Blogginlägg från 2011-04-12
Topp 3?
Vilka skivor saknar ni? Klicka på kategorin "70-talets bästa" till höger på sidan och ni ser en lång lista med mina 67 favoritplattor från nämnda decennium. De tre topplaceringarna ska avslöjas under tre veckor framåt och nu är det fritt fram att gissa, tycka och kräva. Svara med att kommentera artikeln.
/ Håkan
Mars bästa
Trummaskinerna hindrade THE STROKES nya återföreningsskiva ”Angles” från att hamna bland månadens bästa skivor men det fanns andra toppar under mars:.
LYKKE LIS nya album ”Wounded birds” inleds på ett väldigt fascinerande sätt. ”Youth knows no pain” låter som den perfekta mixen av 60-talspop och 2000-talets tjejrock. Skivan fortsätter i ungefär samma stil. Modern och traditionell i samma andetag. Arrangemangen är omsvärmade av slagverk där säkert minst hälften är elektroniska eller maskinella men det låter ändå uråldrigt. Producenten Björn Yttling har skapat ett spännande sound som inte låter konstgjort och det beror givetvis på att låtarna är så melodiskt starka, den amerikanska proffslåtskrivaren Rick Nowels har varit med och skrivit flera låtar, och allra tydligast är det på ”Sadness is a blessing” där det är omöjligt att inte tänka på Phil Spector.
Genom tiderna har det gjorts alldeles för många mediokra återföreningar i popbranschen för att vi ska behöva bry oss. Den svenska institutionen DOCENTERNA gör skivor extremt oregelbundet och sporadiskt men återkommer alltid med mycket intressanta skivor. Så var det 2002 när ”Sverige i tiden” överraskade och så är det även med nya ”Medan vi spelar pop” som är närmast sensationell i både innehåll och utförande. Samarbetet mellan Joppe Pihlgren och Idde Schultz vid mikrofonen gör gruppen unik men låtarna är också både personliga och starka.
BUDDY MILLER är gitarrist och sjunger väldigt sällan. Därför blir en soloskiva med honom en artistmässigt splittrad historia med diverse gästsångare. Dessutom innehåller hans nya skiva ”The majestic silver strings” huvudsakligen åldriga covers som inte borde ha något med modern musik att göra. Ändå kan jag inte motstå musik, röster och sånger på skivan. Ett så välljudande sound och så många fina gitarrer gjorde att jag föll för hela skivan.
/ Håkan
<< | April 2011 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | ||||
4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 | 10 |
11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 |
18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 | 24 |
25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 |
Peter 31/05: Nu var det väl så att Tony Bourge var gitarrist och Phillips var trumslagare? ...
Johan S 13/05: Det här blir en resa i min smak! Underbart! Har lyssnat på Linda otroligt myc...
Björn 11/05: There are 2 Kinds of Men in This World…Those who have a crush on Linda Ronstad...
Björn 11/05: Tack för den, som Magnus brukade säga efter avslutad låt. Ett nöje att få t...
Niclas 4/05: Hej Håkan, Farsan visade mig Pugh på tidigt 2000-tal då var jag blott en ...
Björn 3/04: Lite räknefel, det är självklart 40 år mellan 1980 och 2020, inte bara Billy...
Björn 3/04: Blir både glad och sorgsen, när jag läser #11. Magnus, saknad men aldrig glö...
Jan Lennell 30/03: John Hiatt! En klar favorit. Tycker albumet "Warming up to the ice age" håller ...
Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...
Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...


Kommentarer till blogginlägget:
Den som lever får se.
En del bra från 80-talet också va? Hälsningar MatsSvar:
Kul genomarbetad och intressant kommentar. Jag önskar verkligen att jag hade en oväntad skiva som en If-skiva på nummer ett men. sorry, jag har inte det.
Keep on rockin´ Stefan Gustavsson
Ett inlägg om Mickey Jupp, jag såg ett gig med honom runt 1980 på en pub i London som heter Dublin Castle, bra gung, kommer ihåg att han oftast spelade piano sittande och sjöng men ibland ställde sig upp spelade ett gitarrsolo satte sig igen vid pianot och fortsatte, en skön kille!
Rock on!!!!
Jag har ju med spänning och glädje följt din nedräkning av 70-talsplattor och kommit fram till att det är många album som jag vill klämma in på dessa tre återstående platser, men det är ju omöjligt och det är ju trots allt din lista. Men dessa bör väl finnas med tycker jag:
LEGEND - ”Legend" (Red Boot) hamnar här därför att jag har svårt att tro att Mickey Jupp slutar som bäst på en 22:a plats (Juppanese). - Go Mickey Go! (garderar med Kursaal Flyers – Five Live Kursaals, en av de bästa live-skivor som gjorts)
THE FRANKIE MILLER BAND och ”The Rock”, garderar med Tom Petty & the Heartbreakers och debutalbumet med samma namn
CROSBY, STILLS, NASH & YOUNG – ”4 Way Street”, garderar med Moon Martin's ”Shots From a Cold Nightmare”, MM som väl är en av dina favoriter men som jag ännu inte sett röken av
Avslutar med några av mina bästa 70-talsalbum och som inte tidigare varit med:
Derek and the Dominos - “Layla…" (Hej Conny!)
Flamin’ Groovies – ”Shake Some Action”
Big Star – “Radio City”
Svar:
Bra men kanske inte riktiga gissningar. Apropå liveskivor så har jag, på ett kanske inkonsekvent sätt, uteslutit alla liveskivor från min lista. Det kanske kan bli en kommande listföljetong?
vad jag saknar är nog inte dom du räknar upp. Jag saknar Patti Smith "Horses", Kinks "Muswell HIllbillies", och John Cale "Paris 1919", bland många andra. Men jag misstänker att du hellre tar upp ABBA, ELO, och kanske Mott the Hoople, eller Van Morrisons "Moondance". Och det är ju din lista. /R
Crosby, Stills, Nash & Young Déjà vu
The Who Whos next
Pink Floyd Dark side of the moon
Svar:
Déjà vu låg på 23:e-plats.
BRUCE SPRINGSTEEN:
“Darkness on the Edge of Town”, 1978
WARREN ZEVON:
“Warren Zevon”, 1976
CHRIS SPEDDING:
“Hurt!”, 1977
NEIL YOUNG:
“Zuma”, 1975
“American Stars ´n Bars”, 1977
/Conny