Blogginlägg

Övriga 70-talet, del 1

Efter 70 veckors nedräkning av mina 70-talsfavoriter smärtar det mig givetvis oerhört att finna hur många bra, fantastiska och genomarbetade favoriter till album som aldrig fick plats på listan. Konkurrensen var stenhård och minnet var ibland begränsat när känslorna skulle mätas med ren och skär intelligent 70-talspop och rock.
   Några skivor ramlade precis utanför den officiella listan men kunde med lite tur och kanske lite mer objektivitet från undertecknad hamnat där. Den största anledningen till utebliven listplacering var dock att en och samma artist eller grupp redan var överrepresenterad. Eller att skivorna låg på en så jämn nivå att inget album stod ut.
   Countryrockfavoriten Dan Fogelbergs två album ”Souvenirs” och ”Captured angel” slogs om en plats och det slutade med att ingen kom med. Powerpopfavoriterna Badfinger gjorde en handfull bra men inte tillräckligt helgjutna album fast ”Straight up” låg nog närmast till. Och våra svenska favoriter ABBA och det udda amerikanska bandet Ozark Mountain Daredevils var i en liknande position.
   I rättvisans namn borde fler Eagles-album än ”Desperado” finnas med på listan, tänk bara på debutskivan och ”On the border”. Roxy Music gjorde fem minst sagt jämnstarka album och det var ett lotteri att just bara ”For your pleasure” och ”Siren” kom med.
   Andra skivor som nästan kom med var Joni Mitchells ”For the roses”, Steve Gibbons ”Down in the bunker”, Allman Brothers Bands ”Brothers & sisters”, Jim Webbs ”El mirage”, Ted Gärdestads andra, Grins ”1+1”, Beach Boys ”Holland”, Bob Marleys ”Rastaman vibration”, Derek & the Dominoes ”Layla and other assorted love songs” och Led Zeppelins fjärde.
   Liveskivor som ”The last waltz”, Jackson Brownes ”Running on empty” och Pugh Rogefeldts projekt ”Ett steg till” har av naturliga skäl inte heller fått plats. Och mina gamla sympatier för Procol Harum och Moody Blues har inte riktigt mognat. Vad gäller stora genuina namn som Randy Newman, Ry Cooder och Little Feat kan jag tyvärr inte uttala mig. Har helt enkelt för dålig koll på de artisterna. Skäms på mig!

För att i all denna ånger skapa någon form av rättvisa har jag bestämt mig för att under några veckor framåt nominera ytterligare några skivor som garanterat tillhör 70-talets bästa:

GRAHAM PARKER & THE RUMOUR: Heat treatment (Vertigo, 1976)
Jag var faktiskt ingen tidig beundrare av Graham Parker. Tyckte väl att han påminde om Van Morrison lite för mycket och, säkert orättvist, hamnade även i skuggan av Bruce Springsteen. ”Howlin’ wind” var en i mina öron ordinär debut för Parker. Däremot tyckte jag den här uppföljaren, som kom samma år, var betydligt starkare. Med topplåtar som ”Hotel Chambermaid”, ”Fool’s gold” och ”That’s what they all say”.

NEIL YOUNG: Zuma (Reprise, 1975)
Neil Youngs 70-tal var nästan genomgående fyllt med starka skivor. ”Zuma” var kanske lite för splittrad, inspelad på lite för många olika tillfällen och pendlade tålamodskrävande mellan akustiskt mjuka nummer, där Crosby, Stills, Nash & Young återförenas på en låt, och elektriska rocklåtar för att uppfattas som en homogen skiva. Men ”Cortez the killer” är exempelvis en av hans allra bästa låtar alla kategorier.


NATIONALTEATERN: Barn av vår tid (Nacksving, 1978)
Den frejdiga ”Livet är en fest” (1973) är ju en känslomässig triumf. Sedan blev Ulf Dageby och gruppen proffsigare. Musikaliskt mer erfarna men också låtmässigt starkare. Och ”Barn av vår tid” är fylld med bra och omväxlande material. Där sångarna vid mikrofonen hela tiden bytte plats till både fördel och nackdel. Här sjunger Torsten Näslund (Totta) ”Men bara om min älskade väntar” första gången och i samma stund blev det en långlivad klassiker.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.