Blogginlägg

Neil Diamond

NEIL DIAMOND har i dessa dagar fått en nästan overklig revival i musikbranschen. Med så lång karriär bakom sig och med så många år som helt ointressant musikalartist borde det inte vara möjligt att återigen göra djupt personliga skivor med grymt välskrivna låtar. Nu är det Rick Rubin som hållit i återuppvaknandet och givit Neil en magiskt lågmäld uppbackning.
   För mig blev Neil Diamond allra först ett namn som låtskrivare. Just låtskrivarkvalitéer har alltid varit ett intresse för mig. Och det kommer med andra ord dyka upp många genuina låtskrivare i den här långa serien av ”Mina favoriter”. Låtskrivare som sedan blivit personliga artister. Som Neil.
   Neil var i första hand låtskrivare, jobbade på det klassiska Brill Building i New York och levererade låtar till andra artister, men gjorde också 1960 några lågprofilerade singlar i duon Neil & Jack. Men det var som låtskrivare hos de båda teamen Jerry Leiber-Mike Stoller och Ellie Greenwich-Jeff Barry han skulle göra karriär.
   Där han inte bara fick skriva låtar utan även fick spela in dom. 4 april 1966 släpptes debutsingeln, ”Solitary man”, som följdes upp med ”Cherry cherry”. Båda skivorna gav Diamond vissa listframgångar som gjorde att Don Kirshner, mannen bakom tv-serien om The Monkess, kontaktade honom för han var intresserad av en hitlåt som skulle lansera gruppen. Det blev ”I’m a believer”, sedermera en stor klassiker i pophistorien.
   Det var här mitt intresse fick liv. Först ”I’m a believer” när den 7 januari 1967 gick in på Tio i Topp i Sverige och nådde förstaplatsen. Även nästa Monkees-singel var en Diamond-låt, ”A little bit me, a little bit you”, som märkligt nog aldrig listnoterades i Sverige medan den i USA som bäst nådde en andraplats.
   Som artist skulle Neil Diamond inte få sitt genombrott i Sverige förrän 1970 med ”Cracklin’ Rosie”. Däremot kunde jag njuta av hans låtar på hits med bland annat Lulu (”The boat that I row”) och Deep Purple (”Kentucky woman”) vilket fick fick mig att leta upp en skiva med Neil Diamond. Och fastnade för ”Neil Diamond’s Greatest Hits” och fick mig till skänks en skiva med många fantastiska låtar men också en sångare med personlig röst.

Där fanns inte bara de ovannämnda låtarna, dock inte Monkees-hitsen, plus framtida klassiker som ”I’ve got a feelin (oh no no)”, "Cherry cherry", ”Girl you’ll be a woman soon”, ”You got to me” och ”Red, red wine” (en hit 1983 för det engelska reggaebandet UB40). Diamond-skivan var, minns jag, en av de första skivorna jag köpte. (Men av någon anledning hittar jag den nu inte i skivsamlingen…).
   Än så länge var Neil mer känd som artist än låtskrivare och efter ett skivbolagsbyte började de riktigt stora kommersiella framgångarna infinna sig. Först ”Sweet Caroline” och sedan “Cracklin’ Rosie”, ledsingeln på “Tap root manuscript” som till hälften (ena skivsidan) var en temaskiva, mycket vanligt vid den här tiden, med den långa sviten ”The African trilogy” där ännu en hitlåt, ”Soolaimon”, låg invävd.
   ”Cracklin’ Rosie”, Neils största hit i Sverige (nummer ett!), blev en helt sönderspelad hitlåt och uppföljande hits som ”I am I said” och ”Song sun blue”, som jag då uppfattade som lättsamma poplåtar, gjorde att jag för en längre tid tappade kontakten med ”min” Neil. Grammynomineringar och filmmusik kändes inte väsentliga.
   Fick ett musikaliskt uppsving 1976 med den Robbie Robertson-producerade ”Beautiful noise”, en koppling som fick Diamond att medverka på The Band avslutningskonsert ”The last waltz”, men han var snart tillbaka i muzak-branschen. Bland Barbra Streisand-duetter, jazziga arrangemang, mer filmmusik (bland annat samarbetade han med Burt Bacharach) och covers.
   Skivorna blev allt blekare, sålde sämre men hans konserter lockade storpublik. Men musikaliskt var han alltmer en föredetting. Innan han 2005 mötte Rick Rubin, mannen som gav Johnny Cash en fantastisk avslutning, som visste hur han bäst kunde utnyttja Neil Diamonds röst och låtar. Att arrangera varsamt och lyfta fram de små detaljerna. ”12 songs” (2005) följdes i år av ”Home before dark”, en av årets absolut bästa skivor.

YouTube: En ung och svartvit Neil Diamond framför "Cherry cherry".


/ Håkan

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Mikael Wigström 13/10: Så fint skrivet,,har ju följt nick sedan han började,,och han är fortfarande...

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var på en av Tyrolspelningarna och en på Trädgårn i Göteborg och kan h�...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 g�...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.