Blogginlägg från juni, 2008

Bruce Springsteen 1981

Postad: 2008-06-30 07:55
Kategori: Filmklipp

3 maj 1981 såg jag Bruce Springsteen live för första gången. På Scandinavium i Göteborg gjorde han och hans band ett oförglömligt intryck. Jag har inte hittat några bilder från den konserten och inte heller från konserten på Johanneshovs Isstadion, det som nu kort och gott kallas Hovet, några dagar senare, 7 maj.
   Däremot kan vi njuta av ”Thunder road” från Barcelona några veckor innan, 21 april.


På samma konsert körde de även Creedence-låten “Who’ll stop the rain”. En låt Bruce körde på båda sina Sverige-konserter i maj 1981.


/ Håkan

Ronnie Lane/Jeff Buckley

Postad: 2008-06-27 07:37
Kategori: Filmklipp

4 juni 1997 dog både Ronnie Lane och Jeff Buckley. Två helt olika artister, två olika generationer och två helt olika dödsfall. Ronnie Lane dog utfattig efter att ha varit sjuk i MS i många år. Jeff Buckley drunknade i Mississippi-floden.
   Här skrev jag 1998 en minneskrönika över de båda profilerna och har även hittat några intressanta filmklipp. Ronnie Lanes första upplaga av Slim Chance, inklusive duon Gallagher (dragspel) & Lyle (mandolin), framför Lanes första hitlåt på egen hand, ”How come”. December 1973.


Liveversionen avl Jeff Buckleys “Grace”, titellåten på Buckleys mycket uppmärksammade debut, är lika gripande idag som 1994.


/ Håkan

Lolita Pop 1989

Postad: 2008-06-25 07:59
Kategori: Filmklipp

Att Lolita Pop var ett av Sveriges största band på 80-talet har jag skrivit både här och där. Dessutom har jag sett bandet tillfälligt återförenas ett par gånger, 1997 och 1999, så det finns många anledningar att återvända till det här bandets historia.
   Som om inte det räcker såg jag sångerskan Karin Wistrand genomföra en alldeles underbar solokonsert så sent som för bara några veckor sedan.
   På filmbilderna nedan, hämtade från konsertserien Gig på tv, får vi gruppens fantastiskt energiska version av Magazines klassiker ”Songs from under the floorboards”. En cover som nästan alltid fanns med i Lolita Pops scenrepertoar under 80-talet.


/ Håkan

Jackson Browne 1982

Postad: 2008-06-23 07:57
Kategori: Filmklipp

I juni 1982 var jag på en närmast klassisk konsert med Jackson Browne på Konserthuset i Stockholm. En konsert jag någon gång måste återvända till och detaljerat berätta om. Den spektakuläre gitarristen David Lindley var inte längre kvar i bandet men ersättaren Rick Vito visade sig vara en underbar slidespelare. Dessutom var bandets andre gitarrist, Danny Kortchmar, i en fantastisk form.
   Förutom alla Browne-klassiker spelades även flera helt nya, ännu opublicerade, låtar. Som exempelvis den här: ”Somebody’s baby”.


/ Håkan

Eldkvarn-klipp

Postad: 2008-06-20 07:25
Kategori: Filmklipp

Jag har länge tyckt att Carla har fått stå i skuggan av sin bror Plura alldeles för mycket. Det är säkert självvalt men han har onekligen bidragit med många underbara låtar och sporadiska sånginsatser under åren.
   Här nedan är det hans senaste mästerverk, ”Jag följer den väg”, som finns med på dvd-versionen av deras senaste skiva ”Svart gig”. En för övrigt alldeles utsökt livedokumentation.



/ Håkan

U2-klipp

Postad: 2008-06-18 07:53
Kategori: Filmklipp

Det här är ett tidigt U2-klipp från engelsk tv i november 1980. Det kan bättra på mitt minne om när jag såg gruppen live på Marquee i London i slutet av samma månad.
   ”I will follow”, som de framför här, fanns med på den konserten men jag kan för mitt liv inte komma ihåg att basisten Adam Clayton då hade så lockigt hår…



/ Håkan

Liverpool-hjärtat växer

Postad: 2008-06-17 15:59
Kategori: Blogg

Läste idag att Liverpool i England blivit framröstad till landets viktigaste musikstad. Det gläder och värmer naturligtvis ett Liverpool-hjärta som mig. Från The Beatles och framåt har staden hela tiden uppdaterat sin status och pophistorien är fylld av celebriteter från just den staden.
   Därför passar det ju alldeles utmärkt att min och familjens semester går till Liverpool i slutet på juli. Att staden i år dessutom är kulturhuvudstad i Europa gör inte semesterresan mindre betydelsefull direkt.
   Jag lär återkomma i ämnet.
   Andraplatsen i den här omröstningen togs av Sheffield och försyt på tredje plats kom Manchester.

/ Håkan

Pogues-klipp

Postad: 2008-06-16 07:35
Kategori: Filmklipp

Pogues har varit ett återkommande ämne i mina krönikor och artiklar. Här har jag berättat deras tidiga historia och här berättar jag detaljerat om deras absolut största låt, ”A pair of brown eyes”. Därför är det inte mer än rätt att jag nu visar den video som jag hänvisar till i texten.



/ Håkan

Ännu en fenomenal Gröna Lund-konsert

Postad: 2008-06-15 23:18
Kategori: Live-recensioner

KONSERT
Håkan Hellström
Gröna Lund, Stockholm 13/6 2008
Konsertlängd: 20:00-21.32 (92 minuter)
Min plats: ca 60 m snett höger från scenen.


Håkan Hellström, gitarr och sång
Daniel Gilbert, gitarr och sång
Stefan Sporsén, keyboards, trumpet och sång
Oscar Wallblom, bas och sång
Simon Ljungman, gitarr
Göran Green, saxofon
Lars-Erik Grimelund, trummor
Finn Björnulfsson, percussion

Kanske lite sent men jag har ju en konsertupplevelse att redovisa. I en klar kall kväll och läcker solnedgång gjorde Håkan Hellström och hans band ännu en fenomenal konsert på Gröna Lund.
   Musiken i högtalarna innan konserter var som vanligt väldigt intressant. Jag hörde både Beach Boys legendariska ”God only knows” och Nina Simones ”To love somebody”. En perfekt start på en givande konsertkväll.
   Inledningen är sedvanligt kanon. Den alldeles underbart suggestiva introt med Stefan Sporsén på piano som laddar för ”Tro och tvivel” sim till slut bryter ut i ren karneval, E Street Band-känsla och alldeles underbar pop.
   Som om inte det räcker fortsätter euforin direkt med allsångsladdade ”Ramlar”. Då har taket över Gröna Lund lyfts av.
   Sedan går konserten ned i tempo och intensitet. I ”13” tar Håkan fram sin vita gitarr, berättar om studenten och laddar för en låt med en nästan gospelliknande avslutning.
   Konserten är snart tillbaka på sin höga intensiva nivå. Med ”Hurricane Gilbert”, Håkans kärleksförklaring till sin gitarrist, som en av de defintiva höjdpunkterna. En presentation av musikerna, efter ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, som är tempoladdad, känslosam och magisk och sedan ett fint intro leder till ”En midsommarnattsdröm”.
   Extralåtarna är kompakt succé. Allsången i ”Nu kan du få mig så lätt”. Total intensitet i ”För en lång, lång tid” och ”Kom igen, Lena” (där det avslutande instrumentala partiet är mycket fint).
   Och sedan en avslutande lång, lång version av ”Det är så jag säger det” där Håkan går över i Eldkvarns ”Kärlekens tunga” (numera en tradition på Hellströms Stockholmskonserter) innan han återkommer till titellåten från sitt andra album.

Håkans låtar:
Tro och tvivel
Ramlar
Brännö serenad
13
Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din
Inte skyldig nån nåt
Klubbland
Hurricane Gilbert
Känn ingen sorg för mig Göteborg
En midsommarnattsdröm
Kärlek är ett brevc skickat tusen gånger

Extralåtar
Nu kan du få mig så lätt
För en lång, lång tid
Kom igen, Lena
Det är så jag säger det/Kärlekens tunga

/ Håkan

Håkan, Håkan, Håkan

Postad: 2008-06-14 09:18
Kategori: Blogg


Håkan, Håkan, Håkan Hellström.

Med väldigt kamouflerad blygsamhet vill jag gärna påpeka att dagens namn är Håkan. Ett namn som i officiella sammanhang brukar beskrivas med ”den högättade”. Fint namn med andra ord.
   Sverige mest kände popartist med namnet är givetvis Håkan Hellström och det är alltid en ren och skär ynnest att gå på hans konserter. Inte minst för att få uppleva en hängivet hysterisk publik skandera ”Håkan, Håkan, Håkan” före, under och mellan låtarna.
   Första gången jag på allvar stötte på det fanatiska beteendet var på Frimis i Örebro 2002, här kan ni läsa min gode vän Johan Hedbergs recension av arrangemanget, där det var allsång genom hela konserten och dessutom närmare 1000 personer som stod och ropade på mig…
   Jag har sett Hellström frälst sin publik ett tiotal gånger genom åren, så sent som i går på Gröna Lund exempelvis. I skivaffärer, små krogar, stora konsertställen, utomhus och inomhus. Upplevelser som alltid avslutats med ett ringande ”Håkan” i öronen.
   Jag ska i sammanhanget inte heller glömma bort att en annan av Sveriges absolut störste och mest framgångsrike sångare och låtskrivare också heter Håkan i förnamn, visserligen som andranamn. Per Håkan Gessle är namnet.
   Av en händelse finns det ytterligare en svensk popartist, visserligen på en mycket lägre kommersiell nivå, som har Håkan bland sina förnamn. Alf Håkan Åkesson är mer känd som Alf och bara Alf.
   I internets tider ska vi kanske också påminna om namnet Hakan. I mejladresser och annat heter jag ofta Hakan. Därför var det en aning lustigt när jag såg EM-fotboll i onsdagskväll när det i båda lagen Schweiz-Turkiet fanns spelare med förnamnet Hakan av vilka en till och med var målgörare.

/ Håkan

Wreckless Eric-klipp

Postad: 2008-06-13 07:50
Kategori: Filmklipp

Engelsmannen Wreckless Eric är en av mina husgudar och jag har berättat hans historia och min historia vid flera tillfällen på de här sidorna. Här berättar jag den tidiga Wreckless Eric-historien. Den som på skiva började med ”Whole wide world”, här i en tidig, tämlig tekniskt fladdrig, men ändå mycket charmig tv-version.
   Eric hade ett uppseendeväckande band med sig. Ian Dury på trummor, Durys saxofonist Davey Payne och den kvinnliga basisten Denise Roudette. Samma band kompade Wreckless Eric på Stiff-turnén 1977 där övriga artister var Elvis Costello, Nick Lowe, Larry Wallis och (givetvis) Ian Dury. En turné som spelades in och gavs ut på skivan ”Live Stiffs live”.



/ Håkan

Dags för sommar – dags för återblick

Postad: 2008-06-12 07:49
Kategori: Filmklipp

Jag märker det på besökssiffrorna på den här sidan, på vädret, på fler uteaktiviteter och, framförallt, på en krympande tid för musikresearch. Det är sommar!
   Under sommaren kommer denna sida att huvudsakligen förvandlas till återblickarnas förlovade land. När Anders Jakobson, min ovärderlige webbkonstruktör, i våras introducerade den snygga sökmotorn, ni hittar den strax under almanackan till höger, fanns det plötsligt möjlighet att gränslöst söka, leta och utforska innehållet bland den här sidans alla texter och illustrationer. Bland material som exempelvis sträcker sig tio år tillbaka i tiden.
   Jag vet själv hur svårt det är att bara förutsättningslöst söka, fantasin brukar blockeras rejält, så jag ska under sommarmånaderna hjälpa till med återblickarna. En titt i backspegeln genom att illustrera mina gamla texter med researchmaterial, främst hämtat från YouTube. Jag har ju lagt ner mest krut på att skriva på den här sidan och lämnat öppet för läsaren att själv leta ljudklipp eller intressanta filmmusikbilder.
   Men nu tänker jag leta upp det mest intressanta materialet som snurrar i cybervärlden och sedan länka till mina gamla skriverier som behöver all uppmärksamhet de kan få.
   Uppdateringarna med nya texter blir lite färre under restejn av juni, hela juli och halva augusti och medan jag laddar batterierna för en intressant höstsäsong kan vi tillsammans göra en djupdykning i musikhistorien och anlita tidsmaskinen. Enjoy! Roll up, roll up for the mystery tour, som Beatles sjöng (se nedan) för drygt 40 år sedan.

Bloggen och aktuella recensioner stänger inte för sommaren. Däremot tar den fasta avdelningen Veckans 7”-singel och andra återkommande rubriker semester för att dyka upp i höst tillsammans med flera nya spännande följetonger. Tillbakablick har traditionellt varit ett huvudspår på den här sidan och naturligtvis kommer det även i höst att handla om svunna tider och personligt reflekterande uppblandat med ren och skär nostalgi.



/ Håkan

Karin Wistrand i ett lycksaligt musikaliskt rus.

Postad: 2008-06-11 07:23
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/6 2008.

KONSERT
Karin Wistrand
Mitt Andra Hem, Örebro 8/6 2008
Konsertlängd: 21:19-22:31 (72 minuter)
Min plats: ca 6 m rakt framför scenen.


På 80-talet, mitt under Lolita Pops storhetstid, brukade jag kalla Karin Wistrand för ”Världens bästa sångerska – från Örebro”. Hälften på allvar hälften på skämt visserligen men hon hade sådana tunga kvalitéer att hon på den tiden distanserade de allra flesta i Sverige och jämförelser fick sökas utanför landets gränser.
   Där har vi minnet och nostalgin, som det pratades mycket om på Mitt Andra Hem innan konserten på söndagskvällen, men nu är nu och då räcker inte några gamla framgångar som bevis.
   Den plötsliga engångsföreteelsen med en solokonsert med Karin hade väl inte marknadsförts tillräckligt ty det var en begränsad skara fans och bekanta som packade in sig på den trånga och mörka krogen i söndagskväll. Hennes band för kvällen var i stort sett hämtat från det Jeremias Session Band som Staffan Ernestam annars leder. Staffan dök också upp och spelade några låtar, med Karin på sång, från deras kommande skiva.
   Det vilade lågbudget över själva arrangemanget, ljud och ljus var av det knapphändiga slaget, men ur artist och band strömmade det ren och skär kvalité och spontan spelglädje. Som tillsammans med Karin Wistrands nästan omänskliga rutin resulterade i ett lycksaligt musikaliskt rus.
   Genomgående sittande gav bandet allt i såväl Karins 15 år gamla svenska låtar, några få Lolita Pop-låtar plus tre-fyra covers. Det blev en minst sagt anspråkslös konsertkväll av mycket hög musikalisk klass. Inte minst tack vare bandets lyhörda briljans och självklara samspel.
   Karin Wistrands sensationellt korta solokarriär runt 1993 har vi nästan glömt men flera låtar på den syntetiskt producerade skivan står sig fortfarande. Det fick vi höra när låtar som ”I gräset”, ”Det var bara solen”, ”Ge mig en sidenklänning”, ”Ta mig med” och ”Igenom dig” gav ryggrad åt konsertrepertoaren som pendlade mellan mjuk rock och rebellisk country och mellan det svenska språket och amerikanska.
   Lolita Pop-låtarna, som några i publiken ville höra mer än någonting annat, var i minoritet men framstod, när jag nu sammanfattar konserten, som små ädla guldkorn. Och då handlade det inte om nostalgi eller upprepning. Flera låtar var omarrangerade, exempelvis framfördes ”Långa tåg” i avslappnad sambatakt, och den mycket skicklige steelgitarristen Clas Olofsson tog de gamla låtarna på helt nya spännande vägar.
   Största favoriten blev ”Precious you”, en av topparna på Lolita Pops sista skiva, som på Mitt Andra Hems minimala scen växte ut till en gospelintensiv pärla. Naturligtvis var det också en ynnest att få uppleva Karin Wistrand nosa på Patsy Cline-country, en Steve Earle-låt eller den slutliga finalen i Dwight Yoakams ”What do you know about love”.
   Så dags, efter drygt 70 minuters underhållning, hade Karin Wistrand motsvarat alla små och stora förväntningar.

Karin Wistrands låtar:
Igenom dig
Det var bara solen
Långa tåg
Ta mig med
Come to me
Just give me something (??)
I fall to pieces
Walkin’ after midnight
Promise you anything
Precious you
I gräset
Längtan är en fågel
En sommarvän

Extralåtar
Serenad
Ge mig en sidenklänning
What do you know about love

/ Håkan

Tre tips om gamla skivor, del 5

Postad: 2008-06-10 07:52
Kategori: Skivtips

De här tre helgtipsen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Latte 7/6 2008 i en omredigerad form.

John Hiatt
Bring the family (A&M)

Amerikanen John Hiatt, just nu aktuell med sin senaste utmärkta skiva “Same old man”, har ett över 30 år långt liv som skivartist. Vi har svårt att upptäcka några allvarligt djupa svackor i hans produktion men lite ojämnt var det under 80-talets inledning. Innan han 1987 slog till med sin karriärs starkaste album, ”Bring the family”. Inspelad med små medel och ett anspråkslöst sound.
   Han låg vid tillfället lågt kommersiellt sett, skivbolagen var skeptiska, så det var med en rekordlåg budget han gick in i studion. På bara fyra dagar lyckades Hiatt tillsammans med Nick Lowe, bas, Ry Cooder, gitarr, och Jim Keltner, trummor, spela in tio fantastiska låtar.
   Bland annat de andlöst vackra balladerna ”Lipstick sunset” och ”Tip of my tongue” och de uppenbara hitlåtarna ”Thing called love” och ”Have a little faith on me”. Skivan var så bra att det i mina öron just 1987 lät som det årets bästa skiva. Och den håller än idag.

Elvis Costello
Mighty like a rose (Warner Bros)

Även Elvis Costello är aktuell med ett utsökt album, ”Momofuku”, men har oregelbundet genom åren presterat många toppar, främst på 70- och 80-talet. Men min favorit för stunden, när sommarvärmen är som mest intensiv, är ”Mighty like a rose” från 1991. Där singellåten ”The other side of summer” inleder så starkt med sin smittande sommarmelodi och surfkörer.
   Skivan kanske inte står upp i jämförelse med ”Spike”, som kom två år innan, men är fylld av uppfinningsrik popmusik utan bäst före-datum.

Lightning Seeds
Pure Lightning Seeds (EMI)

Hits har för vana att glömmas bort men jag återkommer ständigt till “Life of Riley” från 1992. Liverpool-killen Ian Broudies största stund som låtskrivare, sångare och popartist. Låten inleder den här samlingen, som även i övrigt innehåller stark modern pop, som kom fyra år efter hitlåten och fortfarande finns tillgänglig.

/ Håkan

"She loves you"

Postad: 2008-06-09 07:27
Kategori: Veckans 7"-singel


THE BEATLES: She loves you (Parlophone R5055)
Genomgången av singlarna till höger är i mål och jag har sparat höjdpunkten till sist. Precis innan dörren till sommaren öppnar sig ramlar en av många, många klassiska Beatles-singlar in på sin plats och kräver förklaring och beskrivning. Längst ner i singelraden till höger ligger den och symboliserar säsongsslut och samtidigt en helt förglömlig höjdpunkt i en 11-årings liv.
   Men ”She loves you” är egentligen en höstsskiva. Som Beatles fjärde singel släpptes den 28 augusti 1963 men det dröjde till 5 oktober innan den gick in på Tio i Topp. Som hängiven lyssnare av programmet hade jag hört låten flera gånger men det var först när Beatles kom till Sverige i slutet på månaden som jag förstod varför Beatles var så bra.
   På gruppens första utlandsturné , Sverige i slutet på oktober, blommade låten ut, blev allmänt känd och blev källa till stor hysteri. Den där typiska ”Yeah yeah”-sången introducerades just på ”She loves you”
   Själv var jag fram till den 3 november 1963 näst intill omedveten om ”She loves you”. Då uppträdde Beatles på svensk tv, Drop In, och den låten inledde en kvartett låtar som slungades ut ur tv-skärmen med enorm kraft och övertygande rytmer. Efter ”She loves you”, som inledde deras framträdande, kom ”Twist and shout”, ”I saw her standing there” och ”Long tall Sally” och undertecknad, som vid den tidpunkten just hade fyllt 11 år, var med ens en hängiven Beatles-fantast.
   ”She loves you” blev som julklapp julen 1963 min första egna skiva. I orange bildomslag med den röda, svenska Parlophone-etiketten. Ovan illustreras singeln med den engelskpressade svarta etiketten utan bildomslag som var regel på den tiden.
   Låten skrevs av John Lennon och Paul McCartney på ett hotellrum i Newcastle 26 juni 1963, fem dagar senare spelades låten in i Studio 2 på Abbey Road. När den släpptes i England blev den en enorm hit och är den Beatles-singel som har sålt allra mest i deras hemland.
   Efter tre singlar där låtskrivarnamnen skrevs som (McCartney-Lennon) så standardiserades det från och med ”She loves you” till det rytmiskt perfekta (Lennon-McCartney).
   B-sidan ”I’ll get you”, eller ”Get you in the end” som den först hette, spelades in på samma session 1 juli 1963. En typisk enkel baksida men Ian MacDonald beskriver i boken ”En revolution i huvudet” låten som en av Beatles bästa singelbaksidor. ”Med sitt fylligt runda bassound och sin ton av torr självironi är ’I’ll get you’ en de bästa”, skriver han.

/ Håkan

The Clash - punkikoner som hyllas på Satin

Postad: 2008-06-08 09:01
Kategori: Artiklar

Den här artikeln publicerades ursprungligen på www.na.se 3/5 2008.

THE CLASH
Medlemmar:
Den mest kända sättningen var Joe Strummer, Mick Jones, Paul Simenon och Topper Headon (1977-1982)
Mest kända låtar: ”White riot”, ”1977”, ”This is Radio Clash”, ”Rock the Casbah” och ”Should I stay or should I go”.
Albumproduktion (1977-1985): 6 originalalbum
Mest kända cover: ”I fought the law”.

Det var Sex Pistols som knyckte rubrikerna och orsakade kalabalik, uppståndelse och kaos. Men det var The Clash som var punkgenerationens största, viktigaste och (inte minst) bästa rockgrupp. Med både kvalitativt oförglömliga låtar, hela album som tillhör rockhistorien och med ett par stora profiler och kommande punkikoner.
   Clash var inte punkband från start. Joe Strummer, född i Sydafrika med medelklassföräldrar, var egentligen pubrockare innan han träffade Mick Jones, med rutin från många små punkband, bland annat London SS.
   Tillsammans med trummisen Terry Chimes (som 1977 ersattes av Topper Headon), basisten Paul Simenon och gitarristen Keith Levene (som snart lämnade gruppen) bildade Strummer/Jones Clash sommaren 1976.
   Än så länge var punkhysterin i sin linda och det var först när Johnny Rotten med Sex Pistols i spetsen började få uppmärksamhet som Clash började forma sin egen upproriska rockmusik.
   Mediabevakningen var vid den här tidpunkten intensiv och Clash framstod som en av de större grupperna i genren. De fick snart skivdebutera på det stora skivbolaget CBS. Första singeln var ”White riot” (mars 1977) och månaden efter kom första albumet ”The Clash”.
   Redan här började punkgrupperna leta sig ut internationellt och Clash besökte Sverige och även Örebro i oktober 1977. Repertoaren var än så länge begränsad och konserten på Stora Hotellet i Örebro innehöll tio låtar som var varken personliga eller storslagna men intensivt energiska.
   Inför sitt andra album hamnade Clash i händerna på den amerikanske skivproducenten Sandy Pearlman (mest känd för Blue Öyster Cult) och soundet på ”Give ’em enough rope” var långtifrån punkigt och jordnära.
   Efter den smärre katastrofen repade gruppen och managern Bernie Rhodes nytt mod. Via flitigt turnerande, som svetsade samman gruppen til en helgjuten enhet, gick Clash in i studion med den excentriske engelsmannen Guy Stevens.
   Låtskrivarparet Strummer/Jones hade sprutat ur sig massor med låtar som kom att resultera i ett dubbelalbum, 19 låtar, och ett historisk sett helt klassiskt album, ”London calling” som släpptes i december 1979.
   Clash var plötsligt något mycket mer än en simpel rockgrupp. ”London calling” etablerade gruppen bland musikhistoriens största band. Deras liverutin och explosiva konserterfarenhet gjorde scenerna i filmen ”Rude boy” till något mycket imponerande.
   På kulmen av sin karriär ville Clash nå ännu högre. Med facit i hand vet vi att de inte lyckades. Trippelalbumet ”Sandinista” led inte bara av storhetsvansinne utan också av sviktande kreativitet. Och inre stridigheter som kulminerade under inspelningen av gruppens nästa album ”Combat rock” när Mick Jones fick sparken.
   I samband med Jones-avhoppet skrev Mick sin kanske mest kända låt ”Should I stay or should I go” som inte är självbiografisk men ändå anpassad situationen. Låten blev flera år senare känd som reklamlåt för Levi’s.
   Strummer och Jones var vid tillfället värsta ovännerna och Clash ersatte Jones med två gitarrister. Men Clashs karriär var ohjälpligt i dalande och efter ännu ett miserabelt album ”Cut the crap” splittrades gruppen slutgiltigt 1985.
   Några år senare återförenades Strummer med Jones när han producerade en skiva åt Jones grupp Big Audio Dynamite. Joe Strummer dog i december 2002 men det bästa minnet av Strummer och The Clash är från 1970-talet.

/ Håkan

Veckans filmklipp: Blind Faith i Hyde Park 1969

Postad: 2008-06-07 09:00
Kategori: Filmklipp

Just idag för 39 år sedan, 7 juli 1969, genomfördes en av många klassiska konserter i Hyde Park, London. Huvudband var Blind Faith (se klippet) och övriga namn var Donovan, Richie Havens, Edgar Broughton Band och Third Ear Band.
   Blind Faith, den så kallade supergruppen med Eric Clapton och Stevie Winwood, gjorde sin scendebut just den här kvällen. De första idéerna till bandet uppstod redan sommaren 1968 när Clapton tröttnat på Cream och Winwood lika mycket tröttnat på Traffic. Creams trummis Ginger Baker anslöt och basist blev Ric Grech, som lämnade Family mitt under turné.
   Gruppen var mitt inne i inspelningarna av sin debutskiva, som kom ut i augusti 1968. Direkt efter Hyde Park-spelningen åkte de till Skandinavien på sin första turné tillsammans.
   Låten här, ”Presence of the lord”, är skriven av Eric Clapton, hans enda bidrag på den kommande skivan, men sjungs med eftertryck av Stevie Winwood. I övrigt ackompanjeras den övertygande musiken av snygga London-bilder.
   Mindre än en månad senare, 5 juli, uppträdde Rolling Stones på en än mer klassisk konsert. Bara två dagar efter Brian Jones dödsfall förvandlades den sagen, där också Family och King Crimson uppträdde, till en minnesstund för Stones-gitarristen.



/ Håkan

1989: Lolita Pop i topp

Postad: 2008-06-06 09:07
Kategori: Listor

När årsbästalistan skulle spikas på decenniets sista år kunde jag inte motstå frestelsen att utnämna mina lokala hjältar Lolita Pop till årets bästa skiva. Det är inget i dag jag behöver skämmas för. Skivan står sig mycket bra än idag vilket inte är fallet med Pogues 1989-skiva. Den kom inte ens med på min 80-tals-lista. I övrigt skrev jag 19 december 1989 i Nerikes Allehanda följande rader.


Roy Orbison.


Att utnämna årets bästa skivor enligt en graderad lista har varit ett lika tufft och svettigt jobb som alla år tidigare. Ett femtontal skivor slogs om de tio platserna vars inbördes ordning är mycket jämn. Efter våndorna känns det både roligt, rättvist och rimligt att utropa Lolita Pop till årets artister i LP-klassen.
   Den som väntade på något gott och bra fick vänta till 1989. Det hade gått fyra år sedan Lolita Pops förra LP med nya låtar. Engelskan hade blivit deras nya språk men framför allt hade gruppen utvecklats musikaliskt och ”Love poison” är en klassisk LP med både bredd och variation.
   Vad som förenar de tre första skivorna på min topp tio-lista, förutom att de står i en liten klass för sig, är att det förekommer en och annan säckpipa på alla tre skivorna.
   På en drygt 64 minuter lång LP hinner Elvis Costello med det mesta på ”Spike”. Bäst är han i dre lugna folkmusikinspirerade låtarna som ”Tramp the dirt down” och ”Any king’s shilling”.
   Engelska The Pogues är annars årets folkmusikhjältar som gjort sin jämnaste och bästa LP. Det kan bero på att gruppen nu blivit en grupp. Nästan alla medlemmarna skriver låtar och det är inte längre bara Shane MacGowans personlighet som härskar.
   Gamlingen Neil Young har totalt sett gjort sin bästa LP på tio år med ”Freedom”. Även det en skiva med över en timmes speltid.
   Eldkvarn återkom till årsbästalistan efter den relativa svackan på ”Kungarna från Broadway”.
   Tom Pettys ”Full moon fever” hade allt av pop, fräck rock och fnatastiska melodier.
   Engelsmännen Squeeze och Graham Parker gör det de är allra bäst på. Förenar pop och rock på ett genialt sätt.
   Roy Orbisons ”Mystery girl” var en alldeles för lysande LP för att ges ut postumt. Dock tycker jag personligen att han sjöng bättre på liveskivan ”Black and night”.
   Di Leva gjorde också sin bästa LPi år. ”Rymdblomma” klassar jag ett par snäpp högre än upphaussade ”Vem ska jag tro på?”.

ÅRETS BÄSTA ALBUM 1989
1. LOLITA POP: Love poison
2. ELVIS COSTELLO: Spike
3. THE POGUES: Peace and love
4. NEIL YOUNG: Freedom
5. ELDKVARN: Karusellkvällar
6. TOM PETTY: Full moon fever
7. GRAHAM PARKER: Human soul
8. SQUEEZE: Frank
9. ROY ORBISON: Mystery girl
10. DI LEVA: Rymdblomma


/ Håkan

Tre tips om gamla skivor, del 4

Postad: 2008-06-05 07:56
Kategori: Skivtips

De här tre helgtipsen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Latte 31/5 2008 i en omredigerad form.

Linda Ronstadt
Prisoner in disguise (Asylum)

De fyra amerikanska countryrockveteranerna i Eagles har i vår fått en fantastisk renässans. Deras storhetstid i original var på 70-talet. Men det var i kompgruppen bakom den förtjusande sångerskan Linda Ronstadt som den gruppen uppträdde tillsammans första gången. Det var visserligen innan hon gjorde de mest kända 70-talsskivorna men Linda hade smak när hon valde musiker.
   "Prisoner of disguise" (1975) är en pärla i Lindas rad av klassiska skivor. Som vanligt är urvalet av låtar, en blandning av gamla covers och specialskrivet, helt utsökt. Exempelvis Neil Youngs "Love is a rose", Lowell Georges "Roll um easy" och James Taylors "Hey mister, that's me upon the jukebox". Plus Lindas version av Dolly Partons "I will always love you" som vida överträffar Whitney Houstons storsäljande variant nästan två decennier senare.
   Lindas röst både smeker och river skivan igenom. Kanske allra mest på John David Southers två specialskrivna låtar, varav titellåten är en.

R.E.M.
Out of time (Warner Bros)

R.E.M har firat enorma triumfer på världens försäljningslistor under våren med den hårt rockiga "Accelerate". Men jag minns gärna gruppens kommersiella genombrott som inträffade redan 1990. Just på den skivan var de lite mjukare, lite mer melodiska och hade en magnifik hitlåt i "Losing my religion". En låt där den fina mandolinen, spelad av Peter Buck, regerade mer än elgitarren.

Ringo Starr
Liverpool 8 (Capitol/EMI)

Den gamle Beatles-trummisen är mer aktuell än någonsin, nu med sin comebackskiva och delvis självbiografiska "Liverpool 8". Spelar trummor mästerligt, sjunger inte bättre än mediokert men med hjälp av bland annat Dave Stewart, som producent och låtskrivarpartner, blir slutresultatet bättre än måttligt bra.
   "Liverpool I left you, said 'goodbye' to Madryn Street/I always followed my heart and I never missed a beat/Destiny was calling I just couldn't stick around/Liverpool I left you but I never let you down" är textrader som känns.

/ Håkan

The Refreshments setlist

Postad: 2008-06-04 22:26
Kategori: Setlists

THE REFRESHMENTS
Najz Prajz/Våghustorget, Örebro 4 juni 2008
Konsertlängd: 21:04-21:20 (16 minuter)
Min plats: ca 20 meter snett till vänster från scenen


Scenen är liten och liknar närmast ett lastbilsflak. Den står utomhus på Våghustorget i Örebro där det just ikväll pågår det årliga Marknadsafton. Ett välbesökt torg får se rutinerade Refreshments göra ett av sina kortaste scenframträdanden. Det är en typisk kort signeringskonsert och när de 16 minuterna är över har de hunnit spela fem låtar.

Georgia slop
Det börjar rockigt och svängigt med Joakim Arnell vid mikrofonen, Refreshments bäste sångare.

Buzz, buzz, buzz
Arnell fortsätter att imponera framför ett rutinerat starkt band fast jag anar att inspirationen på scen inte kan vara det bästa på en gratiskonsert mitt i stan.

Jukebox
På titellåten till senaste skivan, fortfarande med Arnell som sångare, börjar det svänga över till det folkligt gungande och inställsamma soundet. Refreshments är lite tuffare än ett ordinärt dansband men så mycket bättre är det inte.

Judy
Pianisten Johan Blohm, som Arnell presenterar som ”bandets störste sångare” (och menar då bokstavligen till omfång och tyngd), tar vid på sång av den nästan okända Elvis Presley-låten. Snällare, gemytligare och även lite mesigare.

Boppin’ at the high school hop
Är inte säker på låt här, faktiskt. En pratsam kamrat störde men jag tyckte mig höra den här gamla Jerry Lee Lewis-låten fast jag tror att jag aldrig har hört Refreshments köra den tidigare. Varken på skiva eller på konsert. Det var givetvis Blohm på sång igen men där slutade deras korta konsert och signering och skivförsäljning tog vid.

/ Håkan

Maj månads nominerade:

Postad: 2008-06-04 07:55
Kategori: Blogg

2008 har under senvintern och våren varit ett utpräglat svenskt skivår. Men det övertaget tog utlandet, representerade av England och USA, igen stort under maj.

ELVIS COSTELLO & THE IMPOSTERS: Momofuku (Mercury)
Den spontana, helt oplanerade skivinspelningen spelar naturligtvis huvudrollen i framgången med Costellos senaste album. Soundet, som verkligen andas närhet och inspiration, gör hela skivan till en älskvärd produkt. Att Costello sedan lyckas skriva några helt magnifika låtar är liksom bara bonus.

NEIL DIAMOND: Home before dark (Columbia)
Diamond och producenten Rick Rubin gör en ”Johnny Cash” men andraskivan i deras samarbete är så mycket mer än ett taget koncept. Diamond är en genuin låtskrivare som i sina låtar pendlar mellan vemod, kärlek och lättare ilska. Ämnen som blir än mer starka när arrangemang och sound är så lågmält och naket som här.

THEA GILMORE: Liejacker (Fullfill)
Månadens största överraskning kommer från England. Här har hon närmat sig folkmusiken och mixen mellan lågmälda elektriska instrument och finstämda dragspel, mandolin, ståbas, dobro, fiol och ukulele är så smakfull. Plus att hon sjunger så starkt utan att höja rösten.

JOHN HIATT: Same old man (New West)
Än en gång har Hiatt gått in i studion med en ambition att hålla soundet mänskligt lågmält, akustiskt dominerat, tajt och tryggt och med många texter som känns självbiografiska och autentiska. Med arrangemang, där gitarristen Luther Dickinson spelar underbart, som känns så naturliga men fulländade.

/ Håkan

Delvis punktema i nya Mojo

Postad: 2008-06-03 22:37
Kategori: Blogg

Det nya prenumererade numret av Mojo ramlade in i brevlådan tidigt den här månaden. Chock/punk-rosa rubriker på fronten och en nytagen svartvit bild på Sex Pistols med en sedvanligt stirrande Johnny Rotten. Nya numret har delvis ett punktema. Cd-skivan, som alltid följer med, är fylld av kända punkgruppers mindre kända låtar eller mindre kända band med ännu mindre kända låtar.
   Sex Pistols-medlemmarna har intervjuats var och en för sig och rubriken till Glen Matlock-artikeln heter ”We wanted to point out all the bullshit…”. Jag har ännu inte läst intervjuerna men jag vill gärna påpeka, med illa dold stolthet, att jag sprang på Matlock i London 1983. Jag har även berättat om det i den här krönikan.
   Det var ett osedvanligt späckat Mojo-nummer jag fick i min hand idag. På nyhetssidorna finns en kort redogörelse av en plötslig och överraskande återförening av The Nipple Erectors på 100 Club i London. Läser att Albert Hammond Jr har en ny skiva på gång i sommar, ”?Còmo Te Llama?” lär den heta. Och att det i höst kommer en bok om Barney Bubbles, omslagsdesigner till skivor av Elvis Costello, Ian Dury och Damned, som tog livet av sig för 25 år sedan. Det läser jag i Mojo, ingen annanstans.
   Sedan har vi de större artiklarna och intervjuerna som jag bara snuddat vid. Bland annat berättar producenten Rick Rubin vad han gillar hos Neil Diamond. En lång presentation av Kid Creole och sedan Sex Pistols-specialen. Plus en intressant sak om sambandet mellan Frank Zappa och Captain Beefheart.
   Sedan de många sidorna av nya skivrecensioner. Långt innan vi ens sett skivorna recenserar de redan nya skivor från Coldplay, My Morning Jacket och ett nytt band från Seattle, Fleet Foxes, som fått maximalt betyg. Som även Aimee Manns nya belönats med. En nyutgåva av Dennis Wilsons ”Pacific ocean blue” får en sida reissue-recension. Och Americana-genren från 90-talet får en graderad betygslista. Jag noterar att jag äger tre av skivorna, Jayhawks, Wilco och Lucinda Williams, på listan. Men jag får också ännu en gång erkänna att jag vet alltför lite om Townes Van Zandt.

/ Håkan

1984: Little Steven – visst är han rockare nr 1!

Postad: 2008-06-03 07:56
Kategori: Listor

Ja, då är vi framme vid det år, 1984, när jag så här i efterhand var lite för imponerad av Little Steven och hans, som jag då tyckte, bästa amerikanska rockmusik. ”Voice of America”, det årets nummer ett enligt mig, har inte musikaliskt och soundmässigt överlevt åren sedan dess men just då var jag gränslöst nöjd med hans skiva. Men idag, eller när jag plockade ihop min ”80-talets bästa”-lista, så fanns det ingen plats för den dundrande och ekande och alldeles för typiska 80-talsmusiken. U2, Billy Bremner och Christine McVie har faktiskt överlevt tiden bäst sedan 1984. Så här skrev jag i Nerikes Allehanda på 1984 års sista dag, 31 december, när jag skulle kommentera det årets bästa skivor.


Christine McVie


En viss Peterson på Schlager har i senaste numret av tidningen mage att påstå att Bruce Springsteen är underskattad. Allt medan en till synes enhällig kritikerkår utsett ”Born in the USA” till årets särklassiga LP. Jag reserverade mig dock till både det ena och det andra.
   Som nedanstående årsbästalista avslöjar finns Springsteens LP inte bland de tio bästa av två mycket enkla skäl: 1) Bruce Springsteen har gjort bättre och jämnare LP-skivor tidigare. 2) Det har under året kommit minst tio skivor som berört mig djupare och fått känslorna att svalla högre än ”Born in the USA”.
   När jag för några veckor sedan ombads tipsa Allehana-läsare om några lämpliga skivjulklappar slog det mig omedelbart hur höstens skivutgivning kvalitetsmässigt så totalt dominerats av svenska artister.
   Frånsett U2 har höstens bästa skivartister svenska namn som Py Bäckman, Ulf Dageby och Ulf Lundell. Strax under den duktiga trion finns ytterligare svenska artister som Marie Fredriksson, Monica Törnell, Johan Lindell, Ola Magnell och Tant Strul. Länge leve svensk rockmusik!
   Listans övriga namn kom med sina skivor i våras eller somras och har givit den fullständiga årsbästa-listan dess alldeles personliga karaktär med skivor som inte har mer musikaliskt gemensamt än att de har betytt mest för mig under 1984.

ÅRETS BÄSTA ALBUM 1984
   1: Little Steven: Voice of America

   Högljudd, passionerad och rasande vacker rock’n’roll.
   2: U2: The unforgettable fire
   Stämningar som ligger närmare hjärtat än hjärnan.
   3: Billy Bremner: Bash!
   Efterlängtad solodebut för fantastisk sångare och gitarrist.
   4: Ulf Dageby: Lata rika
   Både underhållande och tung personlig rockmusik.
   5: Difford & Tilbrook: Difford & Tilbrook
   Squeeze-parets solodebut packad mer perfekt popmusik.
   6: Py Bäckman: Kvinna från Tellus
   Befäster hennes plats som Sveriges just nu bästa rocksångerska.
   7: Christine McVie: Christine McVie
   Soulfylld, underbar röst till bluesbaserad popmusik.
   8: Ulf Lundell: 12 sånger
   Naknare och innerligare än någon annan Lundell-LP.
   9: Psychedelic Furs: Mirror moves
   Modern, dansant popmusik för både disco och hemmet.
   10: Mats Ronander: 50/50
   Tredje LP:n vinner i längden och blir hans bästa.

/ Håkan

Bo Diddley död

Postad: 2008-06-02 21:57
Kategori: Blogg

Läser just nu BBC att Bo Diddley dött i en ålder av 79 år. Hjärtat ville inte fungera längre.
   Jag såg Bo Diddley en gång live. Det hände i Örebro 1987. Jag beskrev honom då som en gammal stabbig gubbe fast han bara var 58 år vid tillfället.
   Den 90 minuter långa konserten var ojämn. Som sämst när han skulle presentera bandet i oändligt långa tal. Som bäst på slutet när han radade upp sina klassiker "Roadrunner", "Mona", "Who do you love" och "Hey Bo Diddley" (då han spelade trummor!).

/ Håkan

"Rooms in your roof"

Postad: 2008-06-02 07:26
Kategori: Veckans 7"-singel


MICKEY JUPP: Rooms in your roof (Chrysalis CHS 2388)
Till skillnad från förra veckan är Mickey Jupp-singeln en perfekt skiva i singelsamlingen. A-sidan förekommer ingen annanstans i Mickey Jupp-diskografin. ”Rooms in your roof” är en genuin singellåt som kom mellan LP-skivorna och därför är den soundmässigt inte bunden till varken ”Long distance romancer”, den Kevin Godley/Lol Creme-producerade skivan, som släpptes i oktober 1979, eller ”Oxford”, producerades av bröderna Gavin och Iain Sutherland och hade ett lågbudgetsound, som släpptes senare 1980.
   Den 2:53 långa och traditionellt arrangerade ”Rooms in your roof” påminde mer om soundet från ”Juppanese” och dess förstasida som producerades av Nick Lowe. Men här var det Pete Wingfield som var producent och säkert delaktig även i arrangemanget. Pianisten Wingfield har satt sin prägel på soundet, blåsinstrumenten fyller på och Mickey inleder med att sjunga duett med en oidentifierad kvinnlig stämma.
   Introt påminner mycket om Madness och det är i övrigt ett klassiskt Mickey Jupp-sound som står med båda fötterna i 50-talet men är ändå en hörnsten i den tidens Jupp-produktion.
   Innan Mickey når fram till den slagkraftiga refrängen, där han upprepar ”Rooms in your roof/And a hole in your head”, så inleds låten med en enkel men genialt skriven ordväxling:
   When you said
   ”goodbye” (tjejrösten)
   And I said:
   “Don’t go”
   And you said
   “Why?” (tjejrösten)
   And I said
   “Don’t you know?”
   You drove me crazy right from the start
   You put rooms in your roof and a hole in your head.


Resten sjunger Mickey själv uppbackad av kör, ett drivande blåsarrangemang och en gungande produktion.
   Eftersom b-sidan är en viktig del på de gamla vinylsinglarna är det med illa dold förtjusning jag kan berätta att ”Switchboard Susan”, hämtad från ovannämnda ”Long distance romancer”, ligger där. En av Mickey Jupps allra mest kända låtar men hans egen version här slår knappast Nick Lowes pärla på ”Labour of lust” eller när Rockpile körde låten live.

/ Håkan

Klassiskt datum i pophistorien

Postad: 2008-06-01 09:55
Kategori: Blogg


1 juni 1967.

1 juni, dagens exklusiva datum, har genom pop- och rockhistorien varit en händelserik dag.

1950 var det just på den dagen som skivbolaget Decca introducerade LP-skivan första gången. Den där vinylskivan som snurrade 33 och 1/3-dels varv jämfört med stenkakan, eller 78-varvaren, som då och ytterligare tio år skulle dominera skivmarknaden.

1967 släppte Beatles pophistoriens mest kända LP, ”Sgt Pepper’s Lonely Hearts Club Band. En skiva som på alla sätt blev banbrytande inom popmusiken. Skivan inleds med textraderna ”It was twenty years ago today” och 1987, alltså 20 år efter skivan, skrev jag en text om minnet och historien.

1973 föll Robert Wyatt handlöst ut genom ett fönster på fjärde våningen. Han överlevde, fick sitta i rullstol och den tidigare trumslagaren fick börja koncentrera sig på orgel och piano. Därefter kom hans kanske största triumf som artist på skiva, ”Rock bottom”.

1975, just i dag för 33 år sedan, spelade Ron Wood sin första konsert med Rolling Stones som ersättare för Mick Taylor. Wood, som just den dagen fyllde 28 år, har väl aldrig i folkmun accepterats som fullvärdig Stones-medlem fast han har turnerat och medverkat på gruppens skivor så länge.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juni 2008 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.