Blogginlägg från april, 2008

Gitarren i fokus ännu en gång

Postad: 2008-04-30 07:33
Kategori: Blogg

Jag är ingen gitarrist. Jag har idag svårt att riktigt uppskatta ett tekniskt skickligt och flyhänt gitarrsolo. Naturligtvis var jag bättre på att intressera mig för sånt när jag var yngre. Det var mycket man var bättre på när man var yngre, minns jag plötsligt. Egentligen allt utom att kunna se tillbaka på tre och fyra decennier av musikhistoria.
   Hursomhelst har det genom åren fastnat ett och annat blixtrande gitarrsolo i mitt medvetande. Många nämns i den här artikeln, de klassiska ”Smoke on the water”, ”Born to be wild” och ”Satisfaction”, men överraskamnde nog glömmer de ett helt odödligt och historiskt gitarriff som inleder Derek & Dominoes ”Layla”, ett av Eric Claptons största bidrag till gitarrhistorien.
   Fast ska sanningen fram så hade nog Duane Allman en inte helt oviktig roll i sammanhanget. Men läs ovannämnda intressanta artikel, om gitarr-riffet som en hörnsten av rockhistorien, som är skriven med anledning av en handledning i ämnet (The Monster Riffs Guitar Lesson) på lördag i London som är en del av London Guitar Festival som pågår från fredag till måndag.

/ Håkan

Pluras debutbok handlar om kött, blod och vardag

Postad: 2008-04-29 07:52
Kategori: Bok-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/4 2008.

LITTERATUR
Plura Jonsson
Resa genom ensamheten – svart blogg och det ljuva livet”
(Norstedts)


Jag har väl alltid förstått att Plura Jonsson, ledaren, låtskrivaren och sångaren i Eldkvarn, hade litterära kvalitéer långt utanför de låttexter han har skrivit genom åren. Han har fuskat med noveller eller dagboksblad till skivomslagen och har på några pressreleaser berättat både underhållande och informativt om skivinspelningsprocesser.
   Så när Plura nu bokdebuterar kommer det inte som en överraskning att Plura både är skrivkunnig och har ett helt eget språk som är både naturligt och genialt personligt.
   Den här boken har vuxit fram ur en blogg som uppstod tidigt förra året. Den har kvar sitt ryckiga bloggtänkande, sina tvära kast mellan olika minnen i olika decennier och kortfattade sekvenser blandas med långa, välskrivna och historiskt intressanta kapitel.
   Det lite ostrukturerade skrivandet och anarkistiska redigerandet kan skapa lite oreda och bli svårtillgängligt. Så jag misstänker att det behövs en viss insyn i Pluras och hans bands historia för att man ska kunna hänga med i svängarna.
   Men som invigd och generationskollega med Plura så ramlar många pusselbitar på plats och detaljer möts med igenkänt nickande under den långa läsningen. En läsning som varken kräver poetisk förkunskap eller djupare studier i litteraturhistoria. Ty Plura är, med alla brister och fördelar, en man av kött och blod som skrivit en självbiografisk bok om just kött, blod och vardagen.

Vi får många detaljer ur huvudpersonens liv. Det är inte alltid sanningsenligt, som han på flera ställen erkänner och skyller då på dåligt eller suddigt minne, men det är någonting som kan likna sanningen och jag tror inte han medvetet har ljugit ihop några stories. Så nära, vänligt, mänskligt och naturligt är hans språk att det är enkelt att tänka sig in i situationer och händelser.
   Från de tidiga barnupplevelserna via bandets första stapplande steg (fångade på långhåriga och progginfluerade fotografier) och ett liv i kollektiv (”det var mer som T-centralen än ett hem”) till bandets genombrott och följande år i en kommersiell berg-och-dalbana är Pluras bok en utomordentligt välskriven och intressant bok. Som sagt inte alltid kronologisk men alltid, med broder Carlas ordentliga minne som stöd, med en viss jakt på sanningen.
   Minnet sviker givetvis på en 56-årig man och många anekdoter slutar ibland med ”Ingen minns, ingen förklaring gavs” men det är också underhållande och i högsta grad mänskligt efter så många år i sus och dus.
   Pluras stora problem med boken är att han tycker sig lämna ut alldeles för många snaskiga detaljer som kommer att göra folk besvikna. Men han döljer många av sina kumpaner bakom en initial så boken faller aldrig ner i skvallerträsket. Sedan kan man, om man har förkunskaper i ämnet, lätt identifiera personer i Pluras närhet.
   Boken är genomgående spännande och historiskt intressant men det är i de sista kapitlen, skrivna mellan augusti 2007 och februari 2008, som berättelserna blir på allvar och riktigt gripande. Hur Plura förlorade en syster och fick en storebror, hur han på senare tid träffade Kajsa Grytt och rensade luften och hur Carla för bara några månader sedan inte ville vara med längre.

/ Håkan

“Take the cash (K.A.S.H.)”

Postad: 2008-04-28 07:27
Kategori: Veckans 7"-singel


WRECKLESS ERIC: Take the cash (K.A.S.H.) (Stiff BUY 34)
Idag börjar jag en följetong i följetongen. Närmare bestämt förklaringar och beskivningar på de 7”-singlarna som pryder spalten till höger på den här sidan. Och vi börjar, helt naturligt, med den översta. En av mina största favoriter. Wreckless Eric är för mig (tillsammans med Mickey Jupp) den mest intressante Stiff-artisten och en singel som verkligen pryder sin plats i skivsamlingen.
   Engelska Stiff Records drog sig aldrig för att ge ut speciellt designade skivor. Ofta med en skojig klackspark i all sin kommersiella satsning.
   ”Take the cash” var Wreckless Erics tredje singel och den andra med etiketten ”Stiff Wrecords”. Ett drygt år efter den makalösa debuten ”Whole wide world” släpptes låten på singel i oktober 1978, samtidigt som Erics andra album, ”The wonderful world of Wreckless Eric”, kom ut.
   Albumet släpptes i både grön och svart skinande vinyl och som bildskiva. Och singeln hade en rödglänsande etikett med sedvanligt specifika detaljer. Stiff hade lanserats som ”The world’s most flexible record label” men nu stod det hälften på allvar och hälften av ironi ”The shape of things that win…”. Dessutom var den konventionella beteckningen ”Electrically Recorded” fyndigt ersatt med ”Erically Recorded”. Killarna på Stiff visste hur man skapade en hajp.
   Hajp blev det men så många singelhits kunde de inte räkna till med Wreckless Eric. Varken med ”Take the cash” eller den andra singeln från albumet, en cover på Buddy Hollys ”Crying, waiting, hoping”.
   ”Take the cash” är skriven av Eric Goulden, som hans riktiga namn är, i en taxi på väg till skivinspelningen. Handlar, enligt legenden, om en man som försöker betala en drink i en bar med sitt Barclay-kort. Det förekommer också vissa kopplingar till det engelska lekprogrammet ”Take your pick” på 60-talets tv.
   Som andralåt på albumet eller på singeln, där det står (W. Eric) under låttiteln, blev låten ändå en av Wreckless Erics mest kända låtar. En av hitsen på den turné med flera Stiff-artister som drog genom England med tåg hösten 1978 under titeln ”Be Stiff Route 78 tour”. Och en visuellt snygg singel och etikett är det hursomhelst.

/ Håkan

Tre tips om gamla skivor, del 2

Postad: 2008-04-27 09:32
Kategori: Skivtips

De här tre helgtipsen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Latte 26/4 2008 i en omredigerad form.

PATTI SMITH GROUP
Easter, Arista

Med en skiva från 1978 som hämtat sin titel från påsk innehåller åtskilliga bibliska och kristna citat. Och bland låtarna återfinns både böner och psalmer och i texthäftet förekommer det både ritade kors och utdrag från Nya Testamentet.
   Alla religiösa tecken till trots var det en låt av Bruce Springsteen (med delvis ny text av Smith) som gjorde "Easter" till Patti Smiths stora kommersiella genombrott, "Because the night". En låt som blev en hit på singel men också knuffade hela albumet upp på försäljningslistorna.
   Andra framträdande låtar på skivan är "Rock'n'roll nigger", "Space monkey" och "Set me free". Som gjorde hela "Easter" till en värdig uppföljare till Patti Smiths klassiska "Horses".

THE POGUES
Rum, sodomy & the lash, Stiff

I mars, närmare bestämt den 17:e firades St Patrick's Day. Den irländska nationaldagen firades över hela världen. Från New York (där irländska/engelska bandet Pogues uppträdde live samma kväll) via Dublin till Örebro.
   Det här albumet, som kom 1985, är Pogues allra bäst samlade stund på skiva. Så här långt hade sångaren och låtskrivaren Shane MacGowans alkoholism inte skadat hans kreativitet. Ty skivan innehåller mängder med förstklassiga sånger med underbara texter. Vemodigt vackra "A pair of brown eyes", ruskigt svängiga "Sally MacLennane" och deras cover av "Dirty old town" är bara några exempel. Och Elvis Costellos fina produktion fulländade mästerverket.

ULF LUNDELL
I ett vinterland, Rockhead/EMI

Det var länge sedan Lundell gjorde ett riktigt helgjutet och varierat album. Den här skivan, från 2000, kan man återkomma till många gånger. Produktionen är en sann njutning med sitt förtjusande sound och låtmässigt är det sammantaget en av Lundells allra starkaste album. Och det tunga bluesgunget spelar en undanskymd roll.

/ Håkan

Härlig popmusik som ägde rockens energi

Postad: 2008-04-26 09:42
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/4 2008.

KONSERT
Caesars
Satin, Örebro 23/4 2008
Konsertlängd: 00:06-01:02 (56 minuter)
Recensentens plats: Ca 4 m snett till höger från scenen några trappsteg upp.


Jag vill ju nästan alltid ha nytt fräscht material när jag ser en konsert. Ofta är det en ny skiva ute och spänningen kring de nya låtarna överträffar inte så sällan de gamla kända och rutinmässiga hitlåtarna. I Caesars fall, sent i onsdagskväll på Satin, hade jag nästan ett krav att en majoritet av repertoaren skulle vara hämtad från det alldeles utmärkta och aktuella dubbelalbumet ”Strawberry weed”.
   Men det kanske är extremt nördigt och en ren recensentdröm, som i det här fallet gränsar till en önskedröm, att någon gång få uppleva en sådan konsert. Sanningen är ju att nämnda ”Strawberry weed” är välmatad med så varierade poplåtar, garagerock, instrumentala parenteser och monumentala hits att ett urval av skivans alla 24 låtar lätt skulle kunna utgöra en hel och fulländad konsert.
   Så var mina önskemål, så var mina förhoppningar men samtidigt lever jag ju i verkligheten och stod en knapp timme efter midnatt på Satin med en publik som uppenbart gillade de nya låtarna men fullkomligt älskade de gamla hitsen.
   Jag ska inte klaga mer på Caesars scenrepertoar, den gjorde sitt bästa för att blanda nya låtar med gamla hörnstenar och när bandet levererade ett sånt tajt sound, med härlig popmusik som äger rockens energi, har jag inte mycket att invända emot.
   Det började så oerhört vackert och effektivt med titellåten från senaste skivan och det fortsatte med färskare material kontra någon megahit som ”Jerk it out”. Och det var först mot slutet som nostalgin gjorde sig påmind genom tre avslutande låtar från 2000.
   Huvudavdelningens slutpunkt ”Punkrocker” hade inga problem att sätta sig i publikens medvetande. Sedan blev kvartetten, plus anonym klaviaturspelare, riktigt inklappade för två extralåtar från samma årgång, ”Cherry kicks” och ”Fun & games”. Kanske inte den mest naturliga och himlastormande finalen men när bandet lämnade scenen två minuter över ett i onsdags natt så hade de gjort ett gott men kanske otillräckligt hantverk.
   Gruppens historia är numera lång och det börjar bli svårt att välja ut de ultimata konsertlåtarna på en begränsad tid. Även gruppens scenshow hade en begränsad visuell effekt. Frontmannen och sångaren César Vidal saknade karisma och gitarristen Jocke Åhlund tog gärna över kommunikationen med publiken. Vilket ofta slutade med allsång och glädje.

/ Håkan

Maria McKee mars 1996

Postad: 2008-04-25 07:39
Kategori: Bootlegs


MARIA McKEE
Theatre of Loving Artis, Philadelphia
22 mars 1996


Den här konserten genomfördes bara en månad efter Maria McKees tredje album ”Life is sweet”, hennes absoluta höjdpunkt som skivartist, kom ut. Redan i januari besökte hon Sverige och genomförde en uppmärksammad konsert på Studio i Stockholm.
   Hennes band var litet men mycket talangfullt. Bruce Brody, keyboards, Ric Kavin, trummor, och Jim Akin, bas. Med Maria själv på ibland framträdande gitarr.
   Med ett så starkt album aktuellt innehöll konserten givetvis väldigt många låtar från just den skivan, elva av sjutton faktiskt. Även om de glänser live så blir det inte den fantastiska samling med låtar som jag minns hela albumet som.
   Men Maria har en fin röst, som både smeker och river, och på scen får den ytterligare några dimensioner som både en levande och pulserande stämma. Nu när jag hör henne live för första gången, jag har faktiskt inte upplevt henne ”live in person” tidigare, så får jag små deja vu-känslor när jämförelser med Patti Smith plötsligt blir väldigt påtagligt. Vilket kanske beror på att Smiths tidigare klaviaturspelare Brody ingår i bandet men jag tror den största anledningen är McKees otroliga röst och för stunden hennes då gränslösa självförtroende.
   Bäst live är på skivan mindre framträdande låtar som ”Smarter” och ”Carried” som faktiskt tangerar stora, kända låtar som ”Scarlover”, ”Absolutely barking stars” och titellåten. Men allra bäst är en låt hämtad från Maria McKees första soloskiva, den lugna, fina ”Breathe”. Lägg också märke till hennes coverversion av John Cales ”If you were still around”.

/ Håkan

Veckans lilla filmklipp

Postad: 2008-04-24 07:37
Kategori: Filmklipp

För att fortsätta suga på karamellen, John Hiatts förstaplats på min 80-talslista, så vill jag bjuda på ett fint utdrag från en konsert i Tyskland 9 oktober 1987. Bara tre dagar innan, 6 oktober, såg jag Hiatt och hans kompband The Goners på Konserthuset i Stockholm.
   Det var uppföljningsturnén på den fantastiska skivan ”Bring the family” och konserten var en fantastisk succé fast ingen av de kända musikerna från skivan fanns med på scen. Men där gitarristen Sonny Landreth och hans Louisiana-kompisar gjorde allt för att ersätta herrar Cooder, Lowe och Keltner.
   Under den nästan två timmar långa konserten var det inte bara låtarna från den senaste skivan som stod i fokus utan även gamla och halvgamla låtar som ”Pink bedroom”, Ry Cooders ”Across the borderline”, ”Riding with the king” och ”Love like blood”. Och naturligtvis även nya låtar som ”Lipstick sunset” där Landreths enastående teknik gjorde att ingen saknade Cooder den här kvällen.
   På en konsert där Hiatt till slut blev inropad fyra gånger och då var det bara en bråkdel av publiken som hade fått nog.



/ Håkan

#1: Bring the family

Postad: 2008-04-23 07:42
Kategori: 80-talets bästa

JOHN HIATT: Bring the family (A&M, 1987)
Den långa resan, som startade i slutet på augusti förra året, mot toppen är slut. Nummer ett och det bästa är John Hiatts all time high på skiva. Och då ska vi veta att Hiatt har många underbart starka skivor på sitt samvete. Både före och efter 1987, när ”Bring the family” släpptes.
   Jag har tidigare på den här listan uppmärksammat hans ”Riding with the king” men redan på 70-talet slog han till med mästerliga ”Slug line”. Efter 1987 har han dessutom gjort flera utmärkta skivor som ”Stolen moments”, ”Walk on” och den senaste skivan ”Master of disaster” som faktiskt är gjord efter samma modell som en gång ”Bring the family”.
   Men det är hans 1987-skiva ”Bring the family” som kröner hans skivproduktion. Som han också själv tycker:
   - The most honest record I’ve ever made, har John Hiatt själv beskrivit sitt mästerverk till album.
   Mycket credit måste gå till producenten John Chelew, egentligen konsertbokare på McCabes i Santa Monica i Kalifornien, när han med små medel och inga resurser lyckades samla ett litet fantastiskt gäng till inspelningen av John Hiatts åttonde skiva.
   Det var ingen långsökt samling folk som backade upp Hiatt. Basisten Nick Lowe hade Hiatt turnerat med 1983 och han producerade hälften av den ovan nämnda ”Riding with the king”. Legenden säger att Lowe ställde upp gratis.
   Supergitarristen Ry Cooder fanns redan i Hiatts närhet. Hiatt hade under mitten av 80-talet turnerat med Cooder i hans band som gitarrist. Att trummisen Jim Keltner, som i stort sett spelat med alla i hela rockvärlden, också fanns med kändes bara naturligt.

Chelew har förklarat utgångsläget:
   "I never thought John’s records matched his live performance. His songs seemed to cut through more cleanly when it was just him and his guitar or piano. So I began wondering how he could make a record that captured the honesty and integrity of his live shows."
   Inspelningarna av ”Bring the family” tog bara fyra dagar, 17, 18, 19 och 20 februari 1987, i Ocean Way Studio 2 i Los Angeles. Inga repetitioner, direkt på inspelning. Hiatt spelade upp låtarna på sin akustiska gitarr och sedan satte inspelningen igång. Även låtarna, samtliga tio Hiatt-original, var skrivna bara en eller två månader innan.
   Redan den 2 juni 1987 kunde jag själv konstatera i min recension i Nerikes Allehanda att John Hiatt hade gjort sin bästa skiva. Under rubriken ”Hysteriskt bra LP-skiva” skrev jag då:
   ”Som bäst hade jag väntat mig en ny ”Riding with the king” plus några typiska Hiatt-ballader. Jag fick inte det, jag fick något ännu bättre!
   Hiatt har kallat in ”familjen”, ett tremannakomp som inte är där för att briljera med teknik utan helt enkelt kommit för att tillsammans med Hiatt spela in hans bästa LP.
   Det är en skiva som håller ihop, det är en skiva utan minsta svaghet och det är en skiva som just nu är årets hittills bästa LP.
   LP:n har som sagt inga svagheter men många höjdpunkter. Balladerna ”Lipstick sunset” (andlöst slidesolo) och ”Tip of my tongue” är svåra att förbise liksom de så kallade hitlåtarna ”Thing called love” och ”Your dad did”.
   Revanschen efter den halvhjärtade ”Warming up the ice age” är total.”

   Det finns naturligtvis fler fantastiska låtar på ”Bring the family” än de jag nämnde i min recension. Förutom ”Thing called love” så får nog också ”Have a little faith in me” betraktas som en hit. På en skiva som inte alls hade som ambition att slå kommersiellt med dunder och brak.
   Men ”Bring the family” blev en vändpunkt för John Hiatt. Både musikaliskt, personligt och framförallt artistmässigt. Efter 1987 har John Hiatt radat upp den ena musikaliska triumfen efter den andra. Men ingen överträffar dock ”Bring the family”, 80-talets i mitt tycke allra bästa album.

Side A
1. Memphis On The Meantime   
2. Alone In The Dark   
3. Thing Called Love   
4. Lipstick Sunset   
5. Have A Little Faith In Me   

Side B
1. Thank You Girl   
2. Tip Of My Tongue   
3. Your Dad Did   
4. Stood Up   
5. Learning How To Love You   

/ Håkan

Imorgon avslöjas nummer ett

Postad: 2008-04-22 07:37
Kategori: 80-talets bästa

Imorgon går vi i mål. En nästan åtta månader lång resa når sin slutstation. Nedräkningen från nr 50 till nr 1 är därmed till ända och nyfikenheten kan stillas i och med morgondagens publicering. Men jag ska hålla er på halster ytterligare 24 timmar. Genom att nämna en massa skivor som INTE hamnade på min 50-lista.
   Som jag skrev för någon dryg vecka sedan så ändras åsikterna med tiden. Den skiva som toppade årsbästalistan då kan idag eller imorgon, när bokslutet redovisas och dagens åsikt regerar, faktiskt hamna utanför min 50-lista.
   Little Stevens ”Voice of America”, som toppade min lista för 1987, är det mest uppseendeväckande exemplet. En skiva som jag just då i december 1987, när årbästalistan publicerades, beskrev som ”Högljudd, passionerad och rasande vacker rock’n’roll”. Ändå finns den inte ens med på min 50-lista när jag idag med perspektiv synat de bästa 80-talsskivorna.
   Ett annat typexempel på devalvering är Pogues 1989-skiva ”Peace and love”. En skiva som jag gav maximala 5-betyget när den släpptes men som nu inte riktigt håller måttet bland de 50 bästa.
   Att den Pogues-skivan nu ratas finns det andra anledningar till. De har nämligen gjort bättre skivor och den största förklaringen till varför många starka kvalitetssäkra skivor inte hamnat bland mina 50 är just konkurrensen från den egna produktionen.
   Skivor med artister som redan representeras med en eller flera skivor fick naturligtvis stryka på foten med många av sina andra bra skivor. Exempelvis borde Eldkvarns ”Genom ljuva livet”, ”Utanför lagen” och ”Karusellkvällar” i en rättvis värld funnits med på listan. Liksom Elvis Costellos ”Punch the clock”, ”Get happy” och ”Blood and chocolate” men där konkurrensen från hans andra skivor blev för svår.
   Detsamma gäller dessvärre även Steve Forberts ”Little Stevie Orbit”, Lolita Pops båda skivor ”Fem söker en skatt” och ”Irrfärder”, Mats Ronanders ”50/50”, Tom Pettys ”Hard promises”, Nick Lowes ”Pinker and prouder than previous”, George Harrisons ”Gone troppo” och Graham Parkers ”Human soul”.
   Sedan råder det en sorglig dominans av engelska och amerikanska skivor. På 90-talet vet jag att jag började skilja på svenska och utländska skivor på årsbästalistan. Det hade naturligtvis gjort saken mycket mer rättvis – men också splittrad och luddig.
   Därför vill jag här framhålla några svenska i sammanhanget alldeles utmärkta album: Ebba Gröns ”Kärlek & uppror”, Johan Lindells ”Fågelvägen”, Mikael Rickfors ”Blue fun”, Py Bäckmans ”Sista föreställningen”, Mikael Wiehes ”Hemingwayland”, DiLevas ”Rymdblomma”, Dan Hylanders ”Café Sorgenfri”.
   Och en gång i tiden, 1988, älskade jag debutanten Tanita Tikaram helt förutsättningslöst. Kanske var det tack vare den fina singeln ”Good tradition” men jag beskrev då hennes debutalbum ”Ancient heart” som originellt och moget. Men det var då…

/ Håkan

"Louie Louie"

Postad: 2008-04-21 07:17
Kategori: Veckans 7"-singel



RICHARD BERRY: Louie Louie (Flip 45-321)
THE KINGSMEN: Louie Louie (Wand 143)

Ja, för några veckor bad jag min vän Jan-Ola att välja veckans vinylsingel. Idag har jag fått hjälp av Håkan Hellström. Förvisso inte personligen men innan hans konsert i Scandinavium i Göteborg förra lördagen spelades några låtar på full volym. Låtar och inspelningar som väl på flera sätt kan kallas klassiska och därför är värda att titta och lyssna närmare på.
   Där fanns bland annat garagerockklassikern ”Louie Louie” med The Kingsmen. Som det egentligen inte finns så mycket att berätta om som i sammanhanget är nytt eftersom det finns åtskilliga sidor på Internet som berättar allt om bakgrund, låthistoria och artisterna som sjungit in den.
   Exempelvis den här sidan som ägnar all sitt utrymme åt just låten ”Louie, Louie”. Eller Wikipedias synnerligen faktaspäckade sida om en låt, dess historia och även hur den har influerat många andra låtskrivare. Även Songfacts-sidan innehåller massor av fakta.
   Lite korta fakta om låten: Den skrevs av den färgade sångaren och låtskrivaren Richard Berry redan 1955 och släpptes på singel med Berry själv i april 1956. Det var Richards elfte singel och kompbandet hetter The Pharaohs. Richard Berrys namn har som låtskrivare ofta förväxlats med den samtida Chuck Berry, inte minst av undertecknad ty båda skrev under 50-talets mitt åtskilliga låtar som blivit legendariska.
   Bland Richards kända låtar fanns förutom ”Louie, Louie” också
   ”Louie Louie” är skriven som en ballad från Jamaica och handlar om en seglare som återvänder till ön för att återse sin älskade.
   Richards originalversion blev en mindre hit i San Francisco. Men låten skulle få större uppmärksamhet än så på 60-talet. Det var när garagerockbandet The Kingsmen spelade in låten i april 1963. Men de baserade sin version på en inspelning som hade gjorts 1961 av Rockin’ Robin Roberts and the Fabulous Wailers. Kingsmen-inspelningen gjorde i en enda tagning och släpptes på singel i maj 1963.
   I december samma år nådde Kingsmens singel nummer 7 som bäst på Billboards Hot 100. Och gruppens stora genombrott och mest kända låt var ett faktum.
   Låten har sedan spelats in av runt 1500 olika artister. Bland annat Stooges, Kinks, Troggs, Who, Clash, Motorhead och (faktiskt) Frank Zappa.
   Några andra låtar som spelades på hög volym strax innan Hellström-konserten var Little Richards ”Lucille”, Faces ”Oh la la” och Jackie Wilsons ”Higher & higher”. Han har smak, den gode Hellström!

/ Håkan

På jakt efter obskyra Mickey Jupp-covers

Postad: 2008-04-20 10:31
Kategori: Pubrock

Det kom ett brev från Lars Kärrbäck, han som driver Mickey Jupp not so official site, sidan som rapporterar regelbundet om den engelske pubrockaren Mickey Jupp. Han är en målmedveten och engagerad man som inte lämnar ett spår outforskat efter sig. Nu är han på jakt efter Mickey Jupp-covers och behöver hjälp med att spåra minst sagt obskyra namn. Är det så, som han skriver i slutet av brevet, att Lennart Persson aldrig någonsin har hört talas om ”Pub rock”-skivan så har jag svårt att tro att den existerar. Men naturligtvis vill jag hjälpa till och publicerar därför hans ”rop på hjälp” i sin helhet:

Hej hopp i vårvärmen…
Har du någonsin hört talas om ett band som heter Booze Band, Booz Band, Boozeband eller något liknande, dock inte Booze Brothers från Trollhättan dom har jag pratat med. Hur som helst så ska dom enligt ryktena göra Jupp-låtar antingen på scen eller på skiva, dock troligen på skiva. Jag tror inte att detta är ett amerikanskt band, jag tror mig veta att dom är svenska.
   Sedan så söker jag ett annat band som också ska göra Jupp-låtar, Jänkaren & Co eller Jänkaren & Company eller något liknande. Jag har hört att dom gjort en skiva, jag har t o m sett deras namn på Internet någon gång för länge sedan, nu när jag letar är dom spårlöst borta. Varför tog jag inte tag i det direkt, men det är väl lagen om alltings jävlighet som bestämmer detta.
   Detta är två okonfirmerade band som jag har kvar att antingen bekräfta eller ta bort, ja och du vet, ta bort svider…
   Dom finns båda angivna i min diskografi för coverband. Denna diskografi börjar nu ta ordentliga former, 84 band eller musiker har gjort en eller flera Jupp-låtar. Dessutom, 57 olika låtar, är inte det stort!?! Först tänkte jag att det kommer ALDRIG över 50 band/musiker, sen trodde jag 75, dessa har båda passerats med marginal. Nu börjar jag tro på 100 band/musiker. Jag har några som gjort demos men inte på skiva, dessa har jag inte tagit med…
   Fast lite konstigt är det, frågar man folk ute så vet knappast någon vem Jupp är, men tydligen gör musiker det.

Jo, en sak till, jag LÄÄÄÄÄÄNGE letat efter en CD som heter ”Pub Rock”, inget mer, bara Pub Rock. Skivan är utgiven av Phantom och Connoisseur. Samma sak här, jag har sett skivan på nätet men inte köpt den och nu är den spårlöst borta. Ingen, jag säger ingen har ens hört talas om den. Lennart Persson har aldrig hört talas om den, någonsin.
   Saken är den att på skivan så finns det en version av Mickey Jupps låt ”You’ll never get me up in one of those” som inte finns någon annanstans, ja inte på skiva i alla fall.
Jag har frågat på olika grupper på Yahoo, men inget napp.
Du får gärna sprida detta desperata rop på hjälp… Jag behöver inte ha skivan nödvändigtvis, en kopia räcker i värsta (sämsta) fall och en bild på omslaget som jag inte har sett.
Vi hörs,
Lasse


/ Håkan

Gästrecension: Håkan Hellström

Postad: 2008-04-19 07:43
Kategori: Live-recensioner

Min första gäst-recension på den här sidan är ett faktum. Det är min dotter Emily som med mycken möda och stora besvär klämt fram sina synpunkter om förra helgens Håkan Hellström-konsert.

HÅKAN HELLSTRÖM
Scandinavium, Göteborg 12 april 2008


Jag har sett Håkan Hellström många gånger. På festivaler, i små lokaler och på stora ställen men aldrig så stort som Scandinavium. Det är naturligtvis spännande att se honom spela i sin hemstad men jag ville inte ha några stora förväntningar. Ändå steg spänningen när vi var på plats och konsertstarten var nära.
   I väntan på konserten kom det in två gamla gubbar på scen och spelade fiol och gitarr. Jag har senare fått reda på att det var Daniel Gilberts pappa och en kompis till honom. Musikaliskt hade det här inget gemensamt med Håkan Hellströms musik men det var en rolig överraskning.
   Jag trodde Håkan skulle inleda med hiten ”För en lång, lång tid” men pappa hade tyvärr rätt, det blev första låten ifrån den senaste skivan ”Tro och tvivel”. En perfekt start på en sjukt bra konsert.
   Direkt skapade han publikkontakt och det blev inte direkt sämre när han redan som andra låt spelade ”Ramlar”. Efter tredje låten, ”Dom kommer kliva på dig igen”, hälsade Håkan alla välkomna och det lät som det kom från hjärtat. Det är klart att det var stort även för honom att spela på Scandinavium.
   Stefan Sporsén stod för trumpetspelandet på scen trots att han inte är med på skivan. Och tillsammans med saxofonisten påminde soundet om dom tidigare skivorna med Håkan.
   Tempot gick sedan ner lite under låtarna ”Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din”, från den nya skivan och ”Hurricane Gilbert”. För att sedan explodera igen under ”Mitt Gullbergs kaj paradis”. Direkt efter det blev först några rader ifrån ”Förhoppningar och regnbågar” för att sedan övergå i ”Klubbland”.
   Man kommer väldigt långt ifrån scenen när det är en sån stor konsertlokal men det är en upplevelse i sig att se ett fullsatt Scandinavium sjunga med i varenda låttext och älska varje sekund.
   Egentligen var varje låt en höjdpunkt men det jag minns allra mest var ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, ”Kärlek är ett brev skickat tusen gånger”, ”Minnen av aprilhimlen” (som han tillägnade sin gamle Broder Daniel-vän Anders Göthberg) och hela raden av extralåtar där han blandade båda ballader och poplåtar.

/ Håkan

#2: Sentimental hygiene

Postad: 2008-04-18 07:52
Kategori: 80-talets bästa

WARREN ZEVON: Sentimental hygiene (Virgin, 1987)
1987 gjorde den amerikanske personlige rockartisten Warren Zevon en enastående comeback i rockbranschen. Av relatiovt kända skäl, droger, alkoholism och personliga problem, så hade han efter ”The envoy” gjort en paus som till slut blev fem år. År som definitivt gjorde honom gott. För ”Sentimental hygiene” är en mäktig helhet.
   På nytt skivbolag, med delvis nytt komp (bland annat REM) och en ny manager och skivproducent så var det en otroligt stark Zevon som tog tillbaka positionen från det starka 70-talet.
   Zevons 70-talsskivor anses väl allmänt stå i högre kurs men jag tycker när jag lyssnar på exempelvis ”Excitable boy” och ”Sentimental hygiene” idag att den senare faktiskt har ett mer tidlöst sound. Måhända är Zevons låtar från 70-talet mer klassiker men sound- och låtmässigt är ”Sentimental hygiene” hans största stund på skiva. Alla kategorier.
   Öppningen på skivan är obetalbar. Titellåten rullar igång så oerhört effektivt med ¾-delar REM i kompet och en Neil Young på absolut bästa spelhumör när han låter sin sologitarr ta över arrangemanget.
   Fortsättningen med ”Boom Boom Mancini”, som handlar om boxaren Ray Mancini och bland annat hans fight mot Bobby Chacon, är inte mycket sämre. Texten handlar också om när Mancini mötte sydkoreanen Duk Koo Kim. En fight som slutade så olyckligt att Kim fick hjärnskador och dog fem dagar efter matchen. Men Zevon försvarar både sporten och Mancini:
   ”They made hypocrite judgements after the fact/But the name of the game is be hit and hit back”
   Sedan följer “The factory” som inte bara till namnet påminner om Bruce Springsteens sånger. Dessutom hoppar Bob Dylan in i låten och spelar munspel.
   ”Trouble waiting to happen”, skriven tillsammans med J D Souther, är en av två låtar på skivan som tar upp Zevons svåra, stökiga och rastlösa är. Där han kommenterar äldre tider på ett alldeles fantastiskt sätt:
”I woke up this morning and fell out of bed
Should’ve quit while I was ahead
I turned opn the news to the Third World War
Opened up the paper to World War IV
Just when I thought is was safe to be bored
Trouble waiting to happen”

Inte många har beskrivit bakfylleångest lika utförligt.

Zevon har i vanlig ordning också en sentimentalt romantisk ådra där ”Reconsider me”, som också var singel, och ”The heartache” gör allt för att smeka medhårs och vara vackra fast de textmässigt i vanlig ordning är oerhört engagerande.
   ”Detox Mansion”, där David Lindley gästar på lap steel, handlar om Warren Zevons tid på avvänjningscentrum. Han beskriver vistelsen väldigt ordagrant.
   ”Bad karma” är fin med sitt snygga sitarsound och poppiga melodi och ”Even a dog can shake hands” är skivans rockigaste ögonblick. Rak, effektiv rock.
   Albumet avslutas med skivans enda lilla tveksamhet, ”Leave my monkey alone”. Plötsligt samarbetar Zevon med funkpersonligheten George Clinton och det låter inte likt någonting. Ett tungt syntsound, spelad av någon som kallar sig Amp Fiddler, tung bas från Flea (Red Hot Chili Peppers) och några killar har fixat ”computer programming”.
   Det var väl just på den här låten som Zevon fick idéerna till nästa skiva, ”Transverse city”. Hans i särklass sämsta skiva, tro mig.

Side One
Sentimental Hygiene
Boom Boom Mancini
The Factory
Trouble Waiting To Happen
Reconsider Me

Sida Two
Detox Mansion
Bad Karma
Even A Dog Can Shake Hands
The Heartache
Leave My Monkey Alone

/ Håkan

Biografin lockar fram minnen om Ulf Lundell

Postad: 2008-04-17 07:15
Kategori: Krönikor

Ulf Lundell har precis meddelat att han i höst ska göra en inomhusturné som planeras gå under namnet "Unplugged". Då passar det bra att ta fram det här, en outtake som det så vackert brukar heta på ren ”svenska”. En variant på en krönika jag skrev i höstas, som i sin helhet finns publicerad här. I detta inledningsskede handlade det enbart om mina upplevelser med Ulf Lundell som svar och förklaring till Måns Ivarssons biografi "Vill du ha din frihet får du ta den". Den slutgiltiga krönikan kom att handla om både Ulf, Björn Skifs och Per Gessle.

Klart att jag påverkas och klart att jag vill berätta mina minnen och min historia. Måns Ivarssons biografi om Ulf Lundell sätter ju fart på det långa minnet, de egna detaljerna i historien och favoritlåtarna. Jag råkar vara citerad några gånger i böckerna, inte i namn och inte i något exakt sammanhang, men Måns har vid ett par tillfällen nämnt Nerikes Allehanda och slängt ur sig några hårt redigerade citat som jag vill förklara närmare.
   Jag upplevde några vilda konserter på Prisma tillsammans med Nature för över 30 år sedan. På distans kunde jag konstatera att jag aldrig känt något liknande på konsert. Det var trångt och svettigt men det var alltid oerhörda känslor på scen. Lundell fick känna sig underkastad lokalpatriotkänslan när Lasse Wellander och Mats Ronander presenterades.
   När jag träffade Lundell personligen första gången 1979 blev det inte överraskande snack om Örebro. Under rubriken ”På toppen av sin karriär” (helt missvisande med tanke på hysterin som skulle följa några år senare) berättade Ulf, som varit på plats i Örebro några dagar före konserten, om några vardagliga händelser.
   - Var på disco i går och tog en långpromenad till Hagabadet men där stod en massa ungar och skrek så jag gick hem till hotellet igen.
   Redan 1979 gjorde Lundell sammansatta konserter med akustiska pauser (där han bland annat petade in ”Som en syster”, konsertens bästa låt) och röjig rock på slutet.
   1980 hade konceptet Ulf Lundell växt. Två kvällar på Konserthuset och Mats Ronander i kompet och samspelet mellan Mats och Ulf lyfte konserten flera klasser. Bästa låt: en rockig ”Prärien igen”.
   Mitt uppe med turné, film, bok och familj tyckte han ändå, när jag träffade honom på hotellet innan konserten, rastlöst att ”ledighet är ett helvete, semestern ett problem”.
   Efter den första Örebrokonserten drog jag med bandet till hotellet, en vanlig företeelse förr i tiden. På väg in på Hotell Continental hamnade jag på Håkan Wretljungs bild som i sin tur hamnade på sidan 51 i turné/fotografi-boken ”Det är långt mellan lycka och leda”.
   Nere i Contans bar pratade jag med bandets trummis, den jättelike Ingemar Dunker, om trumteknik, Sandvikens Järnverk och Tomas Ledin. Medan Ulf tog den uppstoppade tuppen (som stod högst upp på förstärkarna under konserterna) med sig upp på rummet. Mer trött än onykter kan jag idag exklusivt avslöja.
   1982 är mitt favorit-Lundell-år. Turnépremiär i ett regnigt Brunnsparken när låten ”Kär och galen” blev konsertens höjdpunkt. Stort kalas och Contans nattklubb efteråt. Missade efterfesten på hotellet men försov mig ändå dagen efter.
   Såg tillsammans med fotograf Anders Erkman tre Lundell-konserter på fyra dagar hösten 1982. Så långt hade Lundell aldrig varit bättre. ”Törst”, omgjord till ballad, inledde suggestivt och starkt.
   Fast turnépremiären i Falun hösten 1985 tog nog ändå priset. I skenet av kaos, skilsmässa och en eskalerande alkoholism kom Ulf in och levererade en minutiöst koncentrerad konsert av makalös kvalité.
   Han skulle som människa rasa ned några våningar ytterligare innan det vände och från 90-talet blev det så där förutsägbart professionellt igen.

/ Håkan

Med en särpräglad röst som bär fram smärtan

Postad: 2008-04-16 07:34
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/4 2008.

KONSERT
Caj Karlsson
Mitt Andra Hem, Örebro 13 april 2008
Konsertlängd: 21.02-22.28 (86 minuter)
Recensentens plats: 7-8 meter rakt framför scenen några trappsteg upp


Lätt mållös efter en närmast magisk Håkan Hellström-konsert på Scandinavium i Göteborg på lördagskvällen var det av naturliga skäl lite svårt att landa på en liten klubb med en artist som tilltalar det lilla formatet. Man ska i det här fallet inte alls jämföra men faktum är att Karlskronakillen Caj Karlsson har både en personlighet och en gripande utstrålning, i all sin trasiga och nakna glans, som faktiskt tangerar den store Hellström.
   Den begränsade scenen och det minimala utrymmet på Mitt Andra Hem inbjöd inte till show och storslagna arrangemang men den bräckliga och stundtals vingliga personligheten skar rakt igenom det som brukar kallas barriären mellan scen och publik. Speciellt som han vid ett tillfälle satte sig på trappan ned från scenen, långt från mikrofonen, och sjöng starkt och rakt ut bland åhörarna.
   Med en djupt blekingsk accent och sprucken röst lindade Caj Karlsson långsamt men målmedvetet sin osedvanligt lyssnande publik runt sitt finger i söndagskväll. Under de 86 minuterna han både stod och satt på scenen hann han med 15 låtar där den ena låten var mer trollbindande än den andra.
   Han blandade visor med blues och ska man någonsin jämföra Caj med någon annan så framstod han som en osannolik mix av Fred Åkerström, Stefan Sundström och Cornelis Vreeswijk. På gott och ont. Men mest av allt framstod han som sig själv utan några som helst omskrivningar.
   Han må ha en sprucken röst men den är långtifrån lika bräcklig och trasig som det liv han sjunger om, hans eget liv alltså. Det blev vid flera tillfällen nästan för smärtsamt att höra hans texter och ord. Han har inte kompromissat en tum när han har skrivit sina texter som är så starka att det knappast krävs melodisk elegans för att föra fram de nakna sanningarna och det ärliga uttrycket.
   Dock hjälpte saxofonmannen, alias PeÅ Johansson, Caj att ge hans röda hjärta en liten blåare nyans. Som musikaliskt slipade ner de få ojämna partierna till något mycket homogent och personligt.
   Caj har gjort tre personliga skivor, album fyllda med egensinniga texter och förträfflig musik. Skivor som alla har hamnat på det mer än godkända betyget. Men live nådde han, inte överraskande, mycket längre än han har gjort på någon skiva.

/ Håkan

Överraskande låtval av Tomas Andersson Wij

Postad: 2008-04-15 07:24
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/4 2008.

KONSERT
Tomas Andersson Wij
Jennie Abrahamson
Konserthuset, Örebro 11 april 2008
Konsertlängd:
Tomas 20.41-22.15 (84 minuter)
Jennie 20.03-20.28 (25 minuter)
Recensentens plats: 12:e bänk, plats 316


Av alla konserter jag under åren har sett och upplevt med Tomas Andersson Wij så har en stor majoritet varit solokonserter. Tomas ensam med en akustisk gitarr till komp. Det har blivit som ett gift att jag vid varje tillfälle saknat en grupp bakom, levande musiker bredvid och följaktligen lite fler fantasifulla, varierade arrangemang. Hur stark Tomas låtskatt nu än växt med tiden så har det under senare år varit den genomgående känslan.
   Tyvärr försvann inte den lite skeptiska känslan på fredagskvällen heller. Kanske var jag dessutom påverkad av det faktum att hans senaste skiva, ”En sommar på speed”, är mer arrangerad, med stora fläskiga stråkkvartetter, och mer musikaliskt utsmyckad än någon annan Wij-skiva.
   Bortsett från den lätt förutsägbara inramningen så hade Tomas på ett halvår vänt upp och ned på spellistan från i höstas. Fredagskvällens absolut sista låt, ”Där får jag andas ut”, var exempelvis inledningslåt då och fastän han har en ny skiva ute så tog han sin vana trogen fram låtar från hela sin karriär.
   Där fanns överraskningar i låtval, sånger jag sällan eller aldrig har hört honom framföra och han kom också att överraska genom att spela vildsint elgitarr på ”Landet vi föddes i” och när det råkade stå ett piano till hands på scenen satte han sig vid tangenterna och sjöng ”Träden sjunger”, en av få låtar från senaste skivan. Så jag kanske inte ska vara så gnällig när det gäller det förutsägbara.
   Jag upplevde däremot att ljudet inte var exceptionellt bra. Ekot dränkte Tomas annars så hårt fraserade texter och det blev inte bättre när hans allt bättre gitarrspel dessutom överröstade sången på sina ställen.
   Förutom det fina spelet på sina tre akustiska gitarrer, där den lite mörkare hade en nästan gudomlig ton, så nådde hans mellansnack nya svindlande höjder. Med en blandning av ironi (”Nu får ni väl dämpa er”, till en närmast knäpptyst publik) och utsökta berättelser.
   Exempelvis fick vi reda på att ”En svensk rockstjärnas död” är skriven om Mikael Rickfors och att ”Sången om dig och mig” är skriven på en het plats i Grekland.
   Jennie Abrahamson inledde konsertkvällen med ett överraskande set med fem låtar på engelska. Elektrisk och akustisk gitarr och en röst av extraordinär kvalité. En liten blyg norrländska som tog för sig med sina sensationella sånger.

Tomas Andersson Wijs låtar:
En hel värld inom mig
1980
Du skulle tagit det helt fel
So long
Oroshjärta
Vissa dagar
Bli min vän
Sången om dig och mig
Sommaren 77
Landet vi föddes i
Det går inge bra nu
En svensk rockstjärnas död
Sanningen om dig
Träden sjunger
Hälsingland

Extralåtar
Blues från Sverige
Ett slag för dig

Extra extralåt
Där får jag andas ut (avsked till en svensk predikant)

/ Håkan

"Be my downfall"

Postad: 2008-04-14 07:39
Kategori: Veckans 7"-singel


DEL AMITRI: Be my downfall (A&M AM 884)
Erkänner. Jag har farit med osanning. Kategorin säger ”Veckans 7”-singel” men det har inte alltid bokstavligen handlat om exakt den gamla lilla vinylskivan. Häromveckan skrev jag om soulpärlan ”Watch me catch fire” fast jag egentligen bara äger den på en 12” maxisingel och jag tror att omslagsillustrationen till Pogues ”A pair of brown eyes” ´var hämtad från 12”-upplagan som skiljer sig lätt i färgnyanserna från den officiella 7”-singeln.
   Och nu i denna stund händer det igen. En dubbellögn, denna gång. För jag äger två varianter av Del Amitri-singeln, cd:n och den exklusivare 10”-singeln (om ni tittar noga på bilden ovanför så ser ni den blåa påklistrade lappen med den informationen), men däremot inte den vanliga vinylsingeln.
   Så kan det gå ibland men jag kan ändå inte undvika Del Amitri-singeln i den här serien med så gott som historiska singlar.
   1992 nådde den personliga skotska gruppen sin oomtvistade kulm på sin då rätt korta karriär. Det var året de släppte sitt album ”Change everything”, i juni när sommaren var som varmast, som jag då och fortfarande rankar som det årets i särklass bästa skiva. Inte bara tack vare den här skivan, fylld av både akustisk och elektrisk rock av bästa märke, utan också med hjälp av inte mindre än tre exklusiva singlar där de bjöd på åtta nya låtar, tre covers och en akustisk version av en albumlåt.
   Del Amitri var vid den här tidpunkten otroligt generösa med sina singlar när de sammanlagt gav ut fyra albumlåtar på singel med alla dessa extraspår.
   ”Be my downfall” inledde ”Change everything”-albumet. En skiva där ren magi I de akustiska låtarna blandas med lågmäld rock i de lite tuffare ögonblicken.
   ”Be my downfall” tillhör den så sympatiska första kategorin. Där ledaren och sångaren Justin Currie har en hypnotisk röst och sjunger genomgående moget och naket. Där lite rasslande percussion och en lätt förnimmelse av en säckpipa fulländar ljudbilden.
   Om jag nu ska fortsätta beskriva maxisingelns innehåll är både ”Whiskey remorse” och ”Lighten up the load” av nästan samma höga kvalité medan ”The heart is a bad design” i sin allmänpoppiga skepnad kanske skulle kunna platsa som en Squeeze-b-sida.

/ Håkan

Allsång hela tiden på hemmaplan

Postad: 2008-04-13 19:07
Kategori: Konserter

HÅKAN HELLSTRÖM
Scandinavium, Göteborg 12 april 2008
Konsertlängd: 19:48-22:05 (137 minuter)
Min plats: På läktaren, avd C, rad 14, plats 14, ca 200 meter från scenen.


Det var en fantasisk kväll på Scandinavium, Håkan Hellströms ultimata hemmaplan, igår kväll. 6200 personer i publiken och det var allsång i stort sett hela tiden.
   ”Håkan, Håkan, Håkan” och ”Vi älskar Håkan” skanderades oavbrutet över den stora arenan under hela konserten. Det värmde av naturliga skäl även undertecknad som nu fick uppleva en konsert fullt i nivå med den där klassiska Frimiskvällen 2002. Allsången var för all del helt bedårande men det gick igår inte att knäcka närvarokänslan från den gången. Men det berodde inte så mycket på Håkan som på den stora lite opersonliga lokalen.
   Blandningen av nya låtar, inledningen med ”Tro och tvivel” var en fempoängare och ”Långa vägar” var så tung, tajt och svängig, och gamla favoriter var utsökt. Introt till ”Jag vet att jag är din” och den upp- och omarrangerade ”13” var personliga toppar, liksom den hämningslösa avslutningen med hitsen plus både ”Nu kan du få mig så lätt” och ”Vi två, 17 år” som var andlöst starka.
   Jag levererar ingen fullständig recensionen här och nu utan låter min dotter Emily, som just befinner sig på moln efter konserten, samla tankarna och inom några dagar gästrecensera Håkan Hellström-uppvisningen. Här och ingen annanstans. Se upp!

Håkan Hellström, gitarr och sång
Daniel Gilbert, gitarr och sång
Stefan Sporsén, keyboards, trumpet och sång
Oscar Wallblom, bas och sång
Simon Ljungman, gitarr
Björn Almgren, saxofon
Lars-Erik Grimelund, trummor
Finn Björnulfsson, percussion

Håkan Hellströms låtar:
Tro och tvivel
Ramlar
Dom kommer kliva på dig igen
Brännö serenad
Långa vägar
Minnen av aprilhimlen
13
Jag inte vem jag är man jag vet att jag är din
Hurricane Gilbert
Inte skyldig nån nåt
Mitt Gullbergs kaj paradis
Klubbland
Jag vill ha allting
Gårdakvarnar och skit
Känn ingen sorg för mig, Göteborg
En vän med en bil
Kärlek är ett brev skickat tusen gånger

Extralåtar
Nu kan du få mig så lätt
För en lång, lång tid
En midsommarnatts dröm
Kom igen, Lena

Extra extralåt
Vi två, 17 år

/ Håkan

#3: Längre inåt landet

Postad: 2008-04-13 09:01
Kategori: 80-talets bästa

ULF LUNDELL: Längre inåt landet (Parlophone/EMI, 1980)
En svensk platta bland 80-talets bästa skivor? Javisst, det är mina hela övertygelse. Och jag brukar faktiskt ha med ”Längre inåt landet” bland alla tiders bästa skivor när jag lätt provocerad ofta får frågan vilka skivor jag tycker är bäst.
   Från första gången jag hörde skivan, flera dagar innan skivan officiellt släpptes 12 september 1980, föll jag handlöst för Ulf Lundells, i mina ögon, tveklöst bästa skiva. Den var inte bara bra, det var en fulländad blandning och ett alldeles exceptionellt utnyttjande av den dåvarande dubbel-lp:ns utrymme. En vinyldubbel med tre sidor elektrisk rock och en sida akustiskt inriktade visor.
   Underbara kvalitéer som inte bara blev ännu starkare för varje genomspelning. Hela skivan växte till nästan ouppnåeliga nivåer under den uppföljande höstturnén och många låtar lever ett evighetslångt liv i mitt hjärta. Och när jag i veckan lyssnade genom skivan igen så var det med en nästan överrumplande fräschhet jag upplevde skivan. Mer än 27 år efter första gången jag hörde den.
   När jag tar fram vinyldubbeln, en av de få skivor jag äger som stått i en plastmapp från dag 1, så ramlar det ut ett handskrivet brev ur fodralet. Det är från Kjell Andersson, en av skivans tre producenter och en stor Lundell-kompanjon vid den här tidpunkten:
”Hej!
Här är plattan.
Jag vore tacksam om recention ej införes före onsdagen den 17/9. Eftersom de övriga recensenterna får den först på tisdagen.
Hoppas du gillar plattan!
Vi hörs,
Kjell Andersson”


Att Kjell stavat recension fel påverkade mig inte i min gränslöst positiva reaktion på skivans innehåll. Brevet betyder alltså att jag hade skivan i min hand långt före alla andra. Jag kommer ihåg att jag också ringde Kjell och ville fråga vilken Joni Mitchell-låt som resulterat i den rockiga ”Glad igen”. ”Carey”, svarade han.
   Det är som sagt en alldeles fantastisk skiva. Inspelad i England i Ridge Farm, Surrey. I april 1980. Med ett fantastiskt komp. Den rockige gitarristen Janne Andersson, den tungt svängige trummisen Ingemar Dunker, basisten och producenten Lasse Lindbom, auktoriteten Mats Ronander på gitarr, och kör och den fortfarande gröne Niklas Strömstedt på orgel/piano.
   ”Längre inåt landet” är också en favorit för herr Lundell själv. Han skrev bland annat följande i samlingsboxen ”Livslinjen”:
   ”Jag tycker mycket om den här plattan, från tuppen som gal till dom sista något berusade tonerna på ”Distraherad” och den oannonserade hinten ”Som en syster”. På omslaget står en ganska avsmalnad man, kommen direkt från hälsohemmet, dit han åkt för att komma i form till att göra huvudrollen i filmatiseringen av ”Sömnen.”
   Filmplanerna skrinlades. Då. Istället återkom idén 1984 när Mats Ronander fick spela rollfiguren Tommy Cosmo i den nya filmen.
   Under rubriken ”Lundell modell 80 en sagolik triumf” skrev jag den 20 september en av de längsta skivrecensioner jag någonsin skrivit. Jag skrev bland annat:
   ”Ruschig, vild och halvsnabba melodiska låtar och akustiska ballader blir i Lundells versioner så unika och personliga betraktelser att han framstår som en fullkomlig artist”.
   ”Fortfarande, efter fem år, förvånas och överraskas jag av hans mycket gedigna melodier. Han kan och behärskar alla rockmusikens grepp. Från de mer omtänksamma och snabbt populära melodierna, där hans röst och text lätt identifieras, till de raka och våldsamma rocklåtarna som i rakt nedstigande led har släktdrag av Chuck Berrys berömda rockackord, där hans röst ligger inbäddad i den övriga instrumentala attacken.”
   ”Hela albumet inleds med en perfekt startlåt, ”Glad igen”, en om- och upparrangerad Joni Mitchell-låt, ”Carey”, från ”Blue”-tiden, där de har hämtat ljudet på Niklas Strömstedts Vox-orgel från Elvis Costellos senaste skivor.”
   ”En helt akustisk skivsida ligger insprängd, inte först och inte sist, på tredje sidan. Den ligger där som ett monument över Lundells folkmusiktraditionella rötter. Det är dock lite omotiverat att samla dem så koncentrerat. Den stressade svensken kan, i sin förtvivlade jakt på action och hålligång, lätt förbigå hela sidan och därmed gå miste om några av skivans mest lysande texter.”

   Just precis. Är det något som jag idag tycker är så fantastiskt på den här skivan är det vinylsida 3 där han radar upp tre underbart vackra och effektiva låtar. Långa, episka Lundell-pärlor, mellan sex och åtta minuter var, som förutom ”Ryggen fri” aldrig blivit några stora livefavoriter av naturliga orsaker. Titellåten kan jag lyssna på hur många gånger som helst.

Sida A
Glad igen
Främlingar
Odysseus
Ingens kvinna

Sida B
Pulver
Så mycket äldre
Bara en fråga om när
Hem till mina rötter igen

Sida C
Bättre tider
Ryggen fri
Under askan
Längre inåt landet

Sida D
Posörerna
Stackars Jack
Distraherad
Som en syster

/ Håkan

Håkan, Plura och upplevelser i Gbg

Postad: 2008-04-12 08:19
Kategori: Blogg

Ikväll är det Håkan Hellström på Scandinavium i Göteborg som gäller. Tåget går om mindre än en timme från Örebro C och vi beräknar vara framme på Gbg C vid lunchtid. Ska bli ruskigt intressant att se den aktuelle Håkan ta sin egen hemmapublik i en konsertlokal, visserligen för kvällen med en begränsad publik, som känns som det ultimata för en göteborgare.
   Med tanke på att han har gjort en alldeles vidunderligt stark skiva, ”För sent för edelweiss”, känns det som han inte skulle hinna med allt på sina två timmar på scen. Om han nu tänker köra alla sina största hits, sina egna små favoriter och dessutom uppdatera liverepertoaren med, som jag hoppas, en rejäl sjok låtar från den senaste skivan. Där jag rent spontant kan tycka att sju-åtta smakprov från senaste albumet inte är ett orimligt önskemål.
   Vi är två vuxna män, jag och Tåte, plus fem ungdomar i 16-17-årsåldern som åker ned. Med mig följer även Plura i form av den ännu ej släppta biografiboken ”Resa genom evigheten” med undertiteln ”Svart Blogg och det ljuva livet”. Finns att köpa från 28 april men jag har redan börjat läst den gränslöst intressanta historien om bröderna Jonsson, ett band som heter Eldkvarn och alla vilda och vuxna historier däromkring.
   Plura är ju en ordets man. Han har lyckats i sina poetiska berättelser i sångform och tenderar att bli än mer spännande som fritt flödande kåsör. En ordrikedom som vänder ut och in på verkligheten utan att det känns det minsta konstgjort.
   Håkan och Plura på samma dag känns tämligen naturligt, de har ju till och med uppträtt tillsammans i duetten ”Fairy tale of New York” och Håkan gästade snyggt på Eldkvarns låt ”Konfettiregn”.
   Dessutom har jag packat ned, det vill säga lagt in i mp3-spelaren, två av de tre skivorna som jag inom drygt en vecka kommer avslöja toppar min 80-talslista av fantastiska album. Här ska lyssnas och slutanalyseras.
   Göteborgstrippen ämnar bli en angenäm upplevelse.

/ Håkan

Veckans bilder: 80-talet

Postad: 2008-04-11 07:27
Kategori: Veckans bild


Jag listar ju som bekant mina 50 bästa 80-talsskivor som alltjämt närmar sig toppplaceringarna (se upp, på söndag presenteras nr 3!). Album som jag tyckte då, och även nu, representerade 80-talet bäst ur min synvinkel. Kanske inte typiska 80-talsskivor i allmänhetens ögon eller vedertaget typiska för det decenniet.
   Men synen, och kanske också hörseln, förändras med åren så i vissa fall stämmer inte dåtidens åsikter, som jag hade, med dagens. Det har jag många exempel på när jag efter moget övervägande sammanställt min lista.
   I ursprungsskicket fanns de bästa skivorna ur mina respektive årslistor på framskjutna placeringar. Sedan när finjusteringen skulle ske, när jag lyssnade mer noggrant och kritiskt efter dagens mått mätt, så hände en del uppseendeväckande detaljer och omförflyttningar.
   Exempelvis ratades några av mina allra bästa favoriter på 80-talet. 1986 fick jag otroligt positiva vibrationer kring Little Stevens skiva ”Voice of America”. Typisk protestrock dånade ut ur fönstret på min lägenhet på Karlslundsgatan i Örebro och överröstade till och med de värsta mc-gängen som passerade.
   När jag idag upplever skivan så är den tämligen hemsk. Inte bara tuppkamsfrisyren på Stevens basist Jean Beauvoir (se bilden) utan också det muskulösa trumspelet som är helt otidsenligt och långt, långt från min övertygelse hur ett bra och mänskligt pop- och rocksound ska låta.
   Det var bara det jag ville säga för att få en anledning att publicera några bilder från det ”glada” 80-talet.

/ Håkan

Skamusiken återlanseras i nya Mojo

Postad: 2008-04-10 08:27
Kategori: Blogg

I tisdags ramlade nya Mojo-numret, Nr 174 (May 2008), ner i brevlådan. Omslaget gick i svart och vitt och är framförallt tillägnat skamusiken. Startskottet för ännu en (jag återkommer nedan med en kort historia om den jamaicanska musiken) revival för den grymt svängiga musiken kommer sig av att The Specials bestämt sig för att återförenas. De står där på omslaget med kort hår, solglasögon och ”Håkan Hellström-hattar” och får symbolisera både den nya och historiska ska-vågen.
   Under rubriken ”Original Gansters” intervjuas Specials idag och får berätta sin historia tillsammans med andra personer, fotografer, dåtidens artister och skivbolagsfolk, som också beskriver den största skavågen som funnits, runt 1979.
   Men inte ens det var musikhistoriens första skavåg. Den inträffade istället i det tidiga 60-talet som jag egentligen bara minns för en enda låt, ”My boy lollipop” med Millie Small. Som inte bara var en härlig Tio i topp-låt utan också ledde fram till bildandet av det legendariska skivbolaget Island Records.
   Vad jag minns fysiskt av 1979-vågen av skaartister var faktiskt ett riktigt svängigt gig av The Selecter, en annan framstående Englandsgrupp i skagenren, på Örebro Konserthus i december 1980.
   Den otroligt energiska sångerskan Pauline Black, klädd i vitt(!), studsade omkring på scenen och formidabla hits som ”Missing words”, ”On my hero” och ”Three minute hero” och ”Too much pressure” kunde bara inte hålla kvar publiken sittande i bänkraderna. Danslystna ungdomar hoppade även upp på scenen utan att bli nedknuffade.
   I sedvanlig ordning bifogas det en cd med tidningen, ”The dawning of a new era”. Omslaget utformat efter gamla tider med en etikett som påminner om den klassiska 2 Tone men här heter Mojo Tone i lila och svart färg.
   På skivan får vi en mängd historiska skaspår och det svänger onekligen genomgående. Om så väl autentiska gamla spår från Bob Marley, Desmond Dekker (”It mek”), Dandy Livingstone & Rico, Toots & the Maytals och Neville Staple. Men även nyare inspelningar med Laurel Aitken & the Loafers och Arthur Kay’s Originals ger färg (förlåt…) åt skamusiken.
   Många låtar har Specials-anknytning, många original till gruppens senare covers. Däremot förstår jag inte de poppiga inslagen med The Belle Stars och The Equators. Två Stiff-artister från det, i det här fallet, mediokra 80-talet.

/ Håkan

Silver Wilburys februari 1987

Postad: 2008-04-09 07:38
Kategori: Bootlegs


The Silver Wilburys
Live!
Palomino Club North Hollywood, CA. February 19, 1987


En minst sagt historisk kväll. Det var Taj Mahal och hans kompband Grafitti Band, med den gudabenådade gitarristen Jesse Ed Davis, som officiellt uppträdde. Men där i publiken fanns också tre legender, Bob Dylan, George Harrison och John Fogerty, som plötsligt gick upp på scenen och delvis tog över konserten.
   Som musikalisk händelse var det kanske ingen glimrande afton men det rockade på med den ena klassikern efter den andra. Inspelningen av konserten är minst lika spontan och dåligt mixad med ett ljud som fladdrar med uppskruvade instrument och ett i övrigt miserabelt ljud. Ändå sitter jag krampaktigt kvar och lyssnar och låter mig så smått imponeras av den spontana stämningen på scen och en publik som knappast tror sina ögon och öron.
   Jesse Ed Davis sjunger inledande ”Farther on down the road”, en låt han själv gjorde på sin ”Ululu”-skiva, men sedan är det huvudsakligen en konsert med Taj Mahal och George Harrison vid mikrofonen.
   John Fogerty gör några fina sånginsatser på ”Knock on wood”, ”In the midnight hour” och ”Blue suede shoes”. Men också på sin egen “Proud Mary” som han gör på Bob Dylans uppmaning. Dylan spelar för övrigt en bakgrundsroll den här kvällen och sjunger inte ens sin egen ”Watching the river flow”, det gör George som har svårt att hitta de rätta orden.
   Men Dylan och Harrison delar sångmikrofonen på Buddy Hollys ”Peggy Sue” som tillhör skivans/konsertens bättre ögonblick.
   Man hör hela tiden hur oplanerad och spontan konserten och låtvalet är. Diskussioner inleder varje ny låt innan de traditionellt uppbyggda låtarna rullar igång.

Låtarna (med sångarna):
1. Farther on down the road – Jesse Ed Davis
2. Matchbox: George och Taj
3. Lucille: John
4. Knock On Wood: John
5. In The Midnight Hour: John
7. Honey Don’t: George
8. Blue Suede Shoes: John
9. Watching The River Flow: George
10. Proud Mary: John
11. Johnny B. Goode: Taj
12. Willie And The Hand Jive / Bo Diddley: Taj
13. Peggy Sue: George
14. Dizzy Miss Lizzy: George
15. Lucille: Taj
16. Twist And Shout / La Bamba: John/Taj

/ Håkan

#4: The Mona Lisa’s sister

Postad: 2008-04-08 08:16
Kategori: 80-talets bästa

GRAHAM PARKER: The Mona Lisa’s sister (RCA, 1988)
Allt står i ett förhållande till varandra. Efter ett särdeles lyckat 70-tal flyttade engelsmannen Graham Parker till USA. Första försöket att producera en skiva där var lyckat men sedan hamnade den gamle bensinpumpsarbetaren i en allt krampaktigare karriär. Där han kvävdes av skivbolag och där amerikanska skivproducenter ville förstå honom.
   De tre skivorna ”Another grey area”, ”The real macaw” och ”Steady nerves” är en sorglig del i en överhuvudtaget positiv artistkarriär. Där fanns väl låtar av kvalité men arrangemang och produktion gjorde allt för att sudda ut den lille mannens kreativitet.
   Därför kom ”The Mona Lisa’s sister” som en alldeles lysande överraskning när det såg som mest grått ut.
   Den stora förändringen ligger i produktion (för första gången har Parker producerat sin egen skiva), det engelska Rumour-patetnterade soundet och arrangemangen där musikerna får utrymme att skapa något personligt.
   Producentreferenserna hade Parker hämtat från Jack Nitzsche, amerikanen som producerade ”Squeezing out sparks”. Sår här har han sagt:
   ”I got on great with Jack. Since I began calling myself "Producer" on my records, starting with "Mona Lisa's Sister" in '88, I've based the whole idea of making records around Jack's work on "Sparks," which was: let the song do the talking. Most producers I've worked with have had an over inflated idea of their importance, but I didn't feel any of that with Jack. I can't think of a better recommendation than that, really.”
   Brinsley Schwarz, forne Rumour-kamraten, hade funnits med på Parkers USA-skivor (utom en, bottennappet ”Another grey area”) men helt utan konstnärlig inblick. Nu dyker han upp som producentkamrat till Graham och spelar genomgående en vass gitarr samt körar på hela skivan.
   Dessutom återförenas Parker med Rumour-basisten Andrew Bodnar medan trummorna växelvis spelas av Pete Thomas (Attractions) och Terry Williams (Rockpile). Ett helengelskt komp inspelat i Lansdowne Studios, London. Nio år efter Rumour-samarbetet var soundet tillbaka. Fullträffen är tydlig.
   Soundmässigt var det gudomligt starkt. Naket, spännande och mänskligt där Parkers egen akustiska gitarr ligger med i produktionen som en kontakt till rötterna.
   För första gången så bifogades texterna tryckta på inneromslaget till en Parker-skiva och man fick en ny insikt i kapitlet Parker. Det var både bitska och bittra ord han spottade ur sig till melodier som ibland krävde lite längre tid än vad som varit vanligt på Parkers skivor.
   Han dolde inte låtarna bakom arrangemangsmässiga effekter utan lämnade ut allt utan omvägar. De bästa låtarna, ”Under the mask of happiness”, ”Back in time”, ”Blue highways” och ”Success”, tillhör topparna i Parkers hela karriär.

/ Håkan

“Guitar jamboree”

Postad: 2008-04-07 07:18
Kategori: Veckans 7"-singel


CHRIS SPEDDING: Guitar jamboree (Rak RAK 236)
Det här är min lekplats, min tummelplats och mitt eget val av skivor att skriva om. Ändå måste jag ibland ta hjälp från andra. Jag har massor av potentiella val av singellåtar på lager men kunde plötsligt inte hitta den personliga känslan i någon av dom. Därför fick min vän och kamrat Jan-Ola den stora äran att välja singellåt den här veckan. Men det är fortfarande jag som beskriver skivan, minns tillbaka och berättar historien.
   Jan-Ola valde, inte alls överraskande, en singellåt av Chris Spedding. Jag har aldrig sett Spedding live men det har däremot Jan-Ola gjort. När Spedding uppträdde som gitarrist i Robert Gordons band på 80-talet.
   Spedding är ju i första hand inte känd som artist i eget namn. Listan på skivor där Spedding medverkar är lång, mycket lång. Visserligen gjorde han redan 1970 sin första soloplatta och var då i den avancerade jazzrockbranschen. Men sedan fanns han med på skivor med bland annat Jack Bruce, Elton John, Harry Nilsson, Lesley Duncan, Donovan, Roy Harper, John Cale och Jim Capaldi innan han 1975 satsade på en ny solokarriär – i den rena och skära popbranschen!
   Den berömde popproducenten Mickie Most satsade på Spedding som rena popidolen. Inledde 1975 med hitsinglar som ”Motorbikin’”, ”Jump in my car” och ”New girl in the neighbourhood”. Och samtidigt som hans första popalbum, ”Chris Spedding”, släpptes i april 1976 kom en singel därifrån, ”Guitar jamboree”. Plötsligt var den seriöse gitarristen Spedding en singelpopartist.
   Lagom till albumet berättade Spedding sin tanke kring skivan, att göra klassisk popmusik:
   “The things that excite me are the things that excited me when I started out in music. Anyone involved in music, even the most boring guitar hero you could imagine, was probably turned on by a Top 40 single. It's the common denominator of all musicians. I date back to the early rock'n'roll, Bill Haley, Elvis Presley, Gene Vincent, they're the first records I remember. The form I'm interested in mastering now is three minute single. The album is really too long. You can't really point to anybody who's mastered the art of the album. All my favorite albums are the Greatest Hits albums, which is why I tried to sort of have the atomosphere of a Greatst Hits album on mine.”
   Låten “Guitar jamboree” är i sammanhanget en väldigt speciell låt. Skriven och framförd som en presentation av en massa olika gitarrsound och olika gitarrister. Spedding har sagt:
   “That's just a one-off track that I thought of. Actually, the reason that I did it was that the rest of the album was so full of very short two-minute pop performances with guitar fills but no solos. I figured that I ought to give all the peoplewho know me as a guitar player a bit of flash guitar - which I don't know why they expect flash guitar from me because I've never, ever done it, but I get the distinct impression that people expect me to be a flash guitarist. The reason I don't normally do it is because I find it incredibly boring and unfulfilling. So what I did was to construct 'Guitar Jamboree', an interesting song about lots of interesting things around a few flash guitar solos. That's why the song was like that, but it's not typical of the album.
   Spedding härmar en mängd kända gitarrister som Albert King, Eric Clapton, Leslie West, Jimi Hendrix, Chuck Berry, Pete Townshend, George Harrison, Paul Kossoff,, Dave Gilmour, Keith Richards, Jimmy Page, Jeff Beck och hinner också med ett bassolo a la Jack Bruce.
   Jazzrockaren och nu också popidolen hade flera strängar (förlåt!) på sin lyra. Strax efter sin egen skiva medverkade han på Sex Pistols inspelningar, gjorde en singel med en annan new wave-grupp, Vibrators, och blev en av hörnstenarna i Bryan Ferrys kompgrupp.
   Det var då Spedding gjorde det största avtrycket i mitt minne på 70-talet. EP:n ”Extended play” med Ferry, med bland annat en överväldigande svängig version av Everly Brothers ”The príce is right”, är en milstolpe.

/ Håkan

Så nära bristfällig bootlegkvalité som det går att komma

Postad: 2008-04-06 07:39
Kategori: Dvd-recensioner

The Beatles
Rare and unseen
(Liberation/TMC Film)


Förmodligen krävs det höga betyg i juridik för att kunna förstå hur en dvd med The Beatles kan säljas och spridas utan att huvudpersonerna tjänar ett öre eller har någon bestämmanderätt i utformningen. För det här är den inofficiella berättelsen om gruppens historia och resultatet är väl så nära bristfällig bootlegkvalité som det går att komma.
   Filmen handlar om hela Beatles karriär, från de första stapplande stegen 1957 i Liverpool till slutet 1970, men bygger visuellt nästan uteslutande på tidningsklipp, stillbilder, affischer, skivomslag och intervjuer med andra. Vi får hela historien men med andras genomgående positiva ord.
   De få levande bilderna, nyupptäckta hemvideoinslag, är få, korta och utan autentiskt ljud. Publikljudet är pålagt när inte nykomponerad musik utan det speciella Beatles-soundet, av okända grupper som Strip Music och The Fore, går som en röd tråd genom hela filmen.
   De exklusiva filmbilderna, som marknadsför hela den här dvd:n, är mycket korta om än legendariskt historiska.
   45 sekunder live från Casanova Club i februari 1962 är de första kända levande bilder på The Beatles, då med Pete Best på trummor. Sedan får vi några suddiga svartvita bilder från Dundee, allt som allt 30 sekunder som upprepas åtskilliga gånger för att uppfattas som mycket längre.
   Övriga lösryckta och lika kortfattade filmbilder hämtas från en konsert i Paris, en semester på Jersey, filmande på Bahamas och privata Magical Mystery Tour-bilder. Fortfarande utan autentiskt ljud.
   Hela dvd:n bygger på nya intervjuer med samtida musiker, managers och Beatles-anställda. Där Tony Bramwell och Tony Barrow är de tunga och trovärdiga namnen från insidan av Beatles-sfären. Detta plus en 1975-intervju för fransk tv med John Lennon är filmens enda positiva inslag.
   Huvudfilmens 45 minuter utökas med lika mycket bonusmaterial där intervjuerna, med folk som Gerry Marsden, Colin Hanton (Beatles förste trummis), Phil Collins, Steve Harley och Barrow, spelas upp i sin helhet.
   En i högsta grad försumbar dvd där enbart den absolut hängivne Beatles-fantasten kan hitta något positivt. Fast det inte förekommer en enda officiell Beatles-ton eller riktig intervju med medlemmarna, förutom Lennon-intervjun.

/ Håkan

Dj-kvällen gick galant

Postad: 2008-04-05 02:34
Kategori: Blogg

Johan Åberg och jag slutade som vinnare. Jag är just hemma med dj-väska i säkert förvar. Och ska jag sammanfatta kvällen så var det succé i baren på Backstage.
   

/ Håkan

#5: Full moon fever

Postad: 2008-04-04 07:38
Kategori: 80-talets bästa

TOM PETTY: Full moon (MCA, 1989)
Största problemet i arbetet att sätta ihop den här listan har varit att sprida artistsammansättningen på så många som möjligt. Många artister gjorde väldigt många bra skivor under 80-talet. Därför har urvalet av skivor blivit en aning slumpmässigt när det gällt artister med flera konkurrenskraftiga titlar på sitt samvete. Som exempelvis Tom Petty.
   Hans ”Hard promises” (1981) är naturligtvis en stark 80-talsplatta som i en helt rättvis värld borde platsa bland mina 80-tals-favoriter. Ändå råkar den skivan befinna sig i skuggan av ”Damn the torpedoes” (1979) som jag anser vara Pettys största stund på skiva. Och då valde jag motvalsargumentet och nominerade Pettys första soloplatta, ”Full moon fever”, till min Petty-favorit i det här sammanhanget. Man kan diskutera det hit och dit men nu är det så här.
   Solo och solo, ”Full moon” krediteras inte Heartbreakers men gruppens gitarrist Mike Campbell (som varit med och skrivit två låtar) och pianist Benmont Tench har centrala roller i kompet så skivan är ju ingen remarkabel solotripp direkt.
   Det är väl istället Jeff Lynnes närvaro som färgat sound och låtskrivande allra mest. Som producent (tillsammans med Petty och Campbell) har Lynne satt sin speciella prägel men samtidigt har Petty här skrivit några av sina allra starkaste låtar under hela sin karriär.
   ”Full moon fever” kom som en logisk och naturlig uppföljare till det uppmärksammade Traveling Wilburys-projektet från 1988. Där förenades Petty med sina idoler Bob Dylan och George Harrison och träffade nya vänner som Roy Orbison och Jeff Lynne. Wilburys-skivan var ett bevis på att stjärnor kan och vill samarbeta och att resultatet kan bli lyckat.
   Både George och Roy och naturligtvis Jeff figurerar på den här skivan och skänker en viss tyngd åt det musikaliska. Även en annan gammal profil, Del Shannon, dyker upp i en mindre roll.
   När Orbison dog i december 1988 ryktades det lite om att det var Shannon som skulle ta hans plats i Wilburys. Men Shannon dog också kort därefter, i februari 1990 och då var den tanken också död.
   Det övervägande soundet på ”Full moon fever” var inte så rockigt som de generella Heartbreakers-arrangemangen varit tidigare. Ett rent poppigt ljud med lager av körer, keyboards och akustiska gitarrer är huvudreceptet. Ett radiovänligt koncept och mycket riktigt lyckades Petty räkna in ett antal hits från skivan, ”Runnin’ down a dream” (där Tom sjunger om Shannon och som också blev titel på en dvd nyligen) och de båda starka inledningslåtarna ”Free fallin’” och ”I won’t back down”.
   ”The apartment song” och ”A mind with a heart of its own” är fylld av de traditionella rockrötterna, trubaduren Petty gör entré i den helt akustiska balladen ”Alright for now” och de fina popgitarrerna klingar skönt i Byrds gamla ”Feel a whole lot better”,skriven av Gene Clark.
   I rockabillykryddade ”Yer so bad” och ”Zombie zoo” når de textmässiga krumelurerna sin bästa nivå. Den smäktande ”A face in the crowd” fulländar den fulländade skivan.

/ Håkan

Dj Håkan P laddar väskan igen

Postad: 2008-04-03 07:59
Kategori: Blogg


Ännu ett dj-jobb på Backstage Bar, på Klostergatan i Örebro, och ännu en perfekt fredagkväll att sprida budskapet att musik är livet: livet är musik!
   Jag laddar väskan med många gamla favoriter: Eric, Costello, Parker, Brainpool, Undertones, Maharajas och Clash. Men också extrema fullträffar som Hives, Strokes, Hästpojken och Mando Diao. Och jag borde också få plats med aktuella låtar från Håkan Hellström och Caesars. Ser med andra ord ut att bli en fullspäckat musikalisk kväll.
   Dessutom ser min sidekick Johan Åberg, trummisen i Dick Tiger, säkert till att variationen kommer att fira triumfer - hela kvällen. Välkomna!

/ Håkan

”Accelerate”

Postad: 2008-04-02 12:32
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/4 2008.

R.E.M.
Accelerate
(Warner Bros)


Athens mest världsberömda grupp jobbar i cykler och har nu hittat tillbaka till det enkla, hårda och rockiga gitarrsoundet. Det är inte så tungt och metalliskt som det stundtals var på "Monster" och det finns några märkbara pauser i attacken. Några låtar som drivs av energin från akustiska gitarrer och pianon.
   Från upptagningen av konserten i Dublin 30 juni förra året, där de i ett rockigt framförande spelade hela den nya skivan, till den färdiga skivan har det musikaliskt blivit mer varierat och en underhållande mix. Fast det genomgående handlar om nakna och knappast arrangerade låtar.
   Det är svårt att tycka illa om det nyttiga ställningstagandet när ett stort arenaband i R.E.M:s klass väljer att förenkla och bli mer koncentrerade, fem av elva låtar är under tre minuter långa, och ta ett eller ett par steg mot enkelheten.
   Fast mest av allt längtar jag efter en blandning av gruppens alla positiva sidor. Där atmosfäriska ballader står sida vid sida med den här typen av opretentiösa rocklåtar. Då tänker jag ta fram det högsta betyget.

/ Håkan

Mars månads nominerade:

Postad: 2008-04-02 07:32
Kategori: Blogg

Skivåret 2008 börjar ta fart på allvar. Mars blev en månad med flera favoriter inom olika generationer och olika genrer. Gamla och unga artister, traditionell och extremt nyfiken musik. Hurra för mixen, en skål för variationen!

CAESARS: Strawberry weeds (Dolores/EMI)
Jag har lätt för att gilla det här trots att det pendlar mellan så mycket och med musik som en dålig dag kan uppfattas som tålamodskrävande splittrat. Jag tycker det genomgående handlar om variation och något mycket positivt som gör resan över de groteskt många låtarna (24 låtar) till enbart ett nöje.

VAN MORRISON: Keep it simple (Polydor/Universal)
Van har slagit till med en näst intill helgjuten skiva. Som är en alldeles fantastisk provkarta på Vans karriär. Från bluesiga, traditionellt färgade låtar via lätt countrysväng och smygande folkmusik till hans alldeles egen mix av soul och rock.

HÅKAN HELLSTRÖM: För sent för edelweiss (Dolores/EMI)
Bättre och bättre fast kraven bara ökar och ökar. Håkan tar ett steg tillbaka, soundmässigt i influenserna, för att sedan ta flera steg framåt när det gäller låtmaterial, arrangemang och produktion. Rekordmånga klara hits, några personligt skruvade ballader och en låt, ”Långa vägar”, som är det närmaste ”Exile on Main Street” som Sverige någonsin har skapat.

PUGH ROGEFELDT: Vinn hjärta vinn (Metronome/Rhino/Wea/Warner)
Pugh har försökt återskapa 1969-stämningar med den här skivan men samtidigt låter det helt tidlöst för Pugh har ett så speciellt sätt att skriva, spela och sjunga att det aldrig kommer att bli gammalmodigt. I övrigt är innehållet kort (10 låtar/37 minuter), simpelt och väldigt personligt.

/ Håkan

Musiker och artist med hög integritet

Postad: 2008-04-01 07:40
Kategori: Intervjuer

En förkortad version av den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/3 2008.

NA träffar en man som är resande i musik, Mats Ronander. Han lockade fullt hus (300 personer) på Örebro Jazz & Blues Club på Strömpis i tisdags. Gjorde två bejublade set tillsammans med pianisten Benneth Fagerlund och slidegitarristen Martin Tallström. Som slutade med ett lokalpatriotiskt ”heja ÖSK” i mikrofonen.
   Exilörebroaren Ronander är sedan tonåren, då han spelade fotboll, hängiven ÖSK:are. En av höjdpunkterna på blixtvisiten i stan var när Nerikes Allehandas Anders Erkman kom och överräckte lagbilden från 1968 där den onekligen vältränade 14-åringen Mats står och fyller ut matchskjortan.
   Vid middagen på Slottskällaren visade Mats stolt runt bilden för sina medmusikanter och berättade att det stod och vägde mellan de båda intressena, fotboll och musik.
   - Det var där i tonåren, när musiken hade kommit in i mitt liv via de gamla bluesgubbarna, jag till slut valde sida. Att jag som 12-åring dessutom såg Pete Townshend veva vilt med gitarren och Keith Moon stjälpa trumsetet över ända på the Whos konsert i Idrottshuset hjälpte naturligtvis till att göra beslutet lätt, säger Mats och ler.
   På Power House, rock- och bluesklubben på Engelbrektsgatan, träffade Mats, med munspelet i fickan, på Lasse Wellander och Bosse Skoglund i dåvarande Blues Quality och fick lära sig mycket.
   Han berättar att Skoglund, som fyller 72 år i år har fått problem med hjärtat och inte längre turnerar. Jag påminner om Ronanders och Wellanders garv på Natures debutskiva 1972 där de beskriver Skoglund som minst 50 år.
   Ja, han var ju i våra ögon asgammal, 35 år, minns Mats.
   Mats nämner också Norrbygården som en plantskola för unga musiker som repade där och även fick uppleva konserter med John Mayalls Bluesbreakers, Kinks och Zombies.
   - Träffade faktiskt Ray Davies, Kinks ledare, för inte så länge sedan på en välgörenhetskonsert där både han och jag medverkade.
   Mats pratar om Chiparamba Foundation, som stöds av svenska artister som Mats, Plura, Louise Hoffsten och Mauro Scocco. En svensk stiftelse för barn och ungdomar i Lusaka, Zambia. Genom bland annat fadderverksamhet tas ungdomar om hand i fotbollsskolan Chiparamba och får där både fotbolls- och vanlig utbildning.

Men Mats och jag pratar om mycket annat under den korta tid han var i Örebro i tisdags för konsert, radioinspelning och ett kort tv-framträdande.
   - Ett så kallat hit-and-run-gig, förklarade Mats. Från Stockholm på dagen, konsert på kvällen och direkt tillbaka efteråt.
   Mats har snart turnerat i 40 år och har naturligtvis upplevt det mesta. Ändå blev inledningen på påsken mer intensiv än väntat.
   - Jag spelade med Bluesbandet i Bångbro i torsdagskväll, ett snabbt inbokat gig, tidigt på morgonen fick jag åka till Arlanda för att sedan flyga till Tärnaby för en solospelning på Fjällhotellet på kvällen.
   Mats Ronander jobbar nästan ständigt med något av alla sina projekt. För det mesta utanför de stora strålkastarna och när han någon gång dyker upp i tv, exempelvis den mäktiga inledningen med ”The winner takes it all” på Idrottsgalan, så talas det om comeback.
   - Comeback? Jag är så trött på tjatet om comeback. Jag har fullt upp hela tiden och när man får stå tillbaka för några tillfälliga uppstickare i Idol-hysterin så finns man inte. Att man blir kändis innan man bevisat att man kan något är ju direkt sjukliga tendenser i den här branschen.
   För närvarande spelar Mats både med Ronander Blues-bandet och den här lite mer nedtonade trion där den musikaliska variationen var bred och omväxlande.
   - En påse blandat. Kalla det musik bara, säger han när jag ber om beskrivning och genre på det som framförs.
   Benneth Fagerlund-samarbetet får en fortsättning i höst. Med turné och gästartister som Mats ännu inte kan avslöja. Han presenterade bandet för kvällen som "Max Bolander Trio". Ett alter ego för Mats, bland annat som producent till "50/50"-plattan.
   Mats har haft flera mer eller mindre lustiga namn under sitt liv. I högstadiet kallade han sig själv för Smuts Gormander, berättar en gammal klasskamrat, Johan Häggroth (född Linderoth) som dök upp efter konserten i tisdags. Och Ulf Lundell har vid något tillfälle döpt om Mats till Rats Monander.
   - Jag sprang förresten på Ulf i somras i Skåne. Han bor ju där vid Stenshuvud. Jag hade tappat bort demon jag fick av honom med en specialskriven låt, "Tills vi ses igen". Jag tror han blev förbannad.

Mats är också delaktig i flera andra projekt. Har ett band, Mobile Unit tillsammans med gamle vännen Micke Rickfors, som snart ger ut en skiva med helt nyskrivet material. Dessutom är han initiativtagare till bandet Stockholm Stoner tillsammans med gitarristen Tobbe Stener och sångaren Johan Wahlström.
   - Vi fick genom nätet kontakt med en låtskrivare i Nashville, Rick Shadrick, och har fått en deal i USA med ett skivbolag i Florida som ska ge ut skivan.
   Så har Mats också sitt eget band där de egna låtarna prioriteras, Men låtskrivandet har avstannat något.
   - Jag har nog varit lite lat på det området, erkänner han.
   För Mats har det varit idogt turnerande, harvande, tränande och spelande för både brödfödan och den egna utvecklingen.
   Han sammanfattade sina tidiga, händelserika år perfekt i den första avdelningen av tisdagskvällens konsert. När han bara spelade akustisk gitarr men ändå tangerade både bluesrocken med Nature, munspelscrescendot i Pughs ”Guldgruva”, en engelsk låt av Ted Gärdestad och även en låt av ABBA som han turnerade med 1979 och 1980.
   Så kunde han även framföra den klassiska låten ”A whiter shade of pale”, med ett alldeles underbart munspelssolo, efter en personlig andekdot om Eric Clapton, som han turnerade tillsammans med 1982, och pianisten Gary Brooker som skrev låten.
   Mats hade mycket att berätta både på scen och vid sidan av scenen fast tiden var knapp. När jag mot slutet av kvällen frågar om han någon gång ångrat sitt val att bli musiker och artist så vill Mats inte förstå frågan.
   När jag upprepar frågan så förstår jag på hans strikta kommentar, som också är ett påstående, att det aldrig har varit något val eller ställningstagande.
   - Det är sånt jävla tjat om blues. Jag är ingen bluessnubbe. Jag vill göra något konstnärligt, något eget och inte bara härma andra.
   Så talar en man, på tisdag fyller han 54 år, som är född musiker och är en artist med mycket hög integritet.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (394)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (214)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (103)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2008 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30        

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...

Silja 9/03: Men den finns på YouTube! Här: https://www.youtube.com/results?search_query=%2...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.