Blogginlägg från september, 2011

Sångerna fick eget liv

Postad: 2011-09-30 07:57
Kategori: 90-talskonserter

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/12 1995.

IDDE SCHULTZ
Ritz, Örebro 5 december 1995


Idde Schultz på sin första soloturné efter debutskivan. Men på Ritz i tisdagskväll var det aldrig tal om nybörjarosäkerhet eller några premiärnerver.
   Efter tio år på vägarna i olika sammanhang är Idde en rutinerad debutartist och proffsig sångerska som lärt sig ta publik på rätt sätt.
   Därför blev hennes Ritz-konsert knappast spännande men inte desto mindre en uppvisning i stark repertoar, profilerat komp (med den lysande gitarristen Fredrik Blank), underbar sång och huvudsakligen energiskt framförande.
   Tio av de elva låtarna från solodebuten utgjorde, inte heller det oväntat, grundstommen i konserten. Tillsammans med en cover på Problems 17 år gamla ”Jag vill inte ha”.
   Ett punkös som ganska väl sammanföll med livearrangemangen av skivmaterialet. Som var gitarrdominerat, stundtals tre elgitarrer, högljutt utan krusiduller och som säkert halvt skrämde livet ur många unga flickhjärtan i publiken.
   I övrigt var det just de nya, mer attackerande (gitarr)arrangemangen som vitaliserade Iddes ännu så länge starkt begränsade liverepertoar. Som ryckte loss låtarna från sina tydliga Staffan Hellstrand-arv och fick ett eget liv.

/ Håkan

Soundtracks: "Wag the dog"

Postad: 2011-09-28 07:56
Kategori: Soundtracks

MARK KNOPFLER: WAG THE DOG (Vertigo, 1998)

1998, när det här soundtracket och den här filmen släpptes, var Dire Straits ett sedan länge avslutat kapitel för Mark Knopfler. 2011 är det alltså 20 år sedan den gruppen gjorde sin sista turné…
   1996 hade Knopfler inlett sin solokarriär som artist, ”Golden heart” heter hans ”solodebut”, medan han som låtskrivare av soundtracks jobbat sedan 1983 och vid den här tidpunkten var han etablerad och extremt rutinerad på filmmusik.
   ”Wag the dog” är en politisk satir med Robert De Niro och Dustin Hoffman i huvudrollerna där även Willie Nelson, Denis Leary och Kirsten Dunst figurerar i mindre roller. Nelson förekommer också som sångare i filmens riktiga soundtrack men inte på den här skivan som mer eller mindre är en konventionell Mark Knopfler-skiva.
   Skivan, som är inspelad i Nashville med huvudsakligen amerikanska musiker, har en kort speltid på 24 minuter. Åtta Knopfler-låtar av vilka sju är instrumentala. Den uppmärksammade titellåten har text och sång och är även den fylld av satir och humor. Med viskande sång, traditionellt bluesig låt och nästan resultatet av ett jam i studion. Låter som den skrevs samtidigt som de här musikerna spelade.
   Resten av låtarna är ofta baserade på folkmelodier, ragtime och traditionell musik som Knopfler har plockat ur luften där den redan funnits skriven låter det som.
   Men det finns ändå några låtar som står ut på den korta skivan. ”In the heartland” har hämtat sitt intro och sin vackra melodi från Knopflers gamla hit ”Romeo & Juliet”, ”American hero” (som för övrigt är samma titel som Larry Beinharts bok som filmen är baserad på) är en ren och skär hyllning till Shadows/Hank B Marvin med sin twanggitarr och typiska 60-talssound och i den avslutande ”We’re going to war” ekar det båda Eric Clapton och Creedence om det träskliknande och rockiga soundet.

Innehållet:
1. "Wag the Dog" 4:44
2. "Working on It" 3:27
3. "In the Heartland" 2:45
4. "An American Hero" 2:04
5. "Just Instinct" 1:36
6. "Stretching Out" 4:17
7. "Drooling National" 1:53
8. "We're Going to War" 3:23

/ Håkan

Nick Lowe till Sverige

Postad: 2011-09-27 14:42
Kategori: Blogg



Till raden 1982, 1983, 1984, 2005 och 2007 kan jag snart lägga till 2012. Nick Lowe är på väg till Sverige efter nyår och jag fick rätt i min gissning, för några veckor sedan, om att han skulle dyka upp i det här landet ungefär samtidigt som han gör en sväng i England och min förhoppning om att han den här gången kommer med band.
   Fem konserter i Sverige, Malmö (30/1), Göteborg (31/1), Uppsala (2/2), Östersund (3/2) och Stockholm (Nalen, 4/2). Geraint Watkins spelar förband och det skulle inte förvåna om denne walesare och ständige vapendragare till Lowe också dyker upp i Nick Lowes band.

/ Håkan

LIVE#31: Ulf Lundell 1993

Postad: 2011-09-26 07:51
Kategori: Bästa konserter



ULF LUNDELL
Stadsparken, Örebro 8 augusti 1993


När Ulf Lundells sommarturné presenterades 1993, i samband med nya skivan ”Måne över Haväng”, fanns inte den här konserten i Örebro med i planeringen. Men under den extremt succéfyllda turnén utökades konserternas antal och turnén förlängdes. När Örebro-konserten 8 augusti annonserades ut i mitten på juli var det meningen att turnén skulle avslutas just i Örebro. Nu blev turnéfinalen till slut i Hultsfred 13 augusti.
   I juni, när Örebro saknades på turnéschemat, bestämde vi oss för att bevaka och recensera konserten i Karlstad i Mariebergsskogen 17 juni och den mycket positiva recensionen hittar du här. Sedan fick jag möjlighet att även uppleva Lundells Stockholmskonsert på Skeppsholmen 13 juli. När Örebrodatumet blev offentligt skrev jag några veckor senare en krönika om Lundells fantastiska turnésommar med detaljer om konserten på Skeppsholmen som ni kan läsa här.
   Eftersom jag redan recenserat sommarens Lundell-konsert och det svåra deadline-läget (konserten slutade 22:00 och sista textlämning var 22:30…) gjorde att jag skrev en låtlista med kommentarer kring varje låt om den fantastiska Örebrokonserten i natursköna Stadsparken. Som ni kan läsa här nedan.
   1993-sommarens Lundell-äventyr inleddes med nya skivan ”Måne över Haväng”, som jag lite oväntat och så här i efterhand smått omotiverat inte tyckte var någon helgjuten skiva, och när turnén drog igång hade Lundell ännu en gång pressen på sig och jakten på skandaler kring Lundell var energisk.
   Turnén senast, sommaren 1991, slutade även den i en viss turbulens med en borttappad artist och en inställd konsert (i Hultsfred) och det nu berömda Lundell-citatet ”En inställd spelning är en spelning det också”. Men det skulle visa sig vara en helt obefogad oro kring Ulf Lundells tillstånd sommaren 1993. Något jag faktiskt hade på känn i Karlstad, noterade i Stockholm och till slut konstaterade i Örebro. En helt igenom perfekt turné med Ulf och hans band. För första, men inte sista, gången i hans långa karriär.
   Det kompetenta bandet bakom Lundell, som var en orsak till den framgångsrika sommaren, var nästan helt nytt i det här sammanhanget. Gitarristen Magnus Tengby och keyboards-killen Hasse Engström fanns med redan 1991 och körtjejen Maria Blom fanns med 1988. Annars var det i Lundell-sammanhang nytt folk. Björn Gideonsson, trummor, och Thomas Hultkrantz, bas, hade senast figurerat i Mosquitos, det spännande tillskottet Sten Booberg, gitarr, kom från det då nedlagda Lolita Pop och Ebba Forsberg var redan här en rutinerad körtjej som också spelade dragspel.
   Turnén sommaren 1993 spelades in, bland annat på den här konserten i Örebro, och gavs ut som en trippel-CD, "Maria kom tillbaka", hösten 1993.

Ulf Lundell: sång, elgitarr, akustisk gitarr och munspel
Magnus Tengby: elgitarr, akustisk gitarr och sång
Sten Booberg: elgitarr, akustisk gitarr, mandolin, synth och sång
Hasse Engström: keyboards
Tomas Hultcrantz: bas
Björn Gideonsson: trummor
Ebba Forsberg: kör, dragspel och percussion
Maria Blom: kör, akustisk gitarr och percussion

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/8 1993.

EN VITAL MEN HES LUNDELL GAV ALLT I ÖREBRO

Ulf Lundell avslutade sin konsert i det underbara Stadsparken lika vitalt, fast något hesare, som han började den. Och en fin avslutning på turnén var ett faktum. Allehandas Håkan Pettersson betygsätter konsertens samtliga låtar.

Ute på vägen igen
Ingenting är mer naturligt och på intet sätt överraskande att öppningslåten på senaste albumet också inledde konserten.
Rött
Lundells senaste hit är om möjligt ännu aggressivare live än på skiva.
Jag gav bort allt
Bluesigaste spåret på senaste skivan.
Tre bröder
Denna långa, berättande pärla på skiva ("12 sånger") har efter en trög start växt till sig under turnéns gång.
Bente
Drömsk klassiker som fått ny energi på denna turné.
Danielas hus
Sten Booberg spelade synt på den ljuvliga låten som jag aldrig har hört bättre live.
Hon gör mej galen
Nu inledde Sten på mandolin innan elektriciteten tog över med hetsig, tung rock som följd.
Älskad och sedd
Lugn radiofavorit som blivit temposnabbare och tyngre live.
Precis som en kvinna (Just like a woman)
Ensam på scenen gjorde Ulf en akustisk Dylan-låt.
Måne över Haväng
Finstämd Lundell sjöng faktiskt bättre live än på skivan.
Skyll på stjärnorna
Konsertens absoluta höjdpunkt. Samplade röster ramade in denna rysare. Boobergs andlöst vackra/intensiva gitarrsolo höjde värdet ytterligare.
Den vassa eggen
Varken bättre eller sämre än tidigare år.
Chans
Ett ess mitt i det stora sjoket av rocklåtar.
Stort steg
Singel-b-sida, typisk Lundell-rockare.
Lycklig, lycklig
Lycka både på scenen och bland publiken.
När jag kysser havet
Ännu en stor publikfavorit.
Kär och galen
Slog inte versionen sommaren 1982. Men ändå mycket stark.
Vid din grind igen
Både tung, malande och finstämd rock.
Öppna landskap
En ny, omarrangerad landsplåga. Stegrar sig likt "Bolero" till en enorm final i huvudavdelningen. Bilden på Neal Cassady och Jack kerouac på scenväggen föll och den gigantiska blågula flaggan blottades. Och det var inte en hyllning till drottningen på hennes namnsdag.

Extralåtar
Laglös
Första extralåten, röststark och gitarrdominerad.
Dansa nu
Oväsendet på skiva blev rena terrorn på scen.
(Oh la la) Jag vill ha dej
Discofierad, uttjatad publikfavorit.
Sextisju, sextisju
Har inte heller så mycket mer att ge än enbart nostalgiska minnen.
Min vandrande vän
Neil Young-cover i sedvanligt tung, brötig version.

Extra extralåt
Isabella
Den långa, sällan framförda och Springsteen-influerade låten från senaste skivan avslutade konserten exakt kl 22.00.

Låtkommentaren: Sju låtar från det senaste albumet. Konsertens två äldsta låtar var hämtade från debutskivan ”Vargmåne”. I övrigt två låtar vardera från ”Det goda livet” och ”Den vassa eggen”, en låt från ”Ripp rapp”, en omarrangerad ”Tre bröder” från akustiska ”12 sånger” samt hela sex låtar (efter varandra dessutom…) från ”Kär och galen”-skivan.
   1991-singeln ”Hon gör mej galen” var redan obligatorisk på en Lundell-konsert medan singel-b-sidorna ”Min vandrande vän” (”Villig” 1988) och ”Stort steg” (”Måne över Haväng” 1993) var mer udda inslag. Konsertens mest sällsynta låt var ”Precis som en kvinna” som gavs ut på samlingsalbumet ”Parlophone Pop” 1980.

/ Håkan

Dialogen var bäst

Postad: 2011-09-23 07:55
Kategori: 90-talskonserter

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 31/7 1997.

NIKLAS STRÖMSTEDT
Slottsfestivalen, Örebro 30 juli 1997


Premiärkvällen på Slottsfestivalens stora scen pendlade från rockig urladdning med Lolita Pop till ett romantiskt samkväm med Niklas Strömstedt.
   Nej, riktigt så mesig var Niklas inte musikaliskt och som artist har han betydligt mer ryggrad än det som har skymtat i medierna.
   Med Micke Nord på gitarr har Niklas halva inträdesbiljetten till rejäl rockmusik men valde att gå långsamt fram i den tunga genren.
   Som hitlåtskrivare är Niklas däremot mycket mer slagkraftig. Melodier som fastnar utan att etsa sig fast. Harmonier som har svårt att lämna hjärnan hur gärna jag än vill.
   Men när han försökte framföra rock blev det i bästa fall pop och när han sjöng pop lät det som schlagers.
   Men ”Den här stan” har klara Ted Gärdestad-kvalitéer och countrysvänget i ”Förlorad igen” var helt OK.
   Niklas höll en naturlig dialog med publiken, exempelvis var presentationen av bandet fyndig om än inte ”Oslagbar”, och det är sannerligen inte vardagsmat i den här branschen.

/ Håkan

Richard Hamilton (1922-2011)

Postad: 2011-09-22 07:54
Kategori: Minns

Jag har, erkänner jag, inget speciellt minne av konstnären, designern och personen Richard Hamilton. Men däremot har hans konst satt outplånliga spår i mitt liv. Han designade Beatles album ”The Beatles” (1968) som är mer känt som ”The White Album”. Han blev alltså känd i popkretsar på 60-talet som mannen som aldrig gav den skivan något omslag utan föreslog att den nakna enkelheten med ett helt vitt omslag var det som skulle väcka uppmärksamhet. Han hade rätt.
   Det var också hans idé att ge ut skivan numrerad och därmed uppnå effekten och en känsla att skivan gavs ut i en begränsad upplaga.
   Hamilton presenterades för Beatles, mest Paul McCartney, av galleriägaren Robert Fraser, han som rekommenderade Peter Blake att göra omslaget till ”Sgt Pepper”. Ursprungligen ville McCartney ha ett omslag med ett collage av fotografier men Hamilton föreslog istället det enkla.
   Men collaget dök upp på affischen med låttexterna som följde med skivan. På den tiden var det inte så noga med credits så Hamiltons namn är bara ett av alla namn som räknas upp på två rader. Där förekom också namnet på Linda Eastman, förmodligen har hon bidragit med bilder till affischen, långt innan Paul och Linda var personligt bekanta.
   ”The white album” är i mina öron världens bästa skiva och jag har vid flera tillfällen, bland annat här, förklarat min kärlek till detta fantastiska, visserligen splittrade men sammantaget oerhört starka album.
   När jag nyligen skulle fotograferas i mitt hem sittande framför skivhyllorna med vinyl tyckte fotografen att jag skulle sitta med en skiva i händerna. Då föreslog jag min absoluta favorit, ”The white album”, men när jag tog fram det färglösa omslaget protesterade den unge fotografen. Det slutade med att jag på bilden sitter med ”Sgt Pepper”-skivan…
   Richard Hamilton blev kallad ”Father of Pop Art” och beskrevs som den engelska motsvarigheten till Andy Warhol på 60-talet men han var också verksam under många år som seriös konstnär med bildcollage som specialitet .
   Richard Hamilton dog av okänd orsak 13 september 2011.

/ Håkan

Covers: Anne-Lie Rydé

Postad: 2011-09-21 07:52
Kategori: Cover-skivor

ANNE-LIE RYDÈ: Stulna kyssar (Hi Fidelity/EMI, 1992)

Efter fyra skivor i eget namn med övervägande originalmaterial gjorde den förtjusande sångerskan Anne-Lie Rydé en coverskiva 1992. Den innebar också en återförening med producenten Dan Sundquist, som producerade Anne-Lies två första skivor, och han hade stor del i att den här skivan blev så seriös, genomarbetad och välarrangerad.
   ”Stulna kyssar” är mer än en konventionell skiva med covers. Kring ambitionen att ta upp gamla schlagers och gör dom både gammalmodigt och modernt byggdes ett helt koncept där både skivomslag, design och den välproducerade musiken var så genomtänkta. Kjell Andersson, som är exekutiv producent, har gjort ett ypperligt fint omslag och cd-häfte med hotellbilder på Anne-Lie, textutdrag från klassiska schlagers och smörpapperssidor som ger känsla åt innehållet. Musiken är inte mycket sämre.
   Skivan blev en nystart på Anne-Lies lätt insomnade karriär. Främst genom de uptempoladdade versionerna av ”Alla har glömt”, ”En så’n karl” och ”Sån’t är livet”. Där förvandlades Anne-Lie till 90-talers motsvarighet till Towa Carson, Lill Lindfors och Anita Lindblom. Väldigt mäktigt och slagkraftigt.
   ”En så’n karl” har nästan fått ett jularrangemang med framträdande bjällror och ”Sån’t är livet” är rena rama rock’n’roll-gospeln.
   Just mötet mellan det klassiska och det moderna har uppdaterat det ibland gammalmodiga materialet på ett ganska sensationellt sätt. Som när balalajkorna möter syntarna i ”En natt i Moskva” eller housetrummorna/stråkarna i den dramatiska ”Regntunga skyar”.
   Anne-Lie sjunger genomgående starkt men tar också till det smakfulla viskandet på några låtar som svävar iväg i jazziga landskap, ”Dansevise” (med Sös Fenger som läcker duettgäst) och ”När min vän”, där elegansen är framträdande. Eller som i avskalade ”Regniga natt” som efter en anspråkslös start byggs upp till något stort.
   Skivan innehåller, förutom producentens korta instrumentala inledningstema, också en helt nyskriven låt, Staffan Hellstrands förmodligen specialskrivna ”Hela min gata är mitt hem”. Inte Hellstrands vanliga pophantverk utan en klassiskt skapad jazzinfluerad låt.
   Den relativa framgången med den här skivan fick Anne-Lie att fortsätta göra covers. Men den gången, två år senare med ”Bella Donna”, handlade det om modernare, mer elektroniskt baserade och dessvärre lättglömda versioner av gamla svenska schlagers.

Låtarna:
1. Tema från Stulna kyssar (Dan Sundquist) - 1:25
1992. Originallåt.
2. Regntunga skyar (Thure Ehrling/Eskil Eckert-Lundin/Hasse Ekman) - 5:18
1940. Alice Babs/Adolf Jahr i filmen "Swing it, magistern!".
3. Alla har glömt (Peter Himmelstrand) - 3:06
1967. Towa Carson i Melodifestivalen.
4. Du ser en man (Burt Bacharack/Hal David/Sven Olof Bagge) - 4:15
1968. Original: Herb Alpert ("This guy's in love with you"). Svensk cover: Svante Thuresson (1968).
5. En gång i Stockholm (Bobbie Ericsson/Beppe Wolgers) - 3:35
1963. Monica Zetterlund/Carli Tornehave i Melodifestivalen.
6. Bossa nova baby (Jerry Leiber/Mike Stoller/Cornelis Vreeswijk) - 2:36
1963. Original: Singel med Elvis Presley. Svensk cover: Siw Malmkvist på ep-skiva (1964).
7. En natt i Moskva (Vasilij Pavlovich Solovev Sedoj/Håkan Elmquist) - 3:30
1955. Original: Vladimir Troshin ("Podmoskovnyje Vetjera"). Svensk cover: Jan Höiland (1962).
8. Regniga natt (Harald Pettersen/Torulf)
1959. Original: Harald Pettersen ("Gråtende sky""). Svensk cover: Anna-Lena Löfgren (1962).
9. En så'n karl (Les Reed/Barry Mason/Patrice Hellberg) - 3:30
1967. Original: Jackie Lee under namnet Emma Rede ("Just like a man"). Svensk cover: Lill Lindfors (1967)
10. Drömdans/Dansevise (Otto Francker/Volmer Sörensen/Ninita) - 3:47
1963. Original: Grethe & Jørgen Ingmann i Melodifestivalen. Svensk cover: Majbritt Persson (1963).
11. Hård stad (Lee Hazlewood/Beppe Wolgers) - 3:20
1961. Original: Tony Gunner ("(I've been traveling the) Rough road"). Svensk cover: Carli Tornehave (1962).
12. Oh Oh Baby (Ed Lawrence/Sven Paddock) - 2:40
1960. Original: Lynn Cornell ("Like love"). Svensk cover: Anita Lindblom (1960)
13. När min vän (Owe Thörnqvist) - 2:36
1962. Monica Zetterlund i Melodifestivalen.
14. Sånt är livet (Bill Cook/Stikkan Anderson) - 2:54
1961. Original: Roy Hamilton ("You Can Have Her"). Svensk cover: Anita Lindblom (1961)
15. Hela min gata är mitt hem (Staffan Hellstrand) - 3:55
1992. Originallåt.

/ Håkan

Israel Nash Gripka i repris

Postad: 2011-09-20 07:48
Kategori: Blogg



Israel Nash Gripka är namnet på allas läppar för närvarande. Innan han ens hade nått Sverige på sin nuvarande Europaturné bildades det en Facebook-grupp ”Israel Nash Gripka in Scandinavia”, och hajpen växer för varje dag i det här landet. Han passerade Örebro i fredags och genomförde sedan en eftermiddagsspelning på lördagen i en trädgård på öster innan han skyndade iväg till Uppsala i lördags och Akkurat i Stockholm i söndags. Hela tiden förföljd av hyllande recensioner och en hänförd publik.
   Jag var kanske inte fullt så totalt nöjd i fredagskväll på den korta konsert Gripka och hans band genomförde på Örebros Live At Heart-festival där ingen artist eller band fick spela längre än 40 minuter. Vilket i Gripkas fall var förödande för en artist som är van att lägga ut texten, lägga in akustiska partier, förlänga repertoaren med flexibla arrangemang och sedan mot slutet plocka fram några pärlor till covers.
   I Örebro blev det ett genomgående habilt men för kort framträdande där elektriciteten regerade och Neil Young skymtade i skuggan på var och varannat arrangemang. Det gav inte en fullständigt rättvis bild av Gripkas konserter. Där han brukar hinna med att ta ned tempot, låta musikerna gå av scenen och framföra några låtar själv på akustisk gitarr. Precis som han gjorde dagen efter i trädgården. Hade han hunnit med den variationen på konserten i fredags hade jag nog fallit pladask för styrkan och mångfalden i hans musik.
   Nu fick Örebro bara en liten munsbit av Gripkas totala styrka så det var med stor tacksamhet arrangören Anders Damberg meddelade direkt efter konserten att Gripka med band kommer tillbaka till Örebro på lördag för en konsert i sin helhet på Prisma. Vilket naturligtvis kommer att bli en både publikmässig och musikalisk succé. Det har jag redan bestämt ty jag har nämligen, till min stora sorg, inte möjlighet att närvara vid det stora konsertögonblicket.
   Några fantastiskt fina YouTube-klipp blir min tröst i sammanhanget. Filmade just på Clarion Hotel i fredags. Här ovan är det en av de nya låtarna, ”Cocaine”, som framförs. Och här nedan är det först ”Fool’s gold” och "Bricks", en låt från Gripkas första album "New York Town" (2009). Längst ned avslutas den här kavalkaden av låtar med ”Baltimore” precis som på konserten i fredags. Titta, lyssna och njut.





/ Håkan

LIVE#32: Ian Dury 1978

Postad: 2011-09-19 07:50
Kategori: Bästa konserter



IAN DURY & THE BLOCKHEADS
Göta Lejon, 14 november 1978


När Ian Dury och hans band kom till Sverige i november 1978 hade de inte varit speciellt kommersiellt framgångsrika men bara några veckor efter den här konserten, 7 december, släpptes Durys all time high-singel "Hit me with your rhythm stick" som omgående gick in på Englandslistan och började klättra för att peaka i slutet på januari 1979 som nummer ett. Låten fanns med på den här omtumlande konserten men jag har otroligt nog inte noterat det i recensionen fast jag idag rankar låten som Durys bästa. Hade förmodligen fullt upp med att identifiera de redan kända låtarna.
   Drygt ett år tidigare debuterade Dury på Stiff med "Sex and drugs and rock and roll" som följdes av albumet "New boots and panties!!" innan kompgruppen Blockheads var ett faktum lagom till den legendariska Stiff-turnén hösten 1977.
   Mickey Gallagher, keyboards, hade tidigare spelat med Peter Frampton i Frampton's Camel. Norman Watt-Roy, bas, och John Turnbull, gitarr, hade tidigare spelat i bandet Glencoe. Trummisen Charley Charles kom närmast från Loving Awareness där han spelat med Watt-Roy, Turnbull och Gallagher. Och Davey Payne hade senast spelat saxofon i Wreckless Erics band. Medan Chaz Jankel, gitarr och piano, spelat med Dury sedan januari 1976.
   Jankel var med i Blockheads från start och skrev låtar med Dury men lämnade gruppen under 1978. Fortsatte skriva låtar men turnerade inte med Blockheads och var inte med på Göta Lejon-spelningen. Men han hade skrivit "Hit me with your rhythm stick" med Dury och var just på väg tillbaka in i bandet.
   Ytterligare en singel, "What a waste" släpptes våren 1978 innan den totala succén på skiva alltså inträffade runt jul 1978. Som under 1979 följdes av nya singlar och "Do it yourself"-albumet.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/11 1978.

EXTAS NÄR DURY UPPTRÄDER

När Ian Dury uppträder finner publikextasen inga gränser. Han fångade publik ur många led. Från unga tonårspunkare till äldre vuxna som funnit en ny personlighet i den annars strömlinjeformade rockbranschen. Han uppförde sig synnerligen konstigt på scen under den en och en halv timme långa konserten. Det var en rad provokativa handlingar från Durys sida men det var också en rockshow som långt över gränsen motsvarade mina tveksamma förväntningar.
   Jag har länge tvivlat på hans påstådda storhet. ”New boots and panties”, solodebuten på Stiff från förra året, ändrade mina intryck mycket men inte helt. Jag har varit skeptisk mot hans misstänksamma framtoning i press och tv där hans person betytt mer än den musik hans stod för.
   Men efter tisdagskvällens konsert kan jag bara medge att han definitivt tillhör en av 70-talets mest betydande och originella rockpersonligheter.
   Hans rollgestalt på scen var vulgär, provokativ och nervös. Spelade upp små teaterspel med mikrofonstativet som varken underhöll eller var motiverade.
   Men musikaliskt och poetiskt, som också var det väsentliga i sammanhanget, var han unik. Hade en fin förmåga att kunna uttrycka sina blandade känslor till både våldsam och ödesmättad rockmusik. En rockande music hall-artist, en udda punkföreträdare som blivit idol för många generationer.
   Tycka vad man vill om den kontroversiella Dury men hans ”Sex and drugs and rock’n’roll” är en oslagbar klassiker. Det var också den signaturen som inledde och avslutade konserten. Och däremellan presenterade han mest redan känt material med en centrering kring det nu årsgamla albumet. Men låtarna var fina och blev bara bättre när de framfördes i en levande frihet.
   Blockheads, bandet bakom, var ett sexmannaband som tryckte ut volym och rockvibrationer som nästan fick hela Södermalm att knaka i fogarna. Folk stod upp i bänkraderna, golvet gungade och det var ett sjuhelvetes ös ur högtalarna.
   ”Sweet Gene Vincent”, ”Wake up and make love to me” eller ”Clevor Trever” (han stavar så) var en ren smaksak i detta rockdån. Davey Paynes saxofon var ironisk, John Turnbulls gitarr tuff rockig och Charley Charles bakom trummorna gav musiken ett mäktigt ös. Kort sagt med alla komponenterna på plats blev resultatet en given succé.
   Mycket har jag sett och hört men den maximala urladdningen i avslutningslåten tillhör det oförglömliga. Energin var gränslös och i det enorma dånet stod en leende Ian Dury och lovade komma tillbaka nästa år.

Ian Dury: sång
John Turnbull: gitarr
Charley Charles: trummor
Mickey Gallagher: keyboards
Norman Watt-Roy: bas
Davey Payne: saxofon

Trolig setlist:
01. Sex And Drugs And Rock And Roll
02. I'm Partrial To Your Abracadabra
03. Wake Up And Make Love With Me
04. Clever Trevor
05. If I Was With A Woman
06. You're More Than Fair
07. Hit Me With Your Rhythm Stick
08. (There ain't half been some) Clever Bastards
09. Billericay Dicky
10. Sweet Gene Vincent
11. Upminster Kid
12. This Is What We Find
13. Plaistow Patricia
14. What A Waste
15. Blockheads

Extralåtar
17. My Old Man
18. Sex And Drugs And Rock And Roll (Reprise)

Låtkommentaren: Hösten 1978 levde Ian Durys scenrepertoar fortfarande mycket på det smått uppmärksammade men ett år gamla albumet "New boots and panties!!". Nio av albumets tio låtar fanns med på konserten. Övriga låtar var den gamla Dury-låten från 1973, ”You’re more than fair”, som sedan hamnade som b-sida på ”Sweet Gene Vincent”-singeln, senaste singeln ”What a waste”, ”Upminster kid” från Kilburn & the High Roads 1975-album ”Handsome” och ”This is what we find” från det kommande albumet ”Do it yourself”.
   Plus båda låtarna, "Hit me..." och ”Clever bastards”, från den kommande singeln.

/ Håkan

Låtstyrkan fick stå tillbaka

Postad: 2011-09-18 21:07
Kategori: Live at Heart

Den här recensionen publicerades ursprungligen på na.se 18/9 2011.

THE HAPPY HIPPO FAMILY
Live At Heart/Prisma, Örebro
17 september 2011


På Live At Heart-festivalen slits man mellan hopp och förtvivlan lika ofta som den musikaliska profilen skiftar. På några minuter bytte jag från Rootsys singer/songwriter-stuk till genomkommersiell pop och utstuderat hitmässig musik när åtta man starka Happy Hippo Family invaderade Prismas scen en timme innan midnatt i lördagskväll.
   Med senaste albumet ”Monacoville” i friskt minne var det intressant att uppleva det stora bandet, låtarna och även det visuella framförandet på scen. Låtstyrkan fick uppenbart stå tillbaka för det visuella spelet inför fansen och de upphetsande fotbollsrefrängerna gav hysteri för stunden. Och när musiken inte räckte till släpptes rökkaskaderna loss.

/ Håkan

Tekniken satte krokben

Postad: 2011-09-18 21:04
Kategori: Live at Heart

Den här recensionen publicerades ursprungligen på na.se 18/9 2011.

MATHIAS LILJA
Live At Heart/Nikolaikyrkan, Örebro
17 september 2011


I en festival av Live At Hearts storlek är det givetvis kärleken till musiken och inte tekniken som betyder mest ty ljudproblem kan sätta en del krokben för ambitionerna. Mathias Lilja, som jag uppfattar som en av stadens starkaste röster, kom tekniskt inte riktigt till sin rätt i Nikolaikyrkans perfekt akustiska förutsättningar på lördagskvällen.
   Det var plötsligt inte Mathias annars extraordinära röstresurser som spelade huvudrollen utan ekot från ljudanläggningen som sög upp varje form av personligt stuk på låtmaterialet. Både egna låtar och udda covers, av Gram Parsons och Townes Van Zandt, hade svårt att nå fram till lyssnarna i bänkraderna. Synd då kyrkans akustisk egentligen inte behöver förstärkas på konstgjord väg.

/ Håkan

Andra dagen på Live At Heart

Postad: 2011-09-18 19:56
Kategori: Live at Heart


                                                                         Foto: Terése Andersson
Richard Lindgren (i mitten) och hans eminenta band, Janne Adolfsson., mandolin, och Jon Eriksson, gitarr.

LIVE AT HEART
17 september 2011

RICHARD LINDGREN, Nikolaikyrkan
MATHIAS LILJA, Nikolaikyrkan
ANNIS BRANDER, Clarion Hotel
RICHARD LINDGREN, Teatercaféet
JOHAN ÖRJANSSON, Teatercaféet
THE HAPPY HIPPO FAMILY, Prisma


Festivalen i Örebro hade också dragit till sig andra spontana konserter där flera genomfördes i olika trädgårdar på öster i staden. Med Mighty Stef och Dead Man och jag rapporterade själv från Israel Nash Gripkas korta men exklusiva framträdande på Lagmansgatan här. Till avdelningen sidoprojekt får väl även räknas Richard Lindgrens konsert i Nikolaikyrkan på lördagsförmiddagen.
   På en för Richard med band okristlig (förlåt!) konserttid, halv elva, ställde de sig längst fram i kyrkan utan PA och utan mikrofoner, sjöng och spelade rakt ut i det akustiskt perfekta rummet inför en liten men också tyst publik. Under rubriken ”Lördagsmusik” presenterade bandet sju alldeles sagolika versioner av låtar som jag redan till viss del hade hört levande under fredagskvällen.
   Richard tittade upp under sin keps, höjde huvudet och sjöng ut sitt allra bästa som jag aldrig tidigare har hört från den munnen. Han utnyttjade röstresurserna fullt ut och låtarna fick nästan en annan karaktär i detta högtidliga sammanhang.
   Inledde med ”Dead man” och sedan ”Silver”, ”From Camden Town to Bleecker Street”, Woody Guthries ”Deportees”, nya ”By my lonesome” och Mary Gauthier-låten ”I came, I went but I don’t know where I’m going now” inför en slutligen klappande men begränsad publik. Vilket fick till följd att bandet kom tillbaka och framförde ”Doubt” vars text fick en helt annan betydelse i detta religiösa tempel. Medan slidegitarren snyggt hade ersatt pianot från skivan. Och vi kunde notera 32 minuter av absolut och överraskande skönsång från Richard.
   Lördagskvällen innebar några officiella men korta recensentuppdrag, Mathias Lilja och The Happy Hippo Family, som publicerades på na.se under natten till söndag.
   I övrigt upplevde jag Annis Brander, som får betecknas som countryrock med en skön och stark röst framför ett mycket skickligt kompband. Innan jag återigen fick förmånen att uppleva Richard Lindgren och Johan Örjansson live. Nu i deras absolut rätta miljö, Teatercaféet, med riktig scen, bra lokal och en intresserad publik där deras exklusiva färdigheter kom helt till sin rätt.
   Johan Örjansson med band var än mer imponerande och Richard passade på att presentera ytterligare några tidigare på festivalen inte framförda nummer. Hans gamla ”If only she came walking by” plus en helt nyskriven låt vars titel försvann från min hjärna när jag senare på kvällen lite raskt var tvungen att förflytta mig till Prisma och sedan vid midnatt hamna på Bishops Arms och där stå och diskutera gitarrer, Richard Thompson, låtar, stavningen på Guinness, historia, St Patrick’s Day i New York, framtida konserter, Bert Jansch, förebilder, Mississippi John Hurt, Grekland, folkmusik och Irland och med just Richard, mandolinspelaren Janne Adolfsson och Tullamore-Olle Unenge.
   Slutet gott med andra ord.

/ Håkan

Första dagen på Live At Heart

Postad: 2011-09-18 17:05
Kategori: Live at Heart

LIVE AT HEART
16 september 2011

RICHARD LINDGREN Brasserie Rendez-Vous
JOHAN ÖRJANSSON Café Deed
RICHARD LINDGREN Café Deed
MARSHALL MONRAD BAND Clarion Hotel
ISRAEL NASH GRIPKA Clarion Hotel


Det har varit en bedövande mångfald på årets upplaga av Live At Heart i Örebro. Men personligen har jag inte siktat in mig på ett antal olika artister utan har istället sett samma artister flera gånger. Det kanske tyder på en viss fantasilöshet men när min personliga favorit Richard Lindgren, kategoriserad singer/songwriter från Malmö i programmet, på två kvällar uppträder på flera ställen kan jag inte låta bli att se honom och hans band vid upprepade tillfällen.
   Sedan fick jag en ny favorit i Falkenbergskillen Johan Örjansson som gjorde en americanatyp av musik och med en mycket stark röst gav sitt eget material underbara tolkningar där bandet bakom honom hade sensationella kvalitéer.
   Halva nöjet med Live At Heart är alla spelställen där levande musik normalt inte förekommer. Jag började festivalen i fredagskväll klockan 19 nere i källaren på restaurangen Brasserie Rendez-Vous som hade städat ut det stora bordet i vinkällaren och den fantastiskt snygg mattan var en attraktion. Lite för inbäddat sound i lokalen kanske men närheten till artist (Richard Lindgren) och band (Janne Adolfsson, mandolin/Jon Eriksson, Weissenborngitarr och elgitarr) var givetvis bedövande.
   Inledde med ”Dead man” och fortsatte med ”Five pints and a wink from Gwendolyn”, givetvis påannonserad av ett långt förklarande mellansnack av Richard, och den lite mindre kända låten ”Silver” där Jon Erikssons darrande fingrar över strängarna på sin liggande gitarr var känslighet modell större.
   Efter ”Back to Brno”, det närmaste som Richard har kommit en hitlåt, följde den helt nyskrivna ”By my lonesome”, om Dublin, och den omtalade låten han skrev på Bishops Arms i Örebro förra hösten, ”I came, I went but I don’t know where I’m going now”, som handlar om en vild bilfärd från Malmö till Örebro med amerikanskan Mary Gauthier vid ratten. En riktigt svängig showstopperliknande låt med ett underbart slidesolo.
   Ytterligare en ny bluesinspirerad låt, ”Sunday T-blues”, och ”Song of calamity”, den gospelkryddade allsången, fick avsluta Richards korta konsert.
   Vi tog oss snabbt rakt över staden mot norr och Café Deed där Johan Örjansson med band tog mitt oförberedda hjärta med storm. Hans röst är något overkligt starkt och hans låtar hade förmågan att äta sig in i medvetandet. Och det unga bandet bakom var både tajt, samspelt och smidigt. Skivbolagschefen Håkan Olsson, Rootsy, satt och myste i soffan och har nu säkert något kontraktsförslag i bakfickan.
   Deed-scenen var ingen perfekt skapelse, medan ungdomar sprang fram och tillbaka framför och pratade högt, men Richard Lindgren fick ännu en gång visa upp sina färdigheter i genren vemodig och ofta lågmäld pop. När han sittande på scenen upprepade sex låtar från det två timmar tidigare framträdandet. ”By my lonesome”, ”I came, I went but I don’t know where I’m going now”, ”Gwendolyn”-låten, ”Dead man” och ”Song of calamity” där Richard plötsligt fick spontan hjälp med sången av Lisen Elwin, sångerska och singer/songwriter-kollega som timmen innan uppträtt på annat håll i staden och är aktuell med ett nytt album..
   Inför Israel Nash Gripka-konserten, som på förhand framstod som hela festivalens mest spännande hållpunkt, tog vi oss till Clarion Hotel i god tid och fick så där i farten i väntan på Gripka höra traditionell, hantverksmässigt fenomenal men också lite förutsägbart tråkig country med norska Marshall Monrad Band medan publik vällde in laddade för Gripka. Gripkas konsert har jag redan skrivit utförligt om här så det finns inte så mycket att tillägga.
   Sedan tog vi natt men hörde senare att Johan Örjansson vid midnatt på Stadsträdgården inför ett 30-tal personer gjort en mycket stark insats.

/ Håkan

På rätt sida om gränsen till bredbent anonym rock

Postad: 2011-09-18 13:27
Kategori: Live at Heart

Den här recensionen publicerades i en kortare variant ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/9 2011.

ISRAEL NASH GRIPKA
Clarion Hotel, Örebro 16 september 2011
Konsertlängd: 23:06-23:43 (37 minuter)
Min plats: ca 8 m snett till vänster om scenen.


Exakt när det nya stjärnskottet Israel Nash Gripka och hans tremannaband slog avslutningsackordet 23:43 i fredagskväll, flera minuter försenad, i den Neil Young & Crazy Horse-inspirerade ”Baltimore” var det uppenbart att det var något stort och mycket viktigt som inträffat i Örebros levande rockhistoria.
   Men det var i samma sekund också helt klart att den här 37 minuter långa konserten, med sju låtar, på inget sätt rättvist kunde kompensera hungern på Gripka som scenartist, sångare och låtskrivare. Den här lilla visserligen smakfulla munsbiten eller kortfattade smakprovet kunde givetvis inte mätta suget på en alldeles nyss etablerad, spännande och intressant artist. En artist som i veckan uppträdde i en skivbutik i Malmö – i två timmar!
   Just i det ögonblicket, när glädjen gick över i tomhet, meddelade arrangören Anders Damberg att Gripka är bokad för en konsert i Örebro på lördag. Snacka om riktad marknadsföring.
   På en festival av Live At Hearts karaktär är tempot högt och de praktiska problemen många. Och strulande teknik försenade Gripka-konserten något vilket är helt acceptabelt under dessa pressade förhållanden. Så inledningslåten ”Antebellum”, som även den hade tydliga Neil Young-influenser, började som ett soundcheck och slutade som en mästerlig rocklåt med sina både för- och nackdelar. Ett maffigt och stundtals fläskigt sound höll sig genomgående på rätt sida om den anständiga gränsen till bredbent anonym rock men konserten gjorde Gripka till en något snävare artist än jag har upplevt på skiva.
    På både studioskiva och liveskiva, där listan på förebilder kan göras både lång och bred, har hans influenser inte varit så tydliga, uppenbara eller direkt riktade som i fredagskväll på Clarions lilla scen. Där svävade Neil Youngs ande över de flesta arrangemang. Inte bara i de typiska gitarrattackerna utan även i baktaktstempot i många låtar och det fantastiska körandet i flera låtar som alltid varit Crazy Horses signum.
   Men det blev som sagt i detta korta format, på inte ens 40 minuter, i mina öron en lite ensidig och orättvis slagsida mot den legendariske kanadensaren. Låt vara att Gripka har fantastiska röstmuskler som på det området vida överstiger Neil Youngs kapacitet.

Setlist:
Antebellum
Goodbye ghost
Four winds
Cocaine
Fool's gold
Bricks
Baltimore

/ Håkan

"Live at Mr. Frits: Barn Doors Spring Tour 2011"

Postad: 2011-09-18 09:54
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/9 2011.

ISRAEL NASH GRIPKA
Live at Mr. Frits: Barn Doors Spring Tour 2011
(Rootsy)


Knappt hade vi lyssnat färdigt på Brooklyn-killen Israel Nash Gripkas studioskiva ”Barn doors and concrete floors” förrän nästa skivattack kommer från amerikanen. Liveskivan, inspelad i Holland i våras, är liksom resultatet av den hajp som farit över de civiliserade delarna av Europa under denna sommar.
   Gripka har fortfarande en begränsad repertoar vilket betyder många repriser från studioskivan. Dessutom var ju studioskivan så pass livebaserat inspelad att versionerna inte skiljer sig så mycket åt. Lite längre solon och några längre avslutningar på låtarna är nästan det enda som skiljer.
   Trots den lilla sura invändningen är jag givetvis imponerad av Gripka med band, som råkar vara ett minst sagt okänt punkband från New York (The Fieros), som live genomgående är så där naturliga, avslappnat musikaliska och tämligen trendbefriade.
   De gör sin klingande och gitarrbaserade rockmusik på ett både tidlöst, personligt och faktiskt nytt sätt. De tar den så kallade gubbrocken in i en ny, yngre och fräckare generation. Där vi gamla stofiler kan rapa referenser som Springsteen, Neil Young, Tom Petty, Ryan Adams och Dylan men där styrkan tveklöst ligger hos Gripka själv, hans låtar och hans urkraft till röst.
   Här finns musikaliskt en mix av både melodiös pop, Stones-rock, folkrock, sydstatsrock och soul. Trots punkingredienserna i kompet så finns det smakfulla detaljer i arrangemangen även live. Den akustiska gitarren strax bakom den feta elektriska, ett vilt levande munspel och ett elegant körande på många låtar.
   Flera av de bättre låtarna på studioskivan upprepas som sagt, ”Fool’s gold”, ”Four winds” och ”Baltimore” (men upprörande nog inte ”Drown”), men här finns också några nya bekantskaper. Den tunga folkrocken i ”Evening” med fina moderna gitarrer, de enorma röstmusklerna (jämför John Fogerty) i ”Pray for rain” och den rytmiska covervarianten av Neil Youngs ”Revolution blues”.

/ Håkan

Ännu en trädgårdsspelning av exklusiv kvalité

Postad: 2011-09-17 15:47
Kategori: Konserter


Israel Nash Gripka med band, som kommer in under låten, framför "Evening" i trädgården på öster i Örebro.

Israel Nash Gripka
Trädgårdskonsert, Lagmansgatan, Örebro 17 september 2011
Konsertlängd: 14:10-14:40 (30 min)
Min plats: Stod snett till höger ca 7 meter från scenen.


Jag beskrev gårdagens konsert med amerikanaren Israel Nash Gripka (se recension i morgon på den här platsen) som en viktig och stor händelse men musikaliskt kanske lite ensidig. Tillsammans med dagens besök i trädgården på öster i Örebro framstår Gripkas kunnande som mycket mer komplext och omväxlande. Med sitt band gjorde Gripka en mer eller mindre spontan konsert där ingen låt var en repris från gårdagen och han spelade genomgående akustisk men ändå väldigt rockig gitarr.
   Fortfarande hängde Neil Young-skuggan tungt över Gripkas framträdande men när det huvudsakligen handlade om en akustiskt baserad konsert blev intrycket så mycket mer personligt där texterna, sången och det allmänna uppförandet var så mänskligt underhållande.
   Lägg till bandets på amerikanskt vis mycket tajta förhållande till musiken och det blev en mycket innerlig och trevlig halvtimme i solskenet på lördagseftermiddagen. Det fanns även idag en del tekniska problem så gårdagens nya låt, ”Cocaine”, fick fungera som soundcheck innan konserten startade tio minuter efter aviserad klockslag.
   På de två första låtarna, av vilka nyskrivna ”These days” var förstalåt, stod Gripka själv på den scen som var stenplattorna mellan basketbollskorgen och sandlådan. Tog lite mer tid till snacket mellan låtarna idag än igår. Han var bland annat lite upprörd över någon berusad i Örebro centrum som på fredagsnatten gick och sparkade på varje cykel han såg.
   ”Men vi har så i USA också”, förklarade han lite ursäktande.
   På ”Evening”, en låt som finns med på liveskivan, började Gripka själv innan bandet fyllde i efterhand och gjorde resten av konserten till en mycket behaglig upplevelse. ”Wichita”, ännu en nyskriven låt, följde innan allt avslutades med Neil Youngs ”Like a hurricane” för att ingen skulle undgå hans influenser. Innan bandet skyndade ut ur staden med riktning Uppsala och Katalin för lördagskvällens spelning.

Låtarna:
These days
Bellwether ballad
Evening
Wichita
Like a hurricane

/ Håkan

Energisk popcore för alla generationer

Postad: 2011-09-16 07:54
Kategori: 90-talskonserter

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/1 1995.

STARMARKET
Ritz, Örebro 8 november 1995


Etiketterna och genrebeteckningarna i den nya svenska populärmusiken har många och fantasieggande namn. Starmarket tillhör enligt någon utsago popcore-genren.
   En in i minsta detalj mycket passande beskrivning ty kärnan (core) i de unga norrlänningarnas musik är pop, hederlig och tidlös popmusik.
   Musik som gör alla popgenerationer så reservationslöst glada. Från de äldsta, 40 nånting, till de yngsta som också kan kalla sig punkare.
   Till Ritz i onsdagskväll hade, inte överraskande, bara den unga publikkategorin tagit sig. Dock inte i den omfattning som undertecknad och tyngre experter hade hoppats på.
   Framför glesa åskådarled, ett femtiotal betalande, bjöd Starmarket ändå på ett imponerande radband av pophits.
   Inte så mycket show och inte så originellt ur rent pophistoriskt perspektiv.
   Men deras färdigheter att skriva energiska tvåminutersklassiker blev klart bekräftad. Som både innehöll ett maffigt kompgitarrintro, en stark melodi och en knockoutrefräng.
   En trefaldig härlig kombination som mest underströks i låtar som ”Your style”, ”Chuck”, ”Amber” eller ”Orbit” men egentligen genomsyrade hela deras repertoar.
   Min personliga favorit var ”Cozy and warm” som inte gick i fullt rakettempo med ett finurligt stopp-gå-arrangemang. Inte like utpräglad live men ändå en given höjdpunkt.
   Starmarket bjöd också på nyskrivet som lovade gott för framtiden för en av Sveriges låtstarkaste grupper.

Frederik Brandström: gitarr och sång
Patrik Bergman, bas och sång
Jesper Löfroth, gitarr
Magnus Öberg, trummor

/ Håkan

Nick Lowe setlist

Postad: 2011-09-15 07:54
Kategori: Setlists



Som ni kanske har förstått är jag fascinerad, eller snarare sjukligt intresserad, av setlists. Ett ord som kanske på svenska ska översättas med det betydligt tråkigare ”konsertlåtslistor”. Hur som helst har jag samlat på mig 115 olika setlists, se kategorin ”setlists” till höger, som till 99 procent är egenupplevda. Men nu ska jag öka på kvoten på de icke-upplevda genom att publicera en helt aktuell Nick Lowe-setlist från The Murat Theater i Indianepolis i tisdags där Nick spelade uppvärmare till Wilco.
   Ett litet fint autentiskt foto av en uppenbart snabbt nedklottrad låtlista på ett hotellpapper. En lista mer eller mindre kända låtar, den lustiga förkortningen ”P.L.U.” och starkt koncentrerade låttitlar som ”Slide”, ”Rainin”, ”Cruel” och ”When I write”.
   Just nu turnerar Nick alltså i USA med Wilco medan vi i Sverige längtar efter en konsert på svensk mark, gärna med band den här gången. Kanske kan det bli något till våren tänker jag när jag tittar i kristallkulan och upptäcker att han ska göra en turné i England februari-mars nästa år. Om det är med band har jag inte lyckats utröna. Men hoppet finns.

/ Håkan

Soundtracks: "The road to El Dorado"

Postad: 2011-09-14 07:52
Kategori: Soundtracks

ELTON JOHN: The road to El Dorado (Dreamworks, 2000)

Ännu ett soundtrack till en tecknad film skriven av en etablerad artist. För några veckor sedan skrev jag om ”A bug’s life”, huvudsakligen symfonisk och instrumental filmmusik av Randy Newman, och jag hade nog väntat mig något liknande med det här Elton John-soundtracket. Jag har nämligen inte lyssnat på den här skivan förrän nu. För drygt tio år sedan prioriterades skivan bort och hamnade i lådan för ospännande projekt.
   Men ”The road to El Dorado” är inget soundtrack i vanlig ordning utan är snarare en konventionell Elton John-skiva med sång och text. Åren runt millennieskiftet var kanske inte Eltons starkaste tid som artist och jämför jag den här skivan med några av hans historiska storverk hamnar den naturligtvis i skymundan. Men det finns några låtar, främst det snabbare materialet, som är värt att uppmärksammas bland alla typiska både pampiga (bland annat Don Henley och Timothy Schmit i kören) och avskalade ballader.
   ”Someday out of the blue”, i sugande halvfart, ”The trail we blaze”, där inte pianot utan gitarr/trummor spelar huvudrollen, och den spännande ”Trust me” med sina orientaliska undertoner och två taktfasta trummisar. ”16th century man” är dessutom rena rockmusiken med sitt gitarrintro.
   Av en ren tillfällighet gör Elton faktiskt en duett med just Randy Newman, ”It’s tough to be a God”, där två olika röster möts i den latininspirerade melodin.
   Soundtracket är USA-inspelat med Patrick Leonard (Madonna) som producent och med genomgående amerikanska studiomusiker men de gamla Elton-bekantingarna Davey Johnstone och Nigel Olsson dyker upp kort på några spår.
   För de ofta trixiga och ofta intressanta texterna står Tim Rice som kanske är mest känd för sina texter till Andrew Lloyd Webbers musikaler ”Jesus Christ superstar” och ”Evita” men skrev även texten till ”Chess”.
   Elton och Tim träffades redan 1982 då Tim skrev texten till ”Legal boys” på ”Jump up!”-albumet men teamet är naturligtvis mest känt för ”Lejonkungen”-filmen (1994) och ”Aida”-showen (1999) där de moderniserat Verdis berömda opera.
   Den här skivan avslutas med några instrumentala och tämligen anonyma soundtrackstycken skrivna av den rutinerade Hans Zimmer.

Innehållet:
1. "El Dorado" 4:22
2. "Someday Out Of The Blue (Theme From El Dorado)" 4:48
3. "Without Question" 4:47
4. "Friends Never Say Goodbye" 4:21
5. "The Trail We Blaze" 3:54
6. "16th Century Man" 3:40
7. "The Panic In Me" 5:40
8. "It's Tough To Be A God" (Duet with Randy Newman) 3:50
9. "Trust Me" 4:46
10. "My Heart Dances" 4:51
11. "Queen Of Cities (El Dorado II)" 3:56
12. "Cheldorado" (Performed by Hans Zimmer with Heitor Pereira) 4:26
13. "The Brig" (Performed by Hans Zimmer with Triology) 2:58
14. "Wonders Of The New World" (Performed by Hans Zimmer) 5:56

/ Håkan

Känd från tidningen

Postad: 2011-09-13 07:53
Kategori: Blogg

Är verkligen ingen linslus men när folk frågar om jag vill ställa upp på några frågor och en bild tackar jag naturligtvis artigt ja. Därför har jag på några dagar medverkat i ett par lokala publikationer i några korta intervjuer.



Nollnitton heter Örebros största gratistidning med dragning åt nöjen och restauranger. Där fick jag frågan om vad som var sommarens största ögonblick och svarade utan att tveka konserten med Deadman från Texas. Förklarade sedan att skivan med Nick Lowe, ”The old magic”, är det viktigaste som händer i höst och fick även uttala mig om vinylskivor och om man kan kategorisera mig som vinylälskare. Och jag svarade:
   ”Ja, det har ju varit så i alla fall. Sedan när cd kom så började man ju älska det efter ett tag också eftersom det var så bekvämt. Ett tag hade jag inte ens några högtalare till min skivspelare. Men sedan köpte jag nytt förra året och då fick verkligen vinylen en pånyttfödelse för mig. Det känns charmigt med vinyl. Och jag tycker faktiskt att det är stor skillnad i ljud, vinyl låter varmare och större än cd.


Sedan ställde jag upp som tipsare i tidningen som musikfestivalen Live At Heart i Örebro ger ut. På festivalen som genomförs i helgen, 16-17 september, spelar 150 artister och grupper på över 300 konserter och utan tips är det svårt att få grepp om detta enorma utbud.
   Tidningen nådde mig på telefon när jag var på semester i London för några veckor sedan och stod på tåget mellan Clapham Junction och Kingston-upon-Thames. Dessbättre hade jag förberett mig på vilka artister jag har tänkt att uppleva på scen i helgen och räknade upp Anyone For Tennis, Israel Nash Gripka, Just Started Rollin’, Martin Bengtsson, Rita Lynch, The Happy Hippo Family och Tullamore Brothers.
   Efter det svaret har det kommit till flera artister och grupper på festivalen och jag har själv fått tips på namn som också är intressanta: Marshall Monrad Band, El Cuero, Sebastian Wijk, Bobby Sant, Annis Brander och min egen stora favorit, Richard Lindgren. Det kommer att bli en svettig konserthelg om några dagar.



/ Håkan

LIVE#33: Southside Johnny/John Hiatt 1979

Postad: 2011-09-12 07:49
Kategori: Bästa konserter





SOUTHSIDE JOHNNY & THE ASBURY JUKES
JOHN HIATT & WHITE LIMBO
Göta Lejon, Stockholm 19 oktober 1979


Det är naturligtvis den spännande kombinationen av artister som gör den här konserten så stor i perspektivet. Att John Hiatt bara får spela förbandsrollen är givetvis en omtumlande känsla och att Southside Johnny och hans manskap från New Jersey vid tidpunkten var ett så gränslöst effektivt och energiskt liveband att de var den givna, logiska och naturliga finalen på konsertkvällen.
   Hiatt var ännu så länge en nykomling på rockscenen. Han hade visserligen gjort skivor sedan 1974, ”Hangin’ on the observatory” och ”Overcoats”, och även uppmärksammats för sina kompositioner men hade varit utan skivkontrakt i fyra år innan den rockiga, pigga och fräscha ”Slug line”-skivan dök upp på våren 1979. Där fanns pop, reggae, r&b och rockabilly som gav honom en delvis ny publik och plötsligt började han turnera med kompband på större scener.
   Sommaren 1979 var han förband till Ian Hunter och på hösten fick han den inte helt avundsvärda uppgiften att värma upp Southside Johnny-publiken.
   Southside Johnny och hans band hade under åren 1976-1978 gjort tre starkt Springsteen-relaterade album med Steve Van Zandt, eller Miami Steve som han ofta kallade sig i det sammanhanget, men 1979 hade Southside och bandet sökt sig till ett nytt skivbolag (Mercury), ny producent (Barry Beckett) och släppt en ny skiva (”The Jukes”) en månad innan den här konserten.
   Jag gjorde ingen konventionell recension av konserten men nedanstående artikel/intervju innehåller detaljer om båda konserterna plus min intervju med Southside Johnny (Johnny Lyon). Jag träffade Johnny, tillsammans med flera andra journalister fast det i texten ser ut som jag var själv med honom, på hotell Sheraton. På kvällen efter såg jag ABBA på Isstadion i Stockholm.
   Efter den texten kommer låtlista och information om musiker. Pianisten i dåvarande Asbury Jukes, Kevin Kavanaugh, avled sorgligt på försommaren i år. Ett dödsfall som dock försvann i skuggan av Clarence Clemons tragiska död i juni.
   I Hiatts kompband, som gick under namnet White Limbo, fanns gitarristen Steven T som hade samarbetat med Runaways och basisten Howie Epstein, som här gjorde sin debut i stora sammanhang, men några år senare spelade med i Tom Petty & the Heartbreakers.
   Hiatt med band lär bland annat ha spelat "Long night", "The negroes were dancing", "Slug line", "Pink bedroom", "Sharon's got a drugstore", "String pull job" och "Washable ink".

Den här artikeln/intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/10 1979.

VILKET PAR! JOHN & JOHNNY

För en vecka sedan, förra fredagen närmare bestämt, var Southside Johnny med Asbury Jukes i Stockholm för konsert. Uppmjukare var otrolige John Hiatt med band och evenemanget kommer att gå till hävderna som en av årets absolut bästa konserter. Den kom något i kläm mellan de svenska ”jättarna” Ulf Lundell och ABBA som ägnades utrymmet men bättre sent än senare kommer här det mesta om artisterna plus ett snack med Johnny Lyon alias Southside.
   Laguppställningen var stark. Det visste vi men att det skulle bli en av årets stora upplevelser kunde vi aldrig ana. John Hiatt som inledde tillsammans med sin lilla punktrio borde redan nu kunna sätta rockstjärna på sitt visitkort trots att hans senaste enastående LP, ”Slug line”, ännu inte nått utanför den lilla kretsen av gedigna rockälskare.
   Kompbandet hade variationssvårigheter men Hiatts låtar från skivan gör det svårt att inte ta killen till sitt hjärta. Är av den sorten som inte förlorar något på scen. Man förstår publikens överraskande men entusiastiska reaktion.

Huvudattraktion var Southside Johnny & the Asbury Jukes som slog något av rekord. Redan efter första låten stod publiken upp i bänkraderna för att förbli stående resten av den nästan två timmar långa konserten.
   Låtarna var hämtade från gruppens fyra skivor med stor koncentration kring de två senaste, ”Hearts of stone” och ”The Jukes”, som allmänt betraktas som de två starkaste och rockigaste.
   Johnny sjunger, svettas och far över scenen som en vilde med ett energiskt kompgäng i ryggen. Tio man som inte är några instrumentala vidunder men som med lätthet kan åstadkomma kaosartade scener.
   Det är heller inte Johnnys avsikt att göra solostjärnor av sina mannar. Det är gruppkänslan som betyder något för honom. Det och mycket annat handlar vårt samtal om då jag träffar honom på hans hotell dagen efter. En cool och lugn kille som gillar att turnera i Europa.
    Vi gör inga stora pengar men det finns en bra publik i Europa. Här är ni mer öppna för nya idéer vilket också märks på nya artister som Graham Parker och Elvis Costello. Det är publiken som bestämmer om konserten blir bra. Har därför inga invändningar på gårdagens publik, säger han och ler.

Southside och delar av Asbury Jukes härstammar från just Asbury i New Jersey som blivit en plantskola för många rockstjärnor. Den störste är Bruce Springsteen som ingått i många band tillsammans med Johnny.
   - Bruce hjälpte oss och många andra i början av karriären. Skrev låtar och arrangemang åt oss. Han använde å sin sida vår blåssektion på en av sina turnéer och hans gitarrist Miami Steve Van Zandt producerade våra tre första skivor.
   Var det någon schism som gjorde att ni bröt Steve, skivbolaget och började skriva egna låtar?
   - Nej, inte alls. Steve var upptagen av Bruces skivor och turnéer och själva ville vi spela in utanför New York. Vårt förra bolag, Epic, backade upp oss bra på turnéer men en olycka med min arm kom olyckligt i lanseringen av ”Hearts of stone” så vi sökte oss till ett annat bolag.
   Tiden i Asbury är den lyckligaste i Johnnys liv.
   - Det fanns många klubbar av vilka Upstage var mest känd och ett härligt överflöd av duktiga musiker. Det fanns många flexibla band vid den här tiden.
   På en fråga vad Ronnie Spector, duktig amerikansk sångerska som hjälpt gruppen på tidigare skivor och turnéer, sysslar med nu, meddelar Johnny att hon fixat skivkontrakt och produceras av Genya Ravan.
   Närmast ger sig bandet tillbaka till England för några konserter och sedan åter till USA där en månadslång turné väntar. De tänker spela in en ny LP i början av nästa år men vet ännu inte vilken producent de ska använda.
   - Barry Beckett var en otrolig tillgång för oss på senaste skivan. Han förstod oss och fick fram det ljud vi önskade.
   Säger Southside Johnny och försvinner ut på stan.

JOHN HIATT & WHITE LIMBO
John Hiatt: gitarr och sång
Steven T: gitarr
Howie Epstein: bas
Dan Schmitt: trummor

SOUTHSIDE JOHNNY & THE ASBURY JUKES
Southside Johnny: Munspel och sång
Billy Rush: Gitarr och sång
Joel Gramolini: Kompgitarr och sång
Allan Berger: Bas
Kevin Kavanaugh: Keyboards och sång
Steve Becker: Trummor och sång
Ed Manion: Baritonsaxofon
Richard "La Bomba" Rosenberg: Trombon
Rick Gazda: Trumpet
Bob Muckin: Trumpet och horn
Stan Harrison: Saxofon och flöjt

Southside Johnnys troliga låtar:
All I Want Is Everything
Your Reply
Talk To Me
Livin' In The Real World
Security
I'm So Anxious
The Time
Trapped Again
Vertigo
The Fever
I Don't Want To Go Home
We Are Having A Party
Got To Be A Better Way Home

Låtkommentaren: Som jag skriver i artikeln/intervjun från 1979 var, helt naturligt, fler än hälften av låtarna på konserten hämtade från den nya aktuella skivan “The Jukes” som de var i Europa för att marknadsföra. I övrigt var det låtar från skivan innan, ”Hearts of stone”, som dominerade låtlistan. Tolv låtar från gruppens egen produktion plus en rejäl showstopper i Sam Cookes ”Having a party”.

Recension Expressen:


/ Håkan

Nick Lowe är en mästare på allt

Postad: 2011-09-11 11:59
Kategori: Diskografier



NICK LOWE är inte bara Nick Lowe. Han är också låtskrivaren Nick Lowe, producenten Nick Lowe, gruppmedlemmen Nick Lowe och, givetvis, skivartisten Nick Lowe. Dessutom är Nick i allra högsta grad aktuell med "The old magic".
   Jag har valt att göra en mer eller mindre heltäckande diskografi över den legendariske och inflytelserike engelsmannen och har även denna gång haft mycket stor hjälp av min gode vän Lasse Kärrbäck.
   Har under en längre tid sorterat upp Nick Lowes alla olika specialområden inom skivbranschen där han har varit professionellt verksam i över fyrtio år. Som medlem i Kippington Lodge och Brinsley Schwarz, som sidekick till Dave Edmunds i Rockpile, som pionjär och producent/artist på nystartade skivbolaget Stiff, en musikaliskt blomstrande solokarriär på 80-talet, medlem i supergruppen Little Village och har sedan under de senaste 20 åren odlat myten som mogen och tillbakalutad åldring som kan se tillbaka på en lång karriär med genuina, ofta långsamma, melodier och snillrika texter med både ironi, gråhårig dignitet och vardaglig realism. Lyssna inte minst på det helt nya och fantastiska albumet "The old magic".
   Vid sidan av arbetet som Elvis Costellos producent har Nick producerat ett otal andra artister som exempelvis Graham Parker, Wreckless Eric, Dr Feelgood, Mickey Jupp, Pretenders, Paul Carrack, sin dåvarande fru Carlene Carter, Fabulous Thunderbirds, John Hiatt och Mavericks.
   Som genuint efterfrågad låtskrivare har hans exklusiva låtmaterial också hamnat hos flera av de ovanstående artisterna plus Jona Lewie, Rumour, svenska sångerskan Tove Naess, Huey Lewis, Johnny Cash, Jim Lauderdale, Solomon Burke och Howard Tate. Och i filmer som "Absolute beginners" och ”Planes, trains and automobiles”.
   Apropå filmmusik ska vi i sammanhanget inte glömma Nick Lowes kanske totalt största framgång (i alla fall som låtskrivare...) när hans låt "(What's so funny 'bout) Peace, love and understanding" hamnade i den kommersiellt framgångsrika filmen "Bodyguard" 1992. Visserligen i en förbjudet själlös och mesig version av Curtis Stigers men den gav Nick många sköna miljoner.
   Men Stigers version av Nick Lowe-låten hör egentligen inte hemma i mina olika diskografier ty artister som av en eller annan anledning (förhoppningsvis musikalisk) gjort en allmän Nick Lowe-låt finns det inte plats för i min genomgång. Om så hade varit fallet hade jag varit tvungen att här även nämna namn som Robben Ford, Leo Kottke, Charlie Musselwhite och Lars-Kristerz (!) också.
   Detsamma gäller Nick Lowes otaliga gästinhopp i olika sammanhang där han spelar bas eller körar. Kanske finns det möjlighet att återkomma i det ämnet.   

Ett mindre fördelaktigt tema genom Nicks hela skivproduktion har varit cigaretten som har förekommit på många skivomslag och etiketter genom åren.


/ Håkan

Nick Lowe discography

Postad: 2011-09-11 11:58
Kategori: Diskografier



Nicholas Drain Lowe, mer känd som NICK LOWE, föddes 24 mars 1949 i Walton-on-Thames. Hans pappa jobbade i Royal Air Force vilket gjorde att familjen flyttade runt mycket. Som ung bodde Nick på en militärbas i Tyskland och bildade redan som 11-åring sin första grupp, Four Just Men, tillsammans med några andra ynglingar och blivande kändisar: Sean Tyla (14 år), nylonsträngad akustisk gitarr och sång, Garry Tyla (12 år), munspel, trumma, och Rob Tarsnane (12 år), 12-strängad gitarr. Nick spelade banjo(!) i bandet. Gjorde en spelning i Tyskland.



Fortsättningen på Nicks tidiga musikerambitioner fortsatte i grupperna Sounds 4 Plus 1 och Kippington Lodge innan drömmarna som soloartist tog över när gruppen Brinsley Schwarz splittrades i maj 1975.   




70-TALET


För att snabbt försöka bli av med sitt skivkontrakt på United Artists bildade Nick en påhittad grupp, Tartan Horde, med medlemmar under pseudonym: Terry Modern (Nick), Mouse Modern (Rat Scabies), Susie Marmalade, Ray Marmalade och Mary McKeown.


27 juni 1975
TARTAN HORDE
Bay City Rollers We Love You
(Terry Modern)
Rollers Theme (Terry Modern)
A Modern Boys Production
(United Artists UP 35891)
   Den skotska popgruppen Bay City Rollers firade under våren och sommaren 1975 sina största kommersiella framgångar. Nick Lowe (Terry Modern) utnyttjade situationen och skrev med glimten i ögat en hyllning till gruppen.
   Nick spelade själv alla instrument utom trummor som spelades av The Rumour-medlemmen Steve Goulding. Inspelningen gjordes i Chalk Farm Studios med skolbarn i kören under ledning av deras musiklärare Penelope Tobin. Under namnet Penny Tobin, keyboards, fanns hon några år senare med i Nick Lowes grupp Last Chicken In The Shop under Stiff-turnén hösten 1977.


1976
NICK LOWE
Keep It Out Of Sight
(Wilko Johnson)
Producerad av Dave Edmunds for Modern Boys Productions
(I've Been Taking The) Truth Drug (Nick Lowe)
Producerad av Jake Riviera for Modern Boys Productions
(Dynamite Dyr 45007, Holland)
   Första officiella singeln under Nick Lowes eget namn, endast utgiven i Holland. Inspelad i Rockfield-studion med, Danny Adler (Roogalator), Dave Edmunds och Terry Williams. A-sidan är en Dr Feelgood-låt från "Down By The Jetty"-albumet.

30 januari 1976
THE DISCO BROS
Let’s Go To The Disco
(Nick Lowe)
Producerad av Dave Edmunds for Modern Boys Productions
Everybody Dance (Nick Lowe/Daniel Adler)
A Modern Boys Productions
(United Artists UP 36057)
   Nick låg även bakom det här gruppnamnet tillsammans med Danny Adler, gitarr, Dave Edmunds, gitarr, Terry Williams, trummor, och Bob Andrews, dragspel. Adler har även skrivit låten på b-sidan tillsammans med Nick.
   A-sidan är inspelad i Rockfield-studion samtidigt som "Keep it out of sight"-singeln och b-sidan spelades in i Hope & Anchor-studion.



Rockpile 1976-1981. Från vänster Nick Lowe, Dave Edmunds, Terry Williams och Billy Bremner.

Namnet Rockpile hade länge figurerat i Dave Edmunds karriär, släppte albumet "Rockpile" 1972 och innan dess släppte han några singlar under namnet Dave Edmunds' Rockpile men i december 1976 startade alltså "riktiga" Rockpile. Det skulle dröja ännu några år innan Rockpile skulle göra skivor under eget namn men Nick Lowe, Dave Edmunds, Billy Bremner och trummisen Terry Williams skulle fram till 1980 kollektivt komma att figurera på alla Lowe-album, inklusive Nick Lowes singel "American squirm".



14 augusti 1976
NICK LOWE
So It Goes
(Nick Lowe)
Heart Of The City (Nick Lowe)
Producerad av Nick Lowe/Jake Riviera
(Stiff BUY 1)
   Har berättat det mesta om den här klassiska Stiff-singeln här. Kan bara lägga till att båda låtarna är inspelad som en demo till förlaget och inspelningen kostade endast 45 engelska pund, ca 500 svenska kronor.



1977
TARTAN HORDE
Rollers Show
(Terry Modern)
Allorolla (Terry Modern)
(United Artists CM-66, Japan)
   Helt oväntat och mycket överraskande blev den första Tartan Horde-singeln en hit i Japan vilket fick Nick & Co att spela in ännu en singel och ännu en Bay City Rollers-hyllning. En singel som aldrig släpptes i England. Den här gången kompas Nick av den amerikanska gruppen Clover som också kom att kompa Elvis Costello på debutalbumet "My aim is true".



1977
THE DISCO BROS.
Let's Go To The Disco
(Nick Lowe)
Everybody Dance (Nick Lowe/Daniel Adler)
Producerad av Dave Edmunds
THE TARTIAN HORDE
Bay City Rollers We Love You
(Terry Modern)
Rollers Show (Terry Modern)
A Modern Boys Production
(United Artists 5C 016-60123, Holland)
   Disco Bros- och första Tartan Horde-singlarna släpptes som ep i Holland med bildomslag. OBS! Etiketten på b-sidan är felstavad.



April 1977
”Bunch Of Stiffs”
(Stiff SEEZ 2)

NICK LOWE: I Love My Label (Nick Lowe/Profile)
Producerad av Nick Lowe
TAKEAWAYS: Food (C Kid)
Producerad av Stan Francisco
   Samlingsskiva med spridda Stiff-artister. Stan Francisco var en pseudonym för Nick och Takeaways var en grupp med Lowe, Dave Edmunds, Larry Wallis och Sean Tyla. I övrigt står det mesta om hela skivan här.



Maj 1977
NICK LOWE
Bowi

Producerad av Nick Lowe
(Stiff LAST 1)

Born A Woman (Martha Sharp)
Shake That Rat (Nick Lowe)
Marie Provost (Nick Lowe)
Endless Sleep (Nick Lowe)
   Titeln på ep:n är en hyllning till David Bowie (hans senaste skiva hette "Low"...) och skivan är inspelad med samma musiker som på BUY 1, utom "Shake That Rat" där Pete Thomas spelar trummor, på "Marie Provost" spelar Roger Bechirian orgel och Dave Edmunds körar.


Oktober 1977
NICK LOWE
Halfway To Paradise
(Gerry Goffin/Carole King)
I Don’t Want The Night To End (Nick Lowe)
Producerad av Nick Lowe For himself
(Stiff BUY 21)
   Nicks avsked till Stiff. Han lämnade bolaget tillsammans med Jake Riviera, Yachts och Elvis Costello. Båda låtarna ryktas vara från ett planerat (men även denna gång) outgivet Stiff-album, "Aerials Over Orkney".
   A-sidan är en cover på Tony Orlandos amerikanska original (1961) men kanske allra mest på Billy Fury som hade en stor hit med låten i England samma år.



                                                                                        Foto: Micke Rip
Februari 1978 spelade Nick Lowe förband till Wasa Express på Domino i Stockholm. Den långhåriga gitarristen är Albert Järvinen från Hurriganes, den andra är Martin Belmont från Ducks Deluxe/Rumour och trummis är Terry Williams, som sedan fortsatte med Nick i Rockpile.
   Micke "Rip"Borg, som tagit bilden, berättar: "Träffade Nick Lowe i somras 2012 och han berättade att den där dubbelhalsade tingesten som han spelar på, nog bara spelades på live vid detta tillfälle. Den var tydligen hemsk att spela på och kort därefter såldes den till basisten i bandet Barclay James Harvest."




17 februari 1978
”Stiffs Live Stiffs”
(Stiff GET 1)

NICK LOWE: I Knew The Bride (When she used to rock and roll) (Nick Lowe)
NICK LOWE: Let’s Eat (Nick Lowe)
ALL: Sex + Drugs + Rock + Roll + Chaos (Ian Dury/Chaz Jankel)
   Paketturnén med Stiff-artister hösten 1977. Nick Lowes kompband hade det tillfälliga namnet The Last Chicken In The Shop och innehöll Larry Wallis, gitarr och sång, Terry Williams, trummor, Pete Thomas, trummor, Dave Edmunds, gitarr och sång och Penny Tobin, keyboards.
   Under gruppnamnet All döljs huvudartisterna Ian Dury, Elvis Costello, Wreckless Eric, Larry Wallis och Nick Lowe.



Februari 1978
NICK LOWE
I Love The Sound Of Breaking Glass
(Nick Lowe/Andrew Bodnar/Steve Goulding)
Producerad av Nick Lowe
NICK LOWE WITH ROCKPILE
They Called It Rock
(Nick Lowe/Rockpile)
A Grimy and Blurred Production
(Radar ADA 1)
   Nick Lowes premiär på nya skivbolaget Radar.   
   Kompet på a-sidan är de tre Rumour-medlemmarna Bob Andrews, keyboards, Andrew Bodnar, bas, Steve Goulding, trummor plus mixteknikern Roger Bechirian, tamburin och kör.



Mars 1978
NICK LOWE
The Jesus Of Cool

Producerad av Nick Lowe
(Radar RAD 1)

Music For Money (Nick Lowe)
I Love The Sound Of Breaking Glass (Nick Lowe/Andrew Bodnar/Steve Goulding)
Little Hitler (Nick Lowe/Dave Edmunds)
Shake And Pop (Nick Lowe)
Tonight (Nick Lowe)
So It Goes (Nick Lowe)
No Reason (Nick Lowe)
36 inches High (Jim Ford)
Marie Provost (Nick Lowe)
Nutted By Reality (Nick Lowe)
Heart Of The City (live) (Nick Lowe)
   Kompet skiftade från låt till låt. Folk från både Rockpile, Attractions, The Rumour, Blockheads plus Larry Wallis och John McFee från Clover.
   Genomgående originallåtar plus en cover av Jim Ford, då ännu så länge outgiven med låtskrivaren själv.



Maj 1978
NICK LOWE:
Little Hitler
(Nick Lowe/Dave Edmunds)
Producerad av Nick Lowe
Cruel To Be Kind (Nick Lowe/Ian Gomm)
(Radar ADA 12)
   A-sidan, där Pete Thomas och Dave Edmunds kompar Nick, hämtades från det aktuella albumet. B-sidan är Brinsley Schwartz outgivna originalinspelning av "Cruel to be kind", en låt som skulle spelas in igen med Nick Lowe och Rockpile.




Juli 1978
ROCKPILE
So It Goes
(Nick Lowe)
NICK LOWE with Rockpile
Heart Of The City (live)

Producerad av Nick Lowe
(Columbia 3-10734, USA)
   På den amerikanska utgåvan av Nick Lowes Stiff-singel har b-sida blivit a-sida. Och på b-sidan figurerar den ursprungliga a-sidan i en liveversion med Rockpile i kompet.



Oktober 1978
NICK LOWE
American Squirm
(Nick Lowe)
NICK LOWE AND HIS SOUND
(What’s So Funny ’Bout) Peace, Love And Understanding
(Nick Lowe)
Producerad av The Artist
(Radar ADA 26)
   På a-sidan kompas Nick av Bruce Thomas och Pete Thomas från Attractions. Och på b-sidan finns Nick inte med överhuvudtaget. Nick Lowe and His Sound är en pseudonym för Elvis Costello & the Attractions... I en låt som första gången dök upp på en Brinsley Schwartz-singel sommaren 1974.




1978
NICK LOWE
"Live At The El Mocambo EP"

(I Love The Sound Of) Breaking Glass
(Nick Lowe)
Shake & Pop (Nick Lowe)
Heart Of The City (Nick Lowe)
(Columbia 7CDN-1, Canada, promo)
   Under Elvis Costellos nordamerikanska turné våren 1978 var Nick förband tillsammans med gitarristen Martin Belmont. Och kom även in på extralåtarna. Konserten 6 mars på El Mocambo i Toronto spelades in, och gavs officiellt ut med Costello 1993, och Lowe-spåren gavs ut på en promo-ep. På nämnda konsert gjorde han även "Nutted by reality".






Juni 1979
NICK LOWE
Cracking Up
(Nick Lowe)
Basing St. (Nick Lowe)
Producerad av Nick Lowe
(Radar ADA 34)
   Två låtar från det kommande albumet.




Juli 1979
NICK LOWE
Labour Of Lust

Producerad av Nick Lowe
(Radar RAD 21)

Cruel to be kind (Nick Lowe/Ian Gomm)
Cracking Up (Nick Lowe)
Big Kick, Plain Scrap! (Nick Lowe)
Born Fighter (Nick Lowe)
You Make Me (Nick Lowe)
Skin Deep (Nick Lowe)
Switchboard Susan (Mickey Jupp)
Endless Grey Ribbon (Nick Lowe)
Without Love (Nick Lowe)
Dose Of You (Nick Lowe)
Love So Fine (Nick Lowe/Rockpile)
   Rockpile kompar. Bob Andrews spelar på "Endless grey ribbon" och Huey Lewis (Clover) spelar munspel på "Born fighter". "Cruel to be kind" är en nyinspelad cover på Brinsley Schwartz gamla låt, "Switchboard Susan" är en cover på en Mickey Jupp-låt från året innan. Här kan du läsa mer om just den låten.



Augusti 1979
NICK LOWE
Cruel to be kind
(Nick Lowe/Ian Gomm)
Endless Grey Ribbon (Nick Lowe)
Producerad av Nick Lowe
(Radar ADA 43)
   Två låtar från det aktuella albumet.









18 augusti 1979 gifte sig Nick Lowe och den amerikanska rockcountrysångerskan Carlene Carter. Just precis det utspelar sig på videon som gjordes till ovan nämnda singel, "Cruel to be kind".
   Carlene hade träffat Nick under turnén som Nick gjorde i Nordamerika tillsammans med Elvis Costello våren 1978. En turné som resulterade i Nicks live-ep "Live At The El Mocambo" (se ovan).








80-TALET


September 1980
ROCKPILE
Wrong way (Chris Difford/Glenn Tilbrook)
Now and always (Nick Lowe/Rockpile)
(F-Beat XX 9)
   A-sidan på den första skivan med Rockpile är i original en obskyr Squeeze-cover. Den publicerades första gången (1980) på en 33 ⅓ rpm grön genomskinlig flexi-singel och gavs ut tillsammans med Smash Hits! Magazine.
   B-sidan är från det kommande albumet. Singeln släpptes även i gul vinyl.



Oktober 1980
ROCKPILE
Seconds of pleasure

(F-Beat XXLP 7)

Teacher teacher (Kenny Pickett/Eddie Phillips)
If sugar was as sweet as you (Joe Tex)
Heart (Nick Lowe/Rockpile)
Now and always (Nick Lowe/Rockpile)
Knife and fork (Nick Hennie/Kip Anderson/G Barge)
Play that fast thing (one more time) (Nick Lowe)
Wrong way (Chris Difford/Glen Tilbrook)
Pet you and hold you (Nick Lowe/Rockpile)
Oh what a thrill (Chuck Berry)
When I write the book (Nick Lowe/Rockpile)
Fool too long (Nick Lowe/Rockpile)
(You ain’t nothing but) Fine fine fine (Floyd Soileau/Sidney Simien)
   Åtskilliga covers och icke-original på skivan. ”Teacher teacher” är ett original skriven av två f d Creation-medlemmar. ”If sugar was as sweet as you” var en albumlåt med låtskrivaren 1966, ”Knife and fork” är en obskyr singel-b-sida (under titeln ”A knife and a fork”) med Kip Anderson från 1967, ”(You ain’t nothing but) Fine fine fine” hette förenklat ”You ain't nothing but fine” när Rockin' Sidney gjorde den 1963, ”Oh what a thrill” är en relativt ny låt (1979) med Chuck Berry och Nick Lowe-låten ”Play that fast thing (one more time)” har sitt ursprung på Brinsley Schwarz-albumet ”The new favourites of Brinsley Schwarz” som producerades av Dave Edmunds. Cirkeln är på något sätt sluten.

Tillsammans med Rockpiles album kom en ep där Dave och Nick tolkar Everly Brothers:

DAVE EDMUNDS & NICK LOWE SING THE EVERLY BROTHERS
Take A Message To Mary
(Felice & Boudleux Bryant)
Crying In The Rain (Howard Greenfield/Carole King)
NICK LOWE & DAVE EDMUNDS SING THE EVERLY BROTHERS
Poor Jenny
(Felice & Boudleux Bryant)
When Will I Be Loved (Phil Everly)
(F-Beat BEV 1)
   Dave och Nick var i augusti 1979 på Capitol Radio för att marknadsföra sina respektive album, "Repeat when necessary" och "Labour of lust", och spelade då spontant några Everly Brothers-låtar. Här och här finns ljudupptagningar från radiobesöket.
   Under det lustiga namnet The Beverly Brothers spelade de in åtta låtar av vilka tre hamnade på den här ep:n. "Take a message..." är inspelad i Ampro Studios. Bland de övriga låtarna som spelades in fanns "Problems", "I Knew The Bride", "Blue Moon Of Kentucky" och "Heartaches".




November 1980
ROCKPILE
Teacher teacher (Kenny Pickett/Eddie Phillips)
Fool too long (Nick Lowe/Rockpile)
(F-Beat XX 11)
   Två albumlåtar på Rockpiles andra (och sista) singel. Samtliga Rockpile-skivor saknar officiell producent.







Mars 1981
”Concert for the people of Kampuchea”
(Atlantic K60153)

ROCKPILE: Crawling from the wreckage (Graham Parker)
ROCKPILE WITH ROBERT PLANT: Little sister (Doc Pomus/Mort Shuman)
   Två låtar blev Rockpiles bidrag på skivan från den stora Kampuchea-konserten 29 december 1979 på Hammersmith Odeon i London. Graham Parkers låt fanns med på Dave Edmunds album ”Repeat when necessary” och gruppens version av Elvis Presley-singeln från 1961 hade den gästande Led Zeppelin-sångaren Robert Plant längst fram.

Efter Rockpiles sammanbrott i februari 1981 bildade Nick Lowe en egen kompgrupp, His Noise To Go. En grupp som samtidigt fungerade som Carlene Carters kompgrupp men då under namnet CC Riders.
   Paul Carrack, keyboards, hade precis avslutat sitt korta medlemskap i Squeeze, Martin Belmont, gitarr, kom som medlem i The Rumour precis från en turné med Garland Jeffreys, James Eller, bas, hade spelat med Teardrop Explodes och Bobby Irwin, trummor, spelade tidigare i powerpopbandet The Sinceros. Irwin spelar fortfarande med Lowe men numera under namnet Robert Treherne.


His Noise To Go 1981-1982. Från vänster: Paul Carrack, James Eller, Bobby Irwin, Nick Lowe och Martin Belmont.


Februari 1982
NICK LOWE
Nick The Knife

Producerad av Nick Lowe
(F-Beat XXLP 14)

Burning (Nick Lowe)
Heart (Nick Lowe/Rockpile)
Stick It Where The Sun Don’t Shine (Nick Lowe)
Queen Of Sheba (Nick Lowe)
My Heart Hurts (Nick Lowe/Carlene Carter)
Couldn’t Love You (Anymore Than I Do) (Nick Lowe)
Let Me Kiss Ya (Nick Lowe)
Too Many Teardrops (Nick Lowe/Carlene Carter)
Ba Doom (Nick Lowe/Kim Wilson)
Raining Raining (Nick Lowe)
One’s Too Many (And A Hundred Ain’t Enough) (Nick Lowe/Kim Wilson)
Zulu Kiss (Nick Lowe/Ceiling)
   Genomgående egna låtar men några var tidigare utgivna med andra artister: "Heart" (Rockpile), "Too many teardrops" (Carlene Carter) och "One’s Too Many (And A Hundred Ain’t Enough)" (Fabulous Thunderbirds).



Februari 1982
NICK LOWE
Burning
(Nick Lowe)
Zulu Kiss (Nick Lowe/Ceiling)
Producerad av Nick Lowe
(F-Beat XX 20)
   Två singellåtar från "Nick the knife"-albumet.








April 1982
NICK LOWE
My Heart Hurts
(Nick Lowe/Carlene Carter)
NICK LOWE & HIS NOISE TO GO
Pet You And Hold You
(Nick Lowe/Rockpile)
Producerad av Nick Lowe
(F-Beat XX 23)









Kom också som dubbel-singel med:
April 1982
NICK LOWE & HIS NOISE TO GO
Crackin' Up
(Nick Lowe)
(What’s So Funny ’Bout) Peace, Love and Understanding (Nick Lowe)
(F-Beat SAM 147)
   His Noise To Go var det officiella namnet på Nick Lowes kompband: James Eller, bas, Bobby Irwin, trummor, Paul Carrack, keyboards, och Martin Belmont, gitarr.
   Livelåtarna är inspelade i The Agora Ballroom i Cleveland, Ohio 10 februari 1982.



Juni 1983
NICK LOWE
The Abominable Showman

Producerad av Roger Bechirian with Nick Lowe
(F-Beat XXLP 18)

We Want Action (Nick Lowe/Carlene Carter)
Ragin’ Eyes (Nick Lowe)
Cool Reaction (Pete Marsh/Andy Howell)
Time Wounds All Heals (Nick Lowe/Carlene Carter/Simon Climie)
(For Every Woman Who Made A Fool Of A Man There’s A Woman Made A) Man Of A Fool (Nick Lowe)
Tanque-Rae (Nick Lowe)
Wish You Were Here (Nick Lowe)
Chicken And Feathers (Nick Lowe)
Paid The Price (Moon Martin)
Mess Around With Love (Nick Lowe)
Saint Beneath The Paint (Nick Lowe)
How Do You Talk To An Angel (Nick Lowe)
   Idel originallåtar plus en cover, Moon Martins "Paid the price". Först inspelad av Michelle Phillips på albumet "Victim of romance" 1977.
   Låten "Mess around with love" har en lång historia som jag har berättat här.



April 1983
NICK LOWE
Ragin’ Eyes
(Nick Lowe)
Tanque-Rae (Nick Lowe)
Producerad av Roger Bechirian with Nick Lowe
(F-Beat XX 31)
   Två singellåtar från "The Abominable Showman"-albumet.










April 1983
NICK LOWE
Ragin’ Eyes
(Nick Lowe)
Cool Reaction (Irregular versions) (Pete Marsh/Andy Howell)
Cool Reaction (Regular versions) (Pete Marsh/Andy Howell)
Producerad av Roger Bechirian with Nick Lowe
(F-Beat XX 31T)
   På 12"-an finns den vanliga och en udda version av albumets "Cool reaction".




1984 bytte Nick namn på sitt kompband till Cowboy Outfit och var egentligen identiskt med förra bandet His Noise To Go minus basisten James Eller.


Cowboy Outfit 1984-1985. Från vänster: Paul Carrack, Bobby Irwin, Martin Belmont och Nick Lowe.


Maj 1984
NICK LOWE
Half A Boy And Half A Man
(Nick Lowe)
Awesome (Nick Lowe/Profile)
Producerad av Nick Lowe/Colin Fairley/Paul Bass
(F-Beat XX 34)
   Singelförsmaken på två låtar från "Nick Lowe And His Cowboy Outfit"-albumet.








Maj 1984
NICK LOWE
Half A Boy And Half A Man
(Nick Lowe)
Awesome (Nick Lowe/Profile)
Producerad av Nick Lowe/Colin Fairley/Paul Bass
Cruel To Be Kind (Nick Lowe/Ian Gomm)
Producerad av Nick Lowe
(F-Beat XX 34T)
   Extralåten på 12"-an är överraskande "Cruel to be kind" från "Labour of lust"-albumet.
   Samtliga tre låtar på skivan ligger på a-sidan medan b-sidan är helt ograverad och blank förutom inskriptionen "NICK LOWE" där O är precis vid centrumhålet. Dessutom är det graverat en penna som skriver något...



Maj 1984
NICK LOWE
Nick Lowe And His Cowboy Outfit

Producerad av Nick Lowe med Colin Fairley och Paul Bass
*Producerad av Elvis Costello with Colin Fairley
(F-Beat ZL 70338)

Half A Boy And Half A Man (Nick Lowe)
You’ll Never Get Me Up (In One Of Those) (Mickey Jupp)
Maureen (Nick Lowe)
God’s Gift To Women (Nick Lowe)
The Gee And The Rick And The Three Card Trick (Nick Lowe)
(Hey Big Mouth) Stand Up And Say That (Nick Lowe)
Awesome (Nick Lowe/Profile)
Breakaway (Tom Springfield)
Love Like A Glove (Carlene Carter/James Eller)
Live Fast Love Hard (Joe Allison)
*L.A.F.S. (Nick Lowe)
   Albumtiteln är också namnet på Nick och hans komband som innehåller Paul Carrack, keyboards, Martin Belmont, gitarr, och Bobby Irwin, trummor.
   Originallåtar plus tre covers. "You'll never get me up in one of those", från den flygrädde Mickey Jupps "Juppanese"-album (1978), fanns alltid med i Rockpiles liverepertoar. Dave Edmunds spelade in låten redan 1981 på albumet "Twangin'". "Breakaway" är hämtad från en The Springfields-singel från 1961 och "Live Fast Love Hard" var Faron Youngs första listetta 1955.



Juli 1984
NICK LOWE
L.A.F.S.
(Nick Lowe)
Producerad av Elvis Costello/Colin Fairley
(Hey Big Mouth) Stand Up And Say That (Nick Lowe)
Producerad av Nick Lowe/Colin Fairley/Paul Bass
(F-Beat XX 36)
   Två singellåtar från "Nick Lowe And His Cowboy Outfit"-albumet.






Juli 1984
NICK LOWE
L.A.F.S.
(Nick Lowe)
Producerad av Elvis Costello/Colin Fairley
(Hey Big Mouth) Stand Up And Say That (Nick Lowe)
Producerad av Nick Lowe/Colin Fairley/Paul Bass
NICK LOWE/ELVIS COSTELLO
Baby It’s You
(Burt Bacharach/Hal David/B Williams)
Producerad av Elvis Costello/Nick Lowe/Bassman
(F-Beat XX 36T)
   Extralåten på 12"-an är Nicks och Elvis Costellos version av den gamla The Shirelles-hitlåten från 1961.



September 1984
NICK LOWE
16 All-Time Lowes

Producerad av Nick Lowe
(Demon FIEND 20)

Born Fighter (Nick Lowe)
Marie Provost (Nick Lowe)
American Squirm (Nick Lowe)
Skin Deep (Nick Lowe)
NICK LOWE & ROCKPILE: When I Write The Book (Nick Lowe)
Little Hitler (Nick Lowe/Dave Edmunds)
Cruel To Be Kind (Nick Lowe/Ian Gomm)
Basing Street (Nick Lowe)
Switchboard Susan (Mickey Jupp)
(I Love The Sound Of) Breaking Glass (Nick Lowe/Andrew Bodnar/Steve Goulding)
Big Kick Plain Scrap (Nick Lowe)
Cracking Up (Nick Lowe)
Without Love (Nick Lowe)
Nutted By Reality (Nick Lowe)
So It Goes (Nick Lowe)
They Called It Rock (Nick Lowe/Rockpile)
   Nick Lowes första (men inte sista) samlingsskiva. En fyndig titel, som en paradox till alla "Best of..."-skivor, med genomgående redan utgivet material. Hämtat från Stiff-produktionen, singlar, albumen "The Jesus of cool" och "Labour of lust" och en låt ("When I write the book") från Rockpiles enda album.


Juli 1985
NICK LOWE
I Knew The Bride (When She Used To Rock ’N’ Roll)
(Nick Lowe)
Producerad av Huey Lewis
NICK LOWE & HIS COWBOY OUTFIT
Darlin’ Angel Eyes
(Nick Lowe)
Producerad av Nick Lowe/Colin Fairley
(F-Beat ZB 40303)
   Singel från kommande albumet. En överraskande nyinspelning av Nicks åtta år gamla låt.







Juli 1985
NICK LOWE
I Knew The Bride (When She Used To Rock ’N’ Roll)
(Nick Lowe)
Producerad av Huey Lewis
7 Nights To Rock (Buck Trail/Louis Innis/Henry Glover)
NICK LOWE & HIS COWBOY OUTFIT
Darlin’ Angel Eyes
(Nick Lowe)
Producerad av Nick Lowe/Colin Fairley
(F-Beat ZT 40304)
   12":an har som extralåt en cover, Moon Mullicans "7 nights to rock" från 1959.





Augusti 1985
NICK LOWE AND HIS COWBOY OUTFIT
The Rose Of England

Produced by Nick Lowe and Colin Fairley
*Producerad av Huey Lewis
(F-Beat ZL70765)

Darlin’ Angel Eyes (Nick Lowe)
She Don’t Love Nobody (John Hiatt)
7 Nights To Rock (Buck Trail/Louis Innis/Henry Glover)
Long Walk Back (Nick Lowe/Paul Carrack/Martin Belmont/Bobby Irwin)
The Rose Of England (Nick Lowe)
Lucky Dog (Nick Lowe)
*I Knew The Bride (When She Used To Rock ’N’ Roll) (Nick Lowe)
Indoor Fireworks (Elvis Costello)
(Hope To God) I’m Right (Nick Lowe)
I Can Be The One You Love (Nick Lowe)
Everyone (Leslie Ball/Gary Rue)
Bo Bo Skediddle (Webb Pierce/Wayne Walker)
   Originallåtar plus några covers. "Everyone" är en amerikansk låt från gruppen Rue Nouveaus repertoar. Låtskrivaren Leslie Ball var enligt uppgift vid den här tidpunkten flickvän till Elvis Costello och låten kom den vägen till Nicks kännedom.
   Costellos "Indoor fireworks" spelades in av låtskrivaren först sommaren 1985 och kom sedan på "King of America" 1986. “Bo Bo Skediddle", eller “Bo Bo Ska Diddle Daddle” som den hette i original, var 1957 en hit för en av låtskrivarna, Wayne Walker. "She don't love nobody" är en originallåt av John Hiatt.



Mars 1986
NICK LOWE
Nick's Knack

(Demon FIEND 59)

Ragin' Eyes (Nick Lowe)
Dose Of You (Nick Lowe)
One's Too Many (And A Hundred Ain't Enough) (Nick Lowe/Kim Turner)
Now And Always (Nick Lowe)
Endless Grey Ribbon (Nick Lowe)
Burning (Nick Lowe)
Wish You Were Here (Nick Lowe)
Love So Fine (Nick Lowe)
Mess Around With Love (Nick Lowe)
My Heart Hurts (Nick Lowe)
Basing Street (Nick Lowe)
Raining Raining (Nick Lowe)
Stick It Where The Sun Don't Shine (Nick Lowe)
36 Inches High (Jim Ford)
Saint Beneath The Paint (Nick Lowe)
Let Me Kiss Ya (Nick Lowe)
   Nicks andra samlingsskiva innehåller enbart redan utgivet material. Hämtat från en Stiff-b-sida ("Basing street"), albumen "The Jesus of cool", "Labour of lust", "Seconds of pleasure" (Rockpile), "Nick the knife" och "The Abominable Showman".




Februari 1988
NICK LOWE
Pinker and Prouder Than Previous

Producerad av Nick Lowe/Colin Fairley
*Producerad av Dave Edmunds
(Demon FIEND 99)

(You’re My) Wildest Dream (Nick Lowe)
Crying In My Sleep (Nick Lowe)
Big Hair (Nick Lowe)
Love Gets Strange (John Hiatt)
I Got The Love (Nick Lowe)
Black Lincoln Continental (Graham Parker)
Cry It Out (Nick Lowe)
*Lovers Jamboree (Paul Carrack/Nick Lowe)
Geisha Girl (Lawton Williams)
Wishing Well (Nick Lowe)
Big Big Love (Wynn Stewart/Kenneth Carroll)
   Övervägande originalmaterial. "Wishing well" hade Nick 1986 skänkt till The Men They Couldn't Hang som gav ut den på albumet "How green is the valley".
   Nicks version av John Hiatts "Love gets strange" är premiär för den låten. "Geisha girl" är en Hank Locklin-singel från 1957. Och "Big big love" är en 1961-singel med Wynn Stewart.




September 1989
NICK LOWE
Basher: The Best Of Nick Lowe

Demon FIEND 142

So It Goes (Nick Lowe)
Heart Of The City (Nick Lowe)
(I Love The Sound Of) Breaking Glass (Andrew Bodnar/Nick Lowe/Steve Goulding)
Little Hitler (Dave Edmunds/Nick Lowe)
No Reason (Nick Lowe)
36 Inches High (Jim Ford)
Marie Provost (Nick Lowe)
American Squirm (Nick Lowe)
Cracking Up (Nick Lowe)
Big Kick, Plain Scrap (Nick Lowe)
Born Fighter (Nick Lowe)
Switchboard Susan (Mickey Jupp)
Without Love (Nick Lowe)
Cruel To Be Kind (Ian Gomm/Nick Lowe)
When I Write The Book (Nick Lowe)
Heart (Nick Lowe)
Raging Eyes (Nick Lowe)
Time Wounds All Heels (Carlene Carter/Nick Lowe/Simon Climie)
Maureen (Nick Lowe)
Half A Boy & Half A Man (Nick Lowe)
7 Nights To Rock (Buck Trail/Louis Innis/Henry Glover)
She Don't Love Nobody (John Hiatt)
The Rose Of England (Nick Lowe)
I Knew The Bride (When She Used To Rock 'N' Roll) (Nick Lowe)
Lovers Jamboree (Nick Lowe/Paul Carrack)
   Våren 1989 skrev Nick kontrakt med Warner Bros vilket naturligtvis fick hans gamla skivbolag att ge ut ännu en samlingsskiva, nummer 3. Uteslutande redan utgivet material. Hämtat från Stiff- och Radar-singlar, albumen "Labour of lust", "Seconds of pleasure" (Rockpile), "Nick the knife", "The Abominable Showman", "Nick Lowe & his Cowboy Outfit", "The rose of England", "Pinker and prouder than previous" och ett 12"-bonusspår ("7 nights to rock").




90-TALET

1990 gavs albumen "Jesus Of Cool", "Cowboy Outfit", "Rose Of England" och "Pinker and Prouder than Previous" ut i en cd-box (Demon NICK1).



April 1990
NICK LOWE
What's shakin' on the hill
(Nick Lowe)
Producerad av Dave Edmunds
Cruel to be kind (Nick Lowe/Ian Gomm)
Producerad av Nick Lowe
(Reprise W 9709)
   A-sidan från kommande albumet- B-sidan är en elva år gammal inspelning.







April 1990
NICK LOWE
Party Of One

Producerad av Dave Edmunds
(Reprise WX 337)

You Got The Look I Like (Nick Lowe)
(I Want To Build A) Jumbo Ark (Nick Lowe)
Gai-Gin Man (Nick Lowe)
Who Was That Man? (Nick Lowe)
What's shakin' on the hill (Nick Lowe)
Shting-Shtang (Nick Lowe)
All Men Are Liars (Nick Lowe)
Rocky Road (Nick Lowe/Simon Kirke)
Refrigerator White (Nick Lowe)
I Don't Know Why You Keep Me On (Nick Lowe)
Honeygun (Nick Lowe)
   Endast originallåtar. Nick har skrivit en låt, "Rocky road", tillsammans med trummisen i Bad Company(!), Simon Kirke.



Augusti 1990
NICK LOWE
All men are liars
(Nick Lowe)
Gai-gin man (Nick Lowe)
Producerad av Dave Edmunds
(Reprise W9821)
   Två albumlåtar.











Augusti 1990
NICK LOWE
All men are liars
(Nick Lowe)
Gai-gin man (Nick Lowe)
Producerad av Dave Edmunds
I Love The Sound Of Breaking Glass (Nick Lowe)
Cruel To Be Kind (Nick Lowe)
Producerad av Nick Lowe
(Reprise W9821(T))
   12":an med två albumlåtar plus två gamla låtar.







1991
NICK LOWE
The Wilderness Years

(Demon FIENDCD 203)

Fool Too Long (Nick Lowe)
Let’s Go To The Disco (Nick Lowe)
Everybody Dance (Nick Lowe)
Bay City Rollers We Love You (Nick Lowe)
Allorolla Pt 1 (Nick Lowe)
Rollers Show (Nick Lowe)
Heart Of The City (Nick Lowe)
Halfway To Paradise (Nick Lowe)
Truth Drug (Nick Lowe)
Born A Woman (Nick Lowe)
Endless Sleep (Nick Lowe)
Shake That Rat (Nick Lowe)
I Love My Label (Nick Lowe)
I Don’t Want The Night To End (Nick Lowe)
So Heavy (Nick Lowe)
Keep It Out Of Sight (Nick Lowe)
Heart (Nick Lowe)
I Got A Job (Nick Lowe)
   Samlingsskiva med udda och exklusiva låtar från Nick Lowes tidiga karriär. Två låtar är tidigare outgivna, "I got a job" och "So heavy".

Musikerna som 1987 under spontana former spelade in John Hiatts skiva "Bring the family" bildade 1992 en grupp på egna ben: Little Village. Ett gruppnamn hämtat från en låt av Sonny Boy Williamson.


Little Village 1992. Från vänster John Hiatt, Ry Cooder,
Nick Lowe och Jim Keltner.



Februari 1992
LITTLE VILLAGE
Little Village

Producerad av Little Village
(Reprise/WEA 759926713-2)

Solar Sex Panel (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
The Action (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Inside Job (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Big Love (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Take Another Look (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Do You Want My Job (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Don't Go Away Mad (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Fool Who Knows (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
She Runs Hot (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Don't Think About Her When You're Trying To Drive (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Don't Bug Me When I'm Working (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
   Bandet som hittade varandra när de spelade in John Hiatts "Bring the family" (1985) återförenades som en hel grupp. Hiatt, gitarr och sång, Nick Lowe, bas och sång, Ry Cooder, gitarr och sång, och Jim Keltner, trummor, skrev alla låtar tillsammans.

mars 1992
LITTLE VILLAGE
Solar Sex Panel
(Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Do With Me What You Want To Do (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Haunted House (Robert Geddins)
Producerad av Little Village
(Reprise W 0088 CD)
   En albumlåt plus två icke-albumlåtar varav ett original och en cover, "Haunted house", som först gjordes känd av Sam The Sham & the Pharaohs.

maj 1992
LITTLE VILLAGE
Don't Go Away Mad
(Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Big Love (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Do With Me What You Want To Do (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Producerad av Little Village
(Reprise)
   Två albumlåtar och en icke-albumlåt - samma låt som på förra singeln.




1994
"Adios Amigo: A tribute to Arthur Alexander"
(Demon FIENDCD 754)

NICK LOWE: In The Middle Of It All (Arthur Alexander)
Producerad av Nick Lowe
   På hyllningsskivan till Arthur Alexander gör Nick en låt från 1972 utgiven på albumet "Arthur Alexander".


November 1994
NICK LOWE
The Impossible Bird

(Demon FIENDCD757)

Soulful Wind (Nick Lowe)
The Beast In Me (Nick Lowe)
True Love Travels On A Gravel Road (Dallas Frazier/A.L. Owens)
Trail Of Tears (Roger Cooke/Allen Reynolds)
Shelley My Love (Nick Lowe)
Where's My Everything? (Nick Lowe)
12-Step Program (To Quit You Babe) (Nick Lowe)
Lover Don't Go (Nick Lowe)
Drive-Thru Man (Nick Lowe)
Withered On The Vine (Nick Lowe)
I Live On A Battlefield (Paul Carrack/Nick Lowe)
14 Days (Nick Lowe)
I'll Be There (Rusty Gabbard/Ray Price)
   Originallåtar, "I live on a battlefield" gjorde Paul Carrack första gången 1986, plus tre covers. "True love travels on a gravel road" som Elvis Presley gjorde första gången på "From Elvis to Memphis" (1969), "Trail of tears" med Juice Newton från "Quiet lies" (1982) och "I'll be there" på en Ray Price-singel (1954).
   Johnny Cash gav ut den första versionen av "The beast in me", på albumet "American recordings".
   
November 1994
NICK LOWE
True Love Travels On A Gravel Road
(Dallas Frazier/A.L. Owens)
In The Middle Of It All (Arthur Alexander)
12-Step Program (To Quit You Babe) (Nick Lowe)
What's So Funny 'bout Peace, Love & Understanding (Nick Lowe)
(Demon NICKA315)
   Två albumlåtar, en gammal Lowe-klassiker och en låt från Arthur Alexander-hyllningsplattan.

5 juli 1995
NICK LOWE & THE IMPOSSIBLE BIRDS
Live! On The Battlefield

(Upstart 021, USA)

I Live On The Battlefield
(Paul Carrack/Nick Lowe)
36 Inches High (live Tokyo)
(Jim Ford)
Without Love (live Chicago)
(Nick Lowe)
Dream Girl (live Houston)
(Jan Crutchfield/Jerry Crutchfield)
In The Middle Of It All
(Arthur Alexander)
   En amerikansk ep med fem livelåtar. "Dream girl" är en cover från Slim Harpos album "Sings Rainin' in my heart" (1961).



1995
NICK LOWE
Party Of One (re-release)

(Demon FIENDCD767)

You Got The Look I Like (Nick Lowe)
(I Want To Build A) Jumbo Ark (Nick Lowe)
Gai-Gin Man (Nick Lowe)
Who Was That Man? (Nick Lowe)
What's Shakin' On The Hill (Nick Lowe)
Shting-Shtang (Nick Lowe)
All Men Are Liars (Nick Lowe)
Rocky Road (Nick Lowe/Simon Kirke)
Refrigerator White (Nick Lowe)
I Don't Know Why You Keep Me On (Nick Lowe)
Honeygun (Nick Lowe)
Extended play:
You Stabbed Me In The Front (Nick Lowe)
Rocket Coast (Nick Lowe)
   Återutgivning av Nicks fem år gamla album plus två extralåtar.


26 januari 1998
NICK LOWE
Dig My Mood

(Demon FIENDCD939)

Faithless Lover (Nick Lowe)
Lonesome Reverie (Nick Lowe)
You Inspire Me (Nick Lowe)
What Lack Of Love Has Done (Nick Lowe)
Time I Took A Holiday (Nick Lowe)
Failed Christian (Henry McCullough)
Man That I've Become (Nick Lowe)
Freezing (Nick Lowe)
High On A Hilltop (Nick Lowe)
Lead Me Not (Nick Lowe)
I Must Be Getting Over You (Nick Lowe)
Cold Grey Light Of Dawn (Ivory Joe Hunter)
   Originallåtar plus två covers. "Failed Christian" släpptes på singel av låtskrivaren 1998 och "Cold grey light of dawn" gjordes första gången av låtskrivaren på albumet "Jumpin' at the Dew Drop" 1968.

1998
NICK LOWE
You Inspire Me

(Demon VEXCD17)

You Inspire Me (Nick Lowe)
Producerad av Nick Lowe/Neil Brockbank
Soulful Wind (Nick Lowe)
She Don't Love Nobody (John Hiatt)
Cruel To Be Kind (Nick Lowe)
Half A Boy And Half A Man (Nick Lowe)
   Ep med en albumlåt och fyra liveinspelade spår. Nick kompas på livelåtarna av Robert Treherne, trummor och sång, Geraint Watkins, orgel, piano, elektrisk gitarr, dragspel och sång, och Steve Donnelly, sologitarr. Inspelade 3 och 4 mars 1998 på Club Quattro, Tokyo, Japan.

Augusti 1999
NICK LOWE
The Doings

(Edsel LOWE 50)

CD 1: 1. So It Goes 2. Heat Of The City 3. Born A Woman 4. Shake That Rat 5. Marie Provost 6. Endless Sleep 7. I Knew The Bride (Live) 8. Half Way To Paradise 9. I Don't Want The Night To End 10. I Love The Sound Of Breaking Glass 11. Little Hitler 12. Cruel To Be Kind 13. Tonight 14. No Reason 15. 36 Inches High 16. American Squirm 17. Cracking Up 18. Basing Street 19. Cruel To Be Kind 20. Born Fighter 21. Switchboard Susan 22. Without Love 23. Burning 24. Heart 25. My Heart Hurts 26. Raining Raining

CD 2: 1. Ragin'Eyes 2. Time Wounds All Heels 3. Half A Boy And Half A Man 4. Maureen 5. Awesome 6. Darlin' Angel Eyes 7. She Don't Love Nobody 8. 7 Nights To Rock 9. The Rose Of England 10. I Knew The Bride 11. Indoor Fireworks 12. Bo Bo Skediddle 13. (You're My) Wildest Dream 14. Crying In My Sleep 15. Lovers Jamboree 16, Big Big Love 17. What's Shakin' On The Hill 18. All Men Are Liars 19. Gai-Gin Man 20. You Stabbed Me In The Front

CD 3: 1. Soulful Wind 2. The Beast In Me 3. True Love Travels On A Gravel Road 4. Shelley My Love 5. Where's My Everything? 6. 12-Step Program (To Quit You Babe) 7. Lover Don't Go 8. I Live On A Battlefield 9. 14 Days 10. In The Middle Of It All 11. (What's So Funny 'Bout) Peace Love & Understanding 12. Faithless Lover 13. Lonesome Reverie 14. You Inspire Me 15. Time I Took A Holiday 16. Man That I've Become 17. Freezing 18. High On A Hilltop 19. Lead Me Not 20. I Must Be Getting Over You

'RARITIES' CD 4: Crackin' Up 2. (What's So Funny 'Bout) Peace, Love & Understanding 3. Baby It's You 4, Don't Think About Her 5. Rocky Road 6. Losin Boy 7. Love Is After Me 8. Lonely Just Like Me 9. 36 Inches High 10. Without Love 11. Lover Don't Go 12. Dream Girl 13. I'm Coming Home 14. Raining 15. I'll Give You All Night To Stop 16. True Love Ways (With The Mavericks) 17. Soulful Wind (Live) 18. She Don't Love Nobody (Live) 19. Cruel To Be Kind (Live) 20. Half A Boy And Half A Man (Live)

En mäktig samlings-cd-box med Nick Lowe. På fjärde skivan finns några exklusiva låtar. "Don’t Think About Her" och "Rocky Road" (släpptes på "Party of one"-albumet) är outgivna demolåtar från 1989.
   Tre heminspelningar av tre covers spelades in 1994. Eddie Giles låt "Losing boy" var ursprungligen en Stax-singel (Stax 0103) 1971. "Love is after me" (Steve Cropper/Isaac Hayes/David Porter) kom på ett Sam & Dave-album, "I thank you" (1968) och Arthur Alexanders "Lonely just like me" fanns med på Alexanders album med samma namn (1993).
   "Raining Raining" är en tidigare outgiven liveversion (1994, Japan) av Nicks låt från "Nick the knife". Och Nicks version av Ivory Joe Hunters "I’ll Give You All Night To Stop" är en outtake från inspelningarna till "Impossible Birds". Hunters original finns på albumet "I'm Coming Down with the Blues" (1994).   


21 september 1999
”Mumford”
(Hollywood, USA)

NICK LOWE: From now on (Nick Lowe)
Producerad av Neil Brockbank/Nick Lowe
   Nick gör här låten som han en gång i tiden gav bort till Paul Carrack.




00-TALET


3 september 2001
NICK LOWE
The convincer

(Proper PRPCD030)

Homewrecker (Nick Lowe)
Only a Fool Breaks His Own Heart (Norman Bergen/Shelly Coburn)
Lately I've Let Things Slide (Nick Lowe)
She's Got Soul (Nick Lowe)
Cupid Must Be Angry (Nick Lowe)
Indian Queens (Nick Lowe)
Poor Side Of Town (Johnny Rivers/Lou Adler)
I'm a Mess (Nick Lowe)
Between Dark and Dawn (Nick Lowe)
Bygones (Won't Go) (Nick Lowe)
Has She Got a Friend? (Nick Lowe)
Let's Stay In and Make Love (Nick Lowe)
Bonuslåtar:
There Will Never Be Any Peace (Until God Is Seated at the Conference Table) (Eugene Record)
Different Kind of Blue (Nick Lowe)
Mama Said (Nick Lowe)
   Originallåtar och covers. Under den fullständiga titeln "There Will Never Be Any Peace (Until God Is Seated at the Conference Table)" gavs låten ursprungligen ut med The Chi-Lites 1974. "Only a Fool Breaks His Own Heart" släpptes första gången på skiva med Arthur Prysock 1965. Och Johnny Rivers hade en hit med "Poor side of town" 1966.
   Albumet med extralåtar gavs ut i en begränsad upplaga och före den ordinarie utgåvan. Alla extra låtar låg på en egen CDR i fodralet.


10 september 2001
LOS STRAITJACKETS
Sing along with Los Straitjackets

Producerad av R.S. Field
(Evangeline GEL 4031)

featuring NICK LOWE
Shake that rat
(Nick Lowe)
   En instrumental låt, originalet återfinns på "Bowi"-ep:n, där Nick spelar soloinstrumentet basgitarr.



12 november 2001
NICK LOWE
Lately I've Let Things Slide
(Nick Lowe)
She's Got Soul (Nick Lowe)
The Conference Table (Eugene Record)
Producerad av Nick Lowe/Neil Brockbank
(Proper DDTB 1)
   Två albumlåtar från "The convincer" plus en The Chi-Lites-cover från en singel 1974. då under den fullständiga titeln "There Will Never Be Any Peace (Until God Is Seated at the Conference Table)".


5 mars 2002
"Evangeline made"
(Vanguard, USA)

NICK LOWE: Arrette Pas La Musique (Don't stop the music) (George Jones)
   Producerad av Ann Savoy
   På en samlingsskiva med undertiteln "A tribute to Cajun Music" hyllar en mängd intressanta artister (bland annat Linda Ronstadt, John Fogerty, Richard Thompson, Maria McKee, Rodney Crowell, David Johansen och - Nick) cajungenren.


2004
NICK LOWE
Untouched takeaway

Producerad av Nick Lowe/Neil Brockbank
(Yep Roc YEP 2800, USA)

What's Shaking on the Hill (Nick Lowe)
Faithless Lover (Nick Lowe)
I Live On A Battlefield (Paul Carrack/Nick Lowe)
You Inspire Me (Nick Lowe)
Cruel to Be Kind (Ian Gomm/Nick Lowe)
Indian Queens (Nick Lowe)
Let's Stay In and Make Love (Nick Lowe)
Shting Shtang (Nick Lowe)
The Beast in Me (Nick Lowe)
(What's So Funny 'Bout) Peace, Love and Understanding? (Nick Lowe)
12-Step Program (To Quit You Babe)*(Nick Lowe)
Dream Girl (Jan Crutchfield/Jerry Crutchfield)
Without Love (Nick Lowe)
14 Days (Nick Lowe)
Tombstone Every Mile (Dan Fulkerson)
Shelley My Love (Nick Lowe)
I'll Be There (Rusty Gabbard/Ray Price)
   Liveskivan, som hämtat sin titel från texten till låten "Lately I've let things slide" (som däremot inte finns med på skivan...), är inspelad på två turnéer, 1995 och 2001, med två liknande kompband. The Convincers: Nick Lowe, bas, kompgitarr och sång, Geraint Watkins, keyboards och sång, Steve Donnelly, sologitarr, och Robert Treherne (fast här felaktigt stavat Trehern), trummor och sång. The Impossible Birds: Nick Lowe, bas, kompgitarr och sång, Geraint Watkins, keyboards och sång, Bill Kirchen, sologitarr och sång, Paul Riley, bas och sång, och Robert Treherne, trummor och sång.
   Bill Kirchen sjunger "Tombstone every mile".
   Samtliga låtar, utom "Tombstone every mile", finns i studioinspelningar med Nick Lowe, främst från hans senare solorepertoar. "A tombstone every mile" var en Dick Curless-singel från 1965.


27 april 2004
ROCKPILE
Seconds of pleasure

(Sony, USA)

Teacher teacher (Kenny Pickett/Eddie Phillips)
If sugar was as sweet as you (Joe Tex)
Heart (Nick Lowe/Rockpile)
Now and always (Nick Lowe/Rockpile)
Knife and fork (Nick Hennie/Kip Anderson/G Barge)
Play that fast thing (one more time) (Nick Lowe)
Wrong way (Chris Difford/Glen Tilbrook)
Pet you and hold you (Nick Lowe)
Oh what a thrill (Chuck Berry)
When I write the book (Nick Lowe/Rockpile)
Fool too long (Nick Lowe/Rockpile)
(You ain’t nothing but) Fine fine fine (Floyd Soileau/Sidney Simien)
DAVE EDMUNDS & NICK LOWE SING THE EVERLY BROTHERS
Take A Message To Mary
(Felice & Boudleux Bryant)
Crying In The Rain (Howard Greenfield/Carole King)
NICK LOWE & DAVE EDMUNDS SING THE EVERLY BROTHERS
Poor Jenny
(Felice & Boudleux Bryant)
When Will I Be Loved (Phil Everly)
Crawling from the wreckage (Graham Parker)
Back to schooldays (Graham Parker)
They called it rock (Nick Lowe/Rockpile)
   Det här är den tredje utgivningen av Rockpiles album från 1980. Den andra utgivningen (Demon FIEND 28) från 1988 (med cd-varianten 1990) innehöll inga extralåtar. 2004-utgåvan innehöll däremot några unika, tidigare outgivna, spår, "Back to schooldays" och "They called it rock". Båda är inspelade live på BBC 4 juli 1977.


2004
“Sweetheart Love Songs”
(Hear Music, USA)

NICK LOWE: It’s all in the game (Charles Dawes/Carl Sigman)
   På en samlingsskiva med undertiteln “Our favorite artists cover their favorite love songs”, med artister som Aimee Mann, Joe Henry, Kathleen Edwards och Ron Sexsmith, gör Nick Lowe en Nat King Cole-inspirerad cover på Tommy Edwards gamla hit från 1958.

   

4 juni 2007
NICK LOWE
At my age

(Proper PRPCD030)

A Better Man (Nick Lowe)
Long Limbed Girl (Nick Lowe)
I Trained Her to Love Me (Nick Lowe/Robert Treherne)
The Club (Nick Lowe)
Hope for Us All (Nick Lowe)
People Change (Nick Lowe)
The Man in Love (Charlie Feathers/Quinton Claunch/William Cantrell)
Love's Got a Lot to Answer For (Nick Lowe)
Rome Wasn't Built in a Day (Nick Lowe)
Not Too Long Ago (Joe Stampley/Merle Kilgore)
The Other Side of the Coin (Nick Lowe)
Feel Again" (John M Virgin)
   Originallåtar och tre covers. Charlie Feathers spelade in en demo av "The man in love" i november 1958 men det var Tommy Tucker som först gav ut låten på skiva i mars 1959. "Feel again" gav Faron Young ut på singel 1975. Och "Not too long ago" var en singel med The Uniques, där låtskrivaren Joe Stampley var sångare, 1965.

2008
NICK LOWE
Heart of the city

(Yep Roc, USA)
   En extremt begränsad vinylsingel med Nick på den ena sidan (den andra sidan hade Robin Hitchcock med "Sickyboy") där han framför sin gamla klassiker live på radiostationen WFUV i New York.




9 mars 2009
NICK LOWE
Quiet Please...The New Best of Nick Lowe

(Proper PRPCD036)

Disc 1: 1. (Whats So Funny 'Bout) Peace, Love And Understanding / 2. So It Goes / 3. Heart Of The City / 4. Endless Sleep / 5. Marie Provost / 6. I Love The Sound Of Breaking Glass / 7. Cracking Up / 8. American Squirm / 9. Cruel To Be Kind / 10. Without Love / 11. You Make Me / 12. When I Write the Book / 13. Play That Fast Thing (One More Time) / 14. Burning / 15. Heart / 16. Raining Raining / 17. Ragin' Eyes / 18. Mess Around With Love / 19. Wish You Were Here / 20. L.A.F.S. / 21. Half A Boy And Half A Man / 22. The Gee And the Rick And The Three Card Trick / 23. The Rose OF England / 24. I Knew The Bride (When She Used To Rock And Roll) / 25. Wishing Well

Disc 2: 1. Lovers Jamboree / 2. Shting-Shtang / 3. All Men Are Liars / 4. Whats Shakin' On The Hill / 5. Don't Think About Her When You're Trying To Drive (demo) / 6. Fool Who Knows / 7. Soulful Wind / 8. The Beast In Me / 9. I Live On A Battlefield / 10. Shelley My Love / 11. You Inspire Me / 12. Lonesome Reverie / 13. Faithless Lover / 14. What Lack Of Love Has Done / 15. Man That I've Become / 16. Lately I've Let Things Slide / 17. Homewrecker / 18. Has She Got A Friend? / 19. Let's Stay In And Make Love / 20. Indian Queens / 21. People Change / 22. Long Limbed Girl / 23. Hope For Us All
   Ännu en maffig samling med Nick Lowe. Med ett udda intressant spår, demon till "Don't Think About Her When You're Trying To Drive" där Nick sjunger. På Little Villages skiva är det John Hiatt som sjunger.


6 juli 2009
NICK LOWE
The Brentford Trilogy

(Proper PRPCD025)
   Tre Nick-album i en samlad box, "The impossible bird", "Dig my mood" och "The convincer". Samlingstiteln är uppkallad efter en boksamling på åtta noveller av Robert Rankin.



17 augusti 2009
MARTIN BELMONT
The guest list

Producerad av Neil Brockbank/Martin Belmont
(Goldtop AU79CD003)

featuring NICK LOWE
A man in love
(Charlie Feathers/Quinton Claunch/William Cantrell)
   På Nicks "At my age"-album hette Charlie Feathers-låten "The man in love".




10-TALET



19 juli 2010
BILL KIRCHEN
Word to the wise

Producerad av Paul Riley
(Proper PRPCD053)

featuring PAUL CARRACK & NICK LOWE
Shelly's winter love
(Merle Haggard)
   Paul och Nick tar över sången på den här låten.



28 juni 2011
"Rave On Buddy Holly"
(Fantasy/Concord)

NICK LOWE: Changing All Those Changes (Buddy Holly)
Producerad av Randall POster/Gelya Robb
   Under den fullständiga titeln "I’m Changing All Those Changes" fanns låten i original med på Buddy Hollys tredje album "That'll be the day" (1956).


22 augusti 1980
ROCKPILE
Live at Montreaux 1980

(Eagle EAGCD452)

Sweet Little Lisa (Donivan Cowart/Martin Cowart/Hank DeVito)
So it Goes (Nick Lowe)
I Knew the Bride (Nick Lowe)
Queen of Hearts (Hank DeVito)
Switchboard Susan (Mickey Jupp)
Trouble Boys (Billy Bremner)
Teacher Teacher (Kenny Pickett/Eddie Phillips)
Girls Talk (Elvis Costello/Ari Pulkkinen)
Three Time Loser (Don Covay/Ron Miller)
You Ain´t Nothin´ But Fine (Floyd Soileau/Sidney Simien)
Crawling From the Wreckage (Graham Parker)
Let it Rock (Chuck Berry)
I Hear You Knocking (Pearl King/Dave Bartholomew)
They Called it Rock (Dave Edmunds/William Murray Bremner/Nick Lowe)
Ju Ju Man (Jim Ford)
Let’s Talk About Us (Otis Blackwell)
   En konsert med Rockpile inspelad på Montreaux Jazz Festival(?) 12 juli 1980. En samling låtar som redan finns utgivna på studioskivor i olika sammanhang. Både på Lowe-, Edmunds- och Rockpile-skivor.
   Utgivningen känns inte riktigt seriös med flera frågetecken kring de påstådda låtskrivarnamnen. Jag har skrivit en notering om allt här.



12 september 2011
NICK LOWE
The old magic

Producerad av Nick Lowe/Neil Brockbank/Robert Treherne
(Proper PRPCD085)

Stoplight Roses (Nick Lowe)
Checkout Time (Nick Lowe)
House For Sale (Nick Lowe)
Sensitive Man (Nick Lowe)
I Read A Lot (Nick Lowe)
Shame On The Rain (Tom T Hall)
Restless Feeling (Nick Lowe)
The Poisoned Rose (Elvis Costello)
Somebody Cares For Me (Nick Lowe/Geraint Watkins)
You Don't Know Me At All (Jeff West)
'Til The Real Thing Comes Along (Nick Lowe)
   Sju nya Nick Lowe-klassiker och som vanligt har han drygat ut med några välvalda covers. "The poísoned rose" är från Elvis Costellos "King of America" (1985), men Elvis kallade den för enbart "Poisoned rose", och "Shame on the rain" är från Tom T Halls album "Ballad of Forty Dollars And His Other Great Songs" (1968). "You don't know me at all" är en färskare men mer okänd låt. Från albumet "Turntable Matinee" (2006) med Big Sandy & His Fly-Rite Boys.


25 november 2011
NICK LOWE & His Band
Go ’Way Hound Dog
(Cliff Johnson)
(I’ve Changed My) Wild Mind (A.R. Peddy-Mel Tillis)
Producerad av Nick Lowe/Neil Brockbank/Robert Treherne
(Yep Roc SI-YEP-2252)
En 10" 78rpm-singel med Nick och hans band. A-sidan är inspelad live på The Old Town School of Folk Music i Chicago och b-sidan är inspelad i RAK Studios, St Johns Wood, i London. Skivan släpptes på Black Friday Record Store Day även som 7” (SI-YEP-2251).
   Nick har grävt djupt bland gammalt rockabillymaterial till den här singeln. Cliff Johnson gav ut ”Go ’way hound dog” på singel 1957 och ”(I’ve Changed My) Wild Mind” gavs ut 1956 av James ”T” Talley.



11 juni 2012
"The Old Grey Whistle Test Box Set"
(Rhino)

NICK LOWE: Sensitive man (Nick Lowe)

En 3-cd-box med både historiska och nyinspelade (2011) livelåtar från den klassiska engelska musikshowen. Nicks låt är inspelad 2011 på 40 års-jubileumsprogrammet. Låten är hämtad från senaste albumet "The old magic".


28 oktober 2013
NICK LOWE
Quality Street - A Seasonal Selection For All The Family

Producerad av Nick Lowe/Neil Brockbank/Robert Treherne
(Proper PRPCD 114)

Children Go Where I Send Thee (Traditional)
Christmas Can't Be Far Away (Boudleaux Bryant)
Christmas At the Airport (Nick Lowe)
Old Toy Trains (Roger Miller)
The North Pole Express (Nick Lowe)
Hooves On the Roof (Ron Sexsmith)
I Was Born In Bethlehem (Nick Lowe)
Just To Be With You (This Christmas) (Ross Bon)
Rise Up Shepherd (Traditional)
Silent Night (Traditional)
A Dollar Short of Happy (Ry Cooder/Nick Lowe)
I Wish It Could Be Christmas Every Day (Roy Wood)



25 november 2015
NICK LOWE & LOS STRAITJACKETS
The Quality Holiday Revue Live

Producerad av Neil Brockbank
(Yep-Roc LP-YEP-2452, USA)

A Dollar Short of Happy (Ry Cooder/Nick Lowe)
Raging Eyes (Nick Lowe)
Christmas At The Airport (Nick Lowe)
Not Too Long Ago (Joe Stampley/Merle Kilgore)
Linus & Lucy (Vince Guaraldi)
(I love the sound of) Breaking Glass (Nick Lowe)
Sensitive Man (Nick Lowe)
Somebody Cares For Me (Nick Lowe)
The North Pole Express (Nick Lowe)
Half A Boy And Half A Man (Nick Lowe)
I Wish It Could Be Christmas Everyday (Roy Wood)
Children, Go Where I Send Thee (Traditional)
I Was Born In Bethlehem (Nick Lowe)

Nick Lowe och det amerikanska instrumentalbandet Los Straitjackets turnerade i USA under december 2014. Det här är en konsertinspelning från 16 december 2014 på Paradise Rock Club i Boston. Med Nick Lowe, Gregory Townson, gitarr, Chris Sprague, trummor, Eddie Angel, gitarr, och Pete Curry, bas. Konsertrepertoaren domineras av material från Lowes julalbum "Quality street" (2013) plus en cover på Louisiana-bandet The Uniques featuring Joe Stampleys singel "Not too long ago" från 1965.

/ Håkan

Elvis Costello producerad av Nick Lowe

Postad: 2011-09-11 11:53
Kategori: Diskografier




Den 23-årige låtskrivaren Declan MacManus från Liverpool hamnade 1977 på skivbolaget Stiff där Jake Riviera gav honom ett nytt artistnamn, ELVIS COSTELLO, och lät den egna artisten Nick Lowe producera hans skivor.
   Från första singeln våren 1977 till singel-b-sidan "Big sister" 1981 var Nick ansvarig för produktionen på Elvis skivor. Sedan blev det paus i samarbetet fram till 1986 när Nick producerade "Blood & chocolate"-albumet.




25 mars 1977 7”
Less than zero/Radio sweetheart (Stiff)

27 maj 1977 7”
Alison/Welcome to the working week (Stiff)

7 juli 1977 7”
Red shoes/Mystery dance (Stiff)

14 oktober 1977 7”
Watching the detectives/Blame it on Caine/Mystery dance (Stiff)


29 juli 1977 Album
”My aim is true” (Stiff)


3 mars 1978 7”
(I don’t want to go to) Chelsea/You belong to me (Radar)


17 mars 1978 7”
”This year’s model” (Radar)

inklusive bonus-singeln "Stranger in the house" (Radar) som följde med de första exemplaren av albumet. Producerad av Nick under namnet "An Ancient Production".








28 april 1978 7”
Pump it up/Big tears (Radar)

Oktober 1978 7" B-sida under artistnamnet NICK LOWE AND HIS SOUND
(What’s So Funny ’Bout) Peace, Love And Understanding (Radar)

20 oktober 1978 7”
Radio Radio/Tiny steps (Radar)


5 januari 1979 Album
”Armed forces” (Radar)


2 februari 1979 7” A-sida
Oliver’s army (Radar)

4 maj 1979 7”
Accidents will happen/Talking in the dark/Wednesday week (Radar)


Augusti 1979 Album. ”Americathon”-soundtrack
Crawling to the USA


Feb 1980 Album
”Get happy!” (F-Beat)



Mars 1980 7”
I can’t stand up for falling down/Girls talk (F-Beat)

4 mars 1980 7” A-sida
High Fidelity (F-Beat)

Juni 1980 7” A-sida
New Amesterdam (F-Beat)

December 1980 7”
Clubland/Clean money (F-Beat)


Jan 1981 Album
”Trust” (F-Beat)


Februari 1981 7”
From a whisper to a scream/Lucembourg (F-Beat)

Juni 1982 7” B-sida
Big sister (F-Beat)

Juli 1984 12"B-sida
NICK LOWE/ELVIS COSTELLO
Baby It’s You
(F-Beat)
Producerad av Elvis Costello/Nick Lowe/Bassman

1985 7” A-sida
Green shirt (F-Beat)


Januari 1986 12” B-sida
Get yourself another fool (F-Beat)


1986 Album. ”Club Paradise”-soundtrack som JIMMY CLIFF & ELVIS COSTELLO & THE ATTRACTIONS
Seven day weekend (CBS)


Augusti 1986 7”
Tokyo storm warning – part 1/ Tokyo storm warning – part 1 (Imp)


Augusti 1986 12”
Tokyo storm warning – parts 1 & 2/Black sails in the sunset (Imp)


15 sep 1986 Album
”Blood & chocolate” (Demon)


7 november 1986 7"
I want you/I hope you’re happy now (Imp)



Här är en radiointervju med Nick Lowe och Elvis Costello för Bostons WBCN-kanal från 5/4/78.

/ Håkan

Nick Lowe: Producent

Postad: 2011-09-11 11:52
Kategori: Diskografier



Under sin långa karriär som artist och låtskrivare har NICK LOWE nästan blivit lika känd som skivproducent. 1990 uttalade sig Nick om sitt jobb som producent.
   - Producing is very hard work. You get allt the blame and none of the glory. In the days when I got a reputation as a producer, I just used to wave my arms around. tell a few jokes and try and get them to believe it was their idea instead of mine, Today, producers must know how this huge battery of machines work. I haven't the slightest idea how they work and I have no interest in learning. I can tell people who do know what I want, but that's as far as it goes. I just lose interest.
   Kanske förklaringen till att Nick under de senaste 20 år producerat väldigt få skivor.
   Här följer en kronologisk lista på skivor och låtar som Nick Lowe har producerat.
   (Allt som Nick har producerat med Elvis Costello finns i en särskild artikel.)




GRAHAM PARKER
april 1976
”Howlin' wind” (Vertigo) Album
juli 1976
"Live at Marble Arch" (Vertigo) Album
22 oktober 1976
”Heat treatment” (Vertigo) Album
   En låt, "Back-door love", producerades av Nick Lowe.






1976
THE DAMNED
22 okt 1976
"Help" (Stiff) Singel-b-sida
18 februari 1977
”Damned Damned Damned” (Stiff) Album
25 februari 1977
"Stab your back"/
"Singalongascabies"
(Stiff)
Singel-b-sidor





november 1976
CLOVER
"Chicken funk"/"Show me your love"
(Vertigo) Singel
A-sidan producerades av Nick Lowe och live-b-sidan spelades in av Nick. Låten finns också på albumet "Unavailable" (Vertigo)


11 mars 1977
GRAHAM PARKER
”The pink Parker” (Vertugo) EP
Nick har producerat ”White honey” (live) och ”Soul shoes” (live).









1 april 1977
"Bunch of Stiffs" (Stiff) Album
1. Nick Lowe: I Love My Label
2. Wreckless Eric: Go The Whole Wide World
4. Elvis Costello: Less Than Zero
5. Magic Michael: Little By Little
7. Stones Masonry: Jump For Joy
11. Takeaways: Food
(som "Stan Francisco")




1977
CLOVER
"Unavailable"
(Vertigo) Album
Inspelningen till en låt, "Show me your love", är gjord av Nick Lowe, 1976.









19 augusti 1977
WRECKLESS ERIC
”Whole wide world”
(Stiff) Singel-a-sida


9 september 1977
ALBERTO Y LOST TRIOS PARANOIAS
”Snuff rock”
(Stiff) EP
...som "Mick Lowe".










september 1977
DR FEELGOOD
”Be seeing you”
(United Artists) Album











oktober 1977
GRAHAM PARKER and THE RUMOUR
”Stick to me” (Vertigo) Album











13 oktober 1978
MICKEY JUPP
”Juppanese”
(Stiff) Album Sida A












november 1978
RICHARD HELL & THE VOIDOIDS
”The kid with the replaceable head”/”I’m your man”
(Radar) Singel











januari 1979
PRETENDERS
”Stop your sobbing”/”The wait”
(Real) Singel










september 1980
DR FEELGOOD
”A Case of the shakes”
(United Artists) Album











1980
CARLENE CARTER
”Musical shapes”
(Warner Bros) Album











oktober 1980
JOHNNY CASH
”Rockabilly blues"
(Columbia) Album
Nick har producerat en låt på albumet, Lowes egen "Without love” som fanns med på "Labour of lust"-skivan. Cash gav även ut låten på en singel i januari 1981.
   Både Nick och Dave Edmunds medverkar på inspelningen.




1981
CARLENE CARTER
”Blue nun”
(F-Beat) Album











1982
THE FABULOUS THUNDERBIRDS
”T-bird rhythm”
(Benchmark/Chrysalis) Album











1982
PAUL CARRACK
”Suburban voodoo”
(F-Beat) Album












1982
RODDY RADIATION & THE TEARJERKERS
"Desire"
(Chiswick) singel












1983
THE MOONLIGHTERS
"Rush hour"
(Demon) Album












1983
JOHN HIATT
”Riding with the king”
(Geffen)
Album Sida A











november 1984
REDSKINS
"Keep On Keepin' On!"
(Decca) Singel-A-sida

november 1985
THE MEN THEY COULDN'T HANG
”Greenback dollar”/
”Night to remember”
(Demon) Singel










1986
THE R & B CADETS
”Top happy”
(Twin/Tone Records) Album
En låt, Rory Block's "Strong and Lasting Kind", producerad av Nick Lowe.










maj 1986
HIS LATEST FLAME
"Somebody’s gonna get hurt”/
"All the same to me”
(Go Discs) Singel











10 april 1989
THE PRETENDERS
”Windows of the world”/”1969”

(Polydor) Singel










1989
KATYDIDS
”Katydids”
(Reprise) Album











1991
RAIN
”Taste of…”
(Columbia) Album
En låt, "A taste of rain", producerad av Nick Lowe.









1995
THE MAVERICKS
”Music for all occasions”
(MCA) Album
En låt, "Blue moon", producerad av Nick Lowe.










1996
”Not fade away (remembering Buddy Holly)” (MCA) Album
THE MAVERICKS: "True love ways"
Producerad av Nick Lowe.

/ Håkan

Nick Lowe: Sånger

Postad: 2011-09-11 11:49
Kategori: Diskografier



Som låtskrivare har Nick Lowe varit eftertraktad sedan mitten av 70-talet. Många av hans låtar har spelats in av andra artister. Här följer en lista på låtarna som Nick har skänkt bort till andra projekt. I en del fall har han själv senare spelat in samma låtar och givit ut i eget namn men det finns noterat. Här följer en kronologisk lista på unika Nick Lowe-låtar:


DAVE EDMUNDS: ”Subtle as a flying mallet” (RCA, 1975)
She’s My Baby (Nick Lowe)

THE KURSAAL FLYERS: "The great artiste" (UK, 1975)
Television (Nick Lowe)
   Dave Edmunds gav också ut låten på "Repeat when necessary" (1978).


DR. FEELGOOD: ”Malpractice” (United Artists, 1975)
Because You’re Mine (Wilko Johnson/Nick Lowe/John B Sparks)

DAVE EDMUNDS: B-sida på singeln ”Here comes the weekend” (Swan Song, 1976)
As Lovers Do (Nick Lowe/Dave Edmunds)



DAVE EDMUNDS: ”Get it” (Swan Song, 1977)
I knew the bride (Nick Lowe)
Here Comes The Weekend (Dave Edmunds/Nick Lowe)
What Did I Do Last Night? (Nick Lowe)
Little Darlin’ (Dave Edmunds/Nick Lowe)
   "I knew the bride" fanns med på Stiff-turnén hösten 1977 med Nick Lowe och finns följaktligen med på "Live Stiffs live"-skivan. Nick gjorde även en egen studioversion av "I knew the bride" 1985 med Huey Lewis som producent. Här kan ni för övrigt läsa den långa historien om låten.

THE RUMOUR: ”Max” (Vertigo, 1977)
Mess With Love (Nick Lowe)
   Läs mer om den här låtens historia här.

DR. FEELGOOD: ”Be seeing you” (United Artists, 1977)
That’s It, I Quit (Nick Lowe)



DAVE EDMUNDS: ”Tracks on wax 4” (Swan Song, 1978)
Never Been In Love (Nick Lowe/Rockpile)
What Looks Best On You (Nick Lowe/Dave Edmunds)
Deborah (Nick Lowe/Dave Edmunds)

DR. FEELGOOD: ”Private practice” (United Artists, 1978)
Milk And Alcohol (Nick Lowe/John Mayo)
It Wasn’t Me (Nick Lowe/John Mayo)

JONA LEWIE: singel (Stiff, 1979)
God bless (whoever made you) (Nick Lowe/Ian Gomm)
   En Brinsley Schwarz-låt, ursprungligen inspelad för den här skivan, men utgiven först 1988.



THE RUMOUR: ”Frogs, Sprouts, Clogs & Krauts” (Stiff, 1979)
Leaders (Martin Belmont/Nick Lowe)

CARLENE CARTER: “Two sides to every woman” (Warner Bros, 1979)
Do It In A Heartbeat (Carlene Carter/Nick Lowe/John McFee)

DAVE EDMUNDS: B-sida på singeln ”Singing the rain” (Swan Song, 1980)
Boys talk (Rockpile)



DR. FEELGOOD: ”A case of the shakes” (United Artists, 1980)
Best In The World (Nick Lowe)
Who’s Winning (Nick Lowe/Dr. Feelgood)

CARLENE CARTER: ”Blue nun” (F-Beat, 1981)
Tougher Stuff (Carlene Carter/Nick Lowe)
Me & My .38 (Carlene Carter/Nick Lowe)
Do Me Lover (Carlene Carter/James Eller/Nick Lowe)
Too Many Teardrops (Carlene Carter/Nick Lowe)
If the shoe fits (Will Birch/Nick Lowe)
Home run hitter (Carlene Carter/Nick Lowe)
   Nick gjorde en egen version av "Too many teardrops" 1982 till "Nick the knife"-skivan..

FABULOUS THUNDERBIRDS: ”Butt rockin’” (Benchmark, 1981)
One's Too Many (And a Hundred Ain't Enough) (Nick Lowe/Kim Wilson)
   Nick gjorde en egen version av "One's Too Many (And a Hundred Ain't Enough)" 1982 till "Nick the knife"-skivan..



DAVE EDMUNDS: ”Twangin’” (Swan Song, 1981)
(I’m gonna start) Living Again If It Kills Me (Nick Lowe/Carlene Carter/Dave Edmunds)
I’m Only Human (Nick Lowe/Rockpile)

PAUL CARRACK: ”Suburban voodoo” (F-Beat, 1982)
I need you (Martin Belmont/Paul Carrack/Nick Lowe)
I’m In Love (Carlene Carter/Nick Lowe)
Don’t Give My Heart A Break (Paul Carrack/Carlene Carter/Nick Lowe)
What A Way To Go (Martin Belmont/Paul Carrack/James Eller/Nick Lowe)
So Right, So Wrong (Martin Belmont/Paul Carrack/Ceiling/James Eller/Nick Lowe)
From Now On (Nick Lowe)
   Nick gjorde en egen version av "From now on" 1999 till "Mumford"-soundtracket.

TOVE: ”Isn’t it crazy” (Polar, 1983)
Isn’t It Crazy (Claes Munktell/Tove Naess/Nick Lowe)



SOUNDTRACK: ”Absolute beginners” (Virgin, 1986)
JONAS: Little Cat (You’ve Never Had It So Good) (Nick Lowe)

THE MEN THEY COULDN’T HANG: ”How green is the valley” (Demon, 1986)
Wishing well (Nick Lowe)
   Nick gjorde en egen version av "Wishing well" 1988 till "Pinker and Prouder Than Previous"-albumet.

SOUNDTRACK: ”Planes, trains and automobiles” (Paramount Pictures, USA 1987)
DAVE EDMUNDS: Gonna Move (Dave Edmunds/Nick Lowe)



PAUL CARRACK: ”One good reason” (Chrysalis, 1987)
Double It Up (Paul Carrack/Nick Lowe)

PAUL CARRACK: ”Groove approved” (Chrysalis, 1989)
Battlefield (Paul Carrack/Nick Lowe)
I’m On Your Tail (Paul Carrack/Nick Lowe)
   Nick gjorde en egen version av "Battlefield" 1994 till "The impossible bird"-albumet och kallade den för "I live on a battlefield".

HUEY LEWIS & THE NEWS: ”Hard at play” (EMI America, 1991)
Do you love me, or what? (Chris Hayes/Huey Lewis/Nick Lowe)



AUSTIN DeLONE: "DeLone at last" (Broken Toe, 1991)
Big, big fun (Austin Stevens DeLone/Nick Lowe)
Done doin' good (Austin Stevens DeLone/Jock Rockenbach/Nick Lowe)

JOHNNY CASH: American Recordings (American, 1994)
The beast in me (Nick Lowe)
   Nick gjorde en egen version av "The beast in me" 1994 till "The impossible bird"-albumet.

JIM LAUDERDALE: ”Every second counts” (Atlantic, 1995)
Always on the outside (Jim Lauderdale/Nick Lowe)



THE MAVERICKS: ”Trampoline” (MCA, 1998)
All I get (Raul Malo/Nick Lowe)

I augusti 2002 framförde Nick Lowe en nyskriven, och ännu så länge outgiven på skiva, originallåt på National Public Radio. Han beskrev låten "I need a good man bad" som perfekt för en gaysångare eller en kvinnlig artist...

SOLOMON BURKE: ”Don't give up on me” (Fat Possum, 2002)
The other side of the coin (Nick Lowe)
   Nick gjorde en egen version av "The other side of the coin" 1997 till "At my age"-albumet.

HOWARD TATE: ”A portrait of Howard” (Solid ground, 2006)
Gone (Chrissie Hynde/Nick Lowe)




/ Håkan

Covers: Moneybrother

Postad: 2011-09-09 07:52
Kategori: Cover-skivor

MONEYBROTHER: Pengabrorsan (Hacka Skivindustri, 2006)

Efter två skivor på engelska hamnade Moneybrother i konflikt med skivbolaget Burning Heart och gjorde en kovändning. Covers på svenska på det egna skivbolaget Hacka Skivindustri var hans motdrag.
   Inledningsvis hade jag svårt att samsas med tanken att höra den angloamerikanskt influerade Anders Wendin sjunga på svenska och det lät i praktiken inte heller naturligt på den här skivans första låtar. Som att höra Ulf Lundell på engelska, typ.
   Men hela Moneybrothers utstrålning handlar ju så mycket mer om helheten, passionen och det genuina intresset än några futtiga detaljer. På den här skivan möts Bruce och Håkan, den euforiska saxofonen och de slarviga svenska stavelserna, på samma nivå och jag kan inte få det till annat än att Moneybrother gjort en alldeles underbar skiva.
   Här plockar han ut sagolika guldkorn från stora favoriter som Kirsty MacColl, Steve Forbert och Ron Sexsmith. Hans tolkning av MacColls ”They don’t know” är kanske inte lika charmig som originalet men energin och passionen hos Moneybrother kompenserar. I texthäftet drar Wendin paralleller med Ulf Lundell på ”Livet börjar här” och påminner i refrängen om just Lundell medan saxintrot är typiskt Springsteen. Låter dessutom mycket 70-tal och Nature om ”Pajas på timlön”.
   En viskande Moneybrother har smakfullt fångat nattkänslan i ”Midnatt till sju”. ”Från Klaraberg till dig” är en mäktig, naken, dramatisk och avskalad soulballad som har ett över två minuter långt spontant, lätt jazzigt, lågmält och improviserat slut. Han brer även på med Tom Waits och My Morning Jacket. Pop, ska, rock och ballader för att sedan avsluta på ett alldeles hämningslöst sätt.
   Tempot och Clash-punkattityden blir tydligt i Wire-låten ”Det blir ingen dans” (1:48) och på den nästan lika korta (1:49) ”Jag skriver inte på nåt” blir det än mer energiskt när Howlin Pelle Almqvist (Hives) och Wendin avlöser varandra vid mikrofonen.
   Den sista ordinarie låten är ingen cover och sjungs dessutom på svenska. En pampig och juldekorerad final där Wendin möter Jerry Williams i en utsökt duett, skivans enda originallåt, "Falling in love (with Christmas time)". Skriven tillsammans med trummisen i Wendins gamla grupp Monster, Glenn Sundell. Så dags råder det ingen tvekan: Moneybrother har lyckats igen.
   Skivan har också ett dolt spår, den ytterst vackra ” Bara ett fån gör så mot sig själv”. Kanske mest inspirerad av Nick Lowes version av ”Only a fool breaks his own heart”. En ensam röst viskar, akustisk gitarr, piano och en ensam saxofon. Moneybrother gör låten till sin egen precis som på skivans alla låtar i övrigt.

Låtarna:
1. Dom vet ingenting om oss (Kirsty MacColl)
1979. "They don't know", singel med låtskrivaren.
2. Pajas på timlön (Ron Sexsmith)
1997. "Clown in broad daylight" från albumet "Other songs" med låtskrivaren.
3. Downtown train (Tåget som går in till stan) (Tom Waits)
1985. "Downtown train" från albumet "Rain dogs" med låtskrivaren.
4. Midnatt till sju (Giorgio Moroder/Pete Bellotte/Donna Summer)
1977. "Working the midnight shift" från albumet "Once upon a time" med Donna Summer.
5. Från Klaraberg till dig (Maurice Dollison/Monk Higgins)
Felaktigt står det i cd-häftet att originalet heter "A fool in love".
1967. "That's How It Is (When You're In Love)", singel med Otis Clay. Love Antell i Florence Valentin översatte den och gruppen släppte den på singel 2006.
6. Under bordet (Jim James)
2005. "Off the record", singel med My Morning Jacket.
7. Livet börjar här (Steve Forbert)
1980. "Get well soon" från albumet "Little Stevie Orbit" med låtskrivaren.
8. Det blir ingen dans (Bruce Gilbert/Graham Lewis/Colin Newman/Robert Gotobed)
1977. "Mannequin", singel med Wire.
9. Jag skriver inte på nåt (Matt Freeman/Tim Armstrong/Dave Mello/Jesse Michaels)
1989. "Freeze up" från albumet "Energy" med Operation Ivy.
10. Falling in love (with Christmas time) (Anders Wendin/Glenn Sundell)
2006. Originallåt.

11. (Dolt spår) Bara ett fån gör så mot sig själv (Norman Bergen/Shelly Coburn)
1965. "Only a fool breaks his own heart" med Arthur Prysock.

De svenska texterna är fritt översatta av Anders Wendin (Moneybrother), Patrik Dahlbom (Good Evening Manchester) och Love Antell (Florence Valentin).

/ Håkan

Förrädiska stickspår

Postad: 2011-09-08 07:48
Kategori: Diskografier



Min vän Lasse Kärrbäck och jag är precis i slutfasen av dokumentationen av Nick Lowes diskografi. Det finns många stickspår i jakten på information och där har Lasse gjort det största jobbet. Jag brukar beskriva Lasse som projektledare, rådgivare och inspiratör men kan nu också titulera honom detektiv. Han har ett stort nätverk av uppgiftslämnare och under de senaste dagarna har han varit i kontakt med STIM både i Sverige och Finland och den stackars mindre vetande Malcolm Dome, den tyske musikjournalisten som har skrivit texten i cd-häftet till Rockpiles nyligen utgivna konsertalbum ”Live in Montreaux 1980”, har ingen förklaring.
   Upphovet till dessa kontakter är upprörande oklarheter och direkta felaktigheter på den nya Rockpile-skivan. På ”Girls talk” finns den mycket egendomliga låtskrivarkombinationen ”E Costello/A Pulkkinen” tryckt i cd-häftet (se bild ovan).   
   Elvis Costello skrev naturligtvis låten själv någon gång i slutet på 70-talet och inte tillsammans med en figur med det finskklingande namnet Ari Pulkkinen. Det var naturligtvis lätt att konstatera en felaktighet men desto svårare att förklara hur det kunde bli så galet och vilseledande. Ty Dome hade inget svar själv:
   ”I have to admit I know very little about him.“
   Genom Jonas Nordin på STIM i Sverige fick vi uppgiften att en Ari Pulkkinen har skrivit en finsk text till “Girls talk”. En kommentar som förklarar, men absolut inte försvarar, hans namn på Rockpile-omslaget.
   Från Timo Närväinen på finska STIM fick vi också veta att det 1980 gjordes två olika finska översättningar av “Girls talk”. Taiska (Hannele Suominen) "Anna lämpösi loistaa" med text av Raul Reiman och Kontra "Flipperirakastaja" med text av Moog Konttinen. Snacka om värdelöst vetande, men ändå.
   En annan liten mindre, men ändå vilseledande, miss bland låtskrivarnamnen på Rockpile-skivan förekommer på ”They called it rock” som enligt cd-häftet är skriven av ”D Edmunds/W M Bremner/N Lowe” och då undrar vi varför Terry Williams namn har försvunnit. På originalversionen av ”They called it rock”, på Nick Lowes b-sida till ”I love the sound of breaking glass” 1978, är låtskrivarna Nick Lowe/Rockpile och då borde ju gruppens trummis Williams i rättvisans namn också finnas med på den nya Rockpile-skivan.
   Är det någon som undrar över de udda initialerna till Bremners namn så står de för William Murray som är Billy Bremners riktiga för- och mellannamn. Plötsligt blev detta cd-häfte otroligt initierat…

Samarbetet med Lasse Kärrbäck är inte helt friktionsfritt kan jag meddela. Medan han helst vill ha med hela jordens olika utgåvor, inklusive promoskivor och återutgivningar, i våra diskografier så vill jag läs- och innehållsmässigt strikt hålla mig till den officiella engelska utgivningen med undantag endast när det finns inspelningar och låtar utgivna i andra länder och inte i England. Det där kan vi ibland kivas om fast det egentligen är tydliga gränser mellan officiella skivor och annat.
   Senast i veckan skickade Lasse en bild på en cd-etikett på promoutgåvan av singeln ”I love the sound of breaking glass”, som släpptes i samband med nyutgåvan av "Jesus of cool" 2008, och skrev:
   ”Den gavs ut i samband med att det blev nypressning på Vinyl och CD och är ett tidsdokument tycker jag, en viktig låt som ges ut igen.”
   Naturligtvis har den ingenting att göra i en officiell diskografi men jag kan hålla med om att den är snygg att titta på…

På söndag kommer alltså den officiella diskografin med Nick Lowe.



/ Håkan

Dan Tillberg utan sitt sound

Postad: 2011-09-07 07:50
Kategori: 80-talskonserter

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/11 1983.

KONSERT
DAN TILLBERG BAND
Lord Nelson, Örebro 24 november 1983


På skiva kan Dan Tillberg och hans musik förvillande lätt passera som lättsam popmusik. Där alla effektfulla detaljer faller på plats som ett välplanerat pussel.
   På scen hade Tillberg inte tillgång till samma resurser och fick då omedelbart problem att genomföra samma slagkraftiga form av rockmusik.
   Dan Tillberg omgav sig med ett band som tvekläst är både kunnigt och skickligt men även de hade märkbara svårigheter att reproducera det fantastiska soundet som genomsyrar hela hans senaste album ”Genom tårar”.
   Utan direkt publikkontakt slungade sig bandet igenom en sparsam repertoar, 50 minuter inklusive fyra extralåtar, med den naturliga tyngdpunkten på den senaste skivans mer tempoladdade låtar.
   Det var en odramatisk tillställning fast Dan Tillberg slet kopiöst längst fram vid mikrofonen. En otacksam uppgift på ett ointresserat Lord Nelson.

Bandet:
Svante Persson, keyboards
Johan Gustavsson, gitarr
Calle Hansson, trummor
Mats Persson, percussion
Stefan Fredriksson, bas

/ Håkan

“The old magic”

Postad: 2011-09-06 07:49
Kategori: Skiv-recensioner



NICK LOWE
The old magic
(Proper)


Det är verkligen den gamla magin som är tillbaka. Från mannen som en gång i tiden skrev rasande effektiva poplåtar och numera rör sig i det tidlösa rummet där melodier blir till evergreens och texterna är så finurligt personliga, och verbalt välansade, fast det är enkla historier. Nick Lowe har med åren mognat med dignitet och försöker inte på konstgjord väg behålla sin ungdomliga popkänsla utan vill tvärtemot gärna understryka att han har passerat 60 och med ett snett leende konstatera att det är dags att förbereda sig för ”Checkout time”.

   I’m 61 years old now,
   Lord I’d never thought I’d see 30
   Though I know this road is still some way to go
   I can’t help thinking on
   will I be beloved and celebrated for my past or decline
   or just another bum when it comes to check out time

   I’m fearful my chances are crossing over Jordan into glory
   may be comprised by the pies I’ve had my fingers in
   must I be condemned for ever damned for some long forgotten crime?
   or singing rock of ages with the angels soon after Check Out Time?

   Yes, when it’s time to pay the bill
   I’m going to grab my bag
   and I will throw it in the first cab that I find
   I’m gonna make this a day to remember until Check Out Time


Texterna på ”The old magic” är mer än halva nöjet när jag lyssnar på skivan. Ändå är melodierna, i de flesta fall återhållsamt eftertänksamma, vid en närmare granskning också oerhört välkomponerade fast de ibland genremässigt mer tillhör jazz än pop. Det är som om Nick Lowe nu har tagit ett steg upp till de odödligas skara där han befinner sig tillsammans med Hoagy Carmichael till vänster och Jim Webb till höger och Burt Bacharach rakt framför sig.
   Den här mogna utvecklingen inledde Nick Lowe nästan för tjugo år sedan, och har förfinat och utvecklat receptet för varje skiva. Det är med väldigt genomtänkta genidrag han presenterar låtarna på nya skivan. För ett ovant, slarvigt eller stressat öra gränsar Nick ibland farligt nära easy listening men låtarna, arrangemangen och framförandet går aldrig förlorade i något allmänt eller opersonligt snällt underhållande.
   Mycket tack vare det stabila kompet med sedvanliga Lowe-musiker som Geraint Watkins, orgel/piano, Steve Donnelly, sologitarr, Robert Treherne, trummor, och färgstarka gäster som Paul Carrack, Ron Sexsmith och Jimmie Vaughan.
   ”The old magic” är vid upprepade tillfällen en mycket personlig skiva. Men också en skiva som har lång livslängd. Jag har lyssnat i nästan en och en halv månad på de här elva sångerna och har inte tröttnat en sekund på de ibland begränsade arrangemangen eller det lågmälda tilltalet.
   För det första saknar skivan de ofta obligatoriska mellanlåtarna. Möjligen är Elvis Costellos coverlåt ”The poisoned rose” (originalet fanns på ”King of America”) lite för mycket traditionell jazz för min smak. Men å andra sidan har Nick hittat två alldeles lysande covers. Dels Tom T Halls ”Shame on the rain” från 1968 och den tämligen färskare ”You don’t know me at all” av okände Jeff West som till vardags spelar i Big Sandy & his Fly-Rite Boys där låten finns med i repertoaren. Två låtar som så fullständigt naturligt smälter in bland Nick Lowes många egna pärlor på skivan.
   Balladerna bildar på något sätt ryggrad på den här skivan. Inledande ”Stoplight roses” är så tidlöst vacker, vemodiga ”House for sale” är ren poesi om det gamla fallfärdiga hemmet, ”I read a lot” med Bacharach-inspirerade trumpeter och ännu mer regnigt vemod i ”Shame on the rain”. Tillsammans med Costello-låten bildar den kvintetten sånger stommen till en skiva av genomgående storslagen kvalité.
   Men det är en annan låt på skivan, den avslutande ”’Til the real thing comes along”, som har fångat hela min uppmärksamhet sedan dag ett. Det ligger en cineastisk känsla i arrangemanget, ”Ferry cross the Mersey”-typ av melodi och en sammantaget mycket underbar sång.
   Men runt dessa lugnare pärlor smyckas skivan ut av mer taktfasta rytmer (”Checkout time”), New Orleans-blås (”You don’t know me at all”), överraskande hederlig Lowe-pop (”Sensitive man”), pipande texmexorglar (”Somebody cares for me”), snygga stråkar och välanpassade körer. Utan att skärpan suddas ut i de starka homogena melodierna, de finstämda arrangemangen och, som sagt, i den oerhört vackra vardagspoesin.
   ”The old magic” finns i butik på måndag 12 september.

På söndag, dagen innan release, firar vi Nick Lowe Day här på Håkans Pop. Då publiceras en fullständig diskografi över Nick Lowes skivor, allt han har producerat och låtarna han har skrivit åt andra artister.

/ Håkan

LIVE#34: Mott The Hoople 1974

Postad: 2011-09-05 07:58
Kategori: Bästa konserter



MOTT THE HOOPLE
Konserthuset, Stockholm 12 oktober 1974


Jag såg Mott The Hoople en enda gång, på kanske det mest exklusiva Sverigebesöket bandet gjorde. Europaturnén under oktober och några dagar i november hösten 1974 kom att bli bandets sista. Bandet hade just förstärkts med Mick Ronson på gitarr, singeln ”Saturday gigs” hade släppts och turnén skulle fungera som uppladdning inför en Englandsturné i november och december.
   Men efter turnén runt Europa (Sverige, Danmark, Tyskland, Schweiz, Liechtenstein, Holland, Belgien och Luxemburg) blev Ian Hunter sjuk och inlagd på sjukhus som gjorde att turnén ställdes in och bandet splittrades. Hunter och Ronson återupptog samarbetet efter nyår. Båda släppte soloskivor 1975, ”Ian Hunter” respektive ”Play don’t worry”, och gav sig ut på en Hunter-Ronson-turné under våren i både England och USA.
   Mott hade en lång historia, inte bara framgångsrik, som började 1969 men fick inte sitt genombrott förrän 1972 på sitt femte album med hitsingeln ”All the young dudes” som både skrevs och producerades av David Bowie. Dåvarande gitarristen Mick Ralphs lämnade gruppen sommaren 1973 för att bilda Bad Company och ersattes av förre Spooky Tooth-gitarristen Luther Grosvenor (som av kontraktsskäl kallade sig för Ariel Bender) som i augusti 1974 alltså ersattes av Mick Ronson.
   Ronson hade sedan 1970 spelat med David Bowie och skrev bland annat stråk- och blåsarrangemanget ovannämnda Bowie/Mott-albumet. Tillsammans med Bowie producerade och arrangerade han också Lou Reeds ”Transformer”-album (1972).
   Sommaren 1973 avslutade Ronson samarbetet med Bowie och spelade in sitt första soloalbum ”Slaughter on 10th Avenue” och gav sig i samband med den skivan ut på en soloturné under våren 1974 innan han alltså hamnade i Mott The Hoople.
   Konserten med Mott The Hoople i Stockholm var den tredje på turnén. Efter Top Of The Pops-framträdandet på engelsk tv spelade de i Lund och Göteborg dagarna innan de kom till Stockholm.
   Jag var faktiskt inget större Mott-fan, älskade naturligtvis deras största hits, men lockades framförallt av Ronsons inträde i denna grupp. Konserten var inget jag recenserade men jag minns tydligt än i dag bandets och Ronsons rockiga framtoning, med sin lågt hängande elgitarr, från min plats parallellt med scenen högst upp i Stockholm Konserthus.

Ian Hunter: Gitarr, piano och sång
Mick Ronson: Gitarr och sång
Overend Watts: Bas och sång
Dale "Buffin" Griffin: Trummor
Morgan Fisher: Keyboards

Trolig setlist:
1. American Pie
2. The Golden Age Of Rock 'n' Roll
3. Roll Away The Stone/Sweet Jane
4. Lounge Lizard
5. Rest In Peace
6. Angel #9
7. Born Late '58
8. One Of The Boys
9. All The Way From Memphis
10. Rose
11. Sweet Angeline
12. Drivin' Sister
13. Crash Street Kids
14. Violence 73/ Crash Street Kids (reprise)
15. All The Young Dudes
16. Saturday Gig

Låtkommentaren: Konserten var inte bara en renodlad välkänd Mott-affär. Mick Ronson fick sjunga ”Angel #9” från sin kommande soloskiva och hade naturligtvis stor del i den aktuella singeln ”Saturday gig”. ”Lounge lizard”, först tänkt som en Mott-singel-b-sida, skulle våren 1975 förvandlas till en sololåt med Hunter.
   Av Mott-låtarna var ”Sweet Angeline” äldst, från ”Brain capers”-skivan, medan övriga låtar, inklusive Lou Reeds ”Sweet Jane”, är hämtade från de följande albumen. Förutom singel-b-sidorna ”Rest in peace” och ”Rose”. ”Born late ’58” sjöngs av basisten Overend Watts.
   Inledningen med en cover på Don McLeans hit från 1972, ”American pie”, som direkt följdes av singeln ”The golden age of rock ’n’ roll” var en sedvanlig start på Motts konserter.

/ Håkan

Docenterna höll måttet

Postad: 2011-09-02 07:49
Kategori: 90-talskonserter

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/10 1995.

DOCENTERNA
Kåren, Örebro 10 oktober 1995


Docenterna är på turné och hetare än någonsin med sin kanske bästa skiva, ”Honung”, att marknadsföra.
   I bandet ingick dessutom ett namn som själv är ännu hetare än bandet i sin helhet, Idde Schultz.
   Men den här turnésvängen med Docenterna gör ingen affär av det faktum att Sveriges för närvarande mest sålda singelartist stod på scenen.
   Idde sjöng dessutom inte en egen låt men var inte desto mindre mycket viktig för Docenternas nuvarande livesound med sitt sjungande och arbetet bakom klaviaturerna.
   Drygt 400 ungdomar tog emot Docenterna som om de alltid varit deras ägodel. Största kaoset orsakade faktiskt ”Solglasögon”, en låt från en tid då majoriteten av publiken garanterat gick på dagis.
   Av konsertens 16 låtar var huvuddelen helt naturligt hämtad från gruppens senare produktion, Så för en, läs undertecknad, som inte sett bandet live på över nio år var Docenterna 95 en nyfödd erfarenhet,
   Och det bästa materialet från de senaste tre skivorna räckte gott och väl att fylla ut en dryg konserttimme.
   Live var det ett gitarrdominerat och inspirerat sound att jag även förträngde Joppe Pihlgrens skrala röst. Mannen som gav falsksång ett ansikte lyckades faktiskt hålla konserten på en förvånansvärt hög nivå.
   Materialet var den största förtjänsten. ”Implodera”, ”Peppar och salt, ”Soliga sidan av stan” och en handfull till var ju majestätiska poplåtar.
   Och duetterna mellan Idde och Joppe, ”Söderns ros” och ”Utan dej”, tillhörde också höjdpunkterna på en konsert som höll det perfekta måttet, 70 minuter, och väldigt få svagheter.

Joppe Pihlgren: gitarr och sång
Lars Lövgren: bas
Kricke Pihlgren: trummor
Bie Carlsson: gitarr
Idde Schultz: sång

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (394)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (214)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (103)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2011 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...

Silja 9/03: Men den finns på YouTube! Här: https://www.youtube.com/results?search_query=%2...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.