Blogginlägg

London-Liverpool-London (2)

Postad: 2008-08-07 16:15
Kategori: Artiklar


Efter ett oräkneligt antal London-besök genom åren, någonstans mellan 20 och 30, kanske det känns som en lätt upprepning att återigen beskriva några nätter i den engelska huvudstaden. Men jag gör ändå ett försök att sammanfatta vistelsens musikaliska kopplingar.
   Förra lördagen, 26 juli, var vi på väg till Liverpool men landade en natt på ett hotell ett ordinärt stenkast från King’s Cross-stationen. Hotellet (som jag ska låta vara anonymt) var kanske inte ordinärt men på ett bekvämt avstånd till den lyxigt ombyggda St Pancras-stationen eftersom nästa dags äventyrliga tågtripp till Liverpool skulle avgå från.
   Lördagens lilla promenad i Bloombury och dess omgivning gav inte så mycket mer muskhistorieanknytning än att vi landade på en restaurang på Goodge Street. Det var en het London-dag, det var en solig eftermiddag och det var helt omöjligt att inte tänka på Donovan och hans ”Sunny Goodge Street”, tredje låten på hans andra album ”Fairy tale”.
   On the firefly platform on sunny Goodge Street
   Violent hash-smoker shook a chocolate machine
   Bobbed in an eating scene.
   Smashing into neon streets in their stillness
   Smearing their eyes on the crazy Kali goddess
   Listenin' to sounds of Mingus mellow fantastic.
   "My, my", they sigh,


När vi efter tre nätter i Liverpool (mer om den staden och dess musikhistoria i en senare krönika) återvände till London blev det fler intressanta rocknoteringar i minnet.
   Vi bodde på Hyde Park Whiteleaf Hotel på Inverness Terrace i hjärtat av Bayswater och alla, med lite kontakt med rockhistorien, vet att Jimi Hendrix första natten i London i september 1966 bodde just på den gatan. På hotellet Hyde Park Tower Hotel som råkade ligga precis snett emot när vi tittar ut genom balkongdörren (se bild till höger).

Vår första promenad hade Portobello Road som mål och via Talbot Road, där mycket riktigt den legendariska skivaffären Rough Trade fortfarande ligger, kom vi till den onsdagslugna marknadsgatan. Vi letade oss uppåt på gatan och hamnade på en asiatisk restaurang som händelsevis råkade ligga granne med pubrockens definitiva födelseplats på 70-talet, 307 Portobello Road (se bild).
   Just där tillsammans med 305-adressen var hemvist för Famepushers, bolaget med Dave Robinson (några år senare Stiff-pionjär) i spetsen som bland annat var manager åt Brinsley Schwarz.

Där vände vi och letade oss ner mot Notting Hill och letade förtvivlat efter den där blåa dörren från Hugh Grant-filmen. Numera omöjlig att upptäcka eftersom den är ommålad till konventionellt svart.
   Vi nådde Notting Hill och fann till min förvåning den gamla härliga Records & Tape Exchange, begagnat-affären där jag ägnade åtskilliga timmar på 80-talet (länk). Där stod exempelvis Millencolins senaste skiva och ville bli såld för £3.
   Den begagnade skivmarknaden kan ju omöjligt ha samma dragningskraft idag som då. Nu säljer ju både HMV och Zavvi (före detta Virgin) några månader gamla cd-skivor till priset av £5 eller lägre.
   Nästa dag hade vi bokat en biljett på Madame Tussaud’s för halva priset och det hysteriska besöket var knappast värt ens den billigare pengen. Dockorna är förvisso i de allra flesta fall identiskt lika de levande originalen men hysterin runt om var svår att acceptera. Alla turister som till varje pris ville komma på bild tillsammans med sina idoler. Själv stod jag lite slött bredvid de fyra Beatles-dockorna som nog var utställningens minst identiska skapelser.


På väg hem från vaxkabinettet tänkte vi ta vägen förbi den svenska restaurangen Garbo’s på Crawford Street och tog Baker Street vägen ned och precis i hörnet där vi tog till höger låg en gång Beatles legendomspunna klädesaffär Apple Boutique. Nu satt där en förvirrande minnesplakett att John Lennon bott där och först när jag kom hem till Sverige upptäckte jag den här BBC-nyheten som skulle uppmärksamma det faktum att det var exakt 40 år sedan affären slog igen. Samma kväll som det programmet sändes, där de projicerat den urprungliga psykedeliskt inspirerade husväggen på dagens hus (se bild), kom jag alltså att passera det legendariska huset exakt 40 år senare.

Familjens yngre generation, dottern Emily (som för övrigt tagit alla bilder utom BBC-bilden till den här artikeln), ville uppleva lite musikhistoria så vi tog oss en dag upp till St John’s Wood där vi redan vid tunnelbaneutgången möts av Beatles-anknytning. Ett litet Beatles Coffee Shop med massor av souvenirer. Jag ska berätta mer om det alldeles himlastormande och kommersiellt överskuggande Beatles-intresset som sveper över England nu för tiden i en senare reflektion. Den hade givetvis sin höjdpunkt när vi kom till Liverpool. Men mer om det senare.

Vid Abbey Roads legendariska övergångsställe rådde ett mindre kaos, med turister som turades om att gå över gatan och stackars bilister som fick stanna och vänta. Här kan ni själv se vad som händer just nu just där.
   Numera är gatuskyltarna borttagna men den vita muren runt Abbey Road-studions hus är fullständigt nedklottrad med folk som vill sätta sin stämpel på en känd plats. Någon hade skrivit ”Bob Dylan was here” med stora tydliga bokstäver och det var väl knappast sant ty muren tvättas, enligt min vän Lars-Åke Madelids bok ”Roadrunner” (rekommenderas!), varje vecka.


Sedan gick vi runt hörnet mot Cavendish Avenue för att se om Paul McCartney var hemma på nummer 7. Även där trängdes några turister men det såg stängt och mörkt ut.
   Som ren bonus fick jag också överraskande se att Billy Fury bodde på Cavendish Avenue nummer 1 fram till sin död 1983. Enligt en minnesplakett utanför den adressen.

Vi tog vägen över Primrose Hill, med en fantastisk vy över hela London, till Camden där lördagsmarknaden var i full gång. Passerade ett fashionabelt nybyggt Roundhouse och många andra celebra platser i Camden innan vi siktade Koko-klubben i samma lokal som berömda Camden Palace en gång huserade. Nu är den mest känd som hemvist till konserterna som i Sverige visas på tv under London Live-vinjetten.
   Sedan vände vi inåt staden igen och, tror jag, inga större anmärkningar om siktade minnbesmärken i Londons musikliv.
   Vi hann dock med den lilla men eleganta utställningen på Victoia & Albert Museum med historien om Supremes. Från starten som Primettes via de stora succéerna, Diana Ross utträde och den allt mindre framgångsrika 70-talskarriären. Men det var snygga, ofta paljetterade, dräkter de bar.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 2008 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.