Blogginlägg

LIVE#32: Ian Dury 1978

Postad: 2011-09-19 07:50
Kategori: Bästa konserter



IAN DURY & THE BLOCKHEADS
Göta Lejon, 14 november 1978


När Ian Dury och hans band kom till Sverige i november 1978 hade de inte varit speciellt kommersiellt framgångsrika men bara några veckor efter den här konserten, 7 december, släpptes Durys all time high-singel "Hit me with your rhythm stick" som omgående gick in på Englandslistan och började klättra för att peaka i slutet på januari 1979 som nummer ett. Låten fanns med på den här omtumlande konserten men jag har otroligt nog inte noterat det i recensionen fast jag idag rankar låten som Durys bästa. Hade förmodligen fullt upp med att identifiera de redan kända låtarna.
   Drygt ett år tidigare debuterade Dury på Stiff med "Sex and drugs and rock and roll" som följdes av albumet "New boots and panties!!" innan kompgruppen Blockheads var ett faktum lagom till den legendariska Stiff-turnén hösten 1977.
   Mickey Gallagher, keyboards, hade tidigare spelat med Peter Frampton i Frampton's Camel. Norman Watt-Roy, bas, och John Turnbull, gitarr, hade tidigare spelat i bandet Glencoe. Trummisen Charley Charles kom närmast från Loving Awareness där han spelat med Watt-Roy, Turnbull och Gallagher. Och Davey Payne hade senast spelat saxofon i Wreckless Erics band. Medan Chaz Jankel, gitarr och piano, spelat med Dury sedan januari 1976.
   Jankel var med i Blockheads från start och skrev låtar med Dury men lämnade gruppen under 1978. Fortsatte skriva låtar men turnerade inte med Blockheads och var inte med på Göta Lejon-spelningen. Men han hade skrivit "Hit me with your rhythm stick" med Dury och var just på väg tillbaka in i bandet.
   Ytterligare en singel, "What a waste" släpptes våren 1978 innan den totala succén på skiva alltså inträffade runt jul 1978. Som under 1979 följdes av nya singlar och "Do it yourself"-albumet.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/11 1978.

EXTAS NÄR DURY UPPTRÄDER

När Ian Dury uppträder finner publikextasen inga gränser. Han fångade publik ur många led. Från unga tonårspunkare till äldre vuxna som funnit en ny personlighet i den annars strömlinjeformade rockbranschen. Han uppförde sig synnerligen konstigt på scen under den en och en halv timme långa konserten. Det var en rad provokativa handlingar från Durys sida men det var också en rockshow som långt över gränsen motsvarade mina tveksamma förväntningar.
   Jag har länge tvivlat på hans påstådda storhet. ”New boots and panties”, solodebuten på Stiff från förra året, ändrade mina intryck mycket men inte helt. Jag har varit skeptisk mot hans misstänksamma framtoning i press och tv där hans person betytt mer än den musik hans stod för.
   Men efter tisdagskvällens konsert kan jag bara medge att han definitivt tillhör en av 70-talets mest betydande och originella rockpersonligheter.
   Hans rollgestalt på scen var vulgär, provokativ och nervös. Spelade upp små teaterspel med mikrofonstativet som varken underhöll eller var motiverade.
   Men musikaliskt och poetiskt, som också var det väsentliga i sammanhanget, var han unik. Hade en fin förmåga att kunna uttrycka sina blandade känslor till både våldsam och ödesmättad rockmusik. En rockande music hall-artist, en udda punkföreträdare som blivit idol för många generationer.
   Tycka vad man vill om den kontroversiella Dury men hans ”Sex and drugs and rock’n’roll” är en oslagbar klassiker. Det var också den signaturen som inledde och avslutade konserten. Och däremellan presenterade han mest redan känt material med en centrering kring det nu årsgamla albumet. Men låtarna var fina och blev bara bättre när de framfördes i en levande frihet.
   Blockheads, bandet bakom, var ett sexmannaband som tryckte ut volym och rockvibrationer som nästan fick hela Södermalm att knaka i fogarna. Folk stod upp i bänkraderna, golvet gungade och det var ett sjuhelvetes ös ur högtalarna.
   ”Sweet Gene Vincent”, ”Wake up and make love to me” eller ”Clevor Trever” (han stavar så) var en ren smaksak i detta rockdån. Davey Paynes saxofon var ironisk, John Turnbulls gitarr tuff rockig och Charley Charles bakom trummorna gav musiken ett mäktigt ös. Kort sagt med alla komponenterna på plats blev resultatet en given succé.
   Mycket har jag sett och hört men den maximala urladdningen i avslutningslåten tillhör det oförglömliga. Energin var gränslös och i det enorma dånet stod en leende Ian Dury och lovade komma tillbaka nästa år.

Ian Dury: sång
John Turnbull: gitarr
Charley Charles: trummor
Mickey Gallagher: keyboards
Norman Watt-Roy: bas
Davey Payne: saxofon

Trolig setlist:
01. Sex And Drugs And Rock And Roll
02. I'm Partrial To Your Abracadabra
03. Wake Up And Make Love With Me
04. Clever Trevor
05. If I Was With A Woman
06. You're More Than Fair
07. Hit Me With Your Rhythm Stick
08. (There ain't half been some) Clever Bastards
09. Billericay Dicky
10. Sweet Gene Vincent
11. Upminster Kid
12. This Is What We Find
13. Plaistow Patricia
14. What A Waste
15. Blockheads

Extralåtar
17. My Old Man
18. Sex And Drugs And Rock And Roll (Reprise)

Låtkommentaren: Hösten 1978 levde Ian Durys scenrepertoar fortfarande mycket på det smått uppmärksammade men ett år gamla albumet "New boots and panties!!". Nio av albumets tio låtar fanns med på konserten. Övriga låtar var den gamla Dury-låten från 1973, ”You’re more than fair”, som sedan hamnade som b-sida på ”Sweet Gene Vincent”-singeln, senaste singeln ”What a waste”, ”Upminster kid” från Kilburn & the High Roads 1975-album ”Handsome” och ”This is what we find” från det kommande albumet ”Do it yourself”.
   Plus båda låtarna, "Hit me..." och ”Clever bastards”, från den kommande singeln.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (395)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (215)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (104)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2011 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.