Blogginlägg

1983: Gamlingarna åter och lyckosamma debuter

Ännu ett år där jag inte kunde eller ville rangordna årets bästa skivor. Den utvalda skaran av årets bästa skivor bestod endast av sex skivor, en svensk och fem utländska. Krönikan och listan publicerades 3 januari 1984 i Nerikes Allehanda. Några dagar efter åsskiftet alltså.


Jackson Browne

Lika odramatiskt som 1983 bytte skepnad till 1984 tror jag utvecklingen inom rockmusiken kommer att bli. Inget förändras över en natt och en bra och passande start på det nya året är att blicka tillbaka på skivåret 1983, ett år fyllt med många bra och hyfsade skivor men något färre helt fenomenala rockskivor.
   Vilka skivor som tillhör den senare exklusiva avdelningen ser ni här nedan i ett högst personligt urval.
   Enligt urvalet kan det tyckas att svensk rock har blivit missgynnad. Det görs mycket bra svensk rock på olika nivåer som dock endast i undantagsfall i känsla, skicklighet och udda framtoning kan mäta sig med de bästa utländska artisterna.
   Strax under de här sex uvalda trängs en mängd svenska skivor av bra klass som kom under fjolåret. Skivor med Py Bäckman, Dan Hylander, Eldkvarn, Commando M Pigg, Ola Magnell, ulf Dageby, Tant Strul och nya stjärnskottet Tove Naess. Och Örebros stolthet Lolita Pop gjorde två bra LP-skivor.
   ”Gamlingarna” Rod Stewart, Elton John, Bob Seger, Eric Clapton, Mickey Jupp och Nils Lofgren gjorde under 1983 bättre skivor än på många år men debutanter som Annabel Lamb och Big Country var lika nära att hamna bland de utvaldas skara.
   Förra årets rejäla outsiders var Richard Thompsons mycket personliga ”Hand of kindness” och den engelska gruppen Alarm med en rad suveräna singlar och en hyfsas mini-LP.
   Vad gäller David Bowie, Rolling Stones och Magnus Uggla och deras senaste skivor är jag glad att jag slipper uttala mig.

ÅRETS SEX BÄSTA 1983
ELVIS COSTELLO: Punch the clock
När Elvis Costello sjunger stannar, mycket riktigt, klockorna. Den lille engelsmannen presterar alltid mästerlig rockmusik som är så fullständigt självklar att ingen ens bör tveka inför hans musik.
   Visst kan det inledningsvis vara svårt att höra honom vandra mellan stereokanalerna, omge sig med både blås, stråkar och tjejkör och ett i övrigt mer varierat komp men det låter ändå mycket naturligt och hans personlighet går aldrig förlorad.
   I balladerna ”Shipbuilding” och ”Pills and soap” låter han både angelägen och oerhört bitsk. Och den nya ”Peace in our time” (som han gör live) kan bli nästa stora Costello-klassiker.

JOHN HIATT: Riding with the king
John Hiatt har äntligen lyckats fullt ut med sin personliga rockmusik. Skivans båda sidor har producerats på varsitt håll under två hela olika förutsättningar men slutresultatet har en rent sensationell samklang som gör ”Riding with the king” till en mycket bra och jämn LP.
   Samarbetet med Nick Lowe har givit Hiatt ett traditionellt engelskt tänkande på rockmusik. Han blandar snabba rocklåtar med känslofyllda souldränkta melodier av hög klass.
   På scen fick Hiatts låtar i september (innan LP:n kom) stå i skuggan för Paul Carracks nyskrivna men blommar här ut för fullt. Se upp för Carracks nya solo-LP!

JACKSON BROWNE: Lawyers in love
En artist som bara gör LP-skivor vart tredje år får givetvis nästa ouppnåeliga förväntningar att leva upp till. Jackson Browne klara alltid den uppgiften.
   Musikaliskt har Browne aldrig låtit mer utåtriktad och lätttillgänglig. Arrangemangen och melodierna är rakare, kompet tuffare och de som alltid angelägna texterna kommer mer i bakgrunden på den här skivan än tidigare.
   Med bara ett undantag är skivans låtar snabba och rockbaserade och Browne kan nu även hävda sig på det området. Undantaget heter ”Say it isn’t true”, en gripande betraktelse över den bistra verkligheten och än mer svåra framtiden.

BOB DYLAN: Infidels
När Dylan lämnade predikningarna bakom sig så fick han åter plats i allas våra hjärtan. Texterna är lika ordrika och svåranalyserade som på 60-talet men tillsammans med den fina musikaliska inramningen blir helheten ändå fantastisk.
   Dylan har pridyucerat skivan med Mark Knopfler som också spelar säregen gitarr på skivan. Övriga välvalda musiker, Mick Taylor, Sly Dunbar, Robbie Shakespeare hjälper till att ge arrangemangen full rättvisa och stundtals är det lika imponerande som hlöjdpunkterna från 60-talet.
   Dylan har inte övergivit religionen helt men låter nu egna filosofier bestämma riktningen och då kan ingen stå i vägen.

THE ROMANTICS: In heat
Det kanske är galet att utnämnda en LP bland årets bästa efter bara några veckor på grammofontallriken men Romantics skiva gav redan vid första genomlyssningen samma känslor som jämförbara skivor med Motors och Records och påminner stundtals om ett ungt Stones.
   Hitlåten ”Talking in your sleep”, som hårdpluggas på radion, bör nu öppna alla vägar mot berömmelse för LP:n i övrigt är fylld av sa,,a intensiva, effektiva, raffinerade och direkt avväpnande poprock.
   Producenten Pete Solley har lyckats över alla förväntningar att skapa ett tätt sound kring den enkla rock gruppen spelar.

MIKAEL RICKFORS: Blue fun
Jag hatar inte rock på svenska men just nu gör ingen i det här landet rockmusik av samma internationella snitt som Mikael Rickfors. Tomas Ledin gjorde ett tamt och spekulativt försök på ”Captured” att kopiera Rickfors vinnande formel.
   Rickfors gör dansant rock med rytmer och många bpm i botten. Till skillnad från all spektakulär dansmusik finns det mycket känsla och oerhörd musikalitet kvar även när man slipar bort de ytliga discorytmerna.
   Rickfors gör Motown-rock (”Turn to me”) bättre än alla otaliga engelska band och bättre traditionell rock i modern tappning (”Blue fun”) har jag aldrig hört.

/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.