Blogginlägg från 2011-09-18

Låtstyrkan fick stå tillbaka

Postad: 2011-09-18 21:07
Kategori: Live at Heart

Den här recensionen publicerades ursprungligen på na.se 18/9 2011.

THE HAPPY HIPPO FAMILY
Live At Heart/Prisma, Örebro
17 september 2011


På Live At Heart-festivalen slits man mellan hopp och förtvivlan lika ofta som den musikaliska profilen skiftar. På några minuter bytte jag från Rootsys singer/songwriter-stuk till genomkommersiell pop och utstuderat hitmässig musik när åtta man starka Happy Hippo Family invaderade Prismas scen en timme innan midnatt i lördagskväll.
   Med senaste albumet ”Monacoville” i friskt minne var det intressant att uppleva det stora bandet, låtarna och även det visuella framförandet på scen. Låtstyrkan fick uppenbart stå tillbaka för det visuella spelet inför fansen och de upphetsande fotbollsrefrängerna gav hysteri för stunden. Och när musiken inte räckte till släpptes rökkaskaderna loss.

/ Håkan

Tekniken satte krokben

Postad: 2011-09-18 21:04
Kategori: Live at Heart

Den här recensionen publicerades ursprungligen på na.se 18/9 2011.

MATHIAS LILJA
Live At Heart/Nikolaikyrkan, Örebro
17 september 2011


I en festival av Live At Hearts storlek är det givetvis kärleken till musiken och inte tekniken som betyder mest ty ljudproblem kan sätta en del krokben för ambitionerna. Mathias Lilja, som jag uppfattar som en av stadens starkaste röster, kom tekniskt inte riktigt till sin rätt i Nikolaikyrkans perfekt akustiska förutsättningar på lördagskvällen.
   Det var plötsligt inte Mathias annars extraordinära röstresurser som spelade huvudrollen utan ekot från ljudanläggningen som sög upp varje form av personligt stuk på låtmaterialet. Både egna låtar och udda covers, av Gram Parsons och Townes Van Zandt, hade svårt att nå fram till lyssnarna i bänkraderna. Synd då kyrkans akustisk egentligen inte behöver förstärkas på konstgjord väg.

/ Håkan

Andra dagen på Live At Heart

Postad: 2011-09-18 19:56
Kategori: Live at Heart


                                                                         Foto: Terése Andersson
Richard Lindgren (i mitten) och hans eminenta band, Janne Adolfsson., mandolin, och Jon Eriksson, gitarr.

LIVE AT HEART
17 september 2011

RICHARD LINDGREN, Nikolaikyrkan
MATHIAS LILJA, Nikolaikyrkan
ANNIS BRANDER, Clarion Hotel
RICHARD LINDGREN, Teatercaféet
JOHAN ÖRJANSSON, Teatercaféet
THE HAPPY HIPPO FAMILY, Prisma


Festivalen i Örebro hade också dragit till sig andra spontana konserter där flera genomfördes i olika trädgårdar på öster i staden. Med Mighty Stef och Dead Man och jag rapporterade själv från Israel Nash Gripkas korta men exklusiva framträdande på Lagmansgatan här. Till avdelningen sidoprojekt får väl även räknas Richard Lindgrens konsert i Nikolaikyrkan på lördagsförmiddagen.
   På en för Richard med band okristlig (förlåt!) konserttid, halv elva, ställde de sig längst fram i kyrkan utan PA och utan mikrofoner, sjöng och spelade rakt ut i det akustiskt perfekta rummet inför en liten men också tyst publik. Under rubriken ”Lördagsmusik” presenterade bandet sju alldeles sagolika versioner av låtar som jag redan till viss del hade hört levande under fredagskvällen.
   Richard tittade upp under sin keps, höjde huvudet och sjöng ut sitt allra bästa som jag aldrig tidigare har hört från den munnen. Han utnyttjade röstresurserna fullt ut och låtarna fick nästan en annan karaktär i detta högtidliga sammanhang.
   Inledde med ”Dead man” och sedan ”Silver”, ”From Camden Town to Bleecker Street”, Woody Guthries ”Deportees”, nya ”By my lonesome” och Mary Gauthier-låten ”I came, I went but I don’t know where I’m going now” inför en slutligen klappande men begränsad publik. Vilket fick till följd att bandet kom tillbaka och framförde ”Doubt” vars text fick en helt annan betydelse i detta religiösa tempel. Medan slidegitarren snyggt hade ersatt pianot från skivan. Och vi kunde notera 32 minuter av absolut och överraskande skönsång från Richard.
   Lördagskvällen innebar några officiella men korta recensentuppdrag, Mathias Lilja och The Happy Hippo Family, som publicerades på na.se under natten till söndag.
   I övrigt upplevde jag Annis Brander, som får betecknas som countryrock med en skön och stark röst framför ett mycket skickligt kompband. Innan jag återigen fick förmånen att uppleva Richard Lindgren och Johan Örjansson live. Nu i deras absolut rätta miljö, Teatercaféet, med riktig scen, bra lokal och en intresserad publik där deras exklusiva färdigheter kom helt till sin rätt.
   Johan Örjansson med band var än mer imponerande och Richard passade på att presentera ytterligare några tidigare på festivalen inte framförda nummer. Hans gamla ”If only she came walking by” plus en helt nyskriven låt vars titel försvann från min hjärna när jag senare på kvällen lite raskt var tvungen att förflytta mig till Prisma och sedan vid midnatt hamna på Bishops Arms och där stå och diskutera gitarrer, Richard Thompson, låtar, stavningen på Guinness, historia, St Patrick’s Day i New York, framtida konserter, Bert Jansch, förebilder, Mississippi John Hurt, Grekland, folkmusik och Irland och med just Richard, mandolinspelaren Janne Adolfsson och Tullamore-Olle Unenge.
   Slutet gott med andra ord.

/ Håkan

Första dagen på Live At Heart

Postad: 2011-09-18 17:05
Kategori: Live at Heart

LIVE AT HEART
16 september 2011

RICHARD LINDGREN Brasserie Rendez-Vous
JOHAN ÖRJANSSON Café Deed
RICHARD LINDGREN Café Deed
MARSHALL MONRAD BAND Clarion Hotel
ISRAEL NASH GRIPKA Clarion Hotel


Det har varit en bedövande mångfald på årets upplaga av Live At Heart i Örebro. Men personligen har jag inte siktat in mig på ett antal olika artister utan har istället sett samma artister flera gånger. Det kanske tyder på en viss fantasilöshet men när min personliga favorit Richard Lindgren, kategoriserad singer/songwriter från Malmö i programmet, på två kvällar uppträder på flera ställen kan jag inte låta bli att se honom och hans band vid upprepade tillfällen.
   Sedan fick jag en ny favorit i Falkenbergskillen Johan Örjansson som gjorde en americanatyp av musik och med en mycket stark röst gav sitt eget material underbara tolkningar där bandet bakom honom hade sensationella kvalitéer.
   Halva nöjet med Live At Heart är alla spelställen där levande musik normalt inte förekommer. Jag började festivalen i fredagskväll klockan 19 nere i källaren på restaurangen Brasserie Rendez-Vous som hade städat ut det stora bordet i vinkällaren och den fantastiskt snygg mattan var en attraktion. Lite för inbäddat sound i lokalen kanske men närheten till artist (Richard Lindgren) och band (Janne Adolfsson, mandolin/Jon Eriksson, Weissenborngitarr och elgitarr) var givetvis bedövande.
   Inledde med ”Dead man” och fortsatte med ”Five pints and a wink from Gwendolyn”, givetvis påannonserad av ett långt förklarande mellansnack av Richard, och den lite mindre kända låten ”Silver” där Jon Erikssons darrande fingrar över strängarna på sin liggande gitarr var känslighet modell större.
   Efter ”Back to Brno”, det närmaste som Richard har kommit en hitlåt, följde den helt nyskrivna ”By my lonesome”, om Dublin, och den omtalade låten han skrev på Bishops Arms i Örebro förra hösten, ”I came, I went but I don’t know where I’m going now”, som handlar om en vild bilfärd från Malmö till Örebro med amerikanskan Mary Gauthier vid ratten. En riktigt svängig showstopperliknande låt med ett underbart slidesolo.
   Ytterligare en ny bluesinspirerad låt, ”Sunday T-blues”, och ”Song of calamity”, den gospelkryddade allsången, fick avsluta Richards korta konsert.
   Vi tog oss snabbt rakt över staden mot norr och Café Deed där Johan Örjansson med band tog mitt oförberedda hjärta med storm. Hans röst är något overkligt starkt och hans låtar hade förmågan att äta sig in i medvetandet. Och det unga bandet bakom var både tajt, samspelt och smidigt. Skivbolagschefen Håkan Olsson, Rootsy, satt och myste i soffan och har nu säkert något kontraktsförslag i bakfickan.
   Deed-scenen var ingen perfekt skapelse, medan ungdomar sprang fram och tillbaka framför och pratade högt, men Richard Lindgren fick ännu en gång visa upp sina färdigheter i genren vemodig och ofta lågmäld pop. När han sittande på scenen upprepade sex låtar från det två timmar tidigare framträdandet. ”By my lonesome”, ”I came, I went but I don’t know where I’m going now”, ”Gwendolyn”-låten, ”Dead man” och ”Song of calamity” där Richard plötsligt fick spontan hjälp med sången av Lisen Elwin, sångerska och singer/songwriter-kollega som timmen innan uppträtt på annat håll i staden och är aktuell med ett nytt album..
   Inför Israel Nash Gripka-konserten, som på förhand framstod som hela festivalens mest spännande hållpunkt, tog vi oss till Clarion Hotel i god tid och fick så där i farten i väntan på Gripka höra traditionell, hantverksmässigt fenomenal men också lite förutsägbart tråkig country med norska Marshall Monrad Band medan publik vällde in laddade för Gripka. Gripkas konsert har jag redan skrivit utförligt om här så det finns inte så mycket att tillägga.
   Sedan tog vi natt men hörde senare att Johan Örjansson vid midnatt på Stadsträdgården inför ett 30-tal personer gjort en mycket stark insats.

/ Håkan

På rätt sida om gränsen till bredbent anonym rock

Postad: 2011-09-18 13:27
Kategori: Live at Heart

Den här recensionen publicerades i en kortare variant ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/9 2011.

ISRAEL NASH GRIPKA
Clarion Hotel, Örebro 16 september 2011
Konsertlängd: 23:06-23:43 (37 minuter)
Min plats: ca 8 m snett till vänster om scenen.


Exakt när det nya stjärnskottet Israel Nash Gripka och hans tremannaband slog avslutningsackordet 23:43 i fredagskväll, flera minuter försenad, i den Neil Young & Crazy Horse-inspirerade ”Baltimore” var det uppenbart att det var något stort och mycket viktigt som inträffat i Örebros levande rockhistoria.
   Men det var i samma sekund också helt klart att den här 37 minuter långa konserten, med sju låtar, på inget sätt rättvist kunde kompensera hungern på Gripka som scenartist, sångare och låtskrivare. Den här lilla visserligen smakfulla munsbiten eller kortfattade smakprovet kunde givetvis inte mätta suget på en alldeles nyss etablerad, spännande och intressant artist. En artist som i veckan uppträdde i en skivbutik i Malmö – i två timmar!
   Just i det ögonblicket, när glädjen gick över i tomhet, meddelade arrangören Anders Damberg att Gripka är bokad för en konsert i Örebro på lördag. Snacka om riktad marknadsföring.
   På en festival av Live At Hearts karaktär är tempot högt och de praktiska problemen många. Och strulande teknik försenade Gripka-konserten något vilket är helt acceptabelt under dessa pressade förhållanden. Så inledningslåten ”Antebellum”, som även den hade tydliga Neil Young-influenser, började som ett soundcheck och slutade som en mästerlig rocklåt med sina både för- och nackdelar. Ett maffigt och stundtals fläskigt sound höll sig genomgående på rätt sida om den anständiga gränsen till bredbent anonym rock men konserten gjorde Gripka till en något snävare artist än jag har upplevt på skiva.
    På både studioskiva och liveskiva, där listan på förebilder kan göras både lång och bred, har hans influenser inte varit så tydliga, uppenbara eller direkt riktade som i fredagskväll på Clarions lilla scen. Där svävade Neil Youngs ande över de flesta arrangemang. Inte bara i de typiska gitarrattackerna utan även i baktaktstempot i många låtar och det fantastiska körandet i flera låtar som alltid varit Crazy Horses signum.
   Men det blev som sagt i detta korta format, på inte ens 40 minuter, i mina öron en lite ensidig och orättvis slagsida mot den legendariske kanadensaren. Låt vara att Gripka har fantastiska röstmuskler som på det området vida överstiger Neil Youngs kapacitet.

Setlist:
Antebellum
Goodbye ghost
Four winds
Cocaine
Fool's gold
Bricks
Baltimore

/ Håkan

"Live at Mr. Frits: Barn Doors Spring Tour 2011"

Postad: 2011-09-18 09:54
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/9 2011.

ISRAEL NASH GRIPKA
Live at Mr. Frits: Barn Doors Spring Tour 2011
(Rootsy)


Knappt hade vi lyssnat färdigt på Brooklyn-killen Israel Nash Gripkas studioskiva ”Barn doors and concrete floors” förrän nästa skivattack kommer från amerikanen. Liveskivan, inspelad i Holland i våras, är liksom resultatet av den hajp som farit över de civiliserade delarna av Europa under denna sommar.
   Gripka har fortfarande en begränsad repertoar vilket betyder många repriser från studioskivan. Dessutom var ju studioskivan så pass livebaserat inspelad att versionerna inte skiljer sig så mycket åt. Lite längre solon och några längre avslutningar på låtarna är nästan det enda som skiljer.
   Trots den lilla sura invändningen är jag givetvis imponerad av Gripka med band, som råkar vara ett minst sagt okänt punkband från New York (The Fieros), som live genomgående är så där naturliga, avslappnat musikaliska och tämligen trendbefriade.
   De gör sin klingande och gitarrbaserade rockmusik på ett både tidlöst, personligt och faktiskt nytt sätt. De tar den så kallade gubbrocken in i en ny, yngre och fräckare generation. Där vi gamla stofiler kan rapa referenser som Springsteen, Neil Young, Tom Petty, Ryan Adams och Dylan men där styrkan tveklöst ligger hos Gripka själv, hans låtar och hans urkraft till röst.
   Här finns musikaliskt en mix av både melodiös pop, Stones-rock, folkrock, sydstatsrock och soul. Trots punkingredienserna i kompet så finns det smakfulla detaljer i arrangemangen även live. Den akustiska gitarren strax bakom den feta elektriska, ett vilt levande munspel och ett elegant körande på många låtar.
   Flera av de bättre låtarna på studioskivan upprepas som sagt, ”Fool’s gold”, ”Four winds” och ”Baltimore” (men upprörande nog inte ”Drown”), men här finns också några nya bekantskaper. Den tunga folkrocken i ”Evening” med fina moderna gitarrer, de enorma röstmusklerna (jämför John Fogerty) i ”Pray for rain” och den rytmiska covervarianten av Neil Youngs ”Revolution blues”.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (423)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2011 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.