Blogginlägg från juli, 2008

Ronnie Spector filmklipp

I våras berättade jag historien om Billy Joels låt ”Say goodbye to Hollywood” fast i den makalöst effektiva versionen som gjordes av Ronnie Spector kompad av E Street Band. Jag hittar ingen snygg övergång till YouTube-sidan utan ni får ta den här länken så hamnar ni i ett gammalt Top Of The Pops från 1977. Fantastisk sång av Ronnie till ett komp av BBC Orchestra.

/ Håkan

It

LIVERPOOL (tisdag)
En kort direktrapport fran en semester i England. Fran Liverpool, staden som just nu marknadsfors som "It's our time - it's our place".
   Nagra dagar i Liverpool har bokstavligen forandrat min syn pa staden. En engelsk stad som till sitt namn funnits i min verklighet sedan Beatles slog igenom hosten 1963.
   Markligt och nastan oforklarligt att jag aldrig har varit har tidigare men sa ar det.
   Vi har varje kvall sett solen sankt sig i Mersey-floden bakom det nybyggda Liverpool Echo.
   I en stad vars skyline forandras for nastan varje dag. Nybyggnationerna ar manga och svulstigt storslagna. Nagra hundra meter norrut byggs nasta jattemonument, Liverpool Museum.
   Naturligtvis gar ett sant har besok i Beatles spar. I en stad son verkligen utnyttjar sin Beatles-historia i synnerhet och musikhistoria i allmanhet. Minnesplaketterna ar manga, statyerna orakneliga och souvenirerna oversvammar staden.
   Jag far rapportera om mina upplevelser lite mer utforligt nagon annan gang. Nu ska vi avsluta den traditionela Englandstrippen med en handfull natter i London. Hello goodbye.

/ Håkan

Louie Louie-klipp

Populär garagerock från 60-talet. The Kingsmen, som har gjort den mest kända versionen av låten, uppträder på amerikansk tv. Jag berättade historien om låten här.



/ Håkan

Ducks Deluxe filmklipp

Pubrock i allmänhet och det engelska bandet Ducks Deluxe i synnerhet har varit ett stadigt återkommande i mina krönikor och artiklar på den här sidan.
   Här berättar jag mina minnen och upplevelser i samband med Ducks Deluxe. Namnet förekommer även på flera andra håll också.
   Och här nedan kan ni se och höra en fin version av ”Fireball”, Sean Tylas guldkorn till rocklåt, från en återföreningskonsert i Paris 26 januari i år.



/ Håkan

Eva Eastwood filmklipp

Under sitt gästinhopp i Refreshments julshow i december 2005 sjöng Eva Eastwood bland annat sin nya låt ”Som om ingenting har hänt”. Låten har aldrig kommit på skiva så det är lite intressant att höra den här i en liveversion.
   Jag har för övrigt recenserat Eva på scen vid ett flertal tillfällen. Här, här och här är några.



/ Håkan

Como te llama?

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/7 2008.

Albert Hammond Jr
Como te llama?
(Rough Trade/Border)

Strokes-medlemmen Hammond Jr har plötsligt och lite överraskande hamnat i ett besvärligt läge. Första soloskivan "Yours to keep" var överraskande stark och ett album för årsbästalistan. Naturligtvis ökar förväntningarna inför andra skivan och just förhoppningarna i kombination med att Hammond på många spår retirerat till det senare tunga Strokes-soundet gör den här skivan till en mindre besvikelse.
   Det är absolut inga stora försämringar. Det finns några klockrena häftiga låtar men också några vilsna ostrukturerade låtar som drar ned helhetsbetyget rejält.
   Han flirtar med reggaesoundet några gånger för mycket och låter de flytande rockmelodierna med de fantastiska refrängerna bli en parentes. Och allra sämst blir det i några låtar, exempelvis "Victory at Monterey", "Lisa" och "Rocket", där han uppenbart lider brist på fantasi och allt slutar i stora frågetecken. Den över sju minuter långa och intetsägande instrumentala "Spooky" har inte på en skiva att göra.
   Då är refrängen på "Borrowed", tidiga Strokes-influerade "In my room" och hela "You won't be fooled" skivans hela behållning.

/ Håkan

Underhållningsvärdet var högt och svängigt

GRUS I DOJJAN
Örebro Slott 18 juli 2008
Konsertlängd: ca 19.30-22.00
(inklusive 30 min paus) (ca 120 minuter)
Min plats: ca 5 meter snett till höger från scenen.

Christer ”Krutte” Hedberg, munspel och sång
PA Hansson, trummor
Jesper Lindberg, gitarr, banjo och sång
Peter Clemmedson, gitarr och sång
Arne Franck, bas

Det var en konsert under frihet, för mig alltså. Inga recensionskrav, inget anteckningsblock och inget alkoholförbud. Med andra ord avkoppling och jag var inledningsvis mer nyfiken på hur spelplatsen, utomhus på slottets borggård, skulle fungera. Bandet på scen, Grus i Dojjan, har jag faktiskt väldigt vaga förhållanden till.
   Miljön var perfekt, plasttaket över scen och publik var tyvärr nödvändigt när det under konserten kom några regnskurar, och ett hundratal i publiken trivdes med den klämkäcka underhållningen det bjöds på.
   Redan när jag insåg att Jesper Lindberg, närmast legend som duktig gitarrist och banjospelare, var kvar i bandet förstod jag att den instrumentala nivån skulle bli hög. När dessutom två gamla Hoola Bandoola-medlemmar också ingick i bandet blev jag än mer övertygad.
   Men det var Christer ”Krutte” Hedberg vid mikrofonen med sitt munspel som höjde den glada stämningen ytterligare.
   Att jag har så suddiga minnen av gamla Grus i Dojjan från tidigt 70-tal beror nog främst på att bandet egentligen inte har någon egen repertoar. Men gör covers på allt från rock’n’roll till dragspelslåtar, från ”Roll over Beethoven” till ”Drömmen om Elin”.
   Men det fanns en glädje och en glimt i ögat på allt de framförde. Och som sagt: Kanske inte så mycket att analysera och bokstavligen recensera egentligen. En kul kväll som inte blev sorgligare när jag hade friheten att lyssna på levande musik med en Eriksberg i handen.
   För att på något sätt beskriva bredden och underhållningsvärdet i Grus i Dojjan-konserten kan jag nämna några låtar ur repertoaren. ”Twist and shout” (inklusive närbesläktade ”La Bamba”), ”Kaffe utan grädde”, en Flaco Jimenez-instrumental (”Polka Americano”), ”Wiggen”, ”Alfred på Hultet”, ”Jag har ett eget blåbärsställe”, ”Foggy mountain break down” (”världens näst mest kända banjolåt”, som de sade), ”Duelling banjos” (som är den mest kända!), ”Crazy love” (i en Paul Anka-version), ”Buena sera” och ”Oh lonesome me”.
   Grus i Dojjan började egentligen av händelse i ett kök i Åkarp 1970 men lever och har hälsan i behåll även 2008.

/ Håkan

Len Bright Combo-klipp

Efter den upopmärksammade Stiff-tiden uppträdde Wreckless Eric i mitten på 80-talet som Len Bright Combo tillsammans med basisten Russ Wilkins och trummisen Bruce Brand. De gjorde två lågbudgetskivor med bristfälligt sound men en och annan stark låt.
   Trions absolut bästa låt hette ”Someone must’ve nailed us together” men jag kan inte spåra den höjdpunkten på nätet. Däremot finns det här klippet från belgisk tv 1986. Ett playback-uppträdande av ”The house burned down”, en låt hämtad från trions andra album ”Combo time!” (1986).
   Här har jag berättat om Wreckless Eric, eller Eric Goulden (hans riktiga namn), och hans mindre glamorösa karriär i mitten på 80-talet.



/ Håkan

Kjell Alinge som vd för Sveriges Radio?

Först trodde jag att det var ett kvalificerat skämt. Sedan förstod jag, när jag läste den här artikeln i veckan, att det var på fullaste allvar som radioveteranen Kjell Alinge sökt jobbet som Sveriges Radios vd. Och han kunde i sedvanlig stil, full av självförtroende, verkligen uttrycka sig:
   - Jag vet ingen som kan detta bättre än mig själv.
   Kjell Alinge är en av mina stora radioidoler. Efter Klas Burling och Lennart Wretlind på 60-talet kom Alinge och förnyade radioformatet med sina personliga berättelser och det aktiva sökandet efter ny bra musik. Då hade programmet döpts till Asfalttelegrafen med pub- och punkrock som tema.
   Sedan svävade han ut i de många Eldorado-sändningarna, med minnesprogrammet om John Lennon (direktsänt på kvällen efter mordet 9 december 1980) som definitiv höjdpunkt.
   In på 80-talet spelade han lite mer sofistikerad musik, som exempelvis Korgis, Sniff 'n' the Tears och Annabel Lamb, men ändå intressant.
   Rädda radion – välj Kjell Alinge till ny vd!

/ Håkan

Ulf Lundell 1985

Uppenbart hispig och forcerad sjunger Ulf Lundell att han är en fri man i stan men var nog personligen vid det här tillfället, Nyårsafton 1985, fast i både alkoholberoende och skilsmässoolycka.
   Turbulensen efter en kaotisk avslutning på sommarturnén levde kvar under höstturnén. Dock gjorde han en heroisk insats vid turnépremiären i Falun 12 november. Fullständigt fixerad, uppenbart nykter och närmast tonsäker. Men bara några dagar senare, 16 november i Örebro, kunde jag själv konstatera att fasaden spruckit. Han kraxade oroväckande på slutet och jag frågade mig, i en krönika några dagar senare, om epoken Lundell var slut nu.
   ”En fri man i stan” är alltså hämtad från Nyårskonserten 1985 på Johanneshovs Isstadion. Ett fantastiskt band som var oerhört uppklädda, tuperade kalufser och soundet var mer än nödvändigt 80-talsmässiga i sitt slamrande sound och stora synthesizer-arrangemang.
   Den annars så tajt spelande Werner Modiggård, utlånad trummis från Eldkvarn, gjorde allt för att sitta i centrum i det stora soundet.


/ Håkan

Wreckless Eric är tillbaka!

I mitten på juli i mitten på sommaren kommer ”den stora nyheten” om att Wreckless Eric är tillbaka på Stiff Records. Nyheten slår ned som en bomb, i alla fall i mitt huvud. Eric Goulden har i stort sett hela tiden, sedan han lämnade Stiff i början på 80-talet, beskrivit sin första Stiff-period (1977-1980) med både bitska och bittra kommentarer.
   Men nu är han alltså tillbaka, duettskivan med Amy Rigby (amerikanskan som nu också är fru Goulden) släpps 15 september, vilket har fått honom att förklara allt ännu en gång. Fullt medveten om vad han under årens lopp har sagt har fått honom att skriva en sedvanligt verbalt underhållande anekdot om allt det här. Under rubriken “Stiff Records??!! - Are You Out Of Your Fucking Mind??!!?” beskriver vår hjälte situationen. Han ger inte så många svar på varför han åter ger ut skivor på Stiff. Förutom att bolaget inte ägs och drivs av samma personer som förr. Eller som han bokstavligen uttrycker det:
   - It isn't owned or operated by the cunts that ran it before.
   En berättelse med många bisatser, bitska undertoner, otrolig berättarglädje och, minsann, en stor dos optimism.

/ Håkan

Seaside woman-klipp

“Seaside woman” med Suzy & the Red Stripes ligger illustrerad som singelskiva här till höger och i våras berättade jag historien bakom den här extraordinärt ovanliga Wings-singeln.
   Här kommer en tecknad kortfilm, regisserad av Oscar Grillo som gjordes på låten 1980 och visades vid Cannes-festivalen och vann i kategorin Bästa kortfilm.



/ Håkan

”Mamma Mia!” på bio.

Jag såg ”Mamma Mia!” på bio. Jag har varken sett ”Mamma Mia!” på musical i London eller i Stockholm så för mig var historien ny. Och det är ju märkvärdigt naturligt hur det kan skrivas en story kring några hitlåtar från 70-talet och det blir en hållbar, om än kanske tunn, enkel och lite knapphändig, handling. Där det är musiken, ABBA:s alldeles tidlösa popmusik, och skådespelarna som tillsammans med den grekiska outsägligt vackra miljön som gör filmen till en sådan njutbar upplevelse.
   Jag är ingen vän av musikaler, med sjungande repliker och en ofta teatral underton i framförandet, men ”Mamma Mia!” fungerar och i det dundrande bioljudet kommer ju de nyinspelade ABBA-låtarna helt till sin rätt.
   Bästa ögonblicket i filmen är när Julie Walters börjar tala med repliker hämtade från inledningen till ”Take a chance on me” som utvecklas till den högljudda sången när hon dansar på bordet, a la ”Hair”, och till slut får sin Stellan Skarsgård. Ni kan se en kort trailerversion av just den scenen här nedanför.
   Just den versionen av "Take a chance on me" finns inte med på cd:n och en rolig version av "I do, I do, I do, I do" i filmen finns inte heller med på skivan.   
   Lustigt nog såg jag av en ren tillfällighet igår filmen ”Across the universe” på dvd, en liknande musikalliknande film. Men den här gången handlar det om Beatles-musik som sjungs av skådespelarna. Jag ska återvända till den här filmen när det blir höst och mer tid att kommentera musik, film och böcker.


/ Håkan

Abba filmklipp

Att två av de största svenska framgångarna inom populärmusiken på 70-talet inträffade på exakt samma dag, 6 april 1974, skrev jag en krönika om för drygt nio år sedan. Originaluppträdandet med ABBA i Brighton på Melodifestivalen hittar vi här. ”Waterloo” med utstyrsel och allt.



/ Håkan

Pugh var naturligt avslappnad i rollen av sig själv

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/7 2008.

PUGH ROGEFELDT
Satin, Örebro 10 juli 2008
Konsertlängd: 22.19-22.58 + 23.23-24.16
(39+57=96 minuter)
Min plats: Ca 6 meter till höger om scenen.

I våras skrev Pugh Rogefeldt svensk rockhistoria när han samlade killarna, nu gubbarna, som kompade honom på hans första skiva 1969 och gav ut en nyproducerad skiva. Tillsammans med bandet turnerar han under sommaren, med det nya materialet, men gör också några akustiska solospelningar. Som på Satin i torsdagskväll inför ett hundratal mer eller mindre hängivna konsertbesökare.
   När han uppträder ensam är det främst de historiska och många gånger legendariska låtarna som publiken vill höra. Vilket fick till följd att konserten blev en huvudsakligen nostalgisk upplevelse. Med en härlig stämning som förvandlade den annars omöjliga konsertlokalen till en riktigt mysig plats.
   Mycket tack vare huvudperson själv, Pugh, som var så naturligt avslappnad i rollen av sig själv och verkligen bjöd på anekdoter och underhållande mellansnack i pauserna på låtyarna i den mer eller mindre kända repertoaren.
   Pughs låtar, både gamla, halvgamla och några nya, har ju en märkvärdigt tidlös prägel. Som aldrig blir omoderna eller tappar i aktualitet.
   Trubaduren och rockaren Pugh var ännu en gång en ren och skär underhållare. När han utan att anstränga sig kände sig tvingad att berätta om händelser ur sitt långa liv i artistbranschen. Således inledde han med en lång fängslande berättelse om hur han skrev låten ”Jag är en liten gosse” tillsammans med Bernt Staf. Det var onekligen en okonventionell och spontan start på en konsert.
   Lika stor underhållning var det när han mitt i Grymlings-låten ”Mitt bästa för dej” började härma både Mikael Rickfors, Magnus Lindberg och Göran Lagerberg. Eller den långa anekdoten om hur Pugh en gång uppmuntrade Mats Ronander att börja spela gitarr.
   Det var en konsert med många positiva detaljer. Inte minst de musikaliska fast det bara var en artist och tre gitarrer på scen. Och en gitarrtekniker, Werner Theunissen, som aktivt också medverkade på sång och slagverk.
   I skuggan av allt prat och snack så är det i efterhand lätt att glömma hur skicklig Pugh är med sina gitarrer och munspel. I den 17 låtar långa repertoaren gick det en röd tråd av den där typiska Rogefeldt-länslan och lika unikt originell är han som musiker när han lekande lätt trollade fram melodier, komp och stämningar med enbart en akustisk gitarr till hjälp.
   Slidegitarren i ”Bolla och rulla” och den sedvanliga munspeluppvisningen i ”Jag har en guldgruva” var bara russinen i den smakfulla kakan,
   I mitt tycke kanske repertoaren blev lite för nostalgiskt centrerad, de två låtarna från senaste skivan var minsta lika bra som de äldre och mer kända låtarna, men det var ändå tillfredsställande att finna några av låtarna från ”Ett steg till” spela en mindre huvudroll i kvällens repertoar. Som avslutades med en alldeles ljuvlig version av den storslagna, men sällan framförda, ”Storseglet”.

Pughs låtar:

Jag är en liten gosse
Mitt bästa för dej
Dom stora äter upp dom små
Dinosaurie
Lust hunger
Dinga-linga-Lena
Finns det lite stolthet kvar, finns det också hopp om bättring

Paus

Två lika med ett
Bolla och rulla
Spårljus
Visan om Bo
Jag har en guldgruva
Hog Farm
Surabaya Johnny

Extralåtar
Små lätta moln
Vandrar i ett regn
Storseglet

/ Håkan

En Faces-reunion diskuteras

En tillfällig återförening av Faces diskuteras och namn som Rod Stewart, Ronnie Wood och Ian MacLagan nämns. Ingen dum idé.
   Men Wood har kanske andra saker att fundera på också...

/ Håkan

Ännu en Mojo med flaschiga punkrubriker

På framsidan av månadens Mojo fortsätter trenden med punkinspirerade och orangefärgade rubriker över svartvita bilder från förr. Det stora temat heter skivbolaget Sub Pop, det framförallt grungeinriktade Seattle-bolaget, och vi får intervjuer och återblickar om artisterna och grupperna, som Mudhoney, Soundgarden och Nirvana, som gav skivbolaget en flygande start.
   Den sedvanligt bifogade cd:n är genomgående en Sub Pop-affär med 15 låtar utgivna på etiketten mellan 1986 och 2008. Det är inledningsvis mycket grunge, dist och monotona riff men skivbolaget har med åren utvecklats mot variation och förnyelse. Här är det främst Kelley Stoltz (psychedelia), The Shins (lågmäld pop) och The Postal Service (electronica) som står för skivans mest positiva inslag.
   Bland Mojos övriga innehåll märks en sex sidor lång hyllning av nyligen avlidne Bo Diddley, en intervju och åyterblick med Steve Winwood och en positiv recension av The Hold Steadys nya album ”Stay positive”.

/ Håkan

Juni månads nominerade är:

Sommaren kom lika fort i år som 1999, 1984 och 1976. Och skivreleaserna gick plötsligt i stå eller åtminstone blev det med ens väldigt tunt med de väldigt bra skivorna. Därför kunde jag under förra månaden bara registrera två riktigt starka album av vilka en med säkerhet kommer att ockupera tätplatserna på ”årets bästa album”-lista framåt jul.

EMMYLOU HARRIS: All I intended to be (Nonesuch)
Nya skivans sound är kanske inte lika äventyrligt spännande som Daniel Lanois-samarbetet men är så homogen och jämnstark att jag gärna vill jämföra den med hennes nästan ouppnåeliga 70-talsskivor. Så har hon här också återförenats med sin skivproducent (och dåvarande make) Brian Ahern från den tiden. Vilket resulterat i mycket gedigna arrangemang, sedvanligt stark sång och en mängd lysande sånger.

CHRIS DIFFORD: The last temptation of Chris (Stiff)
Från den mycket lustiga titeln via sound och låtar till den gränslöst fina retrovinyletiketten (Stiff) är Chris Diffords comeback som soloartist en genuint stark produkt. Jag minns inte att Difford sjöng så här personligt och bra i Squeeze. Och låtarna, som han ofta skrivit tillsammans med producenten Boo Hewerdine, blandar ofta melodisk styrka med suverän engelsk vardagsrealistisk poesi.   

/ Håkan

Alla Springsteen-konserter i Sverige

I dessa hysteriska Bruce Springsteen-tider finns det kanske anledning att påminna om samtliga Sverige-spelningar genom tiderna:

Born To Run Tour:
21-Nov-1975 Konserthuset, Stockholm

The River Tour:
3-Maj-1981 Scandinavium, Göteborg
7-Maj-1981 Johnanneshov Isstadion, Stockholm
8-May-1981 Johnanneshov Isstadion, Stockholm

Born In The USA Tour:
8-Juni-1985 Ullevi, Göteborg
9-Juni-1985 Ullevi, Göteborg

Tunnel Of Love Tour:
2-Juli-1988 Stadion, Stockholm
3-Juli-1988 Stadion, Stockholm

Human Touch Tour:
15-Juni-1992 Globen, Stockholm
17-Juni-1992 Globen, Stockholm
28-Maj-1993 Stadion, Stockholm

The Ghost of Tom Joad Tour:
13-Mars-1996 Cirkus, Stockholm

Reunion Tour:
23-Juni-1999 Stadion, Stockholm
24-Juni-1999 Stadion, Stockholm

The Rising Tour:
24-Okt-2002 Globen, Stockholm
21-Juni-2003 Ullevi, Göteborg
22-Juni-2003 Ullevi, Göteborg

Devils & Dust Tour:
23-Jun-2005 Scandinavium, Göteborg
25-Jun-2005 Hovet, Stockholm

The Seeger Sessions Tour:
21-Maj-2006 Hovet, Stockholm
30-Okt-2006 Globen, Stockholm

Magic Tour:
10-Dec-2007 Globen, Stockholm
4-Juli-2008 Ullevi, Göteborg
5-Juli-2008 Ullevi, Göteborg

Sedan har Bruce gjort några korta besök på egen hand:
5-Maj-1997 Polar Music Price Ceremony, Stockholm
8-Dec-1998 Sen kväll med Luuk, TV show, Stockholm

/ Håkan

Holly & the Italians filmklipp

Jag vill gärna återigen rikta strålkastarna mot den här krönikan som jag skrev i juni förra året. I en intervju jag gjorde med Per Gessle uppstod ett missförstånd om några gamla rocktjejer. Och jag fick upplysa herr Gessle om att Holly Knight och Holly & the Italians inte var samma Holly. Här nedan har vi filmbevis.
Här finns en tämligen (2006) aktuell intervju med kvinnan i fokus, Holly Beth Vincent.



/ Håkan

Fler Bruce-klipp

Jag var inte beredd och minnet svek rejält i lördagskväll när Bruce Springsteen och bandet hade fantastisk energi och som åttonde låt presenterade ”Roulette”, en så kallad Bruce-raritet, som en gång i tiden (1988) figurerade som b-sida till ”One step up”-singeln.
   Jag har inte hittat nån film från Ullevi men den här från oktober 2003 kompenserar bra. Där får vi också ”Candy’s room” som han tyvärr inte körde någon av kvällarna på Ullevi.



/ Håkan

Bruce Springsteen setlist

BRUCE SPRINGSTEEN & THE E STREET BAND
Ullevi, Göteborg 5 juli 2008

Alltid lika intressant att studera den officiella och förutbestämda setlistan på en Springsteen-konsert. Ändringarna till den faktiska konserten är, minst sagt, många. Enligt den här listan missade vi ”Radio nowhere”, ”The river”, ”Trapped” och ”Tenth avenue freeze-out”. Det smärtar naturligtvis men när vi nu på kort varsel fick massor av andra spontana låtar, ”Summertime blues”, ”Backstreets”, ”Darkness on the edge of town”, ”Janey don’t you lose heart”, ”Waiting on a sunny day” och den fantastiska och helt oplanerade avslutningen med ”Twist & shout”, ska vi inte klaga.
   Dessutom den väldigt sällan framförda ”Drive all night”. Senast Bruce framförde den med band var 1981!


/ Håkan

Bruce Springsteen-detaljer

I lördags satt jag med min vän Jan-Ola, som älskar detaljer och statistik, på konserten med Bruce Springsteen. Vi gissade öppningslåtar. Jag: En cover på "Get back"! J-O: "Jackson cage", men när Bruce började med den låten tidigare på turnén slocknade allt så var det inte så troligt. Ingen av oss fick rätt.
   Jan-Ola skickade den här statistiken om vilka album låtarna i lördags var hämtade ifrån. Som visar att det var från "Born to run"-skivan de flesta låtarna var hämtade. Läs och njut - en gång till:

BORN TO RUN:
Night
Backstreets
She´s the One
Thunder Road
Born To Run
BORN IN THE USA:
No Surrender
Working on the Highway
I´m on Fire
Bobby Jean
THE RISING:
Lonesoem Day
Waitin´ on a Sunny Day
Mary´s Place
The Rising
MAGIC:
Livin´ in the Future
Last to Die
Long Walk Home
Girls in Their Summer Clothes
DARKNESS ON THE EDGE OF TOWN:
The Promised Land
Darkness on the Edge of Town
Badlands
THE RIVER:
Hungry Heart
Drive All Night
TRACKS:
Roulette
Janey Don´t You Lose Heart
LIVE 1975-85:
Because the Night
LIVE IN DUBLIN:
American Land

"Summertime blues" och "Twist & Shout" finns inte på någon officiell platta.

/ Håkan

Like father like son

Som hängiven Beatles-anhängare har jag under åren upplevt många personer från generation 2 göra försök till karriär. Barnen till Beatles-medlemmar som på ett mer eller mindre framgångsrikt sätt ägnat sig åt musik. Julian Lennon var på sin tid ”bara” en ny och snällare kopia av John Lennon medan dagens två aktiva Beatles-barn, Dhani Harrison och Sean Lennon, visar upp helt egna och kreativt intressanta profiler.
   Dhani kallar sig, tillsammans med Oliver Hecks, för thenewno2 och det finns låtar både på Itunes och YouTube. Här nedan är det “Choose what you’re watching” där man kan ana ett sound a la “Rubber soul”. Dessutom är Dhanis porträttlikhet med sin egen far bedövande. Like father like son, som de säger overthere.
   Här kan du läsa mer om thenewno2. Och även lyssna på smakprov från ytterligare låtar.



/ Håkan

Jag har aldrig sett en lyckligare människa

Aftonbladet 6/7 2008.



BRUCE SPRINGSTEEN & THE E STREET BAND
Ullevi, Göteborg 5 juli 2008
Konsertlängd: 21.06-23.56 (=170 minuter)
Min placering: På pressläktaren i höjd med mittlinjen. Ca 200 meter från scenen.
Publik: 58.620 personer

Bruce Springsteen, gitarr, munspel och sång
Steve Van Zandt, gitarr och sång
Nils Lofgren, gitarr och sång
Max Weinberg, trummor
Garry Tallent, bas och sång
Clarence Clemons, saxofon och sång
Roy Bittan, keyboards
Charlie Giordano, keyboards
Soozie Tyrell, fiol, gitarr och sång

Först en liten kommentar till fredagens konsert på Ullevi i Göteborg. Jag var inte på plats men var däremot utanför arenan under de första fem låtarna. Han inledde med ”Born in the USA” (inte så överraskande, det var ju ändå 4 juli!) och gjorde ytterligare några USA-låtar, ”4th of July (Sandy)” och ”Independence day”, dagen till ära. Och ytterligare några favoriter, ”Atlantic city” och ”Rosalita”, som jag förstod att jag skulle missa på lördagens konsert.
   Till lördagens konsert var jag beredd på en helt annan låtlista men kunde inte i min vildaste fantasi räkna ut att Bruce faktiskt skulle ta bort hela 14 låtar från fredagskonserten. Och ersätta med 15 nya! Wow, är bara förnamnet.
   Det finns säkert totalt starkare låtlistor. Där varje låt i sin enskilda styrka skulle smälla högre, herregud vi fick ju inte ”Jungleland”, ”The river” eller något Detroit-medley, men en Springsteen-konsert är ju så mycket mer av rytm, upplevelse och att blanda låtar med varandra. Att göra en show som går upp och ned i tempo och balanserar mellan känt och okänt. En simpel låtlista kan med andra ord inte förklara själen i en konsert. Allra minst på en Bruce-konsert där det exklusiva mötet mellan artist och publik är viktigare än att analysera låtföljder och bittert saknat material.
   Det är alltså omöjligt att beskriva en Bruce-konsert med ord eller låtlista. Jag kan tänka mig att låtnamn som ”Roulette” eller ”Twist & shout” kan uppfattas som antingen en obskyr raritet eller en förutsägbar extralåt men i verkligheten, på plats, var konserten en nästan tre timmar lång mix av stor rockmusik, känsloladdade ögonblick och ren och skär eufori.
   Sånt är ofta obeskrivligt och svåranalyserat. Därför hade också kvällstidningsrecensenterna Markus Larsson (AB) och Anders Nunstedt (Expressen) så svårt att idag i ord beskriva känslorna. Däremot stod de sida vid sida och dansade på pressläktaren snett framför mig.. Själv satt jag och noterade konserten låt för låt. Och beskrev tankarna och ögonblicksbilderna för stunden. Här kommer mina minnen från lördagskonserten.

21.06 kom först Max in på scenen och sedan Clarence, Bruce och resten av bandet. Och det startade med ett Clarence-solo.
1.Night
Hade svårt att först känna igen den här explosiva pärlan, en av de mest okända låtarna från ”Born to run”-skivan. Bittan hamrade på pianot medan Steve och Bruce delade mikrofon.
2. No Surrender
En långhårig Max dunkade igång låten och det lät rockigare och vildare än någonsin förväntat. Clarence i gul/blå scarf och Bruce i svart skjorta och blåjeans. Tog ner den poppiga låten och Lofgren fick lira fint solo.
3. Lonesome Day
Sozzie inleder på fiol och Lofgrens slidesolo brinner. Det är mer vild, ungdomlig rock än arenaanpassad rock. De vita strålkastarna värmde långt upp på pressläktaren.
4. Hungry Heart
Allsång direkt. Bruce gick fram och hälsade på förstaraden av publik. Mest tjejer. Orgelsolo av Giordano. Lite rundgång i ljudet. BNruce vandrade runt och samlade in önskelåtarna på alla skyltarna.
5. Summertime Blues
Det här slog The Who 1970 och deras (nästan) oslagbara version av Eddie Cochrans låt. Party! Trodde det här var förbjudet. Vad säger myndigheterna?
6. Promised Land
Det mycket kända munspelsintrot inleder. Konsertens första viktiga Clarence Clemons-solot.. Bruce vågade vara närgången och spelade munspel för de längst fram. Och samlade ihop mer önskelåtar. Jag skymtade ”Sunny day” och ”10th”. Och en skylt där det stod “You are the sexiest man alive”.
7. Backstreets
Bittans snygga pianointro och jag marker att ljudet varit bra från start. Tog snyggt ner låten med ett upprepande “To the end, baby”. Sedan ett infernaliskt slut och final.
8. Roulette
Fantastisk Weinberg-energi I denna obskyra rockpärla som jag faktiskt inte kunde identifiera på plats. Ändå en av konsertens toppar.
9. Darkness On The Edge Of Town
Dova toner i introt som sig bör. Vildare och bitskare än vanligt. Pratar texten i mitten på låten och pianot driver låten vidare.
10. Janey Don't You Lose Heart
En låt jag i alla år gillat på skiva. Men blir lite snäll och mesig här. Men Nils körar snyggt och låten utvecklas nästan till en duett.
11. Waiting On A Sunny Day
Karneval och Soozie i nyckelroll. Bruce fick röd blomma vid örat. Fest! Allsång och Bruce blev sittande på scenen med ryggen mot publiken.
12. Working On The Highway
Ännu ett Max-intro med Bruce på akustisk gitarr. Mäktig version med en mörkhårig tjej (Garry Tallents dotter Olivia) i kören bredvid Soozie. Show.
13. Because The Night
Mäktigt och långt pianointro. Där höjdpunkten blir ett flera minuter långt Lofgren-solo där han till slut snurrar runt. He came to dance, med andra ord.
14. She's The One
Tung, rivig och rytmisk med munspelet i en central roll.
15. Livin' In The Future
Långt försnack om stämningarna i USA just till ett ackompanjemang av ett tyst smygande intro. Samlade in mer skyltar med låtönskemål och hittade ”Obama for president” som han stolt visade upp för scenkameran flera gånger. La-la-la-refrängen blev till stor allsång.
16. Mary's Place
”Are your ready for a houseparty” frågar Bruce och inleder låten som en soulklassiker av Curtis Mayfield. Jag tänker även på “Raise your hand” innan den långt utdragna “Mary’s place” drar igång. Bruce blir sittande på avsatsen och sjunger. Hyschade ner publiken till ett minimum men när låten mot slutet nådde sitt crescendo, och Clarence tutade vilt i saxofonen, sprang Bruce och slängde sig glidande på knäna.
17. I'm On Fire
Nedstämt igen, Bruce sittande på en stol längst ut på en av ramperna
18. Drive All Night
Ännu en svåridentifierad låt. Mjuk och snäll ballad som inte riktigt vill lyfta. Men efter ett saxosolo och ett långt sugande slut vann den min sympati.
19. The Rising
Mäktigt synt/fiol-intro. Tacksam la-la-refräng och snyggt Lofgren-solo på slidegitarren. Mäktig, mullrande och suggestiv.
20. Last To Die
Vilket intro och driv i gitarrerna. Både Steve och Bruce spelade gitarrsolon.
21. Long Walk Home
Lång och episk, allsång och saxsolo. Nils sjöng vackert men Steve sjöng ännu bättre i en hel vers. Ett av konsertens större ögonblick.
22. Badlands
Extas! Det galopperande pianot leder den magiska och oemotståndliga rytmen. Bruce har alla sin hand. Max Weinberg närmare sig Richter-skalans högre nivåer. Det klassiska ooh-ooh-andet från publiken rullade runt hela arenan.

Extralåtar
23. Girls In Their Summer Clothes
En oväntat lugn extralåt. Poppig och sommarlätt sommarlåt. Och Bruce gav en eloge till ”vackra svenska flickor”.
24. Thunder Road
En euforisk version där Clarence vandrade mot scenens centrum för ett odödligt solo.
25. Born To Run
En låt som aldrig tappar energi. Clarence gör ännu ett solo med en ocean av händer framför sig.
26. Bobby Jean
Mer Clarence i en poppigt härlig låt.
27. American Land
Två dragspel och fiolintro och nu spelade Clarence tin whistle och den irländska prägeln låg tung över Ullevi. Vilket sväng! Lofgren och Giordano spelade på varandras gitarr och dragspel. Bruce la till ”The Swedes” i texten och presenterade bandet kort efter avslutningen av låten.
   Efter en viss tvekan och ännu en skylthämtning (”Stevie you sexy thing”) hetsar publiken fram ännu en extralåt.

Extra extralåt
28. Twist & Shout
Himmelskt, odödlig och magisk avslutning. I en låt som går upp och ned i tempo och energi och aldrig riktigt vill ta slut. Till kompet av publikens handfasta ooh-ooh-anden.
   Efteråt ler Bruce med hela ansiktet och jag har aldrig sett en lyckligare människa.
   Årets båda Ullevikonserter med Bruce Springsteen blev sammantaget en skön déjà vu av 8 juni 1985. För då började han konserten med "Born in the USA", precis som i fredags, och avslutade med "Twist & shout", precis som i lördags.
   Jag har inte full koll på årets Springsteen-turné men jag fick i alla fall vara med om två Europapremiärer när han spelade "Roulette" och "Drive all night".


Expressen 6/7 2008.


Aftonbladet 6/7 2008.

/ Håkan

Bruce Springsteen 2007

Idag lördag är det dags för Bruce Springsteen och hans fenomenala kompband E Street Band att göra sin andra Ullevikonsert på lika många dagar. Och jag är på plats. Räkna med rapporter på de här sidorna.
   I höstas var det återigen dags för Bruce och bandet att göra en Globen-konsert, 10 december. Naturligtvis filmad från alla vinklar, i mörker och ljud, och min recension lät så här.
   Här följer ”Devil’s arcade”, ”Born to run”/”Dancing in the dark” och ”Radio nowhere”.







/ Håkan

Bruce Springsteen 2005

Ikväll är det dags för den första Ullevikonserten i Göteborg med Bruce Springsteen & the E Street Band.
   2005 genomförde Bruce två magiska solokonserter i Sverige vid midsommar, på Scandinavium i Göteborg och Hovet i Stockholm. Jag var på båda och jag glömmer inte en enda sekund av konserterna. Här är det ”Ramrod” i en upptagning från Royal Albert Hall i London under samma turné.
Här är min väldigt positiva recension från Scandinavium-spelningen. Dessutom en krönika som jag skrev en månad senare.



/ Håkan

Bruce Springsteen 2002

Sedan skulle det dröja i ofattbara 14 år innan jag såg Bruce Springsteen igen. En semesterresa sommaren 1999 gjorde att jag missade den stora E Street Band-återföreningen med både Steve Van Zandt och Nils Lofgren i bandet.
   Den här konserten i Globen i Stockholm 24 oktober 2002, som det finns tre underbara klipp ifrån, gjordes som en liten försmak inför den hysteriska sommarturnén 2003. Som jag för övrigt också missade på grund av semester…
   Här finns min recension av konserten inklusive den fullständiga setlistan. Därför har jag lagt de tre klippen, ”Jackson cage”, ”Candy’s room” och ”Gloria”, i kronologisk ordning.







/ Håkan

Bruce Springsteen 1988

Nästa gång Bruce Springsteen kom till Sverige var jag också på plats, den här gången i Stockholm på Stadion 2 juli. Just idag för exakt 20 år sedan - Wow!
   Även den här gången gjorde Bruce och bandet en dubbelspelning dagarna efter varandra. Jag var alltså på den första, en underbart somrig lördagskväll i juni.
   Jag fick se den nya körtjejen Patti Scialfa för första gången i Springsteens band. Och jag imponerades bland annat av en cover, Bob Dylans ”Chimes of freedom”. Här hämtad från konserten i Idrottsparken i Köpenhamn nästan en månad senare. Här är den fullständiga setlistan för Stockholmskonserten 2 juni 1988.



/ Håkan

En ny filmsida

Hittade ett, för mig, nytt spännande ställe, Myspacetv att länka till i framtiden.
   Därför jag redan nu ett försök och hoppas att det fungerar. Intressant intervju med George Harrisons son Dhani om musik, Dylan och framtiden. Och ännu en gång slås man av Dhasnis likhet med sin far. Både visuellt och i tal.

DHANI HARRISON + SCHOOL OF ROCK


/ Håkan

ABBA-premiär

Det var galapremiär på ”Mamma Mia!” igår på Leicester Squarei London. Kändisar som Meryl Streep, som spelar huvudrollen, Tom Hanks och Pierce Brosnan var där. Liksom 3/4 –delar av ABBA (inget pris till den som gissar vem son inte var där!) och Benny Andersson fick den oundvikliga frågan om ABBA ska återförenas. Han svarade, inte alls överraskande, nej.
   Så sent som i maj-numret av Uncut läste jag en intressant lista på band som genom åren fått bud på att återförenas. Och summorna är verkligen hysteriskt intressanta ty ABBA är det band, som enligt Uncut, fått det största budet (1 miljard dollar!). ”It’s a hell of a lot of money to say no to, but we decided it wasn’t for us”, sa Benny då år 2000.
   Andra uppseendeväckande namn på listan är Pink Floyd (250 miljoner dollar), The Smiths (75 miljoner dollar), The Jam (20 miljoner dollar) och The Beatles (3000 dollar!). Det sistnämnda hände 1976 då Beatles stod som lägst i kurs. Både i världen och i Liverpool. 1977 avslogs en ansökan om att ställa upp statyer på de fyra Beatles-medlemmarna. Idag dräller det av Beatles-minnsesmärken i den brittiska hamnstaden.

/ Håkan

Bruce Springsteen 1985

Nästa gång jag såg Bruce Springsteen live var 1985. 8 juni på Ullevi i Göteborg, den första av två konserter som Bruce och E Street Band genomförde. Den här gången utan Steve Van Zandt i bandet och med Nils Lofgren som uppmärksammad ersättare.
   Jag kände själv från min plats på marken hur hela arenan gungade i takt med musiken. Några dagar senare kom nyheten att Ullevi faktiskt spruckit och de stora konserterna på arenan upphörde i många år.
   Här bjuder jag på ”The river” i en upptagning från Paris på samma turné. I Göteborg var ”The river” låt nummer sex, strax efter ”Atlantic city” och före ”Working on the highway”.



/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.