Blogginlägg från augusti, 2011

Tributes: George Harrison

Postad: 2011-08-31 07:48
Kategori: Tribute-skivor



"Concert for George" (WMS, 2003)
29 november 2001 avled George Harrison i lungcancer. Exakt ett år senare arrangerades den här minneskonserten i Royal Albert Hall under musikalisk ledning av Eric Clapton och Jeff Lynne med massor av medverkande Harrison-relaterade artister. Och efter nästan ytterligare ett år släpptes den här skivan och även en dvd med konserten.

Det är snart tio år sedan George Harrison dog. Och hans musikaliska värde kan inte nog uppskattas än i dag. Det visar om inte annat den här underbart genomförda och stundtals briljanta hyllningen till konsert där Harrisons låtar får en innerlig tolkning som ibland överträffar originalen. Faktiskt.
   ”Concert for George” gavs också ut på dvd med lite mer material än på den här dubbel-cd:n. Där får man även njuta av två Monty Python-låtar, ”Sit on my face” och ”The lumberjack song”, och Sam Brown/Jools Holland-låten ”Horse to the water”. Den sistnämnda låten blev Harrisons sista komposition (med sonen Dhani) och hans sista skivinspelning i oktober 2001. Dvd:n är min all time favorit-dvd.
   Eric Clapton, som är kvällens Musical Director, inleder med att anspråkslöst förklara att bandet bara har repeterat i tre veckor men han hoppas att de har kommit nära sin ambition att göra George Harrisons låtar rättvisa. Han har sannerligen rätt.
   Första delen på konserten ägnades åt indisk musik som låg George nära hjärtat. Med bland annat en specialskriven Ravi Shankar-låt, ”Arpan” (”to give” på engelska), med hans dotter Anoushka på sitar. Hon är, vad jag kan bedöma, en virtuos på sitt instrument och stämningen i Royal Albert Hall låg vid tillfället tät.
   Första skivans höjdpunkt är i mina öron ”The inner light”, den gamla Beatles-b-sidan, där Jeff Lynne sjunger till det indiska kompet, där blåsinstrumentet shehnai perfekt fångat soundet från originalet och där Chris Stainton spelar den gudomligt vackra syntslingan. Ett underbart framförande av den undangömda pärlan.
   Trots den överbefolkade scenen blir ”Concert for George” aldrig en svulstig eller överdrivet pampig upplevelse fast det ofta är fem-sex gitarrer, bland annat Albert Lee, på scenen samtidigt och minst två trummisar (plus den spektakuläre Ray Cooper på allsköns percussion).
   Urvalet av låtar är en fin blandning av lite udda Harrison-material och de obligatoriska klassikerna. Här framförda ibland bättre och mer naturligare än någonsin. Det är konstigt att konstatera att Eric Clapton aldrig tidigare har spelat in ”While my guitar gently weeps”, Paul McCartney ger tillsammans med hela bandet ”All things must pass” en underbar behandling, Tom Petty & Heartbreakers bidrag är överraskande poppiga, Billy Prestons ger ”My sweet lord” en soulig tolkning, McCartneys ukulele-arrangerade ”Something” och den mycket fina duetten mellan Clapton och Preston i den långa, utdragna och magiska ”Isn’t it a pity” med både fint slidesolo (den mindre kände Marc Mann), orgelsolo (Gary Brooker) och Clapton-solo.
   Det var också en kväll för återförening så långt det nu gick. Bejublade Ringo Starr och Paul McCartney var på scen samtidigt under flera låtar. Ringos båda bidrag hade dynamiken som jag inte direkt upptäckte när han gästade Sverige och Liseberg i somras.
   Halva Traveling Wilburys gjorde ”Handle with care” till ett fint minne. Egentligen var det väl bara Bob Dylan som saknades under den här magiska kvällen. Men jag tror inte att han hade höjt den musikaliska nivån ytterligare.
   En av de mindre kända artisterna, Joe Brown, överraskade i det mindre profilerade formatet. Med en egen trio bakom sig gjorde han en utsökt tolkning av ”Here comes the sun”, en fin ”That’s the way it goes” (bortglömd pärla på ”Gone troppo”) och den avslutande känslofulla finalen med den gamla evergreen-låten ”I’ll see you in my dreams” spelad på ukulele.
   ”Concert for George” är en hyllning av gudabenådad kvalité.


Innehåller:
1. Sarve Sham
2. Your Eyes (Sitar Solo) - Anoushka Shankar
3. The Inner Light - Anoushka Shankar and Jeff Lynne
4. Arpan - Anoushka Shankar
5. I Want To Tell You - Jeff Lynne
6. If I Needed Someone - Eric Clapton
7. Old Brown Shoe - Gary Brooker
8. Give Me Love (Give Me Piece On Earth) - Jeff Lynne
9. Beware Of Darkness - Eric Clapton
10. Here Comes The Sun - Joe Brown
11. That's The Way It Goes - Joe Brown
12. Taxman - Tom Petty & the Heartbreakers
13. I Need You - Tom Petty & the Heartbreakers
14. Handle with Care - Tom Petty & the Heartbreakers with Jeff Lynne and Dhani Harrison
15. Isn't It A Pity - Billy Preston
16. Photograph - Ringo Starr
17. Honey Don't - Ringo Starr
18. For You Blue - Paul McCartney
19. Something - Paul McCartney & Eric Clapton
20. All Things Must Pass - Paul McCartney
21. While My Guitar Gently Weeps - Paul McCartney & Eric Clapton
22. My Sweet Lord - Billy Preston
23. Wah Wah - Eric Clapton
24. I'll See You In My Dreams - Joe Brown

/ Håkan

Jerry Leiber (1933-2011)

Postad: 2011-08-30 07:51
Kategori: Minns

Ännu en legendarisk låtskrivare har gått ur tiden, Jerry Leiber. Mest känd som ena halvan av teamet Leiber/Mike Stoller som var männen bakom så många kända låtar att det är omöjligt att räkna upp dem alla.
   Satt för exakt en vecka sedan på ett tunnelbanetåg i London och slöläste en Daily Mail där nyheten om Leibers (och även Nick Ashfords) dödsfall dagen innan fått utrymme. Och för ett litet ögonblick smärtade det till i hjärtat något. Jag ska inte påstå att jag har ett djupt förhållande till namnet Jerry Leiber. Han fick sin första låtskrivarhit, ”Hard times” med Charles Brown, och skrev även ”Kansas City” samma år som jag föddes och när Elvis Presleys karriär tog fart i mitten på 50-talet, där Leiber/Stoller-låtar som ”Hound dog”, ”Jailhouse rock”, ”King Creole” och ”Loving you” hade stor del i framgångarna, var jag varken läs- eller skrivkunnig.
   Men jag har i alla tider sedan 60-talet fascinerats av låtskrivare och sedan har jag, varken jag vill eller inte, kommit i kontakt med så många låtar signerade Leiber/Stoller att det är omöjligt att förtränga deras namn.
   Deras oändliga rad av låtar till grupper som Coasters, Drifters och Presley påverkade det tidiga Beatles och redan på slutet av 50-talet fanns ”Hound dog”, ”Three cool cats”, ”Seachin’”, ”Jailhouse rock”, ”Some other guy”, ”Ruby baby”, ”Young blood” och ”Yakety yak” med i repertoaren. Och på skiva gjorde de även ”Kansas City”. Sådant gav eko i en drygt tio-årig Beatlesfantast från Örebro.
   Av övriga Leiber/Stoller-klassiker har det också varit svårt att undvika låtar som ”Poison ivy” (Coasters), ”Love potion no. 9” (Clovers) eller ”Lucky lips” (Cliff Richard). Men även fler udda klassiker där de skrivit låtar under andra förutsättningar. Som exempelvis Ben E Kings ”Stand by me” (som de skrev under pseudonymen Elmo Glick tillsammans med King), ”On Broadway” (som de skrev tillsammans med ett annat låtskrivarpar, Barry Mann och Cynthia Weil) och den magiska ”Spanish Harlem” som Jerry Leiber ensam skrev tillsammans med Phil Spector åt Ben E King.
   Men så sitter jag ju också och funderar på låten som den engelske pubrockaren Mickey Jupp skrev tillsammans med Leiber/Stoller, ”He could have been an army” som Elkie Brooks spelade in 1979 på albumet ”Live and learn”, men också utgiven på singel (se vänster) producerad av just duon Jerry Leiber och Mike Stoller.
   Med hjälp av min käre vän Lasse Kärrbäck, Jupp-experten, har jag fått Jupps egna aktuella kommentarer om just det "samarbetet":
   "Elkie Brooks loved the song. Leiber and Stoller (2 of my rock'n'roll heroes) were producing her new album. She wanted to record the song, but so they could get a piece of the publishing, they put one of their verses in ('He could have been the navy ....') and took one of mine out. I had the option of refusing permission to record the song that way, but I declined - I now possess a 45 single where the writer credits say 'Jupp, Leiber, Stoller'.   I never did meet up with them and part of my rock'n'roll history died last week. By the way - Elkie still performs the song on stage."
   En fin förklaring från en ovanligt ödmjuk Mr Jupp men så var det ju hans stora idoler som frågade. Men till saken hör att just Jerry Leibers namn är felstavat "Lieber" på Elkie Brooks-etiketten. Det ödet drabbade för övrigt namnet även på Beatles "Beatles for sale"-album...
   Jupp har tidigare berättat för Kärrbäck om innehållet i texten: "'She could have been an Army' was the original title and it was about the same girl who said 'goodbye' and 'why' on 'Rooms in your roof', - the girl I should have married but didn’t."
   Jerry Leiber dog av en hjärtattack 22 augusti 2011.

/ Håkan

LIVE#35: Nick Lowe 1982

Postad: 2011-08-29 07:55
Kategori: Bästa konserter

Foto: Mikael MuhrNick Lowe var i fin form i Brunnsparken fast storpubliken uteblev.

NICK LOWE & HIS NOISE TO GO
Brunnnsparken, Örebro 26 maj 1982


En dryg månad innan den här konserten, som var premiär på Nick Lowes lilla turné i Sverige, recenserade jag Lowes senaste album, ”Nick the knife”. Under rubriken ”Välskrivna klassiker på Nick Lowes nya” skrev jag att han kan konsten att göra klassiker kring tre minuter på löpande band.
   Jag skrev också att jag redan kände igen några låtar från andra skivor men tyckte att ”Stick it where the sun don’t shine” var en av topparna på skivan, fast den hade påfallande likheter med John Fogertys ”Green river”.
   Efter Rockpiles sammanbrott i februari 1981 bildade Nick Lowe en egen kompgrupp, His Noise To Go. En grupp som samtidigt fungerade som Carlene Carters kompgrupp men då under namnet CC Riders.
   Paul Carrack, keyboards, hade precis avslutat sitt korta medlemskap i Squeeze, Martin Belmont, gitarr, kom som medlem i The Rumour precis från en turné med Garland Jeffreys, James Eller, bas, hade spelat med Teardrop Explodes och Bobby Irwin, trummor, spelade tidigare i powerpopbandet The Sinceros. Irwin spelar fortfarande med Lowe men numera under namnet Robert Treherne.
   De yttre förutsättningarna på konserten var inte perfekta. Konserten lockade en begränsad publik till dansbanan Regnbågen i Brunnsparken. Min recension är kort och färglös, tycker jag själv idag, men tiden var knapp för att leverera en rapport innan deadline...

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/5 1982.

BEDÅRANDE HÖGTID

När Squeeze för exakt två månader sedan genomförde en näst intill perfekt konsert i Stockholm saknade jag egentligen en låt, ”Tempted”. Men Paul Carrack, som sjöng den låten i gruppen med personligt soulfylld stämma, är inte längre medlem i Squeeze. Därför var det naturligare att han nu gjorde den lika personligt som pianist och medlem i Nick Lowes kompband som hade Sverigepremiär i Brunnsparken i Örebro på onsdagskvällen.
   Bandet, som av en outgrundlig anledning är döpta till His Noise To Go (och för övrigt är helt identisk med Carlene Carters kompgrupp) består även i övrigt av sevärda ochg framförallt hörvärda personligheter bredvid Nick Lowe som inte spelar bas längre utan hanterade kompgitarr vid sidan av sjungandet.
   Martin Belmont, från gamla Rumour, med knyckig och halsbrytande spelstil lirade sedvanlig fantastisk sologitarr och James Eller, bas, och Bobby Irwin, trummor, var en tät kompduo.
   Paul Carrack framförde ytterligare låtar från sin kommande Nick Lowe-producerade soloalbum. Som alla hade de klassiska dragen, ofta soulinfluerat.
   För ovanlighetens skull vid konserter var det iente låtar från den senaste skivan som dominerade. Det var istället en lång och mycket imponerande rad låtar från Nicks solokarriär som presenterades. Med bland annat gamla hits som ”Heart of the city” och ”Marie Provost”.
   Avslutningen var magnifik med ”(What’s so funny) bout peace love and understanding”. Lika storslagen som konserten i övrigt. Det var en bedårande högtid.

Nick Lowe: gitarr och sång
Paul Carrack: keyboards och sång
James Eller: bas
Martin Belmont: gitarr
Bobby Irwin: trummor

Trolig setlist:
I Love The Sound Of Breaking Glass
Stick It Where The Sun Don't Shine
Tempted
Always Better With You
Burning
Marie Provost
Cruel To Be Kind
Lesson In Love
A Little Unkind
Wish You Were Here
Switchboard Susan
Cracking Up
I Knew The Bride
Heart Of the City

Extralåt
(What's so funny) 'bout peace love and understanding

Låtkommentaren: Det var som sagt en bred blandning av nya, gamla och outgivna låtar i konserten där faktiskt bara två låtar hade hämtats från det aktuella albumet ”Nick the knife”. Däremot fick Paul Carrack chansen att promota sitt kommande soloalbum med tre låtar, ”Always better with you”, ”Lesson in love” och ”A Little unkind”, plus hans Squeeze-hit ”Tempted”.
   Även "Wish you were here" var ny. Den kom på skiva först ett år senare, på albumet "The abominable showman".

/ Håkan

Nick Ashford (1941-2011)

Postad: 2011-08-28 22:08
Kategori: Minns

En Motown-låtskrivare har gått ur tiden. Nickolas Ashford, som jag gärna fullt ut vill skriva hans namn, var tillsammans med sin fru Valerie Simpson en av Detroit-skivbolagets största låtskrivarteam på 60-talet strax under Holland-Dozier-Holland, Smokey Robinson och Norman Whitfield/Barrett Strong.
   Första gången jag kom i kontakt med en Ashford/Simpson-låt var den magiska Marvin Gaye/Tammi Terrell-duetten ”Ain’t no mountain high enough” 1967. Den följdes upp av ”Your precious love” och ytterligare sju duettsinglar som alla utom en var skrivna av Ashford/Simpson-duon. Bland annat de mycket fina låtarna ”Ain’t nothing like the real thing” och ”You’re all I need to get by”.
   De skrev tillsammans även sporadiska låtar åt andra Motown-artister men fick det fullständiga ansvaret att producera och skriva låtar till Diana Ross första soloskivor sedan hon lämnat Supremes 1970. Hitsingeln ”Reach out and touch (somebody’s hand” och albumen ”Diana Ross” och ”Surrender” hette deras samarbete.
   De låg givetvis också bakom låtarna på Valerie Simpsons försök att tidigt 70-tal göra en solokarriär som sångerska. Motowns ointresse att marknadsföra Valeries skivor gjorde att duon lämnade bolaget och började skriva åt andra artister. Innan Valerie och Nick på 80-talet på nytt tog upp sin artistkarriär som duo och 1985 fick en stor hit med låten ”Solid”. En rejäl pophit men knappast lika odödlig som deras Motown-klassiker.
   Nick Ashford dog av strupcancer 22 augusti 2011.

/ Håkan

Soundtracks: "A bugs life"

Postad: 2011-08-26 07:57
Kategori: Soundtracks

A BUG'S LIFE (Walt Disney, 1998)

Säsongens första skiva i soundtrack-kategorin är på en musikalisk medioker nivå. ”A bug’s life” är ett klassiskt soundtrack med få traditionella låtar och väldigt många anonyma instrumentala passager. Allt komponerat och framfört av Randy Newman.
   Långt innan Randy Newman blev känd som låtskrivare och artist inledde han sin musikaliska karriär med att skriva ett tv-soundtrack 1965. Han kom från en släkt där farbröder (Alfred Newman skrev bland annat musiken till ”Airport”) och kusiner var etablerade filmmusikkompistörer så det blev snart naturligt även för Randy att skriva filmmusik.
   Musiken till ”Ragtime” (1981), ”The natural” (1984), ”Parenthood” (1989), ”Avalon” (1990), ”Maverick” (1994), ”Paper” (1994), ”Toy story” (1995) och ”James and the giant peach” (1996) och många, många fler kom från hans penna innan han skrev musiken till den tecknade Walt Disney-filmen “A bug’s life”. Han var under de här åren så flitigt anlitad filmkompositör att hans egen artistkarriär fick stå tillbaka.
   Soundtrackets enda konventionella låt är ”The time of your life” som sjungs av Randy Newman efter känd modell av lite historisk prägel. De nitton övriga spåren på skivan är mer eller mindre korta men ofta dramatiska musikstycken, från storbandsjazz till klassiska symfonier. Musik som står sig ganska slätt och blir tämligen intetsägande utan hjälp av tecknade filmbilder.
   ”A bug’s life” handlar om en myras liv men musiken låter allt som oftast som humlans flykt…

Innehållet:
1. The Time of Your Life
2. The Flik Machine   
3. Seed to Tree
4. Red Alert Listen
5. Hopper and His Gang   
6. Flik Leaves   
7. Circus Bugs
8. The City   
9. Robin Hood   
10. Return to Colony   
11. Flik's Return
12. Loser Listen
13. Dot's Rescue   
14. Atta   
15. Don't Come Back   
16. Grasshoppers' Return
17. The Bird Flies
18. Ants Fight Back   
19. Victory   
20. A Bug's Life Suite   

/ Håkan

Profillös grupp

Postad: 2011-08-24 07:50
Kategori: 80-talskonserter

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/12 1983.

KONSERT
ALEX’S PROCUSSION
Lord Nelson, Örebro 15 december 1983


Den musikaliska kvalitén kan aldrig bli summan av de medverkandes tidigare förtjänster. Så kallade supergrupper, med stjärnspäckad laguppställning, kan sällan skryta med rent musikaliska framgångar. Den kommersiella succén, om den ens förekommer, brukar mer bygga på de individuella medlemmarnas intressanta bakgrund än den musikaliska produkt de företräder.
   Alex’s Procussion, en svensk motsvarighet till ovannämnda fenomen, hade därför inga större förväntningar att infria på ett särdeles tomt Lord Nelson på torsdagskvällen. Utan spektakulär frontperson och/eller skivframgångar är det onekligen svårt att dra folk till livekonserter i dagens Sverige.
   Med endast en singel i ryggen blev konserten med gruppen en uppvisning i en massa nya, okända och oprövade låtar. En svår balansakt även inför en liten publik.
   För att innehålla så många kända musiker spelade Alex’s Procussion lättsam och publikfriande musik. Enkel popmusik på gränsen till disco som vanligtvis brukar hetsa upp ungdomar i massor på Lord Nelsons dansgolv på helgerna. Live en torsdagskväll var det inte lika populärt.
   Samtidigt som det var mycket skickligt utfört så framstod gruppen ändå väldigt profillös med få möjligheter att tillföra energi i den svenska pop- och rockmusiken.

Rolf Alex: trummor
Lars Hoflund: bas och sång
Håkan Mjörnheim: gitarr
Tomas Opava: percussion
Hans Engström: keyboards
Tony Qwarnström: sång

/ Håkan

LIVE#36: Ulf Lundell 1985

Postad: 2011-08-22 07:46
Kategori: Bästa konserter



Bilder: Anders ErkmanPressuppbådet på Ulf Lundells turnépremiärkonsert i Falun var, som ni ser på bilden ovan (jag är 4:a från vänster), enormt. Inte bara framför Ulf och musikerna utan även bakom (se lilla bilden nedan).

ULF LUNDELL
Lugnet, Falun 12 november 1985


Jaha, tänker ni kanske. Ulf Lundell på sista plats? Men för det första kommer det med all säkerhet fler Lundell-höjdarkonserter på min lista. Och för det andra är det stor konkurrens på en lista med bara 36 konserter av de närmare tusen konserter jag har upplevt.
   Så trots den blygsamma placeringen var premiärspelningen på höstturnén 1985 en alldeles lysande konsert. Genomförd under extremt pressade förhållanden och förutsättningar för den jagade Ulf Lundell.
   1985 var ett turbulent år för Ulf Lundell. Han stod mitt i en uppslitande skilsmässa, inspelningen av den senaste skivan ”Den vassa eggen” genomfördes under svåra förhållanden (både musikaliskt och personligt, där jakten på ett nytt sound nästan tog kål på musikerna samtidigt som en oberäknelig Lundell drack regelbundet…) och sommarturnén skakades av åtskilliga skandaler där Lundell påstods ha varit onykter på scen.
   Det var alltså med ett stort revanschsug Ulf Lundell skulle bevisa att han fortfarande var en stor artist, en fokuserad scenpersonlighet och fullt koncentrerad med stark röst. Och det skulle han prestera inför en större pressbevakning än jag någonsin upplevt kring en svensk artist.
   Jan-Erik Sundqvist sände direkt i Sveriges Radio, fotograferna flockades och de skrivande journalisterna trängdes vid presskonferensen efter konserten. Och jag lämnade nedanstående rapport i Nerikes Allehanda 14 november 1985. Jag recenserade inte Falun-konserten i detalj men Örebro-konserten fyra dagar senare har jag recenserat här. Kommentarer kring konsertlåtarna i Falun följer också längre ned på den här sidan.
   Ulf Lundell stod alltså pall för trycket utifrån och sin egen nervositet och levererade en makalöst koncentrerad föreställning.
   Bandet som kompade Ulf Lundell hösten 1985 var till hundra procent identiskt med kärnan av musiker som medverkade på det aktuella albumet ”Den vassa eggen”. Hasse Olsson, Janne Bark och Backa Hans Eriksson turnerade med Lundell hösten 1982 medan Niklas Strömstedt inte spelat live med Lundell sedan 1980. Tim Werner var identisk med Werner Modiggård eller Raga De Gosch, trummisen i Eldkvarn, och Pelle Sirén kom närmast från X-Models.

Den här artikeln/intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/11 2011.

SVÅRASTE PREMIÄREN DET BÄSTA AV LUNDELL

- Det var mycket nervöst. Premiär är alltid premiär och just den här gången svårast av dem alla. En konsert inte lik någon annan, berättar en mycket samlad och förvånansvärt lugn men lycklig Ulf Lundell efter turnépremiären i Lugnets Idrottshall i Falun i tisdagskväll.
   Det var ett enorms pressuppbåd från tidningar, radio och tv som bevakade evenemanget. Efter sommarens uppslitande turné har hela hösten varit fylld av spekulationer som ytterligare ökat trycket på Ulf Lundell själv.
   - Revansch, för vad då?, svarade Ulf på en fråga om den här turn´+en skulle gå bättre äni somras, Jag tyckte sommarens konserter var bra. Berusad eller inte berusad, man kan bli hög på rockmusik också.
   Han har tagit kritiken från sommarturnén på rätt sätt och genomför en alltigenom bländande och koncentrerad konsert med en effektiv speltid på nästan tre timmar! En psykisk och fysisk mycket ansträngande arbetsuppgift.
   - Jag har tränat hårt. Jag har sprungit mycket så nu kan jag Djurgårdens alla grusvägar. Jag har till och med blivit överfallen av gäss, säger Ulf och skrattar.
   Traditionellt brukar Lundells höstkonserter ”bara” vara en tjockare och längre variant av folkparksgigget. Men den här gången har han stuvat om rejält i repertoaren. Och slopat många av sina gamla klassiker.
   - Vi har tagit bort det som inte känns angeläget för oss längre. Det känns inte rätt att sjunga "67” när det är 85 men ”Rialto” kan jag nog sjunga när jag själv är 85.
   Den långa konserten innehåller trettio låtar med en rejäl portion från senaste albumet ”Den vassa eggen” som på mindre än två veckor har sålts i 80 000 ex och i dagarna gått upp på försäljningslistans förstaplats.
   Dubbelalbumet handlar mycket om Ulfs skilsmässa men han anser den inte vara en privat platta.
   - Jag berättar allmängiltiga händelser. Jag har träffat massor med människor i samma situation som har berättat för mig. Du kan sätta dig i en taxi och få ett helt liv berättat på tio minuter.

Nu söker Ulf trygghet hos bandet som omger honom. Det märktes på skivan och på konserten blir det ännu tydligare.
   - Bandet betyder mer än någonsin. De medverkar på ett helt annat sätt än mina tidigare band. De har varit med och utformat låtarna och är mycket aktiva när det gäller arrangemang.
   - Hasse Olsson, Janne Bark och grabbarna i bandet har repeterat i närmare en månad och Ulf Lundell anslöt sig till sällskapet mindre än två veckor innan premiären. Därför är denna Lundell-konsert det största musikaliska som ett svenskt band har gjort på svensk mark.
   Även Ulf är i strålande form och står här hela den långa distansen ut. Överhuvudtaget är tempot piggare och kommentarerna mellan låtarna är hänsynsfullt rappare och kortare. Det är häpnadsväckande hur han har samlat ihop sig med minsta möjliga uppladdning.
   Ulf var nöjd med publiken (2 500 personer) i Falun fast den var både lugn och städad.
   - Det var en fantastisk publik. Det är ett krävande program vi har, med bland annat två helt nya låtar, så här tar vi inte ut några segrar i förskott. Men det är härligt att vara tillbaka inomhus igen. Inom väggar och tak kan man göra ballader som ingen annanstans och överhuvudtaget skapa bättre ljud, ljus och rockmusik.
   Det är en sammanbiten, disciplinerad, målmedveten och inte minst revanschsugen Ulf Lundell som genomför höstturnén som på lördag kommer till Örebro och Ishallen.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Hasse Olsson: keyboards/orgel
Niklas Strömstedt: keyboards/piano och sång
Backa Hans Eriksson: bas
Janne Bark: gitarr och sång
Pelle Sirén: gitarr
Tim Werner: trummor

Låtarna:
19:32

Aldrig nånsin din clown
Den vassa eggen
Chans
Kyssar och smek
Ryggen fri
Bente
Inte ett ont ord
I kvinnors ögon
Främmande stad
En ängel på isen
Lit de parade
20:36

Paus

21:01

Nytt liv
Glad igen
När jag kysser havet
Mellan hägg och syren
Vi kunde ha älskat
Aldrig så ensam
En fri man i stan
Tuff match
Min vandrande vän (Cinnamon girl)
Lycklig, lycklig
Kär och galen
Öppna landskap

22:08
Extralåtar

Sanna (Sandy)
Om du måste gå (If you gotta go, go now)
Innan dom stänger
Bättre tider
(Oh la la) Jag vill ha dej
Snart kommer änglarna att landa
22:43

Extra extralåt

Rialto
22:53

Låtkommentaren: Av konsertens 30 låtar är tolv låtar hämtade från det aktuella albumet ”Den vassa eggen”. ”Innan dom stänger” är från den akustiska soloskivan ”12 sånger” men framförs här med hela bandet. ”Mellan hägg och syren” är en exklusiv originallåt som vid tillfället var outgiven med Ulf. Länge en exklusiv outgiven Lundell-originallåt. Innan den spelades in i augusti 1995 och gavs ut på samlingsskivan ”Slutna rum” (1995).
   Av konsertens tre coverlåtar, alla med svenska texter av Ulf, fanns bara en på skiva 1985, ”Sanna” från ”Sweethearts”-skivan. ”Om du måste gå” är endast utgiven i en akustisk demo på ”Under vulkanen”-boxen och någon gruppversion finns inte på skiva. Och ”Min vandrande vän” kom inte på skiva förrän 1988 som singel-b-sida till ”Villig”.

/ Håkan

Bästa Konserter blir fokus under hösten och våren

Postad: 2011-08-21 09:50
Kategori: Blogg


Konserter blir höstens och vårens tema på Håkans Pop. Jag ska lista mina 36 bästa konsertupplevelser. (Ingen av konserterna, vars biljetter finns med på bilden, är dock med på listan...)

Efter en nästan tyst vecka på det här utrymmet drar Säsong 9 igång imorgon. Det är alltså exakt fyra år sedan jag startade den här sidan. Först i ganska anspråkslösa former men med tiden, via kontakter med läsare och nya vänner som främsta inspiration, tycker jag mig ha skapat struktur i mitt arbete att gräva mig djupt i minnen och samtidigt förklara och berätta om rockhistorien. Det har varit gränslöst roligt, enormt tidskrävande (fråga min fru!) och varje sekund har varit intressant.
   Just det intressanta fortsätter på högsta nivå under kommande två säsonger. Konserter är det stora temat, jag kommer nämligen redovisa mina 36 absolut bästa konsertupplevelser i en förhoppningsvis spännande och nedräknande lista som inleds imorgon med plats 36 och avslutas framåt våren med nummer 1.
   Jag har samlat mycket information kring varje konsert. Grunden är min ursprungliga konsertrecension och eventuell låtlista med kommentarer, affischer, biljetter och andra bilder plus en inledande text med detaljer som idag placerar in konserten i sitt historiska sammanhang.

Jag har genom alla tider, i alla fall från tidigt 70-tal till idag, ofta inspirerats på konsert där den totala känslan, den fysiska samhörigheten och ibland intimiteten sällan går att jämföra med skivlyssning. På 80-talet skrev jag artiklar med rubriker som ”Stöd den levande rocken i Örebro”, ”Levande musik lever live” och ”Rockmusik bäst live” och gick just då på fler konserter än jag kommer ihåg. I februari 1987 skrev jag:
   ”Det är roligt att gå på rockkonsert. Att se det man hör och samtidigt höra det man ser är det överlägset bästa sättet att uppleva rockmusik”.
   Nu har jag valt att sammanställa en lista på mina bästa konsertupplevelser, inte bara från 80-talet, och nedräkningen kommer att tangera alla decennier sedan 70-talet. Både stora som små konserter kommer att förekomma bland mina favoriter.
   Under ”Mina konserter” (klicka på Ulf Lundell-fotot i högerspalten) har jag radat upp alla mina konsertbesök sedan 1971, många numera länkade till mina ursprungliga konsertrecensioner. Jag har inte orkat att räkna ut exakt hur många konserter jag har upplevt men det är säkert runt tusen av vilka alltså 36 har hamnat högst på min hårt prioriterade lista.
   I somras skrev jag en konsertrecension som i tidningen fick rubriken "Konsert som jag sent eller aldrig kommer att glömma". Det finns med andra ord också konserter som jag har glömt eller förträngt av en eller annan orsak. ”Bästa konserter”-följetongen kommer därför under hösten och våren att ackompanjeras av just de där mindre anspråkslösa konsertminnena. Kort och gott de små autentiska konsertrecensionerna jag skrev på 80- och 90-talet. Allt för att få en rättvis balans på rapporteringen och en helhetsbild av mina konsertupplevelser.   
   Välkommen till alla konsertminnen!

Men det finns mer på dagordningen inför hösten. När jag inledde kategorin Soundtracks för två år sedan berättade jag att jag hade 20 skivor att redovisa. Jag har fram till nu skrivit om 39 soundtracks, alla med intressanta och exklusiva musikinslag, och det finns ytterligare några att uppmärksamma. Detsamma gäller Tribute-skivor vars antal hela tiden ökar. Jag fick i somras en Buddy Holly-tribute, ”Rave on”, i min hand och det ryktas om en kommande Hank Williams-tribute med bland annat Bob Dylan. Och det finns ytterligare skivor att redovisa med låtar av exempelvis John Prine, George Harrison, Gene Clark, Emitt Rhodes och Sonja Åkesson.
   Det gäller också Coverskivor, artister som gör en hel skiva med genomgående covers, som jag kommer ha fullt upp med under både hösten och våren. Exempelvis Andrea Corrs skiva från i våras eller Warren Zevons obskyra coverskiva tillsammans med REM under pseudonym.

Sedan hoppas jag inom några veckor vara klar med min (och Lasse Kärrbäcks) diskografi över Nick Lowes totala skivutgivning. Den kommer även att inkludera allt som Nick Lowe har producerat (speciellt till Elvis Costello) och alla exklusiva låtar som han har givit bort till andra artister.
   Jag har sedan 1 augusti lyssnat på Nicks nya album "The old magic" nästan dagligen. En fantastisk skiva som släpps 12 september och helgen innan kommer den här sidan att präglas av Nick Lowes skivhistoria, recension av nya skivan och massor av andra Lowe-relaterade artiklar.

Välkommen till Säsong 9 på Håkans Pop!

/ Håkan

Sommar 2011:50

Postad: 2011-08-16 07:52
Kategori: Sommar 2011

#1: JOHN HIATT: Bring the family
Spotify

Vilken final på min sommarserie om i mina öron 80-talets bästa album. John Hiatts ”Bring the family” i topp och här kan ni se och höra skivans samtliga låtar (utom singeln ”Thing called love”) från samma konsert: En tv-konsert i Hamburg 9 oktober 1987. Live med The Goners: Sonny Landreth, gitarr, Ken Blevins, trummor, och David Ranson, bas.
   Följande låtar framförs i samma ordning som på skivan: ”Memphis in the meantime”, ”Alone in the dark”, ”Lipstick sunset”, ”Have a little faith in me” (med Hiatt bakom pianot), ”Thank you girl”, ”Tip of my tongue”, ”Your dad did”, “Stood up” och “Learning how to love you”.
   “Thing called love”, på slutet, är istället hämtad från en konsert 1997 i tyska Lorelei där Hiatt kompades av bandet The Nashville Queens: David Immerglück, sologitarr, Davey Faragher, bas, och Gary Ferguson, trummor.





















/ Håkan

Sommar 2011:49

Postad: 2011-08-15 07:52
Kategori: Sommar 2011

#2: WARREN ZEVON: Sentimental hygiene

Sex fantastiska låtar från Zevons mästerverk. Originalvideon till titellåten, ”The factory” (audio), den tecknade videon till “The heartache”, “Boom boom Mancini” live på Letterman, “Leave my monkey alone” är en udda låt och en udda video och sedan “Evene a dog can shake hands” (audio).













/ Håkan

“Dirty jeans and mudslide hymns”

Postad: 2011-08-14 10:50
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/8 2011.

John Hiatt
Dirty jeans and mudslide hymns
(New West)


John Hiatt har varit som en gammal vän sedan över trettio år tillbaka. Ofta omtyckt och älskad, med skivor som tillhör de bästa klenoderna i samlingen, men också en artist som har haft sina mycket naturliga svackor och vågdalar. Under senare år har skivorna haft en rutinmässigt intetsägande elegans. Icke alls usla men händelsefattiga och småtråkiga.
   Den negativa trenden återfinns även på den nya skivan, med tunga trista bluesrytmer som är allt annat än personliga. Jag skyller då allt på nye producenten Kevin Shirley, som jobbat med Aerosmith, Journey och Iron Maiden, när det skulle kunna ha blivit så magiskt med exempelvis T-Bone Burnett eller Daniel Lanois i inspelningsstudion. Som lyft presentationen från det mediokra till det spännande.
   När jag sedan lyssnat närmare några gånger upptäcker jag trots allt flera bra låtar, bland annat hitmässiga ”I love that girl” och bilåkarlåten ”Detroit made”, innan de smäktande balladerna dyker upp och förvandlar helheten på ”Dirty jeans and mudslide hymns” till Hiatts bästa skiva sedan ”Master of disaster”.
   Skivans bästa parti inleds med den långa akustiska ”Hold on for your love”, spetsad med en läcker mandolin, fortsätter med småputtriga ”Train to Birmingham” och countryrockfärgade ”Adios to California” innan skivan avslutas med den innerliga och vemodiga kärleksbetraktelsen av New York, den lätt U2-influerade ”When New York had her heart broke”, som naturligtvis handlar om terrordådet så gott som tio år efteråt.
   Nya skivan är givetvis inte kvalitetsmässigt jämförbar med ”Riding with the king”- och ”Bring the family”-skivorna men är stundtals på en riktigt godkänd John Hiatt-nivå.

/ Håkan

Sommar 2011:48

Postad: 2011-08-14 07:53
Kategori: Sommar 2011

#3: ULF LUNDELL: Längre inåt landet
Spotify

Först två låtar i audio, titellåten (ger mig rysningar ä’n i dag) och ”Främlingar”. Sedan två liveupptagningar från Stockhgolms Konserthus 1982, ”Odysseus” och den fina gruppversionen av ”Ryggen fri”.









/ Håkan

Sommar 2011:47

Postad: 2011-08-13 07:58
Kategori: Sommar 2011

#4: GRAHAM PARKER: The Monas Lisa’s sister

Fem låtar i olika skepnad. ”Get started. Start a fire2 (MTV-videon), samma låt live från Lettermen, ”Blue highway” (audio), ”Back in time” från en konsert på Teatro Toscanini, Chiari, Italien 25 april 1998 och ”Don’t let them break you down” (audio).











/ Håkan

Sommar 2011:46

Postad: 2011-08-12 07:57
Kategori: Sommar 2011

#5: TOM PETTY: Full moon fever
Spotify

Sex Tom Petty-låtar: “Free Falling” (Official Music Video), “Yer so bad (Official Music Video), “A face in the crowd” (Official Music Video), “Love is along road “ (live), “Runnin’ down a dream” (Official Music Video) och “I won’t back down” (Official Music Video) med Ringo Starr på trummor och Jeff Lynne/George Harrison I kören.













/ Håkan

Sommar 2011:45

Postad: 2011-08-11 07:57
Kategori: Sommar 2011

#6: MAGNUS LINDBERG: Röda läppar

Titellåten live från Tv4. Långsam och magisk. Med bara Kaj Söderströms orgel som komp förutom Magnus eget mycket fina munspel. Sedan spelar Magnus Lindberg Band ”Tårar över city” på Union Scene i Drammen. Amatörupptagning men energin och passionen som Magnus levererar är sann.





/ Håkan

Sommar 2011:44

Postad: 2011-08-10 07:56
Kategori: Sommar 2011

#7: SQUEEZE: East Side Story

Många fina Squeeze-låtar. “Tempted” (musikvideo), “Is that love” (musikvideo), “Labelled with love” (audio), “Piccadilly live” (live från Regal Theatre 1982) och den Dave Edmunds-producerade “In quintessence” (audio).











/ Håkan

Sommar 2011:43

Postad: 2011-08-09 07:55
Kategori: Ingen

#8: THE COSTELLO SHOW: King of America
Spotify

“Brilliant Mistake” och “Lovable” live (Tokyo 21 november 1987) med Elvis Costello & The Confederates med Nick Lowe som gäst. Sedan “Jack of all parades” (videofilm) och “Sleep of the just” (audio) med låttexten i bild.









/ Håkan

Sommar 2011:42

Postad: 2011-08-08 07:55
Kategori: Ingen

#9: JOHN MELLENCAMP: The lonesome jubilee
Spotify

Fyra musikvideo med John Mellencamp. “Paper In Fire”,”Check It Out”, “Cherry bomb” och “Hard Times For An Honest Man”.









/ Håkan

Inte magiskt men ett musikaliskt fyrverkeri

Postad: 2011-08-07 21:48
Kategori: Konserter



KONSERT
"PACKMOPEDSTURNÉ 11"
Göran Samuelsson/Plura/Dregen/Per Persson/Pernilla Andersson
Rottneros Park, Sunne 6 augusti 2011
Konsertlängd: 19:10-20:08 och 20:35-22:00 (141 minuter)
Min placering: ca 30 meter snett till vänster.


På lördagskvällen avslutades årets upplaga av Packmopedturnén som sedvanligt har genomförts intensivt runt om i Värmland. Tretton konserter på tretton kvällar och vi fick förmånen att uppleva avslutningskvällen i Rottneros Park. Förutom kvällen innan i Arvika har vädret varit toppen på turnéns samtliga kvällar.
   Tjugo minuter innan konsertstart i Rottneros Park rullade, till publikens applåder, samtliga artister in i parken på sina mopeder till den förhållandevis lilla gräsytan där scenen placerats. Tala om anspråkslös entré men det är just det anspråkslösa som har varit turnéhistoriens viktigaste signatur. En historia som startade 1992 och med bara två undantag genomförts varje år sedan dess.
   Fram till Sunne hade nio av årets tolv konserter varit slutsålda, ett rejält publikrekord hade satts i Kil med 1200 personer, samtliga konserter (utom Arvika) genomfördes i strålande solsken och cirka 11 000 personer har sett årets upplaga av Packmopedsturnén. Dessutom har deras senaste projekt med målade hjulfälgar, som de enligt legenden har plockat upp i Värmland på vägen mellan konserterna, som de sedan auktionerat ut bidragit med nästan 40 000 kronor till Läkare Utan Gränser.
   Årets Packmopedskonsert är mer ett anspråkslöst fyrverkeri i spontanitet och osannolik naturlighet än ren musikalisk magi. Den lämnar ett stort och varmt leende efter sig och med alla artister på scen samtidigt hela tiden blev det ett hejdundrande party när många starka låtar och underbara framträdanden avlöste varandra.
   Plura, som presenterades av Dregen som ”Presidenten av Peking”, var något av föreställningens mest populäre huvudman vid sidan av kapellmästaren och initiativtagaren Göran Samuelsson vars sånger har en politisk och mänsklig klang som går genom märg och ben. Plura passade på att framföra några av sina bidrag till tv-serien Så mycket bättre där han tolkade låtar av Petter (”Logiskt” där texten personifierats av Plura) och Christer Sandelin (”Det hon vill ha”) vid sidan av sina egna klassiker ”Kärlekens tunga” och ”Fulla för kärlekens skull”.
   Återkommande Pernilla Andersson, hon var med på 2009-upplagan av Packmopedsturnén, var en frisk fläkt både verbalt mellan låtarna, ”den här turnén har givit arslet ett ansikte” var en skön beskrivning av två veckors mopedåkande, och sångmässigt. Hennes version av Olle Ljungströms ”Jag och min far” bakom pianot i en duett med sin man Dregen var nog kvällens absoluta höjdpunkt. Men även ”Johnny Cash & Nina P” och ”Desperados” var fina melodiska inslag.
   Dregen går från klarhet till klarhet och kommer snart bli lika folkkär som Plura, tro mig. Både hans sympatiska kommentarer mellan låtarna, de egna sånginsatserna och låturvalet hade energi och personlighet. Magnus Ugglas ”Varning på stan”, Docent Döds superklassiker ”Solglasögon” och avslutande ”Jonny Gitarr”, Ulf Lundells ”översättning” av Chuck Berrys ”Johnny B Goode”, var kvällens största energiska ögonblick.
   Men Per Perssons snabba och mycket fina ”Tusen dagar härifrån” var inte långt efter liksom ”Bortom månen och mars”. Annars var nog Persson den som kände sig mest obekväm i sammanhanget på den välfyllda scenen. Kanske saknade han sitt Pack i allmänhet och dragspelaren Magnus Lind i synnerhet?
   På en konsert med massor av gemytliga och naturliga ögonblick och en fantastisk final när samtliga artister sjöng en vers i Göran Samuelssons ”Dom som byggde landet” som kryddades av ett blixtrande fyrverkeri över den klara sommarkvällshimlen.

Bandet:
Göran Samuelsson, gitarr och sång
Bengan Blomgren, gitarr
Robert Henriksson, trummor
Fredrik Svensson, bas
Bengt Bygren, keyboards

Låtarna:
Bomerang (Göran)
Hanna (Per)
Varning på stan (Dregen)
Logiskt (Plura)
Johnny Cash & Nina P (Pernilla)
Bortom månen och mars (Per)
Solglasögon (Dregen)
Kärlekens tunga (Plura)
Dansa med dig (Pernilla)
Pojkar, pojkar, pojkar (Plura)

Paus

Mördar-Anders (Per)
Vanliga människor (Göran)
Kasta sten (Pernilla)
Tusen dagar härifrån (Per)
Tunn is (Göran)
Desperados (Pernilla)
Det hon vill ha (Plura)
Jonny Gitarr (Dregen)

Extralåtar
Den enda som du har (Göran)
Sjösättningsrap (Göran)
De som byggde landet (Göran+Pernilla+Plura+Per+Dregen)



/ Håkan

Sommar 2011:41

Postad: 2011-08-07 07:54
Kategori: Sommar 2011

#10: U2: The unforgettable fire
Spotify

Först tre video: titellåten, ”Pride” och ”A sort of homecoming”. Sedan korta ”MLK” live och ”Bad” från Live Aid 23 juli 1985, en över 12 minuter lång liveversion inför ett fullsatt Wembley med inslag av Lou Reeds ”Satellite of love”, “Walk on the wild side”och Stones ”Ruby Tuesday”.











/ Håkan

Sommar 2011:40

Postad: 2011-08-06 07:54
Kategori: Sommar 2011

#11: WILLIE NILE: Willie Nile

Fyra Willie Nile-låtar. “Vagabond moon”(live 2009) “She’s so cold” (live 2009), “Old men sleeping on the bowery” (audio) och “Across the river” (Live 2009) med Willie vid pianot.









/ Håkan

Sommar 2011:39

Postad: 2011-08-05 07:53
Kategori: Sommar 2011

#12: WRECKLESS ERIC: Big smash!

“A pop song” (Video inspelad på Stiff-kontoret), “It'll Soon Be The Weekend” (audio), “Broken doll” (audio) och sedan fyra livelåtar från 1980 i en rad (audio): ”Back In My Home Town”, “Tonight” “I Can Be Your Hero” och “Semaphore Signals”.









/ Håkan

Sommar 2011:38

Postad: 2011-08-03 07:53
Kategori: Sommar 2011

#13: BRUCE SPRINGSTEEN: The river
Spotify

“The ties that bind” (live Barcelona), “Jackson cage” (Live på Capital Centre i Landover, MD, 24 november 1980), “Independence Day” (Live samma konsert), “Cadillac ranch” (live Toronto 1984) med långt Max Weinberg-intro och titellåten live på Fleet Center i Boston MA 26 augusti 1999 med ett
2 minuter långt Clarence Clemons-intro på saxofon.











/ Håkan

Sommar 2011:37

Postad: 2011-08-01 07:52
Kategori: Ingen

#14: PAUL CARRACK: Suburban voodoo

“I need you” (live men playback), “From now on” (audio), “A little unkind” (audio), “Lesson in love” (live/audio mars 1982) och “Out of touch” (live med Squeeze 1981).











/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (423)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 2011 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.