Blogginlägg

#3: Längre inåt landet

ULF LUNDELL: Längre inåt landet (Parlophone/EMI, 1980)
En svensk platta bland 80-talets bästa skivor? Javisst, det är mina hela övertygelse. Och jag brukar faktiskt ha med ”Längre inåt landet” bland alla tiders bästa skivor när jag lätt provocerad ofta får frågan vilka skivor jag tycker är bäst.
   Från första gången jag hörde skivan, flera dagar innan skivan officiellt släpptes 12 september 1980, föll jag handlöst för Ulf Lundells, i mina ögon, tveklöst bästa skiva. Den var inte bara bra, det var en fulländad blandning och ett alldeles exceptionellt utnyttjande av den dåvarande dubbel-lp:ns utrymme. En vinyldubbel med tre sidor elektrisk rock och en sida akustiskt inriktade visor.
   Underbara kvalitéer som inte bara blev ännu starkare för varje genomspelning. Hela skivan växte till nästan ouppnåeliga nivåer under den uppföljande höstturnén och många låtar lever ett evighetslångt liv i mitt hjärta. Och när jag i veckan lyssnade genom skivan igen så var det med en nästan överrumplande fräschhet jag upplevde skivan. Mer än 27 år efter första gången jag hörde den.
   När jag tar fram vinyldubbeln, en av de få skivor jag äger som stått i en plastmapp från dag 1, så ramlar det ut ett handskrivet brev ur fodralet. Det är från Kjell Andersson, en av skivans tre producenter och en stor Lundell-kompanjon vid den här tidpunkten:
”Hej!
Här är plattan.
Jag vore tacksam om recention ej införes före onsdagen den 17/9. Eftersom de övriga recensenterna får den först på tisdagen.
Hoppas du gillar plattan!
Vi hörs,
Kjell Andersson”

Att Kjell stavat recension fel påverkade mig inte i min gränslöst positiva reaktion på skivans innehåll. Brevet betyder alltså att jag hade skivan i min hand långt före alla andra. Jag kommer ihåg att jag också ringde Kjell och ville fråga vilken Joni Mitchell-låt som resulterat i den rockiga ”Glad igen”. ”Carey”, svarade han.
   Det är som sagt en alldeles fantastisk skiva. Inspelad i England i Ridge Farm, Surrey. I april 1980. Med ett fantastiskt komp. Den rockige gitarristen Janne Andersson, den tungt svängige trummisen Ingemar Dunker, basisten och producenten Lasse Lindbom, auktoriteten Mats Ronander på gitarr, och kör och den fortfarande gröne Niklas Strömstedt på orgel/piano.
   ”Längre inåt landet” är också en favorit för herr Lundell själv. Han skrev bland annat följande i samlingsboxen ”Livslinjen”:
   ”Jag tycker mycket om den här plattan, från tuppen som gal till dom sista något berusade tonerna på ”Distraherad” och den oannonserade hinten ”Som en syster”. På omslaget står en ganska avsmalnad man, kommen direkt från hälsohemmet, dit han åkt för att komma i form till att göra huvudrollen i filmatiseringen av ”Sömnen.”
   Filmplanerna skrinlades. Då. Istället återkom idén 1984 när Mats Ronander fick spela rollfiguren Tommy Cosmo i den nya filmen.
   Under rubriken ”Lundell modell 80 en sagolik triumf” skrev jag den 20 september en av de längsta skivrecensioner jag någonsin skrivit. Jag skrev bland annat:
   ”Ruschig, vild och halvsnabba melodiska låtar och akustiska ballader blir i Lundells versioner så unika och personliga betraktelser att han framstår som en fullkomlig artist”.
   ”Fortfarande, efter fem år, förvånas och överraskas jag av hans mycket gedigna melodier. Han kan och behärskar alla rockmusikens grepp. Från de mer omtänksamma och snabbt populära melodierna, där hans röst och text lätt identifieras, till de raka och våldsamma rocklåtarna som i rakt nedstigande led har släktdrag av Chuck Berrys berömda rockackord, där hans röst ligger inbäddad i den övriga instrumentala attacken.”
   ”Hela albumet inleds med en perfekt startlåt, ”Glad igen”, en om- och upparrangerad Joni Mitchell-låt, ”Carey”, från ”Blue”-tiden, där de har hämtat ljudet på Niklas Strömstedts Vox-orgel från Elvis Costellos senaste skivor.”
   ”En helt akustisk skivsida ligger insprängd, inte först och inte sist, på tredje sidan. Den ligger där som ett monument över Lundells folkmusiktraditionella rötter. Det är dock lite omotiverat att samla dem så koncentrerat. Den stressade svensken kan, i sin förtvivlade jakt på action och hålligång, lätt förbigå hela sidan och därmed gå miste om några av skivans mest lysande texter.”
   Just precis. Är det något som jag idag tycker är så fantastiskt på den här skivan är det vinylsida 3 där han radar upp tre underbart vackra och effektiva låtar. Långa, episka Lundell-pärlor, mellan sex och åtta minuter var, som förutom ”Ryggen fri” aldrig blivit några stora livefavoriter av naturliga orsaker. Titellåten kan jag lyssna på hur många gånger som helst.

Sida A
Glad igen
Främlingar
Odysseus
Ingens kvinna

Sida B
Pulver
Så mycket äldre
Bara en fråga om när
Hem till mina rötter igen

Sida C
Bättre tider
Ryggen fri
Under askan
Längre inåt landet

Sida D
Posörerna
Stackars Jack
Distraherad
Som en syster

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.