Blogginlägg från maj, 2008

Veckans bild: 1974

Den 85-årige fotografen David Gahr avled i söndags. Av all klassiska namn på fotografer jag har lärt mig att känna igen genom åren är Gahr ett. Kanske inte det viktigaste, kanske inte det mest kända men hans fotograferande var under många är ändå otroligt berömt.
   Slår du in hans namn på All Music så får du upp sju sidor fullklottrade med skivor där han bidragit med sina personliga foton. Först väldigt utpräglade jazzartister som Miles Davis, Duke Ellington och Modern Jazz Quartet på 50-talet och sedan artister inom en rad olika stilar och åldrar.
   Första skivan med Gahr-foto som jag har i min skivsamling är faktiskt, lite överraskande, Yes trippelalbum från 1973, ”Ýessongs”, där en viss David ”Groucho” Gahr, som det står på fotobladet i skivan, har plåtat några av de många livebilderna.
   Sedan finns det åtskilliga andra kända skivor där hans namn poppar upp. Från ”461 Ocean Boulevard” med Eric Clapton och Rutles-skivan(!) till Bruce Springsteens ”Tracks” och Bob Dylans ”Love and theft”.
   Gahr plåtade också de berömda bilderna på Bruce Springsteen och hans kompband som pryder skivdebuten ”The wild, the innocent & the E Street shuffle” som kom 1973.
   Eller många av de nu berömda bilderna på John Lennon i New York från 1974. Manhattan, solglasögon, spretigt hår, en Elvis Presley-badge och en stor pösig blå baskerliknande hatt på sig.


John Lennon, 1974.

/ Håkan

1980: Omöjligt att rangordna årets bästa skivor

Årssammanfattningen 1980 slutade ännu en gång med att jag inte kunde lista skivorna i rangordning. Inte heller kunde jag begränsa mitt urval till endast tio skivor. Så när jag i Nerikes Allehanda 20 december beskrev årets bästa skivor så blev det 17 skivor. Skivor som jag idag, erkänner jag, i varje enskild detalj knappast kan kalla genuina årsbästaskivor.


Graham Parker

”Årets LP 1980” är en omöjlig utnämning bland årets alla skivutgivningar. Det har säkert inte kommit ut fler skivor i år än något tidigare år men det är svårt att begränsa antalet bästa skivor vid tre eller ens tio plattor. Därför är jag generös och anser att följande sjutton LP-skivor tillhöra det bästa som gavs ut i år. Skivorna presenteras inte i någon inbördes rangordning och se det gärna som ett tips inför julklappen i sista minuten.

Elvis Costello & the Attractions: Get happy
Costellos storhet på skiva är sedan lång tid tillbaka omvittnad. Denna hans fjärde LP är det bästa och mesta (skivan innehåller 20(!) låtar) han har gjort. Att han för någon månad sedan inte kunde upprepa succéerna på scen här i Sverige är en annan och mycket sorgligare historia.

Wreckless Eric: Big smash!
”Vraket” Eric har alltid gjort vild och förträfflig rockmusik som på den här skivan får dela med sig av utrymmet till några utmärkta poplåtar. Dessutom har han också blivit en säkrare och jämnare låtskrivare.

Steve Gibbons Band: Street parade
Med ett delvis nytt komp kom Gibbons tillbaka starkt. LP:n innehåller många olika stilar och inriktningar. Calypso, reggae, rak rock, så kallade storysongs med mera, allt framburet av Steve Gibbons starkt säregna röst.

Genesis: Duke
Engelska Genesis gör så kallad symfonisk rock av fulländat slag. Som inte bara är en lek med instrument utan också innehåller konkreta melodier med vackra och effektiva harmonier.

Willie Nile: Willie Nile
Vi är många som har jagat kopior till Springsteen och Dylan och Willie Nile smälter fint in i får föreställning. Men Nile är så mycket mer, spelar elektrisk folkrock och skriver personliga självbiografiska låtar. Debut-LP som lovar gott.

Graham Parker: The up escalator
Parker går från klarhet till klarhet. Nu med mer USA-inriktad rockmusik som ändå inte döljer hans engelska ursprung. Producenten Jimmy Iovine har försett Parker med ett amerikansk östkustsound och hans låtar framträder ännu tydligare. En kanonskiva alla kategorier.

Jackson Browne: Hold out
Jackson Brownes amerikanska västkustrock är inte så accepterad i det här landet men hans känslomässiga versioner av hans verklighet blir i de avvägda arrangemangen alltid perfekta. Mjuk rockmusik som engagerar.

Ulf Lundell: Längre inåt landet
Dubbel-LP:ns stora format skrämmer inte svensk rockmusiks stora namn. Han överträffar sig själv återigen och presterar en nästan omöjligt jämn dubbel-LP som innehåller allt det goda.

Steve Forbert: Little Stevie Orbit
Forbert gör skivor med så avslappnad musik och mänsklig värme att man blir häpen. Musik som är lågmäld och finstämd och ändå inte saknar intensitet i melodierna, texterna och arrangemangen. Väl avvägd rock med sneglingar åt både country och folkmusik.

Bruce Springsteen: The river
Som Lundell ovan är även Springsteen helt mäktig det stora dubbel-LP-formatet. Han har mycket att säga, såväl textmässigt som musikaliskt, och skriver hela tiden nya låtar fast det kommer sparsamt med skivor. LP:ns styrka ligger i de välgjorda balladerna men han skriver även rocklåtar i popformat av mycket hög klass.

Dire Straits: Making movies
Dire Straits är givna i årssammanfattningen för att de mot alla odds lyckades med konststycket att inte upprepa sig på tredje LP:n utan med Mark Knopfler unika gitarrtoner som grund förändra soundet mot ett tyngre rockljud med längre låtar och utökade arrangemang. Här finns många bevis på att det försöket lyckades.

Rockpile: Seconds of pleasure
Rutinerad ”debutskiva” med mer popinriktat material än de har gjort tidigare. Här trängs många utmärkta poplåtar, från både Nick Lowes och andras pennor, men också några traditionella Dave Edmunds-rockare, bland annat Chuck Berrys ”Oh what a thrill”.

Sean Tyla: Just popped out
Englands sanne rockhjälte exponerar sig sällan på skiva numera men är alltid en attraktion så fort han hittar vägen till skivstudion. Så engelsk han är så präglas hans musik av amerikanska influenser. Han har en kraft och styrka i det han gör som dock inte hindrar honom från att dela på sången på en låt med countrytjejen Carlene Carter, även känd som Nick Lowes fru.

Moon Martin: Street fever
Amerikanen Moon Martin gör samma respektlösa rock- och popmusik som präglade många skivor som gavs ut på 60-talet. På sin tredje LP har han ökat intensiteten i arrangemangen, spelar en råare gitarr, och har i vanlig ordning bidragit med en handfull utmärkta poprocklåtar.

John Lennon/Yoko Ono: Double fantasy
Det kommer nu, efter hans hans makabra död, att spekuleras I ännu högre grad om den här skivans eventuella styrka eller svagheter. Men som jag tyckte då, när skivan kom, tycker jag också nu. Lennons förnuftiga rockmusik är inte lätt att kombinera med Yoko Onos svårhanterade bidrag men John Lennons sju låtar är däremot av mycket hög klass. Låt oss nöja oss med det och höja den till skyarna.

Neil Young: Hawks and doves
Den oberäknelige Neil Young överraskar alltid, också här. Skivan är nära nog helt akustisk med flera countryinspirerade inslag. Allt utfört med Neil Youngs individuellt säregna utstrålning.

Jon Anderson: Songs of seven
Förre Yes-sångaren Jon Andersons personliga rockmusik har både klassiska, religiösa och österländska undertoner och gör den här skivan ovanlig bland de övriga skivorna. Men den behövs i en tid då den raka och traditionella rockmusiken belönas mest och skivor av det pretentiösa slaget bespottas. Jon Anderson har en personlig röst, skriver fina betraktelser där han vänder sig till sin familj och omgivning i väldigt älskvärda ordalag. Stundtals är också musiken sagolikt vacker.

Som förklaring men dock ingen ursäkt att just du saknar just din favoritplatta kan vara att jag under året som gått ”bara” lyssnat på två-tre hundra LP-skivor av en total skivutgivning kring tretusen.

/ Håkan

Redan 1986 skissade jag på en pubrocksamling

Det var de första dagarna i december 1986. Thomas och jag, två gamla pubrockälskare, gick omkring i London och filosoferade, drömde om en revival för den anspråkslösa musikgenren och skissade både på en bok (där klassiska pubspeglar skulle illustrera gruppnamnen…) och en samlingsskiva. Projektet kom av naturliga skäl inte så långt men vi lyckades innan veckan var slut se konserter med både Eddie & the Hot Rods, Engineers (Graeme Douglas), Saints, Snakes Of Shake, Ducks Deluxe och Pirates.
   Det just nu nyvaknade pubrockintresset fick mig att gräva i skivsamlingen efter bevis. Och hamnade ofelbart på tre liveskivor där i alla fall två är inspelade på puben. För det var ju live som pubrock befanns sig i sin bästa miljö.

Christmas At The Patti (United Artists, 1973)
En klassisk julkonsert 19 december 1972 på Patti Pavillion i Swansea. Vi är alltså i Wales på den legendariska gruppen Mans julfest. Förutom den gruppen uppträdde också andra närbesläktade namn som Dave Edmunds, Help Yourself, The Flying Aces, The Jets och Ducks Deluxe, På en enkel 8-spårs-bandspelare spelades allt in och det här var väl pubrock innan någon ens hade uppfunnit etiketten.
   I historisk mening var konserten kanske klassisk med tanke på den banbrytande blandningen av grupper och samarbetet mellan olika musiker. Men musikaliskt finns det ett och annat att rynka på näsan åt.
   Som exempelvis Helps Yourselfs 10-minutersversion av Bo Diddleys ”Mona” som aldrig riktigt vill starta och sedan aldrig verkar ta slut. Deke Leonard sjunger som vore han Robert Plant och Mickey Gees gitarrsolon tävlar med B J Cole steelguitar om uppmärksamheten.
   Även Leonards egen ”Eddie Waring” tar priset mest för sin groteska längd (14:00) och blir egentligen en enda lång uppvisning i gitarrsolon. Där Leonard, Cole, Richard Treece och Malcolm Morley avlöser varandra.
   Även där Edmunds uppträder tillsammans med Man blir det än mer lössläppt och improviserat. Jag hade faktiskt glömt hur långa och sega oändliga gitarrsolon kan vara.
   Då är det mer koncentrerat, jordnära och tajt när Edmunds slår sig samman med det tillfälliga bandet Plum Crazy och spelar, dagen till ära, ”Jingle bells” och ”Run Rudolph run”.
   Eller när Ducks Deluxe skivdebuterar i Sean Tylas rasande energiska ”Boogaloo babe”. Nästan ett år innan bandet debuterar på egen skiva.
   Med tanke på långa låtar, långa versioner och långa solon slutade den långa kvällen med att polisen kom och avbröt tillställningen vid midnatt.

Hope & Anchor Front Row Festival (Warner Bros, 1978)
Den här samlingsskivan, over fyra vinylsidor, håller musikaliskt ihop mycket bättre än ovannämnda skiva. Fast det var 17 olika band som slogs om utrymmet på den lilla pubscenen i norra London. Men inspelningarna gjordes under tre veckors tid mellan 22 november och 15 december 1977 så det blev knappast handgemäng mellan banden.
   Det är en mix av new wave, pubrock och punk och öppningen är sensationell med Wilko Johnsons ”Dr Feelgood” (han hade precis lämnat gruppen Dr Feelgood!), Stranglers stökiga orgelpunk i ”Straighten out”, Tyla Gangs ”Styrofoam”, Pirates r&b-osande ”Don’t München it” och Steve Gibbons ”Speed kills”. En härlig mix av gamla och unga artister som förenas i effektivt levande rockmusik.
   Om “Christmas at the Patti” idag överraskar negativt så uppfattar jag energin på de mer än 30 år gamla Hope & Anchor-inspelningarna förvånansvärt positiv. Varken gammalmodig eller dammig som jag var rädd att förvänta mig
   I en blandning av rockmusik där både Dire Straits (deras skivdebut!), X-Ray Spex, Saints, 999 och Only Ones fick plats blev hela hyllningen till pubrocken på 25 levande låtar en odödlig och anspråkslöst sympatisk liveskiva.

Live in London (Ace, 1984)
Det här är också, i ordets rätta bemärkelse, typisk pubrock fast den i stil, rytm och arrangemang har en något mer traditionell profil. Fem olika artister och grupper inspelade vid olika tillfällen under 1983 på puben Dublin Castle i Camden. Till saken hör att jag var där, i alla fall i publokalen, på Mickey Jupps konsert 15 januari 1983. Jag har berättat det här och, jag vet, det var naturligtvis ett nederlag att inte få plats i konsertlokalen som ligger innanför den vanliga puben.
   Men det är ganska gemytligt än idag att lyssna på Jupp när han kör en osedvanligt orepeterad ”Down to the doctor’s” med sin Dublin Castle-fierade text. Det var tydligen orepeterat även när de gjorde omslaget till den här skivan för låten heter i alla andra sammanhang, exempelvis med Dr Feelgood, ”Down at the doctors”. Men Mickey sjunger mycket riktigt och ordagrant ”Down to the doctors”.
   I övrigt är det väldigt mycket blås på skivan. Både Diz & the Doormen, Chevalier Brothers och Red Beans & Rice har saxofon, trombone och klarinett i sättningen och det svänger grymt nästan oavbrutet på de publikjublande låtarna. Fast svänget hos det cajunkryddade Electric Bluebirds var, tro det eller ej, nästan ännu värre. Med Alan Dunn på dragspel och Bobby Valentino på fiol fanns det inga hämningar. Varken på scen eller i publiken.
   Traditionellt sound kräver naturligtvis traditionella låtar så materialet domineras av covers. Även Mickey Jupp gör på sitt andra bidrag en cover på Carl Perkins ”Kansas City”.
   Jag äger även en white label-kopia av den här skivan. Förmodligen köpte jag den på plats på Dublin Castle vid något senare tillfälle för det dröjde ju över ett år innan skivan till slut släpptes i mars 1984.

Eftersom det här med pubrocksamlingar just nu är på modet vill jag, vid sidan av den aktuella Mats Olsson-samlingen, också rekommendera ”Naughty rhythms” (1994) som med sina 34 låtar på två cd har en konkurrenskraftig blandning. Med både Brinsley Schwarz, Dr Feelgood, Ace, Bees Make Honey, Kursaal Flyers, Ducks Deluxe, Winkies, Graham Parker och Eddie & the Hot Rods.
   Dessutom tycker jag blandningen på "Paving the way for the punk" (1998) på bara 14 låtar med bland annat "Television generation", "Please please please", "Keys to your heart", "Back to schooldays", "Ju ju man" och "Peace, love and understanding" är lysande.

/ Håkan

Minnet av Stiff är på tapeten igen

Den senaste veckan har på flera sätt satt fart på mitt Stiff Records-relaterade intresse. Det började med den fina Mats Olsson-samlingen med pubrocklåtar där väldigt många i det fina urvalet av material hade Stiff-etikett på sina originalvinylsinglar.
   Sedan fick jag ett uppskattande brev från Tobbe Stuhre i Visby som driver och sköter den underbart informativa och snyggt designade sidan om Stiff Records.
   Tobbe gillade det jag skrivit på den här sidan och ville lägga upp en länk på sin sida vilket jag, hedrad och upprymd som jag kände mig, naturligtvis inte hade något emot. När han sedan bredvid länken skrev ”Håkans Pop is a great Swedish blog, devoted to good music taste. Excellent!” rodnade jag nästan.
   Givetvis la jag upp länken till hans sida och upptäckte i min tur många andra fina länkar på hans sida som gjorde att det ständigt pendlande Stiff-intresset bara accelererade under några dagar. Här kan ni läsa om framförallt singlarna fast sidan knappast är komplett. Och den här holländska sidan är fullpackad med information kring Stiff-singlarna fast den grafiskt och tekniskt är lite haltande.
   Ånyo tändes en liten eld som fick mig att göra efterforskningar när jag själv drabbades av Stiff-febern som till och från aldrig riktigt vill lämna kroppen. Genom alla de visuellt riktigt snygga etiketterna, doften av svart och färgad vinyl samt de inledningsvis kvicka lustigheterna som graverats in på utrymmet mellan skivspår och etikett har det genuina Stiff-intresset varit ständigt närvarande.
   Därför gav jag mig ut på researchjakt. För att ta reda på när och hur Stiff första gången kom in i mitt liv. Mitt samvete vill göra gällande att det genuina intresset inleddes nästan på dag 1, den där historiska augusti-dagen 1976, men sanningen är inte riktigt så glamorös. Exempelvis nämner jag inte Stiff vid namn en enda gång i årskrönikan 1976. Och det skulle dröja till maj 1977 innan jag nämnde/recenserade min första Stiff-skiva/artist.
   I en sammanslagen recension av tre punkskivor förekommer The Damneds första LP. Eddie & the Hot Rods och Ultravox är de två andra. ”Innehåller 12 korta slagkraftiga melodier som all verkar inspelade för att ges ut på singel” var mitt relativt positiva intryck av Damned-skivan.

I samband med den releasen fick jag även samlingsskivan ”A bunch of Stiff Records”, från den svenska distributören Sonet, i min hand. En skiva, där det står det förenklade ”Bunch of Stiffs” på etiketten, som jag aldrig recenserade och då bara upplevde som en del i en smart reklamkampanj för ett skivbolag.
   I juli 1977 släpptes Elvis Costellos första LP, ”My aim is true”, i England men det skulle dröja till 11 oktober innan jag recenserade skivan. Både distributionen och recenserandet av skivor var en ganska trög process vid den här tiden.
   Innan dess kunde jag i augusti meddela att The Damned skulle spela i Örebro i oktober. En konsert som till slut blev inställd av för mig okänd anledning.
   ”My aim is true” tyckte jag 1977 hade en katastrofalt kort speltid (27:10). Sedan skrev jag bland annat ”…har en debutskivas både förtjänster och brister. Däremot råder det ingen tvekan om att karln har en framtid”.
   Killen jag i recensionen kallade karln var vid tillfället 23 år(!) men det där om framtiden kan jag idag nöjt konstatera vara rätt nära sanningen. När jag sedan klämmer i med ”Låtskrivandet är hans starka sida och skivan innehåller nästan enbart hitlåtar av ofantliga mått” var jag nog trots allt rätt nöjd efter första kontakten med en Elvis Costello-skiva.
   Stiff distribuerades vid det här laget av Polygram i Sverige vars professionella syn på det lilla entusiastiska och familjära skivbolaget betydde mycket för Stiffs allt ökande popularitet i Sverige. Som fick till följd att jag i november skrev en lång artikel om skivbolaget under rubriken ”Stiff – ett nytt skivbolag som fick en pangstart!” som var snyggt illustrerad med etiketten till The Damneds singel ”Problem child” och en bild på Nick Lowe.
   Den stora anledningen till artikeln var en mängd nya Stiff-singlar som på kort tid hade hamnat på mitt bord tillsammans med ”Hits greatest Stiffs”, en ovanlig samling med b-sidorna till Stiffs elva första singlar. Ännu ett okonventionellt marknadsföringsknep.
   Sedan gjorde jag en kort genomgång av de aktuella singlarna med Nick Lowe, Adverts, Max Wall, Wrecklees Eric (”Whole wide world” kallade jag Stiffs bästa!), Yachts och Ian Dury.
   Mitt första år med Stiff, 1977, slutade med att jag i den årskrönikan nämnde både Elvis Costellos första LP och Wreckless Erics historiska singel. Och sedan blev Stiff, som ni säkert förstår, en vän för livet.
   Jag lovar att till hösten uppmärksamma Stiffs skivutgivning lite mer koncentrerat på den här sidan.

Det har genom åren släppts åtskilliga samlingsskivor med Stiff-artister. Ingen samling, stor eller liten, är av naturliga skäl komplett. Men ”The Stiff box set” på 4 cd och 98 låtar, som släpptes hösten 2007, är ändå det mest heltäckande.
   I övrigt har jag kommit i kontakt med flera andra Stiff-samlingar, ”Stiff, Stiffer, Stiffest” (21 låtar) och ”If it ain’t Stiff…” (21 låtar), men jag tycker nog ”A hard night’s day”, samlingen som kom redan 1997, med sina två cd och hela 45 låtar är det bästa köpet.

/ Håkan

1986: Elvis Costello – årets LP-kung!

Överväldigad av det faktum att en artist gav ut två album samma år gjorde att jag utropade Elvis Costello till 1986 års kung på skivmarknaden. Med millimeterrättvisa hade Elvis haft många fler skivor med på min 80-talslista men jag strävade, när jag tog ut de 50 bästa, mer efter variation och olika artister och mindre efter koncentration kring några få starka artister. 1986 kunde jag i alla fall presentera en riktig topplista över årets tio bästa skivor när jag 30 december skrev följande årskrönika.


Elvis Costello

Få artister klarar av att ge ut en LP om året i snitt. Därför är Elvis Costellos prestation än mer värd när han inom loppet av nio månader ger ut två LP-skivor av så hög klass att båda tillhör årets tio bästa. ”King of America” är dessutom helt fulländad. Costello är givetvis utan konkurrens årets kung bland LP-artisterna.
   Det återstår endast en tisdag och en onsdag på detta år 1986 och det är hög tid (ta det gärna som en högtid) att summera., premiera, generalisera och presentera årets bästa skivor. Objektivt en omöjlig uppgift då ingen levande människa hinner lyssna på alla utgivna skivor.
Listan under är ett personligt urval av ca 150 recenserade LP-skivor, åtskilligt fler genomlyssnade och oräkneligt antal singlar.
   Det kan nämnas att de tio bästa LP-skivorna stod i en särklass utan någon större konkurrens från de artister, bland annat Py Bäckman, Babylon Blues, Eurythmics, Imperiet, Hüsker Dü, Southside Johnny och Mosquitos, som hamnade utanför de tios skara den här gången.
   LP-listan innehåller få direkta överraskningar förutom möjligen Kajsa Grytt och Malena Jönssons första försök som duo samt poprockhantverkarna Wayward Souls andra LP.
   Kajsas och Malenas ”debut” är sensationell på alla sätt och vis. De går ingen upptrampad stig till framgång. Uttrycket är ändlöst lågmält och doftar både rock, blues, jazz, gammal schlager och folkmusik på ett både personligt och unikt sätt.
   Wayward Souls poprock är tidlöst skriven och utförd. I Per Ahlén har gruppen Sveriges bäste sångare på engelska.
   Wilmer X, det vill säga Nisse Hellberg, sjunger fortfarande, tack å lov, på svenska med skånsk accent. Och låtarna han skriver blir bara bättre, mer pricksäkra och genomgående starka. ”Tungt vatten” är gruppens bästa LP.
   Billy Braggs ”grepp” att kalla in några få, men känsligt valda, musikerkompisar till inspelningen av senaste LP:n har givit skivan det mogna och fullfjädrade sound som nu ger hans starka låtar full rättvisa.
   Saints, med den helt skönhetsbefriade Chris Bailey i spetsen, ochderas genombrotts-LP ”All fools day” tog några avgörande steg uppåt bland årets årets skivor sedan jag upplevt en helt avväpnande konsert i London helt nyligen.
   Eldkvarns comeback ”Utanför lagen” är årets roligaste händelsen på den svenska skivmarknaden. Plura beskriver vägen tillbaka från det vilda livet i storstaden. Många lugna och harmoniska rocklåtar där ös, hets och vrål inte ryms men utlovas till bandets nya dubbe-LP som kommer 19 januari nästa år.
   Peter Gabriels ”So” har inte bara levererat två suveräna singlar. Det är en LP som förenar 60-talssoul med 80-talsrock och hämtar sin inspiration från både afrikansk musik och moderna klanger.
   Steve Winwood, detta orakel av musikalitet, gjorde sommarens i särklass mest spelade LP. Åtminstone på min grammofon och i min freestyle. För första gången en utåtriktad Winwood med enorma försäljningssiffror i Staterna men också oerhört personlig rockmusik med en av rockens absolut främsta röster.
   Så till Costello som inte bara hann med två topp 10-LP utan även ett konsertbesök som kommer att gå till historien som ett av de mest osannolika. Tre kvällar i Stockholm med tre olika repertoarer. Avslutningskvällen med önskehjul och Jackson Browne som gästartist känns lika otroligt idag som den 5 november.
   ”King of America” är ett fullkomligt mästerverk. Under drygt 57 minuter berättar han välformulerade historier till lågmälda passionerade arrangemang. ”Blood and chocolate”, med Attractions tillbaka, var mer svårsmält men slutligen en varierad stark produkt.

ÅRETS BÄSTA 1986
1. THE COSTELLO SHOW: King of America
2. STEVE WINWOOD: Back in the high life again
3. PETER GABRIEL: So
4. KAJSA GRYTT & MALENA JÖNSSON: Historier från en väg
5. ELDKVARN: Utanför lagen
6. SAINTS: All fools day
7. BILLY BRAGG: Talking with the taxman about poetry
8. ELVIS COSTELLO: Blood and chocolate
9. WILMER X: Tungt vatten
10. WAYWARD SOULS: Songs of rain and trains

/ Håkan

"Heart of the city"

NICK LOWE with Rockpile: Heart of the city (live) (Columbia 3-10734)
Ja, jag vet att det ser misstänkt ut som brist på fantasi att ta med den här låten/skivan som förra veckan fick en oväntad revival när den kom att inleda Mats Olssons pubrocksamling som såg dagens ljus i onsdags. Men faktum är att jag planerat den udda Nick Lowe-singeln till just den här måndagen väldigt länge. Facit finns till höger på den här sidan där jag för fem veckor sedan inledde beskrivningarna av singlarna på sidan med den översta.
   Och utan att räkna eller planera, eller helt enkelt vara ovetande om vilken låt som skulle inleda pubrocksamlingen, så passar det osedvanligt bra att just idag berätta historien om ”Heart of the city”.
   Först och främst ett statement: Skivan frångår alla mina principer när det gäller skivsamlande. En amerikansk singel med en engelsk artist och jag väljer b-sidan före a-sidan. Men den gör sig bra, med den nästan självlysande Columbia-etiketten, bland de övriga genomgående engelska vinylsinglarna.
   Den amerikanska upplagan av Nick Lowes ”So it goes”-singel är udda på många sätt. Dels kom den ut i USA nästan två år efter Englands-lanseringen i augusti 1976 då skivbolaget Stiff lanserade sin premiärrelease.
   Redan då var ”Heart of the city” b-sida men i en mycket koncentrerad studioversion på 1:59 med Steve Goulding, Rumour-medlemmen på trummor och alla andra instrument spelades av Nick själv. Inspelad enkelt och billigt, för endast £45, men blev ändå utsedd till ”Veckans singel” i två brittiska musiktidningar.
   Vi förflyttar oss till mars 1978 när det är dags för Nick Lowe att debutera som albumartist i eget namn. Efter ytterligare en Stiff-singel, ”Halfway to paradise”/I don’t want the night to end”, den legendariska ”Bowi”-EP:n, också på Stiff, och den första singeln på Radar, ”I love the sound of breaking glass”, dit Lowe hade följt med sin manager Jake Riviera var det dags att ge ut ”Jesus of cool”.
   Elva låtar där versionen av ”Heart of the city”, som avslutar skivan, överraskande presenterades i en livetolkning med Rockpile, inspelad på The Roundhouse i London. Den exemplariska korta perfekta singellåten hade plötsligt växt till en över fyra minuter lång mäktig låt. Inte bättre men med både trumsekvenser och gitarrsolo.
   När ”So it goes”-singeln gavs ut i USA, på det stora mäktiga skivbolaget, i juli 1978 blev det alltså liveversionen som fick pryda b-sidan och därav bilden här ovan.
   Låten fanns även med på Dave Edmunds då aktuella album ”Tracks on wax 4” som också släpptes i mars 1978. Även den versionen är liveinspelad men är bara drygt tre minuter lång. Att det är exakt samma inspelning som på Lowe-skivan (där sångrösten bytts ut), som vissa källor påstår, kan därför inte stämma.
   På nyutgåvan av "Jesus of cool" (Proper), som släpptes i våras, fick vi inte bara hela originalskivans elva låtar utan också ytterligare tio bonusspår. Bland annat studioversionen av "Heart of the city" så vi kan jämföra de båda. Vilket i tio fall av tio slutar med kraftig fördel till den ursprungliga Stiff-versionen.
   De tidiga Stiff-singlarna hade alla små meddelanden graverade i vinylen mellan spåren och etiketten. På b-sidan av Stiff Buy 1: "three chord trick, yeh". Kan det sägas tydligare om en av de enklaste, simplaste och mest geniala poplåtar som skrivits och spelats in?

/ Håkan

Veckans bild: Rock On

Rock On, den legendariska skivaffären i Camden i norra London, har naturligtvis en fantastisk historia att berätta. Här är det en av skaparna, Ted Carroll, som berättar sin historia. En alldeles fantastisk berättelse. Om skivsamlande. Om begagnade skivors andrahandsvärde. Och om en rörelse som växte från ett stånd på Portobello Road till en skivbutik och flera skivetiketter som Chiswick och Ace.
   Jag har givetvis besökt affären, 3 Kentish Town Road vägg-i-vägg med Camdens tunnelbanestation, vid ett flertal tillfällen. Som inte var stor men som på sin tid (80-talet) innehöll fantastiskt fina vinylskivor. Och ibland stod det celebert folk bakom disken. Som den där januaridagen 1985 när Philip Chevron, senare Pogues-medlem, stod där och sålde skivor. Bara några dagar innan hade jag sett honom hoppa in på konserten med The Men They Couldn’t Hang på Dublin Castle, bara några kvarter därifrån i Camden, och hjälpte till att sjunga ”Green fields of France”.
   Det var mitt lilla minne. Carroll har massor av andra intressanta anekdoter att förmedla.



/ Håkan

Sätter ned foten i nutiden

Återblickar, nostalgi och backspeglar i all ära. Men ibland måste jag sätta ner foten i nutiden. Och hamnar då mitt i en splitterny Kristian Anttila-video. ”Smutser”, den ocensurerade versionen ska det understrykas, är en vass och fullständigt hitanpassad produktion. Låten är egentligen en konventionell Anttila-sång som har en nästan Jocke Åhlund-influerad hitpotens. Men jag tror inte den geniale producenten/gitarristen är inblandad.



Eller annars går det att lyssna på en tidigare liveversion av samma låt. Som får anses vara censurerad ty Kristian sjunger här refrängen på engelska. Till saken hör att jag och min dotter Emily fanns i publiken vid inspelningstillfället, Debaser Stockholm 9 september 2007, men långt utanför kamerabilden.



/ Håkan

1983: Gamlingarna åter och lyckosamma debuter

Ännu ett år där jag inte kunde eller ville rangordna årets bästa skivor. Den utvalda skaran av årets bästa skivor bestod endast av sex skivor, en svensk och fem utländska. Krönikan och listan publicerades 3 januari 1984 i Nerikes Allehanda. Några dagar efter åsskiftet alltså.


Jackson Browne

Lika odramatiskt som 1983 bytte skepnad till 1984 tror jag utvecklingen inom rockmusiken kommer att bli. Inget förändras över en natt och en bra och passande start på det nya året är att blicka tillbaka på skivåret 1983, ett år fyllt med många bra och hyfsade skivor men något färre helt fenomenala rockskivor.
   Vilka skivor som tillhör den senare exklusiva avdelningen ser ni här nedan i ett högst personligt urval.
   Enligt urvalet kan det tyckas att svensk rock har blivit missgynnad. Det görs mycket bra svensk rock på olika nivåer som dock endast i undantagsfall i känsla, skicklighet och udda framtoning kan mäta sig med de bästa utländska artisterna.
   Strax under de här sex uvalda trängs en mängd svenska skivor av bra klass som kom under fjolåret. Skivor med Py Bäckman, Dan Hylander, Eldkvarn, Commando M Pigg, Ola Magnell, ulf Dageby, Tant Strul och nya stjärnskottet Tove Naess. Och Örebros stolthet Lolita Pop gjorde två bra LP-skivor.
   ”Gamlingarna” Rod Stewart, Elton John, Bob Seger, Eric Clapton, Mickey Jupp och Nils Lofgren gjorde under 1983 bättre skivor än på många år men debutanter som Annabel Lamb och Big Country var lika nära att hamna bland de utvaldas skara.
   Förra årets rejäla outsiders var Richard Thompsons mycket personliga ”Hand of kindness” och den engelska gruppen Alarm med en rad suveräna singlar och en hyfsas mini-LP.
   Vad gäller David Bowie, Rolling Stones och Magnus Uggla och deras senaste skivor är jag glad att jag slipper uttala mig.

ÅRETS SEX BÄSTA 1983
ELVIS COSTELLO: Punch the clock
När Elvis Costello sjunger stannar, mycket riktigt, klockorna. Den lille engelsmannen presterar alltid mästerlig rockmusik som är så fullständigt självklar att ingen ens bör tveka inför hans musik.
   Visst kan det inledningsvis vara svårt att höra honom vandra mellan stereokanalerna, omge sig med både blås, stråkar och tjejkör och ett i övrigt mer varierat komp men det låter ändå mycket naturligt och hans personlighet går aldrig förlorad.
   I balladerna ”Shipbuilding” och ”Pills and soap” låter han både angelägen och oerhört bitsk. Och den nya ”Peace in our time” (som han gör live) kan bli nästa stora Costello-klassiker.

JOHN HIATT: Riding with the king
John Hiatt har äntligen lyckats fullt ut med sin personliga rockmusik. Skivans båda sidor har producerats på varsitt håll under två hela olika förutsättningar men slutresultatet har en rent sensationell samklang som gör ”Riding with the king” till en mycket bra och jämn LP.
   Samarbetet med Nick Lowe har givit Hiatt ett traditionellt engelskt tänkande på rockmusik. Han blandar snabba rocklåtar med känslofyllda souldränkta melodier av hög klass.
   På scen fick Hiatts låtar i september (innan LP:n kom) stå i skuggan för Paul Carracks nyskrivna men blommar här ut för fullt. Se upp för Carracks nya solo-LP!

JACKSON BROWNE: Lawyers in love
En artist som bara gör LP-skivor vart tredje år får givetvis nästa ouppnåeliga förväntningar att leva upp till. Jackson Browne klara alltid den uppgiften.
   Musikaliskt har Browne aldrig låtit mer utåtriktad och lätttillgänglig. Arrangemangen och melodierna är rakare, kompet tuffare och de som alltid angelägna texterna kommer mer i bakgrunden på den här skivan än tidigare.
   Med bara ett undantag är skivans låtar snabba och rockbaserade och Browne kan nu även hävda sig på det området. Undantaget heter ”Say it isn’t true”, en gripande betraktelse över den bistra verkligheten och än mer svåra framtiden.

BOB DYLAN: Infidels
När Dylan lämnade predikningarna bakom sig så fick han åter plats i allas våra hjärtan. Texterna är lika ordrika och svåranalyserade som på 60-talet men tillsammans med den fina musikaliska inramningen blir helheten ändå fantastisk.
   Dylan har pridyucerat skivan med Mark Knopfler som också spelar säregen gitarr på skivan. Övriga välvalda musiker, Mick Taylor, Sly Dunbar, Robbie Shakespeare hjälper till att ge arrangemangen full rättvisa och stundtals är det lika imponerande som hlöjdpunkterna från 60-talet.
   Dylan har inte övergivit religionen helt men låter nu egna filosofier bestämma riktningen och då kan ingen stå i vägen.

THE ROMANTICS: In heat
Det kanske är galet att utnämnda en LP bland årets bästa efter bara några veckor på grammofontallriken men Romantics skiva gav redan vid första genomlyssningen samma känslor som jämförbara skivor med Motors och Records och påminner stundtals om ett ungt Stones.
   Hitlåten ”Talking in your sleep”, som hårdpluggas på radion, bör nu öppna alla vägar mot berömmelse för LP:n i övrigt är fylld av sa,,a intensiva, effektiva, raffinerade och direkt avväpnande poprock.
   Producenten Pete Solley har lyckats över alla förväntningar att skapa ett tätt sound kring den enkla rock gruppen spelar.

MIKAEL RICKFORS: Blue fun
Jag hatar inte rock på svenska men just nu gör ingen i det här landet rockmusik av samma internationella snitt som Mikael Rickfors. Tomas Ledin gjorde ett tamt och spekulativt försök på ”Captured” att kopiera Rickfors vinnande formel.
   Rickfors gör dansant rock med rytmer och många bpm i botten. Till skillnad från all spektakulär dansmusik finns det mycket känsla och oerhörd musikalitet kvar även när man slipar bort de ytliga discorytmerna.
   Rickfors gör Motown-rock (”Turn to me”) bättre än alla otaliga engelska band och bättre traditionell rock i modern tappning (”Blue fun”) har jag aldrig hört.

/ Håkan

Dokumentären når inte upp i skivans exklusiva nivå

John Lennon
John Lennon/Plastic Ono Band
(Eagle Vision/Playground)

Ju bättre och mer historisk skiva som ska återberättas desto svårare är det att riktigt leva upp till förväntningarna. I serien ”Classic Albums” har de kommit fram till John Lennons första riktiga soloskiva, en känslomässigt sprängfylld skiva. Dokumentären om skivan når inte upp till det nakna, råa, frustrerade och det totalt utlämnande och uppseendeväckande soundet som förekommer på skivan.
   Huvuddelen av dvd:n innehåller dels en mängd intervjusnuttar, med Lennon själv och många inblandade med Yoko Ono i spetsen, och dels en berättelse om tidsperioden när Beatles splittrades och Lennon gjorde det ena spektakulära utspelet efter det andra.
   Kan man sedan tidigare historien om den här tiden tillför dvd:n inte mycket. Massor av korta filmklipp, snabba intervjuutdrag och inga autentiska skivinspelningsbilder ger ingen djupare analys varför skivan låter som den låter.
   John Lennons egna uttalanden i filmen är nästan alltid spridda kommentarer utan bild. Med andra ord ihopplockade utdrag från radiointervjuer. Då ger de nyare intervjuerna med journalisterna Jann Wenner, Richard Williams och Mark Lewisohn betydligt mer. Och basisten Klaus Voorman, en av bara tre musiker på skivan, som berättar initierat om bandet Plastic Ono Band och inspelningarna.
   Vi får också förklaringen till varför skivan har ett så down to basic-sound fast den legendariske producenten Phil Spector var inblandad: Han var knappt närvarande, hjälpte bara till med det tekniska.
   Då är dvd:ns bonusmaterial på 37 minuter mycket mer intressant. Där vi får följa flera av teknikerna, som Richard Lush och John Leckie, när de spelar upp alternativtagningar direkt från originalbanden. Hur ”Working class hero” spelades in i två delar och hur en gitarrversion av ”God” låter.

/ Håkan

Pubrock - populärt samtals- och samlingsämne

DIVERSE ARTISTER: Feber 3/Mats Olsson pubrock (Amigo)
Den här maffiga pubrocksamlingen, 36 genomgående engelska låtar, släpps just idag. Det finns inte mycket att klaga på. Musikaliskt näst intill perfekt. Däremot lite tunnsått med anekdoter och fakta om alla spåren.
   Olsson har försökt navigera sig förbi de stora allmänna hitsen, därför ingen "Peace, love and understanding", "Milk and alcohol" eller "Girls talk", och siktat in sig på de mindre kända, alltid intressanta, spåren. b-sidorna är många och de alltid intressanta Stiff-utgivningarna är ännu fler.
   Den här samlingen är en bättre och mer musikaliskt koncentrerad samling än exempelvis den engelska ”Goodbye Nashville, hello Camden town” som släpptes förra våren. Den spretade lite för mycket åt både country och jazz även om låtar som Tyla Gangs ”Fireball”, Mickey Jupps ”If only mother” och Brinsley Schwarzs ”Country girl” hade platsat fint på Mats Olssons samling.
   "Feber 3: Pubrock" håller samma höga kvalitetsnivå som "Naughty rhythms", den första uppmärksammade pubrocksamlingen från 1996. Så innehåller de också många gemensamma favoriter som "Coast to coast", "Speedway", "Teenage letter" och "Keys to your heart".
   Jag är medveten om att det är svårt att få loss alla önskelåtar till en sådan här samling och jag är övertygad om att Olsson hade varit nöjd med en, två eller tre Elvis Costello-låtar. Och det finns säkert någon naturlig förklaring till varför ingen låt med Pirates finns med.
   Ändå tycker jag den här pubrocksamlingen, tillsammans med "Naughty rhythms" och Will Birchs bok "No sleep 'til Canvey Island", perfekt sammanfattar den anspråkslösa musikgenren perfekt.
   Olssons egen lilla fina anekdot om Brinsley Schwarz och Hope & Anchor-puben i Islington är en liten tröst till den knapphändiga omslagsinformationen men jag har själv letat upp all nödvändig och intressant information om de olika spåren:

Nick Lowe: Heart of the city
En fantastiskt perfekt start på en samling pubrocklåtar. Nummer ett var också nummer ett och starten på Stiff Records legendariska skivhistoria. BUY 1 hade ”Heart of the city” på b-sidan men är ändå en av Lowes mest kända rocklåtar. Mer historia om den här låten får ni på måndag på denna plats.
Ian Gomm: Hooked on love
Brinsley Schwarz, den klassiska engelska pubrockrockgruppen går som en röd tråd genom Mats Olssons samling. Det började med Lowe, basisten, och här kommer sångaren och gitarristen Gomm. Första låten på första soloalbumet ”Summer holiday” (1978) . Låten gavs ut redan i oktober 1973 på Brinsleys ”Please don’t ever change”.
Brinsley Schwarz: I’ve cried my last tear
Röda tråden-gruppen med en egen låt från 1974. Ursprungligen en singel som här, lite negativt, inkluderas i en rätt svag liveversion.
Dr Feelgood: Roxette
En klassiker, Dr Feelgoods första singel från november 1974. Med en titel som fick Per Gessle att både döpa om Gyllene Tider på engelska, ett skivbolag och en framgångsrik duo. Wilko Johnsons r&b-pärla var också hörnsten på gruppens första album, "Down by the jetty".
Legend: Cheque book
Här kommer nästa röda tråd på Mats Olsson-samlingen: Mickey Jupp. Jupp sjöng och skrev låtar i Legend och den här profilerade låten ingick på gruppens andra album från januari 1971, hette ”Legend” men kallas för alltid ”Red Boot Album” i folkmun. Dr Feelgood gjorde en cover på låten på debutalbumet "Down by the jetty".
Split Rivitt: Soul limbo
En bagatell och parentes på en annars stark samling. Ett engelskt band som gjorde en instrumental cover på Booker T & the MG’s klassiker ”Soul limbo” 1980. Här kryddad med lite mer r&b och lite mer munspel.
Dave Edmunds: Need a shot of rhythm & blues
En singel från 1974, ingick sedan på Edmunds första soloalbum, ”Subtle as a flying mallet”, där medlemmarna i Rockpile redan fanns med. En cover, skriven av Terry Thompson som “Shot of rhythm & blues”, på Johnny Kidd & the Pirates och Arthur Alexanders succésinglar från 1962.
Graham Parker & the Rumour: Back to schooldays
En av de tidigaste Parker & Rumour-inspelningarna. Kom med som anonymt spår på Stiff-samlingen ”A bunch of Stiff records” då den redan publicerats på Parkers första album ”Howlin’ wind”. Även Dave Edmunds spelade in låten.
Count Bishops: Teenage letter
Rhythm & blues! Jämför med Dr Feelgood och det här är inte mycket sämre. Ingick ursprungligen på en EP, ”Speedball” (skivbolaget Chiswicks allra första release) från 1975. Finns också med på samlingsalbumet ”Submarine tracks & fool’s gold”.
Mike Spenser & the Criminals: Nothing takes the place of you
En riktigt mustig soulballad av Spenser som tidigare var sångare i Count Bishops. Låten är skriven av Toussaint McCall som också spelade in originalet 1967.
Roogalator: All aboard
Ännu en Stiff-singel, BUY 3. En raritet ty omslaget, som är en parodi på Beatles-designen ”With the Beatles”, blev så kontroversiellt att skivan drogs in. En jazzkryddad singel som spelades på 33-varv.
Ducks Deluxe: Coast to coast
En pubrock-klassiker. Nick Garvey skrev och Sean Tyla sjöng låten och det blev 1973 gruppens första singel. Fanns ockå med på gruppens första album, ”Ducks Deluxe” (1974) .
Eddie & the Hot Rods: Cruisin’ (in the Lincoln)
En tidig r&b-stänkare från Southend-gruppen. B-sida på gruppens första singel "Writing on the wall" och vid den tidpunkten var Lew Lewis medlem och det är hans brinnande munspel som kryddar den här låten.
Lew Lewis Reformer: Photo-finish
En Stiff-B-sida, BUY 48, 1979. Med ännu ett snyggt Lew Lewis-munspel.
Pink Fairies: Between the lines
Mer tidig Stiff, BUY 2, 1976. Tung rock med grupp som hade en lång historia.
Wreckless Eric: Whole wide world
En klassiker i alla kategorier. Så pryder den också omslaget på det tecknade omslaget till samlingen. Wreckless Erics skivdebut. Producerad av Nick Lowe.
Chris Spedding: School days
Överraskande. Från Speddings poppiga album från 1976. En egen låt.
Mickey Jupp: Making friends
En tung pianopoplåt hårt influerad av Fats Domino. Från den fantastiska förstasidan av ”Juppanese” (1978) där Jupp kompas av Rockpile och produceras av Nick Lowe.
Dr Feelgood: Waiting for Saturday night
Överraskande sen Feelgoodlåt, utgiven på singel i oktober 1981. Är ursprungligen en Bishops-låt.
The Inmates: The walk
En cover från Inmates, ännu en r&b-influerad engelsk grupp, med sångaren Bill Hurley i högform. Släpptes som singel (Radar) 1979 och även på albumet ”First offence”, gruppens debut. Originalet gjordes av låtskrivaren själv, bluesartisten Jimmy McCracklin, 1961.
Blues Band: Talk to me baby
Känns lite överflödig. Lite för mycket blues, lite för mycket tradition och inte fullt så personlig fast det är Paul Jones vid mikrofonen. Elmore James-låten var bandets första låt på första albumet ”Official bootleg album” från 1980.
Wilko Johnson’s Solid Senders: Everybody’s carrying a gun
Enda faktafelet på samlingen. Gruppen hette vid utgivningen, september 1978, av sitt första album tillsammans endast Solid Senders. Skriven av Wilko Johnson.
The Motors: You beat the hell out of me
En ovanligt energiladdad låt från en grupp som är mest känd för sina fantastiska poplåtar. Ett spår från gruppens andra album, ”Approved by the Motors”, 1978. Var också singel-b-sida till ”Be what you gotta be” som kom redan 1977.
101ers: Keys to your heart
Ett Joe Strummer-original från 1976 innan Clash. En melodisk och energisk pubrockklassiker. Gruppen existerade mellan 1974 och 1976 och den här singeln (Chiswick) kom på singel i juli 1976 när Strummer redan gått med i Clash. Första spår på ovannämnda "Submarine..."-samling.
Oil City Sheiks: It don’t take but a few minutes
En Dr Feelgood-relaterad singel på skoj. Ett förstärkt band, med Jools Holland och Lew Lewis, gjorde den här Chuck Berry-låten 1979.
Bishops: I take what I want
Gruppen skippade Count i sitt namn och fortsatte som Bishops med lika energisk r&b. Låten, en cover på en Sam & Dave-låt från 1965, inleder albumet ”Crosscuts” från 1979.
Ian Gomm: Come on
Tillbaka till Gomms solodebut. En Chuck Berry-låt som får en annorlunda behandling.
Larry Wallis: Police car
En väldigt bra Stiff-singel, BUY 22, från 1977 . Wallis, mer känd som Pink Fairies-medlem, på sin enda Stiff-skiva.
Ian Dury: You’re more than fair
En udda Dury-låt. Ursprungligen single-B-sida, till “Sweet Gene Vincent”, ännu en Stiff-singel (BUY 23) från 1977. En låt hämtad från Kilburn & the High Roads-repertoaren.
Dave Edmunds: Here comes the weekend
Ännu en typisk Edmund/Lowe/Rockpile-klassiker under två minuter (1:59). Från Edmunds album “Get it”, 1977, och skriven av både Lowe och Edmunds.
Rockpile: If sugar was as sweet as you
Pophistoriens mest förväntade succé blev en liten besvikelse som inte kunde leva upp till gruppens liverenommé. En cover, från Joe Tex 1966, som trots allt lever än i dag.
The Brinsleys: There’s a cloud in my heart
Ännu en Brinsley-singel, utgiven i mars 1975, skriven av Nick Lowe. Samma månad splittrades bandet efter en sista spelning på Marquee i London.
Sean Tyla: Amsterdam dog
Samlingen saknar intensivt en Tyla Gang-låt men den här tidigare Tyla-låten ”Amsterdam dog” är en liten tröst. Inspelad efter Ducks Deluxe men före Stiff och Tyla Gang.
Kursaal Flyers: Speedway
En enda låt från den här underbara Southend-gruppen är också för lite. En Jupp-cover eller någon underbar pophit hade höjt hela samlingens värde. "Speedway" är gruppens debutsingel, juni 1975, och blev sedan det sjätte spåret på debutalbumet "Chocs away".
Refreshments: One dance one rose one kiss
Ja, vi får vara glada att det inte blev “Miss you Belinda” och det här Joakim Arnell-originalet är bra men inte i klass med exempelvis Billy Bremners “Trouble boys”.
Faces: Last orders please
Lika fantastiskt som samlingen inleds, med Nick Lowes ”Heart of the city”, lika underbart och otroligt passande avslutas den med Ronnie Lanes ”Last orders please”. Faces är/var ingen pubrockgrupp men Ronnie Lane är så nära pubrockidealet det går att komma. Saknar egentligen en eller två Slim Chance-låtar på den här samlingen. Faces-originalet fanns på gruppens andra album ”A nod is as good as a wink…” från 1971.

/ Håkan

1988: Tanita Tikaram - årets debutant

1988 och ännu en gång kunde jag inte förmå mig själv att lista en rangordning på det årets bästa skivor. Kanske var det för att jag inte lyckats stryka ned de tolv bästa skivorna till en konventionell Topp 10-lista eller kanske var jag bara lat? Hursomhelst, i Nerikes Allehanda 27 december 1988 skrev jag följande krönika kring årets bästa skivor.


Tanita Tikaram

Den hysteriska julhelgen är över och vi närmar oss årets viktigaste månadsskifte. Gränsen till nytt år då vi inte, märkligt nog, tittar så mycket framåt utan mer riktar blickarna bakåt. Sammanfattning av det gångna året, redovisning av de viktigaste händelserna och gradering av de bästa skivorna. 1988 års bästa-lista över LP-skivor innehåller ingen särklassig skiva, däremot tolv ungefär lika bra skivor.
   Här under finner ni min lista, det bästa jag personligen har hört på skiva i år. En uppräkning skivor, utan inbördes rangordning, med många artister som förvånansvärt starkt kommit tillbaka under 1988. men också en debutartist: det engelska stjärnskottet Tanita Tikaram.
   Under ett år då ovanligt många tjejartister debuterat både starkt och framgångsrikt är den 19-åriga Tanita i särklass. Hennes ”Ancient heart” som kom i höstas är både originell och mogen.
   Dragplåstret och den perfekta sommarsingeln ”Good tradition” fick här sällskap av många andra höjdpunkter ofta med en avpänd prägel och en lågmäld framtoning. Ändå är det en högljudd knockout.
   Comeback var annars det viktigaste lösenordet till musikalisk succé i år. Många har gjort comeback. Några har lyckats (se listan) och ännu fler har misslyckats.
   Årets två mest uppmärksammade comebacker slutade i ett unisont jaså. Brian Wilsons LP och John Holms ”Verklighetens afton” har definitivt sina toppar men är ingalunda jämnstarka skivor.
   Då var det mer glädjande att höra Patti Smith komma tillbaka efter nio år. På ”Dream of life” slipper vi hennes nerviga utspel men hör henne sjunga förvånansvärt bra.
   Både skotten Gerry Rafferty och amerikansken Steve Forbert undvek inspelningsstudion i sex år innan de nu återvänder med två starka LP-skivor, ”North and south” respektive ”Streets of this town”.

Fem år är det mellan den mindre kände engelsmannen Mickey Jupps två senaste LP-skivor. Men det hindrar honom inte från att upprepa sin fina mix av tidlös blues och rock på LP:n ”X”.
   Två engelsmän som har gjort kortare uppehåll i sin karriär, Nick Lowe och Graham Parker, presterade i år sina överraskande bästa skivor på många, många år.
   Att finna John Hiatts ”Slow turning” på bästa-listan är dock mindre uppseendeväckande. Förra året toppade han med ”Bring the family” och den senaste skivan är nästan lika bra.
   Det har varit ett delvis beklagligt svenskt rockår. Att gamlingen Dan Hylander efter två mediokra skivor kan återkomma till toppen är givetvis dåligt betyg till övriga svenskar. Med undantag av Kajsa & Malena som lyckades i inspelningsstudion tillsammans med en mängd elektronik.
   Wilmer X, Freda’, Mikael Wiehe och Creeps var närmast listnotering av de svenska namnen. Eldkvarn nådde inte upp i sedvanlig styrka på ”Kungarna från Broadway” medan Mikael Rickfors, Py Bäckman, Tove Naess, Orup och Mauro Scocco rätt och slätt misslyckades.
   ”Volume one” med Traveling Wilburys var höstens gladaste nyhet när den kom men som för några veckor sedan förbyttes i tragedi då Roy Orbison, en av medlemmarna i den färgstarka gruppen, fick hjärtattack. Ändå framstår skivan som ett musikaliskt ovanligt lyckat samarbete mellan fem stora artister.
   Midnight Oil från Australien är årsbästalistans udda namn men ”Diesel and dust” har det mesta av lättrallande rock och engagemang i aboriginernas tillvaro. LP:n kom egentligen ut förra året i Australien och några låtar är inspelade redan 1986 men tillhör likafullt årets tolv bästa LP-skivor.

ÅRETS BÄSTA SKIVOR 1988
(i alfabetisk ordning)
STEVE FORBERT: Streets of this town
JOHN HIATT: Slow turning
DAN HYLANDER: Café Sorgenfri
MICKEY JUPP: X
KAJSA & MALENA: Den andra världen
NICK LOWE: Pinker and prouder than previous
MIDNIGHT OIL: Diesel and dust
GRAHAM PARKER: The Mona Lisa’s sister
GERRY RAFFERTY: North and south
PATTI SMITH: Dream of life
TANITA TIKARAM: Ancient heart
TRAVELING WILBURYS: Volume one

/ Håkan

"Give Ireland back to the Irish"

WINGS: Give Ireland back to the Irish (Apple R5936)
Mycket överraskande. Det blev Paul McCartney, och inte John Lennon, som kom att kommentera den komplicerade politiska situationen i Nordirland 1972. Den utlösande faktorn, som fick McCartney att skriva den hårt kritiska låten om Englands närvaro i Nordirland, var det som hände 30 januari 1972. En söndag, en blodig söndag.
   Vid en demonstration i den nordirländska staden Derry sköts 14 obeväpnade män och pojkar ihjäl av brittiska soldater. Dessutom sårades 13.
   Bara två dagar efter den tragiska händelsen, 1 februari, gick McCartney in i studion med sin grupp Wings och spelade in den helt nyskrivna sången "Give Ireland back to the Irish". Till saken hör att Wings i januari hade utökats med en gitarrist, Henry McCullough, som härstammade från just Nordirland.
McCartney var då mycket kritisk mot sin egen regering efter händelsen och han har senare kommenterat sina känslor:
- Our government happened to be shooting Irish people, and I thought that was real bad news, and I felt I had to say something about it. I’m glad I did because, looking back, I could have just sat through it ant have said anything. But it was just that it got so near home on that particular day I felt I had to say something.
   Det var för McCartneys del en one-off reaktion på något politiskt och han skulle senare inte kommentera något så hårt, varken i uttalande eller med sin musik. Men då var ämnet mycket kontroversiellt. Singeln bannlystes omedelbart på de brittiska radiostationerna och sången skapade problem även 30 år senare när den skulle inkluderas på samlingsskivan ”Wingspan”.
   Skivbolaget EMI krävde att låten skulle strykas från samlingen men McCartney stod på sig även den gången.
   - I support the idea of Ireland being free and being handes back. I feel that, lik a lot of people, but I don’t support (the IRA’s) methods. I certainly don’t want to be in support when a bom goes off in London and people are killed.
   Med anledning av få spelningar på radion blev skivan inte speciellt kommersiellt framgångsrik när den nådde en blygsam 13:e-placering på den engelska singellistan i mars 1972.
   Skivan släpptes 25 februari i det gula enkla omslaget med en etikett som pryds av fem stycken gröna treklöver som, förutom stödet till Nordirland, skulle symbolisera gruppen Wings samtliga medlemmar. B-sidan på singeln var en instrumental version av samma låt.
   Innan skivan kom ut inledde Wings en serie spelningar i England där de turnerade runt i dubbeldäckare och dök upp oannonserat på flera universitet. ”Give Ireland back to the Irish” fanns med i repertoaren liksom även till sommaren och hösten när de gjorde en kortare Europaturné.
   Att låtskrivarna skrivs som ”McCartney and McCartney” betyder att frun Linda McCartney varit med och skrivit låten. Eller som belackarna vid tillfället hävdade: Att det var ett sätt för Paul McCartney att lura John Lennon på pengar eftersom Lennon & McCartney fortfarande delade på inkomsterna från musikförlaget Northern Songs.
   Senare samma sommar skulle John Lennon komma med sina kommentarer kring Nordirlands-problemet. På den politiskt utpräglade skivan ”Some time in New York City” finns sångerna ”Sunday bloody Sunday” och ”The luck of the Irish”.

/ Håkan

En tyst minut för Ian Curtis

Jag var ingen Joy Division-fan då, typ 1980, och jag har aldrig känt behovet att skaffa mig en anständig samling med det legendariska bandet. Däremot har jag "Transmission" i min vinylsamling och "Love will tear us apart" är nog, vill jag spontant påstå, 80-talets bästa singel.
   Med det perspektivet vill jag idag hålla en tyst minut för Ian Curtis, den sorglige Joy D-sångaren som så tragiskt tog sitt liv idag för exakt 28 år sedan.

/ Håkan

LP-försäljningen gick om singlarna

Just idag för 39 år sedan, 17 maj 1969, meddelade den engelska musiktidningen NME att försäljningen av LP-skivor, det vi idag populärt kallar album, gick om försäljningen av singlar. Det kan vara en kul notering till den text jag skrev för drygt en vecka sedan att forntid och framtid möts i samma stund.

/ Håkan

1985: Vinden vände för Steven

När jag i Nerikes Allehanda sammanfattade rockåret 1985 på det årets sista dag, 31 december, handlade det mer om de nya strömningarna inom populärmusiken än att i detalj ge argument kring årets bästa skivor. En lista med uppseendeväckande många svenska eller svenskrelaterade skivor.


Ulf Lundell

1985 drog Imperiet en större inomhuspublik än Ulf Lundell i Örebro.
   1985 var konsertverksamheten på Rockmagasinet mycket intensiv men med i stort sett dåliga publiksiffror.
   1985 fick rockbranschen ett lösenord: välgörenhet.
   1985 hade de största rockgrupperna konstiga namn som Artists United Against Apartheid och Svensk Rock Mot Apartheid.
   Bob Geldof & Co inledde visserligen rockbranschens stora hjälpverksamhet före jul förra året men det var under 1985 som den första gnistan då gav energi, spred sig globalt och resulterade i något mycket konstruktivt, den stora direktsända Live Aid-galan i somras.
   Engagemanget växte ytterligare och både i USA och USA började Little Steven respektive Mikael Wiehe, inga andra jämförelser i övrigt, att intressera sig för det alltmer oroliga läget i Sydafrika. En mer politiskt riktad protest än den självklara hjälp till svältoffren i Etiopien som fram till dess varit rockbranschens koncentrerade inriktning.
   Våldet i Sydafrika tilltog och artister på båda sidor av Atlanten blev alltmer säkra på sin medverkan.
   Little Steven, en kontroversiell rockartist i USA:s ögon, hade under förra året svårt att skapa intresse för sin musik. Efter den fantastiska LP:n ”The voice of America”, förra årets bästa rock-LP, blåste det snålt för honom.
   Efter den fulländade singeln och Reagan-protesten ”Vote that mutha out” förra hösten rådde det direkt motvind för Little Steven. Han fick sparken från sitt skivbolag som helt refuserade hans idéer på en ny skiva.
   Det var hösten 1984 och några månader innan rockmusiken skulle få ett helt annat anseende och rykte som välgörenhetsbärare och protestaktioner av mer eller mindre politisk art plötsligt föll i god jord på de stora skivbolagen.
   De största amerikanska artisterna samlades och gjorde ”We are the world”, en i sig tämligen ordinär smörballad, och vinden hade definitivt vänt. För rockbranschen i allmänhet och Little Steven personligen i synnerhet.
   Little Steven gjorde ”Sun city” med en imponerande skara rockkändisar. Med hjälp av demonmixaren Arthur Baker har låten fått ett grymt och sagolikt sväng, rytmiskt och afrikanskt.
   LP:n som följde var inte fullt lika musikaliskt lysande. Ett flertal varianter på titellåten och mest oändliga mixningar som aldrig tycks ta slut.
   Men Little Steven fick däremd en oväntad om än mycket efterlängtad revansch på den amerikanska skivbranschen och vi kan återigen hoppas och längta efter en värdig efterföljare till ”The voice of America”.

ÅRETS ALBUM 1985
1. ULF LUNDELL: Den vassa eggen
2. MIKAEL WIEHE: Hemingway land
3. MATS RONANDER: Tokig
4. GREEN ON RED: Gas food lodging
5. RICHARD LLOYD; Field of fire
6. LOLITA POP: Att ha fritidsbåt
7. THE MEN THEY COULDN’T HANG: Night of thousand candles
8. NILS LOFGREN: Flip
9. JOHAN LINDELL: Goda grannar
10. WILMER X: Under hot

/ Håkan

Lolita Pop-revival på gång

Sten Booberg, en gång gitarrist i Lolita Pop, meddelar i ett mejl att det i höst kommer en ny samlingsskiva med gruppen.
   - Hoppas de rotar fram några mindre kända inspelningar. Har för mig att Radio Örebro spelade in en konsert i Stadsparken t ex..., skriver han.
   Jag skriver gärna under på de förhoppningsfulla raderna. För är det någon revival som just nu känns mest berättigad är det ett på nytt inspirerat intresse kring gruppen Lolita Pop. Som ni vet hade jag med några av gruppens allra bästa bästa på min 80-talslista.

/ Håkan

”The world according to Gessle”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/5 2008.

Gessle
The world according to Gessle
(Elevator/EMI)

När Per Gessles i särklass sämsta soloskiva släpps igen är den spetsad med singelbonuslåtar och en hel skiva med demoversioner. Det hjälper till att göra intresset lite större men musikaliskt, där det pendlar mellan nästan hårdrockiga arrangemang, amerikansk radiorock och klassisk powerpop, känns albumet fortfarande väldigt tungfotat och opersonligt.
   Skivan, som kom 1997, var ett sätt att hålla Roxette-publiken vid liv och sneglar därför alltför mycket mot kommersialism och USA.
   Några låtar håller dock, "Reporter", Brian Wilson-hyllningen "B-any-1-U-wanna-B" och den Wizzard-influerade "Elvis in Germany", men det är bland de väldigt genomarbetade demoinspelningarna du hittar det intressanta.
   Det är på arbetskopiorna till de färdiga låtarna vi får höra lite annorlunda texter och inte riktigt färdiga textrader som exempelvis "You are the drum no one knows", som kanske inte är någon av Gessles mer intelligenta texter. Demoversionens "Drum" blir till slut "Wish you the best" med avsevärt smartare rim.

/ Håkan

Tre tips om gamla skivor, del 3

De här tre helgtipsen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Latte 10/5 2008 i en omredigerad form.

STEVE WINWOOD
Back in the high life (Island)
När Steve Winwood i år gjort ett av många comebacker på skiva med ett mer än urvattnat album, ”Nine lives”, finns det all anledning att påminna om hans större och viktigare livsverk.
   Helst vill jag påpeka att han redan som 15-åring satte enorma avtryck som sångare i Spencer Davis Group med hits som ”Gimme some lovin’” och ”I’m a man”.
   Hans senaste mästerverk som soloartist på skiva kom 1986, ”Back in the high life”. En slickad produktion (Russ Titelman), huvudsakligen amerikanska studiomusiker och överdådiga arrangemang med stora körer. Ändå stod starka låtar som titellåten, ”Higher love” och ”The finer things” över alla spektakulära arrangemang.

PAUL SIMON
Paul Simon (CBS)
“Me and Julio down by the schoolyard”, en av Paul Simons hits från sin solodebut 1972, har uppmärksammats på sistone. Jesse Malin gör en cover på låten på sin senaste skiva och Simons original kunde man höra i högtalarna innan Håkan Hellströms konsert på Scandinavium i april.
   Men där finns mer godis. Som öppningsspåret ”Mother and child reunion”, reggaeinfluerad låt inspelad på Jamaica, och ”Duncan”.
   Visuellt har skivomslaget också påverkat andra artister. Millencolin-sångaren Nikola har mer eller mindre kopierat omslagsbilden till sin senaste soloskiva.

PETER LeMARC
Det som håller oss vid liv (Columbia)
”Så gott att må gott igen” sjunger LeMarc på sin senaste skiva och även på konserten i höstas som nu finns på skiva. Men för bara några år sedan var det andra tongångar. I låtar som ”Där blått möter blått” och ”Vi överlevde vintern” finns det mycket vemod och i ”Detta blir min död” går Peter så långt att han beskriver sin egen begravning.
   Det kanske inte är musik som naturligt tillhör den ljusa årstiden. Men starka och mörka känslor har sin plats även i popmusiken.

/ Håkan

1981: Nytt förnämligt år för svensk rockmusik

I Nerikes Allehanda 29 december 1981 sammanfattade jag det årets skivproduktion. Jag var överlag inte så nöjd. Kanske var det därför jag inte ville lista skivorna jag gillade bäst?


Magnus Lindberg

Så här års är det tradition att man minns tillbaka. I år har det säkert kommit fler LP-skivor än något annat år. Men håller kvalitén jämna steg med kvantiteten?
   En snabb blick i årets backspegel ger vid handen att man i årets skivutgivning saknar påfallande många artister och grupper. Från kommersiellt stora artister, som Bruce Springsteen, Ulf Lundell och Dire Straits till musikaliskt säkra kort som Jackson Browne, Steve Forbert, Moon Martin, Graham Parker och Wreckless Eric.
   Svensk rockmusik har haft ännu ett förnämligt år. Många artister och grupper har just i år gjort sina bästa skivor. Magnus Lindbergs ”Röda läppar” (Parlophone) och Eldkvarns ”Genom ljuva livet” (Silence) är två alldeles utmärkta exempel på det fenomenet.
   Magnus Lindberg fick i år sitt hett eftertraktade och väntade genombrott, såväl musikaliskt som kommersiellt. Han är en underskattad liveartist och på sin rockbaserade ”Röda läppar” har han lyckats överföra både sound och känsla till studioproduktionen.
   Eldkvarns fullträff med ”Genom ljuva livet” bygger främst på ett mycket jämnt och bra material som företrädesvis sångaren Plura Jonsson har skrivit. Det är rockmusik med både melodi, eneri och styrka.
   Andra bra svenska rockskivor som har kommit i år är Ebba Gröns ”Kärlek och uppror”, (Mistlur) (dock ej bättre än debuten), Mikael Wiehes ”Kråksånger”, Krigets sista skiva (Mistlur) Dan Hylanders ”September” (Amalthea), Reeperbahns ”Venuspassagen” (Mercury) och Bonnevilles debut-LP (Folkårock).
   Bland årets utländska rockskivor är det svårare att bestämma den allmänna kvalitetsnivån. Personligen är jag inte lika imponerad som tidigare år och listan över skivor som är helt oumbärliga begränsar sig till endast fyra LP, Tom Pettys ”Hard promises”, David Lindleys ”El Rayo-X” (Asylum), Squeezes ”East side story” (A&M) och Any Troubles ”Wheels in motion” (Stiff).
   Tom Petty fortsätter göra alldeles bländande amerikansk rockmusik. Med producenten Jimmy Iovine i ryggen är det få artister som misslyckas och när Tom balanserar mellan melodisk och kaotisk rock kan man inte annat än applådera.
   Jag tror ingen har varit värd en solo-LP så mycket som David Lindley. Bakom artister som Jackson Browne och Ry Cooder har han ofta överglänst huvudaktören med sina läckra små inpass. ”El Rayo-X” presenterar nästan lika många musikstilar som låtar. Alla med glimten i ögat, från egna låtar till omgjorda rockklassiker.
   Squeeze är Englands största popfavoriter utan att föraktfullt snegla på 60-talsmusiken. Chris Difford (text) och Glenn Tilbrook (musik) skriver egna popklassiker och när Elvis Costello och Dave Edmunds (en låt) producerar kan det bara inte gå fel.
   För att vara en ny engelsk rockgrupp är Any Trouble hälsosamt fria från moderna och trendiga klichéer. De gör välgjord rockmusik som har spår av Graham Parker och Elvis Costello men där slutresultatet är originellt och mycket imponerande.
   Sammanfattningsvis var 1981 i helhet inget bra år för rockmusiken. Därtill betyder så säkra namn som Bruce Springsteen, Ulf Lundell och Graham Parker alldeles för mycket.

/ Håkan

"Dark streets of London"

POGUE MAHONE: Dark streets of London (Pogue Mahone PM1)
Det här är Pogues allra första skiva, en singel från 1984. De hade fortfarande kvar sitt kontroversiella gruppnamn, ”kiss my ass” på gaeliska, och Shane MacGowan var redan en mästare på att beskriva London, bakgator, vinter, fattigdom och livets allmänna jävlighet.
   Then the winter came down and I loved it so dearly
   The pubs and the bookies where youd spend all your time
   And the old men that were singing
   When the roses bloom again
   And turn like the leaves
   To a new summertime

Låten spelades in sent januari 1984 i Elephant Studios. Producerades av Stan Brennan, föreståndare för en skivaffär, Rocks Off, där MacGowan jobbade till och från. Brennan stod också bakom skivbolaget Pogue Mahone precis som han tidigare gjorde med Soho Records där Shanes tidigare grupp The Nipple Erectors gav ut skivor.
   Runt tin whistle, banjo och dragspel formades gruppens musikaliska sound utan att på något sätt leva upp till magin som ofta skapades på livespelningarna. B-sida blev en cover av Eric Bogles halvlegendariska låt ”And the band played Waltzing Mathilda” och singeln kom ursprungligen ut på den lilla etiketten i maj 1984.
   Brennan jobbade starkt på att ge ut skivan på ett stort skivbolag men alla majorbolag tackade nej. Vilket fick honom att vända sig till Stiff. Som var entusiastiska till att ge ut singeln. De hade ett enda krav: Att gruppen förkortade sitt namn till det något mindre uppseendeväckande Pogues.
   Singeln släpptes alltså på Stiff (BUY 207) i juni 1984 men det var en one-off-deal med möjlighet att förlänga avtalet. Vilket Stiff givetvis gjorde och Pogues blev en av de största Stiff-artisterna i skivbolagets historia.
   Efter ytterligare en singel i oktober 1984, ”Boys from the County Hell”, kom Pogues första album “Red roses for me” där ”Dark streets of London” var ett av spåren.
   Andra Pogues-låtar om London är ”London girl”, ”Misty morning, Albert Bridge”, ”A rainy night in Soho”, ”Lullaby of London”, “London, you’re a lady” och “NW3”.
   Den sistnämnda låten är en, fram till nu, outgiven låt från just 1984. Den ingår i en 5-cd-box, ”Just look them straight in the eye and say... POGUEMAHONE!!”, som släpps 28 maj. Boxen innehåller repetitionsinspelningar, b-sidor, outtakes, sällsynta mixningar och livematerial. Bland annat en demoversion av ”Dark streets of London” från 1983.

/ Håkan

Framtiden möter forntiden

Just nu möts framtiden och forntiden. Det känns tydligare än någonsin. Skivformatet håller på att lösas upp, låtar och melodier decimeras till datafiler, och samtidigt släpper Elvis Costello den här veckan en ny skiva, ”Momofuku”, som han beskriver som en fyrsidig vinylplatta. Det är självklart svårt att förstå sig på teknik, framtid och nutid på samma gång.
   Som skivrecensent har mitt jobb i år förändrats enormt. Tidigare fick jag i de allra flesta fall en helt vanlig cd i min hand. Ibland försedd med promo-etiketter men för det mesta en skiva identisk med den de säljer i skivbutiken. Det kom även billigare promo-varianter i tunna plastfodral eller pappomslag. Eller helt enkelt av skivbolaget brända varianter. Som gjorde skivsamlingen lite fulare med åren.
   Nu kommer det inga skivor, eller i varje fall väldigt få.
   Nu är det skivbolagens nedladdningssidor (se ovan ett exempel) som gäller. Visuellt, känslomässigt och praktiskt är det ett stort minus. Jag har sällan omslagsinformationen till hands när jag lyssnar och det tar tid att ladda ner och bränna skivor eftersom lyssnandet på datorn eller mp3-spelaren inte känns bra
   Men det finns trots allt plus också. Urvalet har blivit större, chansen att hitta en smal favorit har ökat och tillgängligheten av nya skivor tidigare (innan release) har också ökat.
   Men som sagt, sitta och studera intressanta booklets och analysera texter samtidigt som jag lyssnar är en passerad tid.
   Jag har länge fascinerats av den engelska musiktidningen Mojos recensionssidor. Inte minst av förstasidan där nya cd-skivor, dvd:er och böcker ligger i en intressant, mänsklig och levande hög och ser lockande ut.
   De får alltså fortfarande riktiga recensionsskivor. Fast de recenserar skivor långt innan release har de försetts med autentiska skivor. Men det kanske är skillnad på recensent och recensent.
   Tillbaka till Costellos nya ”Momofuku” (för övrigt en alldeles utmärkt skiva!) så beskriver han skivan bland annat så här:
   “The real version is pressed on two pieces of black plastic with a hole in the middle. You may prefer other, more portable, less scratchable, editions that will soon become available for your convenience but this is how it sounds the best: with a needle in a groove, the way the Supreme Being intended it to be…
   Lite senare i pressmeddelandet berättar han:
   The music has been pressed on four sides of vinyl for volume and clarity although the album was originally sequenced with six tracks a-side.
   Det är sådana uttalanden som värmer ett gammalt vinylhjärta.

/ Håkan

Skönheten ligger ibland i en lång låttitel

Förra veckan fick jag ett vackert meddelande från Lars Kärrbäck, Mickey Jupp-fantasten ni vet. Han berättade att återbildade Legend har sitt nya album klart för utgivning och räknade upp titlarna på skiva. Då fastnade mina ögon på en spektakulär sak som ”Underneath the clock in the square on a Saturday Night”. Låter som Mickey Jupp fortfarande kan skriva otroligt intressanta låtar. Lovande.
   Sedan ramlar jag över ännu en lång och intressant låttitel. ”A girl whom my eyes shine for but my shoes run from”. är en låt från Eugene McGuinness kommande skiva ”The early learnings of Eugene McGuinness”.
   Eugene gör pop med trubadurstänk. Som Billy Bragg fast lite, bara lite, mer arrangerade detaljer. Exempelvis en kör.

/ Håkan

Paul Weller regerar i nya Mojo

Med anledning av att Paul Weller fyller 50 år 25 maj, då han passar på att släppa sitt nionde soloalbum ”22 dreams”, ägnas Mojos juni-nummer åt den gamle The Jam-profilen. Weller regerar på omslaget och i en sedvanligt lång och intressant intervju. Där han bland annat avsäger sig all kontakt med de forna Jam-kollegorna och att han hellre pratar om Paul McCartney, Ray Davies och The Smiths. Och ett flertal engelska popprofiler, Chris Difford, Noel Gallagher, Robert Wyatt och Carl Barât, hyllar Weller och hans inflytande på engelsk pophistoria.
   Övriga viktiga hållpunkter i nya Mojo-numret är intervjuer och reportage med Dolly Parton, Slash, Prince Buster och en exklusiv Bobby ”Blue” Bland, med anledning av att Simply Reds Mick Hucknall gjort en soloskiva med Bland-låtar.
   I vanlig ordning bifogas en cd med Mojo-tidningen, som också uppmärksammar Paul Wellers historia. En stark samling låtar och artister som på ett eller annat sätt har anknytning till Weller. Bland annat får vi höra hans allra första komposition, ”Left right & centre”, som han skrev när han bara var 15 år. Sedan får vi ytterligare en låt som han bokstavligen medverkat i, duetten med Andy Lewis i den fina popsoullåten ”Are you trying to be lonely?”
   Sedan handlar det i övrigt om gamla låtar som influerat Weller, med William Bell, Dianah Washington, Bob Marley och Staple Singers, eller låtar som han helt enkelt och ärligt sagt att han älskar, med exempelvis Declan O’Rourke, Graham Coxon, Small Faces och Gil Scott-Heron.
   Paul Weller, det odödlige modset, har sagt så här om sin bakgrund:
   ”Being a mod is like a religion. It’s like my code. It gives something to my life. I’m still a mod. I’ll always be a mod. You can bury me a mod!”

/ Håkan

1987: Ett amerikanskt år

Fram till sommaren fortsätter jag harvandet av 80-talsnostalgi. Närmare bestämt går jag in och detaljstuderar några speciella år utifrån mina ursprungliga årsbästalistor. Det blir inte så mycket tal om dagens analys, hur skivorna jag har valt uppfattas idag, utan ren och skär upprepning av mina sammanfattningar då.
   Det känns tämligen uppenbart att inleda med 1987. Både ettan och tvåan på min 80-talslista var ju från det året och även 9:an (Mellencamp), 26:an (Eldkvarn) och 46:an (Harrison).
   Så här skrev jag i Nerikes Allehanda 29 december 1987 när jag sammanfattade skivåret:


John Cougar Mellencamp

Skivåret 1987 blev intensivare och mäktigare än jag någonsin tidigare upplevt. Fler större artister gav ut skivor, fler mindre artister fick chansen att ge ut skivor och skivfloden var sammanlagt mycket livlig. När man därför veckorna innan årsskiftet tänker efter, går tillbaka och gör bokslut är konkurrensen större än vanligt på årsbästalistan (se nedan) vars tätplaceringar lite oväntat fått en amerikansk dominans.
   Det var på försommaren i år som hela 1987 höll på att kapsejsa i nostalgins tecken. 20-årsjubileet av ”Sgt Pepper” med the Beatles kring första juni höll på att sänka hela 1987 års anseende.
   Men precis runt om detta jubileum, i maj och juni, kom årets två särklassiga rockalbum med John Hiatt och Warren Zevon.
   Hiatts ”Bring the family” är inspelad på fyra dagar. Det räcker när man har Rösten, Låtarna och det maximala Kompbandet. Då behövs endast en handfull pålägg för att göra årets album till en gudomlig fullträff.
   Han är en sann låtskrivare som firar triumfer på löpande band på skivan men har också skrivit några betagande ballader till årets skivor med Rosanne Cash och Ry Cooder.
   Zevons makalösa comeback känns oerhört tillfredsställande. Efter fem tysta år återvänder han med ett album som är det bästa han någonsin presterat i sina sex album långa karriär.
   WillyDe Villes Mark Knopfler-producerade ”Miracle” och John Cougar Mellencamps mogna, varierade och spännande ”The lonesome jubilee” understryker bara USA-rockens styrka i år.
   Det svenska rockåret på skiva fick en flygande start och nästan alla de stora artisterna gav ut skivor men bara Annelie Rydé och Eldkvarn, som båda överträffade sig själva på skiva i år, lyckades placera sig.
   Men strax utanför listan hamnade Peter LeMarc, Di Leva och Lolita Pop. Lolitas engelska album är deras klart bästa men bör ändå betraktas som ett samlingsalbum och är inte fullt jämförbar med alla nya skivor med nyskrivna låtar.
   1987 var en katastrof för engelsk rockmusik. Smiths bästa (men också sista) album ”Strangeways”, here we come” höll nästan måttet.
   Det var iostället Triffids, australiensare som bodde länge i England, som gjorde årets bästa engelska rockmusik på ”Calenture”. Både trallvänlig och engagerande rockmusik.
   George Harrison har gjort ett lika långt uppehåll som Warren Zevon och återkom i det mörka november med ett avslappnat och spontant pop-album. Med Jeff Lynne (från ELO) som producerat har soundet hitpotens mest hela tiden samtidigt som Harrison skrivit några av sitt livs bästa låtar.

ÅRETS ALBUM 1987
1. JOHN HIATT: Bring the family
2. WARREN ZEVON: Sentimental hygiene
3. WILLY DeVILLE: Miracle
4. JOHN COUGAR MELLENCAMP: The lonesome jubilee
5. ANNELIE RYDÉ: Den sista flykten
6. ELDKVARN: Himmelska dagar
7. THE TRIFFIDS: Calenture
8. LOS LOBOS: By the light of the moon
9. GEORGE HARRISON: Cloud nine
10. SQUEEZE: Babylon and on

/ Håkan

Fantastisk i det lilla formatet

KONSERT
Mathias Lilja + Vänner
Mitt Andra Hem, Örebro 4/5
Konsertlängd: 20.35-21.19 (44 minuter)
Recensentens plats: 7-8 meter rakt fram från scenen några trappsteg upp.

Som rutinerad konsertbesökare behövs det positiva kickar för att inte de konventionella upplevelserna ska ta över från de rejält inspirerade stunderna. Och det behöver nödvändigtvis inte vara på de största och mest uppmärksammade konserterna som de där magiska stunderna inträffar. Inte heller krävs det en lång rad av originallåtar för att känslan i det framförda ska bli personlig med en enorm närvarokänsla.
   Som på det lilla Mitt Andra Hem, kanske ett 30-tal personer i publiken, i söndagskväll. Med en artist, Mathias Lilja, som plockade fram sina udda favoriter från rockhistorien och bjöd på ett alldeles fantastiskt framförande i det lilla formatet.
   Det som annonserades som ”Vänner” var gitarristen Magnus Hägerås som supportade på huvudsakligen akustisk gitarr.
   Jag har alltid högaktat Mathias starka sångröst, en stämma som kan behärska både kraft och vemod med samma briljans. Och han sjöng i söndagskväll lika bedårande som alltid. Men den här gången fick han gitarren, främst den elektriska, att leva. Ett underbart gitarrhantverk som lika mycket byggde på känsla som teknisk skicklighet. Med ett driv jag närmast vill jämföra med Albert Lee.
   Sedan hade vi kvällens repertoar som bestod av nio låtar på en trekvart där jag långtifrån kunde identifiera varje enskild låt. Men med texter, sånger och melodier jag kunde ana hade rötter i allt från Woody Guthrie till Jayhawks men som framfördes som vore de skrivna av mannen bakom mikrofonen.
   Mathias gav ledtrådar till några låtar som gjorde att en del pusselbitar föll på plats. Exempelvis Gram Parsons ”Brass buttons”, den i sammanhanget väldigt passande Stones-låten ”Dead flowers” och en underbar version av ”Runaway” fylld av den desperation och frustration som Del Shannon en gång hade när han skrev låten.
   Så avslutade Mathias sitt framträdande med två låtar hämtade från två av sina husgudar, Townes Van Zandt och Merle Haggard. Den förstnämndes ”Flying shoes” var kvällens diamant. När Mathias tonade ned sitt gitarrspel och sjöng från botten av sitt hjärta. Ljuvligt var bara förnamnet.

/ Håkan

Almedal överträffade Vapnet

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/5 2008.

KONSERT
Vapnet
Almedal
Klubb Smart/Satin, Örebro 3/5 2008
Konsertlängd: Vapnet 00:31-01.16 (45 min)
Almedal 23.16-23.43 (27 min)
Recensentens plats: Några snett till höger om scenen.

I lördagskväll, när kvällsvärmen utomhus egentligen lockade mer än svett, mörker och trängsel inomhus, var det laddat för en intensiv och dubbelattraktiv Klubb Smart-kväll. Där förbandet Almedal drog till sig intresset i minst lika hög grad som Vapnet.
   Sjumannabandet Almedal, med sina Göteborgs-referenser i allmänhet och Håkan Hellström-jämförelser i synnerhet, har en mängd rasande fina poplåtar på sitt samvete. Inte bara ”Och alla platserna”, som nämnda Hellström brukar göra en cover av på sina konserter, utan flera andra små popbagateller som på skiva är lite mjäkigt proggiga men live växte ut till självklara konsertfavoriter.
   Med full sättning på scenen, tyvärr var det så dags ganska glest med folk i lokalen, var det ändå full satsning från bandet. Och den där euforiska Göteborgs-känslan, förstärkt med orgel och trumpet, gjorde sig påmind i både verser och refränger. Kanske materialet var en aning enahanda i sina genomgående galopperande tajta och grymt smittande rytmer.
   Sångaren Adam Joleby tittade under lugg och levererade åtta fantastiska låtar. Påhejad av ett band som spelade för livet.
   Östersundsbandet Vapnet har nästan lika starka låtar, i publikens öron säkert ännu starkare med tanke på all allsång som förekom, men utan någon speciell karisma på scen blev deras arrangemang mer kliniskt rena, musikaliskt oantastliga men också mycket tråkigare i all sin blixtrande skicklighet.
   Vapnet kunde på sina 45 minuter på scen naturligtvis presentera en fullödig repertoar som pendlade mellan gamla och nya låtar. En låtmässigt stark konsert men känslomässigt nådde de inte mitt inre hjärta.
   Enstaka toppar som ”Thoméegränd”, ”Ge dom våld” och ”Stockholm sett snett uppifrån” var positiva inslag. Men inget överträffade den starka finalen med ”Det rör inte hjärtat”, inklusive en snygg repris, och extralåten ”Tusen mot en”. I övrigt var Vapnets uppträdande små svalt och allvarligt i överkant.

Almedals låtar:
Snön faller tidigt i år
Aldrig ses igen
"A"
Första måndagen i mars
Krokusvägen
No 1 (EP-låt ???)
Ett oskrivet brev
Och alla platserna

/ Håkan

”Momofuku”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/5 2008.

Elvis Costello & The Imposters
Momofuku
(Mercury/Universal)

Elvis Costello må vara en tusenkonstnär men hans ständiga jakt på nya djärva grepp och ständigt skiftande musikaliska inriktning gör det påfrestande att hänga med i svängarna. Som när han nu , helt utan förvarning, släpper en ny skiva som är ett ögonblicksverk men också innehåller ett par-tre rejäla Costello-mästerverk till låtar.
   Elvis blev så inspirerad när han skulle sjunga på Jenny Lewis nya skiva att han plötsligt började skriva låtar med sångerskan och med ens såg ett eget album födas. På bara sex dagar i februari spelade han in låtarna som han skrivit på några veckor efter Lewis-inspelningarna.
   "Momofuku", titeln kommer från mannen som uppfann nudlar 1958(!), är historiskt sett naturligtvis inte Costellos viktigaste eller bästa skiva men det är ändå en skiva fylld av mängder av intressanta detaljer.
   Här finns exempel på den gamla hederliga Attractions-poprocken, inledande "No hiding place" är andlöst effektiv knockoutstart. Plus ett par tre minuters-låtar, "My three sons" och "Song with rose", som är det vackraste Elvis någonsin skrivit.
   Dessutom har jag svårt att inte älska souldramatiken i "Flutter & wow", som gjord för Solomon Burke, och den tungt pianorockiga (a la Beatles "Hey bulldog) "Stella hurt".
   Att jag på köpet sedan får stå ut med några stökiga ofokuserade låtar och en svalt jazzig bossanova hör liksom till de moderna Elvis Costello-skivorna.

/ Håkan

"Seaside woman"

SUZY AND THE RED STRIPES: Seaside woman (Epic 8-50403)
SUZY AND THE RED STRIPES: Seaside woman (A&M AMS 7461)
Den här vinylsingeln, som ligger som tvåa uppifrån i spalten till höger, har en lång historia. Från att den skrevs tills den gavs ut för tredje eller fjärde gången (beror lite på hur man räknar) så gick det hela 15 år.
   Bakom pseudonymen Suzy and the Red Stripes döljer sig Wings, bandet som Paul McCartney bildade några år efter Beatles sammanbrott. Och Suzy är i det här fallet Linda McCartney för låten är skriven av henne och hon sjunger på den reggaeinfluerade poplåten.
   Låten är skriven på Jamaica, cirka 1971, inspelad i november 1972 men gavs inte ut förrän 1977 på en Epic-singel (skivan till vänster här ovan) i USA. Dessförinnan hade låten ingått i Wings scenrepertoar under 1972. Både på den anspråkslösa turnén runt England i en dubbeldäckare där de oannonserat dök upp på diverse universitet. Men även på Europaturnén under sommaren 1972 då de bland annat besökte Sverige för konserter i Stockholm, Örebro, Göteborg och Lund.
   Med egna öron och ögon hörde jag och såg Linda McCartney sjunga just ”Seaside woman” på Idrotthuset i Örebro 9 augusti 1972.
   Men det skulle alltså dröja till maj 1977 innan låten första gången släpptes på skiva, då enbart i USA. I flera år trodde jag att singeln inte skulle släppas i hemlandet England innan den plötsligt i augusti 1979 släpptes, överraskande på skivbolaget A&M.
   B-sida var en låt med den lustiga titeln ”B side to seaside”, skriven av Paul McCartney i Afrika 1973 men inte inspelad förrän i mars 1977. McCartney spelar samtliga instrument men Linda sjunger. Paul hade en idé om att göra ett helt album under den här pseudonymen men det skedde aldrig.
   Däremot gavs singeln ut ett knappt år senare, i juli 1980, i samband med en tecknad film om låten, gjord av Oscar Grillo. Den lilla korta (3½ minut) kortfilmen vann kortfilmsfestivalen i Cannes och marknadsfördes senare innan Peter Sellers ”Being there”. Men inte heller det skapade uppmärksamhet eller gav låten hitstatus. Inte heller det faktum att artisten presenterades som Linda McCartney alias Suzy & the Red Stripes ökade det kommersiella värdet.
   Vilket inte hindrade ännu ett skivbolag, EMI (5572), att ge ut singeln ännu en gång i juli 1986. Då remixad av Alvin Clark. Fortfarande utan hitframgångar.
Slutligen släpptes låten även på Linda McCartneys soloskiva ”Wide prairie” 1998. Samma år som hon dog i cancer.

/ Håkan

April månads nominerade:

Utan svenska artister bland månadens nya skivor så hade april blivit en blek och fattig tid i skivbranschen. Det amerikanska bandet Mudcrutch, Tom Pettys anspråkslösa projekt, låg närmast av de utländska skivorna. Men föll på lite för många covers och traditionella låtar. Så nu blev april svenskt, svenskt och svenskt och lite mer svenskt.

TOBIAS FRÖBERG: Turn heads (Fire Egg)
Efter en singer/songwriter-platta och en minimalistisk popskiva slår Tobias Fröberg till med en skiva formad som en mindre poptriumf. Tobias står själv helt i centrum och är tack vare sitt lekfulla förhållande till sin popmusik har han gjort en nästan kriminellt omväxlande skiva.

JOEL ALME: A master of ceremonies (Sincerely Yours)
En fantastiskt överraskande och bra debut. Som på mindre än 28 minuter lyckas övertyga mig om att Joel Alme är ett namn för framtiden. Joels låtskrivande utvecklas i takt med att debutalbumet växer och växer. Det blir för varje låt både vackrare och effektivare.

MELISSA HORN: Långa nätter (Arista/Sony BMG)
Melissa, dotter till Maritza Horn, bjuder på mer än ordinär singer/songwriter-pop. De tio låtarna på Melissa Horns debutalbum blir till slut en fantastisk mix av visa, magiska ballader, personlig pop och trollbindande texter.

Månadens outsider:
ANDERS PERSSON OCH CARL SMITH: Anders Persson och Carl Smith (Capitol/EMI)
Det är inte varje dag som man får ta fram namn som John Holm och Ulf Stureson som referenser när man ska jämföra en ny debutskiva med klassisk svensk singer/songwriter-pop. Dessa unga killar från Falun respektive Ulricehamn, 26 och 23 år, har redan en legendarisk kreativitet.

/ Håkan

Veckans lilla filmklipp

Kan inte riktigt släppa min 80-tals-lista och vill gärna bjuda på Warren Zevons svartvita video till "Sentimental hygiene". Tänkte ni förresten på att de två bäst placerade skivorna på min lista hade väldigt lika skivomslag? Svartvita där bilden på artisten är det dominerande. Här är är det alltså mer svartvitt men musikaliskt alldeles bedårande bra:



/ Håkan

Bandet som skapade historia

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/4 2008.


THE BEATLES
Medlemmar: John Lennon (1940-1980), Paul McCartney (född 1942), George Harrison (1943-2001) och Ringo Starr (född 1940).
Första singel: ”Love med do” (1962).
Sista singel: ”Let it be” (1970).
Albumproduktion (1963-1970): 11 originalalbum
Mest uppmärksammade låt: ”All you need is love”, spelades in under en världsomspännande direktsändning i tv sommaren 1967.
Filmer: ”A hard day’s night”, “Help!” och “Let it be”

På 60-talet slog inga band eller artister globalt över hela jordklotet samtidigt. Inte ens Beatles, vars betydelse inte nog kan överskattas, slog igenom över en natt. Det tog flera år innan hela världen visste om de fyra Liverpool-killarnas existens och vars popmusik kom att ändra musikhistorien. Med proportioner som inte är jämförbara med något annat fenomen i musikbranschen, varken förr eller senare.
   1962 fick de sitt genombrott i hemlandet och först ett år senare nådde de framgångar utanför England i samband med en turné i Sverige. USA fick smaka på den så kallade Beatlemania våren 1964. Ändå kan vi idag uppfatta Beatles genombrott på 60-talet som oväntat och plötsligt men också massivt och epokgörande.
   Det slutgiltiga genombrottet var frukten av idogt arbetande med långt och troget slit. Redan i mars 1957 bildades en grupp, då under namnet Quarrymen, som skulle utvecklas till det som senare skulle resultera i The Beatles. Det var John Lennon som var initiativtagare, på sommaren samma år träffade han Paul McCartney och i februari 1958 tillkom unge George Harrison, endast 15 år gammal.
   Gruppen existerade under många olika namn de följande åren, Johnny & the Moondogs, Long John & the Beatles och The Silver Beetles, innan de slutligen fastnade för The Beatles. Från den absoluta scendebuten i juni 1957 turnerade de mer eller mindre oregelbundet, mestadels i eller runt Liverpool, innan de 1960 blev en mer frekvent turnerande grupp med bland annat en mängd spelningar (106 konserter) i Hamburg. Nu med Pete Best som trummis.
   I fortsättningen varvade de konserter i England och Hamburg innan skivkontraktet var ett faktum sommaren 1962. I samma veva sparkades, under uppseendeväckande former, trummisen Best och ersattes av Ringo Starr och den klassiska sättningen var fulländad lagom till skivdebuten ”Love med do” i oktober 1962.
   Ett år senare besökte de Sverige för första gången av två och succén var förstås given, bland annat genom ett framträdande på svensk tv i programmet Drop In. Sedan var det dags för USA där genombrottet var stort och mäktigt. Först tv-framträdande på Ed Sullivan Show som resulterade i fantastisk skivförsäljning, vid ett tillfälle (4 april) ockuperade gruppen de fem översta placeringarna på USA-listan.
   Turnéerna var inte längre så långa och intensiva och två år senare, efter en förhållandevis kort (20 spelningar) världsturné slutade gruppen turnera för att koncentrera sig på skivinspelningarna istället.
   The Beatles mindre än åtta år korta skivhistoria är historiskt omvälvande, fylld av innovativ utveckling, intensiv produktivitet med i regel två album per år och gruppen satte trenderna i 60-talets musik. Från de första enkla men geniala poplåtarna via influenser från Indien, flower power, klassisk musik och rock’n’roll till de uppslitande konflikterna på slutet när de olika medlemmarna skapade musik mer eller mindre på egen hand.
   Sista låten på den sist inspelade Beatles-skivan ”Abbey Road” hette faktiskt ”The end”. Den sista kronologiskt utgivna Beatles-skivan gavs ut i maj 1970, ”Let it be”, men då var gruppen redan splittrad. Efter deras manager Brian Epsteins död i augusti 1967 hade de fyra Beatles-medlemmarna sakta men säkert glidit ifrån varandra och slutet för gruppen var oundvikligt.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.