Blogginlägg

"Live at Mr. Frits: Barn Doors Spring Tour 2011"

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/9 2011.

ISRAEL NASH GRIPKA
Live at Mr. Frits: Barn Doors Spring Tour 2011
(Rootsy)

Knappt hade vi lyssnat färdigt på Brooklyn-killen Israel Nash Gripkas studioskiva ”Barn doors and concrete floors” förrän nästa skivattack kommer från amerikanen. Liveskivan, inspelad i Holland i våras, är liksom resultatet av den hajp som farit över de civiliserade delarna av Europa under denna sommar.
   Gripka har fortfarande en begränsad repertoar vilket betyder många repriser från studioskivan. Dessutom var ju studioskivan så pass livebaserat inspelad att versionerna inte skiljer sig så mycket åt. Lite längre solon och några längre avslutningar på låtarna är nästan det enda som skiljer.
   Trots den lilla sura invändningen är jag givetvis imponerad av Gripka med band, som råkar vara ett minst sagt okänt punkband från New York (The Fieros), som live genomgående är så där naturliga, avslappnat musikaliska och tämligen trendbefriade.
   De gör sin klingande och gitarrbaserade rockmusik på ett både tidlöst, personligt och faktiskt nytt sätt. De tar den så kallade gubbrocken in i en ny, yngre och fräckare generation. Där vi gamla stofiler kan rapa referenser som Springsteen, Neil Young, Tom Petty, Ryan Adams och Dylan men där styrkan tveklöst ligger hos Gripka själv, hans låtar och hans urkraft till röst.
   Här finns musikaliskt en mix av både melodiös pop, Stones-rock, folkrock, sydstatsrock och soul. Trots punkingredienserna i kompet så finns det smakfulla detaljer i arrangemangen även live. Den akustiska gitarren strax bakom den feta elektriska, ett vilt levande munspel och ett elegant körande på många låtar.
   Flera av de bättre låtarna på studioskivan upprepas som sagt, ”Fool’s gold”, ”Four winds” och ”Baltimore” (men upprörande nog inte ”Drown”), men här finns också några nya bekantskaper. Den tunga folkrocken i ”Evening” med fina moderna gitarrer, de enorma röstmusklerna (jämför John Fogerty) i ”Pray for rain” och den rytmiska covervarianten av Neil Youngs ”Revolution blues”.

/ Håkan

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.