Blogginlägg från 2008-08-22

Ett vackert brev på 1-årsdagen

Postad: 2008-08-22 11:48
Kategori: Blogg

Med anledning av den här sidans 1-årsdag kom det ett väldigt vackert och kärleksfullt brev som jag naturligtvis inte kan låta bli att publicera. Det kom från min nära vän Joakim och är följaktligen fyllt av beröm men också förklaringar på vad jag vill erbjuda på den här sidan.

Håkan beskrev mig i sin "Mina vänner"-serie som en mentor, en pådrivare och en inspiratör. Jag minns att jag blev väldigt rörd av den posten; rörd och stolt. Förra veckan berättade Håkan att det gått ett år sedan han startade den här sidan.
   - Då måste jag få skriva en text om dig, sa jag.
   Vi har varit vänner i snart åtta år, men jag har aldrig riktigt fått tillfälle att förklara min syn på varför Håkan är framförallt två saker: (a) en av mina absolut närmsta vänner och (b) den mest inspirerande och nyfikna dryga femtioåring jag känner.

Även om ålder aldrig spelat roll i vår vänskap. Inte för oss, i alla fall. Tanten som tidigare jobbade på vårt stammisfik (jag och Håkan dricker tvåtimmarskaffe ihop varje vecka) undrade däremot alltid när jag kom in själv om "jag inte hade pappa med mig idag" (jag ville aldrig bryta hennes illusion och svarade "nej, det är bara jag"). Nu har hon gått i pension och vi ska byta fik.

När jag var med att grunda bloggplattformen Kollegiet kändes det helt naturligt att ta med Håkan. Jag minns inte ifall han var avigt inställd till tanken först, men han tackade ändå ja och skrev fantastiska inlägg om popmusik, på samma sätt som han i snart 40 år författat krönikor, recensioner och artiklar åt Nerikes Allehanda. Av olika invecklade och privata skäl rann idén med Kollegiet ut i sanden. Jag var aldrig ledsen att bli av med min blogg, men jag var ledsen att Håkans skulle försvinna.
   - Anders ska hjälpa mig att bygga en egen hemsida, berättade Håkan förra sommaren när Kollegiets efterdyningar planat ut och försvunnit ur mitt minne.
   Det var det finaste jag hört honom säga på flera år.

Ett år senare är jag en trogen läsare av den här sidan, men kunde nog ändå inte innan riktigt föreställa mig den grandiosa encyklopedi hakanpettersson.se kommit att bli. Ingen skriver som Håkan, och ingen skriver lika hjärtligt, initierat, nyfiket och ofta om musiken som Håkan brinner för.
   Och Håkans glädje över bloggen är som ett bubblande barns. "Statistiken har gått upp - igen!", kan han utbrista med ett leende bakom kaffekoppen. Eller så har han fått ett långt mejl från någon som förälskat sig i Håkans alla djupdykningar i skivbolaget Stiff (som jag helt och hållet och enbart lärt mig att uppskatta djupt tack vare Håkan).

Håkans blogg är den utsökta musikplattformen den är tack vare att Håkans nyfikenhet och berättarlust aldrig sinat - snarare tvärtom. Vi har många gånger pratar om bloggen och jag har sagt att jag skulle kunna hjälpa till med idéer på olika serier han skulle kunna ha med i den, men det slutar alltid med att Håkan själv grävt i skivhyllorna hemma och kommit på nya kategorier och inriktningar. Jag kan som läsare luta mig tillbaka och lystet gräva ner mig i texterna och, som man gör efter att ha tagit del av riktigt bra musikjournalistik, leta mig vidare, lyssna in, tänka efter och hitta nya favoriter.

Sedan inser jag också att jag är priviligerad med något som få andra har möjlighet till; jag får träffa Håkan varje vecka, och numera dagligen eftersom vi jobbar på samma arbetsplats, bara två trappor ifrån varandra. Jag kan fråga, jag kan få svar, vi kan skratta åt gemensamma minnen och planera framtida upptåg.
   Jag är kanske Håkans mentor, pådrivare och inspiratör, men han är också samma sak för mig. Framförallt är Håkan också en av de finaste och bästa vänner jag någonsin haft. Får jag om 27 år vara bara hälften så nyfiken och inspirerad som Håkan är nu kan jag skatta mig lycklig.

Om inte annat kan jag om 27 år träffa Håkan på vårt regelbundna tvåtimmarskaffet och inleda diskussionen med "Du, såg du att The Libertines ska åka på återföreningsturné? Vem hade trott att Pete Doherty skulle överleva så länge?".
   Och Håkan skulle svara: "jo, jag såg det. Skrev lite om det på bloggen imorse innan jag gick hit, du får kolla när du kommer hem".

Joakim Johansson

/ Håkan

Säsong 2: Ökad besöksfrekvens och nya spännande följetonger

Postad: 2008-08-22 08:10
Kategori: Blogg

Idag är det ett år sedan jag sparkade igång den här sidan. Just exakt på samma minut som nu, faktiskt. Egentligen var det min webdesignervän Anders Jakobson som stod för idén och praktiskt sparkade igång sidan och jag som stod för innehållet. Utan Anders hade det här aldrig fungerat, hans tekniska stöd och oerhörda rutin på området är mycket viktig. Så kan jag ägna mig åt att ge den här sidan personliga betraktelser om musik och att sedan fylla på arkivet med intressant innehåll.
   Ett innehåll som fått allt större uppmärksamhet. Har jag märkt när jag tittar på besöksfrekvensen som visar upp en allt större trafik månad för månad. Jag trodde, av naturliga skäl, på en dipp till sommaren då jag gav större uppmärksamhet åt det redan skrivna istället för att producera nytt. Men besökssiffrorna har under sommaren varit stabilt höga och nästan ökat och det betyder att ni läsare uppskattat innehållet och jag, å min sida, får tacka för förtroendet.
   En förklaring i de allt ökande besökssiffrorna beror säkert på att arkivet ständigt utökas. Frånsett några oförutsedda datakrascher har jag det mesta jag har skrivit elva år tillbaka sparat digitalt och har lagt ut det mesta.

Ny säsong innebär också nya idéer och den här veckan har jag startat upp några nya följetonger med fasta publiceringsdagar.
   På måndagar fram till i vår ska jag räkna mig ned till en förstaplats bland alla mina favoriter av Stiff-singlar. På onsdagar ger jag tribute-skivorna en koncentrerad uppmärksamhet. Och på fredagar kommer jag att ge plats åt den musikaliskt gränslösa serien ”Mina favoriter” där jag kommer att berätta personliga minnen och dra historien om någon artist eller grupp.
   Dessutom kommer jag i vanlig ordning lägga ut mina andra skriverier, recensioner, skivtips och intervjuer, och regelbundet uppdatera bloggen.
   Välkommen till en förhoppningsvis givande ny säsong.

/ Håkan

Neil Diamond

Postad: 2008-08-22 07:52
Kategori: Mina favoriter




NEIL DIAMOND har i dessa dagar fått en nästan overklig revival i musikbranschen. Med så lång karriär bakom sig och med så många år som helt ointressant musikalartist borde det inte vara möjligt att återigen göra djupt personliga skivor med grymt välskrivna låtar. Nu är det Rick Rubin som hållit i återuppvaknandet och givit Neil en magiskt lågmäld uppbackning.
   För mig blev Neil Diamond allra först ett namn som låtskrivare. Just låtskrivarkvalitéer har alltid varit ett intresse för mig. Och det kommer med andra ord dyka upp många genuina låtskrivare i den här långa serien av ”Mina favoriter”. Låtskrivare som sedan blivit personliga artister. Som Neil.
   Neil var i första hand låtskrivare, jobbade på det klassiska Brill Building i New York och levererade låtar till andra artister, men gjorde också 1960 några lågprofilerade singlar i duon Neil & Jack. Men det var som låtskrivare hos de båda teamen Jerry Leiber-Mike Stoller och Ellie Greenwich-Jeff Barry han skulle göra karriär.
   Där han inte bara fick skriva låtar utan även fick spela in dom. 4 april 1966 släpptes debutsingeln, ”Solitary man”, som följdes upp med ”Cherry cherry”. Båda skivorna gav Diamond vissa listframgångar som gjorde att Don Kirshner, mannen bakom tv-serien om The Monkess, kontaktade honom för han var intresserad av en hitlåt som skulle lansera gruppen. Det blev ”I’m a believer”, sedermera en stor klassiker i pophistorien.
   Det var här mitt intresse fick liv. Först ”I’m a believer” när den 7 januari 1967 gick in på Tio i Topp i Sverige och nådde förstaplatsen. Även nästa Monkees-singel var en Diamond-låt, ”A little bit me, a little bit you”, som märkligt nog aldrig listnoterades i Sverige medan den i USA som bäst nådde en andraplats.
   Som artist skulle Neil Diamond inte få sitt genombrott i Sverige förrän 1970 med ”Cracklin’ Rosie”. Däremot kunde jag njuta av hans låtar på hits med bland annat Lulu (”The boat that I row”) och Deep Purple (”Kentucky woman”) vilket fick fick mig att leta upp en skiva med Neil Diamond. Och fastnade för ”Neil Diamond’s Greatest Hits” och fick mig till skänks en skiva med många fantastiska låtar men också en sångare med personlig röst.

Där fanns inte bara de ovannämnda låtarna, dock inte Monkees-hitsen, plus framtida klassiker som ”I’ve got a feelin (oh no no)”, "Cherry cherry", ”Girl you’ll be a woman soon”, ”You got to me” och ”Red, red wine” (en hit 1983 för det engelska reggaebandet UB40). Diamond-skivan var, minns jag, en av de första skivorna jag köpte. (Men av någon anledning hittar jag den nu inte i skivsamlingen…).
   Än så länge var Neil mer känd som artist än låtskrivare och efter ett skivbolagsbyte började de riktigt stora kommersiella framgångarna infinna sig. Först ”Sweet Caroline” och sedan “Cracklin’ Rosie”, ledsingeln på “Tap root manuscript” som till hälften (ena skivsidan) var en temaskiva, mycket vanligt vid den här tiden, med den långa sviten ”The African trilogy” där ännu en hitlåt, ”Soolaimon”, låg invävd.
   ”Cracklin’ Rosie”, Neils största hit i Sverige (nummer ett!), blev en helt sönderspelad hitlåt och uppföljande hits som ”I am I said” och ”Song sun blue”, som jag då uppfattade som lättsamma poplåtar, gjorde att jag för en längre tid tappade kontakten med ”min” Neil. Grammynomineringar och filmmusik kändes inte väsentliga.
   Fick ett musikaliskt uppsving 1976 med den Robbie Robertson-producerade ”Beautiful noise”, en koppling som fick Diamond att medverka på The Band avslutningskonsert ”The last waltz”, men han var snart tillbaka i muzak-branschen. Bland Barbra Streisand-duetter, jazziga arrangemang, mer filmmusik (bland annat samarbetade han med Burt Bacharach) och covers.
   Skivorna blev allt blekare, sålde sämre men hans konserter lockade storpublik. Men musikaliskt var han alltmer en föredetting. Innan han 2005 mötte Rick Rubin, mannen som gav Johnny Cash en fantastisk avslutning, som visste hur han bäst kunde utnyttja Neil Diamonds röst och låtar. Att arrangera varsamt och lyfta fram de små detaljerna. ”12 songs” (2005) följdes i år av ”Home before dark”, en av årets absolut bästa skivor.

YouTube: En ung och svartvit Neil Diamond framför "Cherry cherry".


/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (423)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 2008 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.