Blogginlägg från augusti, 2008

Mer än en dans på rosor

Postad: 2008-08-31 11:18
Kategori: Blogg

Det här livet som recensent är inte bara en dans på rosor. Det kan vara bättre än så. Igår kväll var jag och Carina bjuden på efterfest/releaseparty för Jeremias Session Band.
   I Stora Hotellets festvåning hade det efter konserten i Stadsparken samlats folk från bandet, crew, bekanta och skivbolagsrepresentanter för att slappna av, festa och diskutera allt.
   Och det är då, speciellt efter positiva recensioner, ens person blir så viktig att tackandet blir som ett upprepande mantra. Jag är naturligtvis tacksam för all uppmärksamhet kring skrivna recensioner men det här jobbet är, ibland ska det tilläggas, så förbaskat enkelt: Skriv dina egna åsikter.
   Hade några fantastiska samtal i natt med Karin Wistrand, Olle Unenge, Clas Olofsson, Staffan Ernestam, Mats Ronander och Niclas Ekholm som gjorde det enkelt att slappna av efter en fantastisk konsert och en snabbt skriven och korthuggen recension som jag hoppas kunna lägga ut i sin långa helhet på tisdag på den här sidan.
   Höjdpunkten i natt var när den extremt skicklige lapsteel-gitarristen Clas Olofsson skulle förklara för mig hur svårt det är att spela lapsteel och i detalj beskrev hur instrumentet fungerade. Och att han nu tänker sig en fortsättning med pedalsteel. Jag förstod allt i detalj...

/ Håkan

Jeremias Session Band setlist

Postad: 2008-08-30 14:41
Kategori: Setlists


JEREMIAS SESSION BAND
Nora Folkets Park
30 augusti 2008


Hoppas inte att jag förstör spänningen inför kvällens konsert i Stadsparken, Örebro, genom att publicera fredagens autentiska setlista. En handfull överraskningar, massor av god musikalitet och ett röjigt slut.
   Jag kommer att recensera lördagskvällens konsert i Örebro och den kommer jag att publicera här på tisdag.

/ Håkan

Beröm från Lasse Wellander

Postad: 2008-08-30 01:21
Kategori: Blogg

Ja, mina kära läsare. Ni är minsann i gott sälskap, ni som läser den här sidan.
   För några timmar sedan träffade jag gitarrlegenden Lasse Wellander (Nature, ABBA, egna skivor, "Chess"-föreställningen och tusen andra skivor) som kom fram och berömde den här sidan.
   Platsen var Nora Folkets Park innan uppträdandet med Jeremias Session Band. Ett i övrigt utpräglat Örebroband med Staffan Ernestam och Karin Wistrand i spetsen där Wellander och hans vapendragare från 70-talet, Mats Ronander, gästade.
   Wellander vet vad han pratar om när det gäller hemsidor. Han är vid sidan av musikjobbet en duktigt professionell hemsidesproducent, se här på hans egen, och vet hur man gör en proffsig hemsida.
   

/ Håkan

John Holm

Postad: 2008-08-29 07:36
Kategori: Mina favoriter





Ibland är det en ynnest att få vara med från dag 1 när en stjärna föds. Pretentiöst, va? Men när jag fick JOHN HOLMS första album ”Sordin” i min hand i slutet på november 1972 var han verkligen ett oskrivet kort. En oslipad diamant eller en tilltufsad yngling med begränsade röstresurser. Kort sagt något nytt, tidigare ohört som enligt då gängse normer inte kunde sjunga.
   Det var andra tider då, visserligen mitt i den brinnande proggmusikens tidevarv när det ”beslutades” i stormöten att alla kunde sjunga, och det var nästan tre decennier innan Håkan Hellström skulle dyka upp som en våt dröm för alla som gillar det kärva, oslipade och skeva.
   Jag minns nästan än idag min reaktion när skivan hamnade i min hand. Först det matta och sträva Metronome-omslaget där det på framsidan prydligt opassande fanns en gul ”Promotion får ej säljas”-klisterlapp strax till vänster om den långhåriga och till synes rödhåriga ynglingen.
   Sedan det LP-stora texthäftet (idag ruskigt mycket tummat och slitet liksom hela omslaget) där John Holms minst sagt personliga poesi fanns tryckt bredvid uppräkningen av musiker på varje låt.
   Just det häftet har jag läst sida upp och sida ned under många år. Läst mig till hur gitarristerna Kenny Håkansson (då mest känd som Kebnekajse-medlem och numera i Dag Vag) och debuterande Rolf Wikström fick fritt spelrum på några låtar bland de övriga singer/songwriter-anpassade arrangemangen. Där akustiska gitarrer spelade den största rollen.
   I boxen ”Främmande natt” (1997) beskrivs ”Sordin” ingående. Som ett mästerverk, ett av de förnämsta svenska rockalbumen överhuvudtaget som ändå 1972 fick tämligen svala recensioner när den kom.

Själv var jag nog vid tillfället rätt nöjd med ”Sordin” men ändå smått chockad över John Holms sångröst. För 5 december 1972 skrev jag i Nerikes Allehanda:
   ”Det är en märklig skiva från början till slut. Definitivt ingen skiva man kan läsa läxor till. Man måste verkligen ta sig tid att lyssna på den för att kunna fälla ett avgörande.
   Första kontakten med John Holms hesa, skrovliga och lite omusikaliska röst kan få en på dåligt humör men faktum är att ju mer jag lyssnar så förstår jag att Anders Burman gärna ville knyta kontakt med denna kille.”

   Jag ägnar stor plats i recensionen åt ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg”, en låt som först lämnade ett frågetecken efter sig. Men jag förstod också att Holms jobb som vakare på sjukhus inspirerat till många låtar.
   ”Även de övriga av John Holms låtar innehåller mycket värme och kärlek och handlar om hur han upplever sin tillvaro.
   ”Sordin” kan om den spelas flitigt på radion väcka en viss uppskattning och krypa sig på publiken på samma sätt som Bernt Staf en gång gjorde”
, skrev jag slutligen. Vill inte på något sätt uppförstora min framtidsprofetia men ”Sordin” är en klassiker och håller lika bra idag som då att spela.
   Det blev naturligtvis omöjligt för den skygge John Holm att följa upp ”Sordin” på ett värdigt sätt. Dels ville han inte stå still och bara upprepa sitt sätt att sjunga och skriva låtar och dels gick det aldrig att hitta samma magiska sånger.
   I recensionen nämnde jag bara ”Ett enskilt rum på Sabbatsberg” av låtarna men den är verkligen fylld av akustiska vidunder till sånger, som ”Den öde stranden”, ”Sommaräng”, ”Långt bort härifrån” och ”Är det så det ska va” och de elektriska chockerna ”Svarte kungen” (om Jimi Hendrix) och ”Om den blå himlen”.

De följande två skivorna med Holm, ”Lagt kort ligger” och ”Veckans affärer lämnade mig kall och ointresserad och har aldrig funnits i min skivsamling. Dels hade jag kompisar som ägde skivorna och spelade låtarna och det räckte.
   Det räckte då och även idag att återvända till endast ett par av Holms låtar från den här tiden: ”Maria, många mil och år från här” och ”Främmande natt”.
   Den osedvanligt trulige Holm gick efter 1976 in i en 12 år lång tystnad där rykten och skvaller hela tiden florerade om hans tillstånd. Ändå hölls hans namn vid liv via ett kort inhopp på en Ulf Lundell-låt, Per Gessles cover av ”Den öde stranden”, Commando M Piggs cover av samma låt fast de döpte om den till ”Sommarn dör” och Ulf Lundells version av ”Maria, Maria” på en singel-b-sida. Och längtan på en comeback bara växte.
   Den där saknaden av en nyinspelad John Holm-skiva tog sig helt absurda uttryck. Så när hans fjärde album ”Verklighetens afton” kom våren 1988 hade jag inte kontroll på känslorna. Det kan jag, om inte förr, konstatera nu.
   Under rubriken ”John Holms fullt godkända comeback” recenserade jag skivan. Ändå understryker jag att den här skivan inte går att jämföra med någon av hans 70-talsplattor. Programmerat komp, utflykter i boogierock, soul och blues var inte heller enligt mitt recept. Det var egentligen bara en enda låt, ”Hon säger, le mot mig”, där det brände till ordentligt. Och jag märker idag att skivan är så gott som olyssningsbar.
   Där sprack den legendariska bubblan med ett brak – och John Holm försvann igen. Dök sporadiskt upp på två samlingsskivor, ”Taube” (1990) och ”Vilda fåglar” (1994), och fick en viss upprättelse på den mycket respektfulla boxen ”Främmande natt” (1997).
   Nästa John Holm-skiva ska vi också glömma fort och snabbt. ”Vägen till Californien” (1999) är huvudsakligen en coverskiva på svenska. Som varken musikaliskt, där den pendlar mellan dansband och country, eller text- och sångmässigt har så mycket att ge. Bland alla covers av Tom Waits, Hank Snow, Jesse Winchester gör han en egen ny låt, ”Ingen har en hy som du”, två gånger! Dessutom har han spelat in ”Maria, många mil från här och nu” igen. Om man vill vara snäll kan jag beskriva skivan som lättglömd.
   John Holm har gjort en lång karriär. Inte så många skivor, ännu färre höjdpunkter men mästerverket ”Sordin” kan ingen ta ifrån honom.
   John Holms namn ploppade upp i ett samtal med min arrangörsvän Dennis Karlsson som undrade om jag visste om Holm hade spelat in Ry Cooders "Across the borderline". Just då svarade jag nej men upptäckte den på ovannämnda "Vägen till Californien"-skiva. Och namnet John Holm hamnade åter i tankeverksamheten.

YouTube: Ljudfil av ”Maria, många mil och år från här”
Har felaktigt en bild av ”Sordin” som illustration, låten är från ”Lagt kort ligger”. Och sedan en intervju från Allsköns Musik 1975.




/ Håkan

Tributes: Nick Lowe

Postad: 2008-08-27 07:55
Kategori: Tribute-skivor


Labour of love (Telarc, 2001)
Underrubriken till den här kvicktänkta titeln är "The music of Nick Lowe" som ganska tydligt förklarar att det handlar om covers på Nick Lowe-låtar. Ett amerikanskt projekt, plus ett par engelska inslag, med ofta en USA-inspirerad inriktning på blues-, soul och country.

Initiativtagaren till den här tributeskivan, Bill Bentley, berättar i den intressanta omslagstexten hur han högaktar Nick Lowe som artist och låtskrivare men artisterna, som i flera fall är mindre kända namn i Europa, har ändå fått tolka Lowe-låtar fritt på sitt eget personliga sätt.
   Det är ingen musikaliskt direkt spännande hyllning till engelsmannen Nick Lowe även om alla ovannämnda genrer ligger nära till hands när det handlar om den uppskattade låtskrivarens låtar.
   Mina ögon och, framförallt, öron faller först på de två engelska bidragen. Graham Parker ger ”The rose of England” ett lätt cajunstuk och Elvis Costellos version av den tidiga Brinsley Schwarz-låten ”Egypt” (från ”Silver påistol”, 1972) är både Costello och Lowe i absolut toppform. Musikaliskt naket, lågmält och avskalat i en fantastisk ballad.
   Det övriga innehållet är som sagt mycket amerikaniserat i visserligen spontana men lite väl traditionella arrangemang för min smak. Ren cajun (Sleepy LaBeef), lågmäld country (Greg Brown), komisk rockabilly (Joe Clay), gospelsoul (Andrea Re), laidback ballad (Charlie Musselwhite), akustisk blues (Guy Davis) och poprock (Joe Louis Walker).
   Trots ett stadigt litet husband med G E Smith, gitarr, T-Bone Wolk, bas, och Steve Holley, trummor, så blir helheten splittrad och ojämn.
   Marshall Crenshaw briljerar dock på sina två bidrag. Så har han också fått två starka nummer på sin lott, ”Television” och ”Cruel to be kind”, där han ibland river av ett Albert Lee-inspirerat gitarrsolo.
   Tom Pettys bidrag, ”Cracking up” tillhör kategorin försumbart. Inte inspelad för det här projektet utan en gammal singel-b-sida från 1984. Därav den anspråkslösa hållningen.
   Men Dar Williams countryfierade version av ”All men are liars” passar nästan bättre för henne att sjunga än Nick Lowe en gång gjorde.

Skivans innehåll:
1. All Men Are Liars - Dar Williams   
2. The Rose Of England - Graham Parker
3. Cracking Up - Tom Petty & The Heartbreakers
4. Half A Boy And Half A Man - Sleepy LaBeef & C.J. Chenier   
5. Where's My Everything? - Greg Brown
6. Television - Marshall Crenshaw      
7. Shting Shtang - Joe Clay   
8. When I Write The Book - Andrea Re   
9. Cruel To Be Kind - Marshall Crenshaw      
10. Faithless Lover - Charlie Musselwhite      
11. Soulful Wind - Guy Davis & Levon Helm      
12. (What's So Funny 'Bout) Peace, Love And Understanding - Joe Louis Walker   
13. Egypt - Elvis Costello   

/ Håkan

Och läs både Mårthen och Joakim

Postad: 2008-08-26 16:05
Kategori: Blogg

När jag ändå har tangenterna nere så vill jag även hajpa två av mina andra vänner på nätet, Mårthen och Joakim.
   Mårthen har, efter en paus, återkommit i gammal god stil med sina tänkvärda funderingar om vardagen och dess problem.
   Och Joakim är, som ni kanske lärt er nu, en av mina bästa vänner som nu dessutom börjat blogga på "min" tidning.

/ Håkan

Läs Tobias Johansson

Postad: 2008-08-26 09:43
Kategori: Blogg

Kan naturligtvis inte låta bli att idag länka till den vänlige Tobias Johanssons mycket läsvärda bloggsida. Sidan finns ständigt med bland länkarna under "Vänner"-kategorin. Men speciellt idag finns det anledning att läsa Tobias sida extra noga.

/ Håkan

Brett och beskedligt när Ledin friade till publiken

Postad: 2008-08-26 07:48
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/8 2008.

KONSERT
Tomas Ledin
Stortorget, Örebro 23 augusti 2008
Konsertlängd: 21.03-22.34 (91 min)
Min plats: 100 meter snett till vänster från scenen


Tomas Ledin är allt det som exempelvis Lars Winnerbäck inte är. Publikfriare, allsångsledare och en mästare på flåshurtiga men intetsägande mellansnack. Men det var en minst sagt musikaliskt underhållande show han bjöd på när han intog Örebro City på lördagskvällen. Men det var med ett hårt sargat och bristfälligt ljud i bagaget.
   Under två dagar hade de byggt ett 5-våningshus till scen, fraktat hit en bildskärm av gigantiskt mått, monterat upp ett magnifikt strålkastarljus och sedan helt förbisett ett proffsigt mikrofonljud. Det var stundtals smärtsamt att konstatera hur Tomas Ledins sångröst fladdrade, texterna blev ofullständiga och hela stavelser föll bort. Rena katastrofen i ”En dag på stranden” men även i övrigt var det påtagligt undermåligt.
   När Ledin den här gången kom till Örebro så var det för en gångs skull inte som en del i någon längre turné utan på en tämligen exklusiv men reklamfinansierad gratiskonsert, förmodligen ”an offer you can’t refuse”.
   I skuggan av den glada, positiva och hårt sponsrade konsertkvällen, där reklambudskapet höll en tacksam lågmäld profil, var det som sagt bred underhållning för den breda publiken som var kvällens uppenbara ambition. Där det inte fanns något konstnärligt utrymme för varken de små uttrycken eller gesterna. Eller det vemodigt innerliga.
   När jag sedan sitter och sammanfattar Tomas Ledins framträdande var det, inte bara med anledning av ljudproblemen, en rätt beskedlig nivå på en förutsägbar och strikt hitinriktad show. Där jag hade svårt att upptäcka personen Ledin bakom kulsprutearrangemangen i den övervägande delen av repertoaren som gränsade mellan menlös radiorock och snäll allsångsanpassad svenskpop.
   När Ledin sjöng om hjärta och (är någon förvånad?) smärta i låt efter låt blev det till slut väldigt generellt och allmängiltigt om än till väldigt starka melodier, catchy refränger och spektakulära arrangemang.
   Han sjöng om att han är en man att lita på och kan man se verkligheten så simpelt, i svart och vitt, var det onekligen så att Ledin motsvarade den stora delen av publikens förväntningar på just de punkter jag inledningsvis räknade upp.
   Han friade till publiken med en hårt hitinriktad repertoar som verkligen levde upp till föresatsen ”att ge publiken vad publiken vill ha”.
   Ledins mest kända låtar har allsångstydliga refränger som suttit i publikens ryggrad länge, mycket länge, och mellan låtarna sa han inte ofta något mer viktigt än ”Är ni med?” eller ”Är ni redo?” och när han för en gångs skull förmedlade egna åsikter om FRA-utredningen och kvällstidningar så sparkade han in redan öppna dörrar.
   Jag har tidigare år kritiserat bandet som ganska bredbent och anonymt men gitarristen Sebastian Nylund steg fram flera gånger och spelade en alldeles ljuvlig slidegitarr. Bland annat i den något omarrangerade ”I natt är jag din” och den minst överraskande ”Sommaren är kort”.
   Som tillsammans med konsertkvällens minst kända låtar, ”En sak” och ”Inte en chans”, stod för kvällens höjdpunkter.
   Även om Tomas Ledin under lördagskvällens konsert inte vann någon plats i just mitt hjärta så kunde jag naturligtvis inte låta bli att ryckas med i publiksuccén och den positiva atmosfären som rådde under den lördagskväll som måste betecknas som sommarens sista.

Tomas Ledin, gitarr och sång
Sebastian Nylund, gitarr och sång
Jörgen Ingeström, keyboards och sång
Johan Fransson, trummor
Ove Andersson, bas och sång

Tomas Ledins låtar:
En del av mitt hjärta
Festen har börjat
Vingar av stål
Det ligger i luften
Helt galen i dig
En dag på stranden
Inte en chans
Lika hopplöst förälskad
I natt är jag din
En sak
Sommaren är kort
Gilla läget
Du kan lita på mig
Just nu

Extralåtar
En man som älskar
Sensuella Isabella

/ Håkan

STIFF#31: Ian Dury

Postad: 2008-08-25 07:24
Kategori: Stiff


IAN DURY & THE BLOCKHEADS: Sweet Gene Vincent/
IAN DURY & THE KILBURNS: You’re more than fair (Stiff BUY 23)
Release: 25 november 1977

På sin andra Stiff-singel hyllade pubrockkungen Ian Dury den amerikanske rocksångaren Gene Vincent. Låt nummer två på ”New boots and panties!!” (SEEZ 4), Ian Durys första album i eget namn, som släpptes redan i september 1977.
   En snyggt konstruerad låt som byter skepnad efter 1:21 från en smäktande pianoballad till en fullblodsrockare. En fantastiskt fin hyllning av Vincent som då, 1977, var ett närmast bortglömt namn. Vincent hade sin storhetstid på 50-talet med ”Be-Bop-a-Lula” som tveklöst största hitlåt. Den följdes av fler hits där han kompades av The Blue Caps, med gitarristen Cliff Gallup som största namn. Under en turné i England 1961 var Vincent inblandad i en bilolycka som tog Eddie Cochrans liv.
   Därefter var Vincents liv en lång utförsbacke. Han försökte upprepa sitt recept som rocksångare, bland annat medverkade han på samma rockfestrival som John Lennon och Plastic Ono Band i Toronto 12 september 1969 där också Little Richard, Chuck Berry och Bo Diddley uppträdde. Gene Vincent dog på grund av brustet magsår 12 oktober 1971. Efter år av problem med alkohol, sjukdomar och äktenskap var hans karriär då på botten.
   1977 satte Ian Dury fart på sin solokarriär. Efter några år som ledare i Kilburn & the High Roads var nya albumet starten på en solokarriär. Samtidigt som den skivan släpptes bildades kompbandet The Blockheads som mycket riktigt fick credit på singeln men där kompas Dury egentligen av ständige kompanjonen Chaz Jankel och ett gäng studiomusiker.
B-sidan ”You’re more than fair” fanns inte med på albumet och var en äldre låt från Kilburns-tiden. Dury skrev låten, som är kärleksfull sång med väldigt rättfram text, redan 1973 tillsammans med dåvarande pianisten i bandet, Russell Hardy. Men den spelades in senare, 1976, och Stiff-singelns B-sida krediteras därför Ian Dury & the Kilburns. Den låten är producerad av Peter Jenner, Durys manager från den tiden, medan A-sidan lustigt, helt i Stiffs anda, påstår ”Produced by Nobody”.
   Ian Dury & the Blockheads blev ett av Stiffs största namn med ytterligare tre album utgivna på den etiketten. Karriären efter Stiff gick sedan lite upp och ned men fick en oväntad revival på albumet ”Mr love pants” (1997). Sedan blev Ian sjuk och dog i levercancer 27 mars 2000.
   På cd: Båda låtarna finns på det återutgivna albumet ”New boots and panties!!” (Demon, 2004).
   YouTube: Ett briljant uppträdande från Old Grey Whistle Test. Då hade Wilko Johnson ersatt Chaz Jankel som gitarrist.



/ Håkan

Ett vackert brev på 1-årsdagen

Postad: 2008-08-22 11:48
Kategori: Blogg

Med anledning av den här sidans 1-årsdag kom det ett väldigt vackert och kärleksfullt brev som jag naturligtvis inte kan låta bli att publicera. Det kom från min nära vän Joakim och är följaktligen fyllt av beröm men också förklaringar på vad jag vill erbjuda på den här sidan.

Håkan beskrev mig i sin "Mina vänner"-serie som en mentor, en pådrivare och en inspiratör. Jag minns att jag blev väldigt rörd av den posten; rörd och stolt. Förra veckan berättade Håkan att det gått ett år sedan han startade den här sidan.
   - Då måste jag få skriva en text om dig, sa jag.
   Vi har varit vänner i snart åtta år, men jag har aldrig riktigt fått tillfälle att förklara min syn på varför Håkan är framförallt två saker: (a) en av mina absolut närmsta vänner och (b) den mest inspirerande och nyfikna dryga femtioåring jag känner.

Även om ålder aldrig spelat roll i vår vänskap. Inte för oss, i alla fall. Tanten som tidigare jobbade på vårt stammisfik (jag och Håkan dricker tvåtimmarskaffe ihop varje vecka) undrade däremot alltid när jag kom in själv om "jag inte hade pappa med mig idag" (jag ville aldrig bryta hennes illusion och svarade "nej, det är bara jag"). Nu har hon gått i pension och vi ska byta fik.

När jag var med att grunda bloggplattformen Kollegiet kändes det helt naturligt att ta med Håkan. Jag minns inte ifall han var avigt inställd till tanken först, men han tackade ändå ja och skrev fantastiska inlägg om popmusik, på samma sätt som han i snart 40 år författat krönikor, recensioner och artiklar åt Nerikes Allehanda. Av olika invecklade och privata skäl rann idén med Kollegiet ut i sanden. Jag var aldrig ledsen att bli av med min blogg, men jag var ledsen att Håkans skulle försvinna.
   - Anders ska hjälpa mig att bygga en egen hemsida, berättade Håkan förra sommaren när Kollegiets efterdyningar planat ut och försvunnit ur mitt minne.
   Det var det finaste jag hört honom säga på flera år.

Ett år senare är jag en trogen läsare av den här sidan, men kunde nog ändå inte innan riktigt föreställa mig den grandiosa encyklopedi hakanpettersson.se kommit att bli. Ingen skriver som Håkan, och ingen skriver lika hjärtligt, initierat, nyfiket och ofta om musiken som Håkan brinner för.
   Och Håkans glädje över bloggen är som ett bubblande barns. "Statistiken har gått upp - igen!", kan han utbrista med ett leende bakom kaffekoppen. Eller så har han fått ett långt mejl från någon som förälskat sig i Håkans alla djupdykningar i skivbolaget Stiff (som jag helt och hållet och enbart lärt mig att uppskatta djupt tack vare Håkan).

Håkans blogg är den utsökta musikplattformen den är tack vare att Håkans nyfikenhet och berättarlust aldrig sinat - snarare tvärtom. Vi har många gånger pratar om bloggen och jag har sagt att jag skulle kunna hjälpa till med idéer på olika serier han skulle kunna ha med i den, men det slutar alltid med att Håkan själv grävt i skivhyllorna hemma och kommit på nya kategorier och inriktningar. Jag kan som läsare luta mig tillbaka och lystet gräva ner mig i texterna och, som man gör efter att ha tagit del av riktigt bra musikjournalistik, leta mig vidare, lyssna in, tänka efter och hitta nya favoriter.

Sedan inser jag också att jag är priviligerad med något som få andra har möjlighet till; jag får träffa Håkan varje vecka, och numera dagligen eftersom vi jobbar på samma arbetsplats, bara två trappor ifrån varandra. Jag kan fråga, jag kan få svar, vi kan skratta åt gemensamma minnen och planera framtida upptåg.
   Jag är kanske Håkans mentor, pådrivare och inspiratör, men han är också samma sak för mig. Framförallt är Håkan också en av de finaste och bästa vänner jag någonsin haft. Får jag om 27 år vara bara hälften så nyfiken och inspirerad som Håkan är nu kan jag skatta mig lycklig.

Om inte annat kan jag om 27 år träffa Håkan på vårt regelbundna tvåtimmarskaffet och inleda diskussionen med "Du, såg du att The Libertines ska åka på återföreningsturné? Vem hade trott att Pete Doherty skulle överleva så länge?".
   Och Håkan skulle svara: "jo, jag såg det. Skrev lite om det på bloggen imorse innan jag gick hit, du får kolla när du kommer hem".

Joakim Johansson

/ Håkan

Säsong 2: Ökad besöksfrekvens och nya spännande följetonger

Postad: 2008-08-22 08:10
Kategori: Blogg

Idag är det ett år sedan jag sparkade igång den här sidan. Just exakt på samma minut som nu, faktiskt. Egentligen var det min webdesignervän Anders Jakobson som stod för idén och praktiskt sparkade igång sidan och jag som stod för innehållet. Utan Anders hade det här aldrig fungerat, hans tekniska stöd och oerhörda rutin på området är mycket viktig. Så kan jag ägna mig åt att ge den här sidan personliga betraktelser om musik och att sedan fylla på arkivet med intressant innehåll.
   Ett innehåll som fått allt större uppmärksamhet. Har jag märkt när jag tittar på besöksfrekvensen som visar upp en allt större trafik månad för månad. Jag trodde, av naturliga skäl, på en dipp till sommaren då jag gav större uppmärksamhet åt det redan skrivna istället för att producera nytt. Men besökssiffrorna har under sommaren varit stabilt höga och nästan ökat och det betyder att ni läsare uppskattat innehållet och jag, å min sida, får tacka för förtroendet.
   En förklaring i de allt ökande besökssiffrorna beror säkert på att arkivet ständigt utökas. Frånsett några oförutsedda datakrascher har jag det mesta jag har skrivit elva år tillbaka sparat digitalt och har lagt ut det mesta.

Ny säsong innebär också nya idéer och den här veckan har jag startat upp några nya följetonger med fasta publiceringsdagar.
   På måndagar fram till i vår ska jag räkna mig ned till en förstaplats bland alla mina favoriter av Stiff-singlar. På onsdagar ger jag tribute-skivorna en koncentrerad uppmärksamhet. Och på fredagar kommer jag att ge plats åt den musikaliskt gränslösa serien ”Mina favoriter” där jag kommer att berätta personliga minnen och dra historien om någon artist eller grupp.
   Dessutom kommer jag i vanlig ordning lägga ut mina andra skriverier, recensioner, skivtips och intervjuer, och regelbundet uppdatera bloggen.
   Välkommen till en förhoppningsvis givande ny säsong.

/ Håkan

Neil Diamond

Postad: 2008-08-22 07:52
Kategori: Mina favoriter




NEIL DIAMOND har i dessa dagar fått en nästan overklig revival i musikbranschen. Med så lång karriär bakom sig och med så många år som helt ointressant musikalartist borde det inte vara möjligt att återigen göra djupt personliga skivor med grymt välskrivna låtar. Nu är det Rick Rubin som hållit i återuppvaknandet och givit Neil en magiskt lågmäld uppbackning.
   För mig blev Neil Diamond allra först ett namn som låtskrivare. Just låtskrivarkvalitéer har alltid varit ett intresse för mig. Och det kommer med andra ord dyka upp många genuina låtskrivare i den här långa serien av ”Mina favoriter”. Låtskrivare som sedan blivit personliga artister. Som Neil.
   Neil var i första hand låtskrivare, jobbade på det klassiska Brill Building i New York och levererade låtar till andra artister, men gjorde också 1960 några lågprofilerade singlar i duon Neil & Jack. Men det var som låtskrivare hos de båda teamen Jerry Leiber-Mike Stoller och Ellie Greenwich-Jeff Barry han skulle göra karriär.
   Där han inte bara fick skriva låtar utan även fick spela in dom. 4 april 1966 släpptes debutsingeln, ”Solitary man”, som följdes upp med ”Cherry cherry”. Båda skivorna gav Diamond vissa listframgångar som gjorde att Don Kirshner, mannen bakom tv-serien om The Monkess, kontaktade honom för han var intresserad av en hitlåt som skulle lansera gruppen. Det blev ”I’m a believer”, sedermera en stor klassiker i pophistorien.
   Det var här mitt intresse fick liv. Först ”I’m a believer” när den 7 januari 1967 gick in på Tio i Topp i Sverige och nådde förstaplatsen. Även nästa Monkees-singel var en Diamond-låt, ”A little bit me, a little bit you”, som märkligt nog aldrig listnoterades i Sverige medan den i USA som bäst nådde en andraplats.
   Som artist skulle Neil Diamond inte få sitt genombrott i Sverige förrän 1970 med ”Cracklin’ Rosie”. Däremot kunde jag njuta av hans låtar på hits med bland annat Lulu (”The boat that I row”) och Deep Purple (”Kentucky woman”) vilket fick fick mig att leta upp en skiva med Neil Diamond. Och fastnade för ”Neil Diamond’s Greatest Hits” och fick mig till skänks en skiva med många fantastiska låtar men också en sångare med personlig röst.

Där fanns inte bara de ovannämnda låtarna, dock inte Monkees-hitsen, plus framtida klassiker som ”I’ve got a feelin (oh no no)”, "Cherry cherry", ”Girl you’ll be a woman soon”, ”You got to me” och ”Red, red wine” (en hit 1983 för det engelska reggaebandet UB40). Diamond-skivan var, minns jag, en av de första skivorna jag köpte. (Men av någon anledning hittar jag den nu inte i skivsamlingen…).
   Än så länge var Neil mer känd som artist än låtskrivare och efter ett skivbolagsbyte började de riktigt stora kommersiella framgångarna infinna sig. Först ”Sweet Caroline” och sedan “Cracklin’ Rosie”, ledsingeln på “Tap root manuscript” som till hälften (ena skivsidan) var en temaskiva, mycket vanligt vid den här tiden, med den långa sviten ”The African trilogy” där ännu en hitlåt, ”Soolaimon”, låg invävd.
   ”Cracklin’ Rosie”, Neils största hit i Sverige (nummer ett!), blev en helt sönderspelad hitlåt och uppföljande hits som ”I am I said” och ”Song sun blue”, som jag då uppfattade som lättsamma poplåtar, gjorde att jag för en längre tid tappade kontakten med ”min” Neil. Grammynomineringar och filmmusik kändes inte väsentliga.
   Fick ett musikaliskt uppsving 1976 med den Robbie Robertson-producerade ”Beautiful noise”, en koppling som fick Diamond att medverka på The Band avslutningskonsert ”The last waltz”, men han var snart tillbaka i muzak-branschen. Bland Barbra Streisand-duetter, jazziga arrangemang, mer filmmusik (bland annat samarbetade han med Burt Bacharach) och covers.
   Skivorna blev allt blekare, sålde sämre men hans konserter lockade storpublik. Men musikaliskt var han alltmer en föredetting. Innan han 2005 mötte Rick Rubin, mannen som gav Johnny Cash en fantastisk avslutning, som visste hur han bäst kunde utnyttja Neil Diamonds röst och låtar. Att arrangera varsamt och lyfta fram de små detaljerna. ”12 songs” (2005) följdes i år av ”Home before dark”, en av årets absolut bästa skivor.

YouTube: En ung och svartvit Neil Diamond framför "Cherry cherry".


/ Håkan

Tributes: Plura

Postad: 2008-08-20 07:46
Kategori: Tribute-skivor


Plura 50 (Hi Fidelity/EMI, 2001)
Underrubriken är "En hyllningsplatta" och skivan gavs ut i samband med Eldkvarn-sångaren, poeten och låtskrivaren Plura Jonssons 50-årsdag.

Hyllningsskivan till PLURA kom alltså ut 2001. Jag tog rent spontant fram skivan förra söndagen och det råkade faktiskt vara exakt på Pluras födelsedag, 10 augusti. Det är inte bara därför jag inleder den här lilla serien om tributeskivor med just den plattan. Det är sammantaget en av de bästa tributeskivorna alla kategorier, inklusive alla engelska och amerikanska, jag känner till och verkligen gillar till varje del.
   Tributeskivor, hyllningar till en artist, en låtskrivare eller grupp, har av tradition i de allra flesta fall haft ojämn kvalité. Naturligtvis blir det extremt splittrat när så många olika artister, ofta från olika genrer, ska tolka en och samma låtskrivare eller artist.
   Så det finns i den här kategorin väldigt få helgjutna skivor. Ändå har de under årens lopp lockat mina förhoppningar och varje gång höjt mina förväntningar. Jag ska regelbundet plocka fram några av de bästa eller intressanta skivorna från den anonymt avskilda plats de tilldelats i skivsamlingen. De behöver all uppmärksamhet de kan få. Det kanske till och med någon gång kommer att förekomma en gratisskiva från Uncut eller Mojo, ty de är ofta pigga på att ge sina plattor ett visst tema eller ägna hela utrymmet åt låtar hämtade från en enda artist eller låtskrivare.
   ”Plura 50” är på många sätt en alldeles utmärkt seriestart. Dels är de svenska representanterna i kategorin väldigt få och sällsynta. Och dels är den uppseendeväckande intressant under alla de 17 spåren.
   När Jocke Berg värker fram "Kärlekens tunga" till Peter Svenssons känsliga komp är det en emotionell storm som måste fram. Just där låter det både oerhört naturligt, som en klassisk Kent-låt, och något helt omvälvande. På samma gång.
   Den känslan går igen på mycket av det övriga innehållet, mycket tack vare EMI:s hustomte Kjell Anderssons unikt lyhörda öron och den alltid mycket skicklige och mångkunnige gitarristen Micke Nord. Både Peter LeMarc, Staffan Hellstrand (i duett med Lisa Nilsson) och framförallt -Freddie Wadling överträffar sig själva på Plura-hyllningen.
   Andersson är ju i sedvanlig ordning delaktig till det mästerliga omslaget med författaren Bodil Malmstens korta men kärnfulla och personliga rader om Plura som hon känt i många år.
Trots stjärnmönstringen och alla de magiska tolkningarna så hade inte skivan varit möjlig utan Plura Jonssons extraordinära låtkatalog. Där texter, ordvändningar och musikalisk personlighet genomsyrat allt han har skrivit.
   Materialet på ”Plura 50” är hämtat från nästan hela Eldkvarns karriär. Från 1979, ”Pojkar pojkar pojkar” med Gloria, till 1999, ”Vilken underbar värld” med Olle Ljungström. Den sistnämnda låten är nog det mest malplacerade bidraget på skivan. Där Olle och hans vapendragare Heinz Liljedahl skruvat till låten på ett technomärkvärdigt sätt. Inte heller duetten ”3:ans spårvagn” mellan Peter LeMarc och Mauro Scocco fungerar riktigt framgångsrikt. Det beror nog mer på att den monumentala Eldkvarn-klassikerna är svår att kopiera. Men i övrigt är det en frapperande jämn och musikaliskt alldeles fantastisk skiva.
   Som Freddie Wadlings oerhört vackra och avskalade version av ”Söders kors” med Göran Kajfes trumpet som en ren och skär diamant. Som Nisse Hellbergs naturligt rockdrivna och Wilmer X-influerade version av ”Nere på klubben”. Som Peter LeMarcs vackra ”En clowns historia”. Som Staffan Hellstrand och Lisa Nilssons ”Dörrarna till himlen” som verkligen låter Hellstrand. Som Kajsa Grytts personligt kryddade ”En kärlekshistoria”. Som Tottas ”Bröllop i Bolivia” fylld av dignitet.
   Och som sagt Jocke Bergs historiskt vackra och totalt omgjorda ”Kärlekens tunga”. Så många höjdpunkter har sällan samlats på en och samma skiva.

Skivans innehåll:
1. Intro P50
2. Pojkar, pojkar, pojkar - Gloria
3. En clowns historia - Peter LeMarc
4. Nere på klubben - Nisse Hellberg
5. Kärlekens tunga - Joakim Berg & Peter Svensson
6. 3:ans spårvagn - Peter LeMarc & Mauro Scocco
7. Ett hus på stranden - Pugh Rogefeldt
8. Söders kors - Freddie Wadling
9. Tag min hand - Lars Winnerbäck & Louise Hoffsten
10. En kärlekshistoria - Kajsa Grytt
11. Vilken underbar värld - Olle Ljungström
12. Nånting måste gå sönder - Mauro Scocco
13. Dörrarna till himlen - Staffan Hellstrand & Lisa Nilsson
14. Nerför floden - Tomas Andersson-Wij
15. Låt mig vinna - Peter LeMarc
16. Bröllop i Bolivia - Totta Näslund
17. Ikväll stannar jag hos dig - Charlotte Berg
18. Outro P50

/ Håkan

Mina favoriter: Ny följetong

Postad: 2008-08-19 09:50
Kategori: Mina favoriter


Ny säsong och nya idéer. Efter min senaste lyckosamma följetong med 80-talets bästa album så inleder jag i höst en ny serie, en ny följetong, ett nytt återkommande tema eller en regelbunden genomgång av pop- och rockhistorien. Den här gången ska inte årtal, genrer eller gradering vara en röd tråd. Temat ska vara musikaliskt gränslöst och nästan lika fritt tidsmässigt. Eftersom det handlar om mina favoriter och mitt tyckande genom årens lopp kan det med andra ord pendla kraftigt mellan nu och då, svenskt och utländskt, snällt och elakt, manligt och kvinnligt, känt och okänt, pop och rock.
   Det blir kort och gott en gränslös serie som tenderar att uppfylla alla krav på variation under hösten, vintern och våren innan den förhoppningsvis närmar sig målet i maj 2009. Eller bara fortsätter i all evighet…
   Som sagt ingen gradering, ingen ranking och ingen lista. Men en massa olika artister som på ett eller annat sätt fastnat i mitt medvetande, för en kort eller längre tid. Men de har alla lämnat outplånliga spår i mitt liv.
   Jag har alltid haft för många bollar i luften, ett fixerat intresse på alltför många artister och har ständigt letat nya favoriter. Beskrivningen låter negativ men det är och har alltid varit ett nöje att omge sig med mycket musik, olika artister och olika sound.
   När den rätta känslan infunnit sig kring en artist/grupp har jag letat mig tillbaka, bestämt mig för att spåra varje skiva eller livstecken. Nu är det dags att friska upp minnet och redovisa detaljerna i varje särskilt fall.
   ”Mina favoriter” blir en följetong om mina upplevelser, mina minnen och intryck. Och historien kring varje artist eller grupps musik.
   Det kan i många fall handla om livslånga minnen, som i Beatles fall, men sedan kan det också handla om korta, intensiva förhållanden som kom och försvann lika snabbt men ändå lämnade spår efter sig.
   Det kan i vissa fall vara svårt att beskriva exempelvis en grupp utan att veckla ut sig i solokarriärer som följde både inom och utanför gruppens gränser. Där kan det säkert dyka upp en del inkonsekventa felsteg men i de specifika fallen får det blir så.
   I Beatles fall är det omöjligt att inte ägna solomedlemmarna varsin artikel och det kanske är likadant med exempelvis Crosby, Stills, Nash & Young och kanske även Ducks Deluxe, Moody Blues, Rockpile och Brinsley Schwarz. Vi får se.
   Ofta är det någon aktuell notering som sätter igång funderingarna. Någon ny skiva, kanske. Någon aktuell händelse eller helt enkelt ett vardagligt nedslag bland de gamla vinylskivorna.
   Under kategorin ”Mina favoriter” ska serien krypa fram och utvecklas till en historia om mitt liv och mitt intresse. Varje fredag, alltså en bestämd dag i veckan, sker publicering och det kan bli både långa, korta och ännu längre betraktelser. Med eller utan illustrationer. Det avgör i varje enskilt fall. Håll ut om en förhoppningsvis lång och intressant resa.
   Det blir ju en del återberättelser. Sånt som redan förekommit på dessa sidor. Men hellre två gånger än ingen!

/ Håkan

STIFF#32: Billy Bremner

Postad: 2008-08-18 07:53
Kategori: Stiff


BILLY BREMNER: Loud music in cars/The price is right (Stiff BUY 125)
Release: 16 oktober 1981

Första singeln i eget namn från gitarristen och Rockpile-medlemmen Billy Bremner som inte har tagit sitt namn från den legendariske fotbollsspelaren. Jag gjorde den missbedömningen under en telefonintervju med Bremner på senare år.
   Bremner började för länge sedan som gitarrist i Lulus kompband men det var naturligtvis jobbet bredvid Nick Lowe och Dave Edmunds i Rockpile som gjorde honom mest känd. Inte bara som gitarrist utan även som sångare och låtskrivare. Under namnet ”Billy Murray” (för att inte förväxlas med den kände fotbollsspelaren med samma namn) har han skrivit en handfull låtar till Dave Edmunds, ”Trouble boys”, ”Not a woman, not a child” (på ”Tracks on wax 4”), “The creature from the black lagoon”, “Goodbye mister good guy” och ”We were both wrong” (på “Repeat when necessary”).
   I ovannämnda intervju (2001) var Billy inte så nöjd med det poppiga soundet som producenten Will Birch hade givit honom. Ändå fanns ”Loud music in cars” med i Refreshments repertoar 1997 sedan Billy flyttat till Sverige och blivit medlem i Gävlegruppen.
   ”Loud music in cars” är skriven av Billy och producenten Will Birch, mer känd som trummis och låtskrivare i Kursaal Flyers och The Records. Bakom Billy finns James Eller, bas, Bobby Irwin, trummor, och Gavin Povey, keyboards.
   Texten, förmodligen skriven av Birch, handlar bokstavligen om musik i bilar. Högtalare i taket, på golvet, i dörrarna och på instrumentbrädan. Singelomslaget pryds på framsidan av en spektakulär gul hot rod och på baksidan sitter Billy bakom ratten i en tuff rallybil.
   B-sidan ”The price is right” har Billy skrivit tillsammans med Kenny Pickett, en gång sångare i Creation. En Dave Edmunds-influerad sak som på slutet väldigt plötsligt tonas ned för att inte överskrida den klassiska treminuterslåten.
   Det diskuterades vid den här tidpunkten om att Billy skulle göra ett helt album men finansiella problem kom emellan. Kommentaren från en viss ”stefan” till den här artikeln att han äger Billy Bremners demo med ”Trouble boys” från 1977 är oklar. Men både jag och Tobbe på BuyTheHour är skeptiska till den uppgiften.
   Billys första Stiff-singel följdes av ytterligare några singlar i eget namn, ett uppmärksammat inhopp på Pretenders-singeln ”Back on the chain gang”, det egna utmärkta albumet ”Bash!” (1984) innan han flyttade till USA. Från mitten av 80-talet bodde Billy i USA i 13 år, 9 i Los Angeles och 4 i Nashville, innan han lite överraskande landade i Sverige. Här har Billy släppt två album i eget namn.
   På cd: Båda singellåtarna återfinns på det återutgivna albumet “Bash!” (Gadfly, 2001).
   YouTube: En enkelt illustrerad ljudfil.



/ Håkan

London-Liverpool-London (3)

Postad: 2008-08-16 09:21
Kategori: Artiklar


Sommarens semesterresa omfattade alltså både London och Liverpool. Jag har redan berättat några gånger, här, här och här, och nu handlar det om Liverpool. Staden jag aldrig tidigare besökt fast jag har varit Beatles-fantast sedan november 1963. Så det var med spänd förväntan jag och familjen tog mig till den nordvästra hamnstaden. En resa med tåg från London som blev lite mer improviserad än vi någonsin hade planerat.
   Man ska inte välja att åka tåg mellan London och Liverpool på söndagar. Då existerar nämligen inga snabbtåg och ett eller flera byten är ett måste. Vi trodde på ett byte men det blev till slut tre…
   Den trevliga damen på den lyxigt nybyggda St Pancras-stationen i London meddelade att vi bara skulle behöva byta i Chesterfield, en liten stad i engelska Midlands. Men när vi kom av så fanns det inget tåg som skulle direkt till Liverpool. Först en kort resa till Sheffield för nästa byte till Manchester där vi fick en timme och en kall öl. Innan vi kunde fortsätta med ytterligare ett tåg med Lime Street Station, Liverpool, som slutstation.
   Första kontakten med den legendariska popstaden blev väldigt behaglig. Hett och sommarvarmt men de smeksamma vindarna från floden Mersey gjorde sommarvädret bekvämt och skönt.
   Det gamla hamnområdet Albert Dock har fräschats upp till ett elegant affärs- och restaurangstråk, inklusive museet The Beatles Story och Beatles-affären The Fab 4 Store. Och redan här slog både fascinationen och illamåendet mot mig med stor kraft.
   Liverpool utnyttjar numera Beatles-minnet till hundra procent. Tillsammans med marknadskrafterna så har det blivit en av stadens stora turistlockande attraktioner. Så mycket och så ofta att till och med jag, hängiven Beatles-fantast, tycker att det blir för mycket.
   The Beatles Story, med museum och hela historien om Beatles (som jag redan kan) hoppade jag helt sonika över. I Beatles-affären fanns alla upptänkliga prylar, alla med ”The Beatles”-tryck och Apples registrerade varumärke. Från slipsar, nyckelringar, portmonnäer, väckarklockor, t-shirts, pennor, handväskor, muggar, paraplyer, anteckningsblock och mycket mer. Så gott som allt.
   1977 ville de styrande i Liverpool inte sätta upp statyer på de fyra Beatles-medlemmarna. Nu går allt att sälja i deras namn. Som exempelvis en guidad bussresa runt Liverpool för att besöka de viktigaste Beatles-adresserna. Neil Brannon var en lagom lustig och kunnig ledsagare och vi kunde på drygt två timmar besöka beatlarnas barndomshem, de kända platserna Penny Lane, Strawberry Field (ni ser grinden här ovan till höger) och bli serverade med massor av intressanta anekdoter i ämnet.
   1967, när singeln ”Penny Lane”/”Strawberry fields forever” släpptes hade jag ingen aning om vad de låttitlarna i verkligheten stod för. Nu vet jag att Penny Lane är en lång gata i nordöstra Liverpool. Fick se att rondellen i visan inte var så mycket mer än ett gatukors. Och fick förklaringen till hur naturligt det var för John Lennon att skriva om Strawberry field där det låg bakom hans hus på Menlove Avenue.
   Jag fick även se att både George Harrison och Ringo Starr kom från väldigt enkla områden, Wavertree (se bilden) respektive Dingle, där husen var små och simpla. I Dingle, där igenspikade fönster var vanligt, var det än mer enkla förhållanden. Men det var intressant att få en egen bild på gatorna Madryn Street och Admiral Grove som Ringo sjunger om på sin senaste skiva ”Liverpool 8”. Och däremellan låg den rekordlilla puben The Empress, vars bild pryder Ringos första soloskiva ”Sentimental journey”.
   Sedan avslutades resan naturligt i Cavern-kvarteret inne i Liverpools centrum. Där på Mathew Street är puben och spellokalen Cavern sedan 1984 då den återuppbyggdes med samma tegelstenar som den en gång byggdes med. Beatles spelade där 274 gånger men 1973, många år efter Beatles spelat där, revs Cavern. Och förvandlades till bilparkering!
   Men med tiden har Beatles-minnet kommit tillbaka och området kring Cavern och Mathew Street flödar av statyer, minnesmärken och väggplaketter. Och området, där det kryllar av turister, har fått ett riktigt Beatles-hotell, Hard Day’s Night Hotel på North John Street.
   Vill man få en bild på pop- och rockmusikens hela historia i Liverpool från 60-talet till idag ska man besöka utställningen The Beat Goes On på World Museum. ”From the Beatles to The Zutons” som den titulerades.
   Massor av autentiska vinylskivor, ljud- och bild-illustrationer och massor av tidsbundna dokument. Från Cavern via Eric’s (punkarnas tillhåll på 70-talet) till idag med moderna klubbar.
   Liverpool har en märkvärdigt lång musikhistoria. Det var inte bara Beatles och Frankie Goes To Hollywood.
   Som vanligt har bilderna till den här artikeln tagit av min dotter Emily.

/ Håkan

Ännu ett Beatles-tema i Mojo

Postad: 2008-08-15 08:02
Kategori: Blogg

Mojos septembernummer lanseras som ”White Album Anniversary Edition” och har The Beatles på omslaget. Ett välkänt och säkert knep för att locka fler köpare av tidningen. Det är en känd erfarenhet bland de engelska musikmagasinen att har man Beatles på omslaget säljer tidningarna mycket bättre.
   Ett vitt tonat fotografi på Beatles 1968 pryder omslaget och sidorna 78 till 93 handlar om dubbelalbumet ”The white album”. Första halvan av den klassiska (pophistoriens bästa, om ni frågar mig!) skivan beskrivs ingående låt för låt, hur den turbulenta inspelningen gick tilll, Yoko Ono berättar och ytterligare några kommentarer från artister.
   Dessutom är temat på skivan, som följer med månadens Mojo, också ”The white album”. Bakom titeln ”The white album, recovered” döljer sig 17 covers på de låter som fanns på albumets första skiva. Få raka versioner och desto fler äventyrligt experimentella och nymodiga tolkningar. Intressantare än bra, är min recension.
   Artistskaran är tämligen okänd, med namn som Liz Green, Lau, Big Linda, Gabriella Cilmi och The Suppliers. Ron Sexsmith gör dock ett inhopp i ”The continuing story of Bungalow Bill”.
   Turnéintervjuer med R.E.M. , intervju med Randy Newman, reportage om återföreningen av X-Ray Specs, intervjuer med Marianne Faithfull och Teddy Thompson, Linda och Richard Thompsons son, är övrigt innehåll i månadens Mojo.

/ Håkan

För 32 år sedan startade Stiff Records

Postad: 2008-08-14 07:52
Kategori: Stiff


Idag för exakt 32 år sedan, 14 augusti 1976 på en lördag, gavs den första skivan ut på Stiff Records i England. Ingen visste då vilken revolution som skivbolaget och det nygamla 7”-formatet på singlar skulle komma att betyda. Första releasen var Nick Lowe med ”So it goes”/”Heart of the city” (BUY 1), och det kunde knappt ha börjat bättre. Möjligen kommersiellt, ty skivan blev ingen storsäljare, men marknadsföringen och intresset från engelsk musikpress var både enormt och hungrigt.
   Mitt nyintresse för Stiff Records accelererade kraftigt på försommaren i år. Dels genom några saker jag har skrivit, dels genom responsen från Tobbes Stiff-sida och dels, och kanske allra mest, genom skivbolagets pånyttfödda existens med några riktigt heta releaser det senaste året. Chris Diffords ”Last temptation of Chris” har varit något av sommarens soundtrack hemma hos mig.
   Att det sedan under sommaren rapporterades om att min gamla hjälte Wreckless Eric ska göra comeback på Stiff i september var en ren bonus!
   Allt det här födde en idé att skriva om skivorna som gavs ut på Stiff-etiketten. Jag kollade upp min 7”-samling och märkte att singlarna med Stiff-skivor ligger som en av skivsamlingens sju ryggrader i lådorna. Och en koncentration på deras många legendariska singelutgivningar är helt på sin plats.
   För att återigen göra presentationen en aning spännande, och förvandla uppräkningen till graderad lista, så börjar jag på måndag med plats #32 och räknar med att om just 32 veckor presentera min nummer ett.
   Det här projektet har verkligen växt från första idé via en utförlig och slutgiltig gradering till det omfattande researcharbetet. Fastnade exempelvis på en singel (än så länge anonym!) i flera timmar. Där låtresearchen ledde mig, helt oplanerat, till en tidigare publicerad cover producerad av samma producent. Det ledde i sin tur till originalversionen som var gjord av en punkgrupp som 1978 ställde upp i Englands uttagning till Eurovision Song Contest. Där de blev placerad på en delad 11:e-plats (av 12!)… Tala om intressant utveckling när det gäller låtar och låtskrivare.
   Vid presentationen ska jag inte bara koncentrera mig på själva releasen, skivan, etiketten och omslaget, utan även gräva mig bakåt när det gäller låt, låtskrivare, producent och artist. Ett omfattande men mycket intressant jobb. Det kan, om inte annat, ovannämnda anekdot bevisa.
   Det här är min lista, min subjektiva åsikt om vad jag tycker är bäst bland Stiffs alla singlar. Jag har av naturliga skäl, inte hört allt - men väldigt mycket. Där jag också har tagit med i min bedömning singlar som inte bara är strikt utgivna på den officiella Stiff-etiketten, med BUY-prefixet, utan också vägt in skivor på andra etiketter som ”bara” marknadsfördes och distribuerades av Stiff men i alla sammanhang betraktas som fullt värdiga medlemmar av och utgivningar i den legendariska Stiff-eran.
   För att göra listan än mer rättvist singelorienterad har jag uteslutit två av Stiffs mer legendariska EP-skivor, ”Bowi” (Nick Lowe) och ”Poguetry in motion” (Pogues).
   Jag äger inte alla 7”:or i original som förekommer i den här serien. I flera fall har jag istället 12”-singeln (BUYIT-prefixen) och kommer då att beskriva den. Inte heller är det så säkert att jag har ett autentiskt nostalgiminne kring vissa singlar. Skivor och låtar som har kommit till mig senare men det är nu, när jag gör helhetsbedömningen, och 32 veckor framåt som den här listan är aktuell i min, och förhoppningsvis också er, värld.

Man ska, som sig bör i sådant här sammanhang, tacka människor och böcker för information och jag vill rikta ett stort tack till Tobbe Stuhre (Stiff-sidan), Bert Muirhead för den oöverskattade boken ”Stiff - a story of a record label”, Lars Kärrbäck som kan allt (ALLT!) om Mickey Jupp, Stiffs officiella sida, den lite ofullständiga Be Stiff-sidan och tusen andra ovärderliga informationskällor på Internet. Wreckless Eric, Mickey Jupp, Jake Riviera, Dave Robinson och Elvis Costello är några andra inflytelserika personer/profiler/artister i sammanhanget.

/ Håkan

Juli månads nominerade är:

Postad: 2008-08-13 07:51
Kategori: Blogg

Det blev en traditionellt mycket lugn sommarmånad av bra nyutgivna skivor. När sedan Albert Hammond Jr svek och Ron Sexsmiths senaste bara var bra så fanns det inte så mycket kvar att glädjas åt. Därför fick jag återupptäcka en skiva som kom i juni. Och månadens riktiga semesterfavorit kom faktiskt ut redan förra året…

Eliza Gilkyson: Beautiful world (Red House)
Eliza beskrivs som folksångerska men den här skivan kan lika väl sorteras in bland country- eller lågmälda rockskivorna. Hon har en härligt sträv röst (inte så långt från Lucinda Williams), soundet är slickat och vackert men inte det minsta strömlinjeformat och det är en fröjd att njuta av Cindy Cashdollars steelguitar på några låtar.

Månadens outsider:
Amy MacDonald: This is the life (Vertigo/Melodramatic)
Det är med en lätt skam i kroppen jag meddelar att jag har upptäckt Amy MacDonald. Skivan kom för nästan ett år sedan och nu hamnade den, tack vare min dotter Emily, i mp3-spelaren och blev semestermusikens stora favorit. Skotskan är som en blandning av Kirsty MacColl och Marit Bergman. Helt sagolikt vacker poprockfolk som borde upptäckas av fler i det här landet.

/ Håkan

Sedvanligt hög Winnerbäck-klass

Postad: 2008-08-12 07:45
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/8 2008.

KONSERT
Lars Winnerbäck
Konsertlängd: 21.02-22.58 (116 minuter)
Min plats: ca 25 meter snett till vänster från scenen.
Markus Krunegård
Konsertlängd: 19.30-19.59 (29 minuter)
Min plats: ca 25 meter snett till vänster från scenen.
Miss Li
Konsertlängd: 20.15-20.45 (30 minuter)
Min plats: ca 7 meter snett till höger från scenen.
Brunnsparken, Örebro 8 augusti 2008

Det såg länge ut som det skulle bli ett typiskt Ulf Lundell-väder med traditionellt regn i Brunnsparken men den historiska fredagen (08-08-08) visade sedan sin vädermässigt bättre sida när Lars Winnerbäck äntrade scenen. Till sist var bara frågan hur Lars Winnerbäcks nya band och delvis nya sound skulle stå emot jämförelserna med den magiska konserten på samma plats för två år sedan.
   Att Lars nu definitivt har skakat av sig Lundell-komplexet och de uppenbara likheterna i scenmanér är uppenbart. Han har på turné efter turné under de senaste åren vuxit oerhört på alla områden, musikaliskt och personligt, med undantag på en viss begränsad naturlighet framför publik.
   Linköpingssonen har egentligen en alldeles för sträv och kärv framtoning för att kunna ta en sommaruppsluppen och helt hitfixerad folkparkspublik på ett naturligt sätt. På fredagens nästan två timmar långa konsert kompenserade han den introverta bilden av sig själv med ett fantastiskt musikaliskt manér som helt suddade ut känslan, jag trots allt hade några gånger under konserten, av en artist som hellre föredrar den privata skrivarlyan före den extrema offentligheten i strålkastarljuset.
   Just den där ibland påtagliga paradoxen skänker ju också både intensitet och närvarokänsla i en Winnerbäck-konsert som helst ska pendla mellan gränslös allsång och melankolisk personlighet. Och Lars Winnerbäck 08 klarade den balansgången alldeles perfekt.
Med en aning mer hits än inomhus i vintras och lite färre nya och aktuella låtar blev det låtmässigt också lite mer förutsägbart. Men också, för bandets del, en tuff jämförelse med det gamla Hovets väloljade och med åren strikt professionella framtoning.

I höstas, när repertoaren inomhusmässigt var så modern, fick jag aldrig de vibrationerna. Nu, när det handlade om fler ofantligt stora och mäktiga hörnstenar till mångåriga Winnerbäck-hits i låtlistan, blev jämförelserna lite mer påtagliga. Men i nästan varje detalj ekar det mer personligt om det nya bandet.
   Däremot kände jag en viss klumpighet när bandets rockiga signaler, främst personifierade av Ola Gustavssons och Johan Perssons elgitarrer, mötte fiolerna i huvudavdelningens avslutande femstegsraket. Då avfyrade Winnerbäck & Co alla sina kommersiella ess och frånsett en alldeles ljuvligt omarrangerad ”Solen i ögonen” (ackompanjerad av en spektakulär blixt- och ljusshow helt jämförbar med OS-invigningen) kände jag då inte maximal effekt.
   Inte heller under första svängen med extralåtar kände jag mig övertygad. ”Kom” var forcerat otydlig och de kunde inte tangera kanonversionen av ”Kom ihåg mig” för två år sedan. Men i övrigt höll fredagskvällens konsert sedvanligt hög Winnerbäck-klass.
   Det folkrockiga svänget har ju rent naturliga förutsättningar att skapa god stämning och när Anders Nygårds och Malin-My Nilssons fiol i flera låtar toppades med Johan Perssons dragspel var det givetvis svårt att stå still.
   Och när Winnerbäck gick ned i intensitet, när man verkligen skulle stå still, var det en närmast magisk stämning i den stora publiken. På så sätt framstod nog konsertens lågmälda sekvenser, ”Om du lämnade mig nu” (där Miss Li gjorde ett bejublat inhopp). ”Dom sista drömmarna”, den alldeles underbara ”Du hade tid” och den helt överraskande extra extralåten ”Hjärter Dams sista sång”, som fredagskvällens stora höjdpunkter.
   Däremot var det stundtals glest mellan höjdpunkterna när de relativt framgångsrika artisterna Miss Li och Markus Krunegård skulle underhålla i väntan på Winnerbäck.
   Om det var oengagemang eller alldeles för mycket attityd i Markus Krunegårds scenutstrålning vet jag inte men han gjorde inget övertygande intryck. Hans skiva är lite ostrukturerad och ojämn men låtarna blev live lite mer positivt fysiska. Ändå en svag bris i jämförelse med kvällens huvudperson.
   Miss Li har många strängar i sitt piano men den musikaliska bredden är inte så stor. Ändå är det som konsertartist hon lyfter flera tum. Hennes anspråkslösa charm och sprudlande energi är svår att motstå. Och låtar som ”Let her go”, ”Ba ba ba” och ”Oh boy” var ren och skär publiksuccé.

Lars Winnerbäck - sång, gitarrer
Ola Gustafsson - gitarrer, mandolin mm,
Anders Nygårds - fiol, viola, mandolin mm
Johan Persson - piano, tramporgel, dragspel mm
Jerker Odelholm - bas, kontrabas
Anders Hernestam - trummor
Monica Starck - sång, gitarr
Malin-My Nilsson - fiol, viola, piano mm

Lars Winnerbäcks låtar:
Mareld
Dom tomma stegen
Stockholms kyss
Farväl Jupiter
Dom sista drömmarna
Söndermarken
Och det blåser genom hallen
Elegi
Om du lämnade mig nu
Tvivel
Jag fattar ingenting
Hugger i sten
Elden
Dunkla rum
Åt samma håll
Solen i ögonen

Extralåtar
Strimmor
Kom
Kom ihåg mig
För dig
Du hade tid
Hjärter Dams sista sång

Markus Krunegårds låtar:
Maria & jag
Hjälp
Idioter
Den som dör får se/Markus kyrkogård
Jag är en vampyr
Ibland gör man rätt ibland gör man fel

Miss Lis låtar:
Why don’t you love me
Let her go
I’m sorry he’s mine
Backstabber lady
My baby loves me
Ba ba ba
Oh boy

/ Håkan

Del Amitri-klipp

Postad: 2008-08-11 07:36
Kategori: Filmklipp

Här berättade jag om Del Amitris mycket finstämda "Be my downfall" på skiva. Den blir inte så mycket sämre live. Här i en version från förra året med bara sångaren och låtskrivaren Justin Currie.


/ Håkan

Höga krav inför kvällen

Postad: 2008-08-08 07:56
Kategori: Blogg

Just nu laddar jag för Lars Winnerbäck ikväll i Brunnsparken, Örebro. Han har varit där förr, exempelvis Kalas 2001 och 2003, men också en fantastisk utomhuskonsert 2006. Men ännu bättre var han, enligt mig som då gav honom maximalt betyg (5) i tidningen, hösten 2004 på soloturnén och i höstas med nya bandet.
   Det ger naturligtvis stora förväntningar och ännu högre krav inför kvällen. En sak tror jag mig veta: Han kommer att avsluta konserten med ”Du hade tid”, hans tolkning av Ani DiFrancos låt som han gjort till sin egen. Som här nedan finns bevarad, visserligen i en något kortfattad version, från det senaste magiska ögonblicket i Örebro.


/ Håkan

London-Liverpool-London (2)

Postad: 2008-08-07 16:15
Kategori: Artiklar


Efter ett oräkneligt antal London-besök genom åren, någonstans mellan 20 och 30, kanske det känns som en lätt upprepning att återigen beskriva några nätter i den engelska huvudstaden. Men jag gör ändå ett försök att sammanfatta vistelsens musikaliska kopplingar.
   Förra lördagen, 26 juli, var vi på väg till Liverpool men landade en natt på ett hotell ett ordinärt stenkast från King’s Cross-stationen. Hotellet (som jag ska låta vara anonymt) var kanske inte ordinärt men på ett bekvämt avstånd till den lyxigt ombyggda St Pancras-stationen eftersom nästa dags äventyrliga tågtripp till Liverpool skulle avgå från.
   Lördagens lilla promenad i Bloombury och dess omgivning gav inte så mycket mer muskhistorieanknytning än att vi landade på en restaurang på Goodge Street. Det var en het London-dag, det var en solig eftermiddag och det var helt omöjligt att inte tänka på Donovan och hans ”Sunny Goodge Street”, tredje låten på hans andra album ”Fairy tale”.
   On the firefly platform on sunny Goodge Street
   Violent hash-smoker shook a chocolate machine
   Bobbed in an eating scene.
   Smashing into neon streets in their stillness
   Smearing their eyes on the crazy Kali goddess
   Listenin' to sounds of Mingus mellow fantastic.
   "My, my", they sigh,


När vi efter tre nätter i Liverpool (mer om den staden och dess musikhistoria i en senare krönika) återvände till London blev det fler intressanta rocknoteringar i minnet.
   Vi bodde på Hyde Park Whiteleaf Hotel på Inverness Terrace i hjärtat av Bayswater och alla, med lite kontakt med rockhistorien, vet att Jimi Hendrix första natten i London i september 1966 bodde just på den gatan. På hotellet Hyde Park Tower Hotel som råkade ligga precis snett emot när vi tittar ut genom balkongdörren (se bild till höger).

Vår första promenad hade Portobello Road som mål och via Talbot Road, där mycket riktigt den legendariska skivaffären Rough Trade fortfarande ligger, kom vi till den onsdagslugna marknadsgatan. Vi letade oss uppåt på gatan och hamnade på en asiatisk restaurang som händelsevis råkade ligga granne med pubrockens definitiva födelseplats på 70-talet, 307 Portobello Road (se bild).
   Just där tillsammans med 305-adressen var hemvist för Famepushers, bolaget med Dave Robinson (några år senare Stiff-pionjär) i spetsen som bland annat var manager åt Brinsley Schwarz.

Där vände vi och letade oss ner mot Notting Hill och letade förtvivlat efter den där blåa dörren från Hugh Grant-filmen. Numera omöjlig att upptäcka eftersom den är ommålad till konventionellt svart.
   Vi nådde Notting Hill och fann till min förvåning den gamla härliga Records & Tape Exchange, begagnat-affären där jag ägnade åtskilliga timmar på 80-talet (länk). Där stod exempelvis Millencolins senaste skiva och ville bli såld för £3.
   Den begagnade skivmarknaden kan ju omöjligt ha samma dragningskraft idag som då. Nu säljer ju både HMV och Zavvi (före detta Virgin) några månader gamla cd-skivor till priset av £5 eller lägre.
   Nästa dag hade vi bokat en biljett på Madame Tussaud’s för halva priset och det hysteriska besöket var knappast värt ens den billigare pengen. Dockorna är förvisso i de allra flesta fall identiskt lika de levande originalen men hysterin runt om var svår att acceptera. Alla turister som till varje pris ville komma på bild tillsammans med sina idoler. Själv stod jag lite slött bredvid de fyra Beatles-dockorna som nog var utställningens minst identiska skapelser.


På väg hem från vaxkabinettet tänkte vi ta vägen förbi den svenska restaurangen Garbo’s på Crawford Street och tog Baker Street vägen ned och precis i hörnet där vi tog till höger låg en gång Beatles legendomspunna klädesaffär Apple Boutique. Nu satt där en förvirrande minnesplakett att John Lennon bott där och först när jag kom hem till Sverige upptäckte jag den här BBC-nyheten som skulle uppmärksamma det faktum att det var exakt 40 år sedan affären slog igen. Samma kväll som det programmet sändes, där de projicerat den urprungliga psykedeliskt inspirerade husväggen på dagens hus (se bild), kom jag alltså att passera det legendariska huset exakt 40 år senare.

Familjens yngre generation, dottern Emily (som för övrigt tagit alla bilder utom BBC-bilden till den här artikeln), ville uppleva lite musikhistoria så vi tog oss en dag upp till St John’s Wood där vi redan vid tunnelbaneutgången möts av Beatles-anknytning. Ett litet Beatles Coffee Shop med massor av souvenirer. Jag ska berätta mer om det alldeles himlastormande och kommersiellt överskuggande Beatles-intresset som sveper över England nu för tiden i en senare reflektion. Den hade givetvis sin höjdpunkt när vi kom till Liverpool. Men mer om det senare.

Vid Abbey Roads legendariska övergångsställe rådde ett mindre kaos, med turister som turades om att gå över gatan och stackars bilister som fick stanna och vänta. Här kan ni själv se vad som händer just nu just där.
   Numera är gatuskyltarna borttagna men den vita muren runt Abbey Road-studions hus är fullständigt nedklottrad med folk som vill sätta sin stämpel på en känd plats. Någon hade skrivit ”Bob Dylan was here” med stora tydliga bokstäver och det var väl knappast sant ty muren tvättas, enligt min vän Lars-Åke Madelids bok ”Roadrunner” (rekommenderas!), varje vecka.


Sedan gick vi runt hörnet mot Cavendish Avenue för att se om Paul McCartney var hemma på nummer 7. Även där trängdes några turister men det såg stängt och mörkt ut.
   Som ren bonus fick jag också överraskande se att Billy Fury bodde på Cavendish Avenue nummer 1 fram till sin död 1983. Enligt en minnesplakett utanför den adressen.

Vi tog vägen över Primrose Hill, med en fantastisk vy över hela London, till Camden där lördagsmarknaden var i full gång. Passerade ett fashionabelt nybyggt Roundhouse och många andra celebra platser i Camden innan vi siktade Koko-klubben i samma lokal som berömda Camden Palace en gång huserade. Nu är den mest känd som hemvist till konserterna som i Sverige visas på tv under London Live-vinjetten.
   Sedan vände vi inåt staden igen och, tror jag, inga större anmärkningar om siktade minnbesmärken i Londons musikliv.
   Vi hann dock med den lilla men eleganta utställningen på Victoia & Albert Museum med historien om Supremes. Från starten som Primettes via de stora succéerna, Diana Ross utträde och den allt mindre framgångsrika 70-talskarriären. Men det var snygga, ofta paljetterade, dräkter de bar.

/ Håkan

Bragg sjunger Stubbs

Postad: 2008-08-06 07:29
Kategori: Filmklipp

Här skrev jag Billy Braggs fina låt "Levi Stubbs tears" som handlar om Four Tops sångare. Nu kan vi både se och höra Billy Bragg sjunga låten.



/ Håkan

London-Liverpool-London (1)

Postad: 2008-08-05 23:11
Kategori: Artiklar


Årets semestertripp till England blev en combo mellan två stora städer, London och Liverpool. Det var i första hand ingen utpräglad musikresa men det är svårt att befinna sig i Storbritannien utan att registrera namn, platser och händelser du passerar.
   Resan inleddes förra lördagen med en natt i London, sedan följde tre nätter i Liverpool (en stad jag aldrig besökt tidigare) och avslutades med ytterligare fem nätter i London. Det blev en tung avslutning. Resväskan, fylld med tidningar, böcker och några skivor, vägde imponerande 22,5 kg (se bilden ovan) och RyanAir, som vi numera undantagslöst reser med, såg mellan fingrarna. 15 kg ska ju enligt regler och hårda bestämmelser var det irländska flygbolagets övre gräns på incheckade väskor men jag slapp, mirakulöst nog, både extraavgift och bannor.
   En eloge till RyanAir och hoppas att alla andra erhåller samma milda behandling. Det vore kul att höra om era erfarenheter i samma ärende.
   Semesterresan omfattade som sagt två städer och det blev på ett märkligt sätt två namn, två stora (extremt olika!) personligheter som kom att personifiera den här tio dagar långa vistelsen i Drottningens land England: Martin Luther King och Billy Fury.
   Den färgade medborgarrättsledaren King var en av huvudpersonerna på en del av det mångfacetterade men genomgående väldigt intressanta Merseyside Maritime Museum i Liverpool. Ett museum med många inriktningar: Liverpools historia, de havsrelaterade katastroferna med skeppen Titanic, Lusitania och Impress och, framförallt, stadens svarta bakgrund som Europas huvudstad när det gällde slaveri. En historia som givetvis också inkluderade de svartas förhållanden.
   Där kom Martin Luther King naturligt in i bilden. På samma sätt figurerade han, märkligt nog, också i utställningen på Victoria & Albert Museum på Cromwell Road i London, The story of the Supremes. En utställning, initierad av av Supremes-medlemmen Mary Wilson, där man får en kortfattad men ändå innehållsrik historia kring bandets uppgång och fall. Lokalen i det mäktiga V&A-museumet ligger, mycket passande, granne med Fashion-utställningen ty Wilsons stora bidrag till utställningen är alla dessa spektakulära dräkter, scenkostymer och fantastiska kreationer.
   Även där ingår Martin Luther King i några svartvita filmbilder i samband med skivbolaget Tamla Motowns historia som ett bolag styrt av Berry Gordy Jr inriktat på svarta artister.
   Rock- och popartisten Billy Fury står inte oväntat staty i Liverpool. Däremot är platsen, ute på Albert Dock bland turistmassorna, överraskande allmän och jag ser flera besökande, unga som gamla, som utropar ”Elvis Presley” när de ser den traditionella rock’n’roll-artisten Fury. En sångare, först rockare och sedan balladsångare, som hade sina storhetsår i slutet på 50-talet och början på 60-talet.
   Fury var född Liverpool-are men jag fann ett par samband, märkligt nog, även i London. När vi nyfiket letade oss fram till Paul McCartneys hem i Londons St John’s Wood, på Cavendish Avenue nummer 7, så fick jag till min förvåning se att det fanns en en sån där rund blå minnesplakett utanför nummer 1 som berättade att Billy Fury minsann bott där. Fram till 1983 då han dog.
   På den minimala puben Nags Head på Kennington Street i Belgravia, det finns uppgifter som säger att det är Londons minsta pub(!), fann jag ytterligare Fury-relaterade detaljer. För det första satt han på bild på väggen och i högtalarna spelade de utpräglad Liverpool-musik som ”Little children” med Billy J Kramer och ”Ferry cross the Mersey” med Gerry & the Pacemakers.
Jag återkommer snart med fler semesterrapporter med inriktning på London och Liverpool.

Martin Luther King                                              Billy Fury

/ Håkan

The Records filmklipp

Postad: 2008-08-04 07:53
Kategori: Filmklipp

Ett underbart pr-grepp när Southend-gruppen The Records skulle promota sin nya singel “Starry eyes” i skyltfönstret på en affär. Behöver jag tillägga att låten är en fantastiskt fin poplåt.



/ Håkan

Neil Young i mitt hjärta

Postad: 2008-08-01 07:56
Kategori: Filmklipp

Älskar ni Neil Young har ni nästan hamnat rätt. När jag söker i arkivet på ”Neil Young” får jag upp en lång rad poster. 1999 skrev jag att jag föredrar Neil före Bruce Springsteen. 2001 gav jag en Neil Young-konsert maximala fem i betyg. 2006 recenserade jag dvd:n ”Heart of gold” som också fick maximalt betyg. 2006 skrev jag att ”Chrome dreams II” inte var hans bästa skiva.
   80-talet var inte Neil Youngs decennium men ”Freedom” hamnade på min bästa-lista. Och konserten på bootleg från hösten 2007 var fullt godkänd. Liksom den från 1984. Eller varför inte läsa om den udda Neil Young-låten ”War song”.
   Här nedan kan ni se två fina konsertupptagningar av "A man needs a maid" från två helt olika decennier, Hammersmith Apollo i London 5 mars 2008 och sedan i BBC TV Studios i London 23 febuari 1971.





/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (425)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 2008 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.