Blogginlägg

1980: Omöjligt att rangordna årets bästa skivor

Postad: 2008-05-30 07:54
Kategori: Listor

Årssammanfattningen 1980 slutade ännu en gång med att jag inte kunde lista skivorna i rangordning. Inte heller kunde jag begränsa mitt urval till endast tio skivor. Så när jag i Nerikes Allehanda 20 december beskrev årets bästa skivor så blev det 17 skivor. Skivor som jag idag, erkänner jag, i varje enskild detalj knappast kan kalla genuina årsbästaskivor.


Graham Parker


”Årets LP 1980” är en omöjlig utnämning bland årets alla skivutgivningar. Det har säkert inte kommit ut fler skivor i år än något tidigare år men det är svårt att begränsa antalet bästa skivor vid tre eller ens tio plattor. Därför är jag generös och anser att följande sjutton LP-skivor tillhöra det bästa som gavs ut i år. Skivorna presenteras inte i någon inbördes rangordning och se det gärna som ett tips inför julklappen i sista minuten.

Elvis Costello & the Attractions: Get happy
Costellos storhet på skiva är sedan lång tid tillbaka omvittnad. Denna hans fjärde LP är det bästa och mesta (skivan innehåller 20(!) låtar) han har gjort. Att han för någon månad sedan inte kunde upprepa succéerna på scen här i Sverige är en annan och mycket sorgligare historia.

Wreckless Eric: Big smash!
”Vraket” Eric har alltid gjort vild och förträfflig rockmusik som på den här skivan får dela med sig av utrymmet till några utmärkta poplåtar. Dessutom har han också blivit en säkrare och jämnare låtskrivare.

Steve Gibbons Band: Street parade
Med ett delvis nytt komp kom Gibbons tillbaka starkt. LP:n innehåller många olika stilar och inriktningar. Calypso, reggae, rak rock, så kallade storysongs med mera, allt framburet av Steve Gibbons starkt säregna röst.

Genesis: Duke
Engelska Genesis gör så kallad symfonisk rock av fulländat slag. Som inte bara är en lek med instrument utan också innehåller konkreta melodier med vackra och effektiva harmonier.

Willie Nile: Willie Nile
Vi är många som har jagat kopior till Springsteen och Dylan och Willie Nile smälter fint in i får föreställning. Men Nile är så mycket mer, spelar elektrisk folkrock och skriver personliga självbiografiska låtar. Debut-LP som lovar gott.

Graham Parker: The up escalator
Parker går från klarhet till klarhet. Nu med mer USA-inriktad rockmusik som ändå inte döljer hans engelska ursprung. Producenten Jimmy Iovine har försett Parker med ett amerikansk östkustsound och hans låtar framträder ännu tydligare. En kanonskiva alla kategorier.

Jackson Browne: Hold out
Jackson Brownes amerikanska västkustrock är inte så accepterad i det här landet men hans känslomässiga versioner av hans verklighet blir i de avvägda arrangemangen alltid perfekta. Mjuk rockmusik som engagerar.

Ulf Lundell: Längre inåt landet
Dubbel-LP:ns stora format skrämmer inte svensk rockmusiks stora namn. Han överträffar sig själv återigen och presterar en nästan omöjligt jämn dubbel-LP som innehåller allt det goda.

Steve Forbert: Little Stevie Orbit
Forbert gör skivor med så avslappnad musik och mänsklig värme att man blir häpen. Musik som är lågmäld och finstämd och ändå inte saknar intensitet i melodierna, texterna och arrangemangen. Väl avvägd rock med sneglingar åt både country och folkmusik.

Bruce Springsteen: The river
Som Lundell ovan är även Springsteen helt mäktig det stora dubbel-LP-formatet. Han har mycket att säga, såväl textmässigt som musikaliskt, och skriver hela tiden nya låtar fast det kommer sparsamt med skivor. LP:ns styrka ligger i de välgjorda balladerna men han skriver även rocklåtar i popformat av mycket hög klass.

Dire Straits: Making movies
Dire Straits är givna i årssammanfattningen för att de mot alla odds lyckades med konststycket att inte upprepa sig på tredje LP:n utan med Mark Knopfler unika gitarrtoner som grund förändra soundet mot ett tyngre rockljud med längre låtar och utökade arrangemang. Här finns många bevis på att det försöket lyckades.

Rockpile: Seconds of pleasure
Rutinerad ”debutskiva” med mer popinriktat material än de har gjort tidigare. Här trängs många utmärkta poplåtar, från både Nick Lowes och andras pennor, men också några traditionella Dave Edmunds-rockare, bland annat Chuck Berrys ”Oh what a thrill”.

Sean Tyla: Just popped out
Englands sanne rockhjälte exponerar sig sällan på skiva numera men är alltid en attraktion så fort han hittar vägen till skivstudion. Så engelsk han är så präglas hans musik av amerikanska influenser. Han har en kraft och styrka i det han gör som dock inte hindrar honom från att dela på sången på en låt med countrytjejen Carlene Carter, även känd som Nick Lowes fru.

Moon Martin: Street fever
Amerikanen Moon Martin gör samma respektlösa rock- och popmusik som präglade många skivor som gavs ut på 60-talet. På sin tredje LP har han ökat intensiteten i arrangemangen, spelar en råare gitarr, och har i vanlig ordning bidragit med en handfull utmärkta poprocklåtar.

John Lennon/Yoko Ono: Double fantasy
Det kommer nu, efter hans hans makabra död, att spekuleras I ännu högre grad om den här skivans eventuella styrka eller svagheter. Men som jag tyckte då, när skivan kom, tycker jag också nu. Lennons förnuftiga rockmusik är inte lätt att kombinera med Yoko Onos svårhanterade bidrag men John Lennons sju låtar är däremot av mycket hög klass. Låt oss nöja oss med det och höja den till skyarna.

Neil Young: Hawks and doves
Den oberäknelige Neil Young överraskar alltid, också här. Skivan är nära nog helt akustisk med flera countryinspirerade inslag. Allt utfört med Neil Youngs individuellt säregna utstrålning.

Jon Anderson: Songs of seven
Förre Yes-sångaren Jon Andersons personliga rockmusik har både klassiska, religiösa och österländska undertoner och gör den här skivan ovanlig bland de övriga skivorna. Men den behövs i en tid då den raka och traditionella rockmusiken belönas mest och skivor av det pretentiösa slaget bespottas. Jon Anderson har en personlig röst, skriver fina betraktelser där han vänder sig till sin familj och omgivning i väldigt älskvärda ordalag. Stundtals är också musiken sagolikt vacker.

Som förklaring men dock ingen ursäkt att just du saknar just din favoritplatta kan vara att jag under året som gått ”bara” lyssnat på två-tre hundra LP-skivor av en total skivutgivning kring tretusen.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Maj 2008 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31  

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.