagskväll.
   Bandet har kallat sin musik för countryfunk och det är väl en spektakulär etikett på en ganska odramatisk blandning musikstilar. Från den tio minuter långa instrumentala inledningslåten, som doftade både jazz och blues, till den avslutande countrycovern ”Truck driving man” pendlade det mellan renodlad country, r&b, soul, rock’n’roll och countryrock. Det var de soulstänkta bidragen som imponerade mest på mig. När gitarristen Dave Gonzalez sjöng några Hacienda Brothers-låtar som doftade klassisk Dan Penn-kvalité.
   En annan höjdpunkt var deras fina tolkning av den gamla Monkees-b-sidan ”Take a giant step” där de dragit ned tempot och förvandlat låtentill en ledsen countryballad.
   Konserten blev en övervägande dansant upplevelse och en genomgående rytmisk afton med en väldigt omedelbar känsla på en gemytlig restaurang med en ung och ibland förvirrad publik i Lindesberg. En direktupplevelse som inte krävde djupare analys än kärlek för stunden. På det området tycker jag Stone River Boys förlorade ”kampen” mot Band Of Heathens vars konsertupplevelse har växt för varje dag sedan i måndags.
   Sedan ska man aldrig jämföra måndag med fredag och jag anar att Stone River Boys i bästa sammanhang, exempelvis en lördagkväll i Örebro, kan lyfta taket i rätt lokal.
   De anspråkslösa killarna i Stone River Boys har stor rutin och erfarenhet från tidigare band som Hacienda Brothers, Los Straitjackets och Paladins med musikaliska rötter i allt från blues till punk som de nu har koncentrerat ned till en underhållande mix. Energi och grymt sväng i en generös konsert på närmare två timmar.
   Ryggskott (Gonzalez) och en uppenbart sargad röst (Barfield) kunde inte förändra känslan av en uppsluppen glad afton. Som också Sven Zetterberg, i publiken, kunde kontatera. Tyvärr talade ryktet om att Sven spontant skulle hoppa in på scen inte sanning den här kvällen.

/ Håkan

Övriga 70-talet, del 2

EAGLES: Hotel California (Asylum, 1976)
Totalt sett en av mina mest spelade skivor. Gruppen hade växt ur countryrockkostymen, Joe Walsh hade kommit in med sin slide i högsta hugg och bandet skrev numera slagkraftiga hits riktad till en mycket stor publik. Ändå kan jag inte glömma fascinationen som fanns, den fantastiska Eagles-historien och bandets olika låtskrivare som gav låtarna och materialet en föredömlig snygg variation och substans.



ELVIS COSTELLO: My aim is true (Stiff, 1977)
I en helt rättvis värld bör givetvis Elvis Costellos debutskiva ha en plats bland de 70. Men de närmaste uppföljarna ”This years model” och ”Armed forces” är ännu vassare och bevis på en artist som är på väg att bli stor och komplett. Men låtmässigt har debuten anmärkningsvärda kvalitéer och producenten Nick Lowe har hållit tillbaka alla former av spektakulära arrangemang och produktionsfinesser. Rakt av en mäktig debut.

THE DOOBIE BROTHERS: Toulouse street (Warner Bros, 1972)
Amerikanska Doobie Brothers souliga countryrock var under några tidiga 70-talsår en frekvent besökare på min skivspelare. Den här skivan var min första kontakt med gruppen och jag tror att det var det smakfulla skivomslaget som först attraherade mig. Starten med Tom Johnstons "Listen to the music" var naturligtvis en knockout och namnet på producenten Ted Templeman var naturligtvis en kvalitetsstämpel av stora mått.

/ Håkan

Band Of Heathens gav mig en musikalisk kick

                                                                                  Foto: Magnus Sundell
Ett fantastiskt band och en fantastisk konsert. Från vänster Colin Brooks, Gordy Quist, John Chipman (skymd), Ed Jurdi och Seth Whitney.

Den här recensionen publicerades i en kortare variant ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/5 2011.

THE BAND OF HEATHENS
Clarion Hotel, Örebro 9 maj 2011
Konsertlängd: 20:27-21:25 och 22:00-23:15 (133 minuter)
Min plats: Stod ca 5 meter rakt framför scenen.

Fram till den amerikanska gruppen Band Of Heathens konsertstart i måndagskväll hade jag hört så många fantastiskt fascinerande superlativer och positiva omdömen att upplevelsen som skulle följa rent subjektivt aldrig skulle kunna matcha förväntningarna. Trodde jag. Men än är jag inte för gammal för att bli överraskad eller låta känslorna fara i väg mot hisnande höjder.
   Det var en kväll, kalla den gärna sommarens första, då ingen egentligen ville gå inomhus. Den trogna lilla skaran musikintresserade på Clarion Hotel trotsade det vackra vädret och fick en musikalisk upplevelse av oanade mått. Och jag själv kunde inte i min vildaste fantasi ana att jag så reservationslöst skulle älska så många vackra och effektiva gitarrsolon och efter närmare tre timmars konsert (inklusive paus) ändå stå och sakna låtar.
   På ett sätt var jag förberedd på en varierande konsert med en rikligt omväxlande repertoar och ett band med många olika sångare. Jag fick alla de önskemålen infriade men jag fick också en musikalisk kick som jag numera mycket sällan får på konsert.
   Från första låt, ”Jackson Station”, till den sista, ”Gravity”, var det variation och koncentration i varje takt. 21 låtar från hela bandets karriär, studiomaterial och liveskivor, bjöd på en stor bredd där ingen låt var lik den andra.
   Bandets frontlinje är ju direkt unik med tre sångare, från vänster Colin Brooks, Gordy Quist och Ed Jurdi, som dessutom spelade en rad olika gitarrer. Exempelvis spelade alla slide vid olika tillfällen och vad jag kunde se och höra var de alla virtuoser på sina instrument. Inom pop- och rockmusiken brukar sådana signaler vara illavarslande men Band Of Heathens hade så många starka låtar på repertoaren som inga gitarrsolon i världen kunde förstöra.
   Att efter hela 21 låtar ändå sakna låtar tyder kanske på en omättlig hunger från recensentens sida men det var ändå lite ledsamt att missa ett av popmästerverken från senaste skivan, ”Polaroid”. Fast jag fick två andra äldre låtar, ”This I know” och ”What’s this world”, i samma fina genre.
   Men jag fick minsann tillräckligt med andra höjdpunkter på konserten att trösta mig med. ”The other Broadway” hade mer energi än någon skivversion någonsin kan åstadkomma. ”Somebody tell the truth” inleddes med Little Feat-gung men avslutades som en Derek & the Dominoes-låt. Den tunga versionen av Gillian Welchs ”Look at Miss Ohio” var underbar när den spetsades med ett grymt gitarrsolo av Gordy Quist. Crescendot i slutet på ”Hey rider” var också något mycket oförglömligt medan det lågmälda firade triumfer på den känslosamma ”Gris Gris Satchel” som följdes av ”Blood in the water” där dobrospelaren Colin Brooks imponerade både på sång och sitt glänsande stränginstrument.

Colin Brooks, gitarr, dobro, lapsteel och sång
Gordy Quist, gitarr och sång
Ed Jurdi, gitarr, piano, orgel, munspel och sång
Seth Whitney, bas
John Chipman, trummor

Låtarna:
Jackson Station
Free again
Somebody tell the truth
What’s this world
No expectations
Shine a light
Medicine man
The other Broadway
Jenny was a keeper

Paus

Second line
One more step
This I know
Look at Miss Ohio
Hey rider
Talking out loud
Gris Gris Satchel
Blood in the water
Bumblebee
Nothing to see here

Extralåtar
Gravity
Should have known

/ Håkan

Ekseption får god hjälp av mästarna

Den holländska gruppen Ekseption gästade Örebro flitigt i början på 70-talet. Det här var andra gången jag såg bandet. Bandet hade ingen ny skiva aktuell sedan förra Örebro-besöket.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/1 1973.

EKSEPTION
Konserthuset 25 januari 1973

Ingen skugga bör falla över Bach, Beethoven och Mozart men i dagsläget tycks Rick van der Linden och hans kompisar i holländska Ekseption vara populärare. Han fick dock stor hjälp av de tre nämnda kompositörerna i den scenshow som gruppen just nu reser runt med i Sverige. Det var femte gången de var här och som vanligt fanns Örebro med på turnéplanen.
   Att Ekseption skulle locka ett fullsatt Konserthus till torsdagskvällens konsert var det inte många som tvivlade på. Många kom nog för att se uppleva deras versioner av ”Air”, ”5:an”, ”Alla turka”, ”Sabeldans” med flera kända klassiska stycken. Men gruppen visade att de trots allt kunde spela musik som faller utanför de vanligaste Ekseptiontongångarna och många helt okända musikaliska kvalitéer visades upp.
   Bland annat var, när orgelkaskaderna började gå över i monotoni, trummisen Peter de Leeuwes akustiska gitarrspel en kuriositet. Sedan visade Rick van der Linden att han inte bara arrangerar om andra kompositörer och spelade en egen låt om sin son, ”My son”.
   Till det redan förut stora antalet tangentinstrument framför Rick hade de nu utökat med en synthesizer. En apparat eller datamaskin mer än ett musikinstrument som framkallade underliga toner men som oftast dock dränktes i kompet där trummisen gjorde allt för att överrösta orgeln.
   Rick van der Linden var utan tvekan stjärnan i gruppen där han stod framåtlutad över sina instrument med det yviga hårsvallet i ögonen och fångade de största strålarna från spotlights. Ekseptions egen Ludwig van dirigerade de övriga i bandet samtidigt som han med sina snabba fingrar gjorde glada krumsprång över tangenterna.
   Ekseption har nu spelat samma musik i flera år och börjar nu förnya sig och en stor del i förnyelsen tror jag består i utökningen med synthesizern som det finns oändliga möjligheter till variation.
   Om än inte Ekseption visade allt vad förnyelsen innebär tror jag det är på väg och vi kan säkert snart vänta oss en starkt förbättrrad upplaga av Ekseption, även om dagens upplaga inte går av för hackor.

/ Håkan

Övriga 70-talet, del 1

Efter 70 veckors nedräkning av mina 70-talsfavoriter smärtar det mig givetvis oerhört att finna hur många bra, fantastiska och genomarbetade favoriter till album som aldrig fick plats på listan. Konkurrensen var stenhård och minnet var ibland begränsat när känslorna skulle mätas med ren och skär intelligent 70-talspop och rock.
   Några skivor ramlade precis utanför den officiella listan men kunde med lite tur och kanske lite mer objektivitet från undertecknad hamnat där. Den största anledningen till utebliven listplacering var dock att en och samma artist eller grupp redan var överrepresenterad. Eller att skivorna låg på en så jämn nivå att inget album stod ut.
   Countryrockfavoriten Dan Fogelbergs två album ”Souvenirs” och ”Captured angel” slogs om en plats och det slutade med att ingen kom med. Powerpopfavoriterna Badfinger gjorde en handfull bra men inte tillräckligt helgjutna album fast ”Straight up” låg nog närmast till. Och våra svenska favoriter ABBA och det udda amerikanska bandet Ozark Mountain Daredevils var i en liknande position.
   I rättvisans namn borde fler Eagles-album än ”Desperado” finnas med på listan, tänk bara på debutskivan och ”On the border”. Roxy Music gjorde fem minst sagt jämnstarka album och det var ett lotteri att just bara ”For your pleasure” och ”Siren” kom med.
   Andra skivor som nästan kom med var Joni Mitchells ”For the roses”, Steve Gibbons ”Down in the bunker”, Allman Brothers Bands ”Brothers & sisters”, Jim Webbs ”El mirage”, Ted Gärdestads andra, Grins ”1+1”, Beach Boys ”Holland”, Bob Marleys ”Rastaman vibration”, Derek & the Dominoes ”Layla and other assorted love songs” och Led Zeppelins fjärde.
   Liveskivor som ”The last waltz”, Jackson Brownes ”Running on empty” och Pugh Rogefeldts projekt ”Ett steg till” har av naturliga skäl inte heller fått plats. Och mina gamla sympatier för Procol Harum och Moody Blues har inte riktigt mognat. Vad gäller stora genuina namn som Randy Newman, Ry Cooder och Little Feat kan jag tyvärr inte uttala mig. Har helt enkelt för dålig koll på de artisterna. Skäms på mig!

För att i all denna ånger skapa någon form av rättvisa har jag bestämt mig för att under några veckor framåt nominera ytterligare några skivor som garanterat tillhör 70-talets bästa:

GRAHAM PARKER & THE RUMOUR: Heat treatment (Vertigo, 1976)
Jag var faktiskt ingen tidig beundrare av Graham Parker. Tyckte väl att han påminde om Van Morrison lite för mycket och, säkert orättvist, hamnade även i skuggan av Bruce Springsteen. ”Howlin’ wind” var en i mina öron ordinär debut för Parker. Däremot tyckte jag den här uppföljaren, som kom samma år, var betydligt starkare. Med topplåtar som ”Hotel Chambermaid”, ”Fool’s gold” och ”That’s what they all say”.

NEIL YOUNG: Zuma (Reprise, 1975)
Neil Youngs 70-tal var nästan genomgående fyllt med starka skivor. ”Zuma” var kanske lite för splittrad, inspelad på lite för många olika tillfällen och pendlade tålamodskrävande mellan akustiskt mjuka nummer, där Crosby, Stills, Nash & Young återförenas på en låt, och elektriska rocklåtar för att uppfattas som en homogen skiva. Men ”Cortez the killer” är exempelvis en av hans allra bästa låtar alla kategorier.


NATIONALTEATERN: Barn av vår tid (Nacksving, 1978)
Den frejdiga ”Livet är en fest” (1973) är ju en känslomässig triumf. Sedan blev Ulf Dageby och gruppen proffsigare. Musikaliskt mer erfarna men också låtmässigt starkare. Och ”Barn av vår tid” är fylld med bra och omväxlande material. Där sångarna vid mikrofonen hela tiden bytte plats till både fördel och nackdel. Här sjunger Torsten Näslund (Totta) ”Men bara om min älskade väntar” första gången och i samma stund blev det en långlivad klassiker.

/ Håkan

“Lyckost”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/5 2011.

Eva Eastwood
Lyckost
(Darrow/Border)

En av Sveriges mest hårdjobbande sångerskor har gjort det igen. En skiva på svenska som kommer att ge eko över hela landet. Eller borde göra det. I skeptiska kretsar kommer det säkert att uppfattas som ett kommersiellt svek men vi som förstår med vilken kärlek Eva har skrivit låtarna, ännu en gång dekorerat texterna med gamla ytterst tidstypiska detaljer och sedan sjunger med all sin passion kan bara älska det vi hör komma ur högtalarna.
   Det ligger inte bara kärlek bakom den här skivan, det ligger också många års hårt jobb för att kunna nå så här långt. Från den rockabillyenergiska tjejen som debuterade i slutet på 90-talet med rock’n’roll modell äldre inspelad i en antik studio med bristfällig teknik till dagens fullfjädrade underhållare är steget musikaliskt trots allt inte så långt. Men teknik, sound och inspelningsfinesser betyder i Evas fall ingenting ty materialet, de egenskrivna låtarna och känslan har under hela hennes skivkarriär varit så charmiga och pricksäkra.
   Efter de inledande rockabillystänkande skivorna, då bland annat Nisse Hellberg uttalade sig väldigt positivt, kom Evas första lyckade försök att skriva på svenska, ”En ny stil i stan”. Med melodier som visserligen var nyskrivna men innehållsmässigt var placerade i 60-talets Svensktoppen och tjejpop à la Siw Malmkvist, Anna-Lena Löfgren och Anita Lindblom. De kommersiella framgångarna lät inte vänta på sig.
   Efter den plötsliga succén retirerade Eva till engelska texter och började en musikalisk vandring på betydligt mer kommersiella vägar. Låtmaterial på fortsatt hög kreativ nivå men soundmässigt var hon, skivbolag och studiomusiker på jakt efter den perfekta produktionen. Där referenserna hette Shania Twain och Fleetwood Mac och inte den gemytliga tjejen från Åsbro.
   Men nu är Eva tillbaka på personlig hemmaplan med charmig svenskpop och ett komp som till 3-4-delar påminner om det Major Keys hon flitigt turnerade tillsammans med under många år. Inte överraskande svänger det genomgående om de hårt koncentrerade låtarna, som aldrig är längre än 3:30. Som utan andra förstärkta effekter än strategiska stråkar, en doo-wop-kör, ett rock’n’roll-piano och hennes egna röstresurser lever ett härligt liv helt på egen hand.
   Vackra mäktiga ballader, tidlös schlager och rock’n’roll av rockabillystuk blandas med klassisk tjejpop och allt känns så naturligt och personligt. Skivans bästa låt, ”Kom i min famn”, kunde knappast Towa Carson ha sjungit bättre och låtskrivaren Peter Himmelstrand hade inte ens kunnat toppa denna fascinerande pärla. Och, banne mig, hör jag inte spår av tidiga Björn & Benny i den låten också.
   Eva Eastwood har gjort en hjärtligt förtjusande skiva och ingenting annat.

/ Håkan

Tributes: Sun Records

"Good rockin tonight" (Rhino/Wea, 2001)
Tributeskivor behöver nödvändigtvis inte bara hylla enskilda artister eller grupper utan kan också ägna sig helhjärtat åt andra företeelser i musikbranschen, som ett skivbolag exempelvis. Sun Records, som bildades 1952, är ett klassiskt skivbolag med stora anor och vars artisters musik påverkat generationer därefter. Sun är främst känt för sina tidiga Elvis Presley-inspelningar men både Jerry Lee Lewis, Carl Perkins, Johnny Cash och Roy Orbison spelade in på Sun. Den här tributeskivan, med underrubriken ”The legacy of Sun Records”, har samlat många kända artister.

Det här är en stjärnfylld hyllning av ett legendariskt skivbolag men musikaliskt har det också blivit en mindre hyllning av det tidiga Elvis Presley-soundet med det där typiska ekot som största kända detalj. Den minst lika legendariska skivproducenten Ahmet Ertegun, Atlantics grundare, har haft det övergripande produktionsansvaret och har personligen varit inblandad i några spår, med Paul McCartney, Jimmy Page & Robert Plant och Eric Clapton & the Impressions.
   För att öka på digniteten på den här samlingen spelar de gamla Presley-musikerna Scotty Moore, gitarr, och D.J. Fontana, trummor, på några spår här. Med bland annat Paul McCartney som gör ännu en version av ”That’s all right”. Första gången var på hans ryska coverskiva, "Choba B CCCP", men här gör han en Elvis-autentisk bra version.
   Skivan är fylld av många mer eller mindre unika kombinationer, duetter och udda möten. Chrissie Hynde sjunger till Jeff Becks tuffa gitarr, Eric Clapton sjunger med en annorlunda röst tillsammans med Impressions, de gamla parhästarna Jimmy Page och Robert Plant gör ett oväntat akustiskt framträdande, Chris Spedding spelar fin gitarr bakom Johnny Hallyday (den franske motsvarigheten till Elvis…), Carl Perkins och Van Morrison möts i ett uppenbart spontant samarbete, Mark Knopfler kompar Bryan Ferry tillsammans med Moore/Fontana och James Burtons rockiga gitarr och Elton Johns rock’n’roll-piano möts i en grymt svängig”Whole lotta shakin’ going on”.
   Även Tom Pettys akustiska version av ”Blue moon of Kentucky” är anspråkslöst avslappnad medan det skrattas glatt i studion.
   Men allra bäst och mest spännande är gruppen Lives udda tolkning av ”I walk the line”. Börjar akustiskt och lågmält men byggs upp till ett högt tempo i ett alltmer tyngre arrangemang.

Innehåller:
1. That's All Right Mama - Paul McCartney
2. Mystery Train - Jeff Beck & Chrissie Hynde   
3. My Bucket's Got a Hole in It - Jimmy Page & Robert Plant
4. Blue Suede Shoes - Johnny Hallyday   
5. Whole Lotta Shakin' Goin' On - Elton John
6. Blue Moon of Kentucky - Tom Petty & the Heartbreakers
7. Sitting on Top of the World - Van Morrison & Carl Perkins
8. Don't Be Cruel - Bryan Ferry
9. Red Cadillac and a Black Moustache - Bob Dylan   
10. Walkin' in the Rain - Eric Clapton & the Impressions
11. Lonely Weekend - Matchbox Twenty   
12. Who Will the Next Fool Be? - Sheryl Crow   
13. It Wouldn't Be the Same Without You - Chris Isaak   
14. I Walk the Line - Live   
15. Drinkin' Wine Spo-Dee-O-Dee - The Howling Diablos featuring Kid Rock
16. You Win Again - Mandy Barnett with the Jordanaires   

/ Håkan

Covers: (Low Budget) Blues Band

(LOW BUDGET) BLUES BAND: Vol II (WEA, 1990)

Low Budget Blues Bands till synes tillfälliga coverskiva 1983, ”Low Budget Blues Band”, fick överraskande en uppföljare sju år senare. Det var en nystart på en sporadisk karriär som knappt går att jämföra med 1983-upplagan. Nytt skivbolag, en proffsigare och mer målinriktad profil och ett delvis nytt band bäddade för en homogenare skiva med ett mer seriöst resultat.
   Från bandet 1983, då Mats Ronander delade mikrofon med Little Mike Watson, är bara 3/6-delar kvar. Ronander är nu ensam sångare, både blås och tjejkörer fulländar gruppens sound och Pelle Alsing, trummor, Niklas Medin, piano, och gamle Ronander-bekantingen Nikke Ström, bas, är nytillkomna musiker.
   Ronander får chansen att spela mer munspel, ett instrument som nästan hade försvunnit på hans soloskivor, och låturvalet har tydliga rötter i Mats historia och jag kan tänka mig att exempelvis Willie Dixon-låtarna och ”Walking the dog” fanns med i Natures liverepertoar en gång i tiden.
   Ändå är skivan totalt sett en underbar mix av rock och blues med några långsamma bluescovers, ”Need your love so bad”, ”Everybody wants to go to heaven” och ”I’ll play the blues for you”, där pianot spelar en mindre huvudroll, som gör variationen så perfekt.
   Sedan gör Mats och bandet en liten utstickare åt countryrockhållet med Steve Earles ”The devil’s right hand”, kanske skivan mest uppmärksammade spår. Ett sound som kom att bli tema på bandets nästa skiva, ”Country file” (1974), som jag säkert har anledning att återkomma under nästa säsong.
   Produktionen på den här skivan är uppenbart proffsigare. Blåsarrangemangen på sex låtar, stråkar på ”Need your love so bad” och tjejkören Sharon Dyall, Lisa Nilsson och Sanne Salomonsen (som för övrigt sjunger kraftfull duett med Mats på ”Need your love…”) understryker skivans mer påkostade budget. Och kanske är det därför bandet valt att sätta parentes runt Low Budget i gruppnamnet…

Låtarna:
I'm Ready (Willie Dixon) 3:21
1954. Singel med Muddy Waters.
Can I Get A Witness (Eddie Holland/Lamont Dozier/Brian Holland) 3:00
1963. Singel med Marvin Gaye.
The Devil's Right Hand (Steve Earle) 3:01
1988. Från albumet "Copperhead Road" med låtskrivaren.
Everybody Wants To Go To Heaven (Don Nix) 5:24
1971. Från albumet "Lovejoy" med Albert King.
My Babe (Willie Dixon) 2:28
1955. Singel med Little Walter.
The Usual (John Hiatt) 3:56
1985. Från albumet "Warming up the ice age" med låtskrivaren.
Walking The Dog (Rufus Thomas) 3:56
1963. Singel med låtskrivaren.
Need Your Love So Bad (Duet with Sanne Salomonsen) (Little Willie John) 4:37
1955. Little Willie John gjorde originalet och noteras ofta som låtskrivaren men det var egentligen hans bror Mertis John Jr som skrev låten.
Born Under A Bad Sign (Booker T Jones/Williams Bell) 3:04
1967. Från albumet med samma namn med Albert King.
I Wish You Would (Billy Boy Arnold) 2:07
1955. Singel med låtskrivaren som kallade sig Billy Boy.
I'd Rather Be Blind (Leon Russell) 3:41
1972. Från albumet "Texas cannonball" med Freddie King.
I'll Play The Blues For You (Jerry Beach) 4:08
1972. Från albumet med samma namn med Albert King.

/ Håkan

Bäst i april

Under april exploderade skivfloden med ett par-tre fantastiska skivor som garanterat kommer att hamna på årsbästalistan. Men också, i sedvanlig ordning, med en och annan besvikelse. När det gäller det senare hade jag nog lite för höga förväntningar på Niclas Frisks solodebut ”Deeper down in Chinatown”. Har alltid uppfattat Niclas Frisk som en av Sveriges bästa och mest melodistarka låtskrivare men det är alldeles för glest med toppar på skivan. Mark Knopfler-sound i gitarrerna och de där krispiga akustiska strängarna på gitarren är ofta fantastiskt fina men skivan i sin helhet blir lite för lekfull och för plottrig.

STEVE EARLE: I´ll Never Get Out Of This World Alive
Det händer inte så mycket nytt på Steve Earles skivor numera och trots att T Bone Burnett gått in som producent är nya skivan samma trygga, personliga, ofta lågmälda, välskrivna och genomgående starka Earle-musik. Det är svårt att bli överraskad men det är minst lika svårt att bli besviken. En liten överraskning är dock Allen Toussaints särpräglade blåsarrangemang på ”This city”. En fin final på en mycket bra skiva.

KAJSA GRYTT: En kvinna under påverkan
Har redan skrivit alla positiva ord om den här skivan här. Och den håller samma fantastiska klass fortfarande.

EMMYLOU HARRIS: Hard bargain
Gammal är fortfarande äldst men Emmylou Harris kan fortfarande föryngra sitt sound och nya producenten Jay Joyce (mannen som producerade John Hiatts ”The tiki bar is open”) har inspirerat henne att sjunga bättre, att skriva flera egna låtar och med bett i gitarrerna uppgraderat Emmylous musik till något mycket passionerat. Albumet har samma tunga dignitet som en gång ”Wrecking ball” hade. Dessutom lyckas hon göra underverk av Ron Sexsmiths ordinära låt till titellåt.

GLASVEGAS: Euphoric /// Heartbreak \\\
Glasvegas viktiga uppföljare till 2008 års debut är lite för ojämn och fladdrig för att utmana. Franska passager och syntpop a la 80-tal drar ned helhetsbetyget men de bästa låtarna här tangerar det bästa på debuten. Och den skotska accenten är fortfarande en ynnest att lyssna på.

/ Håkan

#1/70: "Darkness on the edge of town"

BRUCE SPRINGSTEEN: Darkness on the edge of town (Columbia, 1978)

Efter en 70 veckor lång nedräkning och ett ständigt berättande om 70-talets i mina öron bästa skivor har vi nått finalen och nummer ett ska utses. Det är naturligtvis inget val jag har gjort under den senaste veckan, det senaste halvåret, eller när jag satte igång serien här för nästan två år sedan eller ens bestämde när den fantastiska återutgivningen av ”Darkness on the edge of town” släpptes i höstas.
   Nej, ”Darkness…” har varit en av mina två största favoriter på skiva sedan dag 1, den där fina sommardagen i juni 1978 när jag häpet lyssnade på skivan första gången hemma hos en kompis och nästan glömde bort att jag samtidigt satt med en glass i handen. Om jag minns alldeles rätt spelade Sverige VM-fotboll mot Brasilien (1-1) samma dag, 3 juni.
   6 juni skrev jag en positiv recension i Nerikes Allehanda, mer om den senare, och Bruce Springsteen hade kommit in i mitt liv på fullaste allvar. ”Born to run”, nästan tre år tidigare, var givetvis det stora kommersiella genombrottet och den stora presentationen av en mäktig artist. Med ett sound, arrangemang och en produktion som var extremt utåtriktat och delvis också hitinriktat.
   ”Darkness on the edge of town” var Bruce Springsteen på riktigt, jordnära och personlig rockmusik med fantastiska låtar och ännu fler underbara texter. Kort sagt en klockren knockout som alla dagar i veckan är en av mina största favoriter på skiva.
   70-talet, ja. Det går aldrig att riktigt minnas detaljerna på rätt sätt. Det går aldrig att återuppleva känslan på samma sätt igen och du kan omöjligt lyssna på en skiva från 70-talet idag och förstå hur vi tänkte och kände när nålen på grammofonen sänkte sig över vinylen på en nyinköpt skiva för första gången. Drygt 30 års ytterligare lyssnande på populärmusik har naturligtvis vattnat ur de ursprungliga känslorna på det mesta jag lyssnade på en gång i tiden. Men ”Darkness…”-skivan står sig fantastiskt bra och det beror mycket på att låtarna ursprungligen var så starka och monumentala och att de sedan ständigt uppdaterats på en rad konserter genom åren.

På mina tio Bruce Springsteen-konserter genom åren har jag faktiskt fått uppleva sju av albumets tio låtar i mer eller mindre fantastiska versioner:

Badlands
Är ju en fullständigt häpnadsväckande öppningslåt på skivan och inte överraskande en flitigt förekommande livelåt med Bruce. Några gånger har den placerats tidigt i konserten, innan ljudet riktigt har stabiliserat sig, men både 2007 och 2008 var låten fantastisk final och slutlåt i huvudavdelningen.
   2002 skrev jag om ”Badlands” och att jag aldrig hade hört den bättre men på Ullevi 2008 tog den priset: ”Extas! Det galopperande pianot leder den magiska och oemotståndliga rytmen. Bruce har alla sin hand. Max Weinberg närmade sig Richter-skalans högre nivåer. Det klassiska ooh-ooh-andet från publiken rullade runt hela arenan.”

Adam raised a cain
Ingen stor Bruce-låt i E Street Band-sammanhang. Däremot fanns den med tidigt på setlistan när Bruce våren 2006 gav sig ut på turné med sitt Seeger Session Tour Band. Inklämd bland alla traditionellt baserade låtar.

Something in the night
Jag har inte upplevt låten med Bruce på konsert och har inte överraskande hamnat i skymundan bland övriga mer kända låtar på albumet. Men det var den första låten från skivan som Bruce framförde live. Låten har framförts mest i USA och Canada under 1976 och 1977 men också ett fåtal gånger i Europa 2003, 2008 och 2009.

Candy’s room
En av mina Topp 3-låtar med Bruce och E Street Band. Har upplevt låten live många, många gånger men överraskande inte 1985 på Ullevi. Och inte heller nu senast 2008. Men 1981, 2002 och 2007. Ofta helt fantastisk låt live och om jag minns rätt var den en av höjdpunkterna 1981 där den placerats mellan ”Backstreets” och ”Ramrod” mot slutet av konserterna.

Racing in the street
Märkligt nog har jag inte upplevt den här klassikern mer än ett par gånger. Och det var 1981. Å andra sidan kom Bruce med sommaren till Sverige i maj det året och textraderna ”Summer’s here and the time is right/For racin’ in the street” blev liksom temat för hela sommaren 1981.

The promised land
Ännu en publikfavorit med sitt inledande fantastiska Clarence Clemons-saxsolo. Både 1981 och 1988 fanns den med på konserterna men kanske allra störst 1985 när Bruce spelade munspel, Patti Scialfa och Nils Lofgren sjöng och två rejäla instrumentala solon av Nils och Clarence.

Factory
Jag har faktiskt aldrig upplevt låten live fast han har framfört “Factory” vid två tidigare tillfällen, tredje Sverigekonserten i maj 1981 och på Stockholms stadion 1999. Annars borde det känslomässigt ha funnits plats för låten på solokonserterna sommaren 2005.

Streets of fire
Inte heller den här låten har jag sett och hört Bruce göra live. En låt som han uteslutande, med undantag för en konsert i Italien 2009, har spelat i USA och mest under 1978-turnén.

Prove it all night
1981 låg den här låten psykologiskt viktigt placerad som andralåt efter den inledande coverlåten som ständigt ändrades. Och 1985 gjorde jag följande notering: ”Bruce är svettig och Lofgren spelar ett fint solo. Avslutningen är lång och fantastisk med en blixtrande gitarrduell mellan Nils och Bruce.”

Darkness on the edge of town
Titellåten är inte alls så vanlig live som man kan tro. 1981 låg den tidigt i konserten men 2008 var det en av höjdpunkterna när Bruce bröt av låten och pratade medan Roy Bittans piano drev låten vidare.

Om vi ska återgå till den otroligt händelserika och omvälvande tiden, från 1976 till 1978, i Bruce Springsteens artistliv. I ett och ett halvt år efter ”Born to run”-skivan var Bruce och bandet på en i stort sett ständig turné. Ryktet, rapporterna och ekot kom från USA och var ensidigt positiva: De långa showerna var alltmer fantastiska, ojämförliga med andra artister och det spreds korta filmade bilder från konserterna där Bruce stod på pianot och hetsade publiken och bandet till stordåd.
   Allt det här plus den nästan tre år långa pausen mellan skivorna gjorde ju att aptiten efter en ny skiva med Bruce bara växte och växte och mitt i den här framgångscirkusen gick Bruce igenom den mest turbulenta perioden i sitt liv, den osannolika konflikten med sin manager, Mike Appel. Som gjorde att Bruce inte kunde spela in skivor och inte heller fortsätta turnera som tidigare.
   Relationen med Appel (som enligt det ursprungliga kontraktet gav honom 72% av inkomsterna…) försämrades under 1976 och utvecklades till ren och skär konflikt. Sommaren 1976 stämde de varandra och först 28 maj 1977 löste sig konflikten. Tre dagar senare gick Bruce och bandet in i inspelningsstudion och resultatet skulle bli hans bästa skiva. Varken förr eller senare har han gjort något så fantastiskt. Som gjorde att jag var tämligen helnöjd när jag recenserade skivan under rubriken ”Stor personlighet bland små talanger”:
   ”Det är med förväntansfulla och nytvättade öron jag lägger den efterlängtade skivan på grammofonen. Och det sprider sig snart en lätt igenkännbar air av ekon några år tillbaka. Musikaliskt är Bruce lika skärp som förut.
   Bruces gitarr och Clarence Clemons gigantiska saxofon spelar skivans stora instrumentala huvudroller. Allt medan pianisten Roy Bittan i de lugnare sekvenserna visar upp ett lugnt och stadigt spel.
   Hans röst är en oslipad diamant. Hård, ruffig,skrovlig och passionerad och han sjunger ofta flerstämmigt där intensiteten ger en personlig genklang. Han har fortfarande kvar sin ovanliga känsla för starka melodier. Nu heter de ”Badlands”, ”Candy’s room” och ”Prove it all night”, rakt och okonstlat inspelade.
   Helst vill jag inte jämföra ”Darkness on the edge of town” med ”Born to run”, som var otroligt imponerande, utan bara konstatera att Bruce Springsteen är en stor personlighet i en bransch där de flesta är små talanger”.
   Nu, nästan 34 år senare, kan jag däremot konstatera att Bruce aldrig har varit bättre än på ”Darkness on the edge of town”.

Kolla in alla YouTube-klipp och se/lyssna på skivan igen:
Badlands


Adam raised a cain


Something in the night


Candy’s room


Racing in the street


The promised land


Factory


Streets of fire


Prove it all night


Darkness on the edge of town


/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.