Blogginlägg

The Clash - punkikoner som hyllas på Satin

Postad: 2008-06-08 09:01
Kategori: Artiklar

Den här artikeln publicerades ursprungligen på www.na.se 3/5 2008.

THE CLASH
Medlemmar:
Den mest kända sättningen var Joe Strummer, Mick Jones, Paul Simenon och Topper Headon (1977-1982)
Mest kända låtar: ”White riot”, ”1977”, ”This is Radio Clash”, ”Rock the Casbah” och ”Should I stay or should I go”.
Albumproduktion (1977-1985): 6 originalalbum
Mest kända cover: ”I fought the law”.

Det var Sex Pistols som knyckte rubrikerna och orsakade kalabalik, uppståndelse och kaos. Men det var The Clash som var punkgenerationens största, viktigaste och (inte minst) bästa rockgrupp. Med både kvalitativt oförglömliga låtar, hela album som tillhör rockhistorien och med ett par stora profiler och kommande punkikoner.
   Clash var inte punkband från start. Joe Strummer, född i Sydafrika med medelklassföräldrar, var egentligen pubrockare innan han träffade Mick Jones, med rutin från många små punkband, bland annat London SS.
   Tillsammans med trummisen Terry Chimes (som 1977 ersattes av Topper Headon), basisten Paul Simenon och gitarristen Keith Levene (som snart lämnade gruppen) bildade Strummer/Jones Clash sommaren 1976.
   Än så länge var punkhysterin i sin linda och det var först när Johnny Rotten med Sex Pistols i spetsen började få uppmärksamhet som Clash började forma sin egen upproriska rockmusik.
   Mediabevakningen var vid den här tidpunkten intensiv och Clash framstod som en av de större grupperna i genren. De fick snart skivdebutera på det stora skivbolaget CBS. Första singeln var ”White riot” (mars 1977) och månaden efter kom första albumet ”The Clash”.
   Redan här började punkgrupperna leta sig ut internationellt och Clash besökte Sverige och även Örebro i oktober 1977. Repertoaren var än så länge begränsad och konserten på Stora Hotellet i Örebro innehöll tio låtar som var varken personliga eller storslagna men intensivt energiska.
   Inför sitt andra album hamnade Clash i händerna på den amerikanske skivproducenten Sandy Pearlman (mest känd för Blue Öyster Cult) och soundet på ”Give ’em enough rope” var långtifrån punkigt och jordnära.
   Efter den smärre katastrofen repade gruppen och managern Bernie Rhodes nytt mod. Via flitigt turnerande, som svetsade samman gruppen til en helgjuten enhet, gick Clash in i studion med den excentriske engelsmannen Guy Stevens.
   Låtskrivarparet Strummer/Jones hade sprutat ur sig massor med låtar som kom att resultera i ett dubbelalbum, 19 låtar, och ett historisk sett helt klassiskt album, ”London calling” som släpptes i december 1979.
   Clash var plötsligt något mycket mer än en simpel rockgrupp. ”London calling” etablerade gruppen bland musikhistoriens största band. Deras liverutin och explosiva konserterfarenhet gjorde scenerna i filmen ”Rude boy” till något mycket imponerande.
   På kulmen av sin karriär ville Clash nå ännu högre. Med facit i hand vet vi att de inte lyckades. Trippelalbumet ”Sandinista” led inte bara av storhetsvansinne utan också av sviktande kreativitet. Och inre stridigheter som kulminerade under inspelningen av gruppens nästa album ”Combat rock” när Mick Jones fick sparken.
   I samband med Jones-avhoppet skrev Mick sin kanske mest kända låt ”Should I stay or should I go” som inte är självbiografisk men ändå anpassad situationen. Låten blev flera år senare känd som reklamlåt för Levi’s.
   Strummer och Jones var vid tillfället värsta ovännerna och Clash ersatte Jones med två gitarrister. Men Clashs karriär var ohjälpligt i dalande och efter ännu ett miserabelt album ”Cut the crap” splittrades gruppen slutgiltigt 1985.
   Några år senare återförenades Strummer med Jones när han producerade en skiva åt Jones grupp Big Audio Dynamite. Joe Strummer dog i december 2002 men det bästa minnet av Strummer och The Clash är från 1970-talet.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juni 2008 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.