Blogginlägg

“Dirty jeans and mudslide hymns”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/8 2011.

John Hiatt
Dirty jeans and mudslide hymns
(New West)

John Hiatt har varit som en gammal vän sedan över trettio år tillbaka. Ofta omtyckt och älskad, med skivor som tillhör de bästa klenoderna i samlingen, men också en artist som har haft sina mycket naturliga svackor och vågdalar. Under senare år har skivorna haft en rutinmässigt intetsägande elegans. Icke alls usla men händelsefattiga och småtråkiga.
   Den negativa trenden återfinns även på den nya skivan, med tunga trista bluesrytmer som är allt annat än personliga. Jag skyller då allt på nye producenten Kevin Shirley, som jobbat med Aerosmith, Journey och Iron Maiden, när det skulle kunna ha blivit så magiskt med exempelvis T Bone Burnett eller Daniel Lanois i inspelningsstudion. Som lyft presentationen från det mediokra till det spännande.
   När jag sedan lyssnat närmare några gånger upptäcker jag trots allt flera bra låtar, bland annat hitmässiga ”I love that girl” och bilåkarlåten ”Detroit made”, innan de smäktande balladerna dyker upp och förvandlar helheten på ”Dirty jeans and mudslide hymns” till Hiatts bästa skiva sedan ”Master of disaster”.
   Skivans bästa parti inleds med den långa akustiska ”Hold on for your love”, spetsad med en läcker mandolin, fortsätter med småputtriga ”Train to Birmingham” och countryrockfärgade ”Adios to California” innan skivan avslutas med den innerliga och vemodiga kärleksbetraktelsen av New York, den lätt U2-influerade ”When New York had her heart broke”, som naturligtvis handlar om terrordådet så gott som tio år efteråt.
   Nya skivan är givetvis inte kvalitetsmässigt jämförbar med ”Riding with the king”- och ”Bring the family”-skivorna men är stundtals på en riktigt godkänd John Hiatt-nivå.

/ Håkan

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.