Blogginlägg

Redan 1986 skissade jag på en pubrocksamling

Det var de första dagarna i december 1986. Thomas och jag, två gamla pubrockälskare, gick omkring i London och filosoferade, drömde om en revival för den anspråkslösa musikgenren och skissade både på en bok (där klassiska pubspeglar skulle illustrera gruppnamnen…) och en samlingsskiva. Projektet kom av naturliga skäl inte så långt men vi lyckades innan veckan var slut se konserter med både Eddie & the Hot Rods, Engineers (Graeme Douglas), Saints, Snakes Of Shake, Ducks Deluxe och Pirates.
   Det just nu nyvaknade pubrockintresset fick mig att gräva i skivsamlingen efter bevis. Och hamnade ofelbart på tre liveskivor där i alla fall två är inspelade på puben. För det var ju live som pubrock befanns sig i sin bästa miljö.

Christmas At The Patti (United Artists, 1973)
En klassisk julkonsert 19 december 1972 på Patti Pavillion i Swansea. Vi är alltså i Wales på den legendariska gruppen Mans julfest. Förutom den gruppen uppträdde också andra närbesläktade namn som Dave Edmunds, Help Yourself, The Flying Aces, The Jets och Ducks Deluxe, På en enkel 8-spårs-bandspelare spelades allt in och det här var väl pubrock innan någon ens hade uppfunnit etiketten.
   I historisk mening var konserten kanske klassisk med tanke på den banbrytande blandningen av grupper och samarbetet mellan olika musiker. Men musikaliskt finns det ett och annat att rynka på näsan åt.
   Som exempelvis Helps Yourselfs 10-minutersversion av Bo Diddleys ”Mona” som aldrig riktigt vill starta och sedan aldrig verkar ta slut. Deke Leonard sjunger som vore han Robert Plant och Mickey Gees gitarrsolon tävlar med B J Cole steelguitar om uppmärksamheten.
   Även Leonards egen ”Eddie Waring” tar priset mest för sin groteska längd (14:00) och blir egentligen en enda lång uppvisning i gitarrsolon. Där Leonard, Cole, Richard Treece och Malcolm Morley avlöser varandra.
   Även där Edmunds uppträder tillsammans med Man blir det än mer lössläppt och improviserat. Jag hade faktiskt glömt hur långa och sega oändliga gitarrsolon kan vara.
   Då är det mer koncentrerat, jordnära och tajt när Edmunds slår sig samman med det tillfälliga bandet Plum Crazy och spelar, dagen till ära, ”Jingle bells” och ”Run Rudolph run”.
   Eller när Ducks Deluxe skivdebuterar i Sean Tylas rasande energiska ”Boogaloo babe”. Nästan ett år innan bandet debuterar på egen skiva.
   Med tanke på långa låtar, långa versioner och långa solon slutade den långa kvällen med att polisen kom och avbröt tillställningen vid midnatt.

Hope & Anchor Front Row Festival (Warner Bros, 1978)
Den här samlingsskivan, over fyra vinylsidor, håller musikaliskt ihop mycket bättre än ovannämnda skiva. Fast det var 17 olika band som slogs om utrymmet på den lilla pubscenen i norra London. Men inspelningarna gjordes under tre veckors tid mellan 22 november och 15 december 1977 så det blev knappast handgemäng mellan banden.
   Det är en mix av new wave, pubrock och punk och öppningen är sensationell med Wilko Johnsons ”Dr Feelgood” (han hade precis lämnat gruppen Dr Feelgood!), Stranglers stökiga orgelpunk i ”Straighten out”, Tyla Gangs ”Styrofoam”, Pirates r&b-osande ”Don’t München it” och Steve Gibbons ”Speed kills”. En härlig mix av gamla och unga artister som förenas i effektivt levande rockmusik.
   Om “Christmas at the Patti” idag överraskar negativt så uppfattar jag energin på de mer än 30 år gamla Hope & Anchor-inspelningarna förvånansvärt positiv. Varken gammalmodig eller dammig som jag var rädd att förvänta mig
   I en blandning av rockmusik där både Dire Straits (deras skivdebut!), X-Ray Spex, Saints, 999 och Only Ones fick plats blev hela hyllningen till pubrocken på 25 levande låtar en odödlig och anspråkslöst sympatisk liveskiva.

Live in London (Ace, 1984)
Det här är också, i ordets rätta bemärkelse, typisk pubrock fast den i stil, rytm och arrangemang har en något mer traditionell profil. Fem olika artister och grupper inspelade vid olika tillfällen under 1983 på puben Dublin Castle i Camden. Till saken hör att jag var där, i alla fall i publokalen, på Mickey Jupps konsert 15 januari 1983. Jag har berättat det här och, jag vet, det var naturligtvis ett nederlag att inte få plats i konsertlokalen som ligger innanför den vanliga puben.
   Men det är ganska gemytligt än idag att lyssna på Jupp när han kör en osedvanligt orepeterad ”Down to the doctor’s” med sin Dublin Castle-fierade text. Det var tydligen orepeterat även när de gjorde omslaget till den här skivan för låten heter i alla andra sammanhang, exempelvis med Dr Feelgood, ”Down at the doctors”. Men Mickey sjunger mycket riktigt och ordagrant ”Down to the doctors”.
   I övrigt är det väldigt mycket blås på skivan. Både Diz & the Doormen, Chevalier Brothers och Red Beans & Rice har saxofon, trombone och klarinett i sättningen och det svänger grymt nästan oavbrutet på de publikjublande låtarna. Fast svänget hos det cajunkryddade Electric Bluebirds var, tro det eller ej, nästan ännu värre. Med Alan Dunn på dragspel och Bobby Valentino på fiol fanns det inga hämningar. Varken på scen eller i publiken.
   Traditionellt sound kräver naturligtvis traditionella låtar så materialet domineras av covers. Även Mickey Jupp gör på sitt andra bidrag en cover på Carl Perkins ”Kansas City”.
   Jag äger även en white label-kopia av den här skivan. Förmodligen köpte jag den på plats på Dublin Castle vid något senare tillfälle för det dröjde ju över ett år innan skivan till slut släpptes i mars 1984.

Eftersom det här med pubrocksamlingar just nu är på modet vill jag, vid sidan av den aktuella Mats Olsson-samlingen, också rekommendera ”Naughty rhythms” (1994) som med sina 34 låtar på två cd har en konkurrenskraftig blandning. Med både Brinsley Schwarz, Dr Feelgood, Ace, Bees Make Honey, Kursaal Flyers, Ducks Deluxe, Winkies, Graham Parker och Eddie & the Hot Rods.
   Dessutom tycker jag blandningen på "Paving the way for the punk" (1998) på bara 14 låtar med bland annat "Television generation", "Please please please", "Keys to your heart", "Back to schooldays", "Ju ju man" och "Peace, love and understanding" är lysande.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.