Blogginlägg från november, 2008

Eldkvarn, Bengans, Stockholm söndag eftermiddag.

Några minuter efter kl 13:00 idag söndag äntrade hela Eldkvarn den lilla scenen i hörnet mot skyltfönstret i skivbutiken på Drottninggatan i Stockholm. En akustisk uppställning där den sittande klaviaturkillen Claes von Heijne spelade på en liten synt han hade på låren och trummisen Werner Modiggård vispade på en dokumentväska.
   I rödgrårutig flanellskjorta höll Plura som vanligt i snacket mellan de sex låtarna som alla var hämtade från det aktuella albumet ”Hunger hotell”.

Låtarna de spelade:
Bröllopssång #1
Vägen till paradiset
Barn av sommarnatten
Kommit hem
Hunger hotell
Fångade i tiden som går

/ Håkan

En underhållande om än inte magisk konsert

KONSERT
Marah
Willie Nile
Jesse Malin
Joe D’Urso
2.35:1/Berns, Stockholm
29 november 2008
Konsertlängd: ca 19.30-ca 21.30
(120 minuter)
Min plats: ca 5 meter från scenen snett till höger.

Det stod Marah, Willie Nile, Jesse Malin och Joe D’Urso på affischen, kanske inte just den ordningen, och allt utspelade sig i en källare på Berns i Stockholm under några timmar i lördagskväll. Att de tre senare namnen är soloartister är ganska begripligt men Marah är ju ett gruppnamn men blev för en kväll artistnamn åt gruppens sångare och låtskrivare David Bielanko utan att han för en sekund presenterades med sitt rätta namn. Märkligt.
   Hursomhelst var det en artistkonstellation som just nu reser runt och samlar in pengar till Parkinson-sjuka. Så också i Stockholm på en klubb som går under namnet 2.35:1 och senare på kvällar och nätter är en discoklubb. Och det gick utmärkt att fantisera om discofierade rytmer i den spejsiga lokalen där det blåtonade ljuset gav en kall modern känsla. Men det var en otroligt mänsklig storlek på lokalen och man kom som publik närmare artisterna än nästan någonsin och det förhöjde givetvis känslan av närvaro och personlig kontakt.
   Annars var det en två timmar lång artistkavalkad där varje kille körde en låt i taget med akustisk gitarr och även keyboards-tjejen Christine Smith, som också ingår i Marah, till komp. Det blev på det sättet full variation hela tiden och det blev en underhållande om än långtifrån magisk kväll.   
   Det blev givetvis en alltför kort bekantskap med varje artists repertoar och när de dessutom envisades med att spela några covers, ”The river”, ”I shall be released” och ”I wanna be sedated”, också blev det till slut inte plats för så mycket originalitet.
   Bland annat gjorde D’Urso ”Let it go”, Nile ”Les Champs Elysses” och ”Hard times in America” medan jag hade svårt att att identifiera Bielenkos och Malins låtar fast vi stod och misstänkte att en av de snabbare låtarna på slutet var hämtad från Malins tidigare band, rockiga D Generation.
   Sedan slutade allt i en tillsammans-show där låtar som ”I shall be released”, ”Twist & shout” och ”Santa Claus is coming to town” formade sig till kvällens extralåtar.

Willie Nile vid mikrofonen och Jesse Malin sittande.

/ Håkan

Jakten på den försvunna låten

Det här är en liten trevlig och söt historia från verkligheten 2008. Hemsida, internet och gränslösa sökmöjligheter gör att kontakten mellan människor öppnar upp och man kan diskutera, hjälpa varandra och tillsammans ta ett steg framåt.
   Nu lät jag riktigt pretentiös och politiskt korrekt men det är svårt att hålla tillbaka känslorna en sån här dag. Jag ska nämligen idag för första gången träffa två av mina bästa nya vänner, Tobbe Stuhre (som håller i den fina Stiff-sidan) och Lars Kärrbäck (som håller i den lika fina Mickey Jupp-sidan), som jag har fått fantastisk kontakt med via min egen hemsida.
   I Stockholm med konserten ikväll med bland annat Willie Nile som gemensamt intresse ska vi mötas och diskutera allt vi kommer på.

Men det var inte just dagens lilla pikanta höjdpunkt jag ville uppmärksamma utan berätta om en helt annan kontakt som jag fick för någon månad sedan. Per Kjellin, i desperat jakt på en försvunnen låt, skrev så här i ett mejl jag fick 1 november:
   Du verkar kunnig inom musik. Vet du vad detta är? Jag har lagt ut låten på Youtube utan resultat och har letat låten i minst 25 år. Den finns på ett av min systers många rullband som spelades in 1968-1973. Här är videon på Youtube:


   Hoppas du kan hjälpa mig.

Jag, som har sjukligt svårt att identifiera gamla låtar, svarade med följande:
   Sorry, jag känner inte igen det. Ändå låter soundet lite bekant. Det är lite hårdrock över sångaren, orgeln är ju framträdande. En tidig Deep Purple, kan jag chansa på. Jag ska fråga runt lite så kanske det går att lösa problemet.

Lasse Kärrbäck, min vän Mickey Jupp-fantasten, svarade 4 november:
   Det är inte en Deep Purple, men sen så stannar det i kunskapen just nu. Jag forskar dock vidare och återkommer…

Entusiastiske Lasse, med massor av kontakter, skrev 15 november:
   Jag håller på fortfarande och söker info, jag har inte lagt det åt sidan. Men så mycket kan jag säga att Tobbe och hans musikkompisar inte heller har knäckt det. Funderar på att skicka låten till Lennart Persson eller Micke Werkelin men det kanske du har gjort redan. Sen har jag en till kontakt i Malmö som kanske kan knäcka den. Har du provat med Mats Olsson eller Håkan Lagher?
Jag återkommer i ärendet…

Outtröttlige Lasse fortsatte 19 november:
   Jag har fått lite mer på benen… fast bara lite…
   Dave Bronze från Mickey Jupp Band och Dr. Feelgood vet inte alls vilken låt det är.
   Kevin Morris från Dr. Feelgood säger såhär: Don't know who it is, but obviously recognised the riff originally by the Blue Magoos ( We ain't got ) Nothin' Yet, from early 1967 and also DP's Black Night from around the same time, could it be Uriah Heep?.....Tommo is your man for info on that lot!
   Jobbar vidare, har fler kontakter. Jag har också varit inne på Uriah Heep men inte hittat något ännu.
   Ett tips, skicka låten till Will Birch, jag tror att du har haft kontakt med honom tidigare, har skymtat något på din blogg om det, eller…

Så långt skickade jag Per all info jag fått fram i ämnet. Nämnde också att Lennart Persson inte heller visste: ”Sorry, har ingen aning. Helt OK låt.” Då svarade Per 22 november:
   Miljoner miljoners tack! Tänk om man till slut kunde få reda på vem/vilka det är! Kul att några tyckte låten var bra. Menar du alltså att Lasse K känner/kontaktat kända artister i frågan? I så fall är det ju fantastiskt! Blue Magoos låt har jag och man kan tro att "Black Night" är ett plagiat faktiskt. Jag har allt officiellt med Heep och DP och där finns den inte. Däremot kan det vara så att någon annan som inte normalt sjunger i dessa grupper sjunger denna gång och kanske även gjort låten som därmed låter lite annorlunda än hur gruppen brukar låta.
   Jag är tacksam för att du engagerar dig och jag hoppas att vi kanske får reda på vem det är till slut. Låten kan väl inte vara helt okänd och musikerna spelar bra så det kan nog inte vara några amatörer.
   Kan det vara en tysk, holländsk eller japansk grupp? Dessa länder producerade faktiskt denna typ av musik. Från Tyskland kom ju "Lucifer's Friend" och tror att en grupp hette "Scorpio" som ev kom från Holland. "Lucifer's Friend" har jag de flesta skivor med och deras eminente sångare John Lawton är det inte. Men som sagt ovan kan det vara så att någon annan sjung innan han började i gruppen, vem vet...

Jag frågade min vän Anders Olsson i Stockholm som 20 november svarade:
   Frågade två 70-tals freak och ingen vet. Tipsa om att höra av sig till
http://chrisgoesrocks.blogspot.com/ som verkar ha koll på den stilen
   Så skrev Birger:
   Vet ej, men antingen har dom stulit friskt eller så har Deep Purple
gjort det. Den påminner väldigt mycket om Strange kind of woman från
februari 1971.

Jag frågade också Bela Svärdmark, extraordinär gitarrist i Örebro med gamla minnen om att han träffade Peter Green i slutet på 60-talet: Han skrev:
   Jag har lyssnat på den och kan tyvärr inte komma fram till vilket band det är. Liksom några andra har påpekat så tycker jag att gitarriffet är mycket likt DP's "Black Night". Jag hoppas att detta "mysterium" går att lösa.

Så dags var vi liksom tillbaka där vi började – med Deep Purple-funderingar. När det förlösande mejlet från Per Kjellin ramlade in i mitten av den här veckan:
   Mysteriet löst: En svensk på YouTube kom på det. Gruppen heter Kansas Hook med låten Nervous Shakin. Denna grupp går även under namnen The Casuals och American Jam Band. Sångaren heter Chris Evans och sjöng i World Of Oz. Jag fick en länk och kunde ladda ner låten med denna grupp + de andra nämnda. Till slut efter 25-30 år!!

Eftersom den här sidan väldigt sällan sysslar med självberöm vill jag i det här sammanhanget göra ett undantag genom att publicera Per Kjellins avslutningsmejl i frågan. Samtidigt vill jag i min tur tacka alla som hjälpt till i sökandet och även de som, liksom jag, inte hade en aning. Per skriver:
   Skriv gärna en historia på din sida och passa på att skryta om dig själv! Utan din hjälp med tips om länken hade det aldrig gått. Tack vare meddelandet på Chrisgoesrock ökade frekvensen från ca 200 till ca 1100 som tittar på min video på YouTube. Från överallt i världen nästan. Meddela även de andra du frågat och be dem söka efter Kansas Hook alt Nervous Shakin på Google om de tyckte låten var bra. Du kan ju ladda ner den om du tycker den är bra. Mejla gärna om/när du skrivit några rader om detta. jag har lagt din sida som favorit. På återhörande, Per.
   Här kan ni lyssna och/eller ladda ner låten som sysselsatt en mängd nyfikna människor under den senaste månaden.

/ Håkan

Nils Erikson

Den här till synes gränslösa serien tar mig mellan olika decennier och vitt skilda sound. Efter de senaste veckornas nedslag i 60-talet, 70-talet, 60-talet och 70-talet har vi idag landat i 90-talets Sverige i en rund och vacker skånsk accent. Kanske överraskande för er men NILS ERIKSONS sporadiska skivor är några verkliga favoriter hos mig fast jag soundmässigt vill placera honom där afrikansk mässa möter Peter Gabriel.
   Tidigt 1996 landade singeln ”Silver i ditt hår” på mitt bord och drog åt sig uppmärksamheten med sitt osvenska sound, spännande arrangemang och skånska poesi. Att han spelat in sin första skiva i sitt stall på Österlen gjorde inte lyssnandet mindre spännande.
   På förstasingeln balanserade han på gränsen till det pretentiösa men albumet ”Spår” som följde i april 1996 var en vågad balansgång. Nils var nästan ensam musiker på skivan och den elektroniska dominansen var stor men det resulterade inte i något kliniskt känslokallt sound. Istället utstrålade han värme och mänsklighet när han hittade fram till sina många starka refränger.
   Till julen 1996 rankade jag Nils Eriksons ”Spår” som årets femte bästa svenska skiva och han blev mycket rättvist dubbelt nominerad till en Grammis det året. Men faktum är att uppföljaren, som kom ett år senare, var ännu bättre.
   På ”Albert, tyfonen” fanns det fler konkreta melodier och färre äventyrliga arrangemang. Där låtar som "Kungen", "Ingen lever som de lär", "Stjärnfall", "Flaskposten" och "Ibis" alla var potentiella hits. Lågmälda små diamanter, den här gången spelade av fler riktiga musiker, där arrangemangen pendlade mellan svensk vistradition och vemodigt nordiskt temperament.
När jag recenserade ”Albert, tyfonen” skrev jag att det kändes som att jag i Nils Erikson funnit en vän för livet. Och på något sätt är det sant när jag rannsakar mina musikaliska minnen.
   Efter de två omvälvande skivorna med Nils Erikson blev det plötsligt tyst från den personlige skåningen. Han gav inte ut en enda skiva i eget namn men däremot dök han sporadiskt upp som skivproducent och höjde temperaturen på skivor med Ainbusk och Roger Pontare. Både Ainbusks ”Ainbusk” (1998) och Pontares ”Den stora friheten” (2002) är värda att uppmärksammas tack vare Eriksons insatser. Inte bara som producent utan också som musiker och låtskrivare.
   2003, när Nils Eriksons var så gott som bortglömd som artist, dök han upp med sin tredje soloskiva, ”Inferno mini”. Först som enbart nedladdning men året efter, i november 2004, släpptes skivan som ett fysiskt album.
   Nu var han lite mer tålamodskrävande och inte alls lika kommersiell som på 90-talet. Musikaliskt var det lite svartare, lite trasigare och lite hårdare. Det tog lite längre tid för de nya låtarna att fastna.
   I kommersiella mått var Nils Erikson fortfarande väldigt okänd och det skulle dröja ytterligare tre år innan nästa, hans fjärde, skiva släpptes – nu på engelska! ”On the verge” är country på engelska och det tar verkligen tid att vänja sig vid denna förändring i Nils Eriksons musikaliska liv. Att han sjunger på engelska drabbar naturligtvis personligheten som sångare men var ju fortfarande en emotionell låtsnickare av rang som givetvis fortfarande fanns kvar i mitt hjärta.
   När jag sitter och researchar den här artikeln dyker det upp den goda och överraskande nyheten att Nils Erikson har en ny skiva på gång i januari, ”Secrets for a piano”. När jag lyssnar på den här sidan låter det nästan klassisk pianomusik om de små smakproven till låtar och jag blir en aning skeptisk…

/ Håkan

Mäktig dagbok om artister från 70-talet

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/11 2008.

LITTERATUR
Från ABBA till Zeppelin
– Calveros 70-tal
Torbjörn Calvero & Christer Olsson
(Prisma)

Titeln rockfotograf är naturligtvis prestigefylld och Torbjörn Calvero har plåtat artister sedan slutet av 60-talet men han har också jobbat med så mycket annat som fotograf. Från modellfoto i Italien till svenskt kulturliv. Men temat i den här boken är uteslutande musik och till 90 procent är det konsertfoton från 70-talet.
   Calvero har naturligtvis massor att berätta från sitt liv som fotograf men här är det, frånsett ett enda kapitel, journalisten Christer Olsson som fyller i berättelserna kring bilderna med egna minnen och allmänna betraktelser kring artisterna. Texter som bildligt talat bleknar i jämförelse med alla färgstarka Calvero-bilder.
   Calvero gjorde sig ett namn på 70-talet som fotograf på många av de Lasse Ermalm-designade skivomslagen på Metronome men i den här boken visas det upp helt andra bilder.
   Som rockfotograf av konserter är Calveros bilder varken unikt personliga eller konstnärligt skickliga. Snarare handlar det om väldigt många gryniga bilder på avstånd, bristfällig skärpa i motljus och mörka skuggor på en mörk bakgrund. Udda bilder i sig men det är som tidsdokument de betyder allra mest. När han har varit på rätt plats vid rätt tidpunkt.
   På den punkten fyller boken många hål i minnet med exakta datum och platsangivelser kring nästan alla bilder. Det gör magin kring just händelsen mycket tydligare.
   Som när han var på Konserthuset i Stockholm 21 november 1975 på den legendariska Bruce Springsteen-konserten som här ackompanjeras av en schablonmässig text skriven av en man (Olsson) som inte har sett artisten ifråga sedan 1981.
   Eller när Calvero hamnade på en skivinspelning 1976 med Warren Zevon och Jackson Browne utan att vi får några unika detaljer.
   Men vi får bilder i massor och boken blir till slut en mäktig dagbok kring några av 70-talets viktigaste artister, både internationellt och i Sverige.

/ Håkan

Tributes: Carpenters

”If I were a carpenter” (A&M, 1994)
Trots titeln så har den här skivan ingenting att göra med varken Tim Hardin eller hans låt med samma namn. Nej, det är den amerikanska syskonduon Carpenters som hyllas på ett musikaliskt omväxlande sätt.

I den här serien är det ofta låtskrivande artister eller grupper med en eller flera låtskrivare som hyllas. Duon Carpenters är ett undantag från regeln. De skrev marginellt med egna låtar och litade ofta på rena covers eller specialskrivet från rutinerade låtskrivare. Därför känns väl coverversionerna här inte alltid så angelägna. Ändå innehåller skivan flera historiskt stora pophits och mjuka succéer.
   När Carpenters gav ut skivor var det främst sångerskan Karen Carpenters honungsdoppade stämma som gav materialet sin charm. Vackert, snyggt men inte helt utan känslor.
   De amerikanska artisterna dominerar urvalet och resultatet är lika omväxlande som ojämnt. De tuffare inslagen, från Sonic Youth, Babes In Toyland, 4 Non Blondes och Bettie Serveert, skjuter högt ovanför målet och det är istället de Carpenters-mjuka tolkningar som träffar bäst.
   American Music Club, Cranberries (med en fantastiskt känsligt sjungande Dolores O’Riordan), Sheryl Crow, Redd Kross och Grant Lee Buffalo som tar hem poängen.
   Och jag slutar aldrig att gilla låtar som ”We’ve only just begun”, ”(They long to be) Close to you”, ”Yesterday once more” och ”Rainy days and Mondays” fast de tillhör pophistoriens snällaste genre.

Skivans innehåll:
1. Goodbye to Love – American Music Club
2. Top of the World – Shonen Knife
3. Superstar – Sonic Youth
4. (They Long to Be) Close to You – The Cranberries
5. For All We Know – Bettie Serveert
6. It's Going to Take Some Time - Dishwalla
7. Solitaire – Sheryl Crow
8. Hurting Each Other – Johnette Napolitano with Marc Moreland
9. Yesterday Once More – Redd Kross
10. Calling Occupants of Interplanetary Craft – Babes In Toyland
11. Rainy Days and Mondays – Cracker
12. Let Me Be the One – Matthew Sweet
13. Bless the Beasts and Children – 4 Non Blondes
14. We've Only Just Begun – Grant Lee Buffalo

/ Håkan

Två tips om gamla skivor, del 7

De här två helgtipsen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Latte 22/11 2008.

LARS WINNERBÄCK
Singel (Sonet/Universal)
Linköpings-sonen Lars Winnerbäck stod för en av sommarens mer framgångsrika turnéer i Sverige. Själv minns jag en äldre Winnerbäck-skiva, albumet ”Singel” från 2001. På den här tiden var Ulf Lundell-komplexet tydligt men raden av starka poprocklåtar var också påtaglig.
   Singellåten "Jag vill gå hem med dig", "Lovesång" (med Sahara Hotnights i kören) och "Sen du var här" är underbara knytnävar i magtrakten. Och den vemodiga tonen i Ani Di Franco-covern ”Du hade tid” har ju gått till historien.

EMMYLOU HARRIS
Elite hotel (Warner Bros)
På försommaren släppte Emmylou Harris ännu ett högkvalitativt album, ”All I intended to be” där hon återförenades med producenten och förre maken Brian Ahern. Vilket naturligt fick mig att gräva upp ett av deras allra starkaste skivor tillsammans, ”Elite hotel” från 1975.
   Emmylous fascination för Gram Parsons fanns fortfarande mycket tydligt kvar i hennes musik nästan två år efter hans död. Dels gjorde hon här två Flying Burrito Brothers-covers plus en låt, ”Ooh Las vegas” från Parsons egen skiva, ”Grievous angel”. Dessutom starka covers av Beatles-, Hank Williams- och Buck Owens-låtar.
Fantastisk sång och ett alldeles makalöst komp av hennes band Hot Band, den starkaste upplagan med James Burton, Glen D Hardin och andra Elvis Presley-musiker.

/ Håkan

STIFF#18: The Pogues

THE POGUES featuring KIRSTY MacCOLL: Fairy tale of New York/
THE POGUES: The Battle March medley (Pogue Mahone/Stiff NY 7)
Release: November 1987

“Fairytale of New York” är inte bara Pogues mest kända låt och inte bara en av den moderna tidens mest uppskattade jullåtar. Och inte heller är den bara Stiffs mest uppmärksammade låt för det är nästan på gränsen att den inte tillhör Stiff-bolaget. Den är inte utgiven på Stiff utan på Pogue Mahone, en egen etikett, och är ”bara” licensierad av Stiff.
   Under 1987 var det rörigt med Stiff-bossen Dave Robinsons finanser. Bolaget höll på att kollapsa men i oktober löste sig samarbetet Stiff/Pogues. Robinson lämnade rodret och Pogues kunde åter ge ut skivor. Och ”Fairytale of New York” blev första release inför julmarknaden 1987. Och succén var given.
   Shane MacGowan, sångare och låtskrivaren i Pogues, har förklarat hur han skrev låten:
   “We decided that we wanted to do a male-female duet, a Christmas song. And I was told to go and write one. All I had was a little riff from Jem [Finer, the Pogues’ banjo player], right, which was ripped off from my own song ”The Broad Majestic Shannon” anyway. And it just came in a blinding flash of inspiration. I did it to write a Christmas duet, Pogues-style. No-one was more surprised than me when it got to number two. It got to number one in Ireland.
   Låten skapades, som sagt, först av Jem Finer och då handlade den om en sjöman som saknade sin fru men Finers egen fru tyckte historien lät simpel så hon föreslog att det skulle handla om ett par som skulle fira jul men det slutade med ett slagsmål. Jem Finer har berättat:
   "She warned that the song shouldn't end on a bleak note and there should be some kind of redemption. It should end in a weird romantic truce that just couldn't be helped, a little glimmer of uncanny hope amidst the torture of packaged party time."
   MacGowan tog sedan melodin från den första versionen och storyn från den andra. Flyttade bråket till New York och skrev sedan texten vi nu känner igen nästan ordagrant. Det tog två år att skriva låten färdig och det fanns till slut över hundra variationer på låten.
   Det var först bestämt att duetten skulle utspela sig mellan MacGowan och bandets basist Cait O’Riordan men hon lämnade Pogues hösten 1987 (för att gifta sig med Elvis Costello) så producenten Steve Lillywhite frågade då sin dåvarande fru, Kirsty MacColl, att lägga på en stämma på demon som skulle spelas in. Men Pogues blev så nöjda med den inspelningen att MacColl blev kvar som duettpartner till MacGowan när låten skulle spelas in på riktigt.

Det var en bedårande duett, den rödhåriga Kirstys klockrena röst mot Shanes ruffliga, bryska stämma, en fantastiskt bitter historia (om den försupne irländske mannen i New York som i sin fyllecell på julafton drömmer sig tillbaka till ett misslyckat förhållande. En historia om ett par från Irland som får sitt förhållande förstört av alkohol och droger) och en jullåt En historia som berör och musik som knappt kan bli vackrare. En låt som är omöjlig att inte gilla. En helt ocensurerad jullåt där sångarna kastar förolämpningar (hon: ”cheap lousy faggot” han: ”old slut on junk”) på varandra.
   Låtarna till Pogues nästa skiva, deras tredje album, som skulle släppas i januari 1988, ”If I should fall from grace with God”, hade levt länge i liverepertoaren och redan när jag såg bandet i december 1986 fanns exempelvis både titellåten, ”Lullaby Of London”, ”Turkish Song Of The Damned”, ”The Broad Majestic Shannon” och ”Metropolis” med men inte ”Fairytale of New York” som inte gjorde turnépremiär, om jag räknat rätt, förrän 17 december 1987 på Barrowlands Ballroom i Glasgow då både Kirsty MacColl och Joe Strummer fanns med på scenen.
   Om låten ”Fairytales of New York” blev uppmärksammad, nummer två i England och nummer ett på Irland, så blev videon till låten nästan lika berömd. Inspelad i New York med Matt Dillon som spelar en polis som arresterat Shane MacGowan. Ni ser den svartvita videon här nedan.
   När duettsångerskan Kirsty MacColl tragiskt omkom i en båtolycka lagom till julen 2000 fick låten en ny, sorglig och tragisk mening. Sedan har låten för varje år växt i dignitet och är numera en av nutidens största jullåtar.
   Som när exempelvis Håkan Hellström bjöd upp Eldkvarns Plura Jonsson på Nalens scen i december 2003 för att sjunga låten tillsammans på en konsert. Den inspelningen finns numera utgiven på Hellströms ”Nåt gammalt, nåt nytt, nåt lånat, nått blått” (2005).
   B-sida på Pogues-singeln är ”The battle march medley”, en instrumental skriven av Pogues-medlemmen Terry Woods, och på min 12”-version (NY12) återfinns en tredje låt, ännu en instrumentallåt, som fått den i sammanhanget lustiga titeln ”Shanne Bradley”, skriven av MacGowan. Shanne Bradley var basist i The Nips eller Nipple Erectors, Shane MacGowans första band, och var sedan, under namnet Shanne Hasler, basist i The Men They Couldn’t Hang. En tjej som jag har träffat och berättat historien om här.
   ”Fairytale of New York” har som sagt återutgivits ett otal gånger. Redan 1991, i samband med en Pogues-samlingsskiva, kom en av de bästa varianterna. Där huvudlåten får sällskap av tre livelåtar med bandet, inspelade på Barrowlands Ballroom i Glasgow 1987. Där gör de underbara versioner av ”A pair of brown eyes”, ”The sick bed of Cuchulainn” och Rod Stewarts ”Maggie May”.
   God Jul, förresten. Idag är det ju exakt en månad till julafton och en dag senare fyller Shane MacGowan 51 år.

På cd: Båda singellåtarna finns med på återutgivningen av ”If I should fall from grace with God” (WEA/Pogue Mahone, 2004)
YouTube: Den officiella videon från 1987 med Matt Dillon i en roll. Plus ett Pogues-liveuppträdande med Kirsty MacColl.




/ Håkan

The Moody Blues

Minnet kan ibland spela stora spratt. Nog var jag tämligen säker på att ”Go now” med Birmingham-gruppen THE MOODY BLUES firade stora triumfer på Tio i Topp 1965. Så tydligt känner jag igen låten, det sugande introt med Denny Laines röst och den pianodrivna melodin som gör gruppens genombrott till ett faktum. Men gruppen hamnade aldrig på Tio i Topp, inte med en enda låt visar det sig när jag kollar upp det. Inte ens den snygga balladen ”Nights in white satin” från 1968 hamnade där.
   Gruppen var 1964 representant för det framgångsrika engelska r&b-soundet. ”Go now” var en cover av ett mindre känt amerikanskt original av Bessie Banks men det var det ingen som brydde sig om ty Moody Blues gjorde låten till sin egen.
   Genombrottslåten var så mäktig, nummer ett i England 30 januari 1965, att gruppen hade svårt att följa upp succén. Cover på cover släpptes utan någon respons innan Laine tillsammans med en annan gruppmedlem, Mike Pinder, skrev ”From the bottom of my heart” och gruppen befann sig ännu en gång på listorna fast i de lägre regionerna. Men framgångarna var sporadiska och medlemmarna tvivlade.
   1966 fick de ny manager i Brian Epstein (som hade samma position med Beatles) men det hände ändå ingenting. Mot slutet av året lämnade Denny Laine gruppen för en solokarriär, för att i augusti 1971 hamna i Paul McCartneys Wings, och han kom att ersättas av två medlemmar, John Lodge och Justin Hayward. Då gick gruppen in i en helt ny era som skulle resultera i stora skivframgångar under några år mellan 1968 och 1972.
   Pianisten Mike Pinder började spela mellotron, ett stråkliknande instrument, och kring det soundet skulle Moody Blues så småningom utveckla en helt ny karriär.
   Första albumet med det nya nästan klassiska soundet hette ”Days of future passed”, släppt i november 1967, och från den skivan plockades den pampiga och sensuellt starka ”Nights in white satin” som blev gruppens första singelhit sedan ”Go now”.
   Nästa skiva, ”In search of the lost chord” (1968), byggde på samma koncept men det var först i april 1969, med nästa album ”On the threshold of a dream” som jag slutligen föll för gruppen. Förmodligen lockad av singelframgången ”Never comes the day”, Justin Haywards mycket vackra och stämningsfulla låt, kände jag mig hemma i deras sound som i England kallades för ”progressive” som jag själv vid den här tidpunkten var omedveten om.

Gruppens skivor var alla medlemmarnas skapelse. Hayward stod ofta för singelstyrkan men både John Lodge, Mike Pinder, Ray Thomas och Graeme Edge bidrog med både låtar och sång. Ytterst sällan skrev killarna låtar tillsammans.
   Det här var en tid för kvicka kreativa skivor och Moody Blues släppte material med en rasande effektivitet. Redan till hösten 1969 var det dags för nästa stora Moody Blues-skiva, ”To our children’s children’s children”, och nu hade gruppen ett eget skivbolag, Threshold, och deras skivor var lika genomarbetade i studion som på det visuella skivomslaget som konstnären Phil Travers skapade för varje ny skiva.
   I augusti 1970 kom ”A question of balance”, “Every good boy deserves favour” (juli 1971) och “Seventh sojourn” (november 1972), samtliga nämnda skivor står stolt i skivsamlingen, följde därefter och då var nog kulmen nådd både för mig och den stora publiken.
   Då inleddes en ny epok i det tvångsmässiga skivsamlandet – soloskivorna. Alla medlemmarna radade upp album och jag gick snällt och medvetet till skivaffären och skaffade dem alla utom Graeme Edge Band. De är väl idag så gott som olyssningsbara och det omdömet fäller jag utan att lyssna nu för jag har försökt med några Moody Blues-skivor och de kan väl i några små doser vara intressanta men blir i sin helhet väldigt stela och gammalmodiga ljudslott.
Tyvärr.
   När det gäller Moody Blues skivor har tiden inte varit så nådig och det är väl egentligen bara Justin Haywards och John Lodges duettskiva ”Blue jays”, från 1975, som jag tycker håller än idag. Tyvärr innehåller albumet inte den lysande singeln ”Blue guitar” som kanske var duons allra bästa låt alla kategorier.

/ Håkan

Steve Forbert i Uppsala

Steve Forbert uppträder på Katalin i Uppsala ikväll. Nej, jag är inte där. Jag sitter just nu hemma i Örebro och lyssnar på Eldkvarns och Per Gessles nya skivor. Men jag har en spejare på plats. Min kompis Jan-Ola är på plats.
   Han meddelar just nu via sms att han kör Ray Davies inte alls allmänt kända "Starstruck". Det roliga var att Jan-Ola skämtade innan han åkte att Steve skulle göra den med tanke på att jag hade skrivit om låten och Forbert i samband med tributeskivan "This is where I belong" igår.

/ Håkan

Plura på cyber-banan igen

Denna dag bjuder på ytterligare tips på intressanta platser i det vi kallar cyberrymden.
   Jag kanske är sent på men jag har inte uppfattat Eldkvarn-Pluras nya blogg förrän idag. Fick just gruppens nya skiva i min hand, ”Hunger hotell” (släpps 26 november), ackompanjerad av information kring den nya sajten med samma namn. Där vi säkert kommer att kunna läsa lika intressant formulerade texter som en gång på Svart Blogg.

/ Håkan

Tributes: Ray Davies/Kinks

”This is where I belong” (Rykodisc/Praxis, 2002)
Med undertiteln “The songs of Ray Davies & the Kinks” råder det ingen tvekan om vad den här skivan innehåller. En av popvärldens främste låtskrivares material framfört av en mängd amerikanska artister.

Det här handlar absolut inte om Raymond Douglas Davies mest kända låtar. Artisterna har i stället valt bland mindre känt material, både gammalt och nytt, och det har varit både överraskande och imponerande, inte minst för Davies själv som har skrivit en mycket intressant omslagstext med kommentarer till låtar, artister och deras versioner.
   Egentligen innehåller skivan bara tre riktigt kända låtar, ”A well respected man”, ”Till the end of the day” och ”Waterloo sunset”. Den senare i en akustisk liveversion och duett mellan Mr Davies själv och Blur-sångaren Damon Albarn. Ingen sensationellt dock.
   Då är det betydligt intressantare att lyssna på ”Starstruck” (ursprungligen från "The village green preservation society"), skriven som en hyllning till Motownartister, med en mycket naturlig Steve Forbert, ”Better things” (från 1981-skivan "Give the people what they want") med Fountains Of Wayne som i introt låter otäckt lik Andreas Mattson, och den tunga popversionen av ”Get back in line” (från "Lola vs The Powerman & the Money-go-round") med The Minus 5 och en läcker Rickenbacker-gitarr i central position.
   Sedan är det givetvis en ynnest att höra Ron Sexsmith sjunga titellåten (en obskyr Kinks-låt från 60-talet) som om det vore en låt av honom själv.
   Davies kommentarer till sina egna låtar är också mycket läsvärda. Som när han ödmjukt förklarar sig med:
   - The relief of hearing other people perform these songs is that I can detach myself from it and assess the song without any of my own emotional recollections.

Skivans innehåll:
1. Better Things - Fountains Of Wayne
2. Starstruck - Steve Forbert
3. Stop Your Sobbing - Jonathan Richman
4. No Return - Bebel Gilberto
5. A Well Respected Man - Josh Rouse
6. Victoria - Cracker
7. Who'll Be The Next In Line - Queens Of The Stone Age
8. Big Sky - Matthew Sweet
9. Art Lover - Lambchop
10. Picture Book - Bill Lloyd & Tommy Womack
11. Muswell Hillbilly - Tom O'Brien
12. Get Back In Line - The Minus 5
13. 'Til The End Of The Day - Fastball
14. This Is Where I Belong - Ron Sexsmith
15. Fancy - Yo La Tengo
16. Waterloo Sunset - Ray Davies & Damon Albarn

/ Håkan

STIFF#19: Yachts

YACHTS: Suffice to say/Freedom (is a heady wine) (Stiff BUY 19)
Release: 23 september 1977

Stiff Records hade på 70- och 80-talet kanske popmusiken som sin bästa genre. Från yppersta kvalitetspop med Kirsty MacColl och Nick Lowe till mer ytliga varianter som The Belle Stars och Tracey Ullman. Och så har vi Yachts, inte The Yachts som ofta förekommer i olika sammanhang, kvintetten från Liverpool som gjorde en, blott en, enda singel på Stiff 1977, ”Suffice to say”.
   Yachts var ett gäng konsttuderande, Henry Priestman, orgel och sång, Martin Dempsey, bas och sång, Martin Watson, gitarr och sång, Bob Bellis, trummor och sång, och sångaren J.J.J. Campbell.
   De hade redan spelat tillsammans under olika namn som Albert Dock, Albert Dock and the Codfish Warriors eller Albert and the Cod Warriors och 1976 var de förband på en konsert i Liverpool med Sex Pistols. I april 1977 fastnade de för gruppnamnet Yachts och på sin första konsert under det namnet, på klubben Eric’s i Liverpool, var de återigen förband – till Elvis Costello, redan etablerad Stiff-artist.
   Yachts gjorde intryck på Stiff och Jake Riviera ville att Will Birch, då fortfarande trummis i Kursaal Flyers, skulle producera deras singel med följande bryska uppmaning till Birch:
   “If I catch you playing drums again I’ll chop you hands off”. Birch kände sig givetvis smickrad och hans karriär som lyckosam producent hade inletts. Som sedan fortsatte med Billy Bremner, Desmond Dekker, Howard Werth, Any Trouble, Makin’ Time och Dr Feelgood. Birch var faktiskt under många år en av mina ledstjärnor på min jakt efter perfekt popmusik. Fick mig exempelvis att 1985 köpa samlingsskivan ”The countdown compilation” där unga och hungriga band som The Combine, The Alljacks, The Kick, The Moment och The Scene, alla producerade av Birch, fick chansen att visa upp sig.
   Yachts-singeln spelades in i Pathway Studio i London och tekniker var Chas Hetherington och skivan gavs ut med en nydesignad Stiff-etikett, den gråa (se bilden ovan), och har den lite lustiga beteckningen (FORE), på a-sidan, och (AFT), på b-sidan. Priestmans orgel är utmärkande för soundet som inte så lite påminner om då framgångsrika Stranglers. Och sångaren Campbell låter lite som Hugh Cornwell.
   Vi ska i sammanhanget inte glömma b-sidan ”Freedom (is a heady wine), även den pryds av orgel och skainspirerade rytmer, som liksom a-sidan är skriven av Priestman/Campbell.

Månaden efter “Suffice to say”-releasen lämnade sångaren J.J.J. Campbell, vars riktiga förnamn var John, Yachts som förvandlades till kvartett medan Priestman och Dempsey tog över leadsången. Och gruppens första skiva som kvartett blev under ett helt annat namn, The Chuddy Nuddies. På en b-sida till en Big In Japan-singel gjorde de gruppkompositionen ”Do the Chud”.
   I oktober 1977 bestämdes att Yachts hade gjort både sin första och sista Stiff-singel för de ingick i Jake Rivieras stall av artister, tillsammans med Elvis Costello och Nick Lowe, som lämnade Stiff och i fortsättningen skulle göra skivor på Radar-etiketten.
   Som Radar-artister fick de möjlighet att turnera i USA, tillsammans med bland andra Joe Jackson och the Who, och första albumet producerades av legendariske Richard Gottehrer som jobbat med både Blondie, Go-Go’s och Joan Armatrading.
   Ett år efter Stiff-singeln gav Yachts ut sin första singel på Radar, ”Look back in love (Not in anger)”, och det skulle bli ytterligare sju singlar och två album innan gruppen splittrades 1981. Under turnéer 1978 delade gruppen ut en gratissingel med en liveversion av ”Suffice to say”, låten som aldrig hamnade på något album.
   Mitt under Yachts-karriären bildade förre sångaren Campbell ett nytt band, It’s Immaterial, där även Martin Dempsey och Henry Priestman tillfälligt figurerade. Tillsammans gjorde de bland annat en uppmärksammad singel, ”White man’s hut” (1983), men gruppen förvandlades 1984 till en ren duo, med Campbell och Andy Whitehead, och fick sin största hit 1986 med ”Driving away from home”.
   1985 bildade Henry Priestman, med mellannamnet Christian, The Christians tillsammans med bröderna Garry, Roger och Russell Christian och Priestman åstadkom sina definitivt största hits under alla sina karriärer. Från första singeln ”Forgotten towns” (1987) till tredje albumet ”Happy in hell” (1993) kunde de räkna in många hits, nästan samtliga skrivna av just Priestman.
   Priestman har i höst comebackat med ett nytt soloalbum på Stiff, ”The chronicles of modern life”. En skiva, vars omslag är designat av min gotländske Stiff-vän Tobbe, som också pryds av just den klassiska gamla gråa Stiff-etiketten. Cirkeln är därmed sluten.

På cd: A-sidan finns på diverse Stiff-samlingar bland annat den utmärkta ”The Stiff Box Set” (Stiff/Salvo, 2007).
YouTube: En ljudfil på ”Suffice to say” med en stor båt (Yacht) på bild.





/ Håkan

Ulf Lundell 15 november

15 november
Stora Vega, Köpenhamn

1. Kom in kom in
2. Naken nerför gatan
3. Rom i regnet
4. Fyra vindar
5. Snön faller och vi med den
6. En fri man i stan
7. Kär och galen
8. Din tid är ute
9. En bättre värld
10. Folket bygger landet
11. Evangeline
12. Blodröd zon
13. Förlorad värld
14. Hon
15. Lär dig älska mörkret
16. Hon gör mig galen
17. Jag saknar dig
18. Lycklig man
19. Gå ut och var glad

Extralåtar:
20. Baby om morgonen
21. St Monica
22. Skaka på dom
23. Ut ikväll

Extra extralåt:
24. En eld ikväll

Min kommentar till låtlistan: Final i Köpenhamn på höstturnén och Ulf Lundell kostade på sig en turnépremiärlåt, ”Fyra vindar” från samlingsboxen ”Livslinjen”. Ulfs översättning av Ian Tysons ”Four strong winds” inspelad inför ”Den vassa eggen”-albumet.
   Setlistan publiceras med benäget tillstånd av Backstage.

/ Håkan

The Tubes

Bland alla jordnära, naturliga och så kallade vanliga favoriter dyker det ibland upp ganska udda figurer i min serie och mitt minne. Amerikanska THE TUBES var ett udda på gränsen till märkligt band som jag fastnade för i mitten på 70-talet. Omslaget till bandets första skiva var nog inledningen till vårt ”förhållande”. När det stod där i nyhetsfacket på min favoritskivaffär i Örebro, LP-skivan på Nygatan. Där jag under de här åren gjorde åtskilliga fynd och underbara upptäckter och nästan varje besök resulterade i något nytt.
   I augusti 1975 drog den till sig mina blickar. Jag läste Al Kooper som producentnamn och det lät som en garanti på att skivan skulle låta bra.
   Jag recenserade skivan i Nerikes Allehanda och skrev bland annat ”Musik och körcollage som får mig att tänka på Frank Zappa. Tubes är Zappa på bred basis där samtliga sju medlemmarna plus producenten Al Kooper alla bidrar med musikaliska infall. Tubes debut-LP är för bra för att gå hem i stugorna, det är den bittra sanningen.”
   När jag nu lyssnar på Tubes första skiva är det en nästan skrämmande upplevelse. Var jag så avancerad i min musiksmak för Zappa-referenserna i recensionen stämmer tämligen bra. Första låten, ”Up from the deep”, har ett skumt intro med något som låter som japansk engelska(?) och teatral popmusik. Och andra låten, ”Haloes” med blås, är som en mix av Blood Sweat & Tears och just Zappa. Förvisso en logisk slutsats då det var just Kooper som var med och startade BS&T.
   Tredje låten ”Space baby” är i sammanhanget mer konventionell och ett barn av sin tid då jag främst jämför med David Bowie. Sedan är det tillbaka till det svåranalyserade med ”Malagueña Salerosa”, den gamla spanska låten från 1947 sjungen på spanska med kastanjetter och ett olé till slutpunkt. Onekligen en spännande skivsida och jag skulle idag kunna betala mycket för att komma ihåg mina första tankar när jag lyssnade på skivan första gången där i augusti 1975.
   Eller var det så att några starka låtar på andrasidan helt skuggade den märkliga inledningen av skivan? För på sida 2 följer det som jag minns bäst från skivan. ”What do you want from life” har en nästan hitmässig refräng fast arrangemanget sticker ut åt alla håll och en alltmer speedad röst kör en lång dialog. ”Boy crazy” är mer Bowie-inspirerat.

Så den fenomenala finalen med ”White punks on dope”. Ett år innan Ramones och den engelska punkvågen satt vi i pojkrummet och skränade om ”White punks” ty låten har ju ett övertygande sväng, arrangemanget är oemotståndligt och slutet är fantastiskt med körer och ett stort crescendo.
   Med den avslutningen på skivan var det inte svårt att vänta på nästa Tubes-skiva. ”Young and rich”, som kom i maj 1976, har ett inte lika iögonfallande omslag, fast det även denna gång är designat av gruppmedlemmarna Michael Cotten och Prairie Prince, men låtar som pendlar mellan rent arrangerat kaos och tydliga hitlåtar.
   Sjumannagruppen hade utökat med sångerskan Re Styles och nu hette producenten Ken Scott, som tidigare hade jobbat med just Bowie (”Ziggy Stardust”) och Supertramp.
   Överlag var materialet inte lika starkt som på debuten men det var en låt, ”Don’t touch me there”, som var russinet i kakan på skivan och egentligen på gruppens hela karriär. Duetten mellan Styles och Tubes sångare Fee Waybill är en magisk 60-talspastisch men full av magiska detaljer. Inte minst Phil Spector-arrangören Jack Nitzsche oerhört fina arrangemang med stråkar, tjejkörer och vacker dramatik.
   Efter de här två första Tubes-albumen försvann min fascination för gruppen men jag upptäcker idag, ganska överraskande, att jag äger ytterligare tre skivor på vinyl med gruppen. På ”Now” (1977) gör de inte så överraskande en Captain Beefheart-låt, ”Remote control” (1979) har Todd Rundgren producerat och ”Love bomb” (1985), även den Rundgren-producerad, minns jag inte alls.
   Men låtarna ”White punks on dope”, ”Don’t touch me there” och Tubes minst sagt udda framtoning kan jag omöjligt sudda bort från mitt minne.

/ Håkan

”Leaving on a mayday”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/11 2008.

Anna Ternheim
Leaving on a mayday
(Universal)

Beundrandsvärt. Anna Ternheim vägrar gå den enkla vägen och vill inte fastna i något förutbestämt fack. Efter två extremt framgångsrika album byter hon omgivning helt. Låter Björn Yttling (Caesars, Primal Scream, Shout Out Louds, Lykke Li med flera) producera och ett helt nytt Ternheim-sound har uppstått.
   Dovt framträdande trummor dominerar ljudbilden, de strävt autentiska stråkarna understryker de suggestiva vibrationer medan Annas röst blir än mer utpräglad bland rytmer och återhållsammaa arrangemang. Det är ingen skiva som man slölyssnar på och jag är glad att jag har kunnat ägna den senaste veckan åt koncentrerade lyssningar ty "Leaving on a mayday" kräver både tålamod och tid.
   När sedan melodier, starka texter och röst efterhand framträder allt tydligare blir tillfredsställelsen desto större för Anna har ett uttryck i sitt sound som tillhör det personligaste vi har i Sverige.
   På drygt 40 minuter kan hon till slut räkna in ett flertal riktigt starka låtar, exempelvis "What have I done", "Damaged ones" och "No, I don't remember". När skönheten kryper ur kamouflagen och förvandlas till närmast magisk popkonst.

/ Håkan

Tributes: Nils Ferlin

"Nils Ferlin" (PMU Interlife, 2004)
Svenska artister tolkar och tonsätter en av landets mest kända poeter. Artisterna avstår sina royalties och överskottet av produktionen går till utsatta ungdomar, både nationellt och internationellt.

Den här serien av tributeskivor kan verkligen ta andra vägar ibland. Nils Ferlin kanske inte är den hippaste farbrorn i rockvärlden men flera av landets mest kända artister har samlats kring ett projekt som trubaduren och initiativtagaren Alf Lax har dragit igång.
   Det är en oerhört bred kategori artister som har samlats för att sjunga eller läsa Nils Ferlin. Materialet pendlar mellan recitation, blues och visa, men är ändå en fin samling Ferlin-texter, kända och okända, i flera starka tolkningar. Och det är både nya och gamla traditionella tonsättningar.
   Sven Wollter läser flera Ferlin-dikter, husbandet (med bland annat Bengan Blomgren och Nikke Ström) kompar bland annat Mats Ronanders, Mikael Rickfors, Freddie Wadling, Jenny Öhlund och Regina Lund.
   Ronander gör “Herdarna” till en nästanb kommersiell hit, Jenny Öhlund sjunger med en personligt sprucken stämma och Regina Lund överraskar med riktigt stark sång.
   Och ”Snett & runt” har blivit ett häftigt rytmiskt samarbete mellan flera Göteborgsmusiker med bland annat Daniel Gilbert på bas och arrangemang.

Skivans innehåll:
1. Sven Wollter: Barfotabarn
2. Rolf Wikström: Får jag lämna några blommor
3. Lindha Kallerdahl & Mikael Rickfors: I folkviseton
4. Mats Ronander: Herdarna
5. Freddie Wadling: En valsmelodi
6. Daniel Lemma & Rolf Wikström: En ökenblomma
7. Jenny Öhlund & Alf Lax: Kan du höra honom komma
8. Sven Wollter: Kuckeliku
9. Emrik: Den excentriske lorden
10. Jesper Odelbring & Åsa Gustafsson: Gammal visa
11. Katty A. Ståhl & Timo Nieminen: En liten konstnär
12. Lasse Lindbom: Gick jag allena
13. Regina Lund: Två människor / Innan ditt rike blev kartlagt
14. Cecilia Nordlund & Åsa Gustafsson: Snett & runt
15. Tilda Söderström & Rolf Mårth: Det finns så många gårdar
16. Sven Wollter: Cirkus

/ Håkan

Ulf Lundell 11 november

11 november
Grieghallen, Bergen

1. Kom in kom in
2. Naken nerför gatan
3. Snön faller och vi med den
4. Kärleken förde oss samman
5. Spike
6. Ryggen fri
7. När jag kysser havet
8. Din tid är ute
9. En bättre värld
10. Folket bygger landet
11. Evangeline
12. Högtryck
13. Förlorad värld
14. Hon
15. Lär dig älska mörkret
16. Hon gör mig galen
17. Jag saknar dig
18. Lycklig man
19. Gå ut och var glad

Extralåtar:
20. Baby om morgonen
21. St Monica
22. Skaka på dom
23. Ut ikväll

Extra extralåt:
24. En eld ikväll

Min kommentar till låtlistan: På Lundells andra Norgespelning var det tillbaka till en tämligen konventionell repertoar och jag kan i låtlistan inte upptäcka en enda överraskning. Ännu mindre något nytt exklusivt låtval jämfört med turnéns tidigare 22 spelningar.
   Setlistan publiceras med benäget tillstånd av Backstage.

/ Håkan

Ulf Lundell 9 november

9 november
Sentrum Scene, Oslo

1. Kom in kom in
2. Den vassa eggen
3. Danielas hus
4. Snön faller och vi med den
5. Levande och varm
6. En fri man i stan
7. Världens mitt
8. Din tid är ute
9. En bättre värld
10. Folket bygger landet
11. Evangeline
12. Kärlekens hundar
13. Blodröd zon
14. Förlorad värld
15. Hon
16. Lär dig älska mörkret
17. Hon gör mig galen
18. Jag saknar dig
19. Gå ut och var glad

Extralåtar:
20. Baby om morgonen
21. St Monica
22. Skaka på dom
23. Ut ikväll

Extra extralåtar:
24. Sanna (Nyårsafton Åre 1983)
25. En eld ikväll

Min kommentar till låtlistan: Höstens Ulf Lundell-turné börjar närma sig slutet och de tre sista konserterna utspelar sig utomlands, i Norge och Danmark. Söndagskvällens konsert i Oslo bjöd inte på några överraskningar eller unika låtval utan var en lagom blandning av de konserter Ulf har genomfört på svensk mark. Däremot var det förvånansvärt att han för första gången spelade två extra extralåtar, ”Sanna (Nyårsafton Åre 1983)” och ”En eld ikväll”, som definitiv avslutning.
   Setlistan publiceras med benäget tillstånd av Backstage.

/ Håkan

STIFF#20: The Adverts

THE ADVERTS: One chord wonders/Quick step (Stiff BUY 13)
Release: 29 april 1977

Samtidigt som Clash släppte sin första singel “White riot” och Sex Pistols gav ut ”God save the queen” var Stiff ett etablerat punkbolag. The Damned hade redan givit ut två singlar och nu var det dags för The Adverts att äntra punkscenen med två explosiva singellåtar.
   Våren 1977 var en snabb och händelserik tid i England. Adverts hade bildats i december 1976, första namnförslaget var faktiskt One Chord Wonders (!), och bara tre månader senare var de singelaktuella och befann sig på turné med Damned.
   Mellan januari och april 1977 spelade Adverts nio gånger på den tidens ledande rockklubb i London, The Roxy, och när singeln släpptes var de genomgående positiva recensioner i musiktidningarna Melody Maker och Sounds. "A headlong rush of energy" hette det bland annat.
   Det var på den tiden spännande med en tjej, Gaye Advert (first lady of punk, som Bert Muirhead skriver i Stiff-boken) spelade bas och sjöng och bilden av Gaye fick pryda singelomslaget. TV Smith (Tim Smith) var bandets sångare och var den som skrev ”One chord wonders”, Laurie Driver spelade trummor och Howard Pickup gitarr och alla i bandet använde sig av pseudonymer helt i linje med den tidens anda.
   Gaye Advert har berättat hur hon blev basist:
   ”I had always been more interested in the bass than other instruments, and decided to learn how to play as a diversion from the boredom of living in North Devon. Going to gigs was a rare event in those days. I can't speak for anyone else.”
   Båda låtarna på Adverts Stiff-singel är mäktiga, melodiska och intensiva poppunklåtar runt tre minuter. Mer behövdes inte för att skapa rubriker, upplopp och framgång. Singeln producerades av förra veckans artist på min Stiff-lista, Larry Wallis. Fast på etiketten står det ”Produced by Larry Wallace for First Shot Productions”.
   Den intensiva inledningen på singelns A-sida är klassisk än idag. Gaye räknar in "One, two, three, four" och sedan:
   Wonder what we'll play for you tonight
   Something heavy or something light
   Something to set your soul alight
   Wonder how we'll answer when you say
   We don't like you go away
   Come back when you've learnt to play.

Stiff-chefen Jake Riviera älskade ”One chord wonders” men hatade B-sidan ”Quick step”. Han tyckte den var för lång (3:18) för att vara en punklåt så när skivan kom ut så stod det lite skämtsamt ”2 hours forty-nine seconds” på etiketten. Jämfört med A-sidan som lite Stiff-lustigt fått spellängden 1.99 (vilket kanske motsvarar verkligheten på 2:39 lång…) på singeletiketten.
   Riviera hatade visserligen "Quick step" men jag tycker låten nästan håller A-side-kvalité.
   Adverts Stiff-saga blev kort och bandet en one hit wonder – trodde man ty bandet lämnade skivbolaget tämligen omgående. Bandets manager Michael Dempsey var ivrig att skriva kontrakt med ett majorbolag och bara fyra månader senare, i augusti 1977, kom uppföljaren på ett annat skivbolag (Anchor) och deras överlägset mest kända låt, ”Gary Gilmore’s eyes”. Men lyckan var ändå kortsiktig för gruppen. Ständiga skivbolagsbyten och överlag en ryckig karriär slutade med att gruppen splittrades i oktober 1979.

På cd: Båda singellåtarna lär finnas på en cd, "Anthology" (Devil's Jukebox, 2003).
YouTube: Ett Marquee-framträdande från 1977.



/ Håkan

Bonos presentation av Paul McCartney

Bono är en talare av rang, Paul McCartney är en legend och Barrack Obama är på allas läppar. Igår kväll presenterade Bono utmärkelsen MTV Ultimate Legend till sin idol Paul McCartney i en målande betraktelse som jag här återger:

"For someone like me who makes his living in rock and roll to be asked to say a few words about Paul McCartney is like asking a Catholic priest if he wouldn't mind stopping off in Rome to give an award to St Peter.
"This is the man who invented my job.
   On the way here Paul McCartney, who was driving the car, was pointing out every place in Liverpool he cycled, where he wrote songs, where he bunked school.
   It was like being in the Popemobile with the Pope driving.
   In the universe of rock and roll, the Beatles were the Big Bang.
   Tonight is about how much Liverpool means to Paul McCartney and how much Paul McCartney means to Liverpool.
   From the Cavern Club, to the Liverpool Institute, to Penny Lane, this is the city where he was born and bred, this is the city that gave him his attitude and this is the city that gave him his inspiration.
   He paid that debt by putting images of Liverpool in the dream life of the world.
   So many talented and gifted people have featured in these MTV awards tonight.
   On behalf of all the artists in this room, I will tell you something, I think we all suspect, someday, when all of us are gone and this great hall is no longer here.
   In two or three hundred years from now we sense, we fear our names will be forgotten.
   There is one person here, in this hall tonight whose songs we know will be heard now and forever.
   His songs will continue to be sung, heard and played as long as humans care about beauty and longing.
   There is one person here tonight whose work is immortal. There is only one Paul McCartney."

Efter den introduktionen var McCartney givetvis tacksam men fåordig:

"I don't know what to do after an introduction like that.
   What can I say?
   I want to thank my mum and dad, Jim and Mary. I also want to thank my brother Mike who is here tonight.
   I want to thank my mates, Ringo, George and John. Many years ago there were four little boys, born here in Liverpool, and we went on to do quite well.
   Thanks to all my family, to all you for coming along, to everyone in Great Britain, to everyone in America for voting in Mr Obama."

/ Håkan

The Records

The Records Mk 2. Från vänster Jude Cole, Phil Brown, Will Birch och Johnny Wicks.

Sommaren 1977 träffades Will Birch och John Wicks för första gången. Båda killarna härstammade från Southend och Wicks var ny i Kursaal Flyers där Birch spelade trummor. Mindre än ett halvår senare hade Kursaals splittrats och ur den askan uppstod den nya popgruppen THE RECORDS. Med energisk powerpop på programmet.
   Birch var också Kursaals huvudsaklige låtskrivare med expert på texter. Det var Wicks och Birch som kom att skriva majoriteten av The Records material. De blev den gruppens Lennon/McCartney och jämförelsen är inte så tokig ty det fanns åtskilliga Beatles-influenser i gruppens musik och sound.
   Direkt när Kursaals splittrades satte sig Birch och Wicks ner och började skriva låtar, "Teenerama" och "Up all night" hette några av de första. "Revolver" och powerpopgrupper som Raspberries, Badfinger och Big Star var förebilder för soundet. Innan The Records skivdebuterade hade Birch fått med en låt, "A1 on the jukebox", på Dave Edmunds skiva "Tracks on wax 4". Och på Rachel Sweets Stiff-skiva "Fool around" fanns en Birch/Wicks-låt, "Pin a medal on Mary". Det låg nära till hands då Records kom att kompa Sweet på den aktuella Be Stiff Route 78 Tour, utan att själva vara knutna till bolaget.
   - When we were asked to join the Be Stiff Tour, as Rachel Sweet’s backing group, we confidently stated out terms, i.e. ‘give us our own spot in the show’. Stiff agreed and we were on the train. No wonder we were feeling pretty cocky when the record labels came knocking. For a brief moment we were red hot, or at least, fairly warm, har Birch kommenterat.
   Ambitionen med The Records var att bilda en kvartett med John på sång och kompgitarr och Will på trummor. De annonserade efter övriga musiker och hittade då basisten Phil Brown och den vänsterhänte gitarristen Huw Gower.
   Gruppens första singel, ”Starry eyes”, släpptes i samband med Stiff-turnén 1978 medan första albumet kom till sommaren 1979. Det var då jag fick upp ögonen och öronen för The Records på allvar. Lockad av ett album, "Shades in bed", som dessutom innehöll en 12”-ep med fyra covers köpte jag min första Records-skiva någon gång 1979. Jag ser nu att den handskrivna prislappen visar på 19:50!

Strax innan albumet släpptes kom en ny singel, en cover på Tim Moores ”Rock and roll letter”, som dock aldrig blev en hit och därför lämnades utanför albumet och en ny singel, ”Teenerama” släpptes snabbt. En av låtarna på skivan, ”All messed up and ready to go”, var usprungligen skriven till Wreckless Eric, som dock aldrig spelade in den. En annan låt, ”Girls that don’t exist”, var överblivet Kursaals-material.
   1979 turnerade The Records både i England och USA. Tillsammans med The Jam, Rubinoos, The dB’s, Joe Jackson och Cars.
   Innan nästa skiva med Records kom deras låt “Hearts in her eyes” med det legendariska popbandet The Searchers. En perfekt ”Needles and pins”-klingande låt för det då på allvar comebackande klassiska bandet.
   Under sin USA-turné 1979 hade bandet träffat producenten Craig Leon, känd för skivor med Ramones och Blondie, och kommit överens om att samarbeta på nästa Records-skiva, ”Crashes”. Men först lämnade eller sparkades gitarristen Huw Gower. Han ersattes av amerikanen Jude Cole som tidigare hade spelat med Moon Martin.
   Från de nya inspelningarna med Leon i kontrollrummet hämtades nya singeln, just ”Hearts in her eyes”, innan ”Crashes” kom ut sommaren 1980. En skiva som Birch inte riktigt gillar så här i efterhand men jag tycker låtarna och arrangemangen håller än i dag. Nye Jude Coles höga falsettliknande röst spetsar till arrangemangen starkt. Synd bara att inte fler singlar släpptes från skivan. ”Man with a girlproof heart” har ju ren Nick Lowe-klass.
   Fler turnéer väntade, bland annat i USA och det var när gruppen avslutat sejouren däröver och flög hem som Cole blev kvar, problem med managern följde och gruppens framtid var i högsta grad osäker.
   Men gruppen stretade på. Ersatte Cole med både en sångare, Chris Gent, och en gitarrist, Dave Whelan, och spelade in sitt tredje album, ”Music on both sides”, då Birch tröttnat på att spela trummor. Däremot tog han hand om produktionen och bakom trummorna fanns Bobby Irwin, känd i Nick Lowe-sammanhang, och på keyboards figurerade Paul Carrack med samma bakgrund.
   Även den skivan, i sitt fantastiska Barney Bubbles-omslag, har sina fördelar, starka låtar, men bara en singel släpptes, ”Imitation jewellery”. ”Not so much the time” är ju en helt ljuvlig poplåt.
   Och då flyttar vi fram historien om The Records till 1988 för att samtidigt ta oss tillbaka till 1978... 1988 släpptes ett kort album, "A sunny afternoon in Waterloo" (åtta låtar runt en halvtimmes speltid), med gruppens gamla demoinspelningar. Låtar och sound som just låter demo. Åtta låtar skrivna av Will Birch själv som om de var riktade till Dr Feelgood. Rivig, enkel, r&b-kryddad pubrock utan några djupare finesser. Långt från det fina popsound som The Records står för.
   En lustig tillfällighet är att samtliga åtta låtar är förlagda på Stiff Music Ltd.

The Records gjorde alltså tre album under sin existens, alla finns återutgivna på On The Beach-bolaget (alla innehåller extraspår, alla rekommenderas!) av genomgående bra karaktär men gruppen framstod i mina öron som en ännu starkare singelgrupp. Här hittar ni The Records hela diskografi, exklusive samlingsskivorna.

/ Håkan

The Records discography

The Records engelska utgivning på vinyl och cd, exklusive samlingsskivor.

Singlar:

November 1978
Starry Eyes (Birch/Wicks)
Paint Her Face (Birch/Wicks)
(The Record Company NB-2)
Producerad av Will Birch and Dennis Weinreich




Juni 1979
Rock And Roll Love Letter (Tim Moore)
Wives And Mothers Of Tomorrow (Birch/Wicks)
(Virgin VS247)
A-sidan producerad av Mutt Lange
B-sidan producerad av Mick Glossop



Juni 1979
Rock And Roll Love Letter (Tim Moore)
Wives And Mothers Of Tomorrow (Birch/Wicks)
Starry eyes (Birch/Wicks)
(Virgin VS24712)
A-sidan producerad av Mutt Lange
B-sidan producerad av Mick Glossop
B-sidan/2 producerad av Will Birch/John Wicks



Juni 1979
Teenarama (Birch/Wicks)
Held Up High (Birch/Wicks)
(Virgin Records VS250)
A-sidan producerad av Robert John Lange
B-sidan producerad av The Records/Dennis Weinreich



April 1980
Hearts In Her Eyes (Birch/Wicks)
So Sorry (Brown)
(Virgin Records VS330)
A-sidan producerad av Mick Glossop
B-sidan producerad av Craig Leon



1981
Imitation Jewellery (Birch/Wicks)
Your Own Soundtrack (Birch/Wicks)
(Virgin Records VS442)
Producerad av Will Birch




Album:

July 1979
Shades In Bed (Virgin Records V2122)
Girl (Birch/Wicks/Brown)
Teenarama (Birch/Wicks)
Girls That Don’t Exist (Birch/Bull)
Starry Eyes (Birch/Wicks)
Up All Night (Birch/Wicks)
All Messed Up And Ready To Go (Birch/Wicks)
Insomnia (Birch/Wicks)
Affection Rejected (Birch/Wicks/Gower)
The Phone* (Birch/Gower)
Another Star (Birch/Wicks)
Producerad av Robert John Lange and Tim Friese-Green,
utom *producerad av Huw Gower.
High Heels (Bonus-12”, Virgin VDJ29)
Abracadabra (Have You Seen Her?) (Frank Joseph Secich/William A Bartolin)
See My Friends (Dave Davies)
1984 (Randy California)
Have You Seen Your Mother Baby (Mick Jagger/Keith Richards)
Producerad av Huw Gower

**Starry eyes (45 version)
**Paint her face
**Rock'n'roll love letter
**Wives and mothers of tomorrow (Birch/Wicks)
Producerad av Mick Glossop
**Held up high (Birch/Wicks)
Producerad av The Records och Dennis Weinrich
**Teenarama (Remix)
Producerad av Robert John Lange
**Bonuslåtar på cd-återutgivning 2002 (On The Beach FOAMCD5)

Juli 1980
Crashes (Virgin Records V2155)
Rumour Sets The Woods Alight (Birch/Wicks)
Hearts In Her Eyes* (Birch/Wicks)
I Don’t Remember Your Name (Birch/Wicks)
Man With A Girlproof Heart* (Birch/Bull)
The Same Mistakes (Birch/Wicks)
Girl In Golden Disc (Birch/Wicks)
Spent A Week With You Last Night (Birch/Wicks)
Hearts Will Be Broken (Birch/Wicks)
The Worriers (Birch/Wicks)
Guitars In The Sky (Birch/Wicks)
Producerad av Craig Leon, utom *producerad av Mick Glossop

**Injury time (Birch/Wicks)
**Vamp (Birch/Wicks)
**So sorry (Brown)
**Faces in the window
**The same mistakes (1979) (Birch/Wicks)
**Man with a girlproof heart (Birch-Richie Bull)
Producerad av Craig Leon
**Bonuslåtar på cd-återutgivning 2004 (On The Beach FOAMCD7)


1982
Music On Both Sides (Virgin Records V2206)
Imitation Jewellery (Birch/Wicks)
Heather And Hell (Birch/Wicks)
Selfish Love (Birch/Wicks/Gent)
Clown Around Town (Birch/Wicks/Brown)
Not So Much The Time (Birch/Wicks)
Keeping Up With Jones (Birch/Gent)
Third Hand Information (Birch/Wicks)
Real-Life (Brown)
King Of Kings (Birch/Wicks)
Cheap Detective Music (Birch/Gent/Whelan)
Everyday Nightmare (Birch/Wicks)
Producerad av Will Birch

**Your own soundtrack (demo)
**Not so much the time (demo) (Birch/Wicks)
**Third hand information (demo)
**On time (demo) (Brown)
**Insomnia (live at Hull)
**Affection rejected (live at Portrush)
**Starry eyes (live at Leeds)
**Lovin' you ain't easy (with Jane Aire, vocal) (Michel Pagliaro)
**Bonuslåtar på cd-återutgivning 2007 (On The Beach FOAMCD8)

1988
A sunny afternoon in Waterloo" (Waterfront WF042)
Night driving (Birch)
Lovin' in the back row (Birch)
Level in the bottle (Birch)
You changed the lock (Birch)
In the eyes of a blindman (Birch)
Third degree burns (Birch)
36-24-36 (Birch)
Líving out of a suitcase (Birch)
Produced by The Records

/ Håkan

Ulf Lundell 6 november

6 november
Konserthuset, Göteborg

1. Kom in kom in
2. Hungerdepartementet
3. Roadhouse Kirchheim
4. Snön faller och vi med den
5. Stackars Jack
6. Rått och romantiskt
7. En fri man i stan
8. Världens mitt
9. Din tid är ute
10. En bättre värld
11. Folket bygger landet
12. Evangeline
13. Högtryck
14. Förlorad värld
15. Hon
16. Lär dig älska mörkret
17. Hon gör mig galen
18. Jag saknar dig
19. Gå ut och var glad

Extralåtar:
20. Baby om morgonen
21. St Monica
22. Skaka på dom
23. Ut ikväll

Extra extralåt:
24. Sanna (Nyårsafton Åre 1983)

Min kommentar till låtlistan: Tredje och sista konserten i Göteborg höll på att bli helt fri från överraskningar när Ulf innan avslutningslåten först ringde upp sin dotter Sanna, som fyllde 30 år, och sedan spelade ”Sanna”, hans svenska cover på Bruce Springsteens ”4th of July, Asbury Park (Sandy)”, som fanns med på albumet ”Sweethearts”. En procedur som förlängde hela konserten till över tre timmar.   
   Setlistan publiceras med benäget tillstånd av Backstage.

/ Håkan

Ulf Lundell 5 november

5 november
Konserthuset, Göteborg

1. Kom in kom in
2. Den vassa eggen
3. Venus & Jupiter
4. Rebeller
5. Rått och romantiskt
6. Spike
7. Hon måste va en kristen kommunist
8. Diamanter
9. Din tid är ute
10. En bättre värld
11. Folket bygger landet
12. Evangeline
13. Blodröd zon
14. Förlorad värld
15. Hon
16. Lär dig älska mörkret
17. Hon gör mig galen
18. Jag saknar dig
19. Gå ut och var glad

Extralåtar:
20. Baby om morgonen
21. St Monica
22. Skaka på dom
23. Ut ikväll

Extra extralåt:
24. Alperna

Min kommentar till låtlistan: Andra konserten i Göteborg och det blev inte överraskande många förändringar från gårdagens konsert. Däremot inte en enda turnépremiär och det tror jag inte har hänt på någon konsert under hela turnén. Så största nyheten för ikväll var att ”Alperna” var tillbaka som absolut sistalåt.
   Setlistan publiceras med benäget tillstånd av Backstage.

/ Håkan

Tributes: Arthur Alexander

Adios amigo (Razor & Tie, 1994)
Som en följd av den amerikanske låtskrivaren och sångaren Arthur Alexander död 13 juni 1993 så tolkar 17 amerikanska och engelska artister här hans låtar. På en skiva med undertiteln ”A tribute to Arthur Alexander”.

Den färgade låtskrivaren Arthur Alexander var en märklig person. Han kunde inte spela något instrument så han skrev alla sina låtar i huvudet genom att sjunga dom till sig själv om och om igen. Han lyckades tämligen utmärkt ty det är många av hans låtar som gått till musikhistorien. Inte så många via hans egen röst men åtskilliga covers har blivit hits och närmast odödliga pop- och rocklåtar.
   Både Beatles och Rolling Stones (bland annat) har spelat in Alexanders låtar och det brukar vara ett tecken på att låtarna håller hög kvalité inom flera genrer. Alexander hade begränsade framgångar som sångare men hans tre första singlar, ”You better move on”, ”Soldier of love” och ”Every day I have to cry”, har på ett eller annat sätt blivit klassiker. Tyvärr saknar jag ”Soldier of love” på den här samlingen.
   Men Chuck Jackson/Mark Knopfler respektive Graham Parker gör förtjänstfulla versioner av de andra låtarna.
   Andra framträdande låtar är Nick Lowes typiskt lågmälda tolkning av ”In the middle of it all”, duetten mellan Felix Cavaliere och Ronnie Spector (under namnet Veronica) i ”I love you so”, Roger McGuinns fina ”Anna” (en låt Beatles gjorde tidigt) och den avslutande titellåten, här tolkad av Alexanders medkompositör Donnie Fritts tillsammans med ett annat låtskrivaress, Dan Penn.

Skivans innehåll:
1   Anna - Roger McGuinn
2   Sally Sue Brown - Elvis Costello
3   If It's Really Got To Be This Way - Robert Plant
4   Every Day I Have To Cry - Graham Parker
5   You Better Move On - Chuck Jackson/Mark Knopfler
6   Old John Amos - Frank Black
7   I'd Do It Over Again - Marshall Crenshaw
8   Let's Think About It - Sir Mack Rice/Michael Hill
9   Lonely Just Like Me - John Prine
10   Johnny Heartbreak - Corey Glover
11   In The Middle Of It All - Nick Lowe
12   From Now On - Zucchero
13   Go Home Girl - Frank Black/Gary U.S. Bonds
14   I Love You So - Felix Cavaliere/Veronica
15   Baby Can't You Wait - Pookie Hudson
16   Genie In The Jug - Gary U.S. Bonds
17   Adios Amigo - Dan Penn/Donnie Fritts

/ Håkan

Ulf Lundell 4 november

4 november
Konserthuset, Göteborg

1. Kom in kom in
2. Naken ner för gatan
3. Hungerdepartementet
4. Rom i regnet
5. Öppna landskap
6. En fri man i stan
7. När jag kysser havet
8. Din tid är ute
9. En bättre värld
10. Folket bygger landet
11. Evangeline
12. Vänd dej inte om
13. Förlorad värld
14. Hon
15. Lär dig älska mörkret
16. Hon gör mig galen
17. Jag saknar dig
18. Lycklig man
19. Gå ut och var glad

Extralåtar:
20. Baby om morgonen
21. St Monica
22. Skaka på dom
23. Ut ikväll

Extra extralåt:
24. En eld ikväll

Min kommentar till låtlistan: Första konserten av tre i Göteborg och under de tre kvällarna kommer det nog att förekomma en hel överraskningar. Som det alltid blir vid upprepade konserter i samma stad. Tisdagskvällens konsert bjöd dock bara på en ny låt, ”Vänd dej inte om” (från samlingen ”Livslinjen”)
   Setlistan publiceras med benäget tillstånd av Backstage.

/ Håkan

Oktober månads nominerade är:

Månaden gav åtminstone två utmärkta skivor, en amerikansk och en svensk. Sedan har jag lyssnat på två skivor från september som också har chans på årsbästalistan.

RYAN ADAMS & THE CARDINALS: Cardinology (Lost Highway)
Ryan Adams är numera nästan tråkigt förutsägbart bra. På några år har han gått från irrationellt ojämn till trygg och suverän. Här blandas klassisk countryrock med elektriskt fet rock’n’roll, akustisk rock och singer-songwriterpop.

RICHARD LINDGREN: A man you can hate (Rootsy.nu)
Att ge ut en dubbel-cd med sammanlagt 18 nyskrivna låtar är givetvis galenskap men här finns så många positivt mänskliga låtar i en genre som pendlar mellan akustisk rock, lågmäld country och en liten lätt dos blues för att göra lyssnandet till ett nöje hela skivan igenom.

Månadens outsiders:
RODNEY CROWELL: Sex and gasoline (Yep Roc)
Här finns alla fina ingredienser av lugn, lågmäld, känslig och avskalad pop. Rodney sjunger minst lika imponerande som Elvis Costello i sina bästa stunder. Och Joe Henrys produktion tar till vara alla de små detaljerna i arrangemangen.

GLASVEGAS: Glasvegas (Columbia)
Det här skotska bandet fick en flygande start i september med idel lovord av många kritiker. Därför hade jag höga förväntningar men också krav. Hade väntat mig ett rockigare och mer kompromisslöst sound men får här mer struktur och mer arrangerad rock men också en mängd mycket starka låtar där melodierna växer.l

/ Håkan

STIFF#21: Larry Wallis

LARRY WALLIS: Police car/On parole (Stiff BUY 22)
Release: 28 oktober 1977

Larry Wallis var killen med det spektakulära hårsvallet som står strax bakom Nick Lowe och skyggar på omslaget till liveskivan ”Live Stiffs live”. Wallis har då precis släppt sin första och enda Stiff-singel, ”Police car”, och på turnén får han möjlighet att spela A-sidan och B-sidan på den skivan. I övrigt hamnade Wallis, precis som på skivomslaget, i skuggan av Lowe, Ian Dury, Wreckless Eric och Elvis Costello på den turnén.
   När gitarristen och sångaren Larry Wallis kom till Stiff, först som Pink Fairies-medlem och husproducent och sedan som artist och Mick Farren & the Deviants-medlem, var han i sammanhanget mycket rutinerad. Hans professionella karriär startade redan i slutet på 1968 när han bildade bandet The Entire Sioux Nation.
   Det fortsatte i lite mer kända band som Blodwyn Pig och hårdrockiga UFO innan han hamnade i Pink Fairies där han fick en tämligen ledande roll. Wallis skrev samtliga låtar, själv eller tillsammans med andra, på gruppens album ”Kings of Oblivion” (1973). Utan att lämna Pink Fairies blev Wallis i maj 1975 medlem i den första upplagan av Motorhead som spelade in hans låt ”On parole” men den skivan, som hette samma sak, släpptes inte förrän 1979.
   Nu börjar vi närma oss Larry Wallis Stiff-period. Motorhead-låten återanvände Larry Wallis på B-sidan till sin Stiff-singel. Men innan dess skrev Wallis (under namnet C Kid, förmodligen City Kid efter en låt han skrev 1973) Pink Fairies Stiff-singel “Between the lines” (BUY 2) och producerade sedan Adverts ”One chord wonders”-singel (som Larry Wallace) innan han släppte “Police car” samtidigt som han befann sig på ovannämnda Stiff-turné.
   På turnén kallade Wallis sitt band för Larry Wallis’ Psychedelic Rowdies med medlemmar som Nick Lowe, Dave Edmunds, Terry Williams, Pete Thomas och Penny Tobin.
   Beskedet att Larry Wallis skulle få ge ut ”Police car” på singel kom plötsligt när han befann sig hemma hos Stiff-chefen Jake Riviera och en roadie drog till med att Wallis hade en fantasisk sång på gång. Wallis fick spela upp låten på akustisk gitarr och Riviera bestämde sig omedelbart:
   - Right. What's today? Sunday? Well, Tuesday night you're in the studio with Eddie and the Hot Rods doin' 'Police Car', berättade Riviera plötsligt.
   Det är Paul Gray, bas, och Steve Nicol, trummor, från just Hot Rods som kompar Wallis på hans singel. Spelades in i Wallis egen studio Electric Landlady Studio och kanske är det därför det står ”Produced by Larry Wallis for herself” på Stiff-etiketten.

När Nick Lowe lämnade Stiff blev Wallis husproducent. Producerade Wreckless Erics debutalbum, singlar med Realists och Youth In Asia och en EP med Mick Farren & the Deviants, ”Screwed up”, där Wallis varit med och skrivit flera låtar.
   Larry var också medlem av det mycket sporadiska bandet Takeaways som också innehöll Nick Lowe, Dave Edmunds och Sean Tyla. De medverkar på samlingsskivan "Bunch of Stiffs" med en låt skriven av Wallis (ännu en gång under pseudonymen C. Kid), "Food".
   Wallis började spela in ett album för Stiff tillsammans med Deke Leonard och Pete Thomas men det drog ut på tiden och blev till slut ett projekt som avslutades efter Stiff-tiden. På frågan vad han minns bäst av alla artister han har producerat svarade Larry så här i en intervju:
   - To be honest, it's all kind of a blur. I liked some of The Members stuff. Since most of the bands did one single for Stiff and faded away- it makes them even harder to remember. Wreckless Eric was funny and eccentric. Terribly grumpy and enormously talented. Incredibly easy to offend and blindingly insightful. Barely understandable and his own worst enemy.
   Efter Stiff-epoken spelade Wallis med före detta MC5-killen Wayne Kramer, spelade i det egna bandet Redbyrds och fortsatte samarbetet med både Mick Farren, Deviants och Pink Fairies. Däremellan skrev han låtar åt bland annat Dr Feelgood. Först 2002 släppte Larry Wallis sitt första soloalbum, ”Death in the guitarfternoon” där han gör en ny 7:44 lång version av sin enda lilla hitlåt, nu kallad ”I’m a police car”.

På cd: A-sidan finns på diverse Stiff-samlingar bland annat den utmärkta ”The Stiff Box Set” (Stiff/Salvo, 2007).
YouTube: Dessvärre inget spår av varken Wallis eller ”Police car”.

/ Håkan

Lundells bästa konsert någonsin i Örebro

Den här recensionen publicerades ursprungligen på Nerikes Allehanda/Meny Webb 30/10 2008.

ULF LUNDELL
Conventum, Örebro 30 oktober 2008
Konsertlängd: 19.35-22.27 (172 minuter)
Min plats: På rad 12, plats 771, rakt framför scenen.

Efter en osedvanligt lång turnépaus på drygt två år är Ulf Lundell tillbaka med konserter som på många sätt är unika. Aldrig tidigare har han gjort så flexibla, oförutsägbara och musikaliskt spännande konserter och Conventum på torsdagskvällen var inget undantag. En totalt avslappnad, spontant öppen och helt närvarande Lundell bjöd på sin kanske allra bästa konsert någonsin i den här staden.
   En artist med över 30 år bakom sig på turné har givetvis många generationer att tillfredsställa men på den här höstens konserter är det de genuina fansen, de långlivade fanatikerna, som är prioriterade. De som ständigt kräver spänning, nyheter och rent spontana infall (jag är en av dessa…) fick sina önskemål uppfyllda. Och vi slapp för en gångs skull en massa sönderspelade hits på rutin.
   Det var full koncentration från första sekund. När Ulf kom in ensam, i svart tröja och blåjeans, slog sig ned på en stol bredvid det lilla bordet med munspel, plektrum och ett glas vatten. Och två akustiska gitarrer bredvid sig. Där inledde han med att framföra en fantastisk inbjudan, ”Kom in, kom in”, och alla på det stora Conventum befann sig plötsligt i det berömda ”vardagsrummet”. Där historierna, de akustiska sångerna och överraskningarna avlöste varandra på ett ganska euforiskt sätt och riktade sig till var och en av de 1200 åhörarna.
   Han ansträngde sig, utan att egentligen anstränga sig…, för att ta tid på sig mellan låtarna. Pauserna blev till egna föreställningar och Ulf ville verkligen beröra och personligt berätta om minnen och händelser av lokalt slag. I resonemanget kom han naturligtvis inte förbi Nature, hans första kompband, och påstod att all blues kom från Örebro, räknade upp exempel som Finn Sjöberg, Lasse Wellander och Mats Ronander, och de vilda åren på Power House som han dock själv missade.
   Ulf Lundell hösten 2008 är musikaliskt allt annat än vild. Under den lugna lågmälda inledningen gjorde han om volymskadad rock (”Hungerdepartementet”) till en känslig akustisk visa eller tog en klassiker som en avskalad ”Snön faller och vi med den” och den talade direkt till publiken. Eller en bortglömd akustisk raritet, ”Hon måste va en kristen kommunist”, och gav den några minuter i rampljuset.
   När bandet från åttonde låten gjorde sällskap med Lundell på scen blev det följaktligen lite mer arrangerat utan att varken tempo eller volym märkbart höjdes. Konserten därefter blev en underbart spännande resa mot finalen och det var märkligt hur bandet var både tungt och smidigt, hade ett sällsynt markerat groove och gav arrangemangen en ljuvlig luftighet som beredde plats för den allt bättre sjungande Lundell.
   Hans sång, som lät lika bra på första låten som sista, är en av nycklarna till dagens suveräna Ulf Lundell-form. Han har verkligen lärt sig att sjunga och varje stavelse gick att identifiera.
   Borta var den andfådda stressen, Janne Barks Flying V-gitarr och de rossliga mellansnacken. Nu blev det istället en andlöst underhållande och engagerande föreställning med en genomgående nyarrangerad repertoar. En fröjd för oss veteraner i publiken men kanske inte lika klockrent för ”greatest hits”-intresserade öron.

I Örebro släppte inte Lundell nyheten att hans turnerande nu nått sitt slut. Han gjorde ”Din tid är ute”, en av konsertens två helt nya låtar, utan kommentarer men i övrigt gjorde han flera filosofiska utläggningar till mellansnack under konserten.
   Av naturliga skäl var repertoaren som mest flexibel under de inledande låtarna när Lundell var ensam på scen men även under huvudavdelningen så bjöds det på hisnande överraskningar i arrangemangen som gjorde en koncentrerad publik än mer koncentrerad.
   Det träskinspirerade introt till en fantastiskt nyrestaurerad ”Folket bygger landet”, ”Hon gör mig galen” omgjord till en suggestiv hymn i flera delar medan scenen badade i blodrött ljus och den Rickenbacker-dekorerade ”En eld ikväll”, med fina avslutande körer, var bara några av konsertens väldigt många höjdpunkter.
   Alla de här genomgående nya arrangemangen gav bandet plats att briljera på många händer. Kvällens favorit var trummisen Andreas Dahlbäck som såg ut att ha så kul och ändå vara ett under av musikalitet i varje detalj. Slutet på ”Skaka på dom” stopp/gå-spelade han så att klockorna stannade.
   Även om konserten aldrig blev någon berusande show så stegrade sig stämningen mot slutet i några välvalda, men ändå inte uttjatade, showstoppers som ”Lycklig man”, ”Gå ut och var glad”, ”St Monica” och ”Ut ikväll”. En något mer publikfriande men ändå läcker final. Som fick sitt definitiva slut i ännu en både vacker och effektiv slutpunktpunkt, ”En eld ikväll”.
   Inledningsvis insinuerade jag något att det här kan ha varit Ulf Lundells bästa konsert i Örebro men jag ska, eller kan, inte jämföra 70-talets röjiga klubbspelningar, 80-talets kommersiella kaos, 90-talets häpnadsväckande återtåg med dagens åldrande och suveräna dignitet. Alla epoker har en stor plats i mitt hjärta men just nu känns det som Ulf Lundell nått bergets topp - men fortsätter ändå upp, för att citera en gammal pärla från 1978.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Jens Frithiof, gitarr, lapsteel och sång
Marcus Olsson, keyboards, saxofon och sång
Jerker Odelholm, bas
Andreas Dahlbäck, trummor, percussion och sång
Fredrik Rönnqvist, gitarr, mandolin, bouzouki och sång

Ulf Lundells låtar:
• Kom in kom in
• Hungerdepartementet
• Venus & Jupiter
• Snön faller och vi med den
• Hon måste va en kristen kommunist/
• En fri man i stan
• Kär och galen
• Din tid är ute
• En bättre värld
• Folket bygger landet.
• Kvar där för gott
• Kärlekens hundar/
• Förlorad värld
• Hon
• Lär dig älska mörkret
• Hon gör mig galen
• Jag saknar dig
• Lycklig man
• Gå ut och var glad

Extralåtar:
• Baby om morgonen
• St Monica
• Skaka på dom
• Ut ikväll

Extra extralåt:
• En eld ikväll

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.